trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En gammal vän och ett tänt hopp

I förrgår kontaktade jag en gammal vän. En vän som jag inte riktigt har haft kontakt med det senaste året, men som innan det var min bästa vän. Hon var, med undantag för den vän som gav honom kärleksbrevet som startade allt, den enda av mina vänner som kände honom. Hon gjorde verkligen det. Hon har suttit i vår gamla soffa hundratals timmar. Ätit många, många middagar hos oss. Igår skickade hon flera sms till mig. Flera fina sms som visar vilken fantastisk vän hon är. Hon skriver om och om igen att det är en sån oerhörd chock. Att det inte fanns på kartan. Att den här personen inte är han. Hon skriver också att hon tror, eller rent av är säker på, att han till slut kommer att ångra sig. Ångra sig gruvligt. För hon har sett hur han brukade titta på mig. Hon har sett hur mycket han älskade mig. De meningarna rycker tag i mig och placerar ett gigantiskt hopp i mitt hjärta. Men samtidigt vet jag ju att alla fakta nu pekar åt ett annat håll. Han är helt färdig med mig. Hur han blev det samtidigt som vi gjorde världens finaste save the date-kort, det vet jag inte. Men just nu är han i alla fall  klar med mig.

Det är hoppet om att han ska komma tillbaka som får mig att gå upp på morgonen. Det är sorgligt nog det. Men samtidigt vet jag att jag inte kan leva mitt liv på paus. Kan inte vänta och samtidigt sluta leva. Det här året ska handla om mig. Det målet satte jag för 23 dagar sen. Och det måste jag hålla i minnet. Ibland verkar allt handla om honom. Om oss. Men jag vet att jag alltid måste återkomma till mig själv. Till vad jag ska göra för att göra mig själv stark. Den planen tar sakta form i min hjärna. Men fortfarande bara sakta. En väldigt klok och bra person skrev häromdagen till mig att jag inte ska bygga ett berg av alla mina problem, utan istället försöka ta en sak i taget. Jag har alltid byggt berg. Från och med nu ska jag ta itu med en sak i taget. Och långsamt bygga upp mig själv.

Jag lovar att jag ska bli stark. Jag lovar att han och andra därute som någonsin sårat en annan människa så här inte ska få vinna. Jag ska klara det för mig själv, och för alla andra fantastiska människor som har blivit svikna och fallit, men nu försöker resa sig. Jag ska bli stark. Jag ska bli urstark. Jag lovar.

Tårar i en frisörstol och en fin vän

Under de sju första veckorna klippte jag mig två gånger. Trodde att det skulle hjälpa mig. Att det skulle vara ett steg framåt.

Första gången satt jag bara och skakade i stolen. (Det här var innan jag fick reda på sanningen och hans otrohet, efter det blev allt svart i veckor.) En vän, en oerhört fin vän, hade bokat tiden åt mig, och satt bredvid hela tiden. I två och en halv timme satt hon bredvid när jag fick håret slingat och klippt. Med tom blick, tårar i ögonen, gråten i halsen och ont i hela kroppen, satt jag där i frisörstolen. Frisören var inte bekväm. Stackars frisör. Och stackars min vän som inte kan ha förstått vad hon gett sig in på. Jag blev klippt. Inte en särskilt stor förändring. Min vän hade med en bild på Jennifer Aniston som hon visade upp. Så skulle jag se ut. Jag såg mest ut som ett spöke. Ett likblekt spöke med alldeles särdeles markerade kindben. På drygt två veckor, vilket var så lång tid som hade förflutit sen han gjorde slut, hade jag lyckats bra med att få den där hålögda looken. Ett riktigt utmärglat utseende.

När frisören äntligen var klar betalade jag. Vid det här laget rann det flera tårar nerför kinden. Jag torkade bort dem snabbt. Sen sprang jag därifrån. Min vän sprang efter. Vi skulle äta lunch men det var inte ens nära. Det var verkligen inte ens nära. Jag sprang ner i tunnelbanan och min vän sprang efter. Hon satt med mig på tunnelbanan tills vi kommit till ändstationen. Stod sen bredvid tills min mamma kom och hämtade mig. Hon är en så himla fin vän den tjejen. Ett riktigt guldkorn.

