trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Ovärdigt

Genom allt det här har jag lyckats bli arg framför honom en gång. För några korta sekunder lyckades jag frambringa lite ilska. Ni skriver ofta att jag verkar vara en godhjärtad och bra person. Usch, jag beter mig verkligen inte alltid så.

Jag glömde skriva en sak häromdagen. Jag blev arg den där dagen efter de förbannade sms:en. För några sekunder kände jag en våg av ilska skölja över mig. Jag ångrar mig nu. För jag använde inte ilskan på ett konstruktivt sätt. Jag sa något så fruktansvärt ovärdigt. Något som jag nu ångrar. Bilden på hennes nakna bröst visades i panoramavinkel i min hjärna. Vi satt vid köksbordet. Det som en gång varit vårt köksbord, som min pappa snickrat ihop till sin och min mammas första lägenhet, var nu kladdigt efter resterna av deras pannkaksmåltid. Jag tittade honom rakt in i ögonen och sa: Trodde att du gillade lite större bröst? Du kanske vill ha en bild på mina bröst också nu så att du kan rada upp dina troféer…? Han tittade på mig med avsky och sa: Fy fan. Nu har du sjunkit så jävla lågt. Lägre än vad jag någonsin skulle göra. Jag började gråta. Kurade ihop mig på stolen. Nederlaget var inte bara ett faktum. Det stod och piskade mig i ansiktet om och om igen. Jag var på botten.

Det som gör mest ont

Det som gör mest ont, det som sticker och svider i mig hela tiden, det, som när tankarna koncentreras kring detta faktum, gör att illamåendet väller över mig som en ångvält, det är att han ger all sin kärlek till någon annan nu. Det kom över mig igår natt. Igen. För att jag skrivit om hur deras relation kanske började med sex men nu växer till kärlek. Så obegripligt skoningslöst drog tankarna in och planterade panik i min kropp. Blir så trött och ledsen på att jag inte kan värja mig.

Gör han alla de saker som han brukade göra för mig, för henne nu? Ligger han och håller om henne såsom han brukade hålla om mig? Stryker han bort hennes hår ur ansiktet såsom han brukade göra på mig? Tar han hennes hand när de promenerar såsom han brukade göra med min? Berättar han om sin dag, om vad som hänt, för henne istället för mig? Funderar han på hur han ska göra henne glad istället för mig nu? Jag vet att han handlar mat till henne, såsom jag alltid har gjort till honom. Jag vet att han bjuder henne på samma restauranger som vi brukade gå till, som vi planerade gå till. Jag vet att han lagar den mat jag har lärt honom, den mat vi brukade laga, till henne. När jag var i lägenheten dagen efter de förbannade sms:en, såg jag tallrikar och vår pannkakssmetskål, en nutella i kylen, kvarlämnade efter deras måltid. Pannkakor med nutella. Som vi brukade äta när vi firade lite särskilt. I diskmaskinen stod mina fina pastatallrikar som jag fått av min mamma, de vi bara använde när det riktigt var fest, och kvar på spisen en smutsig stekpanna med resterna av den laxpasta som varit vår specialité. Som min mamma har lärt mig. I tvättkorgen låg hennes hunds leksak, ovanpå den handduk vi brukade använda när min familjs hund hälsade på. Det är materiella saker, ja. Men de gör ont.

Den här låten har jag spelat mycket genom åren. Tyckte att den var fin. Men jag har aldrig reflekterat kring vad den innebar. Aldrig lyssnat på orden. Aldrig tänkt till. Aldrig trott att jag någonsin skulle känna så. Aldrig i hela livet trodde jag det. Nu förstår jag dess rätta innebörd. För det är verkligen det som gör mest ont. Av allt, är det det som gör mest ont. Så obarmhärtigt ont gör det.

”Det som gör mest ont är allt det jag saknar nu, det du ger vidare nu till en som inte är mig. När du ler igen, när du älskar igen, när du rör igen vid en som inte är mig. När jag inte är din mer. Det är det som gör mest ont."

OM

Jag vet att jag inte ska tänka OM. Men det gör jag. Om jag bara hade fixat det. Om jag bara kunnat ge honom det fantastiska sex vi en gång delade. Om jag bara hade insett vikten av det. Nu, nu förstår jag hur oerhört viktigt det är. Jag bara intalade mig att det inte var så viktigt förut. Så förbannat korkat. Det var stunder när jag var verkligt ledsen. Verkligt nere för att det där inte fungerade. Men jag tyckte att jag hade vunnit ändå. Genom att få honom. Jag tyckte att det vi hade var så himla speciellt och underbart – jag var lycklig. Och jag trodde att han avgudade mig. Det trodde alla.

Det där jag berättade om att hon frågade om hur det var att ha sex med mig jämfört med henne. Det gör så jäkla ont. Det gör extra ont för jag vet att det han upplever nu är bättre än det vi hade. I alla fall på slutet. Det är bättre nu för honom. Mer passionerat. Mer lustfyllt. Mer spänning. Bättre. Usch, va ont det gör. Hon kan ge honom något som jag inte har kunnat. Så är det, svart på vitt. Och även om jag är säker på att det började så. Även om jag är säker på att det först handlade om sex, i alla fall för honom, så lever han med henne nu. Och det som en gång kanske började som en uthungrad lust efter passion, efter spännande och hårdhänt sex, växer nu till något mer. Växer nu till kärlek. Och då spelar det ingen roll vad vi en gång hade. Då spelar det ingen roll om jag en dag får ordning på mina problem. För då har han byggt något eget med henne. Något som gör att han inte saknar mig. Och det river verkligen sönder mig.

