trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Slut men lite nallande

The End.

Nä. Skoja bara. Så lätt blir ni inte av med mig.

Jag kör en fuling och låter trehundrasextiofemdagarnu nalla lite in på det nya året. Men bara lite. Någon dag eller två kanske.

Timmarna har nämligen sprungit förbi idag. Dagen har varit fullkomligt sprängfylld av jobb och födelsedagsfirande. Nu sitter jag i soffan. Döslut med trötta, trötta hjärnceller.

Födelsedagen var bra. Inget snack om saken. Jag fick presenter på jobbet och presenter av familjen. Mycket glada grattisrop och härliga kramar. Underbara sms och fantastiska Facebook-inlägg. Inte överdrivet många, men desto finare.

Nu ska jag sova. Jepp. Roligare än så blev det inte idag. Sova och smälta marängswissen som jag precis proppat i mig. Sov gott kompisar. Sov gott och dröm sött.

Så var det den nästa sista dagen. Huvaligen. Blir livrädd när jag skriver det. Bloggen har ju varit min nallebjörn i ett år nu. Det känns lite läskigt att den inte ska finnas. Eller finnas och finnas. Finnas kvar ska den väl göra, men liksom inte på samma sätt. Läskigt är det.

 

Jag har jobbat på bättre idag än igår. Det känns bra. Samvetet dunkade nämligen svart efter jobbet igår. Det blev liksom inte så mycket av igår. Trots att jag satt framför datorn länge och knapprade. Men idag. Idag har jag varit bättre.

 

Efter min oproduktiva dag igår gick jag med en kollega för att träna. Cinema Cykling gick vi på. Det är ett pass där man sitter framför en storbildsskärm och åker längs med vägen. Fy fan. Det var inte så kul. Eller kul. Det var väl kul. Antar jag. Men liksom. Jag kände mig så svag. Svag och ömklig. Benen gick väl okej men kroppen i övrigt var sänkt. Jag tog ut mig så fullständigt. På väg hem fick jag världens illamående och bara kved. Usch.

 

Nu ska jag traska hem. Hem och kanske göra en liten tårta. Marängtårta tror jag. Fyller ju liksom år IMORGON!!! 

 

Eh. Jag måste ha räknat fel. Någon gång under året måste jag ha räknat fel. Ni har ju sagt det till mig några gånger men jag har tänkt, haha, nähä, där har ni allt fel minsann, och varit övertygad om att jag visst har räknat rätt. Såatte. Det visade sig inte vara fallet. Därav att den här dagen blev 362 och inte 363. Ifall någon undrar.

 

Helgen har varit fantastisk på så många sätt. R:s kompisar kom på middag i lördags och jag och R gick all in. Det var så härligt. Vi lagade mat och städade som tokar. Liite jobbigt var det, det ska jag erkänna, men också himla trevligt. Vi lagade ugnsrostad potatis (förkokad!) med smör, olivolja, vitlök, sambal oelek, dragon och honung (den där potatisen är seriöst så god att jag blir lite mallig varje gång den kommer ut ur ugnen), ingefärs- och jordnötsmarinerade kycklingspett, BBQ-marinerad fläskytterfilé, lättstekt broccoli, honungsglaserade chorizoslantar och den där bulgursalladen med spenat, koriander, granatäpple, sugar snaps, salladslök, fetaost, chili och citron. Till det hade vi färdigköpt bearnaisesås och aioli. Som förrättssnacks hade vi knåpat ihop tomatbruschetta och grönsaksdip. Superdupergott. Vi gjorde också kalasgoda drinkar med mango, hallon, vodka, mynta, rabarber- och jordgubbslikör och lime. Helluuu! Till efterrätt körde vi creme brulée (jag vet, jag har fått nippran) och chokladkräm med färska hallon. På det inmundigade vi cirkus ett kilo lösgodis. Ja. Det. Var. Gott.

 

I övrigt då? Jo, men saker känns lite lättare nu. Jag har att göra på jobbet och det gör allt så mycket lättare. Jag är inte en person som mår bra av att rulla tummarna. Inte för att jag är så oehört aktiv eller energisk utan mer för att jag mår dåligt av att inte uträtta något av värde. Och nu uträttar jag i alla fall någonting. Det känns bra.

