Dag 200
Kategori: Allmänt
En galet oengagerad dejt
Okej. Så. Gårdagskvällen var en katastrof. Hahaha, vilken otroligt märklig dejt. För en dejt. Det var just vad jag hade. Med liknande förberedelseupplägg som förra gången - det vill säga panik, stress och alldeles för dyra hastiga inköp av diverse oundgängliga produkter. Hastigt och lustigt bestämdes att 22-åringen med alla magrutorna skulle komma hem till mig på middag. Jag sprang från jobbet. In på Lindex fort fort, snappade upp samma "ta tre för två-trosdeal" som jag gjorde förrförra veckan. Ett packe rakhyvlar. Och en lotion. Haha. Jag börjar kunna rutinen utantill nu...
In på Hemköp och i ilfart försökte jag bestämma något snabbt att laga till snubben. Hade i princip utlovat en festmåltid men hade tid och energi till typ korv med bröd. Köpte till slut en massa godsaker och släpade hem de blytunga kassarna. Försökte desperat städa men insåg efter fem minuter att jag var tvungen att använda de knappa trettio minuter som återstod till killens ankomst lite klokare. In i duschen. Ratsch, ratsch. Ut ur duschen och på med ett ton lotion. Oh yes. Luktade så jävla gott. Blev så jävla len. Success.
Så var klockan plötsligt slagen. Han hade kommit. Satte på mig mina jobbkläder igen och sprang ut för att möta honom. Hade egentligen bara mina boots men tog ett snabbt beslut att trycka ned fötterna i min systers en storlek för små converse istället - för att inte bli för lång. För ja. Det är en issue ofta. Alla jäkla killar är så korta. I alla fall kortare än mina 175 centimeter. Ut på gräsmattan sprang jag. Såg honom på håll och gjorde ett tafatt försök till att skutta fram lite graciöst. Lyckades ej.
Han var snygg. Ja, han var väldigt snygg. Brunbränd, muskulös, ett stort vitt leende och en nytatuerad arm. Haha, det kändes inte toppen. Jag hade nämligen skuttat lite häftigt vilket fått mina bröst att hoppa ur bh:n och dessutom ökat på min överdrivna eftersvettning från duschen. Åh. Jaja. I alla fall luktade jag gott. Det visste jag. Och len. Det var jag definitivt.
Han kom in i lägenheten. Gick runt. Sa några få ord. Och sen. Sen blev det tyst. Tyst, oengagerat, ointresserat och bara allmänt sorgligt. Min första tanke var, helvete, han trodde att jag skulle se annorlunda ut. Han tycker inte att jag duger. Ja ni. Så kände jag och det förföljde mig sen genom kvällen. Jag gjorde allt jag kunde för att prata, skratta, äta, fixa, ta hand om, men det var som att det var dödfött. Killen var iskall. Satt med armarna i kors i min soffa hela kvällen. Efter ett tag började jag tänka, jaja, hoppas att han går så att jag kan ringa min favoritkille T istället. Men han gick aldrig!! Jag fokuserade till tusen. Jag fokuserade med allt jag hade för att göra honom glad, bekväm och avslappnad. Men det gick inte. Jag höll ömsom monolog, ömsom lekte proffsintervjuare. Det var helt galet.
När klockan hade slagit halv två (?!) sa jag lite försiktigt att han såklart fick sova över om han inte orkade åka hem. Vid den här tidpunkten hade vi inte varit närmare än en och en halv meter, trots att jag på olika subtila sätt hade försökt närma mig honom pyttelite. Han blev besvärad, vände och vred på sig och sa efter några minuter att han var tvungen att skjutsa sin bror dagen efter och därför var tvungen att åka. Hahaha. Allt kändes så märkligt. Så himla märkligt.
Han gick. Jag tvingade på honom en kram och stängde dörren. Pustade ut av lättnad, men samtidigt kände jag något annat komma över mig. Besvikelse, frustration, irritation. Varför hade han tjatat om att träffas? Dag efter dag hade han tjatat. Och så när det väl blev av verkade han galet ointresserad? Men stannade ändå till halv två?! Så oklart beteende. Egentligen var jag väl inte så ledsen. Kastade mig på all den goda maten jag hade lagat (ärtrisotto med fetaost, jordnötssmörkyckling och en vrålgod sallad) och gick in på Tinder för att bekräftelseknarka några minuter. Det var faktiskt roligt. Satt där i min ensamhet, log åt alla killar, som uppenbarligen var ännu mer desperata än mig, och åt både mat och färska blåbär, hallon och glass. Det gick ingen nöd på mig inte.
Imorse fick jag ett sms av dejtkillen. Ett sms där han tackade för allt och sa att han hade haft det så trevligt. Haha. Jag var tvungen att svara ärligt. Sa att jag tyckte att han var så söt men att han verkade sjukt ointresserad och oengagerad. Fick svar på direkten. Åh Gud. Han skrev att det inte alls var så, att han bara inte var så bra på att ta för sig eftersom han var rädd att det skulle bli fel och att han skulle bättra sig till nästa gång om jag nu ville ses igen. Vilket han i alla fall såååå gärna ville. Men åh. Kände mig så elak. Så elak som hade sågat honom så fullständigt i tanken. Usch.
Jaja. Har inte riktigt ork just nu. Har för mycket annat. Tills vidare ligger jag nog lågt med just den killen. Väldigt lågt tror jag faktiskt.
