trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Ge inte upp

Sitter på jobbet och tittar in i datorn. Regnet öser ner. Det är kallt, obehagligt och ensamt. Har sovit några få timmar, känner mig svag. Saknaden efter honom väller över mig. Gud vad jag älskar honom. I nästan nio år har vi haft allt och han har varit fantastisk. Varje dag. Vi har skrattat, pratat, hållt om varandra, levt livet till fullo. Han är mitt livs kärlek, jag vet det. Men han väljer att vara med någon annan. Det gör så ont. Jag vill bara ge upp. Varje sekund vill jag ge upp. En tår letar sig nerför kinden. Min kollega går förbi, vänder bort blicken när han ser mig. Allt händer här och nu, och jag får inte fatt i den där kämpaglöden, den där styrkan som måste leda mig genom det här. Usch, vad jag saknar honom. Var är hans famn nu när jag behöver den som mest? Saknaden efter honom river sönder mitt bröst. Jag orkar inte mer. Vill bara ge upp.

Den här texten från Olof Röhlander hjälper mig.  När tårarna inte slutar rinna läser jag den  om och om igen.

JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP

En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.

Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.

Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?

En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.

En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.

Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.

Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.

Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen.

Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.

Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.

Jag vet att jag inte får ge upp. Men smärtan är obeskrivlig. Orkar inte. Klarar inte. Hur ska jag hitta styrka när allt bara är svart?

De förbannade sms:en

De förbannade sms:en som jag önskar att jag kunde radera ur min hjärna. Som jag önskar att jag aldrig sett. Åh, varför, varför, varför, varför, varför var jag tvungen att läsa dem? Räckte det inte att veta att han hade träffat någon, bedragit mig och nu var med henne? Varför plågade jag mig själv så? Det var tusentals sms. Tusentals.

Med små, korta andetag med några sekunders mellanrum bläddrade jag mig igenom dem. En efter ett. Vissa saker gjorde så ont så jag var tvungen att blunda. Vända bort huvudet och försöka hitta kraften att fortsätta andas. Anstränga mig för att inte bara lägga mig ner och dö där och då. Jag skummade det mesta. Men det riktigt vedervärdiga, det fastnade ändå. Det etsade sig fast i min hjärna som klister. När plast smälter fast i något, då går det ibland inte att dra bort utan att rycka med sig även underlaget. Jag försöker få bort de fastetsade orden ur min hjärna men ju mer jag drar och sliter, ju mer av mig själv drar jag bort och ju ondare gör det.

Den dagen när jag fick upp sms:en på datorn satt jag hemma hos hans mamma. Hon har varit ett stort stöd. Lyssnat och delat med sig av sina erfarenheter. Givetvis har hon även varit där för sin son, men samtidigt kunnat hjälpa mig i svåra stunder. Jag satt och skrev på ett brev till honom. Ett kärleksbrev. Tårarna rann och jag började planlöst trycka mig runt på skrivbordet. Ville hitta spår av honom. Ville hitta något som skulle göra att jag förstod. Det finns tydligen en meddelande-funktion på macbooks. Som används när man kopplat sin mobil till datorn. Den råkade jag trycka på. Först förstod jag inte vad det var. Sen såg jag att det var hans sms. Det låter kanske som en efterhandskonstruktion men jag tänkte att jag inte ens skulle titta på dem. Men fastän det kändes så fruktansvärt fel, så integritetskränkande, ville jag så gärna trycka upp sms:en han hade skickat till en kollega. Den kollega han sagt till mig att han hade pratat med den kvällen han kom hem och sa att det var slut. Jag ville förstå vad de pratat om som gjorde att han beslutat sig för att vi inte ens skulle försöka, när inget i hans handlande eller hans sätt att vara mot mig ens hade antytt sådana känslor. Jag var ju helt säker på att han älskade mig mer än någonsin. (Så här i efterhand vet jag ju att han inte pratat med kollegan, utan varit med henne.)

Helt plötsligt ploppar det upp ett meddelande med en massa hjärtan högst upp i meddelandelistan. Från en X. Jag trodde att X var en av hans kollegor. Förstod först ingenting men när jag klickade upp meddelandeslingan såg jag fler hjärtan och uttryck som ”jag saknar dig”. Där, där brast det. Magen vändes ut och in och jag skrek. Skrek rakt ut.