 

Alldeles strax ska jag gå ut i mörkret. Fan, jag skulle ha tränat idag, men det blir liksom alltid så sent. Om jag går och tränar nu är jag ju klar i natt. Typ. Eh. Ja. Det är undanflykter. Jag märker det. En hel radda undanflykter. Men imorgon, imorgon ska jag fasiken träna med en kollega. Då kan det ju inte gå fel. Det är bra det.

 

Hörni, en sista sak bara. Jag har funderat en hel del på det här med bloggen och dess eventuella fortlevnad. Många långa våndor har gått genom kroppen när jag försökt komma fram till den bästa lösningen. Hur får jag allt det här härliga att fortsätta leva vidare utan att själv behöva känna prestationsångesten, det dåliga samvetet eller frustrationen över att människor i min närhet läser mina innersta tankar mot min vilja? Hhhh (lång utandning), jag vet verkligen inte. Just nu känns det som att trehundrasextiofemdagarnu måste få ett slut. Den var ett projekt och en utmaning till mig själv. En utmaning som jag, om jag får säga det själv, fullkomligen kickade skiten ur. Så. Jag kanske kanske kanske skaffar mig en ny plattform. En ny plats att låta tankarna flöda fritt. En liten härlig, ärlig och varm bubbla där ni är välkomna att titta in om ni vill. En blogg som inte är ett överlevnadsprojekt utan bara, vanliga S och inget annat. Vi får se. Vi får helt enkelt se vart jag landar.

Det är något speciellt med fredagar. Något alldeles extra. Det luktar helg liksom. Helg och sovmorgon. Det är det överlägset bästa med helgen. Att man får sova hur länge man vill. Åh, ljuva tanke. Ljuva säng. Jag älskar verkligen min säng! Min säng där numera R allt som oftast också finns.

 

Lyckliga mig. Lyckliga, lyckliga mig. Konstigt att jag kan känna mig så lycklig men ändå så sorgsen. De borde liksom inte riktigt gå ihop kan man tycka. Men det gör det. Hur lycklig jag än känner mig har jag alltid nära till de där sorgsna känslorna. De sorgsna känslorna som ger perspektiv och djup till allt det andra. Det okejiga, braiga, glada.

 

Perspektiv är viktigt. Det är något jag verkligen har fått erfara det här året. Om man bara lyckas lyfta blicken en aning någon gång ibland blir allt lite, lite lättare. Lättare att förstå och acceptera att saker kan kännas rent åt helvete men att världen inte går under och livet ändå alltid fortsätter.

 

Jag trodde att livet var över men lyckades hålla ut tillräckligt länge för att till slut orka lyfta blicken och se allt spännande, underbara som låg framför mig. Så håll ut, för i helvete. Hur jävligt allt än känns, håll ut. För en dag när ni minst anar det kommer er blick också att lyfta. Alldeles av sig själv kommer den att lyfta och då finns det ingen hejd på vad som kan hända. Håll ut, kompisar. Håll ut.

Det har varit en bra dag idag. Helt klart en bra dag. Inte toppen. Men bra. Jag har haft grejer att göra. Jag har inte haft så jättemycket huvudvärk. Och jag har ätit en påse AKO-kolor. Jepp, helt klart bra.

 

I förrgår och igår tryckte jag i mig fem godisar D-vitamin (köpta i USA förstås). Tror stenhårt på det. Bra att några av er därute påminde mig. Min faster brukar jämt tjata om att jag ska äta D-vitamin på grund av min tarmsjukdom, så det passar ju bra att de även gör en pigg. Eh, ja, än så länge snackar vi nog bara placebo-effekt, men ändå. Alltid något att ljusa upp en höstruggig oktoberdag med.

