Något viktigare
Kategori: Allmänt
För några timmar sen fick jag samtalet från helvetet. Vår hund låg på djursjukhuset utan minsta hopp till räddning. Jag bröt ihop. Mamma, pappa och systrar kom och hämtade mig och så åkte vi dit allihopa. Jag har aldrig någonsin känt en sån förening i familjen. Alla grät. Till och med pappa. Och han gråter aldrig. Vår lilla hund bars in och vi höll honom i famnen tills det inte gick längre. Veterinären kom in och så lät vi honom somna in. Det var absolut genomvidrigt. Mamma var utom sig. Det hade jag också varit om jag inte hade vetat att mamma tog det så mycket hårdare än vi andra. Jag kan inte bryta ihop om någon annan redan har gjort just det.
För mig känns det fortfarande overkligt. Helt overkligt. Jag kan inte ta in det. Det går inte. Vår lilla hund får inte vara borta. Han får inte vara borta. Lukas hette han. Lukas hette vår mycket egensinniga men så fantastiskt fina hund. Jag är så orolig för mamma. Jag är så orolig för att familjen ska börja krackelera. Min syster åkte hem i förväg medan jag och den andra systern handlade lite mat. När vi kom hem hade hon tagit alla leksaker, vatten-, mat- och godisskålar och koppelgrejer och slängt ut i verkstaden. Det är andra gången på ett år som min familj måste sanera huset på saker som påminner. Påminner om en förlorad familjemedlem.
Åh, vår lilla hund. Han är borta. Det är så overkligt. Det är så förbannat overkligt.