Hans lillebror som också var hemma kom springande. Hans mamma kom springande. Jag gav datorn till hans lillebror och stammade fram att han var tvungen att kolla, kolla vad det var. Innerst inne visste jag. Innerst inne visste jag hela tiden. Men jag ville inte tro det. Kunde inte tro det, trots att bevisen stirrade mig rakt i ansiktet. Hans lillebror skrollade genom sms:en och bekräftade allt. Ungefär två veckor innan han lämnade mig hade deras relation inletts enligt sms:en. Jag hade blivit grundlurad. Grundlurad och bedragen.

Smutsig. Jag kände mig så oerhört smutsig. Fastän det var hans handlingar, hans agerande, fick han mig att känna mig så fruktansvärt smutsig. Som att det vi en gång hade delat också var smutsigt. Som att han hade förstört, inte bara här och nu, utan även det som en gång varit; vår historia, vår kärlek.

Förutom det jag redan har berättat, att hon skrivit att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till lägenheten, och var orolig att jag kunde komma oanmäld, fick jag miljoner andra vedervärdiga saker uppmålade för mig.

Jag vet att jag redan har skrivit att hon skickat bilder på sina nakna bröst till honom. När jag såg bilden komma upp blundade jag. Hårt. Men aldrig har en bild fastnat så i mitt minne. Jag har något som lite liknar ett fotografiskt minne och fy, fy vad jag hatar det nu. Får inte bort den jäkla bilden ur huvudet. Får inte bort den.

Det fanns bilder på honom från vår New York-resa. Bilder som jag tagit. Där han ser förälskad ut. Förälskad i mig. Det fanns bilder på hennes hund inlindad i min fina filt, liggandes på mitt fårskinn i vårt vardagsrum, där hon skrev att hon saknade honom och undrade när han skulle komma hem.

Efter att de hade haft sex i hennes lägenhet skickade hon ett sms där hon frågade honom hur det var att ha sex med henne jämfört med mig. Han svarade att det kändes lite fel, men samtidigt helt fantastiskt. Att han hade fått hjärtklappning. Att det var mer hårdhänt som han älskade men inte fått utlopp för tidigare. Inte fått utlopp för med mig. Jag förstår inte hur de kunde diskutera det. Jag kanske är pryd eller väldigt privat, men jag förstår inte varför de var tvungna att dra in det han och jag en gång delat, i deras förhållande. Usch, jag förstår verkligen inte. Och det gör så obarmhärtigt ont.

Därefter följde diverse genomgångar av sex de hade haft eller planerade att ha. Sättet de skulle göra det på. Jag klarade inte att läsa det. Det gjorde jag faktiskt inte. Tackar Gud för det nu.

Sedan kunde jag följa hur deras relation utvecklades till något mer, till kärlek. Kunde se hur han tog bilder på mat han handlat till dem. Sms där han frågade om hon gillade olika maträtter. Enbart såna maträtter jag hade lärt honom laga. Sms där hon frågar om han tagit med matlåda till henne. Mina matlådor. Sms där han bedyrar sin kärlek för henne. Sms med bilder på kärlekslappar de lämnat åt varandra. Som han brukade göra åt mig. Sms där han kallade henne för sin ängel. Jag var hans ängel. Han sa det hela tiden. ”Min ängel”. På några veckor blev hon hans ängel. Jag blev ingenting. Raderades. Förintades. Smulades sönder och samman.

Jag såg sms där han skickar vår låt till henne, ”Utan dina andetag”. Sms där han skickar andra låtar, låtar som vi brukade lyssna på och dansa till, till henne. Sms där de skriver till varandra hur en särskild låt definierar deras känslor. ”Lips of an angel”. Den låten går ut på att en man ligger i sängen bredvid sin flickvän, men tänker hela tiden på någon annan. Önskar att han var med någon annan. Önskar att han fick kyssa någon annan. En ängels läppar. Där och då blev hon hans ängel. Det gör så ont. Jag skriver det hela tiden, jag vet det. Men det gör verkligen så ofattbart ont. Sliter i bröstet. Varför låter jag honom påverka mig så här? Varför låter jag honom göra mig så här illa? Jo, för att vara hans ängel var det enda som gav mitt liv mening. Mitt liv har ingen mening längre. Fan. Hur ska jag kunna finna något annat att leva för när det enda som betyder något är hans kärlek?

