trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

I morse kände jag mig som en uppgiven och mycket sorglig figur. Det var länge sen jag grät en natt sådär. Det var länge sen jag kände mig så fruktansvärt ledsen. När man inte är van vid att gråta sig till sömns (tackar Gud för att det inte längre är min vardag) tär en tårfylld natt hårt på en, märker jag. Ögonlocken svullnar, läpparna spricker och huvudet bultar på ett ursinnigt sätt.

 

Jag vet inte hur eller varför, men på något sätt har jag lyckats hitta en människa som inte bara tycker om mig, utan dessutom vill hjälpa och ta hand om mig när jag är mitt allra nedrigaste jag. R plockade fram kläder, kom med te, vatten och huvudvärkstabletter och gjorde att allt gick så otroligt mycket lättare. Med R:s ord om att nu besegrar jag den här dagen gick jag till jobbet och hade efter förutsättningarna en ganska bra dag. Jag fick följa med på ett oväntat spännande möte och har sen suttit och pillat med anteckningar och frågor från det mötet nästan hela dagen.

 

Emellan jobbpassen hade jag en fin pratstund med en kollega. Dessutom fick jag krama min lillasyster som kom på besök till mitt jobb för att hämta goodiebags till en skolaktivitet. Bra att få träffa lillasyster en stund. Saknar de där småsystrarna väldigt mycket nu när vi inte ses lika ofta längre, märker jag. 

 

Alldeles strax ska jag vandra hemåt. Jag ska unna mig själv att gå runt en stund inne på mataffären. Köpa någon prisvärd men egentligen onödig matvara och glädjas åt att jag har hittat ägg/juice/ost/glass/bröd på extrapris. Jepp, så knasig är jag minsann. Skulle kunna vandra i de där mataffärerna i timmar. Gärna i flera stycken. Efter varann. Så att jag får ta del av hundratals extrapriser. Kalasknäpp är jag på den punkten. Nu går jag hem och embracear den där knäppheten tror jag. So long kompisar.