trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Tidens hastighet

Dagen har varit fullspäckad. Jag har haft utbildning och i pauserna förberedde jag mig för mitt föredrag. Helt plötsligt fick jag order om att skynda iväg till ett rum fyllt av viktiga personer, och sen var det showtime. Jag vet inte ens hur det gick. Kommer inte ihåg. Kan inte koppla ihop hjärnan med kroppen som faktiskt var där, som stod där framför dessa människor i tjugo minuter och berättade om invecklade saker. Jag minns ingenting.

Ja, idag har minuterna svischat förbi utan att jag ens hann märka.

De första veckorna gick tiden oändligt långsamt. Jag stirrade på klockan och önskade att visaren skulle röra sig fortare. Fortare framåt. Till en tid, ett klockslag, då han ville ha mig igen. Önskade att varje sekund inte skulle kännas som en evighet. För det var en evighet fylld av smärta, sorg, hopplöshet, uppgivenhet och absolut mörker.

Jag är fortfarande en väntande varelse. Väntar på att tiden ska ta mig till ett bättre ställe. En ljusare plats än den jag befinner mig på just nu. Men sekunderna är inte längre min fiende på samma sätt. Det finns saker jag vill hinna med på dagarna, som gör att jag inte längre vill skynda tiden på sekundnivå. För jag vet att det som jag väntar på inte avgörs av sekunder. Det är en fråga om månader, år, en hel livstid kanske.

Ja, jag lever fortfarande mitt liv väntandes. Och jag kan inte se hur den känslan någonsin ska kunna släppa.

På honom kan jag vänta en evighet.

All fakta så har vi det ur världen

Jag vet att jag inte borde ta åt mig. Att ifrågasätta äkthet och motiv utgör inte på något sätt en elak kommentar, det tycker jag verkligen inte, men jag tar ändå åt mig. Just nu sållar inte hjärnan i vad den ska reagera på och inte.

Det kanske inte spelar någon roll för er, men det spelar roll för mig att ni vet precis hur det ligger till. Det är viktigt för mig att förmedla precis rätt bild av allt.

Jag har inga tidsinställda inlägg. Att klockan ibland visar på ett exakt minuttal är för att jag har gått in vid ett senare tillfälle och lagt till ett ord som jag missat eller ändrat de ord som mobilens autokorrekt mixtrat med.

Jag skriver mycket på nätterna. På nätterna när demonerna ändå förhindrar mig från att sova. Vissa gånger spar jag de inläggen till morgonen efter och publicerar dem då. Men panikinläggen. De händer och sker precis i den sekund inläggen når er. Jag gör mitt yttersta för att undvika de där panikinläggen. Känner att jag tröttar ut er med mina ständiga djupdykningar. Paniken är alltid obehagligt oplanerad – överrumplar mig och slår till mig stenhårt trots att jag ibland kan ha känt känslan komma smygande i timmar.

Jag anser verkligen inte att alla mina inlägg är välskrivna. Jag kan till och med ha ångest för att de inte är skrivna såsom jag gärna skulle vilja. Men det är en blogg. Och det påminner jag mig själv om varje dag. Jag är jurist. Närmast språkfascist. Mitt professionella språk skiljer sig markant från det språk jag använder här. För här vill jag att det ska vara min röst som förmedlas genom orden. Som om jag talade med var och en av er. Som om ni var mina vänner och jag berättade allt för er öga mot öga. Så vill jag att min blogg ska kännas.

De inlägg som handlar om vår historia, min historia, de har jag ibland lagt lite mer eftertanke vid. Men resten är skrivet i all hast. Ofta på min mobil med stelfrusna fingrar och tårar rinnandes nerför kinderna.

Den här dagen har varit märklig på många sätt. Hetsig, stressig, påfrestande, adrenalinstinn. Jag har kastats mellan frustration, kämparglöd och absoluta botten idag. Jag har för första gången lassats med ett ton arbetsuppgifter, inkluderande förberedande av ett föredrag till morgondagen. Jag hann inte ens komma till det förberedandet. Det har jag kvar att göra ikväll.