Hans mamma ringde direkt upp honom. Lämnade ett argt meddelande om att han var tvungen att strunta i sin skjuttävling och ringa upp omedelbart. Det gjorde han inte. Sen ringde hon henne. Hennes nummer fanns ju också på datorn. Hon lämnade ett meddelande där hon sa att hon inte fick sätta sin fot i min lägenhet mer. Att hon inte fick ta varken sina hundar eller katter dit. Hon var fly förbannad. Det var skönt. För jag bara skakade. Skakade och mådde illa. Koncentrerade mig på att andas. På att överleva.

Jag har överlevt. Jag lever här och nu. Andas och känner min kropp pumpa runt blodet i kroppen. Fasiken va bra jag är. Jag överlevde och vad som än händer, så måste jag fortsätta överleva. Det måste jag bara. Tack för att ni är med mig. Just nu, är ni min räddning. Från djupet av mitt hjärta, tack.

Dagen han gjorde slut

Vi skickade sms fram och tillbaka på dagen. Han hade jobbat mycket övertid (trodde jag) och vi skulle äntligen ha en riktig myskväll. Vi sms:ade om vilken mat vi skulle laga och hur mysigt och skönt det skulle bli att bara slappna av lite. Han slutade klockan tre och skulle hem och sova någon timme innan jag kom. När jag kommer hem vid sex är han inte hemma. Får ett sms om att han stannat och pratat med en av hans nära kollegor på jobbet, men att han skulle komma hem snart. Efter ytterligare en timme får jag ett till sms om att han snart skulle komma och att jag kunde vänta med att börja laga mat. Sen kommer det inga fler sms. Jag blir orolig, undrar vad han egentligen gör. Han svarar att han har mycket att prata om, men att han kommer snart. Jag får en klump i magen, men fortsätter med att surfa på bröllopsbloggar, och sparar ner bilder på fina klänningar på skrivbordet. Drömmer mig bort i hur underbart vårt bröllop skulle bli.

När han fortfarande inte kommit hem och klockan börjar bli mycket, ringer jag för att fråga vad han egentligen gör. Jag tänker inom mig att det måste ha hänt något, något fruktansvärt på jobbet, något som han måste prata med kollegan om. Han svarar inte. Jag ringer en gång till. Inget svar. Jag börjar skicka panikartade sms där jag frågar vad som hänt. Han säger att han kommer snart och ska berätta hur han känner då, och att vi får ta det därifrån. Jag förstår inte. Vad menar han – hur han känner? Klumpen i magen växer, men fortfarande finns det inte i min världsbild att han ska lämna mig, att han inte älskar mig längre. Jag var helt övertygad om hans kärlek. Han kommer hem klockan ett på natten. Jag sitter på golvet. Han tittar på mig och säger bara: ”Jag älskar dig inte längre. Jag vill inte vara tillsammans med dig mer. Det är slut.” Jag får panik. Börjar skaka. Vad menar han? Förstår inte. Frågar varför. Han säger att det bara är så. Att han känt det länge men inte vågat säga något. Hela min värld rämnar. Allt blir svart.

Just nu, när jag skriver detta, går pulsen upp. Jag börjar svettas och paniken fyller mitt bröst. Ångesten är total och det är svårt att andas. Precis som det var då.

Jag börjar sen gråta okontrollerat. Han försöker tafatt trösta. Men vill sen inte mer. Säger att han måste sova. Jag tar en sömntablett (som jag köpt i New York) men sover ingenting. Klockan sju på morgonen skickar jag ett sms till jobbet om att jag är sjuk. Han går upp för att han har en läkartid. Jag väntar på honom. Vill att vi ska prata. Tror honom inte. Förstår inte att vi inte ens ska försöka. Att vi inte ens ska prata om det. Prata om vad som varit fel och göra förändringar. Han kommer hem men har inget att säga. Säger att känslan försvann i våras och att han trodde att det skulle bli bättre om vi bara köpte en lägenhet. Att han trodde att känslan skulle komma tillbaka om vi bestämde datum för giftermål.

Han säger att vi inte kan bo ihop en sekund till. Att han inte har någonstans att ta vägen men om jag vill vara kvar i lägenheten kommer han att åka därifrån. Vi kan inte bo en sekund till tillsammans. Jag skickar sms till mina systrar. Ber dem hämta mig. Mamma är bortrest men jag ringer henne. Skakar. Gråter. Förstår fortfarande ingenting. Mina systrar kommer, kör hem mig till mitt föräldrahem. Försöker hjälpa. Men ingenting fungerar i min kropp. Ingenting. Det är bara en kamp för överlevnad. En kamp att ta nästa andetag. Varje sekund är en oändlighet och smärtan är obarmhärtig. Kollaps.

Nu. Nu vet jag vad han egentligen gjorde den kvällen. Han har inte pratat med den där kollegan. Han har varit med henne. Har sett sms:en där de bestämmer att de ska mötas upp. Han har aldrig pratat med någon av sina vänner på jobbet. Han har bara pratat med henne. Bestämt sig för att satsa på henne. Att hon var värd det. Gud, jag mår så illa nu. Varför plågar jag mig själv så här? Hur ska jag nu kunna sova? Klarar inte det här. Helvete. Det gör så ont. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Panik.

Panik och illamående

Jag vet att jag inte bestämmer över hans liv. Att han måste få leva som han vill. Med vem han vill. Hur han vill. Jag vet att jag inte är mer än en tillfällig besökare i hans liv. Även om jag vet är det som att mitt undermedvetna inte förstår. Inte kan greppa att han är borta. Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. Fy fan, det gör så jävla ont. Ondare än vad man kan föreställa sig. Jag får fysiskt ont i bröstet och andetagen vägrar gå ner i lungorna. Stannar i halsgropen. Hur kan han älska någon annan när jag älskar honom så här? Hur kan jag älska någon som behandlat mig vidrigare än vad jag någonsin trodde att jag skulle bli behandlad? Hur kan jag älska någon som har ljugit mig rakt upp i ansiktet? Som har ljugit och sagt att han älskar mig samtidigt som han inleder en relation med en annan kvinna? Som har hållit om mig på natten och när jag somnat skickat sms om sin kärlek till någon annan? Jag vet inte varför, men jag vet att jag älskar honom så att det känns som att jag ska gå sönder. Efter New York-resan där vi tittade på vigselringar, efter lägenhetsköpet och efter att vi gått runt i kyrkan vi skulle gifta oss i, var jag så kär. Kär i den underbara människa jag trodde att han var. Pirrig. Efter nio år tillsammans var jag pirrig och förälskad. Och samtidigt planerade han att lämna mig. Kände inte längre för mig. Men han sa ingenting. Sa ingenting förrän det var för sent. Sa ingenting förrän han redan hade blivit förälskad i någon annan. Och inte ens då berättade han hela sanningen. Hur kunde han göra så mot mig?

Stöd

Hundratals gånger. Hundratals gånger har jag har berättat för människor i min omgivning vad som hänt. Frågat dem hur det kunde bli så här. Berättat om allt vi gjort de senaste månaderna. Spytt ut mina känslor om och om igen. Gråtit i telefonen och tryckt den så hårt mot kinden att jag fått små sår där. Hur mycket jag än ältar, hur förstående min omgivning än är, hur mycket de än försöker ge mig svar, försöker hjälpa mig på olika sätt, så är det som att något i min hjärna inte förstår. Förstår inte att det är slut. Förstår inte att det inte ska vara vi. Förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas bättre.

Igår var jag i en djupare svacka än vanligt. Mardrömmarna jagade mig hela natten och fastän jag vaknade och gick upp, förföljde de mig. Lät mig inte vara i fred. Om och om igen hörde jag hans röst: ”Jag väljer henne. Du betyder ingenting för mig.” Paniken sköljde över mig. Jag gick in på Elaines blogg. Försökte se ljuset, känna värmen, få mig själv att inse att jag en dag kommer att må bättre. Jag har läst hennes blogg länge, men har de senaste veckorna inte riktigt klarat av det. Jag vill vara glad för andras lycka, för andras glädje, men det har på något sätt gjort mer ont i mig då. Jag vill inte vara en sån som inte kan glädjas med andra. Jag vill kunna glädjas med dem. Jag gick in på hennes blogg men jag kunde inte mota bort tårarna. Tårarna och paniken. Lämnade då en kommentar där. Jag kände mig som ensammast i hela världen och känslan var outhärdlig. På något sätt kändes det bra att dela med sig. Ensamheten blev lite mindre påtaglig då. Elaine skrev ett svar till mig. Förstår inte att hon tog sig tid att skriva ett svar. Kan inte förstå att det finns människor därute som bryr sig så. Som tar sig tid att hjälpa även en främling. Hon skrev ett svar som ger en strimma ljus. En strimma hopp. Även om jag ofta inte kan värja mig mot ångesten, måste jag tänka på att det finns människor därute som bryr sig. Fantastiska människor, både i min närhet och långt därute i världen, som faktiskt bryr sig på riktigt. Även om den som var min person, den som jag trodde brydde sig mest, inte bryr sig längre, finns det andra som tar sig tid, öppnar sina hjärtan och skickar moln av omtanke som jag försöker ta till mig. Tack till alla er. Tack till Elaine som gav mig möjlighet att se att det finns så många som bryr sig, tack till alla er som kommenterat, tack till alla er som läst min berättelse. Ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig. Jag känner mig så fruktansvärt trasig inombords men den värme som finns därute måste till slut även hitta in i mig, hitta in och långsamt laga det som gått sönder. Nu kämpar vi vidare. Tack för att ni är med mig. Jag vill så gärna svara på alla kommentarer. Men även om jag inte gör det ska ni veta att jag tänker på er alla. Värdesätter alla så högt, så högt. Alla som talar om att de bryr sig, alla som skriver att de skickar styrka och kärlek. Alla som vågar berätta sin historia och delar med sig av sina innersta känslor. Från djupet av mitt hjärta – tack.

