Dag 336
Kategori: Allmänt
Kiss and make up
Så. Gårdagskvällen var inte heller särskilt lyckad. Meningsskiljaktigheterna, ledsamheten och oron var långt ifrån borta och skapade ytterligare ett gäng med tårar inpå nattimmarna. Morgonen som sen följde var knasig. R gick upp långt tidigare än mig för att åka till ett möte och kvar låg jag i sängen, med svullna ögonlock och ett dunkande huvud. Jävla känslomässiga katastrof till människa tänkte jag om mig själv när jag låg där. På något sätt kom jag i alla fall till slut upp och sprang till jobbet. Väl där insåg jag helt plötsligt hur dumt allt var. Hur dumt det var att jag hade hängt upp mig på något R sagt som han sen inte ens mindes, än mindre ville hålla fast vid. Jag vet inte. Men något i mitt huvud måste ha slagit slint. Slagit slint och skapat ett plågsamt katastrofscenario fastän det bara var en liten oskyldig hicka.
Jag skickade ett sms till R och frågade om vi kunde ses på lunchen. När klockan slog tolv la jag matlådan i väskan och gick ut i solen. Gick med lite nervösa steg bort mot R som kom gående med nersänkt huvud och blyg blick. Åh, det var som att vi inte hade setts på flera veckor. Det var som att allt vi hade ältat om och om igen det senaste dygnet inte betydde något alls längre. Vi gick hand i hand upp till en kyrkogård och satte oss där med matlådorna i knäet. Solen absolut hetssken och gjorde att hela R glittrade. Där på parkbänken spenderade vi sen vad som kan ha varit den snabbaste, bästa, mysigaste, roligaste, ja den mest fantastiska, timmen någonsin med varandra.
