Dag 236
Kategori: Allmänt
Sönderslagen
M. Göteborgaren. Mr Sex. Han dumpade mig. Ett, två, tre, så stod orden som jag hade fasat för där. Han känner inte samma som han gjorde för några veckor sen. Bara sådär. Det är slut, över, finns inget mer att säga. Han lät mig falla. Han lät mig falla hårt, bara för att sen kasta bort mig som om jag vore absolut ingenting värd. Han har slagit sönder mig. Trots att jag sa just det till honom. "Du får inte såra mig. Du får inte göra mig illa. Jag klarar det inte." Jag sa det om och om igen. Han var rädd att jag skulle göra honom illa. Han var rädd att jag skulle vilja ha någon annan. Men nej. Det var jag som fick ta smällen, det var jag som blev kär, det var jag som blev sårad.
Så. Nu sitter jag här. På badrumsgolvet i mina föräldrars hus med mina systrar undrandes vad i helvete jag sysslar med. Gråter livet ur mig för en kille jag har träffat i några veckor. Men ja. Han var speciell. Han lyckades nästla sig in djupt därinne. Djupt, djupt inne i mitt hjärta slog han rot. Jag visste att det inte var bra. Jag visste att jag tog en risk. Men jag var kär. Jag är fortfarande så fruktansvärt vidrigt kär i honom. Och då tar man risker. Dumma, stora, idiotiska risker. Han säger att det beror på att jag skrev här på bloggen att jag hade gått ut på tinder. Han säger att det beror på att jag låtit nån kille ta mig på brösten på firmafesten, att jag påstått mig vilja hångla med varenda en där och att jag så snart han inte kan träffas kommer att söka bekräftelse på annat håll. Det är inte sant. Det är inte sant, men det spelar ingen roll för skadan är redan skedd. Han är inte kär i mig längre. Han känner inte så som jag vill att han ska känna. Han känner inte så som jag känner för honom. Fan. Fan. Fan. Fan va ont det gör.
Jag vet logiskt sett att det kommer gå över. Jag vet logiskt sett att jag inte vill vara med någon som tappar sina känslor för mig över en natt. Jag vill vara med någon som avgudar mig. Och det gör uppenbarligen inte den här killen. Är bara så arg på mig själv. Är bara så arg för att jag trodde på honom. Jag trodde honom när han sa att han ville ha hela mig med allt vad det innebar. Jag trodde honom när han sa att han var kär i mig. Det kändes som att hela världen stannade när han kysste mig. Och då trodde jag att den gjorde det för honom också. Men det var visst inte så. Hans känslor var inte starkare än att de försvann över en natt. Ett, två, tre, så var de borta. Och nu. Nu är jag ensam kvar här igen. Återigen fylld till bristningsgränsen av känslor för en man som inte vill ha mig. Bortkastad och oönskad börjar bli tröttsamma epitet att bära. Så tröttsamma att jag har bestämt mig för att aldrig släppa någon in igen. Jag tänker inte utsätta mig för det här en gång till. Nej, nej, nej. Aldrig igen. Mitt hjärta är stängt och besökare är inte välkomna.
Som om inte det vore nog är vår hund sjuk igen. Han går runt och ser ut att hänga i vid sista livstampen. Fruktansvärt är det. Det är så vidrigt fruktansvärt att jag inte ens orkar skriva om det. Jag bara ber till Gud att han blir bättre. Behöver ha min lilla vovve kvar. Behöver ha min familj intakt när allt annat blåser vilt runt mig. Behöver så många saker som jag inte tycks rå över. Fan, va livet känns tungt helt plötsligt.