Nu finns det inget annat. Jag måste klara det. Vi måste klara det.

Sveket

Drygt tre veckor efter att han gjorde slut uppdagades sanningen. Tre veckor där jag varit förkrossad, men hoppet om att han skulle komma tillbaka, inse att han saknade mig, inse att det vi hade vart värt att rädda, höll mig uppe. Höll mig precis över ytan.

Han har träffat någon. Blivit kär. Såsom alla sa till mig att han måste ha gjort. Jag trodde dem inte. Jag litade på honom. Men hela tiden ljög han. Det är en kollega. En ny tjej. De träffades i mitten av augusti, när han kom tillbaka från semestern, inledde något i slutet av augusti.

Hur vet jag det? Av misstag råkade jag få upp hans sms på datorn, vår gemensamma dator som jag hade. Han hade kopplat mobilen till datorn utan att veta om det och jag fick upp alla deras sms, gamla och i realtid. Hela deras otrohet, hela deras svek fick jag uppmålat för mig i detalj. Spydde när jag såg det.

Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.

De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss.

Han flyttade till henne så fort sanningen uppdagades. Ville inte bo kvar i vår lägenhet dit han inte längre kunde ta henne. Jag sa till honom om och om igen att han fick bo där tills vidare. Men han visste att det skulle såra mig mer att bo med henne. De bygger ett liv tillsammans nu. Några veckor efter att han och jag skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop.

När han berättade hur han kände lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Åkte till mina föräldrar. Han visste att jag skulle åka dit hela tiden. Minuten efter att jag åkt sms:ade han henne. Hon skrev ett sms att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till min egen lägenhet. Där alla mina saker fanns. Han försäkrade henne om att jag inte skulle komma oanmäld. Han visste att jag respekterade honom så mycket att jag inte skulle komma dit utan att han ville. När vi fortfarande var tillsammans, när han höll om mig varje kväll när jag somnade, skickade hon bilder på sina nakna bröst till honom. Och massa andra bilder. Han skickade bilder på sig själv som jag tagit. Han gick upp på nätterna och sms:ade med henne. Efter att han kysst mig. Hållit om mig.

Han har överfört allt som var kärlek i vår relation till henne. Han har låtit henne vara i vår lägenhet själv. Han har gett henne nycklar dit. Hon har tagit sin hund dit. Han har lagat mat till henne som jag handlat till oss och som vi jämt brukade laga, serverat på porslin jag fått av min mamma, dekorerat med mina ljuslyktor i hela lägenheten, legat i vår säng som vi köpt tillsammans i vårt dubbeltäcke som vi hade för att alltid kunna ligga nära med benen över varandras och på den andres arm. De har använt min body lotion. Den stod på min sida av sängen när jag kom dit.  Han har tagit henne till restauranger vi planerat gå till när vi hade råd. Han har dedikerat den låt vi skulle spela på vårt bröllop, Utan dina andetag, till henne.  Den låt vi har spelat hela sommaren. Säger att det var vår låt som blev deras. Allt har de tagit från mig. De har duschat i badrummet där mitt halsband låg kvar på badrumshyllan. Halsbandet med hjärtat jag fick av honom för åtta år sen och med pärlan jag fick i förlovningspresent förra hösten, den 21:a oktober. När vi firade åtta år. När han hade bokat bord på en fin restaurang och var så nervös när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. Frågade om jag ville gifta mig med honom. Att vi skulle göra det så fort vi hade råd, när vi köpt en lägenhet. Vi vågade inte berätta för någon. Men vi visste vad pärlan betydde. Han har låtit den ligga där i badrummet. I veckor. Han har sett den. Men den har slutat betyda något för honom. För mig betyder den allt. Hade på mig det där halsbandet varje dag. Han satte alltid på mig det efter att jag duschat. Och nu kommer han aldrig sätta på mig halsbandet igen. Jag kommer aldrig ha honom ståendes bakom mig och knäppa spännet och pussa mig i nacken och säga att han älskar mig igen. Jag vet inte hur jag ska kunna leva i den verkligheten.

