trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 321 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Glad igen men filterlös
Jag kom in på datorn och lugnet återfann sig. Lugnet, harmonin och livsglädjen. Jag kan nog mycket väl vara den mest lättpåverkade människan som finns. Det är inte mycket som behövs för att jag ska elda upp mig. Det är å andra sidan inte mycket som behövs för att jag ska bli själaglad heller. Utan skyddsfilter. Så känner jag mig rätt ofta. Som att jag inte förmår slå bort varken det ena eller det andra. Det är härligt att kunna bli superglad för det lilla men också himla jobbigt att inte kunna värja sig för de där massiva obehagskänslorna så snart något inte känns bra. Allt kan ju liksom inte vara bra jämt - det vore ju en ren jäkla omöjlighet. Önskar bara att jag kunde låta det stanna vid ett enkelt konstaterande att något inte är perfekt eller att jag har ett problem framför mig att lösa och inte alltid låta tankarna vandra iväg till dessa katastrofscenarion som min hjärna absolut varenda gång envisas med att skapa. Mind control. Det är vad jag skulle behöva det. En smula kontroll över mina egna tankar och känslosvallningar.

Kommentarer

  • Frida säger:

    Mindfulness och stresshantering? KBT kanske?

    Svar: Sant, sant, sant. Bra tips, tack Frida.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-09-15 | 15:21:10
  • Åsa säger:

    Det är bra att vara nära sina känslor men det är såklart också väldigt jobbigt.
    Vissa personer har en högre känslighet än andra och jag fick själv en aha-upplevelse när jag läste detta.
    Läs mer här:

    http://www.hsperson.se

    Kram Å

    Svar: Ja! Jag har läst om detta, fick också en uppenbarelse. Ska nog skriva något litet om det. Tack Åsa!
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-09-15 | 16:54:06
  • M säger:

    Har läst din blogg fram och tillbaka, upp och ner de senaste veckorna, och försökt samla styrka i det du skriver.
    Hur lång tid tog det innan du kände sig okej, tills panikkänslorna slutade och dagarna är var okej...?

    Svar: Hej finaste du. Jag har tittat in på din blogg och jag förstår att det är svårt. Så jävla svårt. Men du kämpar på så otroligt bra. Och om du bara fortsätter, fortsätter kämpa lite till och ytterligare lite till, så kommer det till slut kännas bättre. Så är det. Så fungerar människor. Du kommer inte orka vara ledsen hela livet. Du kommer känna glädje igen och det onda kommer komma längre och längre bort tills det knappt gör ont längre. Jag vet inte när, men jag vet att det blir så. Till slut. Jag trodde att jag skulle ligga och kräla i flera år, ett helt liv kanske, men helt plötsligt började saker och ting kännas lättare. Visst det är en process, men för mig kändes förbättringen ganska plötslig. Jag vet inte hur det kommer vara för dig, men jag vet att det blir bättre. Bara vila i det och håll ut. Gör sånt som får dagarna att kännas lite mer uthärdliga. Överlev och gör sånt som du brukade tycka om att göra. Eller ta chansen och gör något helt nytt. Gör små, små saker, inget stort, få lite nya intryck som hjärnan får jobba med istället för alla plågsamma minnen. Du kommer klara det här. Men det kommer ta tid. Många många kramar till dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-09-15 | 20:45:04
    Bloggadress: http://plockaihopmig.blogg.se
  • bECCA säger:

    Du har en sån grymt fin blogg, och du är så jävla fin! :) Fortsätt så här, och en fråga hur får man läsare till sin blogg? Har typ inga :/

    2014-09-16 | 10:21:41
    Bloggadress: http://poxis.blogg.se
  • M säger:

    Tack snälla S, det är konstigt men din blogg är den enda som fått mig att känna lite hopp då paniken greppat tag. Jag bara avskyr min egen övertygelse om att det är han som nu kommer få gifta sig, skaffa barn och köpa hus - utan mig. Med någon annan. Medan jag är kvar här, en ensamstående mamma som uppenbarligen ingen orkar älska. Hans ord tog så hårt, har grävt sig så långt in, och jag avskyr att de fått fäste. Livet känns så fruktansvärt orättvist, som om det inte alls är värt det....:(

    Svar: Det är värt det! Och det finns en hel hög massa människor som både orkar och vill älska dig, du ska bara läka lite sen står de där och väntar. Många lycka till bästa du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-09-16 | 11:10:09
    Bloggadress: http://plockaihopmig.blogg.se
  • Hanna Karlsson säger:

    Det där känner jag så väl igen mig i. Jag pendlar mycket i känslorna!

    2014-09-16 | 13:17:12
    Bloggadress: http://hannafialotta.blogg.se/

Kommentera inlägget här: