trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Förvirring och en massa män

Eh. Jag köpte nyss en svindyr Groupondeal med innebörden att jag får nöjet att lägga upp mig framför en okänd människa så att denne kan lasra bort min bikinilinje. Eh. Ja. Det känns sådär. Eller svinjobbigt rentav. Ja, ju mer jag tänker på det inser jag att just ”svinjobbigt” är ett väldigt passande ord i sammanhanget. Gah, hur tänkte jag egentligen? Åh gud. Vad händer med mig? Vem är den här personen jag har blivit? Vad har hänt med muffinsbakande S? Hoho, var är hon? Är hon helt borta? Jag är fascinerad av den här nya personen som träder fram, det är inte det, men samtidigt saknar jag den gamla S. Hur ska jag få henne tillbaka utan att tappa det nya fascinerande som händer? Går det ens?

Jag är så förvirrad. Jag är överväldigad av alla dessa killar som verkar falla som furor runt mig. Tjejer – ut på Tinder och hjälp mig underhålla dessa killar. Jag känner mig överhopad. Orkar inte hålla igång alla konversationer. Har inte tid att träffa alla dessa män. Ja, det kanske är ett lyxproblem, men på riktigt, det gör mig otroligt stressad. Särskilt som den första killen, han som tog mig till sig, fick mig att skratta och gjorde mig trygg, har visat sig vara en fantastisk kille. Jag vill träffa honom igen! Hela tiden vill jag det. Samtidigt vill jag träffa andra bara för att upptäcka, bara för att uppleva, bara för att erfara. Erfara lite män. Erfara lite komplimanger. Erfara lite spänning. Erfara lite pirr. 

Åh, det är så mycket jag vill göra. Jag har knappt tid att jobba! Men jobbet är överallt och omsluter hela mig just nu. Och på samma gång har jag konstant hög puls för att min mobil vibrerar av både det ena och det andra. Det känns som att jag är beroende. Beroende av bekräftelse. Beroende av kroppskontakt. Beroende av att andra människor ska tycka om mig.

Det är en ganska obehaglig insikt jag har kommit till. Det här suktandet och begäret efter bekräftelse är lite obehagligt tycker jag. Det är inte en sån person jag är. Åtminstone trodde jag inte att jag var det i alla fall. Jag trodde att jag avskydde komplimanger och smicker. Jag har alltid skakat på huvudet åt det och himlat med ögonen. Ja, det kanske jag fortfarande gör i och för sig, men samtidigt känner jag att det helt plötsligt är väldigt viktigt för mig. Det är viktigt för mig att veta att det finns en massa människor som tycker att jag är bra, smart, rolig, söt och så vidare. Fan, det känns helt plötsligt jätteviktigt. Jag vill inte att det ska vara viktigt. Jag vill att det ska vara perifert i förhållande till vad jag själv tycker och vad mina nära vänner och min familj tycker. Men det är det inte. Det känns närmast livsviktigt att Tinder-killarna tycker om mig. Att de faller för mig. Gud, jag känner mig jättekonstig. Elak rentav. Jag vill ju inte göra någon illa, ändå hoppas jag på något kusligt sätt att alla ska bli kära i mig trots att jag inte är kär i dem. Det är ju nästan sjukt?

Ja, hörni. Förvirrad. Det har jag verkligen blivit. Men samtidigt, samtidigt är jag så otroligt uppfylld. Uppfylld av både spänning, pirr och en massa värme. Och det, det är jag innerligt tacksam för.