trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag vet att jag har skrivit det förut. Jag vet att jag upprepar mig i oändlighet. Men. Hur är det ens möjligt att det här händer? 

Hur är det möjligt att han inom loppet av drygt tre månader gör en tatuering av mitt födelsedatum, shoppar efter vigselringar, gör en extravagant kärleksresa, insisterar på att köpa en lägenhet med alla våra sparpengar och binda en del av räntan på lånen, målar om och inreder med kolossal iver, investerar massor av pengar i bil och möbler, bestämmer datum för bröllop, planerar detta bröllop på detaljnivå, skickar ut save the date-kort, pratar om att skaffa barn och framtidsplaner nästan dagligen - och sen - några månader, veckor, i vissa fall bara dagar efter dessa saker, gör slut och inleder en ny seriös relation med en annan kvinna? En kvinna han flyttar ihop med efter tre veckor. En kvinna han vill satsa allt på. En kvinna han vill leva samma liv med som han levde med mig.

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?

Kommentarer och tårar

Jag ligger varje kväll och läser igenom de kommentarer som har lämnats under dagen.  Jag läser dem en första gång så fort de kommer in. Sen läser jag igen på kvällen. Suger åt mig av människors omtanke, råd och stöd. På kvällarna försöker jag också ofta svara. Försöker svara något meningsfullt. Ofta blir det inget särskilt. Jag vet inte hur jag ska återgälda det stöd som ni ger mig. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet.

När hela huset har lagt sig och jag ligger i sängen och läser era kommentarer gråter jag. Under några minuter släpper jag alla de spärrar som jag gått och burit på under dagen. Spärrar som förvisso ändå inte alltid har klarat av att hålla vissa av tårarna borta.

Ibland är det bara några få tårar som kommer på kvällen. Ibland forsar de nerför mina kinder och lämnar svullna spår i mitt ansikte på morgonen när jag vaknar. Jag vill tro att åtminstone en del är bra tårar. Läkande tårar. Tårar som rinner sakta, sakta nerför min kind. Ibland är det tårar framkallade av minnen. De är kraftigare, svårare att hejda. Ibland är det tårar av sorg. De tårarna leder ofta till panik. Jag gör allt jag kan för att undvika paniken, för jag vet att den medför en sömnlös natt och mardrömmar som jagar mig in i morgondagen. Jag märker ofta när det går åt det hållet. Då sätter jag på en låt och försöker föra mitt sinne i en annan riktning. Bort från det onda. En låt spelar jag om och om igen. Den har blivit mitt neutrala läge. Dit jag återvänder när jag varken klarar att vara ledsen eller peppad. När orken är slut och kroppen inte orkar känna mer. 

Den här låten spelar jag då. Min syster har spelat den för mig. Den betyder inget särskilt egentligen. Den har bara råkat bli min gråa zon. En grå zon jag verkligen behövde.

Var sista gången på akutpsykiatrimottagningen igår. Jag får så klart ringa om jag behöver komma igen men jag har gått där i nio veckor nu. De kan skicka mig till den psykiatriska öppenvården men vill helst inte det för de anser inte att jag är psykiskt sjuk. De säger att jag hamnade i ett allvarligt chocktillstånd, följt av en djup kris. Psykiatrikern har på mitt läkarintyg skrivit svår kris på grund av separation efter en lång relation med mycket svek.

De säger att jag har lyckats hålla mig kvar i krisen osedvanligt länge, men att det ändå fortfarande bara bör ses som en kris och inte en sjukdom. De vill att jag ska söka hjälp via vårdcentral. För att få fortsätta prata med någon. Få KBT. Jag har också femton gånger kvar hos psykolog på jobbförsäkringen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vad jag behöver. Det känns inte som att jag kan fatta det här beslutet. Jag litar inte på mig själv. Jag vet inte vad som är bäst.

