trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Drömmar och rädsla

Natten var vidrig. Jag hade en bra dag igår och var övertygad om att jag i natt äntligen skulle få sova ut. För jag var så trött. Jag var så trött och längtade efter att få lägga mig i sängen. Men jag rår inte över mitt undermedvetna. Där saknar jag helt kontroll. Mina drömmar den senaste veckan har varit okej. De har varit bättre än vad de en gång var. De är inte lika svarta. Och det svarta är inte lika frekvent förekommande. Men i natt var drömmarna kolsvarta. Igen.

I början drömde jag bara att han var med mig. Att vi gjorde saker som vi brukade. Sen när jag vaknade trodde jag att han skulle finnas där. Att han låg bredvid mig. Jag sträckte ut handen och försökte ta tag i hans arm. Varje morgon var jag tvungen att påminna mig om vad som hänt. Och varje morgon grät jag tills det inte fanns några tårar kvar att gråta. Såna drömmar har jag fortfarande ibland, men inte hela tiden.

Sen kom drömmarna där han lämnade mig. Om och om igen lämnade han mig. Sa: Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig.

Efter det kom drömmarna där han stod med henne i handen. Sa till mig: Jag väljer henne. Jag vill aldrig mer se dig. Han höll om henne. Kramade henne. Och sen gick de iväg.

Sen, sen kom det jävligaste. Vid några tillfällen har jag drömt att han dödar mig. Jag har drömt att han faktiskt dödar mig. Tar upp en pistol och skjuter mig i bröstet. Tar en kudde och kväver mig. Om och om igen. Jag har vaknat skrikandes. Genomblöt av svett. Med en puls som om jag sprungit flera mil.

När jag vaknar tar jag med mig drömmarna in i dagen. Bilderna går inte att skaka av sig. Ibland när jag går och lägger mig har jag varit rädd. Rädd för att mardrömmarna ska besöka mig igen. Rädd för vad mitt undermedvetna ska producera när jag inte har någon kontroll att stoppa det. Det är det värsta. Att sakna kontroll. Att stå maktlös inför vad ens hjärna producerar. Maktlös inför kroppens reaktion. Maktlös inför vad som väntar i framtiden. Jag är så rädd. Rädd att det inte ska bli bra. Rädd att jag aldrig någonsin ska känna glädje igen. Rädd att mitt liv ska bli tomt, ensamt och svart.

Jag trodde att jag var över de värsta drömmarna. Men så är det inte. Nu är jag rädd igen.

Lämna mig inte mamma

Det har nu gått drygt tio veckor sen han sa det. Tio veckor sen helvetet öppnades.

De första två veckorna, lite drygt, var kaos. Kris. Panik. Chock. Jag trodde att jag hade nått botten. Sen var tanken att jag skulle gå till jobbet. Försiktigt. Försöka. Jag var skör, men jag försökte. Då visste jag ingenting om henne. Jag trodde att han hade fått kalla fötter. Att han skulle komma tillbaka om jag bara lät honom vara ifred. Om jag bara överlevde lite till skulle han komma tillbaka. Sakna mig. Älska mig igen.

Jag var på väg uppåt. Inte mycket men lite, lite. I fyra dagar hann jag vara på jobbet några timmar om dagen. Det gick inte bra, men jag satt på jobbet. Sen fick jag reda på sanningen. Sen kom dagen för de förbannade sms:en och allt kollapsade. Jag sjönk miljoner gånger djupare ner i hålet. Jag sjönk till en nivå som var så långt ifrån ett värdigt liv, så långt ifrån ett fungerande tillstånd, som man kan komma. Jag tappade allt. Klarade ingenting. Chocken. Paniken. Tanken på att han var med henne. Att han varit det hela tiden. Att han ljugit. Att de varit i lägenheten. Att han levde med henne. Sov med henne. Höll om henne. Det var överväldigande. Det krossade mig fullständigt sönder och samman.

Jag var återigen på botten. Men denna gång var botten så obarmhärtigt djupt ner att jag inte ens ville försöka ta mig upp. Jag ville ge upp. Jag ville ge upp där och då. Det fanns inte längre något att leva för. Han skulle inte sakna mig. Han var inte ensam. Han var med henne. Och då fanns det ingen anledning för mig att leva längre. Allt var becksvart.

”Lämna mig inte mamma.” Jag vet inte hur många gånger jag har sagt den meningen. Jag hade absolut panik över att bli lämnad ensam. Kunde inte vara ensam en sekund. Var rädd för vad jag skulle göra med mig själv då. Var skräckslagen bara av tanken på att vara själv, leva livet själv, dö själv. Höll krampaktigt tag i mina småsystrars händer. Ville inte att någon skulle gå iväg. Ville att de skulle sitta runt mig för alltid.

Jag skakade. Jag skakade hela tiden. Låg ner på marken och vaggade fram och tillbaka. Rörde fingrarna frenetiskt mot varandra (det gör jag fortfarande). Pressade tänderna mot varandra hårt, hårt. Käken blev spänd och öm. Huvudet bultade konstant.

Jag frös. Jag frös något så fruktansvärt. Jag har alltid varit frusen av mig. Men det blev obeskrivligt illa. Jag kunde ha på mig tre byxor, fem tröjor, ponchos, plädar, filtar. Allt möjligt. Ändå frös jag. Mina händer domnade ibland bort. Blodcirkulationen var för dålig för att hålla igång hela min kropp.

Jag hade konstant ont i ögonen. Det var svårt att hålla dem öppna för att de var så svullna. Varje morgon vaknade jag med tunga ögonlock som sved. Som inte ville öppna sig. Som inte ville vara med längre.

Sova var helt omöjligt. Jag fick sömntabletter. De äter jag fortfarande. Jag kunde inte sova en sekund själv i en egen säng. Först sov jag några veckor med mamma. Pappa sov i en annan säng. Sen sov jag bredvid min lillasyster. I veckor sov hon bredvid mig och höll min hand på natten när allt gick åt helvete.

Ångesten gjorde att jag fick svårt att andas. Jag tog många ångesttabletter. Men inte ens då gick det bra. Andades häftigt med korta andetag som inte ville gå ner i lungorna. Ibland höll jag andan några sekunder för att det kändes lättare.

Varje morgon när jag vaknade grät jag. Grät i sömnen. Av mardrömmar. Grät för att jag inte ville gå upp till den verklighet jag befann mig i. Det gör jag fortfarande. Men bara ibland. Inte varje morgon.

Jag åt helst ingenting. Jag kunde inte. Min mamma tvingade i mig saker. Det vände sig i magen. Jag försökte svälja men jag fick inte ner någonting. Ångesten hade byggt ett berg i mitt bröst som inga sväljningar kunde övervinna. Jag pressade i mig saker. För jag visste att jag var tvungen. Men ibland orkade jag inte. Tänkte att det ändå inte spelade någon roll. Jag rasade i vikt. Gick ner åtta kilo fort. Har gått upp fyra av dem nu. Jag var inte jättesmal, men min kropp såg utmärglad ut. Mina kindben blev mer markerade. Mina nyckelben stod ut. Armarna blev som streck. Magen gick inåt. Jag såg ut som ett spöke.

Allt som utsöndrades från min kropp luktade konstigt. Surt. Mina händer luktade surt. Det var fruktansvärt. Någon berättade för mig att det var samma sak som hände när folk fastade. När kroppen inte fick tillräckligt med kolhydrater.

Ja, hela min kropp la av. La ner verksamheten. Orkade inte vara med längre. I veckor var det så. Jag vet inte ens hur lång tid som faktiskt gick. Dagarna flyter ihop. Allt är suddigt.

Mamma fick dra ett tungt lass. Mina systrar också. Min mamma och en lillasyster jobbade hemifrån i veckor. Fy vad långt ner jag befann mig. Jag var så långt ner att det var omöjligt att förstå att jag någonsin skulle kunna fungera igen. Gå igen. Springa. Andas. Äta. Prata. Det kändes omöjligt.

En dag, för omkring fyra veckor sen, nådde jag absoluta botten. Jag, mamma och pappa var tvungna att åka in akut till psykmottagningen. Jag klarade inte mer. Var beredd att där och då ta mitt liv. Efter veckor av att bara ligga hemma på golvet hade jag börjat jobba igen. Två timmar om dagen. Men det gick inte. Sprang från jobbet utan att ens stänga av datorn. Föll ihop på gatan. Gav upp. Var säker på att det inte fanns någon annan utväg. Men på något sätt överlevde jag.

Jag har kommit en lång bit från det. En lång, lång bit.  Det vet jag. Trodde aldrig att jag ens skulle komma hit. Och ändå är det så ofantligt långt kvar till ett normalt liv. Ett liv i ljuset. Ett liv med glädje. Det är en lång väg kvar, men oj, vad långt jag har kommit från det avgrundsdjupa helveteshål jag befann mig i de första veckorna.

Jag kan för det mesta äta normalt nu. Ibland sätter paniken stopp i halsen, men oftast kan jag äta normalt. Jag klär på mig kläder varje morgon. Jag sitter på tåget bland människor. Jag är ensam ibland. Går från jobbet ensam. Åker hem ensam. Ibland, ibland faller jag. Men jag har kommit långt ifrån den varelse som låg ihopkurad på mattan, skakandes, flämtandes efter luft, helt oförmögen att prata högre än en viskning, helt oförmögen att äta annat än under tvång.

Ja, jag har kommit en lång väg från det helvete jag befann mig i. Det har jag. Och merparten av den vägen har jag gått de senaste 17 dagarna. Innan jag startade den här bloggen gick det dåligt. Inte så dåligt att jag bara låg och skakade på golvet hela tiden. Det gjorde jag i några veckor. Men jag hade konstanta panik- och gråtattacker där jag bara ville ge upp. Attacker som aldrig verkade vilja gå över.

Nu gråter jag ibland. Någon gång varje dag, men inte hela tiden. Jag har kommit långt. Jag har klättrat. Och det tänker jag fortsätta med. 

En massiv trötthet

Kvällen igår var okej. Min lillasyster kom och hämtade mig vid tåget. Vi handlade lite mat. Sen tog jag den där duschen. Lät det varma vattnet rinna över min nedkylda sargade kropp. Och det kändes lite bättre efteråt.

Den här veckan har min sömnbrist varit extra påtaglig. Jag har inte längre det där konstanta påslaget av adrenalin som gjort att jag kunnat hålla ögonen öppna, röra mig och prata, trots lite föda och närmast obefintlig sömn. Jag har sovit mellan två och fyra timmar per natt. Och det har gjort att jag varit så enormt trött. Det har känts som att jag har ett konstant tryck över huvudet. Som att min kropp är ofattbart tung. Tung och orkeslös. Det har varit svårt att hålla huvudet upprätt. Att göra en hastig rörelse har krävt oceaner av kraft. Kraft jag inte har. Volleybollträningen i tisdags tömde min kropp på allt och sen dess har jag inte haft en gnutta energi.

Jag talade med dem på psykiatrimottagningen om min sömn. Sa att jag kände att det blivit bättre generellt för mig. Att jag märker att det inte längre är nattsvart varje minut. Men att sömnen fortfarande inte fungerar och att det börjar bli ohanterligt för mig. Jag klarar inte mer. Det känns som att jag ska säcka ihop när som helst. Som att kroppen är färdig. Den har inget mer att ge.

Jag fick fler sömntabletter utskrivna. Inte såna man somnar in av utan såna som gör att man inte vaknar på samma sätt. Ska ta dubbel dos. Jag klarar inte att vakna en natt till med andan i halsen, paniktankar i huvudet, och inse att klockan bara är fyra och att jag endast sovit tre timmar. Det går inte mer. Igår tog jag två tabletter. Sov mellan klockan två och sju. Låg vaken i sängen någon timme. Gick upp och åt frukost. Det är inget jobb idag. Det var som att kroppen visste om det. För efter frukost stängde den bara av. Jag formligen stapplade till sängen och la mig. Kunde inte sova men jag kunde inte heller resa mig. Kroppen hade lagt av. När jag är trött, när jag mår dåligt, är min enda utväg att skriva. Skriva något på bloggen, eller bara skriva ner mina tankar någon annanstans. Men nu kunde jag inte röra mig. Inget adrenalinpåslag, ingenting. Jag låg i sängen några timmar. Vaken i huvudet men förlamad i kroppen. Nu har jag hasat mig upp i sittande läge. Måste börja med dagen. Dagen som skulle handla om att göra den där lägenheten till min. Den ska handla om det också. Jag måste bara vila lite till först. Är så trött. Är så obeskrivligt trött.

Svek, lögner, dumhet, varför - jag vet, jag upprepar mig

Jag har inte mest ont över otroheten. Det faktum att han blev attraherad av en annan kvinna. Det förstår jag. Jag förstår lusten. Passionen. Jag vet att såna känslor är starka. Att de kan grumla ens förstånd, att de kan göra att en människa gör ett misstag. Ett misstag. Ett misstag som man inser är ett misstag. Som man inser har sårat. Som man inser har gjort sin partner ofattbart illa. Som man inser var något fruktansvärt dumt, korkat, idiotiskt och oerhört kränkande. Som man ber om ursäkt för från djupet av sitt hjärta. Som man ångrar. En sån sak hade jag kunnat förstå.

Men det här. Han påstår nu att han har ljugit i månader om sina känslor. Han påstår att han inte var säker men ändå gjorde han en tatuering av mitt födelsedatum. Sa till mig att han sparade plats på armen för våra barns födelsedatum, att han ville göra den där tatueringen för att han visste att det skulle vara han och jag, att han älskade mig över allt annat. Han påstår nu att han inte var säker, men uppmuntrande mig ändå att titta på och prova vigselringar, ville köpa vid flera tillfällen. Han påstår att han inte var säker, men ändå insisterade han på att vi skulle köpa lägenhet. Han påstår att han inte var säker, men ändå åkte vi runt och tittade på kyrka, festlokal. Bokade och gjorde save the date-kort. Han påstår att han inte var säker, men ändå sa han till mig varje dag att han älskade mig. Varför gjorde han så? Jag förstår bara inte.

Jag är så ledsen, jag är så ofattbart ledsen och arg för att han inte sa något tidigare. Varför gjorde han inte det? Hur kan han ha låtit mig känna så här, hur kan han ha låtit mig tro att han älskade mig mer än någonsin? Varför? Han säger att han ville att det skulle bli bra. Men vem är så dum? Min morbror brukar förklara det på ett bra sätt för mig, men jag förstår det aldrig när jag sitter själv, när jag själv ska formulera tänkbara orsaker och förklaringar. Det går inte. Han har på egen hand kastat bort vårt förhållande. Utan att jag tilläts vara med på resan, i processen, vara med och få veta hur han kände. Vi har alltid pratat. Vi har alltid kommunicerat. Jag mer än honom kanske. Jag har alltid varit noga med att fråga honom hur han känner. För jag vet att han gärna sluter in sig annars. Och som jag har frågat. Jag har frågat om han verkligen vill ta steget att gifta sig. Att vi inte behöver göra det än. Att vi fortfarande är unga. Att vi kan vänta. Att vi inte behöver ha bråttom. Men han sa att han ville. Han sa att han var lite nervös över att behöva stå där framme i kyrkan, att alla skulle titta på oss, men att det var det han ville. Att han ville dela med sig till hela världen hur mycket han älskade mig.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ljuga. Jag förstår inte varför han ljög i månader. Eller gjorde han det? Ljuger han istället nu om sina känslor då? För att rättfärdiga det hemska han har gjort för sig själv? Jag vet inte. Jag förstår inte varför han ljög om att han hade träffat henne. Varför var han tvungen att förnedra mig så? Tog henne till vår lägenhet. Ljög för mig varje dag. Varför?

Och det värsta. Det allra värsta. Det jag vet att många inte anser mig ha rätt att gråta över. Det jag vet att många anser att jag inte får lägga mig i, inte har rätt att vara arg på. Det är att han lever med henne nu. Han gjorde slut med mig. Ja. Det gjorde han. Men det betyder inte att jag kan stänga av. Jag vet att han gör som han vill. Att jag aldrig kan bestämma över en annan människa. Att han har rätt att leva sitt liv precis hur han vill. Men ändå. Det spelar ingen roll för mina känslor. Det gör så skoningslöst ont att han lever med henne. Och det gör mig så ofattbart ledsen. Hur kan han inte vara äcklad över sitt misstag? Hur kan han titta på henne och inte se det hemska han har gjort mot mig i hennes ögon? Hur kan han manifestera sitt svek så här, hur kan han varje dag leva sitt liv med den kvinna han bedrog mig med? Den kvinna han valde att kasta bort vårt liv för? Det gör mest ont. Det gör så ont så att det känns som att jag ska gå under av smärtan. Det är inte något jag är stolt över. Jag skäms över de här känslorna. Men det gör de inte mindre verkliga, inte mindre sanna i min kropp. Där härjar de fritt och förstör mig inifrån. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka som jag tillåter slå fäste i min kropp och totalförlama mig så här. Men jag älskar honom för mycket för att inte bry mig. Klarar inte att mota bort känslorna. Svartsjukan. Jag älskar honom för mycket.

Den kvällen han gjorde slut frågade jag om han inte längre var attraherad av mig, och varför han i så fall hade tagit initiativ till att ha sex några dagar tidigare. Han sa att han fortfarande var attraherad. Jag frågade om jag inte längre var hans bästa vän. Om han inte tyckte om att vara med mig. Han sa att jag var hans bästa vän. Han sa att jag hade gjort allt rätt. Att det vi hade haft var underbart. Men att han inte ville mer. För han var säker på att han inte älskade mig längre. Han kunde inte ge några anledningar till varför. Han kunde inte förklara varför han inte hade sagt något tidigare eller varför vi inte skulle prata om det. Göra förändringar. Försöka. Det bara var så. Innan jag fick reda på att han hade träffat henne pratade jag med en vän om det här. Hon sa: Men är det inte just det man letar efter i livet? Någon som är ens bästa vän, som man tycker om att vara med och som man dessutom är attraherad av? Jag förstår att känslan ibland kanske ändå kan saknas, men borde det då inte bero på något? Kan alla känslor bara vara borta en dag utan anledning? Och om anledningen är mina sexproblem, hans jobb, vår vardagslunk eller något annat, varför kommunicerade han inte det då? Varför gav han oss inte en chans att försöka göra förändringar?

Paniken river ursinnigt i mitt bröst. Jag måste få honom tillbaka. Inte nu. Men någon gång måste jag få honom tillbaka. Vad ska jag göra? Allt känns så hopplöst. Hur ska jag få honom att älska mig igen, att vilja ha mig igen? Jag vet att han gör som han vill, att jag inte kan bestämma över honom, men jag måste kunna göra någonting. Jag kan inte leva hela mitt liv utan honom. Jag kan inte det.

Är på väg till psykiatrimottagningen nu. Ska egentligen gå tillbaka till jobbet sen. Men har ingen aning om hur det ska gå till. Det går inte. Jag klarar mig inte utan honom. Hur kan han ha gjort så här? Varför älskar han mig inte?

Ett namn

Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag vet att det låter dumt, men jag hade det. Beställde namnskylt i somras när jag började mitt nya jobb och jag tänkte för mig själv att den här kommer jag bara använda någon enstaka gång. Han visste det. Min familj brukade skoja om att de ville att han skulle ta mitt namn. Jag ville inte det. Inte för att det är något fel, inte för att man måste ta mannens namn, utan för att jag hade längtat i flera år efter att få ta hans namn. Hade längtat efter att vi skulle bli en egen familj med ett eget namn. Ett eget namn fritt från mitt gamla namn. Han brukade prata om att det var så fint att vi skulle bli en egen familj. Att han var överlycklig över att jag ville ta hans namn.

Nu, nu vill jag helst inte kännas vid mitt efternamn. En kollega på jobbet tilltalade mig igår med bara mitt efternamn. Direkt kom kalla kårar krypandes längs med ryggraden. Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag hade redan sagt till mina kollegor på jobbet att jag var glad över att snart slippa mitt gamla namn. Jag hade redan bytt namn i huvudet och nu sitter jag här. Med mitt gamla namn. Det namn som förvisso varit mitt hela livet, men som aldrig har känts rätt. Som jag för länge sen slutade identifiera mig med. Jag måste börja identifiera mig med det nu. Jag måste låta mig själv vara den personen. Jag är inte längre den som ska bli hans fru. Bli hans familj. Ta hans namn. Jag måste vara min egen. Med mitt eget namn. Ett namn som jag inte vill ha just nu. Men som jag måste börja lära mig älska.

Att något sådant som ett namn blir en stor sak i mitt huvud kan tyckas konstigt. Det kan tyckas märkligt och helt enkelt dumt. Men det är så jag fungerar. Jag hade målat upp hela livet. Stora, stora drömmar som inte längre får finnas kvar. Att påminnas genom att bli kallad för mitt efternamn, det efternamn jag redan hade bytt mentalt, det sätter sig som en nål i mitt bröst. Jag börjar inte gråta där och då. Det gör jag inte. Men det planteras ett frö. Det planteras ett frö av oro, panik och sorg. Några timmar senare, när kvällen nästan blivit natt och fröet har fått husera fritt i min kropp hela dagen – då gråter jag. Då gråter jag mig svullen i hela ansiktet över ett förlorat efternamn. En förlorad framtid. En förlorad kärlek. Sorgen griper tag i min kropp och jag har återigen fallit.

Ja, jag föll. I natt föll jag igen. Men i morse när klockan ringde klev jag upp. Klev upp trots ett svullet ansikte, trots en dunkande huvudvärk och trots ett sinne svartare än mörkret utanför mitt fönster. Jag klev ändå upp. Och just nu, hur patetiskt det än låter, är det en seger i sig.

Fortsättning

På fredagen, exakt en vecka efter att han fått brevet, träffades vi på kvällen. Möttes upp efter min träning. Gick runt i området runt vår skola. Vi pratade. Om allt. Sen stannade vi till. Han tog min hand. Det brann. Det brann i huden där han rörde. Jag tittade på hans händer. Händer som jag många, många år senare fortfarande kunde titta på och känna ömhet för. Titta på och ta in varje blodådra. Varje hårstrå. Varje muskel som spelade under huden. Han tog min hand och det kändes som att han gav mig hela världen. Det kändes som att om jag bara får hålla hans hand resten av livet kommer jag vara lycklig.

Jag brukade inte titta folk i ögonen. Tycker fortfarande att det är jättesvårt. Har aldrig tittat mina föräldrar i ögonen. Inte mina systrar. Inte mina vänner. Men han. För första gången kunde jag titta någon i ögonen. Han såg mig. Han såg rakt in i mig. Och jag kände mig trygg. Ända sen dag ett med honom har jag känt mig trygg. I hans ögon kunde man utläsa en himmel av tankar. Känslor. De kunde se lite plågade ut. Hans ögon. Som att de bar på en stor sorg. Men samtidigt var de så fulla av liv. Betraktande. Iakttagande. Vaksamma på det som hände.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen med vår kärlek. Vi var rädda. Rädda för att visa såna känslor för omvärlden. För våra familjer. Men vi bestämde att vi skulle åka hem till mig. Jag var rädd. Rädd för vad mamma och pappa skulle tycka. Jag frågade om han fick sova över. Det fick han. Vi tog fram en madrass. Täcke. Kudde. Bäddade på golvet bredvid min säng. Jag gick in i badrummet och bytte om. Satte på mig två linnen som jag vågade ha utan behå under. Pyjamasbyxor. När jag kom in i mitt rum låg han redan i sängen. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Han tittade på mig och jag var så lycklig. Uppfylld av alla känslor jag kände. Förälskelse, passion, lust, spänning, nervositet. Jag ville att han skulle tycka om mig. Tycka att jag var fantastisk. Jag visste inte hur jag skulle kunna vara fantastisk. Visste inte vad jag skulle göra av mig själv. La mig i sängen och allt kom naturligt. Vi bara var med varandra. Låg nära. Höll om varandra. Kysstes tills läpparna glödde. Tills det gjorde ont. Tryckte våra kroppar mot varandras och jag kände varje millimeter av hans kropp mot min. Vi var försiktiga. Ville inte skynda. Ville bara vara nära. Nära för det var vad våra kroppar krävde. Det var det min hjärna skrek åt mig att vara.

Jag ville att han skulle röra mig överallt. Hålla om mig hårt. Vi tog inte av oss kläderna. Vi vågade inte. Jag kommer ihåg hur varje millimeter min hand vågade sig upp innanför hans tröja brändes på fingrarna. Hur jag ville att han skulle våga föra handen till mitt bröst. Han vågade inte först. Svepte handen över min kropp och snuddade då och då till vid de brännande punkterna. Kysste mig på nyckelbenet. Tittade mig i ögonen och höll om mig.

Vi sov ingenting den natten. Vi sov nästan ingenting någon natt de första månaderna. Vi levde på något annat. Något starkare. Något som hade gripit tag i min kropp och höll mig fast i ett krampaktigt grepp.

Dagarna gick. Vi kysstes. Vi kramades. Aldrig när någon såg. Men vi var så ofattbart förälskade. En natt när vi hade tryckt oss mot varandra särskilt hårt, när lusten nästan hade kramat musten ur oss, då, då var vi med varandra. Tog det där steget. Vi älskade. Första gången. För oss båda. Vi visste inte hur vi skulle göra. Det var fumligt. Men det var kärlek. Det var perfekt. Det var allt jag någonsin kunnat drömma om. Vår första gång.

Vår sista gång mår jag illa när jag tänker på. Hur han hade planerat att åka till henne dagen efter. Tänkte på henne. Det som en gång började med en av de finaste stunder jag någonsin upplevt slutade med illamående. Illamående och djup sorg. 

Ingen känner framtiden

Jag mailade med en fantastiskt fin, och väldigt olycklig, läsare i morse. Försökte skriva något som kunde hjälpa. Kände mig maktlös. För jag vet att det inte finns några ord som fixar det onda. Inga ord som kan göra allt bra. Inget biter när man är i panik och inte ser någon utväg.

Just nu, i den här stunden, har jag en liten svacka. Varit inne på toaletten och torkat bort mascaran som runnit ner under ögonen. Jag vet att jag bara måste hålla ut. Jag vet att det kommer att lätta till slut. Jag vet inte när eller på vilket sätt, men det kommer att lätta. Jag vet att jag inte har något val. Jag vet att jag måste fortsätta leva. Fortsätta andas. Fortsätta hålla mig över vattenytan.

I mailen jag skrev i morse till den fina olyckliga läsaren skrev jag att ingen känner morgondagen. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Ingen vet. Men för att man ska få reda på det måste man leva vidare. Det finns inga andra alternativ. Tänk om jag får tillbaka honom. Tänk om vi får de barn jag drömmer om. Eller tänk om jag träffar någon ny. Tänk om jag träffar en annan underbar människa som gör mig lycklig. Ingen vet. Jag vet bara att jag måste, måste, måste leva vidare för att få reda på det. Det finns inga andra alternativ.

Ska gå och köpa rosenrot efter jobbet. För att motverka den massiva trötthet som har invaderat min kropp. Angripa de problem jag kan göra något åt. Och låta framtiden visa mig hur resten kommer att bli.

Att älska någon

Dessa tågresor jag åker varje dag. Dessa tågresor där livet utspelar sig framför mina ögon. Där människor pratar, tittar på varandra. Lever. Igår satt jag bredvid ett par. De var ungefär i min ålder. De var inte nyförälskade. Hennes kinder brann inte. De följde inte varandras rörelser med blicken varje sekund. De pratade om vardagliga saker. Hon var trött. Han skojade med henne, puttade till hennes arm. Hennes ansiktsuttryck sa: sluta. Då böjde han sig fram och pussade henne. Och ett litet leende bröt fram i hennes ansikte. Hon suckade lätt och torkade bort lite blött ovanför sina läppar som hans puss hade lämnat. Hon tittade på honom. Och log. Med hela ansiktet log hon. De skrattade tyst. Det var en ordlös kommunikation. Som bara människor som känner varandra utan och innan och som älskar varandras allas små egenheter, även de mindre bra, har. Det brann inte mellan dem. Men det strålade glödhet värme ändå. Två människor som älskar varandra. Älskar varandra med allt vad det innebär. Bli puttad lite lätt på armen, få en för blöt puss eller till och med bli suckad åt. Man älskar allt.