Just nu sitter jag med min pappa och en syster och strötittar på Pretty Woman. Har föredragspapperna framför mig. Varken film eller jobb vill riktigt fånga min uppmärksamhet. För idag har jag tryckt bort minnena som aldrig förr. Och nu slår det tillbaka på mig. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont i kroppen. Min person. Jag vill så gärna att han ska sakna mig också. Någon dag. Fortfarande lever jag bara för den dagen.

Illamående och kommentarer

Jag sitter på jobbet. Mina kollegor har gått på lunch, men jag sitter kvar vid mitt skrivbord. Är inte hungrig. Illamåendet går i vågor. Sköljer över mig. Ömsom vänder det sig häftigt i hela magen, ömsom är det endast en bitter smak i munnen. Jag har precis fått i uppgift att hålla ett tjugo minuter långt föredrag. Imorgon. Ett föredrag som jag förvisso redan hållit en gång i somras, men som jag därefter förträngt och lagt undan långt bak i hjärnan. Vet inte hur det ska gå till. Vet inte hur jag ska kunna fokusera. Allt snurrar just nu och jag kan inte uppbåda ett uns av det fokus som jag så desperat behöver.

Samtidigt är det annat som pockar på och vill ha uppmärksamhet. Annat som sätter sig som iglar i hjärnan och vägrar släppa. Det pågår en diskussion hos Bloggkommentatorerna angående äktheten i min berättelse, angående viljan att bli uppmärksammad osv. Jag förstår dem som kommenterar där. Jag förstår deras skepticism. Jag förstår att jag inte kan ha en offentlig blogg och sen bli upprörd över att folk tycker och tänker saker om den. Alla har rätt att tycka och tänka som de vill.

När jag ser de kommentarer som har lämnats hos Bloggkommentatorerna blir jag ändå ledsen. Trots att jag både vet och accepterar hur bloggvärlden fungerar. Men jag kan inte värja mig för hårda ord just nu. De sätter sig som klister i min hjärna och gnager tills tanken på något sätt inte får plats längre. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men det gör mig ledsen att det finns de som inte tror att det jag skriver är äkta. Att det skulle vara påhittat för att få läsare. För jag är väldigt noga med att det jag förmedlar alltid är sanningen. Jag vet inte vad skrivandet annars skulle ha för mening för mig.

Jag kan verkligen glädjas åt att det är många som går in och läser, stöttar mig, tänker på mig, peppar mig och ger fina råd. Jag ska inte hymla, för det spelar faktiskt en stor roll i mitt liv just nu. Och jag vet att jag, för att få ta del av alla dessa människors pepp och råd, även måste acceptera att alla läsare inte känner likadant. Och som någon skrev hos Bloggkommentatorerna, det är inte på min blogg det skrivs ifrågasättande saker. Det är jag otroligt tacksam för.

Jag försöker inte uppmåla en otrohet värre än någon annan – för det är den inte. Jag försöker inte uppmåla mig själv som den perfekta kvinnan – för det är jag inte på något sätt och tycker egentligen att det kanske är precis tvärtemot det som jag hittills har skrivit om mig själv.

Fortsätt läsa ni som vill. Jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för all fin respons.

Nu måste huvudet ner i sanden några timmar. Bort, bort, bort med helvetestankarna. Det finns en tid för dem. Men den får inte vara nu.

Hej ni älskade läsare.

Ni är många som läser här nu. Men det kan också bara vara just igår som folk trillade in. Jag vet inte. Jag har förstått att många kanske undrar varför bloggen är anonym. Kanske tycker ni att anonymiteten förtar värdet av min berättelse. Jag hoppas inte det, för åtminstone just nu, vill jag gärna vara anonym. Så anonym man kan vara när man skriver så detaljerat som jag gör. För jag inser att de som känner mig och råkar läsa direkt vet. För några veckor sen frågade faktiskt en snäll jobbkollega mig om jag skrev en blogg. För hon hade blivit rekommenderad att läsa en blogg av en vän och kände att det kunde vara jag som skrev.