Han säger till mig att hans relation med henne inte har något med mig att göra. Att han inte älskat mig länge. Den 12 augusti skrev han till mig: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss. Längtar… Den 20 augusti skrev han att han älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev han att han saknade mig och att han älskade mig. Sen träffade han henne.

Minnen

Tittar på gamla bilder. Bilder av oss. Bilder av saker vi upplevt. Jag kan inte se det i hans ögon. Kan inte se osäkerheten. Ser bara kärlek. Vi hade det så bra. Jag älskar honom så mycket. Hur kan det ha blivit så här? Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta. Kan inte sluta gråta. Han har alltid varit där. Varit där med sin famn som jag kunnat krypa in i. Gömma mig från allt det jobbiga. Han har räddat mig så många gånger. Varit där genom allt svårt i livet. Suttit bredvid sjukhussängen. Tröstat mig. Tagit hand om mig när kroppen inte fungerat. Tagit hand om mig när oron, paniken, ångesten vällt över mig. Delat alla lyckliga stunder, när jag klarat något, när jag gjort något bra. Jag har sett honom svag. När hans kropp inte fungerade som den skulle. Suttit bredvid, orolig, när han behövt akut hjälp. Hållit om honom när han inte orkade själv. Vi har delat allt. Smärta, sorg, oro, glädje, lycka, kärlek. Och nu är allt borta. Jag förstår inte. Jag förstår inte alls. Hur kan han leva med någon annan som om inget hänt? Hur kan jag inte längre betyda något för honom? Hur ska jag klara mig nu? När han ger allt som han en gång gav till mig, till någon annan? Jag vill bara hålla om honom. Känna hans värme. Förstår inte hur han kunde göra så här mot mig. Ljuga för mig. Bedra mig. Svika mig så fullständigt. Han är mitt livs kärlek. Och han har krossat mig sönder och samman.

Verkligheten

Jag måste börja jobba normalt. Prestera. Inte kasta bort min karriär. Men det är så fruktansvärt svårt. Min hjärna fungerar inte. Vet inte vem jag är längre. För jag fungerar inte såsom jag förut fungerade. Vet inte hur jag någonsin ska bli den jag förut var. Högpresterande. Produktiv. Snabb. Effektiv. Allt i mig rör sig i slow motion och jag känner mig som en betraktare av världen, istället för att leva i den som jag förut gjorde. Det känns som att alla andra lever sina liv, mina kollegor på jobbet, min familj, mina vänner, men jag står utanför och tittar på. Vet inte hur jag ska ta steget in i verkligheten igen. För det är inte en verklighet jag klarar leva i.

Det är slut

Den 5 september 2013. Det har gått åtta veckor nu. Åtta veckor sen han sa det. Sen mitt livs kärlek, min framtida make, han som skulle bli pappan till mina barn, mitt allt, sa att han inte älskade mig längre. Att det var slut, över, klart, fanns inget att prata om, inget att jobba på, inget att försöka rädda. På en sekund var allt över. Det fanns inga förklaringar. Ingen logik. Bara svart på vitt, han älskar mig inte längre. 

Vi hade varit tillsammans i nästan nio år. Sedan jag var knappt sjutton år. Varit varandras allt. Levt i symbios. Gjort allt tillsammans. Bodde ihop i sju år. Byggde ett liv tillsammans. Det enda liv jag kan minnas att jag någonsin haft. Vi blev vuxna tillsammans. Drömde om samma saker. Planerade hela vår framtid.

En dryg vecka innan han sa det skickade vi ut save the date-mail till vårt bröllop. Det skulle ha varit i juli nästa sommar. Vi hade bokat kyrka och festlokal. Jag gjorde ett kort på nätet med foton av oss. Han hjälpte mig välja de finaste fotona. Satt och spelade den låt vi hade bestämt skulle spelas på bröllopet. ”Utan dina andetag”. Om och om igen spelade vi den. Jag var så oerhört lycklig. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. Han gjorde allt han kunde för att övertyga mig om att han älskade mig mer än någonsin. Att jag var hans allt. Såsom han var mitt allt.