En förlorad kämpaglöd

Jag hade planerat att gå på volleyboll ikväll. Försökte peppa mig själv. Men nu. Nu orkar jag bara inte. Jag kan inte hitta en fiber i min kropp som orkar. Som kan bära mig när allt annat säger stopp. Det är tomt. Finns ingenting. Jag har ätit rosenrot. Det är effektivt. Det har stoppat ögonlocken från att falla ned. Förhindrat att huvudet faller åt sidan. Men det är för svart i sinnet idag. Jag orkar inte. Det är nästintill omöjligt att le idag. Omöjligt. Le och nicka. Det har jag gjort i flera dagar nu på jobbet. Men det går inte idag. Jag försökte skapa ett leende på mina egna läppar genom att köpa en cola till en kollega. Visste att han skulle bli glad och hoppades helt egoistiskt att jag skulle kunna stjäla lite av den glädjen. Men nej. Det går inte. Jag orkar inte mer. Fake it ’til you make it. Jag vet att det är så. Men jag orkar inte ens fejka idag.

Om bara jag kunde finna den där jävlar anamman. Om jag bara kunde finna den där styrkan. Om jag bara kunde finna den där känslan av att han inte ska få besegra mig, att jag ska gå ur det här starkare än någonsin, att jag ska visa att jag klarar mig utan honom. Om jag bara kunde finna någonting som gör att jag orkar. Jag har alltid trott att jag var en kämpe. Jag har alltid trott att jag var en sån som inte gav upp. Som slet och stred tills blodet sprutade. Som kämpade in i det sista. Jag har gjort det i skolan. Jag har gjort det i volleybollen. Jag har gjort det avseende i princip alla uppgifter som någonsin har ålagts mig. Men nu. Nu finner jag inte den där kämpaglöden. Den där kämpaglöden som förut var ett av mina kännetecken. Jag har helt tappat bort den delen av mig själv.

Det här är mig övermäktigt. Jag har försökt hitta sätt att lösa problemet. Jag har använt all min förmåga för att analysera och hitta en lösning. Men jag hittar ingen. För det enda som skulle göra allt bra igen, är om han älskade mig. Om han ville ha mig. Och jag kan inte fixa det. Jag kan inte få honom att älska mig igen. Jag ser inga lösningar. Jag ser inget hopp. Och det suger ut all min kämpaglöd, allt mitt jävlar anamma, all min styrka och ork. Det är som om ett hemskt odjur har tagit min kropp i besittning och styr och kontrollerar alla mina rörelser, alla mina tankar och alla mina känslor.

Om jag bara kunde hitta någonting att kämpa för. Om jag bara kunde finna styrkan. Då vore det lättare. Då vore kanske inte allt så nattsvart. Då skulle jag kanske orka. Idag finns det inte där. Idag finns bara trötthet och uppgivenhet. En slagen före detta kämpe med en förlorad kämpaglöd.

Jag hoppas så innerligt att jag hittar det där som jag saknar just nu. Det som jag kände lite grann av förra veckan. Det som då i korta stunder lyfte mitt sinne. Jag hoppas, och sänder ut en önskan i universum om att skicka mig lite styrka. Lite, lite styrka bara så att jag orkar. Orkar fortsätta. Orkar leva. Orkar kämpa igen.

Förälskelse och minnen som förlamar

Hela dagen har minnena sköljt över mig. Alla ljud runt mig, allt jag ser på min datorskärm, alla papper som ligger utspridda på mitt skrivbord, allt kopplar jag till något vi en gång upplevt.

Jag tänker särskilt mycket på resan till New York i somras. Det var på något sätt kulmen av allt. Vi hade sett fram emot den där resan och, gud, vad vi unnade oss. Jag var sagolikt förälskad i honom. Jag kommer ihåg hur jag brukade titta på honom från avstånd och känna mig så obeskrivligt lycklig.

Resan var på många sätt märklig. Vårt bagage försvann och var borta i flera dagar. I bagaget låg våra mediciner. Hans allergitabletter, vilket gjorde att han en dag fick världens rinnsnuva. Mitt kortison mot det skov jag hade fått i min tarmsjukdom. Jag var inne på de tre sista veckorna av nio och trodde inte att det skulle vara någon fara. Men jag blev så klart sjuk. Kortisonabstinens. Det kan man tydligen få. Det gjorde horribelt ont i kroppen, som om jag hade fått influensan. Vi hade inga kläder, inga toalettartiklar och jag var dessutom sjuk i flera dagar. Ändå var det en av mina bästa upplevelser i livet. Kanske den bästa. För att jag var med honom. För att jag var så otroligt förälskad. Och för att jag kände mig så oerhört älskad tillbaka. Jag trodde nästan att jag drömde.