Jag skriver om mitt allra innersta. Ger detaljerade beskrivningar av saker, känslor och händelser som jag inte ens har berättat om för mina närmaste. Jag skriver för att få ur mig några av de hemska tankar och känslor som just nu upptar mitt inre. Att skriva ut en tanke här ger så ofattbart mycket hjälp. Hjälp att bära några av de bördor som tynger mig just nu. Om ni bara visste hur mycket den här bloggen betyder för mig. Alla som läser, alla som kommenterar. Den här bloggen utgör just nu en av få strimmor ljus i mitt liv. Det enda stället där jag får vara precis så ledsen, sorgsen, panikslagen och förtvivlad som jag behöver vara ibland.

Jag vet att jag kan sätta lösenord på bloggen. Ta den ur offentligheten. När jag skrev på Elaine Eksvärds blogg för en månad sen var jag desperat. Desperat efter stöd. Och ja, jag är rädd att jag kanske skrivit för utlämnande, för detaljerat ibland, men samtidigt är jag oändligt tacksam för att det finns så många som läser. Som tar sig tid. Som bryr sig.

Det finns säkert de som undrar om jag inte överdriver. Lägger till saker. Hittar på. Jag vet inte om det spelar någon roll för er men jag lovar att varenda liten detalj som jag har skrivit är sann. Det är så klart min sida av vad som hänt, mitt perspektiv, och därmed också bara min sanning. Jag önskar innerligt att jag någon gång får ta del av hans sanning också.

En dag kanske inte bloggen behöver vara anonym längre. En dag kanske jag känner mig redo att visa er, inte bara mitt inre, utan även mitt yttre. Jag vet inte, det kanske är först då ni kan känna och relatera till allt på riktigt. Jag vet inte hur viktigt det är med ett namn och ett ansikte till en berättelse. Det kanske är viktigt. Kanske kan jag en dag ge er det också.

En vaken mardröm

Min kollega frågade precis vart jag bodde. Det är en snäll kollega. Jag sa att jag normalt sett bor där lägenheten ligger. Men att jag nu bor hos mina föräldrar. Jag tror att han visste det egentligen. Sen frågade han om ”tjommen” bodde kvar i lägenheten fortfarande. Jag svarade: Nej, han flyttade in hos henne efter tre veckor. Min kollega frågade då vem ”hon” var. Jag svarade: Den tjej han var otrogen med samtidigt som vi skickade ut våra bröllopsinbjudningar.

Jag vet egentligen inte varför jag sa det. Men jag gjorde det. När jag säger såna här saker högt känns det som att jag pratar om någon annans liv. Jag kan inte koppla det till mig själv. Det kan inte ha hänt mig. Det är sånt man läser om. Inte sånt som händer en själv. Inte sånt som händer mig. För han som var min var världens finaste. Världens bästa. Och han avgudade mig. Alla trodde det. Det kan inte ha hänt mig.

Det är som en mardröm fast jag är vaken. Det är som en mardröm som jag aldrig kommer få vakna ur. Mitt liv är en mardröm. Men det är det enda liv jag har att leva just nu.

William, Stella, Ava och förlorade år

Han brukade ligga på min mage när vi låg i sängen. Sätta örat mot. Säga att han längtade så innerligt tills det låg nån där. Tills han kunde prata med nån därinne.

Jag var orolig att jag inte skulle kunna få barn. Har ätit mycket mediciner och tycker att min kropp i allmänhet inte alltid jobbar med mig. Vi pratade om att vi då ville adoptera. Varifrån vi ville adoptera.

Vi pratade ofta om vad våra barn skulle heta. William. Den var vi stensäkra på. Stella nämnde vi ofta. Ava.

Vi brukade skoja om hur våra barn skulle komma att se ut. Bleka. Närmast transparenta som vi. Lockigt hår. Som han. Telefonsladdshår. Usch vad kär jag var i de där lockarna. De skulle bli så himla fina. Våra barn. Jag hade redan börjat älska dem.

Vi pratade om uppfostran. Hur vi skulle lära dem att säga tack. Hur vi skulle lära dem generositet och ödmjukhet inför andra. Inför livet. Våra barn skulle bli så himla bra.