Det enda som rör sig i mitt huvud just nu är: Jag har hört allt. Jag har sagt allt. Vad ska då någon kunna hjälpa mig med? Jag kan inte nå acceptans. Jag kan inte nå frid. Jag vet att jag ska tillåta mig själv att känna, jag vet att jag ska tänka på allt annat jag har i livet, jag vet att jag ska leva i nuet, jag vet att jag måste leva för min skull och inte för hans, jag vet att han inte är värd mina tårar. Jag vet allt det här. Men oavsett hur många gånger jag får höra det förstår inte känslorna. För jag älskar honom. Inte för att han är min första kärlek, inte för att jag aldrig har upplevt något annat, inte för att jag bara inte vill vara ensam, utan för att jag faktiskt älskar honom. Punkt. Han har betett sig som jordens största svin de senaste månaderna. Det har han. Men i nästan nio år har han gjort allt för mig. Under nästan nio år har han samlat på sig så otroligt mycket av min kärlek att jag inte förmår ta tillbaka den. Jag förmår inte ta tillbaka ens ett halmstrå av den kärlek jag har gett till honom. Fastän han har tagit tillbaka all kärlek han någonsin har gett till mig och sen stampat på den och förnedrat den, klarar inte jag att göra detsamma.

Jag antar att det enda jag kan göra nu är att tacksamt ta emot all hjälp som finns. Oavsett om jag tror på det eller inte. Och sen är det väl bara tiden som kan hjälpa mig. Jag kommer inte att sluta älska honom men en dag kommer kanske inte minnena vara lika tydliga och därmed inte heller göra lika ont. Jag vet inte. Men just nu antar jag att jag bara måste låta tiden gå. Det är det enda jag har att förlita mig på. Tid.

En klänning

I början, innan jag visste om henne, hade jag en fix idé om att jag skulle köpa en klänning. En klänning som skulle hänga i garderoben tills den dagen han ville träffa mig igen. Och den dagen skulle jag lysa. Den dagen skulle jag utstråla styrka och kraft. Utstråla allt det jag ville vara och allt det som han ville ha.

Det värsta är inte att leva utan honom idag, imorgon eller månaden ut, det värsta är att den dagen jag väntar på kanske aldrig kommer att komma. Att han bara är borta ur mitt liv för evigt. Att jag inte fick säga farväl, inte fick se honom i ögonen en sista gång, inte fick känna hans famn en sista gång. Han rycktes från mig på en sekund. Och även om jag har haft över elva veckor på mig att bearbeta, acceptera och förstå, känns det som att det fortfarande bara har gått en sekund. Jag ser honom framför mig som om han nyss var här. Jag känner hans lukt som om jag nyss vilat på hans bröst som jag brukade. Jag känner hans värme mot min hud som om han nyss hållit om mig. Jag känner trycket från hans hand i min som om vi nyss gått hand i hand som vi alltid gjorde.

Jag har inte köpt den där klänningen. Allt tappade betydelse när jag fick reda på sanningen om hans otrohet och hans nya relation. Alla såna saker blev värdelösa. För då handlade det bara om överlevnad. Jag vill fortfarande köpa klänningen. Jag vill ge min längtan, min önskan, min dröm, ett konkret uttryck. Men sen måste jag hänga undan den där klänningen. Hänga bort den där jag inte kan se den. För jag vet att den inte kan ha en plats i min garderob just nu. Min garderob måste fyllas med kläder vigda för andra tillfällen. Tillfällen som jag vet kommer att inträffa, som jag själv kan planera och påverka.

Klänningen får inte finnas i mitt liv just nu. Men jag vill så gärna köpa den ändå. Skickar ut en önskan i universum om att jag en dag ska få ta fram den där klänningen.

Vill berätta vad han har gjort mot mig

Jag vill skriva något till honom. Jag vill berätta vad han har gjort mot mig. Uppmärksamma honom på de vidrigaste detaljerna i hans beteende. För jag är säker på att han aldrig har reflekterat över det själv. Det är jag helt säker på. Och jag vill inte att han ska få leva vidare med henne, i tron om att han inte har gjort något fel. Jag vill att han ska veta vad hans handlingar faktiskt har gjort med mig. Hur nära det har varit att de faktiskt tog livet av mig.

Jag har skrivit, men inte skickat, brev till honom. Många. Men inget känns rätt. Inget känns som det jag helst vill säga. Just till det här finner jag inte orden.