 

Nästa vecka fyller jag år. Eller. Eh. Varför berättar jag det för er - ni är ju dem som har bäst koll på det av alla. Här på jobbet har det börjats fråga en del om jag tänker baka något och ta med mig på min födelsedag. Fasiken. Sånt där gör mig så stressad. Förväntningar. Det är inte illa ment av någon som frågar, men de gör mig ändå lite stressad. Och också lite trött. Är nog inte så pepp på att ta hand om andra längre. Inte så att jag inte tycker om att göra andra glada, men gränsen för vad jag orkar med har nog justerats något. Jag har faktiskt blivit mer egoistisk. Det är nog så. Kanske att jag bakar något och tar med, kanske inte. Men i vart fall vänder jag inte ut och in på mig själv som jag förut har gjort. Det är inte det värt. Eller. Då var det helt klart värt det. Men idag. Nej, inte riktigt.

 

Nu ska jag skutta ut i mörkret och skratta ruggigheten rakt i ansiktet. Eller ja. Det är planen i alla fall. Jag är sällan så där kaxig när jag sen står där. Nej, huvaligen, obehagligt väder är verkligen något som går direkt på humöret för mig. Det går inte att skutta i vidrig kyla, slask och vind. Inte för mig i alla fall. Och särskilt inte ensam. Det är fasiken medalj till den som klarar det. Nej, huvudet nerböjt, med armen i ett stadigt tag om väskan brukar jag i sakta mak ta mig framåt i höstruggigt väder. Fy fan. Jag vänjer mig aldrig. Tycker alltid att det är lika vedervärdigt. Kanske man ändå borde flytta till en tropisk ö? Ibland tänker jag att det faktiskt kanske blir så. En dag. En dag i framtiden. En dag när jag har kramat varenda droppe ur vad höstrugget i Stockholm har att erbjuda.

 

Simma lugnt kompisar. Och håll ut i grådaskigheten. Håll ut.

Vet ni en sak. Jag älskar McDonalds. Jag verkligen älskar McDonalds. Lite skämmigt, jag vet. Och väldigt ohälsosamt såklart. Men fan, jag blir helt till mig bara jag tänker på att få äta på McDonalds. Tur att jag har i alla fall lite självbehärskning, annars skulle jag hänga där jämt. Som det är nu äter jag där rätt sällan faktiskt, det blir väl någon cheeseburgare här och där, någon gång varannan vecka kanske. Men satan vad gott det är när jag väl gör det. Min syster räknar allt som oftast allt i cheeseburgare, så fascinationen för McDonalds sitter helt klart djupt i min familj. Kanske är det just för att vi så sällan (tänk tre gånger om året) fick gå dit som små som vi fortfarande än idag tycker om det så mycket. Jag tror det. När jag går på McDonalds brukar jag beställa cheeseburgare, äppelpaj, pommes frites, chokladmilkshake och cola zero. Inte på en och samma gång, men lite om vartannat sådära. Mmm, nu dör jag ta mig tusan dreggeldöden. Lär i och för sig vara ett av de bästa sätten att gå på. Hej och tack. Nu försvinner jag bort i mitt dreggel. Jeppsidoodle. Godnatt världen.

Vaknade mitt i natten av sprängande huvudvärk. Precis bakom vänstra ögat pågick ett våldsamt krig som orsakade en vedervärdig smärta. Jag får sådär ibland. Huvudvärk som liksom känns lite onaturlig. Huvudvärk som mest liknar den huvudvärk jag förut har fått av vissa starka mediciner. På något sätt masade jag mig upp och till jobbet. Det var bra. Bra att jag bet ihop. För sakta men säkert blev det bättre. När R kom förbi mitt jobb på eftermiddagen för att hämta upp en nyckel var jag till och med på skutthumör. Nu, på väg hem med jobbdatorn i famnen och regnet lätt duggandes mot kinderna är väl kanske inte humöret skuttigt direkt, men nog har himlen känts mörkare alltid. Lite, lite ljus ser jag allt. Och det får duga för en regnruskig dag i oktober. Som för övrigt skulle ha utgjort min och danskjävelns tioårsdag tillsammans. Tackar Gud för att det inte blev så. Tackar Gud och varenda väsen man kan tacka för att jag nuförtiden istället får somna bredvid R. Jävligt dåligt år. Men också en jävligt bra ny framtid.

