trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Några svar till har det nu blivit. Ni har skrivit så svåra frågor att jag blir alldeles matt ju! ;)

 

Julia säger:

Från en matälskare till en annan.. Om du skulle laga den godaste, mest fantastiska trerättersmenyn - vad skulle det bli? 
Kram!

Men ååååh, vilken svår fråga. Är osannolikt dålig på att välja och har aldrig någonsin lyckats göra just en sån där klassisk trerättersmiddag. Aldrig någonsin. Det spårar liksom alltid ur. Jag gillar röror, sallader, såser och plock i mängder. Så det är det jag lagar. Kommer faktiskt inte kunna svara på denna fråga inser jag. Det går bara inte. Men okej. Så här då.

Goda förrätter: Varm böndipp med nachochips, hoummus med fetaost, tortillabröd och paprika, tomatbruschetta med vansinnigt mycket basilika, räksalsa med mango, avokado och koriander, quesadillas med krossad vitlöksolja, basilika och ost, nachos med salsa, ost, gräddfil, sallad och hackade oliver, sticky sötsura chicken wings med blue cheesesås och selleristavar, halloumisallad med fänkål, chili och citron, smördegsbakelser med fetaost, stekta vitlöksräkor med surdegsbröd och så vidare…

Goda varmrätter: Baconpasta med citron, chili, örter och parmesan, rostad rosmarinpotatis med baconlindade citronörtkycklingspett och aioli, kall glasnudelsallad med räkor, koriander, sugar snaps, chili, lime… (the list goes on), ljummen asiatisk beefsalad med liknande ingredienser som föregående, svamprisotto, thaisoppa, grillad lax med ärt- och fetaostrisotto, supertacos med hemmagjord salsa, gucamole, böndip och hela faderullan, jordnötskycklingspett med ingefärskålsallad, den där bulgursalladen (såklart!)….

Goda efterrätter: Chokladkräm, creme brulée, hemmagjord lakritsglass, kladdkaka med citronglass och hallon, hemmagjord mjukglass, äppelpaj med precis allt som är gott i, sega chokladvirvlade marängbakelser med grädde, passionsfrukt, hallon och hackad choklad, chokladmousse med kanderade nötter, exotisk fruktsallad med chokladsås och rörd vaniljglass, den gamla klassikern peach melba (hallon och persika) och tusen grejer till. Fantasin tar aldrig någonsin slut vad gäller detta ämne.

 

H.s (http://www.sjufargeravsorg.blogg.se) säger:

Hej! 

Dina texter är så fantastiskt skrivna. Älskar hur du beskriver känslor med ord på ett så bekräftande och exakt. Det är så lätt att identifiera sig med dina känslor precis så som du beskriver dem. 

Hur som helst. Jag är inte olyckligt kär eller olycklig. Men en grej jag länge fäktats med är egna initiativ och utmaningar. Jag har en rädsla över att bli nekad. Jag är för feg helt enkelt att ta det första steget. Jag har en killkompis som jag gillar i smyg. Det är inte jobbigt alls. Snarare frustrerande över att mina rädslor hindrar mig från att våga satsa och prata med honom om vad jag känner. Han är så fin på alla sätt. Men jag vågar liksom inte. Jag vill inte förstöra vår ömsesidiga och genuina relation i form av vänskap eller vad man ska nu kalla det. 

Hur skulle du göra? Vet att du kanske inte vet svaret. Men eftersom att du ändå har lyckats bemöta dina rädslor av att träffa andra och lämna "det gamla", så kan du väl ge mig ett tips på det? Hur man vågar satsa på annat och byta fokus. 

Vänligen, 

H.S

Hej H.S. Tack för dina fina ord. Först och främst, jag förstår precis vad du menar. Jag brottas med liknande tankegångar, ofta. Och den där rädslan av att bli nekad, ja, den är så svår att övervinna. Det är svårt att ge råd om något man själv inte är så bra på, men hade du varit min vän och vi suttit ner över en kopp te hade jag tittat dig i ögonen och sagt – satsa för tusan! Är han fin, vilket jag är säker på att han är, behöver inte er vänskap förstöras om han nu mot förmodan inte skulle känna samma. Sen betyder inte det att du ska åka över till honom och kasta dig i hans armar. Nej, bara försök visa hur du känner genom ord och handling. Låt honom veta att du bryr dig mer än bara en vän. Låt honom veta att han gör dig alldeles varm och glad. Och ja, det är svårt att hitta modet att berätta såna saker. För som du säger, det finns inget läskigare än att öppna upp sig och visa sitt inre. Men vet du, det finns inget finare heller. Och jag vet, att han också kommer att tycka det. Oavsett vilka känslor han än må hysa för dig.