Jag älskade allt. Jag älskade verkligen allt. Hans oförmåga att se när mjölken snart var slut. Hans lockar som täckte min kudde varje morgon oavsett hur mycket jag skakade och borstade bort. Hans besatthet vid ett par fula byxor som han jämt brukade ha hemma. Hans ofta lite blyga och bortkomna sätt bland nya människor. Hans alldeles för blöta pussar som han placerade överallt på min kropp. Jag älskade allt. Men han älskade inte mig. Han älskade inte någonting hos mig. Den verkligheten gör förbannat ont. Den verkligheten är svår att ta in. Men det är den verkligheten jag måste leva i. En ny dag. En ny dag att ta mig igenom. En ny dag att återerövra.

Det här brevet skickade jag till honom den 21 oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans.

X.                                                                                                                     

Ett sista kärleksbrev. Ett brev om hopp. Om förändring. Om minnen. Ett brev som jag hoppas att du orkar läsa. Som jag hoppas någon gång i framtiden ska komma att betyda något för dig.

Aldrig någonsin i livet har jag varit så lycklig som när jag har varit med dig. Du har varit den personen jag har velat berätta allt för. Den jag har velat dela mina drömmar med. Den jag har velat bli gammal med. Trots allt som har hänt, trots att jag gör mitt bästa för att försöka överleva i en verklighet utan dig, X, trots allt så är du fortfarande den personen.

Den 12 augusti skrev du ett sms till mig där det stod: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss!!! Längtar… Den 20 augusti skrev du att du älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev du att du saknade mig och att du älskade mig.  Efter det hände något. Något som för stunden fick dig att glömma den personlighet jag alltid har älskat dig för, som alla alltid har älskat dig för. Något som fick dig att glömma de egenskaper som innerst inne definierar den du är. Du och jag har haft trygghet, tillit och vänskap i flera år, men ibland saknat spänning och passion. Jag vet att jag har tagit dig för given. Tagit vår kärlek för given. För mig, är det vi har haft tillsammans så oerhört speciellt. Mer än vad jag kunnat drömma om att finna i livet. Mer än vad de flesta kanske någonsin finner. Även om du inte är här hos mig längre lever det vi hade tillsammans kvar i min kropp. Gör sig ständigt påmint. I varje andetag. I varje steg jag tar finns du fortfarande där bredvid mig.

Jag vill skriva att jag går vidare. Sanningen är att det här har krossat mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Trodde inte att jag någonsin skulle kunna hamna här. Insåg inte hur mycket du betydde för mig. Hur beroende jag har varit av din kärlek. Jag måste tro på att jag till slut kommer gå vidare. Måste göra det även om jag inte alls vet hur. Måste försöka leva vidare mitt liv. Men jag kommer alltid veta att du är mitt livs kärlek. Att det inte hade behövt bli så här. Att det med andra förutsättningar hade kunnat bli du och jag. Att vi hade fixat det tillsammans. Att vi fortfarande kan fixa det tillsammans.

Jag tror inte att det var givet att du skulle börja känna så här, agera så här. Tror inte att det inte påverkades av något. Jag tror inte att känslor kan vara så svart-vita. Trots att vi hade ett underbart förhållande, var det många saker som inte var perfekta. Vi hade inget fungerande sexliv. Jag tror att det kanske var därför du tappade den där gnistan. Att det sen bara spann vidare, ett skenande tåg som du inte kunde stoppa själv, för problemet låg hos mig. Jag hade tagit kål på lusten med mina sexsmärtor. I nästan sju år stannade du hos mig trots att vi inte kunde ha ett normalt sexliv. Sju år där vår kärlek byggts av andra saker. Du grät i våras och sa till mig att du inte visste om du kunde leva så, utan att det där fungerade. Jag hörde dig, men jag tog det inte på allvar. Tog dig för given och bortprioriterade mina problem. Tänkte att när jag var klar med skola, uppsats, praktik, jobbsökande, mage etc. skulle jag ta tag i mina problem. Att jag skulle ha dig för evigt. Att det vi hade var oberoende av lust och passion.  Vår relation var perfekt i fråga om trygghet, vänskap och tillit. Men den var inte perfekt vad gällde lust. Passion. Det som gör ett par till just ett par. Jag är så ledsen att jag inte såg det. Att jag inte insett det förrän nu. För jag vet att det är viktigt. Livsviktigt. Det är lika viktigt för mig som för dig. Min lust var körd i botten på grund av att det gjort ont så länge. Jag tror aldrig att du medvetet skulle lämna mig för det. Men jag förstår också att det har påverkat dina känslor djupt. Vet för att det hade det gjort för mig. Inser nu hur oerhört viktigt det är. Vi är inte ett du och jag längre men jag har tagit tag i det här nu. Ska till läkaren den 24 oktober. Gör det här till min prio ett. Det är äntligen tillräckligt viktigt. Jag har varit så ofattbart dum som inte har insett det tidigare.

Jag tänker på, drömmer om, hur det skulle kännas att vara med dig igen. Vara nära. Känna din hud under mina fingrar. Tänker tillbaka på de första åren när vi inte kunde hålla oss ifrån varandra ens för en natt. Tänker tillbaka på alla gånger därefter när vi älskat; intensivt eller stillsamt, med kärlek. Trots att förtvivlan dominerar mina tankar nu tränger sig minnesbilderna av när vi varit med varandra sig på ibland. Gör att min kropp längtar efter din. Det kanske är känslorna som spelar mig ett spratt. Eller så är det för att jag insett. Insett vad jag gjort mot oss och dig och vår relation. Förvandlat den till ett mys utan passion eller spänning. Jag vill inte ha det heller. Vill ha något mer. Men jag trodde att vi kunde hitta det tillsammans. Jag kommer alltid tro att vi kan hitta det tillsammans. Och även om jag måste, måste, måste försöka hitta ett sätt att gå vidare så kommer jag aldrig sluta tro på att det kan bli vi igen. Att vi kan bygga något ännu bättre tillsammans.

Jag lät mig själv förfalla. Såg att du gjorde förändringar. Att du ville förändra din kropp. Att du inte ville sitta hemma och äta godis. Jag insåg det bara inte tillräckligt tidigt. Jag såg inte vad det gjorde med vår relation. Var så fokuserad på tryggheten jag kände med dig att jag slutade bry mig om vad jag visade upp för dig. Jag borde ha förstått vad som skulle hända. Att jag tog vår kärlek för given. Att jag var tvungen att anstränga mig. Jag säger inte att ett förhållande inte ska klara att det inte är perfekt. Men ibland måste man anstränga sig. Jag förstod inte att jag var tvungen att göra det. Nu är det så lätt att hitta motivation. Att äta nyttigt. Träna. Anstränga mig för att vara mitt bästa jag. För nu har jag en tillräckligt viktig anledning. Det hade jag inte förut. För jag tog dig för given. Tänkte att du alltid skulle älska mig. Alltid skulle vara attraherad av mig. Vet inte hur jag tänkte. De första åren av vår relation ansträngde jag mig varje dag för att du skulle tycka att jag var det mest attraktiva som fanns. Vet inte var jag tappade det. Men någonstans tappade jag bort det som gör oss till ett par. Som gör att du känner extra för just mig.