Och sen, när de var stora, då skulle vi ha varandra. Då skulle vi bli gamla tillsammans. Kanske köpa en hund. Resa. Så dumt. Vi hade planerat allt. Pratat i tusentals timmar om framtiden. En framtid som han kastade i sjön. Kastade bort på några dagar för en attraktiv kvinna och förälskelse.

Det värsta är att det inte bara var vår framtid han kastade bort. Det var också alla de här nio åren. Jag kan inte längre tänka tillbaka på det som har varit. Jag kan inte längre berätta några historier. Jag kan inte längre vila i mina minnen. Allt gör för ont. Allt har han förpestat med sitt svek.

Han har tagit min framtid. Men han har också tagit mina nio senaste år. Jag har ingenting nu. Ingenstans där jag kan vila mina tankar. Ingenstans där jag får ro. Han har tagit allt från mig.

Ut med det gamla och in med mod och styrka

Ett påslakan. Ett nytt, fräscht, fint påslakan inhandlade jag igår. Att ersätta det gamla, smutsiga som fortfarande ligger i sängen. Såsom han lämnade den. Deras smutsiga påslakan lät han ligga kvar i sängen. För mig att ta hand om. Jag har inte orkat ta tag i det. Jag har varit äcklad bara av tanken på vad som utspelat sig i de där påslakanen. Så jag har skjutit bort det för stunden.

Igår köpte jag så äntligen nya. Idag ska jag åka till lägenheten och hiva ut hans nersmutsade jäkla lakan. Min pappa ska så småningom hjälpa mig sätta upp ett badrumsskåp. Han har redan hjälpt mig att sätta upp TV. Och fler saker lär det bli. Jag klarar inget sånt själv. Har aldrig behövt lära mig. För min f.d. pojkvän har alltid fixat. Det är mycket jag måste lära mig nu. Det är mycket jag måste klara. Det är mycket jag måste övervinna. Jag har inte känt mig redo. Jag känner mig fortfarande inte redo, men jag måste börja försöka. I pyttesmå steg.

Den där lägenheten. Den vill jag flytta in i. Jag vill det. Men just nu klarar jag inte att bo själv. Jag kan inte ens i tanken föreställa mig hur det skulle gå till. Jag behöver ha människor runt mig, ha min familj runt mig. Jag måste veta att det finns någon där om jag faller. För jag faller fortfarande hårt. Hårt och skoningslöst dras jag fortfarande ner i avgrundsdjupa hål där luften inte går att andas. Där mörkret förblindar mig.

I jul kommer en av mina närmaste vänner som bor utomlands hem på besök. Då ska vi sova där och utrota det onda. Men till dess vill jag bara sova hemma hos mina föräldrar. Trots helvetesångesten som omedelbart infinner sig varje gång jag är i lägenheten, ja, bara jag tänker på lägenheten, försöker jag fixa någon sak där varje helg, så att den är fin den dagen jag faktiskt flyttar in. Men just nu vågar jag inte bo där själv. Jag känner mig så ofattbart liten, men jag vågar verkligen inte. Varken modet, styrkan eller kraften finns där just nu.

Men efter jul och nyår, då ska jag banne mig våga. Det måste jag bara.

Jag ligger i min säng och surfar på datorn. Försöker få tiden att gå. Försöker överleva en sekund till. En sekund närmare att kanske få somna in. Få frid från sorgen som just nu fyller varje liten vrå i min kropp. Jag söker på bloggar om sorg. Vill försöka få in i mitt medvetande att det här som har hänt mig, det är långt ifrån de helveten som andra utsätts för. Människor förlorar barn varje dag och överlever. Varför skulle jag då inte kunna överleva det här?

Jag hittar flera bloggar skrivna av just mammor som förlorat ett barn. En mamma skriver om sorgen efter sin döde son. Sonen begick självmord. Det blir svart för mig när jag läser.