Det känns som en olycklig slump att det inte kommer bli vi. Han var på ett ställe i sitt liv där han fick mycket bekräftelse på jobbet. Många kommenterade att han hade blivit vältränad. Många gav honom komplimanger för hans utseende när han jobbade. Och hemma satt jag i pyjamasbyxor. Med sexsmärtor och en lust som gick på sparlåga. Men fan, vi hade verkligen allt annat. Allt annat. Inte bara att vi var bästa vänner, vi hade också den där närheten, vi myste ofta, vi duschade, vi masserade varandra. Det var den där känslan av att vilja vara med varandra hela tiden. Jag är säker på att han också kände så. Han kom alltid och mötte mig på kvällarna när jag träffat en vän eller jobbat sent. Stod och väntade på mig. När jag kom sken hans ansikte upp. Han kramade mig. Pussade mig. Höll om mig hårt. Alltid. Fan, jag såg ingenting. Jag borde ju ha förstått. Att sex är viktigt. Att sex är livsviktigt. Särskilt när man är 26 år och aldrig fått pröva sig fram i fråga om de sakerna, aldrig fått uppleva någon annan än den tjej man en gång förlorade sin oskuld till. Fan, hur kan jag ha varit så här jävla dum? Så jävla, jävla, jävla dum är jag. Och nu får jag betala med mitt livs kärlek, med mina drömmar och min framtid. Jag har förlorat allt på grund av min dumhet.

En hemlighet

Det finns en sak som jag inte har skrivit här. En hemlighet. Varje dag känns det som att jag undanhåller något. Som att jag undanhåller en viktig pusselbit i historien. Jag har velat berätta, men inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag har skämts. Inte vågat.

Jag har något som kallas för vestibulit. Sexsmärtor. Jag tror, eller jag är helt övertygad om, att det är en stor, gigantisk, del av anledningen till att det har blivit som det har blivit. En stor del av orsaken till att gnistan försvann för honom. En förklaring till varför han kunde bli så förälskad i en annan kvinna samtidigt som vi planerade bröllop. Nu, nu ser jag det tydligt. Då hade jag verkligen ingen aning. 

Sexsmärtor. Vestibulit. Ett helvete är det. Allt började med att det sved. Det sved efter sex. Det kom för sju år sedan. Samtidigt som jag fick min tarmsjukdom. Svidandet utvecklades sen till något mer. En riktig smärta. Idag, idag kan det göra ont också i andra situationer. Jag har låtit det gå så fruktansvärt långt. Jag har inte alls prioriterat det som jag borde.

Genom åren har jag sökt hjälp. Ungdomsmottagningen. Sen en kvinnoklinik. Det är en lång process som kräver stort engagemang. Det är svårt att bli av med. Jag har försökt, men jag har aldrig prioriterat det. Jag har inte haft energi. Jag har blivit sjuk i min tarmsjukdom. Och motivationen att ta tag i vestibuliten har varit låg när jag samtidigt har haft ett skov och mått riktigt dåligt på grund av magen.

Det har gjort ont länge. Så länge att det har satt sig på lusten. Det är svårt att ha lust till något som gör ont. Det är svårt när man vill, men kroppen inte förstår utan sätter sig på tvären. Till slut hade min kropp vänt sig helt emot mig. Och då gick också lusten ner till minimum. Ja, man kan göra andra saker. Men när väl lusten är körd i botten, då är det svårt. Inte omöjligt. Men svårt.

I våras sa jag till honom att jag hade svåra problem med lusten. Han visste att jag hade ont, han visste att allt var svårt. Det triggade något hos honom. Kommer ihåg att han var ledsen. Han grät till och med och sa att han inte visste om han kunde leva med någon så. Med de här problemen. Jag tog det på allvar, det gjorde jag, men inte tillräckligt. Kände mig tvungen att prioritera andra saker; uppsats, mage, jobb. Tänkte att jag ändå skulle ha honom för alltid. Att det skulle komma en tid då jag prioriterade det framför allt, när det andra var ordnat. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde vara så förbannat dum och inte prioriterat oss. Hur jag kunde ta honom så för given. Vet att han aldrig medvetet skulle lämna mig för det. Men vet också att det har påverkat hans känslor djupt. Vet det nu. För att han har förklarat det för mig som att han tappade gnistan.

Jag har inte berättat för så många människor i mitt liv. Jag har skämts något så oerhört. I sju år stannade han med mig trots att jag hade ont ofta. Trots att det förstörde för oss. Det var inte så att vi inte hade ett sexliv. Att vi inte var nära. Gjorde andra saker. Men det förstörde. Det förstörde mycket.