Jag tror också att ditt jobb har påverkat vår relation. Oerhört mycket. Jag har inte kunnat förstå så som jag tror att du behöver. Inte respekterat din önskan om att prioritera jobbet. Velat att du ska vara hemma istället för att göra det du älskar, där du får uppskattning och bekräftelse på ett sätt som jag inte kan ge. På ett sätt som du kanske inte har fått på länge. Jag förstår att det är så viktigt för dig. Jag har märkt hur du har gått in mer och mer i jobbrollen. Vilket har gjort att jag har haft ännu svårare att relatera och förstå. För jag har inte haft något förutom dig som är så viktigt i mitt liv. Där tror jag att det har gått fel. Jag har hängt upp hela min lycka på dig. På att leva med dig. För dig har det kommit in andra saker som är viktiga. Som har gjort att det vi har haft inte längre varit det som du har velat prioritera i alla lägen. Jag förstår det. Men jag vet att jag inte agerade så. Jag ville att allt skulle handla om oss. Trots att jag såg att andra saker var viktiga för dig. Ditt jobb. Dina kollegor. En stor del av ditt liv som jag inte förstod såsom jag önskar att jag gjort. Men det var svårt. Du lät mig inte komma in där. Jag ville så gärna träffa dina vänner på jobbet. Få lära känna den delen av dig. Den delen av dig som bara har växt sig större alltmedan den sidan av dig som du visat mig krympt. Jag vill lära känna den X. Den X som älskar sitt jobb och är beredd att göra allt för att nå sina drömmar. Jag vet att jag skulle älska den sidan av dig också. Jag är så stolt över dig. Så som du ser på ditt jobb vill jag också se på mitt jobb. Jag har inte kommit dit än. Jag tror att det har gjort att det blivit obalans mellan oss. Jag har lagt hela min lycka i dina händer, men inte längre varit den som bar hela din i mina. Det behöver inte vara så för att du och jag ska kunna vara tillsammans. Jag vill inte ta tid och kraft från det du brinner för. Jag vill bara vara en del. En del av ditt liv. Precis som jag önskar att jag hade fått göra dig till en del av mitt liv, och inte hela mitt liv.

Jag har vetat att jag varit för beroende av dig, att vi båda varit för beroende av varandra. Har försökt träffa kompisar. Har försökt hitta andra glädjeämnen. Det var svårt. Särskilt innan jag fick ett riktigt jobb att gå till varje dag. Det måste ha varit svårt för dig också. Att se mitt liv stanna upp när du inte var där. Medan ditt liv flög fram på jobbet med dina vänner och din tillvaro där. Jag vet att jag måste hitta min egen väg. Där jag är lycklig även utan dig. Där jag klarar mig själv. Där det mellan dig och mig skulle vara en bonus. Jag vet att det inte kommer gå i en handvändning, men jag har börjat. Tar tag i mina problem. Vestibuliten, magen, prestationsångesten och sömnsvårigheterna. Försöker ta hand om min kropp. Försöker träffa andra människor. För min skull. Precis som du alltid har velat att jag ska göra.

Idag är det den 21:a oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans. Det blev inte så. Och det kommer för alltid vara min största sorg i livet. Att jag inte får dela resten av mitt liv med dig. Att du inte kommer bli pappan till mina barn, att jag inte får se dem växa upp tillsammans med dig, såsom vi alltid drömt om. För jag vet att vi två hade kunnat fixa det. Tillsammans. Även om jag vet att jag måste försöka att på något sätt gå vidare kommer jag för alltid hoppas. Hoppas på att du och jag ska kunna hitta tillbaka till varandra. Hoppas och tro att vi kan få det ännu bättre än förut. Tillsammans. För även om man kan finna andra att älska, andra att leva sitt liv med, kommer man bara ha en kärlek som varar för hela livet. Sitt livs kärlek. Och du är min. Kanske en dag inser du att jag är din. Kanske inte. Jag måste försöka leva vidare för att få reda på det. Och under tiden jobba på att bli fantastisk och älska mig själv. Såsom jag för alltid kommer att älska dig.

Just nu är du inte hos mig. Du lever ett annat liv och ser inte tillbaka. Om du någonsin gör det finns jag här. Jag kanske till slut går vidare. Träffar någon ny att älska. Men min kärlek till dig kommer alltid finnas kvar och jag kommer fortsätta hoppas och tro på att det kan bli vi någon dag igen. Att vi får ett nytt datum att fira. Hoppas och tro att du, precis som din pappa gjorde med din mamma, någon gång igen ska känna att det är meningen att det ska vara vi.

Jag kommer för alltid bära med mig minnet av vår första kyss i skogen, hur vi stod och inte vågade ta det där steget vid busshållplatsen och första gången vi sov tillsammans och jag stökade till madrassen som mamma plockat fram till dig. Hur du brukade cykla till mig på kvällarna och möta upp mig med en extra cykel när jag missat den sista bussen. Hur vi inte har spenderat en enda natt ifrån varandra i onödan. Jag kommer för alltid minnas när vi flyttade in i vår första lägenhet och skapade vårt första egna hem med den knarriga sängen och alla våra örter på balkongen, när vi fick studentlägenheten och jag lade mig på golvet och var så lycklig trots att jag var sjuk då och när vi äntligen köpte lägenheten i somras och började planera för allt vi skulle göra där med lekparken utanför och alla nya grejer vi skulle unna oss. När du överraskade mig med Grand Hotel och rummet var fyllt med rosenblad, när du fixade resan till Paris och vi var så nervösa för att ens hitta lägenheten och köpte crêpes med nutella varje dag, vår resa till Thailand där vi åt glass med pandan sticky rice så många gånger på Swensen’s och resan till New York och när vi kom fram till den mexikanska restaurangen och gucamolen efter timmars promenad. Jag kommer för alltid att minnas hur jag blev alldeles varm när vi möttes upp efter jobbet och jag såg dig gå mot mig på ditt speciella sätt eller att se dig stå och vänta på den vanliga platsen på T-centralen. Att springa och hoppa upp i din famn. Att få sms där du kallar mig din baby, din ängel eller din moosie. Att handla matvaror som du tycker om och laga mat till dig. Att laga våra rätter tillsammans. Önskar att jag hade gjort fler pajer till dig, fler köttfärssåser, fler lasagner och fler laxmackor. Jag kommer för alltid att minnas alla gånger du har hållit om mig när jag har varit ledsen och alla gånger du har hållit om mig när jag har varit glad. Alla gånger vi bara suttit och pratat i timmar om allt möjligt. När vi träffades efter att ha varit ifrån varandra och hur vi ibland inte kunde berätta saker fort nog. Alla gånger vi bara suttit tysta så där som man inte kan med de flesta. Hur vi alltid höll handen och hur jag alltid stod i din famn när vi väntade på tunnelbanan. När jag smörjde dina läppar med Idomin i sängen och när du lämnade tandkrämsrester runt munnen. Att fixa dina ögonbryn och att ligga och pilla på dig på kvällarna. När du bad mig om det och var så glad när jag rullade över. La mig tillrätta såsom vi alltid låg. När du torkade mig på överkroppen efter duschen för att jag aldrig lyckades med det själv. Att krypa bort till dig på nätterna, hålla handen i sängen, ligga med våra ben korsade över varandra och bli varm av att du håller om mig. Alla gånger du har retat mig för mina danssteg, för mina tics i duschen eller för mina tics när jag är stressad. Jag kommer för alltid att minnas när du 21 oktober förra året gav mig pärlan och var alldeles nervös när du frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. All tid vi har spenderat tillsammans och alla gånger vi har älskat. Jag bär med mig allt i hjärtat X, och fastän det ibland känns som att det ska svämma över kommer jag för evigt behålla alla minnen av oss där.