Jag har lämnat mycket av min gamla personlighet bakom mig. Den personlighet där jag satt tyst och försökte gömma mig. Den personlighet där jag aldrig någonsin trodde att någon skulle kunna tycka om mig. Såklart kommer det tillbaka ibland, men då försöker jag att hantera det. Och det kan du också göra. Du kommer att våga. Lite i taget. Bara bestäm dig för att utmana dig själv lite, lite varje dag. Du kommer att våga. En dag kommer du att våga göra precis allt det du drömmer om. Berätta för en kille att du gillar honom eller kanske pröva någon ny aktivitet som du inte vågat testa innan. Jag håller på dig. Ut och satsa nu!

 

A säger:

Om tre veckor tar jag min examen med fem års slit på en mycket krävande utbildning. Jag har fått mitt absoluta drömjobb efter en mardrömsprocess där jag lyckades få en plats av 1000 sökande (bokstavligt talat). Jag kommer nu ägna 1,5 år i en tjänst där jag kommer få resa, skapa nätverk, utvecklas, utbildas osv. 

Jag borde vara helt överlycklig, men mestadels är jag livrädd. Jag vill så gärna leva upp till de förväntningar som jag vet kommer med den här tjänsten. Innerst inne vet jag att jag är "av rätt material", men hur ska jag överkomma den här osäkerheten och kanske till viss del prestationsångesten? På något konstigt sätt tror jag att du kanske känner igen dig i min beskrivning och hoppas därför på ett svar. 

Varm kram

Bästa A. Jag känner igen mig. Jag känner igen mig alltför väl. Och gud, vad jag önskar att jag kunde säga de där superbra sakerna nu som får dig att slappna av, som får dig lugn, men jag vet ta mig tusan inte. För det där brottas jag också med hela tiden. Rädslan för att inte vara bra nog. Trots att allt man har gjort tidigare i livet talar för att man är mer än bra. Jag hör ju på dig att du logiskt kan inse att det är en osäkerhet och till viss del hjärnspöken som orsakar ångesten och rädslan. Det är en fantastisk start! För då vet du. Innerst inne vet du då att du visst har det som krävs. Jag bara önskar att du kunde hålla fast vid den känslan, plocka fram den där när demonerna kommer på besök och bara mota bort dem. För vet du: DU ÄR SÅ HIMLA BRA. Du är det. Visst, du kommer säkert att göra misstag i ditt nya jobb, men framförallt kommer du att ha det så himla kul, lära dig så mycket och bara leva livet.

Sen kommer du säkerligen inte vara överlycklig hela tiden. Det är man ju aldrig. De som är det är nog lite knäppa tror jag. Det är naturligt att ha lite ångest, vara nervös, stressad, rädd, bara du inte låter det ta överhanden. Bara du inte låter det rubba din inre trygghet och vetskap om att du är bra. Och angående förväntningarna, se på dem så här: vems förväntningar är det egentligen du är rädd för att inte leva upp till? Är det någon annans eller är det egentligen dina egna? Mina chefer hade faktiskt ett samtal med mig häromdagen om just det. Om hur de tyckte att jag verkade ha för höga förväntningar på mig själv och att de i vart fall var väldigt nöjda med min prestation även om jag själv inte verkade vara det. Jag gissar att det kan vara så för dig också. Att den värsta pressen kommer från dig själv. Och vet du. Då är det också bara du som kan ta bort den. Var snäll mot dig själv. Klappa dig själv på axeln och beröm dig själv för allt du har åstadkommit. Och kom ihåg att du är bra. Lova att du kommer ihåg det.

 

Linda Johansson (http://www.kondomapoteket.se) säger:

Jag brukar läsa kommentera här titt som tätt. Tycker inte du har något att ha dåligt samvete över! Du sitter och skriver här utan ersättning för att du vill, och vi är ett gäng som tycker om att läsa det du skriver. Allt gott ;)

Tack Linda!!

 

jonna d (http://sniffarskonhet.blogspot.com) säger:

Jag har följt din blogg sedan väldigt tidigt och var morgon när jag äter frukost sätter jag mig ner och läser vad du skrivit. Det har liksom blivit en del av min vardag och det gör mig så glad att du har det så mycket bättre nu. Jag själv gick igenom en liknande händelse för några år sedan och trots att det slog mig till marken, står jag nu upprätt och med stoltare hållning. Vet att du kommer göra detsamma. Och fortsätt skriva! 

Men nu till min fråga; vad hände egentligen med Göteborgaren? Har du hört något mer ifrån honom?

Åh, hej Jonna. Tack. Hahaha, göteborgaren. Ja du. Han arbetar ju på samma företag som jag men i Göteborg. Vi har således hörts någon gång via jobbchatten. Men enbart på mitt initiativ. Haha, den romansen måste bara ha funnits i mitt huvud. Eller så fanns den i hans också men han valde att klippa bort den när det blev för jobbigt. Så kan det ha varit. I vart fall hörs vi inte mer. Men i sommar ses vi på konferens och då jäklar ska jag minsann säga ett glatt hej! Haha, det roligaste är väl kanske att den här nya pirriga killen också råkar vara göteborgare. Dock emigrerad till Stockholm för några månader sen, men ändå. De där göteborgarna har allt något visst ändå…! ;)