Nu har han träffat någon som kan ge honom det han har saknat. Få utlopp för all lust. Jag förstår att han behöver det. Det låter bisarrt, men jag förstår honom. Men vi har verkligen haft allt annat. Och jag har inte insett att jag var tvungen att prioritera de här problemen. Jag har varit så fruktansvärt dum. Så ofattbart korkad. Hade jag förstått på riktigt vad det gjorde med oss hade jag lagt all min energi på det här. Men jag tog honom för given. Tänkte att han för evigt skulle älska mig. Trodde att det vi hade skulle finnas för alltid.

Nu gör jag det här till min prio ett. Tar tag i det. Men nu är det för sent.

Dagen efter (de förbannade) sms:en

Några timmar efter att jag fått upp sms:en försökte jag kommunicera med honom. Jag ringde men han vägrade svara. Jag sms:ade. Jag gick in på Facebook. Jag visste att han hade gått in där eftersom han inte kunde sms:a henne längre. Jag såg ju alla hans sms i realtid. Han skrev att han hade dåligt med batteri. Jag såg hur han var kvar inloggad. Visste att han skrev till henne. Jag bad honom lägga de få procent batteri som han hade kvar på mig, att jag måste vara viktigare just nu. Han skrev att jag inte förtjänade dem. Att han hellre la dem på henne. Fy fan va ont det gjorde.

Dagen efter åkte jag till lägenheten för att träffa honom. För att säga att han inte fick ta henne dit. Han hade åkt hem till henne och sovit, men kom sen. Någonstans var jag arg. Såklart var jag arg. Men samtidigt var jag i sån chock, i ett sånt skört tillstånd, att jag inte kunde förmå mig till något. Satt mest där. Ställde några få frågor. Älskade han henne? Han sa att han inte visste, kanske inte än, men snart.

Sen blev han arg. Han sa att jag hade sjunkit lägre än honom genom att berätta för mina föräldrar, för hans mamma. Att han aldrig skulle göra något sånt. Att jag inte ens borde ha läst sms:en. För den dagen han gjorde slut, då slutade jag ha några rättigheter. Jag hade inget med hans privatliv att göra. Vad han gjorde nu hade jag ingen rätt att veta eller lägga mig i. Han sa att jag hade förstört hans liv. Att hans mamma hatade honom. Att hans lillebror hatade honom. Och att det var mitt fel.

Han krävde att få tillbaka datorn. Han skrek. Han skriker aldrig. Jag vägrade. Jag vägrade blankt. Han hade tagit allt. Bilen. Soffan. Han hade smutsat ner sängen, så den ville jag inte ha. När jag kom hem raderade jag sms:en. Raderade hans Apple-konto. Raderade så att jag inte längre kunde se hans kalender, där vårt bröllop fortfarande låg inplanerat den 12 juli 2014.

Han packade en del av sina saker. Slängde ner kläder i olika väskor. Sa att han inte hade någonstans att ta vägen. Det hade jag sett till. Han skulle få bo i bilen. Eller på jobbet. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom. Sen insåg jag. Han kommer bo med henne. Jag sa det rakt ut. Ska du inte bo hos henne? Han tittade mig i ögonen och sa att jag hade förstört det också. Efter att hans mamma hade lämnat ett sånt fruktansvärt meddelande på hennes mobil var han inte säker på att han kunde bo hos henne. Och det var mitt fel.

Paniken kom över mig när jag tänkte på att han skulle bo i bilen. Att han faktiskt inte hade någonstans att ta vägen. Jag bönade och bad att han skulle bo kvar i lägenheten. Men han vägrade. Visste väl hela tiden att han skulle få bo hos henne. Han ville bara utnyttja mina känslor och min svaghet. Jag hade redan fallit så djupt man kunde komma och han sparkade på mig.

I efterhand har han sagt att han skämdes över sitt beteende den här dagen. Jag kommer inte ihåg men jag vill tro att han bad om ursäkt också.

Nu har han tagit alla sina saker till henne. Alltsedan den dagen bor han där. Han säger att han ska försöka hitta en egen lägenhet. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Fan om de gifter sig. Om de skaffar barn. Om de gör allt det vi skulle göra. Jag klarar inte det. Bara tanken ger mig panik. Det skulle förgöra mig.

Söka hjälp

Jag sökte hjälp på en gång. Professionell hjälp. Det var nödvändigt. Åt inte. Sov inte. Hade svårt att andas. Grät. Hela tiden grät jag. Jag har varit hos läkare, psykolog, psykiatriker, sjukgymnast. Med hjälp av min mamma har jag panikslaget sökt all hjälp jag kunnat få. Det har varit bra att få prata om det. Samtidigt har det känts hopplöst. Alla har sagt att tiden är min vän, att det kommer mattas, att det kommer kännas bättre. Små, små stunder har jag kunnat mota bort ångesten och tårarna. Tränat försiktigt. Tittat på frisyrer och kläder. Suttit några timmar på jobbet. Men jag får inte bort tankarna på att allt jag gör, gör jag för att få honom tillbaka.