Jag älskar dig nu och för alltid X.

Mäklare, soffa, varför

För några veckor sen hade vi ett möte med en mäklare. Då ville vi sälja lägenheten. (Sen insåg jag med hjälp av familj och vänner att jag ville ha kvar den.) Jag ville se så bra ut när jag träffade honom. Det var första gången vi sågs efter den där dagen efter de förbannande sms:en. Jag har inte träffat honom öga mot öga efter det här mötet med mäklaren. Jag var hos psykologen på dagen. Grät. Skakade. Psykologen ligger mitt i stan. Jag gick längs med Drottninggatan med sminket rinnande i hela ansiktet. Skulle möta min morbror för lunch en stund senare. Gick förbi en frisör och gick in. Hade klippt mig två veckor tidigare så det fanns ingen anledning. Satte mig i en frisörstol, hos en ung tjej, och sa bara – klipp lugg. Satt med tårar i ögonen i en halvtimme tills det rann över. Jag berättade kort vad som hänt. Varför jag såg ut som ett vrak. Frisören klippte en snedlugg och sen lockade hon håret så att jag såg ut som om jag skulle på bal. Jag gick ut från frisören knäckt, men ändå med huvudet en smula högre upp. Gick sen in och köpte kläder. En ny tröja. Med urringning. Han skulle i alla fall bli påmind om vad han kastade bort. Åt lunch med min fina morbror. Och åkte sen för att möta honom i vår lägenhet.

Jag väntade utanför. Det blåste iskalla vindar. Mörkret hade kommit och det var genomrått. Han kom lite sent. Han hade glömt nycklar till lägenheten. Jag hade haft nycklar i min väska varje dag, trots att jag inte ens bodde där – men det var ju mitt hem. Han hade glömt dem hemma hos henne. Bara det sved något så fruktansvärt. Mäklaren kom. En ung kille. Pratade på. Till slut sa mäklaren: Jaha, varför flyttar ni på en gång? (Vi hade ju flyttat in den 1 augusti.) Jag antar att ni har hittat något bättre? Något ni tycker mer om? Allt frös i mig. Jag avvaktade hans svar. Han sa ingenting. Jag tittade då på honom och sa med låg röst: Han har i alla fall hittat något bättre. Visst? Sen var mäklaren tyst. Knäpptyst. Harklade sig och var utanför dörren efter två minuter. Jag vet att det var dumt av mig att säga så. Jag vet inte varför jag sa det. Jag ville bara berätta för någon. Ville att den där himla mäklaren skulle titta på honom och ge honom en sån där blick – vad har du egentligen ställt till med? Vet inte om han gjorde det. Jag bröt ihop inombords efter att jag öppnat munnen. Vi försökte sen dela upp saker mellan oss. Jag var så fruktansvärt svag. Ville att han skulle tycka om mig. Ville vara generös. Och dessutom brydde jag mig inte om några saker. Skulle ju ge allt jag hade för att få honom tillbaka. Jag tog hans hand vid ett tillfälle. Förde fingrarna över hans blodådror. I kanske fem sekunder höll jag den. Vet inte varför. Men jag ville så gärna röra hans hand. Få honom att minnas min beröring. En sista gång.

Sen kom soffan. Den förbannade jäkla soffan levererades till lägenheten den kvällen. Soffan som vi köpte i juli. Som vi prövade ut tre gånger. Som vi spenderade timmar med att välja. Soffan som jag ordnat så att vi fick över 30 procents rabatt på genom att föreslå olika marknadsföringsåtgärder för ägaren av soffbutiken. Den där soffan representerade allt. Vi har haft gammal skit. Vi har haft gammal skit i alla våra lägenheter. I sju år. Saker jag hittat på vinden hos mina föräldrar. Saker jag hittat på landet undanstoppat i nåt garage. Vi har sparat. Sparat till lägenhet. Sparat till soffa. Sparat till att kunna unna oss. När jag fått jobb och när vi köpt lägenhet. Då skulle vi börja. Den tiden var här och vi unnade oss. Soffan var dyr. Men vi ville köpa en soffa för framtiden. Pratade om hur vi säkert skulle ha den där soffan i femton år.

Soffan var försenad. Den skulle ha levererats i slutet av augusti men blev försenad till oktober. Tre dagar innan han gjorde slut fick jag ett mail om att soffan var försenad, om att vi kunde häva köpet om vi ville. Jag frågade honom vad han tyckte. Jag var osäker. Vi hade redan suttit rakt på mattan i flera veckor. Han sa att vi självklart skulle vänta på soffan. Den soffan hade vi valt med sån omsorg, och vi spenderade ju så mycket tid i soffan, den soffan skulle bli perfekt för oss. Det sa han den kvällen, några timmar efter att han hade kommit hem från hennes lägenhet och haft sex. Vad tänkte han då? Det är kanske en trivial sak, men den där frågan jag ställde om soffan, den gnager. Hur kunde han svara så? Hade han redan i tanken gått till att han och hon skulle bo där? Ha soffan? Kan någon vara så kallsinnig? Någon vecka efter att han hade lämnat mig frågade jag vad han ville göra med soffan, vad han ville göra med lägenheten i stort. Han sa att han gärna ville köpa lägenheten, om vi kunde vänta, så att han kunde tjäna ihop pengar till den del av kontantinsatsen som jag hade betalat. Han sa att han gärna ville ha soffan, att han kunde betala resterande del. Planerade han hela tiden för deras liv där? Kunde han verkligen vara så ofattbart kallsinnig?

Världens bästa person. Varför har han gjort så här mot mig? Varför gav han oss inte en ärlig chans? Jag förstår inte. Jag gör bara inte det.

Början, början på allt

Jag var sexton år. Skulle snart fylla sjutton. Började andra året på gymnasiet. Hade varit kär några gånger. Så där barnsligt kär. I saker som inte var verkliga. Kär i en föreställning om att det skulle vara som i romantiska filmer. Där killen alltid är fantastisk på alla sätt. Ingen kille jag hade varit lite kär i var fantastisk.

Jag la märke till honom redan första dagen. Kom in i klassrummet för upprop och skannade av alla nya ansikten. Vår klass hade bildats av en mix från flera klasser från första året. Där satt han. Såg rätt alldaglig ut. Som vem som helst. Men jag la märke till honom. Blev nästan lite nervös där och då. Glömde stänga av mobilen som jag aldrig någonsin tidigare gjort. Den ringde under uppropet och jag undrade vems det var. Det var min. En vän som ringde för att veta om jag var klar och skulle åka tåget hem. Det var pinsamt. Undrade redan då vad han måste ha tänkt om mig.

