Dag 191
Kategori: Allmänt
Ett par hektiska oledsna timmar
Är utmattad, utslagen, färdig, kollapsad och redo att lägga mig ned och aldrig mer kliva upp. Har vidrigt ont i magen, i huvudet och i ögonen. Livet springer fram och jag hinner inte med. Under loppet av tolv timmar har jag suttit med familjen och ätit tårta för att fira farmors 85-årsdag. Jag har legat ihopknycklad en baklucka. Jag har skrivit ett långt stycke rapport på avancerad engelska. Jag har ätit kolossala mängder chokladfingrar och lakritsstänger. Jag har sovit (nåja, någon timme i alla fall) för första gången någonsin helt själv i lägenheten. Jag har varit hos hudläkaren och tagit bort en leverfläck. Och jag har på något sätt tagit mig till jobbet hyfsat hel och ren (med undantag för håret som har antagit en vit ton på grund av massiv överanvändning av torrschampo). Jag har fasiken gjort mer de här tolv timmarna än vad jag brukade uträtta på en hel vecka. Och det formligen sliter mig itu. Jag är så trött. Jag är så förbannat jäkla trött. Hela tiden.
Men hörni. Tröttheten till trots, är jag inte något vidare ledsen. Orolig – ja, nervös – ja, utmattad – ja, men inte så himla ledsen. Klart att jag är ett lättare offer för ledsamheten när jag är så här trött. Det känner jag allt. Men det är som att de bra känslorna – glädjen, spänningen och värmen, är större just nu. Ja, de är faktiskt mycket större. Mina tankar kretsar kring olika middagar jag ska ha. För vänner, kollegor och nya bekantskaper. De kretsar kring små saker jag nu äntligen känner att jag både vill och orkar göra för min familj och mina vänner. De kretsar kring olika klädesplagg jag vill köpa, olika inredningsdetaljer jag vill fixa. Och de kretsar kring bloggen och hur fantastiskt stolt och glad den gör mig. Ja, han saknas mig fortfarande, och det går inte en dag utan att saknaden hugger i mig, men trots det, är livet faktiskt helt okej. Inte helt jäkla toppen, underbart, fantastiskt, kunde inte bli bättre-bra, men ändå helt okej. Jag har till och med vissa underbara stunder. Dagarna kommer och går och jag skrattar, äter och lever. Haha, sömnen är fortfarande ett orosmoment, men i det stora hela känns det perifert. Jag är inte nertyngd av djup sorg dygnet runt. Nej, det är jag verkligen inte. Och guuuuud, vad det är skönt.