Utöver att skriva till honom vill jag, kanske orimligt och ologiskt, skicka save the date-kortet till henne. Det känns viktigt av någon anledning. Jag vill visa henne vad han gjorde med mig samtidigt som han inledde relationen med henne. Visa henne vad vi hade som de sen stampade på. Som de sen kränkte och förnedrade. Vill visa henne save the date-kortet som han skickade ut till sin familj en dryg vecka innan han gjorde slut. Uppmärksamma henne på att det var så han valde att behandla mig. Uppmärksamma henne på vad han faktiskt gjorde på kvällarna när han kom hem till mig efter att ha matat henne med att det var slut mellan oss för länge sen, att han inte älskat mig på länge.

En del av mig vill göra detta. Skicka, berätta och desperat försöka banka in i deras huvuden allt djävulskap de har utsatt mig för. Inte låta dem fortsätta sitt förbannade liv som om inget hänt. En del av mig, just nu den större delen, vill inte göra någonting. Vill inte förlora min värdighet. Vill inte göra någonting för att uppröra. Vill inte göra någonting som kan ge respons. För jag klarar inte någon kontakt just nu. Är livrädd för vad som skulle hända. Är livrädd för vad jag skulle göra med mig själv då. Är absolut livrädd.

En svacka

Som ni kanske märker är jag i en lite längre svacka nu. Det är hans systers besök i helgen som river i mig. Målar upp fruktansvärda scenarion i mitt huvud. Och ni behöver inte säga det, jag vet att det är dumt och att det enbart förstör och gör ont. Jag hoppas att jag på något sätt kan skaka av mig det. Mamma brukar säga att man ibland behöver vara lite som en gås. Bara låta allt rinna av sig. Jag vet att det låter galet, men jag försöker föreställa mig en gås. Försöker vara lite mindre torr tvättsvamp. Inte suga åt mig allt tills huvudet är tungt som en sten av hemskheter.

Igår pratade jag med världens bästa faster i telefon. Det var bra. Sen åt jag en glass med en syster och en fin liten kusin och tittade på Love Actually. Min absoluta favoritfilm genom tiderna. Finns ingen bättre. Så jag försöker. Försöker plantera andra tankar, fina tankar, i huvudet. Även om bröllopsscenen kändes i hjärtat. Den kändes.

Trots sällskap av familj, glass och film följde sen en hemsk natt. Jag har inte sovit många minuter. Jag har gråtit igen. Gråtit hela ansiktet svullet. Gråtit så att ögonen svider. Jag måste gå ut till köket nu. Vill inte att min mamma och mina systrar ska märka något. Men jag vet att tårarna lämnar tydliga spår i mitt ansikte. Ett numera härjat ansikte. Ett ansikte som inte vill möta den här världen.

Jag hoppas att mörkret som omsluter mig just nu lättar snart. Det hoppas jag verkligen.

De får varandra till slut

I början var jag besatt av att han inte hade sett sista avsnittet av en serie vi tittade på i somras. Greek. Världens töntigaste serie, men jag valde den för att jag ville ha något att titta på när han jobbade och jag var ensam hemma. Försökte välja något som han inte skulle vilja titta på. Men givetvis fastnade han också. Han var en sån som älskade action, men gärna tittade på töntiga serier och chickflicks också. Tittade på allt romantiskt med mig. Han älskade Pitch Perfect. Det var hans favorit.

Greek. Vi tittade tillsammans hela sommaren. Men de sista två avsnitten såg jag själv. Jag kunde inte hålla mig en kväll när han jobbade. Vi skulle se om dem tillsammans sen men det blev aldrig av. Det blev bara aldrig av. I sista avsnitten får huvudpersonerna till slut varandra. Det som var meningen hela tiden men inte fungerat innan. Det blev de två till slut. Han satt i alla avsnitt och hoppades på just det. Han sa om och om igen att man såg ju att det skulle bli dem. Att de var menade för varandra. Fy vad jag de första veckorna hetsade upp mig för att han aldrig fick se att de fick varandra. Helvete. Det kändes som att det var det avgörande. Det som allt hängde på. 

Nu, nu känns det väldigt avlägset. Förstår att jag inte kan påverka honom med sånt. Det kunde jag så klart aldrig göra. Det finns inget jag kan säga som förändrar hans känslor. Och det gör mig så ledsen. Men jag kan inte göra något alls. Jag vet det. Och jag kan verkligen inte göra något så länge han är med henne. Och det kanske han är för evigt.