I juli köpte vi vår första lägenhet. Innan det har vi bott i studentlägenhet. Vi har sparat i år till den där lägenheten. Den representerade sju års slit. Sju år av att inte unna oss saker. Leva lite på paus. Det kändes som att det skulle vara värt det. För vi skulle få det fantastiskt i vår lägenhet. Där skulle vi bygga ett hem. Ett hem vi kunde få vårt första barn i. Ett hem vi skulle inreda precis som vi ville. Unna oss. Vi inredde lägenheten med iver. Vi målade. Köpte möbler. Stod i underkläder och målade hela nätterna. Lyssnade på musik. Var så fruktansvärt glada. Han ville köpa heltäckningsmatta till sovrummet. För att jag alltid frös. Så att det inte skulle bli kallt när jag gick upp ur sängen på morgonen.

I juni åkte vi till New York. För att fira att jag äntligen tagit examen. Jag har hoppat mellan utbildningar, varit osäker, inte vetat vad jag ville. Vet fortfarande inte vad jag vill, men jag tog den där examen. Och vi åkte till New York för att fira. För att köpa fina ringar. För att fira oss. För att fira vår förlovning. Vi gick på Tiffany’s. Höll handen och tittade på ringar vi inte hade råd med. Var så nära att köpa en ring på Macy’s. Han hade fört över alldeles för mycket pengar på sitt konto för att ha råd med en fin ring. Vi gick på restauranger och strosade runt. Upplevde saker tillsammans.

I slutet av maj tatuerade han in mitt födelsedatum på armen. Han hade pratat om det några månader och sen bestämde han sig. Jag tyckte att det var onödigt på ett sätt, men inombords var jag överlycklig. Överlycklig över att jag hade någon i mitt liv som älskade mig så. Som ville dela med sig till hela världen att han älskade mig. Jag vet att tatueringar går att tatuera över. Men jag såg det som en kärleksförklaring. För evigt. Nu vet jag inte vad det var.

Kämpa

I veckor har jag varit förlamad. Inte ätit ordentligt och rasat i vikt. Inte sovit och tappat all energi. Inte kunnat jobba för att tankarna på honom förstör all min tankeförmåga. Inte kunnat göra något som utgör ett liv. Jag har haft stunder där jag försökt, där jag ansträngt mig för att göra ”bra” saker. Tränat försiktigt, köpt kläder, gått till frisören, pratat med vänner. Men ångesten byggs på hög och hinner ikapp mig förr eller senare. Panikångesten tar över och gör att jag tappar all kontroll. Vill gå ut i gatan. Önskar att någon körde på mig. Önskar att någon kunde göra så att det slutar göra så förbannat ont. Men nu får det vara nog. Jag måste kämpa emot det. Jag måste låta det komma, men inse att det bara är tankar, känslor, att jag kommer leva vidare, att det kommer gå över, att det inte är en utväg att ge upp.

Har tränat en stund idag. Det var tungt, jag var yr. Sitter nu i lägenheten. Lägenheten som bara för några månader sen var vårt hem. Vår framtid. En plats där vi skulle vara så jäkla lyckliga. Lägenheten är min nu. Från och med idag är den min. Jag kommer betala av skulden till mina föräldrar i all evig tid, men jag har ändå något eget nu. Och även om minnena av honom finns kvar tänker jag inte låta dem förstöra för mig. Han finns överallt. Jag kan inte leva mitt liv och undvika allt som jag förknippar med honom. För det är allt. Allt. När jag duschar och håller duschmunstycket på ett visst sätt som han brukade reta mig på skoj för. När jag borstar tänderna och tittar upp i spegeln där bilden av honom saknas snett bakom mig. Alla mina kläder, alla mina saker, påminner om honom, är på något sätt knutna till ett minne. För vi gjorde allt tillsammans. När mina naglar växer tänker jag på hur han brukade fixa dem. Ser hans händer framför mig. Världens finaste jävla händer har han. Sen den dagen jag träffade honom har jag tyckt det. På kvällarna när det är kallt under täcket saknar jag hans varma kropp mot min. Det gör så fruktansvärt ont.

365 dagar

365 dagar för att försöka ta sig upp. 365 dagar för att försöka resa sig. 365 dagar för att bli stark och självständig. 365 dagar för att finna en mening igen. 365 dagar för att göra allt jag kan för att nå mina drömmar.