Jobbet tog sig en makalös vändning idag. Jag har inte haft en lugn stund på hela dagen. Sprungit på möten. Hetsskrivit på tangenterna. Bläddrat fram och tillbaka i pappersbuntarna och försökt få ordning och reda både på skrivbord och i huvud. Kaos kändes det av att helt plötsligt kastas in en jobbstress igen. Roligt men lite kaosartat för att det helt enkelt var så länge sen det höll i sig så här en hel dag. Jag kom hem för en timme sen helt utpumpad. Lät kappan och sjalen falla till marken utan att ens bry mig om att plocka upp dem. Vad gick jag på i våras när varenda dag såg ut så här? Jag förstår inte. Känner mig fullständigt färdig. Redo för sex veckors semester. Typ.

 

I vart fall är sinnet lite lättare idag. R är på konferens så jag ligger alldeles ensam i min jättestora säng. Det känns bra. Det känns faktiskt bara skönt att få gå och lägga sig. Tänk vilken ofattbar skillnad från förra året då varenda natt var ett helvete att försöka ta sig igenom. Nu uppskattar jag nätterna mer och mer. Klart att jag ibland drabbas av plågsam sömnlöshet som gör att jag vrider och vänder mig till förbannelse. Men på det stora hela gillar jag både nätter och sängen jag spenderar dem i. Min säng. Ja, det känns ta mig tusan enbart som min säng nu (möjligtvis även R:s). Att den en gång i tiden utgjorde också danskjävelns säng rör mig inte i ryggen förutom att jag är rädd att R ska tycka att det är jobbigt. Halva sängen fick jag av min pappa och den andra hälften var det jag som betalade. Det minns jag tydligt. Så sängen är minsann bara min! Det ni.

 

I övrigt då? Jo, igår spenderade jag mest hela dagen med att vara alldeles varm i kroppen av era kommentarer. På det fick jag igår natt världens finaste mail av en läsare. När jag läste det imorse blev jag alldeles tårögd och tagen. Mmm, det är ju så, att jag fortfarande får en del mail. Mail som jag läser, tar till mig, men väldigt sällan svarar på. Det är en ständig att göra-punkt i mitt liv som aldrig riktigt hinns med. Jag har också märkt hur kompisars sms kan ligga obesvarade i dagar. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga längre. Om jag ens har något att säga. Jag brukar ringa upp dem istället. Men eftersom alla mina kompisar är busy chicks med tusen järn i elden är det alltför sällan någon svarar. Önskar att min sms-tumme kunde vakna till liv igen. Den var skillad utav bara satan förr i tiden. Skrev sms fortare än vad jag kan trycka i mig en påse Salt och Blandat. En bra sms-tumme var det. 

 

Ikväll har jag föresten ätit världens bästa middag. En sån där middag som man bara kan äta när man är helt mol allena. Jag inledde middagsätandet (kvällsätandet) med att bre en knäckemacka med smör. En macka gjord av sånt där havreknäcke som av outgrundlig anledning är mycket dyrare än alla andra knäckebröd (knasigt, men ändå helt klart värt det). Himmel va gott det var. Därefter tog jag fram en creme brulée som jag och R vispade ihop i lördags morse. Jo men visst. Det är faktiskt så ofattbart mycket lättare än vad det verkar. Jag loovar. Gud, vad jag älskar creme brulée. Alltså, vi snackar avgudar-, vill aldrig äta något annat-älskar det. Det är något med den där krämiga, dekadenta vaniljkrämen och så det karamelliserade sockret på toppen som gör att hela munnen gör volter. Fy satan va gott det är.

 

Vi hade lyckats vispa ihop inte bara varsin liten form, utan sju hela formar. Eh, ja, viss missräkning av mig där. Men vad gör väl det! Förutom den vanliga (överlägset godaste) vaniljbruléen hade jag fått för mig att göra nutellabrulée. Eller ja, efter att ha hällt vaniljsmet i fyra formar kändes det lite sorgligt att behöva göra det i tre till så jag tog helt sonika en slev nutella och vispade i. Mmm - det blev gott. Men inte ens i närheten av lika gott som den vanliga. Så var det. Den vanliga vann med hästlängder. I vart fall åt jag sedermera inte mindre än ytterligare en creme brulé och dessutom två knäckemackor till samt en avokado med citron och flingsalt (tips, tips!). Jepp, det var en middag för champions det. En alldeles sjusärdeles middag för champions.