Fortsättning - jag älskar dig och sjukdomar

Veckorna flög förbi. Livet gick vidare. Skola. Min volleyboll. Hans hockey.  Vi var alltid nära. Sov alltid tillsammans. Om det var någon kväll vi inte kunde träffas pratade vi i telefon. Klockan kunde vara över tolv och sen hörde jag någon knacka på dörren. Han var där. Han brukade cykla till mig sent på kvällarna. 1,5 mil. För att han ville vara med mig. Ville träffa mig även om det bara var för en minut.

Efter några månader kände jag att något hade hänt i min kropp. Det som förut varit mer en fysisk känsla hade växt till något större. Jag längtade inte bara efter att få träffa honom, jag ville att han skulle må bra när jag inte var där. Jag brydde mig om hans familj. Allt det som var viktigt för honom blev viktigt för mig. Jag såg att han inte var perfekt. Jag såg hans ibland dåliga tonårshy. Jag såg att han inte hade magrutor. Jag såg att han inte alltid visste vad han skulle säga i skolan till vissa klasskompisar. Men jag älskade hans hy ändå. Hans mage. Hans sätt att vara bland människor. Jag älskade honom. Jag skrev ett sms till honom. Det stod inte jag älskar dig rakt ut. Det stod det i kringelikrokar. Så att han var tvungen att komma på det själv. Och det gjorde han. Och han älskade mig tillbaka. Vi älskade varandra. Och jag var så ofattbart lycklig.

Efter ett och halvt år tillsammans, tredje året på gymnasiet, blev jag sjuk. Det kom blod när jag gick på toaletten. Jag hade ont i magen. Jag var rädd. Vågade inte berätta för någon. Men till slut berättade jag för honom. Han blev inte äcklad, inte arg, bara orolig. Brydde sig. Stöttade mig. Hjälpte mig. Samtidigt kom andra problem. Jag började få ont under och framförallt efter sex. Det sved. Men jag ville så gärna. Allt i min kropp skrek efter att få vara med honom. Jag kunde inte neka den det.

Han tog mig till ungdomsmottagningen. Jag berättade om alla mina problem. De sa att de kunde hjälpa mig med svidandet, samlagssmärtorna, men inte med blodet. Inte med magen. Jag skulle åka till vårdcentralen. Han tog mig dit. De sa åt oss att åka till akuten. Vi blev rädda och åkte dit i ilfart. Sen satt jag där på akuten. Förödmjukad. Utlämnad. Livrädd. Skamsen. Han var där med mig. Varje sekund var han där med mig. Höll min hand. Hjälpte mig. Det var den dagen vi skulle ha mösspåtagning. Vi missade den. Vi missade upptakten till vår student. Vi hade viktigare saker att göra. Jag hade viktigare saker att göra och han var där för mig. Hela tiden. På akuten fick jag en remiss till specialist. Det fanns inget de kunde göra där och då.

Jag spelade mitt sista SM i volleyboll. Jag var lagkapten. Vi vann men jag var inte mig själv längre. Hade tappat all kraft. All ork. Hade ont i magen. Det sög till i mittpartiet när jag blev trött. Och jag blev trött fort. Jag trodde att jag var i dålig form. Tränade extra mycket. Men det blev bara värre.

Vi tog studenten. Jag var glad. Oroad över framtiden men glad. Firade med honom. Höll hans hand där på flaket och kände att vi kunde erövra världen. Att vi kunde bli något stort. Tillsammans.

Den sommaren bestämde vi att han skulle flytta hem till mig, hem till mina föräldrar. Jobba hos min pappa. Jag skulle börja plugga juridik. Livet skulle bli annorlunda. Men jag skulle ha honom. Och då skulle allt bli bra. Jag tränade stenhårt för att kunna spela i elitlaget. Men något var inte rätt. Jag blev svagare. Tiden jag hade fått hos specialist låg månader fram i tiden. Jag hoppade av volleybollkarriären. Var för svag. Började plugga. Men orkade inte. Orkade inte med allt nytt. Att vara svag fysiskt. Att vara rädd. Något jag inte varit på länge. Inte sen jag träffade honom. 