Han hade en reseapp där han tog en massa kort på mig. På oss. La in och skrev omsorgsfullt texter till allt. Dokumenterade vår resa. Vår kärleksresa. Vi hade diffusa planer på att förlova oss officiellt, med ringar, uppe på Top of the rocks. Vi stod med ringar i handen redo att betala inne på Macy’s men jag blev osäker på sorten så det blev till slut inget. Han stod bredvid och uppmanade mig att köpa en. Hade satt över 30 000 kronor på sitt konto sa han. Alldeles, alldeles för mycket pengar. Men han ville så gärna att jag skulle ha en ring på mitt finger. Det fick han mig i alla fall att tro.

På flyget dit var vi som två små barn. Helt uppfyllda och nervösa. Jag sov i hans knä och han höll om mig. Satt säkert obekvämt själv. Men han tog alltid hand om mig i första hand.

Vi pratade om att vi ville bo i New York ett tag någon gång i framtiden. Han erbjöd sig på skoj att vara hemmaman om jag fick ett jobb där. Vi var så sagolikt lyckliga. Trodde jag.

Drygt två månader senare lämnar han mig. Säger att han inte har älskat mig på länge. Inleder en seriös relation med en annan kvinna. Det som för elva veckor sen var ett av mina finaste minnen i livet är nu något som förlamar mig. Förlamar mig och gör att luften till mina lungor stryps. Jag kan inte andas. Jag kan faktiskt inte andas.

Mitt liv, hans liv, vårt liv

Någon skrev igår att mitt liv verkade ha handlat väldigt mycket om honom. Mitt liv handlade väldigt mycket, nästan uteslutande, om vårt liv. Vårt liv tillsammans. Men det var inte så att jag levde hans liv. Följde honom. Tvärtom. De vänner vi umgicks med var mina vänner. Mina vänner och deras respektive. Jag umgicks ensam med mina vänner också. Ibland. När han jobbade och jag var ledig. Men även om mina vänner är fantastiska, var det alltid honom jag längtade efter att få träffa. Hans enda vän, utöver sina kollegor på jobbet, var en av mina bästa vänners pojkvän en gång i tiden. Det var hans enda vän. Sina kollegor träffade han på jobbet. Tränade med. Men han gjorde aldrig någonting annat med dem.

Jag försökte uppmuntra honom att ta sina jobbrelationer och göra något mer av dem. För han älskar sina kollegor. Men han sa att han inte vågade. Att de inte var vänner på det sättet. Jag bönade och bad att han skulle bjuda hem dem och deras respektive till oss. Så att jag fick träffa de människor som i realiteten stod honom närmast. Han ville aldrig. Sa att han inte vågade det heller. Jag erbjöd mig om och om igen att fixa mat så att han kunde ha TV-spelskväll eller sportkväll eller vad som helst med sina kollegor. Men han ville inte. Han tränade när jag jobbade. Fixade hemma. All övrig tid la han på mig. På mina vänner. På min familj. Jag försökte få honom att hålla bättre kontakt med sin familj. Jag ville inte att han skulle ge upp dem för min skull. Jag ville själv ha en bättre relation med dem. Men han orkade inte. Ville inte. Verkade nöjd med att träffa min familj någon gång i veckan, träffa mina vänner ibland och spendera resten av tiden med mig. Laga mat tillsammans. Se någon bra TV-serie. Gå på bio. Göra vad som helst tillsammans.

Jag var verkligt oroad över att vi var så beroende av varandra. Att vi spenderade så mycket tid tillsammans. Det senaste året har jag ansträngt mig hårt för att skaffa fler vänner. Vårda mina relationer bättre. För jag har inte velat vara så beroende av honom. Jag har träffat några underbara människor bara de senaste två åren som idag är några av mina allra bästa vänner. Helt fantastiska vänner. Jag uppmuntrade honom att göra samma sak. Försökte få honom att åtminstone träffa mina vänners respektive. Försökte få honom att lägga tid på sina kollegor och den ende vän han hade. Men han ville inte.

Han har alltid haft vänner i de grupperingar han har rört sig i. Han har varit omtyckt i de lag han spelat. Omtyckt i skolan. Jätteomtyckt på jobbet. Haft människor att prata med. Umgås med. Men bara i den begränsade sfären. Han har aldrig tagit relationen vidare. Aldrig låtit mig träffa någon. Alltid förlitat sig på att jag skulle upprätthålla våra sociala relationer. Både med vänner, min familj och i vissa aspekter också hans familj. Men han har fixat så mycket annat. Tagit hand om mig. Fixat med papper och annat jobbigt. Jag har ett avancerat jobb och borde kanske vara den som ansvarar för såna saker. Men jag tyckte att det var så fantastiskt skönt att han gjorde det. Jag kände mig omhändertagen. Och jag var så oerhört tacksam. Det var okej att jag fick ta hand om den känslomässiga biten. Upprätthålla våra relationer med andra människor. För han tog hand om mig på alla andra sätt. Tog hand om mig när jag var sjuk. Tog hand om mig när jag var orolig. Tog hand om mig såsom ingen annan tidigare hade gjort i mitt liv.