 

Nu ska i vart fall den här champinjonen sova. Godnatt kompisar. Och sussa sött.

Jag har städat hela eftermiddagen. Städat och framförallt kastat saker. Jag har ju gjort detta förut. Kastat skit. Men jag hittar hela tiden nya saker. Nya rester. Ny skit som han har lämnat efter sig. Jag är hänsynslös nu. Känner ingen förlust i att kasta varenda en av mina studentbilder. Ut och bort. Gudars, vad skönt. Förstår inte varför jag har hängt fast vid vissa av de där sakerna så länge. Nu måste det mesta ändå vara borta hoppas jag. Klapp på axeln till mig själv. Klapp på axeln.

 

Det känns lite bättre nu faktiskt. Bättre än tidigare idag. Och det är väl så det är. Det går upp och ner. Precis som för de flesta människor. Bara att ta vara på de där braiga stunderna och inte låta deppigheten ta över. Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att känna mig nere nu så här på hösten. En av mina bästa kollegor är också nere. Ofokuserad. Stressad. Orolig. Men det går ju över. Precis som det mesta här i livet är humör, sinnesstämning och allmänt mående också föränderligt. Men huva', att man ska behöva vara en sån här väldans känslomässig typ. 

Fem dagar sen. Det var fem dagar sen jag skrev här. Jag har varit inne många gånger. Knappat på tangenterna. Flipprat på mobilen. Men inget har kommit ut och nått er. Vad har så hänt sen vi sist hördes? Tja, inte mycket. Dagarna går och jag går med dem. Jag har kommit in i någon slags obehaglig höstledsamhet, där saker i mitt liv skapar både oro och en distinkt känsla av att inte allt står riktigt rätt till.

 

Jobbet är inte det minsta roligt. Jag har jobb att göra så det räcker i en timme och sen sitter jag där, närmast illamående över känslan att inte bidra, att inte hjälpa till, att inte vara uppskattad. Säkerligen ett uttryck av ett djupt bekräftelsebehov. Bekräftelse från andra om att jag visst är duktig och bekräftelse från mig själv om att jag är en sån hjälpsam, arbetsam och driftig människa som jag vill vara. Inget av det där är på plats just nu. Och det lämnar mig med en tung känsla av otillräcklighet och sorgsamhet över att inte känna mig meningsfull.

 

Därutöver är det något som känns fel i min familj. Jag vet inte vad det är men jag ser inte så mycket glädje längre. Det är mycket trötta, sorgsna miner och det gör mig vansinnigt orolig att inte veta hur jag ska fixa det. Min pappa ler alldeles för sällan och får ofta en frånvarande blick i ansiktet som gör att jag undrar vad som försiggår därinne. En syster verkar ha på tok för mycket att stå och den andra verkar bara lite nedstämd. Det gör mig orolig.

 

På det är det lite svårt att få tag på mina vänner. De verkar helt enkelt inte riktigt ha tid med mig. Kanske är det karma för att jag har verkat så upptagen med R. Jag vet inte. Även om jag verkligen har försökt och gjort klart för både mig själv och R att mina vänner är livsviktiga och inte får bortprioriteras någonsin, kanske jag har råkat gjort det. Av misstag. Av trötthet. Jag vet inte. I vart fall behöver jag dem på något sätt. Så känns det.

 

Magen är för övrigt ett stort kaospaket. Så oklart vad som händer därnere men helt klart är att något inte står riktigt rätt till. Den är liksom bara upprörd och jävlig. Trots att jag försöker charma den allt jag kan. Ger den varm dryck och mellanmål. Men nej, helt värdelöst beter den sig. Tröttsamt är det.