Psykologen säger att han inte tycker att jag ska gå hos honom mer. Jag har ”bara” 22 gånger via jobbförsäkringen och han tycker inte att jag ska slösa dem nu. För nu vill jag bara ha honom tillbaka. Han säger att jag måste acceptera att han inte kommer tillbaka. Inte någonsin. Att jag måste sluta hoppas. Annars kan han inte hjälpa mig. Är det så? Måste jag verkligen sluta hoppas? Jag vet att han har betett sig vidrigt. Jag vet att han väljer att leva med någon annan nu. Jag vet att det vi en gång har haft är borta. Men måste jag verkligen sluta hoppas på att vi ska få de där barnen jag redan såg framför mig? Att jag någon gång ska få honom tillbaka och att vi ska få bli gamla tillsammans? Att vi ska kunna bygga något nytt? Alla säger till mig att jag inte kommer vilja det. Att jag inte kommer vilja ha honom. Det kanske är så. Men måste jag verkligen sluta hoppas? Det kanske jag måste. Jag vet inte. Vet bara att jag just nu inte kan sluta hoppas. Det är som en mani och även om jag försöker tänka på annat, även om jag anstränger mig av full kraft för att koncentrera mig på andra saker i livet, ligger det och maler där i bakhuvudet. Han måste komma tillbaka. Nån gång. Inte nu. Men nån gång.

På akutpsykiatrimottagningen har de varit fantastiska. Fantastiska människor som jobbar där. De säger inte mycket, de lyssnar mest, men det de säger, är så viktigt. De säger att jag måste koncentrera mig på mig själv. Måste äta. Sova. Försöka leva vidare. Just nu måste jag koncentrera mig på att må bra själv. Sorgen, smärtan, ledsamheten, ensamheten, den kommer inte att försvinna. Men jag måste ändå ta hand om mig själv. Jag har frågat vad jag ska göra när paniken väller över. När den tar över min kropp så att jag är nära att ge upp. När tårarna flödar trots att jag står mitt i gatan. Trots att jag sitter i en fullsatt tunnelbanevagn. De säger att jag ska tillåta känslorna komma. Tillåta mig själv känna. Inte försöka ta kontroll. Inte pressa mig själv att sluta. Inte pressa mig själv till att må bättre. Utan bara släppa kontrollen och se vad som händer. Är hela tiden rädd att jag inte ska klara nästa attack. Nästa panik. För det är omöjligt att föreställa sig hur svart allt känns. Hur otroligt hopplöst och meningslöst livet känns. Som att det saknar värde och därmed lika gärna kan kastas bort.

Jag har fått sömntabletter. Både såna som gör en trött och såna som man somnar in av. Utan dem hade jag dött på riktigt. Har inte sovit mer än en halvtimme i taget utan dem. Jag måste börja få bort dem ur mitt liv. Men jag vet just nu inte hur.

På psykiatrimottagningen har de erbjudit mig alla möjliga sorters hjälp. Jag har fått ett fantastiskt bemötande där. Fantastiska människor. De har erbjudit remiss till KBT, precis som många av er skriver är bra. Hjälp att inte bara nu, i det här vedervärdiga, komma vidare och börja leva ett normalt liv, utan även sen. Hjälp att försöka kunna leva ett liv utan så mycket krav, utan så mycket press, utan så mycket ångest. Jag är en högpresterande person. Jag tror det i alla fall. Det är så jag definierar mig själv. Det är så andra definierar mig. Om jag möter hinder, och det har jag verkligen gjort, då övervinner jag dem. Biter ihop och tar mig igenom det svåra. Med det inte sagt att jag inte ofta har varit svag. Ofta har jag fallit, gått sönder inombords, för att det jobbiga känns för tungt. Men då har han varit där. Han har alltid varit där för att fånga mig. Varit där med sin kärlek och gjort att jag orkat. Gjort att jag kämpat vidare. Kämpat vidare genom sjukdomar och höga krav från familj. Vet inte hur jag ska klara det utan honom. Vet bara inte det. Men jag vet att jag måste försöka. Tack för att ni finns där.

Tack för era kommentarer. Tack för era råd. Jag kommer att fortsätta skriva. I alla fall för nu. Varma tack fina ni.

Jag hade igår en riktig panikattack. Tillräcklig för att jag skulle skaka av gråt hela natten. Tillräcklig för att inga sömntabletter i världen skulle få min hjärna att sluta snurra. Tillräcklig för att jag inte skulle kunna följa upp den i stunder bra arbetsdag jag hade igår, utan istället ligga förlamad i sängen när klockan ringde. Jag kunde inte sluta att frenetisk framkalla bilder av hur han, den som den här bloggen kretsar kring, skulle hitta mina texter. Hitta dem och börja hata mig. Att jag har förstört den lilla lilla chansen jag så innerligt hoppas vi har att hitta tillbaka. Att jag har förstört chansen att han någonsin ska älska mig igen. Någon i min omgivning sa till mig igår att jag enbart framställer en sida av det här. Min sida. Att jag enbart har berättat om det dåliga. Det som har hänt nu. Och att det ger en så fruktansvärt orättvis bild. Så är det kanske. Men sanningen är ju också att jag inte har någon annan sida. För han vill inte berätta för mig. Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud och det är just den ovetskapen som gnager sönder mig.

Jag har inte reflekterat kring vilken bild jag förmedlar. Jag har bara hävt ur mig alla tankar och känslor. När jag berättat för en massa människor om de fruktansvärda sms:en har det känts som att de inte är lika tunga för mig att bära längre. Som att de kan få finnas där i huvudet, men nu när det även ligger här, kräver de inte längre min totala uppmärksamhet. Då kväver de mig inte på samma sätt som förut. Tankarna har inte gått längre än så.