Jag hoppade av skolan. Klarade inte. Min pappa var arg. Men han, min person, var där. Tog hand om mig när allt var svårt. Tog hand om mig när jag var svag.

Jag fick jobb som vikare på en förskola. Jag förstår inte hur jag orkade. Var hos läkaren och berättade att jag var trött. Fruktansvärt trött. De tog ett blodprov och det visade sig att mitt blod var i det närmaste tömt på järn. Nivåerna var så låga som de kunde bli. Det förklarade tröttheten. Efter det fick jag gå till sjukhuset en gång i veckan, ibland oftare. I ett halvår. Fick järn genom transfusion direkt in i blodet. Mina armar och händer blev helt sönderstuckna. Det var ett helvete. Framförallt var det fruktansvärt att få stämpeln sjuk. Jag ville inte vara sjuk.

För att bevisa för mig själv att jag inte var sjuk, jobbade jag heltid på förskolan. Sen sökte jag till Komvux och den fysikkurs jag hade valt bort i gymnasiet, samt ekonomikurser på heltid på högskolan. Har alltid känt att jag är tvungen att prestera, alltid haft extremt höga krav på mig själv. Det har förstört mycket för mig i livet. Och i det här helvetet har det förstört mest av allt.

Några månader senare fastställdes äntligen att jag hade en inflammatorisk tarmsjukdom. Vid det laget hade jag genomgått röntgen av mage och tarmar (det värsta jag någonsin gjort), gastroskopi (det nästa värsta), koloskopi (det nästnäst värsta), filmning av hela matsmältningssystemet genom att svälja en lite manick och sen gå runt en dag med elektroder på hela kroppen. Jag hade gjort allt och lite till. Och genom varenda undersökning var han där. Inte min mamma, inte min pappa. Alltid bara han. I alla år har han varit ljuset, solen, värmen, glädjen, lyckan, tryggheten, räddningen och kärleken för mig. Han har varit mitt allt. Men jag vet att det måste ändras nu. Jag vet det.

Fokusera på fötterna

Gårdagen var okej. Jag ville inte göra några planer, bara göra det som för stunden kändes rätt. Var ute på en promenad, vände ansiktet mot solen och försökte vara i ögonblicket. Åkte en tur för att handla mat med min familj. Det var okej.

På kvällen hade jag ett samtal med en nyfunnen, olycklig vän. Det rev upp saker. Saker som jag hade lyckats trycka bort för ett tag. Jag försökte låta tankarna komma, och sen låta dem försvinna. Det gick inte så bra.

Jag var trött och somnade mitt i en film jag och min lillasyster tittade på. Sov i många timmar. Är glad för det. Det är jag. Men när jag vaknade var det återigen med ett tryck över bröstet. Jag kastades i extremhög hastighet mellan bilder av dem, honom, oss, hans pappa, hans syster, hans mamma, hans mormor och morfar. Bilderna slutade inte spinna i min hjärna. Jag försökte fokusera på fötterna. Jag vet att det inte är så enkelt. Men allt jag kunde komma ihåg där och då av vad sjukgymnasten sagt till mig, var att jag skulle fokusera på fötterna. Så jag låg där i sängen, svettig, med puls, och la allt mitt fokus på fötterna.

Jag vet inte om det fungerade, men på något sätt dåsade jag till igen. Denna gång med mardrömmarna väntandes i kö för att riva i min kropp.

Till slut vaknade jag. Gick upp. Och nu sitter jag här. Med en obehaglig känsla i magen. Det kommer inte att lösa sig. Det kommer inte att bli bättre. Så känns det verkligen. Jag ser ingen framtid. Ingen glädje. Ingen lycka.

Försöker tänka på det jag sa till den ledsna vännen igår. Just nu får jag inte bry mig om vad han gör. Just nu är den människan jag älskar inte där. Just nu kan jag bara överleva. Göra det bästa av det här ögonblicket. Det finns inget annat.

Men det är svårt. Det är svårt när jag vet att hans syster hälsar på i helgen. När jag vet att sannolikheten är skyhög för att han introducerar henne för sin syster, sin mamma, sin lillebror. Det är ohyggligt svårt.

