Dag 228
Kategori: Allmänt
En eskalerande dryghet
Jag har gjort en riktigt vidrig upptäckt. Jag har gjort en riktigt vidrig upptäckt om min eskalerande dryghet. En dryghet som gör folk i min närhet irriterade på riktigt. Flera kollegor på jobbet har vid olika tillfällen påtalat att jag måste tagga ner, dämpa mig, skärpa mig eller annat liknande uttryck. Likaså en vän. Och mina systrar säger det jämt (det har de i och för sig alltid gjort så det räknas inte riktigt). I vart fall känns det fruktansvärt. Hur blev jag sån? Jag tänker inte på mig själv som en elak person. Identifierar mig nog som ganska snäll ändå. Ibland faktiskt översnäll. Men nu. Jag känner hur någon slags inre dryghet och kaxighet har blossat upp i mig. Och jag kan inte alls identifiera mig med det? Trots att det uppenbarligen är en del av mig. Det är på riktigt oroväckande. Jag har nog alltid trippat lite på gränsen kring vad som är okej och inte okej, men samtidigt har jag också alltid varit väldigt bra på att säga saker med glimten i ögat. Dessutom tror jag att folk alltid har märkt att jag genuint inte menar något illa. Men nu. Nu vet jag inte. Jag verkar traska över den där gränsen alldeles för lättvindigt. Kanske lyckas jag inte heller få till den där glimten på samma sätt heller. Det är fortfarande lite för mycket melankoli som vilar i mig. Även om dessa klantiga uttalanden alltid ger mig grav ångest och skuldkänslor hjälper det mig inte mycket där och då. Usch, jag har verkligen blivit en jobbig jäkel. Jag är just nu inte den person jag vill vara. Det är ett som är helt säkert.