Jag har tänkt hela tiden att jag så gärna vill dela med mig av kärleken. Förklara hur fantastiskt allt har varit. Förklara hur jag kan älska honom trots det som har hänt. Förklara varför jag fortfarande vet att han är mitt livs kärlek. Jag har bara inte hunnit. Andra tankar har pockat sig på varje sekund, varje minut, och inte gett mig tid eller utrymme att ta ett steg tillbaka. Men i mina drömmar, på nätterna, då färdas hjärnan bakåt. Då befinner jag mig i fantastiska minnen, minnen som jag inte är beredd att ge upp. Minnen som jag inte vill bara ska vara minnen. För jag vet att han och jag en dag skulle kunna skapa liknande nya minnen, liknande men ännu bättre.

Nu, nu vet jag inte om jag kan fortsätta. Jag vet inte om jag kan leva med att ha delat med mig av det som har hänt, vad han har gjort, till så många människor. Inte när den vetskapen innebär att om han någonsin såg det, om han någonsin skulle läsa detta, då skulle han hata mig. Och allt jag vill, allt jag vill i livet är att han ska älska mig. Ni skriver ofta att jag inte älskar honom, att det är bilden av honom jag älskar, att han inte är den personen längre. Han är nog inte den personen just nu. Det är han inte. Men någonstans därinne finns han. Det vet jag. Jag kan leva med att han gjorde ett misstag. Att han gjorde ett kolossalt misstag. Jag kan leva med den smärtan han har orsakat, om det betyder att vi kan bygga något bättre tillsammans sen. När jag har byggt upp mig själv och såren läkts. Om det innebär att vi kommer att leva hela livet tillsammans. Leva tillsammans och vara medvetna om hur skört allt är, medvetna om hur viktigt det är att vi vårdar kärleken och hur viktigt det är att vi alltid är ärliga. Att vi alltid jobbar tillsammans. För jag vet att han är mitt livs kärlek. Jag tror er när ni säger att det finns många fantastiska människor därute. Att jag kan träffa någon ny. Någon ny att älska. Men det som vi har haft tillsammans. Det har varit något så oerhört unikt och speciellt. Jag tror verkligen det. I djupet av mitt hjärta tror jag det. Och det är inget jag kan ignorera. Jag kan inte heller ignorera det han har gjort nu. Det går inte. Men jag tror verkligen att jag kan förlåta. Att jag kan finna tillit till honom igen. Jag kommer aldrig att glömma. Men jag kan förlåta. Och jag kommer att älska honom igenom det här. Den här resan som jag vet måste börja handla om mig själv från och med nu.

Händelseförloppet steg för steg
Morgonen efter att han gjorde slut lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Mina systrar hämtade mig. Vi åkte hem till dem, hem till mamma och pappa. Jag låg på golvet och skakade. Två dagar senare åkte jag till lägenheten för att hämta lite kläder. Jag bara grät. Han sa om och om igen att han inte älskade mig. Han visste inte varför. Inget var fel. Känslorna var bara borta och hade varit det ett tag. Han hade inte vågat säga något.

Jag skickade några sms om praktiska saker ibland. Något panikartat sms om att jag älskade honom. Men inte mycket. Jag ville inte pressa honom. Jag ville att han skulle få tänka. Få sakna mig. Jag försökte lämna honom ifred. Ge honom utrymme. 

Efter två veckor behövde jag mer kläder. Varmare kläder. Jag frågade om jag kunde komma en viss dag. Jag minns inte vilken. Han svarade nej. Jag frågade varför. Det ville han inte berätta. Där och då kände jag att något var fel. Jag ringde upp. Frågade rakt ut, har du träffat någon? Jag hade frågat förut. Han sa nej, precis som han gjort hela tiden. Hans mamma hade frågat honom upprepade gånger. Tagit honom åt sidan, tittat honom in i ögonen, och frågat om han hade träffat någon. Han hade svarat nej. Vi alla trodde honom. Han har alltid varit världens mest rakryggade, ärliga och pålitliga person. Det fanns inget att misstro.

Jag frågade igen varför jag inte kunde komma. Han svarade att han skulle fixa en grej inför sin skjuttävling. Efter veckor, månader, av utstuderade lögner hade han blivit en mästare. Jag trodde honom. Föreslog då en annan dag. Lördagen. Då skulle han jobba. Extrapass för att tjäna mer pengar. Han hade det så svårt ekonomiskt nu när han behövt betala bilräkningen (eftersom han fått bilen) och dessutom resterande delen av ett soffköp vi gjort tidigare (eftersom han skulle ta soffan). Jag tyckte synd om honom. Tänkte att han begravde sig i jobb. För att det var för jobbigt att tänka på mig. Och att när han en dag var tvungen att göra det, när ensamheten blev för påtaglig, då skulle han höra av sig. Vilja älska mig igen.