Ja, jag var ledsen för att jag inte fick träffa hans kollegor. I somras åkte vi förbi hans kollegor när de jobbade och jag hävde direkt ur mig att de hade att vänta en inbjudan hem till oss på middag. Med respektive. De verkade överlyckliga. Glad att någon tog initiativ. Den middagen hade jag redan planerat maten till. I detalj. Men vi väntade på soffan. Ville inte bjuda hem någon utan att ha en soffa att sitta i. Och sen hann jag inte. Hann aldrig bjuda hem någon. Hann aldrig få lära känna hans kollegor. Vilket nu gör att han kan gå vidare med sitt liv utan minsta inblandning av mig. För jag har inga band med några av dem han idag umgås med. Alla mina vänner och släktingar har han tagit bort på samtliga sociala medier. Han går bara vidare. Har sett från de förbannade sms:en och hört från hans mamma att han har ansträngt sig till tusen för att skapa bättre relationer nu. Med sina kollegor. Med sin familj. Han anstränger sig hårdare nu än vad han sammanlagt har ansträngt sig under vår tid tillsammans. Fastän jag har bönat och bett. Bönat och bett. Nu gör han allt det. Allt det som jag redan visste att han behövde. Allt det som berikar livet. Allt det som gör att livet blir varmare och bättre. Såsom jag har upplevt att mina nya vänner har gjort mitt liv varmare och bättre det här senaste året.

Jag kommer aldrig få träffa hans kollegor. De som han nu äntligen gjort till sina vänner. Han kanske skämdes för mig. Han kanske nu har parmiddagar och fester med sina kollegor. Med henne. Hon som de redan känner och tycker om för att de jobbar tillsammans. Hon som redan är vän med alla hans vänner.

Jag fick aldrig vara med i hans liv. Jag fick aldrig vara med där. När han var tillsammans med mig brydde han sig inte om att skapa några egna relationer. Han hade sitt jobb. Och han hade mig och min familj. Jag blir så ledsen för att han nu, nu när han lämnat mig, helt plötsligt anstränger sig. Anstränger sig för att göra sånt som jag har bönat honom att göra i alla år. Han försöker nu fixa sin relation med sin pappa, sina syskon, sin mamma. Är så rädd att de ska säga att de tycker att det har blivit bättre. Att de är glada för att vi inte längre är tillsammans. Att de ska tänka att det var jag som gjorde att han inte ansträngde sig förut. Att det berodde på mig. 

Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle må bra. För att vi skulle ha det bra. För att han skulle ha fina relationer, inte bara med mig, utan också med andra. Köpte presenter till hans familj och påminde om att han skulle höra av sig. Bjöd in hans ende vän på middag ofta för att de skulle få spela TV-spel. För jag ville inte att vi skulle vara så beroende av varandra. Jag visste att det inte var bra. Men han brydde sig inte. Sa att han älskade att bara vara med mig. Med min familj. Med mina vänner. Sa att han inte hade behov av något annat.

Jag gav honom allt jag hade. Men det räckte inte. Det räckte verkligen inte. Tydligen var han inte nöjd. Men jag hade ingen aning. Jag hade ingen jävla aning. Trots att jag trodde att han var nöjd, försökte jag få honom inse att han innerst inne behövde fler människor i sitt liv. Men han stretade emot. Den jävla människan stretade emot. Valde att spendera all tid och energi på mig. Och sen slutade han en dag att älska mig. Jag förstår verkligen ingenting. Jag gjorde allt jag kunde. Nej, jag gav honom inte så mycket sex han ville ha, det gjorde jag inte. Jag kunde inte framtvinga den lusten. Det gick inte och till slut blev det en ond spiral. Men jag gav honom allt annat. Allt jag hade och allt jag trodde att han ville ha. Men det räckte inte. Det räckte inte på långa vägar.

Jag har inget mer att ge. Ja, jag kan klä upp mig mer. Inte sitta och se ovårdad ut i soffan när jag är ledig. Anstränga mig för att fixa mina samlagssmärtor. Men i alla andra avseenden har jag inget mer att ge. Inget mer. Om det inte räckte, hur ska jag någonsin kunna räcka till? Hur ska jag någonsin vara tillräcklig? Jag gav honom allt jag hade. All kärlek. All omtanke. All tid. All energi. Allt. Med det räckte inte. Och det gör så himla ont.