Jag döpte min blogg till 365 dagar. För jag insåg att ett helt liv utan honom var oöverstigligt. Det kunde jag inte acceptera. Det kunde jag inte leva med. Men ett år. Ett år skulle jag klara. När jag har kollapsat de senaste veckorna, när det gör så obeskrivligt ont så att jag nästan inte orkar ta ett enda andetag till, då tänker jag på mina 365 dagar. Tänker att jag måste klara de där 365 dagarna bara.

Jag varken tror, vill eller hoppas att jag känner så här när det här året är slut. Men nu. Nu har jag tröstat mig med att när de här 365 dagarna är slut, då får jag avsluta kampen om jag fortfarande vill. Då behöver jag inte kämpa mer. Då behöver jag inte ha ont mer. För då har jag försökt. Ett år av obeskrivlig smärta. Men inte mer.

Jag skäms något så oerhört för att erkänna det, men jag hade redan gett mig själv tillåtelse att avsluta mitt lidande när de här 365 dagarna är över. Jag vill inte känna så här då. Men det har betytt allt för mig att kunna vila i vetskapen om att lidandet har en sluttidpunkt.

Så här har jag tänkt i veckor. Nu läser jag de här bloggarna och inser att jag inte kan göra så mot min familj. Jag kan inte vara så fruktansvärt självisk. Jag kan inte utsätta dem för den sorgen. En sorg ännu större än den jag bär på nu. Jag kan inte göra så mot dem. Det går inte.

Men hur ska jag orka? Hur ska jag faktiskt orka? Jag orkar knappt här och nu. Hur ska jag då orka att år efter år ha så här ont? Även om fejkandet går lättare. Även om jag inser att livet går vidare så gör det fortfarande precis lika ont att tänka på att han är borta. Att alla mina drömmar är försvunna. Jag kan inte sluta älska honom.

Det är ett lidande utan slut. Och jag klarar inte det. Jag vet inte ens hur jag ska klara den här natten. Hur ska jag då klara ett helt liv bärandes på den här sorgen? Jag tror inte att jag är stark nog. Jag hittar inte den styrkan som krävs. Jag hittar den bara inte.

En av alla hans lögner

På fredagen en vecka innan han sa det. En vecka innan han öppnade helvetet. Då skulle han jobba till halv elva på kvällen. Jag kom hem från jobbet, åt, tittade på TV. Var trött och väntade mest på att han skulle komma hem.  Vi hade knappt setts för han hade jobbat över så mycket. Han skrev ett sms om att han hade fått lite övertid, men redan halv tolv skrev han att han var på väg. Han skulle få skjuts med en kollega. Han skulle komma om en dryg kvart.

En timme senare hade han fortfarande inte kommit. Jag skickade sms. Undrade vart han tagit vägen. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Vid halv två var jag jätteorolig. Jag ringde min syster. Hon blev rädd. Jag ringde hans mamma. Sen gick jag ut. Gick ut och letade i buskar. Gick runt hela området. Var orolig att han hade fått en astmaattack och låg i någon buske. Jag grät. Jag grät floder och skakade av nervositet. Jag har alltid varit sån. Målat upp skräckscenarion. Och den här natten var inget undantag. Jag pratade med hans mamma. Hon erbjöd sig att ringa polisstationen. Jag ringde akutmottagningar. Jag var övertygad om att de hade krockat. Övertygad om att han låg avsvimmad vid vägkanten någonstans.

Jag ringde säkert femtio gånger till honom. Kanske mer. Skickade tjugo sms. Skickade sms till den enda av hans kollegor jag kunde namnet på och hittade på Eniro. Men jag fick inga svar.

Kvart över tre kom han hem. Öppnade dörren som om inget hänt. Jag grät. Jag var i chocktillstånd. Jag var glad att han hade kommit hem. Men jag var helt förstörd av oro. Han sa att de hade fastnat i en olycka på väg hem. Sprungit ut och hjälpt till. Gett hjärt- och lungräddning till en person. Hanterat olyckan tills poliser i tjänst kom. Sen blivit skjutsad till polisstationen för att lämna rapport. Och sen fått skjuts hem av polisbilen. Han sa att han fått blod på sig så han var tvungen att gå in och skölja av sig. Jag skakade bara. Var verkligen i absolut chock. Jag trodde att han hade blivit skadad. Dött. Kunde inte se någon annan anledning till att han inte skulle höra av sig. Jag frågade varför han faktiskt inte hade hört av sig. Han sa att han gått in i ”work mode”. Varit så inne i det han gjorde att han inte tänkt på att skicka ett sms.