Vi bestämde att vi skulle träffas på söndagen. Klockan 12. För han var tvungen att sova efter sitt sena jobbpass. Klockan 10 fick jag ett sms. Han hade varit tvungen att jobba över och bara sovit några få timmar. Kunde jag komma klockan 14 istället? Jag peppade mig till tusen inför mötet. Tog fyra tabletter rosenrot för att få bort lite av spåren två veckors total sömnlöshet och späkning satt i mig. Satte på mig fina kläder. Jag åkte till och med förbi Åhléns och köpte ett par nya skor och väska. Jag ville inte ha den väskan han hade gett mig i present. Jag ville inte komma i mina gamla slitna skor. Jag ville se så bra ut jag kunde i det obeskrivligt sköra tillstånd jag befann mig i.

Jag kom dit och han såg så trött ut. Sliten. Mitt hjärta ömmade direkt för honom. Ville ta hand om honom. Jag hade bestämt att jag inte skulle pressa på något sätt. Inte få honom att må dåligt. Jag ville ju bara att han skulle inse att han älskade mig. Att han saknade mig. Vi pratade om olika saker. Jag försökte bara vara. Vara den person han förälskat sig i en gång i tiden. Vid ett tillfälle sa han att det inte kändes likadant nu som för två veckor sen. Jag tolkade det som att han inte längre var helt säker. Inte längre var säker på att han ville ha mig ur sitt liv för evigt. Han sa att han brydde sig om mig. Jag svarade att han säkert skulle få höra om jag dog eller blev allvarligt sjuk av hans mamma. Försökte vara stark. Stå på mig. Få honom känna att jag faktiskt var borta. Hoppades att det skulle göra ont i honom. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara snäll. Trevlig. Världens roligaste. Den han en gång älskat.

Jag fick datorn med mig. Han sa att jag självklart skulle ta den. Jag bad honom upprepade gånger att rensa den först. Föra över sina grejer till den andra, gamla, datorn som var kvar. Han sa att det inte behövdes. Det ångrar han nog nu.

När jag skulle gå stod vi där. Jag tittade på honom. Gav honom en snabb kram. Ville inte att han skulle känna tillfredsställelsen av att känna min saknad och ångest. När jag åkte iväg såg jag en tår rinna nerför hans kind. Jag grät. Och grät. Och grät. Han hade varit ledsen. Jag tänkte att det måste betyda att det finns något därinne. Något kvar i hans hjärta som känner för mig.

Nu vet jag. Nu vet jag allt. På grund av de där sms:en vet jag allt. Han hade ingen grej att fixa inför sin tävling, han var med henne. Han jobbade inte den lördagen. Han tog henne till en dyr restaurang vi hade planerat att gå till. Senare hittade jag i lägenheten ett kvitto från deras restaurangbesök. Han hade inte jobbat över och därför inte sovit. Han hade varit med henne. Det var därför han var trött. Det var därför han var trött och jag hade tyckt synd om honom. Jag hade velat ta hand om honom. Precis innan jag kom till lägenheten hade han varit med henne. Precis efter träffades de igen. Han gav mig en dryg timme av sin tid. Sen återgick han till att befästa sitt svek. Åh, jag blir så ledsen. Ledsen och trött på mig själv och min godtrogenhet.

Analyserar och försöker förstå

Alla era kommentarer berör mig så. Påverkar mig. Hjälper mig. Lyfter mig en smula uppåt. Ni fyller mig med styrka, kärlek och jävlar anamma. Får mig inse att jag, och alla som utsätts för något sånt här, förtjänar bättre. Det är så. Jag vet det egentligen och jag värdesätter alla dessa kommentarer oändligt. Men samtidigt, samtidigt kan jag inte släppa tanken på att det ska vara vi. Att vi är menade för varandra. Jag kan inte. Det är närmast en manisk tanke.

Jag försöker att i tanken pröva att föreställa mig ett liv utan honom. Jag insuper alla kloka kommentarer om att det faktiskt finns något mycket bättre där på andra sidan. I ljuset. Att jag när de här 365 dagarna har gått inte kommer att känna så här. Att något fantastiskt väntar ovan hålfanskapet jag ligger i nu. Men jag klarar det inte. Är inte tillräckligt stark. Tappar allt och hamnar i paniktillstånd. Ångesten kväver mig.

Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Logiska saker, som att han faktiskt inte vill vara med mig och att jag, även om han en dag skulle vilja ha mig tillbaka, aldrig skulle kunna lita på honom igen, får inte fäste i min hjärna. Jag hör mina vänner säga det, jag läser era kommentarer om att det är så, men hjärnan förstår inte när hjärtat säger annorlunda. Jag vill så gärna ha honom tillbaka, någon gång i framtiden, när såren har läkts och jag har vuxit mig starkare. Hur vidrigt han än betett sig, och hur ofattbart svårt det skulle vara för mig att någonsin lita på honom igen, är det det som vilar innerst i mitt hjärta. Varje dag. Varje sekund. Jag får inte bort det. Hoppet om att han ska älska mig igen. Att det djupt därinne i hans hjärta ska finnas något kvar som älskar mig. Jag vet att allt han säger och gör just nu talar för att han redan har gått vidare. Att han är klar med mig. Att han går vidare med henne. Men jag kan inte få bort tankarna längst där bak, i mitt undermedvetna, som säger mig att det inte kan vara så. Att ingen kan spela ett sånt bra dubbelspel. Att han måste ha älskat mig. Trots att han säger att han inte gjort det på länge. Trots att han säger att han bara visat kärlek på rutin, att han vetat exakt hur han ska göra för att han har gjort det så länge.