 

Ja, hörni, det här blev ju en jädra gnällhärva. Sorry för det. Sorry för att jag kommer här med mina tjatiga höstdeppigheter. Jag har egentligen inget att gnälla på. Inget som är på riktigt i alla fall. Det är mer en allmän känsla av ledsamhet i kroppen. En känsla som inte riktigt ger med sig. Jag känner mig slut, färdig, kaputt av det här höstmörkret och alltför ofta smyger sig minnena av förra hösten på. Precis så här kallt och jävligt kändes det förra helveteshösten. Precis så här ruggigt och ensamt kändes det då. Men jag är ju inte ensam. Jag är aldrig någonsin ensam och på det har jag blivit en mycket starkare version av mig själv. Jag vet det. Innerst inne vet jag det. Men när jag går ensam hem i mörkret och kylan en kväll, efter ytterligare en dag på jobbet där jag inte uträttar ett smack av värde, då känns det fan precis som då. Då sveper den där obehagliga känslan in som en hagelskur och orsakar kaos i mitt huvud.

 

Ja, jag mår bättre nu, men inte fan är livet så där jävla bra? Inte fan är livet så där bra som jag hade tänkt mig? Eller är jag bara bortskämd nu? Förmodligen är det väl så. Bortskämd med lyckan jag kände i somras kanske. Men fan, hörni, den här hösten känns inte så jäkla peppig liksom? Vad har jag egentligen förlagt den där peppen som jag sparade från i somras? Vart är mitt peppförråd när jag behöver det som bäst?

Förlåt, förlåt, förlåt men jag har ingen lust just nu. Ingen lust alls att skriva ett endaste dugg. Inte ens sms till mina vänner har jag lust att knåpa ihop. Fan, förlåt. Men jag vill inte. Och jag vill inte förknippa den här bloggen med måsten och prestationsångest. Mitt expertisområde på många sätt. Trött är jag. Trött på den där prestationsångesten. Tränade med R igår och tog ut mig så att jag blev illamående. Trots att jag vet att illamåendet som kommer är överväldigande och fullkomligt genomvidrigt. Vill prestera, måste prestera i allt jag gör. Fy bubblan vad tröttsamt det är. Fy bubblan alltså.

Det är fredag och solen skiner! Himmel, vilken bra grej. Själv sitter jag på tunnelbanan efter en liten för-handling till mina julklappskalendrar. Vid Fridhemsplan här i Stockholm har de en sån där galet bra krimskrams-affär där kalenderpresenter finns i mängder. Farmor och farfar ska definitivt få en. Mamma, pappa och systrarna ska jag också försöka få ihop något till. Och så kanske R får vara med på traditionen. Vi får se. I vart fall. Bra dag. Bra, bra, bra.

Okej. Efter det föregående något ogenomtänkta (eller kanske övertänkta...?!) inlägg sitter jag nu i R:s lägenhet. Här har han dukat upp världens fest och jag bara mofflar iklädd en stor hoodie och badshorts. Som i ett vingslag har R börjat hala fram kortet fortare än fortast. Han säger inte ens något. Han bara gör. Åh, det är så skönt. Två mathandlingar nu i rad och precis all hang-up jag hade på detta är som bortblåst. Världens bästa R. Världens bästa pojkvän. Jag är löjligt lyckligt lottad. Jag vet det.

Gnäll och åtgärdsplan

Jag gillar inte riktigt mig själv just nu. Jag är inte en person jag hade velat hänga med. Fy fan för att känna så. Fy fan för att vara på det stället som framkallar såna känslor.

Jag skulle ha träffat systrar och kusin igår kväll. Hade inte haft något konkret att göra på hela dagen och räknade därför iskallt med att kunna spatsera ut från kontoret senast halv sex. Eh. Tji fick jag. Inte ett bra tji. Jobbet snurrade till sig och vips var jag fast i jobb större delen av kvällen. Egentligen rätt så roligt jobb. Med en härlig chef. Men inte lika roligt att berätta för systrarna och kusinen. Fan, vad usel jag kände mig. Usel syster. Usel släkting.