Skolan började på riktigt. Jag började prata med honom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var en barnslig kärlek först. En sån där som inte grundar sig på något annat än fjärilarna i magen. Men den växte. Fort. Min hjärna upptogs helt av tankar på denna människa. Denna människa som jag egentligen inte visste så mycket om, men allt han sa etsade sig fast som klister i min hjärna. Alla små saker han berättade för mig la jag på minnet. Packade omsorgsfullt om och placerade i min mapp för viktiga saker. I hjärnan. Jag var fokuserad. Jag kunde fokusera. På skolan när det behövdes. På volleybollen. Men all annan tid upptogs av tankarna på honom. Hans hår, som han klippte av sig några veckor efter att skolan börjat, hans lockiga hår som jag älskade över allt annat. Han hade glasögon. Han var en alldaglig person. Först med lockar. Sen utan ett tag. Tills de växte ut igen. Han spelade ishockey. Gillade idrott. Var smart. Inte så där hjärnsmart, utan smart på ett sätt som gjorde att han förstod. Han förstod vad jag pratade om. Han förstod mig.

Jag gjorde alla saker som man gör när man är kär. Var nära honom så ofta jag kunde, utan att det skulle märkas vad jag kände. Gick omvägar. Stod och låtsades leta efter saker för att vi skulle mötas. Noterade varje liten ton av hans doft. Drog in när jag stod nära. Noterade allt han sa, alla hans ansiktsuttryck, hans kroppsspråk. Och jag var kär. I allt. Förstod inte hur jag har kunnat tro att jag varit kär någonsin förut. Det var inte att vara kär. Inget kunde jämföras med det här. Jag försökte fundera ut, försökte förstå om han kände samma för mig. Det kunde han väl inte. En så fin och bra människa kunde inte känna för mig. Men det fanns så många tecken. Så många tecken på att han gjorde det. Han tog sig tid för mig. Dök upp på ställen där jag inte förväntat mig träffa honom. Tappade saker framför mig och gick vidare precis i den sekund jag kom förbi. Hoppade upp från prov när jag var klar och gick ut samtidigt som mig. Men jag kunde inte tro det. Kunde inte tro att någon som han kunde tycka om mig.

Jag är en problemlösare. Jag försökte lägga samman alla fakta. Komma fram till ett svar. En dag kände jag att jag trodde på det. Vi hade haft gympa, vi hade gjort någon övning där vi rört vid varandras armar. Det kändes som att det brann i mig. Som att hans hud var skållhet. Jag kände hans lukt. Han var svettig. Jag var så kär. Jag gick hem och skrev ett brev. Visste att jag inte vågade säga det rakt ut till honom. Jag hade haft många stunder ensam med honom. Men jag vågade inte.

Jag skrev ett brev där jag la ihop alla fakta. Räknade ut sannolikheten för att han skulle gå samtidigt som mig på ett prov. Hur oerhört liten chansen var att det var en slump. Försökte övertyga mig själv, och kanske honom, att det inte kunde vara bara en slump. Att det måste ha betytt någonting. Sen skrev jag att om det bara var en slump att han gått samtidigt som mig, då skulle han läsa brev två. Om det inte var en slump, brev tre. I brev två stod att jag hoppades att det jag skrivit inte skulle förändra något mellan oss. Att jag förstod att han också skulle läsa brev tre men att jag hoppades att vi kunde vara vänner ändå. I brev tre stod det som jag kände. Det som jag velat säga i veckor. Att jag tyckte så mycket om honom. Att jag ville vara med honom.

Jag hade inte haft någon pojkvän innan. Visste inte hur man skulle bete sig. Visste inte vad man gjorde. Visste bara att jag ville vara med honom. Jag var ett barn. Men mina känslor var större än vad jag någonsin trodde att jag kunde känna. Jag vågade inte ge honom brevet själv. Var feg på så sätt. Tyckte att sociala sammanhang generellt var läskiga. Att det var läskigt att få veta vad folk tyckte om mig. Jag trodde inte att jag skulle bli accepterad. Jag trodde inte att de skulle gilla mig som huvudregel.

Min vän lämnade brevet. Samma vän som hade ringt mig på uppropet. Sprang upp till honom i omklädningsrummet inför hans sista idrottskurs på fredagseftermiddagen. När vi redan hade slutat. Jag var alldeles uppfylld. Vågade inte tro, men gjorde det ändå. Känslorna tog över hela mig. Vi gick till McDonalds för att äta glass men jag kunde knappt äta. Allt jag kunde tänka på var honom. Han var som en drog.

När jag kom hem den kvällen visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vi hade släktmiddag. Alla var där. Det ringde på hemtelefonen. Det var på den tiden när man fortfarande använde såna i första hand. Jag blev alldeles stel. Vågade egentligen inte tro. Men kände med hela kroppen att det var han. Det är konstigt hur kroppen ibland kan känna saker fastän det inte finns någon yttre faktor som egentligen säger en att det är så.

Mamma svarade. Det var till mig. Jag försökte gå lugnt ut från middagen. Gick upp på övervåningen. Det var han. Han behövde inte säga nånting. För i mitt hjärta. I min kropp visste jag. Ändå darrade jag som ett asplöv när han började prata. Han sa att han hade fått brevet. Att han hade läst det. Sen till slut, sa han att han gillade mig också. Att han hade gjort det länge. Han hade inte läst del två. Han hade inte läst del två för det hade inte varit en slump. Han hade kastat ihop provhäftet utan att riktigt vara färdig när han såg att jag var klar. Han hade gjort det med mening. Han tyckte om mig också.

Vi visste inte var vi skulle ta vägen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vad gjorde man när man var kär och den kärleken var besvarad? Jag visste inte. Visste bara att jag ville träffa honom. Att varje fiber i min kropp ville träffa honom. Det gjorde ont för att han inte var nära. Jag var så förälskad. Känslor starkare än vad jag någonsin känt förut.

Helgen gick och på måndagen efter skolan frågade jag om vi skulle prata. Om vi skulle träffas. Om vi skulle ta en promenad. Så vi gick. Vi gick så oerhört långt. Vi gick till skogen. Vi gick till vattnet. Vi gick och vi gick.

Hela den veckan är som ett töcken för mig. Dagarna flyter ihop. Men jag minns att vi gick. Vi pratade. Den sekunden han tog min hand, höll i min hand, kändes det som att mitt hjärta skulle gå sönder av kärlek. Vi stannade ibland. Ville så gärna kyssas. Men vi vågade inte. En dag stod vi vid busshållplatsen nära hans hem. Vi hade gått långt. Vi var så kalla. Det var i mitten av oktober. Han tog mina händer i sina. Vi frös. Vi ställde oss närmare varandra. Jag drog in hans lukt. Jag satte ansiktet mot hans hals. Han höll om mig. Jag ville kyssas. Min första kyss. Hans första kyss. Men vi vågade inte. Jag stannade där vid hans hals. Länge. Långsamt rörde jag mitt ansikte mot hans. Sen stod vi kind mot kind. I flera timmar. Det var så kallt. Men jag brann inombords.

Några eftermiddagar senare när vi gick i skogen stannade vi till slut till. Allt jag ville var att han skulle kyssa mig. Han saktade in flera gånger. Sen till slut. Till slut stannade vi. Vände oss mot varandra. Och kysstes. Och det var som att hela min kropp exploderade. Jag visste inte hur jag skulle göra. Inte han heller. Ändå så var det som det mest naturliga i hela världen. Det kändes som att jag hade väntat på det ögonblicket i hela mitt snart sjuttonåriga liv. Det var kanske fumligt. Det var kanske inte som i filmerna. Men det var allt man kunde önska sig av en första kyss. Det var allt man kunde önska sig.