Hade han stått och nickat och bara hållit med, bara kramats tillbaks, men aldrig tagit några egna initiativ, då hade jag kanske förstått. Men det var inte så. Han ansträngde sig till sitt yttersta för att visa hur mycket han älskade mig. Engagerade sig i att hitta den perfekta vigselringen. Pratade om hur nervös han var för att hålla tal på bröllopet. Att han ville att det skulle bli lika fint som den danske kronprinsens. Satt i timmar och tittade på när jag och mina kusiner prövade att göra olika bröllopsfrisyrer. Tittade på alla brudklänningar jag tog fram på olika sidor. Han var absolut stensäker på att lägenheten vi köpte i juli skulle bli perfekt. Han var den som tog kommandot. När vi skulle ta lån ville han att vi skulle binda en stor del av lånen. För tryggheten. Så vi band räntorna på flera år. Han ville att vi skulle köpa halva Ikea till vår nya lägenhet. Den 11 augusti var vi där och köpte tusen saker. Tusen saker som vi förut aldrig skulle ha unnat oss. Han ville alltid vara nära mig. Alltid. Drog sig inte undan, var aldrig undvikande. Mötte mig vid tunnelbanan efter jobbet om han var hemma. Stod utanför provrummet i oändlighet när jag provade kläder. Höll om mig varje kväll. Varenda kväll somnade jag på hans arm. Herregud, sista veckan i maj gjorde han en tio centimeter stor tatuering av mitt födelsedatum på armen. Men nu säger han att han var osäker redan då. Vem gör så? Är det ens möjligt?

Även om jag förstår att han inte kan ha varit lika lycklig som jag var, förstår jag inte hur allt bara kan ha varit fejk. Förstår inte hur han kan säga att han inte har älskat mig på länge. Jag förstår att något kändes fel för honom. Han skulle inte kasta bort ett nio år långt förhållande för en förälskelse på några dagar. Något var fel. Jag har analyserat och vänt ut och in på allt. Hittat saker som jag tror kan ha påverkat. Men han tror ingenting. Han tänker ingenting. Han analyserar inte. Har bara bestämt sig för att det var givet. Att han inte älskar mig mer och att vad vi än hade gjort hade inget förändrat det. Att hon inte ens har med det att göra. För kärleken för mig saknades ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag analyserar då. För han har bestämt sig. Det spelar ingen roll om jag gör förändringar. Om jag fixar det som jag tror var fel. För han har bestämt sig. Jag vet inte vad han tänker. Men jag vet att han inte vill tänka på mig, han är klar med mig. Han vill inte att något ska lösa sig mellan oss. Han vill bara bort. Hur har han kommit dit när jag trodde att vi var lyckligast i hela världen? Hur har han kunnat upprätthålla en sån fasad, spelat ett sånt dubbelspel? Jag har inte ens sett en spricka i den fasaden. Jag har aldrig varit så lycklig som veckorna innan han lämnade mig. Hur är det ens möjligt?

Han säger att känslan försvann i våras. Att han tappade gnistan. Han tänkte att om han gjorde alla sakerna; tatuering, förlovning, lägenhet, giftermål, då skulle känslan komma tillbaka. Men att den inte gjorde det. Hur skulle känslan kunna komma tillbaka när han ljög om sina känslor för mig? Hur skulle han kunna känna något äkta när han bar på en sån hemlighet? Varför sa han ingenting? Jag hade kunnat göra förändringar. Ansträngt mig för att vi skulle hitta gnistan. Såklart att man inte alltid kan fixa en förlorad känsla. Ibland är den kanske bara inte där. Men så här i efterhand ser jag att vi inte hade några förutsättningar för att klara det. Jag fixade inte till mig, klädde inte upp mig, var trött och sjuk, orolig och nervös inför nytt jobb, ville mest ligga i soffan. Jag var bekväm. Min lyckligaste stund var att bara få sitta i soffan med honom. Gå en promenad med honom. Ligga och mysa med honom. Laga våra favoriträtter tillsammans. Så jag gjorde det. Jag var helt övertygad om att han också ville det helst.