På det inser jag att jag inte har känt mig fullt närvarande de senaste gångerna jag har träffat mina vänner. Jag har liksom inte riktigt känt mig helt och fullt där i stunden. Kanske gnällt en smula för mycket om obetydliga saker. Missuppfattat premisserna för vårt häng och bjudit in både kreti och pleti. Det känns inge bra. Inge bra alls. Jag känner en översvallande känsla av att vilja ge både mina vänner och mina systrar saker. Berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Och verkligen säkerställa att de förstår. Vet inte varför, men det känns orimligt viktigt just nu. Ändå gör jag det inte. Jag låter det stanna vid bara en tanke.

Jag och R har det finfint, men jag har hakat upp mig på en löjlig grej som liksom inte riktigt släpper. Trots att jag har berättat för R och han verkar förstå. Det är nämligen en klar obalans mellan oss ekonomiskt. Han tjänar en del mer än mig. Trots det är det jag som har betalat och i viss mån fortfarande betalar mycket mer av våra matinköp och andra skojigheter som vi pysslar med. Ja, på ett sätt är det mitt eget fel. När det är dags att betala tar jag automatiskt upp plånboken - att sitta och vänta ut R och hoppas att han ska betala är det absolut sista jag vill göra. Jag hatar såna människor. Människor som aldrig erbjuder sig eller VILL betala utan väntar ut andra. Huvaligen för sånt. Jag, å andra sidan, tar det istället åt andra hållet och är överpepp på att betala både för mig själv och för andra. Känner gravt dåligt samvete och skamkänslor av att bli bjuden. Får enorma endorfinkickar av att få bjuda en kär syster/pojkvän/vän på något trevligt. I början var det bara trevligt att få bjuda R. Nu, några månader senare, inser jag att mitt konto har fått lida en smula av det där bjudandet. Och trots att jag och R har pratat om det och det är bättre nu, gnager fortfarande den där kvarliggande obalansen i mig orimligt mycket. Idiotiskt mycket.

Så. Nu lyckades jag klämma in, inte bara, just de bekymmer som jag brukar beklaga mig om inför mina vänner, utan även hur kasst det där beklagandet får mig att känna. Jag har fått med ångesten över att ingen vet eller förstår hur mycket jag tycker om dem, men hur jag ändå inte gör något konkret åt det. Ett fullskaligt fullkomligt värdelöst gnäll med andra ord. Min expertis. Kanske dags att göra något åt sattyget?! Ett gemensamt bankkort med R. Några härliga vändejter. Och en mysig bjudmiddag för mina småsystrar. Trixa ihop några superbilliga presenter som kan värma ett höstfruset hjärta. Jehepp. Nu kör jag!

Varje vecka läser jag "Veckans peptalk" av Olof Röhlander. Den ploppar in så trevligt på min mail och så ögnar jag igenom den. Ibland fastnar det som står. Ibland inte. Den här veckan fastnade det.

VECKANS PEPTALK – PRESIDENTENS TELESKOP 

Jag brukar säga att framrutan ska vara större än backspegeln. Det beror såklart på hur den används. Låt mig få berätta om Václav Havel. Jag hade tills rätt nyligen inte hört det namnet, men nu sitter det.

Havel var en frihetskämpe och Tjeckiens president år 1989-2003. Som president installerade han ett teleskop vid fönstret. Det var dock inte riktat enbart mot stjärnorna. Havel använde samma teleskop för att varje kväll styra det mot fängelsefönstret i byggnaden han suttit inlåst i under kommunisttiden.

Nu hade han allt, men när han kikade mot sitt förra fängelse påmindes han om hur det var att inte ha. Ibland går det fort framåt, man tappar varifrån man kommer. Havel använde teleskopet som motivation i arbetet och för att komma ihåg var han en gång suttit. Han visste vad han kämpade för. Havel erhöll en lång rad utmärkelser för sin kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

När du mår bra. När det går bra. När du har allt du behöver. Då blir Havels teleskop viktigt. Dels för att blicka uppåt, vidare, men även minnas vad du gått igenom för att komma dit du är idag. Då förstår du varför du gör det du gör. Varför du kämpar. Varför du inte kan ge upp nu. Hur lyckligt lottad du är.

Här kan du hitta Olof Röhlanders blogg och hans texter.

