Dag 241
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Du är inte ensam. Jag fungerar likadant och det har visserligen sina problem att vara ömtålig men oxå sina gnistrande stunder av total lycka. Snart går det upp igen. Kram på dig gumman❤️
Det är två olika saker att veta hur man ska känna samt hur man faktiskt känner, och det är helt ok. Glöm inte det!
Jag har också kommit fram till att det måste få vara ok att känna mycket, hur smärtsamt det än är i vissa stunder av livet. Och du kommer att få uppleva lycka!
Jag var djupt olycklig för bara någon månad sedan, men nu har allt plötsligt svängt, och jag känner pirr, längtan och livslust igen. Det jobbiga när man mår dåligt är att det är så svårt att tro att det ska kunna bli annorlunda. Men det blir det!
Kram
Detta är ju typiskt högkänsliga att känna så här, minst 15 % av jordens befolkning är ju det så det är inget att be om ursäkt för. Precis som du skriver upplever vi ju "positiva" känslor lika intensivt. Jag kan gå i skogen och förundras över solstrålarna som spelar mellan träden eller fyllas av känslor som får håret på armarna att stå rakt upp om jag lyssnar på någon speciell låt. Som dom säger "it's both a blessing and a curse to feel everything so deeply".
Sedan kan jag tycka att denna blogg är ju lite för dig som min dagbok för mig. Där skriver jag av mig mina "negativa " känslor så att jag mår bättre. Sedan tycker inte jag att det finns några negativa känslor. Man måste kunna känna djup sorg om man ska kunna känna sig riktigt lycklig. Jag tycker synd om människor som inte har så brett känsloregister, livet måste vara väldigt grått och trist. Ta hand om dig, kram
Du låter som de är lite bättre nu, det va skönt att läsa =) ta hand om dig!
Det fanns en tid i mitt liv då jag också kände att jag inte hade något skal. Att allting dumt, taskigt och ont, som folk sa och gjorde, gick rakt in i hjärtat. Än idag kan jag få en liten, liten del tillbaka av det, om någon säger eller gör något något ont. Men har lärt mig att jag är bra. På riktigt. Riktigt jävla bra tycker jag att jag är, ända in i hjärtat. Och det är det man måste lära sig. Att faktiskt älska sig själv mer än man älskar alla andra. Det kan låta egoistiskt, men man måste göra det på ett ödmjukt sätt.
Det finns stunder då det alltid kommer att svida, det brinner in i djupet på en och man får skuldkänslor för det.
Det som funkar för mig är att påminna mig själv om att jag inte är ensam om det, det brinner hos andra också och ibland kan man låta sig brinna tillsammans sen kolla på söta katter på youtube.