Det fanns små tecken. Tecken som jag inte såg då, kanske inte ville se dem för att jag var så lycklig, var så otroligt kär i honom. Nu ser jag att han hade förändrats. Han tränade mer. Brydde sig mer om sitt utseende. Var mer lättretlig. Inte lika tolerant mot andras beteenden. Körde fort med bilen, trots att jag bad honom sakta ner. Han sa att han visste vad han gjorde, att det var säkert. Han pratade mycket om sitt jobb, och dömde de som inte förstod. Jag var kanske en av dem. Jag förstod inte varför han tog det på sånt allvar. Jag var naiv, trodde att jag var det viktigaste i hans liv, för han var det viktigaste i mitt. Men nu ser jag att jag inte varit det viktigaste för honom på länge. Då, var det nästintill omöjligt för mig att se det. Han höjde aldrig tonen mot mig, var alltid genomsnäll, ödmjuk, omhändertagande, kärleksfull. Förutom jobb, lade han all sin tid på mig. Ville alltid vara med mig. Pratade om framtiden. Barn. Smekmånad. Bröllop. Höll om mig. Ville alltid vara nära mig, hålla handen, krama mig, kyssa mig. Jag tyckte inte alltid att det var lika viktigt som han gjorde. Varför gjorde jag inte det? Är så arg på mig själv för att jag tog honom för given. Trodde att han alltid skulle vara där. Trodde att han avgudade mig. Mina vänner sa det om och om igen. Att man såg att han verkligen älskade mig, avgudade mig. Att vi var det ”perfekta paret”. Så fruktansvärt dumt. Han bad mig ofta om att jag skulle komma och mysa i sängen med honom efter att jag gått upp. Ibland ville jag inte. Ville komma igång med dagen. Nu skulle jag ge allt för att bara få en minut i hans famn. Hans famn där någon annan ligger nu. Känner hans kärlek. Känner tryggheten. Det som var min kärlek, min trygghet. Jag har ingenting kvar. Även om det finns fantastiska människor därute, människor som bryr sig, här på bloggen och i min omgivning, saknas han mig. Och den saknaden gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Hennes pojkvän, rättfärdigande, save the date, tatuering

Jag har inte nämnt det förut, men hon hade hela tiden en respektive också. En pojkvän som hon inte ens gjorde slut med samtidigt som min f.d. pojkvän lämnade mig, utan någon vecka senare. Hade jag fått veta att han hade träffat henne på en gång, hade han inte fått bo kvar i lägenheten. Jag vill tro nu att jag hade varit så stark i alla fall. Då hade han inte haft någonstans att ta vägen. Han hade bara mig. Och nu har han ersatt mig med henne.

Vad har hon sagt till den bedragne, lurade pojkvännen? Hur känner han för att hon har tagit en annan man till deras säng, när de fortfarande var ett par, och haft sex? Jag tror inte att han vet. I de förbannade sms:en skrev hon att hon äntligen gjort slut, men inte berättat att hon träffat någon. För det är ju inte relevant. Inte när man ljuger för sig själv, rättfärdigar sitt svek för sig själv, genom att intala sig att man inte älskat sin partner på länge, att det ändå varit slut långt innan. Trots att partnern inte hade en aning. Trots att partnern trodde att denne var mer älskad än någonsin. Nej, i deras huvuden, är det inte relevant. Hur kan de leva med den lögnen?

Hur kan de bygga sin relation på såna svek? Hur har de faktiskt klarat av att rättfärdiga det för sig själva? Hur har han förklarat save the date-mailen vi satt och gjorde samtidigt som han inledde en relation med henne? Med två foton av oss, som han valde, där han tittar på mig som om att jag är det mest fantastiska i hela världen. Där hans blick utstrålar så ofattbart mycket kärlek. Hur har han förklarat att han samma dag som han åkte hem till henne för att ha sex, var tvungen att åka förbi vår gamla lägenhet och hämta våra sista saker först? Nu i efterhand har jag upptäckt att han inte alls hämtat alla saker, utan lämnat kvar mycket av det som var mitt. Han hade så klart annat i huvudet. Usch.

Och hur, det undrar jag verkligen, hur har han förklarat den färska tio centimeter stora tatueringen av mitt födelsedatum på armen? Där han lämnat utrymme under för våra barns födelsedatum. Hur kan det här ens hända? Det känns så fruktansvärt overkligt.

Svartsjuka

Den här svartsjukan jag känner. Den är så oerhört jobbig att bära. Dels för att den helt enkelt äter upp mig inifrån. Dels för att det inte är en sån person jag vill vara. Jag vill verkligen inte det. Jag vet ju att han måste få leva sitt liv som han vill. Att jag inte kan bestämma över vad han gör och inte gör. Men det är som en besatthet. Det är som en mani som har tagit över min kropp. Som gör att alla logiska tankar inte får fäste. Som gör att alla skräckscenarion min hjärna klarar av att producera spelas upp om och om igen. På dagarna. På nätterna. De förföljer mig i mina drömmar. Aldrig blir jag lämnad i fred. Aldrig får jag ro.

Kan inte få bort bilden av dem ur mitt huvud

Fick för några sekunder sen ett mail från min farfar. Han skrev att han hade hittat nycklar till lägenheten, det som numera är min lägenhet, i sin brevlåda. Min f.d. pojkvän har lämnat dem där. I fredags övertog jag lägenheten. Men han lämnar nycklarna nu. Jag bryr mig inte om nycklarna. Jag bryr mig inte alls. Har mina egna och behöver inga fler. Men jag vet. Jag vet varför han inte lämnar nycklarna förrän nu. När vi träffades den där dagen efter de förbannande sms:en kom jag till lägenheten några minuter före honom. På köksbänken låg hans jobbschema. Jag tittade på det. Jag har bra minne. Alldeles för bra minne. Från i fredags fram till idag har de varit lediga tillsammans. Har ju sett från sms:en att de planerat lägga likadana scheman. Ända sen i fredags har jag tänkt på det. Vetat att de varit lediga tillsammans. Att de förmodligen åkt bort, gjort något särskilt, på sin femdagarsledighet. Och nu fick jag det bekräftat. Det vänder sig i magen. Fan, att jag låter honom påverka mig så här. Jävla helvete.