Jag älskar honom fortfarande mer än möjligt.

Choklad

Jag har redan skrivit det en gång, men jag älskade verkligen att handla mat. Jag hoppas att jag fortfarande älskar det, även om det just nu tar emot ibland. Jag kunde gå i timmar i mataffären och bara plocka bland varorna. Älskade att handla hans favoriter. Visste hur glad han skulle bli när han kom hem och fann dem i skafferiet. Han älskade kladdkaka med citron- och marängglass. Gud, vad jag handlade just det. Han älskade att ha med sig tonfisk på burk till jobbet så jag köpte det i hinkvis. Jag njöt verkligen av att gå runt i affären och välja hans favoritchoklad och marsipan av alla de slag.

När jag kom till lägenheten den där dagen, dagen efter de förbannade sms:en, då hittade jag en ny sorts choklad i skåpen i lägenheten. Som ett stenhårt slag i magen kändes det när jag insåg att det var hennes favoritchoklad. Hon hade skickat en bild på den där chokladen per sms till honom. Och nu hade han köpt hennes favoritchoklad hem till vår lägenhet. Exakt såsom jag brukade göra för honom.

Jag vet att jag inte ska tänka på vad de har gjort, vad de gör. Men det går inte att trycka bort tankarna. Det går bara inte.

Idag har jag varit med hela familjen och handlat mat. Jag skulle köpa olika sorters choklad till julklappskalendern jag håller på att sätta ihop till min grupp på jobbet. Stod och plockade och försökte känna in stunden, njuta av att jag faktiskt klarade att stå där i affären och välja choklad, något som jag brukade älska att göra. Sen ser jag den. Den choklad han hade köpt till henne, hennes favorit. Ångesten infinner sig på en sekund. Illamåendet väller över mig. Starbar. Den är säkert god. Men jag kan inte ens titta på den. Den är för evigt förgiftad nu. Förgiftad av hans svek.

Bröllop och att leva här och nu

Jag vill aldrig gifta mig. Aldrig. Jag vill aldrig mer titta på klänningar, blommor, frisyrer, låtar, dekorationer. Paniken över att det inte är på riktigt, att jag är lurad, skulle vara för överväldigande.

Jag hade lagt hundratals bilder på klänningar som bokmärken på vår dator. Valt brudtärneklänningar till mina systrar. Övat på olika frisyrer med min kusin. Bestämt vilken mat vi skulle servera. Valt låtar som skulle spelas. Bestämt dekorationer. Skrivit gästlista. Pratat om hur vi skulle ställa borden. Bestämt att vi skulle ha jättemånga cola zero-burkar eftersom det var vår favorit. Han hade bestämt att hans lillebror skulle vara best man. Vi hade pratat om hur vi skulle be min pappa köra minibuss med alla gäster i skytteltrafik mellan kyrkan och festlokalen.

Jag hade redan skridit fram till altaret mentalt. Jag är så förbannat dum som jämt gör sådär. Går händelserna i förväg. Spelar upp scenarion i mitt huvud av hur det kommer att bli. Överplanerar. Är aldrig här och nu i ögonblicket. Om jag bara varit det. Då hade jag njutit av vår tid tillsammans. Av att få vara nära. Av att få bli omhållen. Men jag var alltid längre fram i tanken. Aldrig här och nu. Och det ångrar jag så ofattbart mycket.

Att bli bättre på att vara här och nu, mindfulness, det är en av de saker jag vill jobba med det här året. Jag vill varken leva i dåtiden eller framtiden, jag vill kunna känna och ta in allt som händer i stunden. Jag vill känna solens strålar värma min kind, känna omtanken när jag får en kram av en vän, känna hur mjukt mitt täcke faller över min kropp på kvällen. Jag vill känna och ta in varje sekund. Jag vill inte längre ödsla tid på sådant jag inte kan påverka här och nu. Jag vill leva idag. Inte igår. Inte imorgon. Jag vill leva, känna och uppskatta just den här dagen. Det ska jag försöka göra idag. Bara vara i stunden och göra det bästa jag kan för att må okej här och nu.