 

Idag åt jag en himla massa bullar. Som min mamma har bakat. Hon gör på riktigt världens godaste. Det var länge sen hon bakade nu. Men så igår hände det. När jag var liten bakade hon jämt. Varje torsdag var hon ledig från jobbet och när man kom hem från skolan doftade det tekakor, kanelbullar, lingonlimpor eller trekantsfrallor. Det var det bästa som fanns. Att efter en lång dag i skolan komma hem och hitta en glad hund, två glada systrar och en glad mamma i full färd med att baka allt möjligt gott. Då la jag alltid upp mina skolböcker på köksbordet och gjorde världens mellanmål. Drack kall mjölk eller kanske en kopp te. Åh Gud, vad jag var lycklig då. Satt och räknade lite matte samtidigt som mamma fixade och sen på med träningskläderna för att cykla till volleybollträning. Jäklar vilken bra barndom det var på väldans många sätt.

Sitter på mexikansk supermysig snabbmatsliknande restaurang. Jag och R spelar middags-yatzy! I potten ligger vem som ska fixa fredagsmyset. R, jag eller båda tillsammans. Härnäst blir det yatzy om vart vi drar på weekend. R har gjort ett färgglatt papper där han har klistrat upp poängbladet. Han är så fin. Så bra och fin på alla sätt och vis. Fan, vad jag älskar honom.

Så. Jag har blivit ombedd att berätta lite om min berömda laserhårborttagningsupplevelse. Jag köpte min första Groupon-deal i våras - en voucher giltig för inte mindre än fyra tillfällen av hårborttagning med laser. Lyckades boka och sen boka av fyra tillfällen, på grund av överdriven nervositet. I somras kom jag så äntligen till skott.

 

Jag lurade med mig R och föreslog att han skulle lasra bort de få hårstrån han har lite märkligt placerade på överarmarna. Eh. När vi kom in på kliniken får han panik av lukten (BRÄNT HÅR) och blir helkonstig. Märk att vid den här tidpunkten hade vi varit officiellt tillsammans i exakt en dag så det var väl inte direkt så att vi var superbekväma på alla sätt och vis.

 

I vart fall. Han får stora dåndimpen och vägrar lasra bort något alls. Jag kliver in på skakiga ben och får lägga mig på en brits. Utan trosor. ÅNGESTEN. En söt tjej langar fram en pistolliknande mackapär (?!) och frågar vart hon ska ta mer exakt. Jag darrar fram att jag gärna vill fixa bikinilinjen men ha kvar lite i mitten. Eh, ja. Kan ha varit den sämsta instruktionen någonsin. Hon börjar "skjuta" (ja, hon kallade det så) och en obehaglig smärta drabbar mina nedre regioner. Samtidigt är jag fortfarande både livrädd och skamsen vilket tog sig uttryck i överjävliga svettningar längs med benen. Ja, men visst. Jag kände mig superfräsch där jag låg med benen plågsamt särade. Kände lukten av bränt hår alltmedan den söta tjejen konstant pratade på om ditten och datten.

 

Till slut var det klart och jag fick hälla aloe vera över hela härligheten. Ut till R som fortfarande var skärrad och så fort därifrån. Väl hemma tog jag mig en ordentlig titt. Hårsäckarna hade då blivit svarta, men hårstråna såg ut att envist hänga kvar. Hurra. Vilken jävla skitgrej tänkte jag för mig själv. Dagarna gick (tror till och med att det var dryga veckan) och till slut började jag känna att hårväxten allt hade minskat. Ja, den hade minskat. I ett cirkelformat område mitt på. Alltså vi snackar mitt på där man gärna kanske vill ha hår kvar någon gång ibland.

 

Helvetes jävla dynghög. Och ja. Där står jag alltså nu. Med en gles jäkla hårväxt mitt på venusberget. I kanterna växer det dock fortfarande frodigt. Nu har inte jag överdrivet mycket hår från början varför det faktum att jag har håret kvar egentligen inte är någon stor sorg. Däremot är mitt glesa parti i mitten mer av ett huvudbry. Det ser FÖR JÄVLIGT UT. Jag inser att det inte är hela världen, men alltså, snacka konstigt resultat. Så konstigt. Så märkligt. Så typiskt mig.