Det här är egentligen en berättelse om kärlek. En berättelse om att älska någon så att det nästan tar död på en själv. En berättelse om hur det är att, efter att allt har raserats och efter att allt har blivit svart, försöka ta sig upp igen. Försöka hitta en mening och bygga ett nytt liv. En berättelse om att försöka bli stark och självständig. Försöka finna nya drömmar, men trots det aldrig sluta hoppas att den dröm som vilar innerst i ens hjärta någon gång i framtiden ska besannas.

Jag har gett mig själv ett år. 365 dagar ska jag klara. 365 dagar ska jag kämpa. Jag var så nära att ge upp. Jag orkade inte mer. Klarade inte mer. Såg inga andra alternativ. Inga andra utvägar än att erkänna mig själv besegrad. Lägga mig ner och ge upp. Ge upp livet. Ge upp hoppet. Ge upp mig själv. Men jag har bestämt mig nu. Jag får inte ge upp. Det är inte den jag är. Det är inte den person jag vill vara. Så jag har bestämt mig för att kämpa. Kämpa tills det inte finns några tårar kvar att gråta, tills det inte finns några strider kvar att utkämpa. Kämpa tills jag har gjort allt jag har kunnat. Kämpa tills jag tagit mig ur det här djupa hålet jag befinner mig i och kommit ut på andra sidan. För ingen vet vad som väntar där.

Kärlek, beroende, kollaps, helvete

Kärlek är så oerhört fantastiskt. Så ofattbart underbart. Kärlek invaderar hela ens kropp och fyller en med värme, lycka och glädje. Särskilt kärleken man delar med den där speciella någon. Meningen med livet. Det de flesta av oss längtar efter, letar efter, drömmer om att någon gång finna. Jag trodde att jag hade funnit det. Funnit den där speciella någon som jag skulle dela allt med. Leva lycklig i alla mina dagar. Fan vad ont det gör när livet inte blir som man tänkt sig.

Jag älskade någon. Jag älskar honom fortfarande. Trots att han inte älskar mig längre. Trots att han har gjort fruktansvärda saker mot mig. Kärleken är för stark. Jag kan inte längre tänka rationella tankar, kan inte längre vara logisk. Jag älskar honom för mycket. Jag förstod inte hur mycket. Aldrig hade jag kunnat förstå hur mycket jag faktiskt älskar honom. Det är kanske inte ens kärlek. Det är ett beroende. En drog som jag inte kan vara utan. Utan hans kärlek kan jag inte andas, inte leva. 

När han gick från mig kollapsade jag. Paniken över att han är borta har tagit över hela mig. Vet inte vem jag är längre. Det är som att allt som förut var jag bara försvann. När han lämnade mig tog han hela mig med sig. När han lämnade mig och började leva med någon annan. Det är en klassisk historia. Jag vet att många före mig har upplevt samma sak. Att många har upplevt mycket värre saker. Jag vet att det finns människor som varje dag genomlider ett helvete, ett helvete som inte verkar ha ett slut, ett helvete som känns oöverstigligt att besegra. Jag är fortfarande ung, så kanske väntar fler fall, fler tragedier för mig. Men just nu, just nu är det här mitt helvete. Ett helvete som ibland är nära att förgöra mig.

Det känns som att någon har tagit mitt innersta, min själ. Stampat ner mig i marken, långt ner i ett djupt hål. Ett hål som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån. Det känns som att någon har slitit ut mitt hjärta ur kroppen och slår på det, om och om igen. Ingenting fungerar längre. Min kropp fungerar inte. Jag kan inte äta ordentligt, inte sova utan sömntabletter, inte jobba. Tankarna på honom förstör all min förmåga att tänka och agera logiskt. Jag kan inte andas för att paniken över att han är borta lägger sig som ett tryck över mitt bröst. Ett tryck som aldrig släpper.

Hur ska jag få bort trycket? Hur ska jag få bort paniken över att mitt livs kärlek, han som skulle vara pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, är borta? Varje sekund väljer han att inte vara med mig. Och jag som trodde att vi var lyckligast i hela världen.

Det här är dag 1. Nu måste jag börja klättra. Jag kanske faller ner emellanåt. Djupt ner. Men jag måste klättra vidare. Om exakt ett år fyller jag 27.  Den 30 oktober 2014 är det dag 365. Nu är det dag 1. Nu börjar jag.