Jag la mig i sängen. Jag grät. Efter duschen kom han in och la sig bredvid. Höll om mig. Jag sa att jag trodde att han hade dött. Jag sa att jag visste att jag inte kunde leva utan honom. Att känslan som hade drabbat mig hade varit outhärdlig. Jag sa att han aldrig fick lämna mig.

Han svarade att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Sen höll han om mig tills jag somnade.

Nu. Nu vet jag att han var med henne den natten. Det var ingen olycka. Det var inget blod. Jag har sett det i sms:en. Frågade honom om det dagen efter de förbannade sms:en då vi träffades. Hur han kunde ljuga om en sån sak. Hur han kunde måla upp en sån detaljerad lögn. Hur han kunde utsätta mig för det. Han sa bara att visst, han hade träffat henne, men sen hade han gått runt själv - han hade bara inte velat komma hem till mig. Jag tror honom inte. Jag är säker på att han var med henne varenda sekund den natten. Och att hon sen skjutsade hem honom.

Efter att han hade varit med henne kom han så hem till mig, höll om mig och sa att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Och jag trodde honom. Jag trodde vartenda ord. Men allt var bara lögner. Allt var bara ett tätt nät av detaljerade lögner. Lögner som jag förblindad av kärlek svalde med hull och hår. Hur kunde han, världens mest lojala och ärliga person, göra så mot mig?

Klänningar och en gnagande känsla

Jag har varit och shoppat med min lillasyster idag. Vi köpte födelsedagspresent till mamma. Dessutom köpte jag flera klänningar. Klänningar att känna mig fin i. Klänningar som märkligt nog satt som ett smäck. Butiksexpediten, som förvisso får betalt för att sälja, var lyrisk över varje klänning jag satte på mig. Det var fint, om än kanske inte genomärligt.

Min väska var full med godis, godis överblivet från julklappskalenderfixandet. Vi åt, shoppade och känslan i kroppen var varm. Varm med undantag för några tillfällen. Några sekunder då kylan drog in och jag frös till. Tappade fokus. Det är jobbigt att gå runt i affärer där herrkläder finns. För min blick dras dit på en gång. Jag brukade alltid scanna butikerna efter fina saker till honom. Han ville nästan aldrig gå och handla kläder till sig själv. Han var ointresserad. Inte av att se bra ut i sig, utan av att handla kläder. Så jag tog alltid initiativ och fixade.

Jag tittade bort, jag undvek sektionerna med herrkläder noga. Vid ett tillfälle blundade jag till och med hårt. För jag vill inte utsätta mig för det. Jag vill inte utsätta mig för de tankarna. För de leder aldrig till något bra. Det vet jag. Det gick okej. Jag fokuserade på min syster. På mina kläder. På vår födelsedagspresent.

Allt var bra. Men nu. Nu, några timmar senare, har jag kollapsat inombords igen. Jag kände hur det kom sig smygande på. Hur det har legat och gnagt i timmar. Och nu, efter middagen, brast det. Min familj fixar efter maten nu. Jag brukar alltid vara den som hjälper till mest. Tar ansvar om inte mamma gör det. Men nu sitter jag i mitt rum. Med dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Men ångestklumpen är för stor, den går inte att ignorera längre. Jag klarar inte att hålla tårarna borta en sekund till. Jag ser kläderna fladdra förbi framför mig. Alla kläder jag har köpt till honom. De kläderna utgör hela hans garderob. De enda två gånger vi har träffats efter det hemska har han haft kläder på sig som jag har valt.

Jag kan inte ens gå i affärer utan att det sätter igång hemska tankar. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Jag saknar att få bry mig om honom. Få leta kläder till honom. Saknaden är fortfarande massiv. Den mattas inte. Det gör så obarmhärtigt ont. Hur länge ska jag behöva känna så här?

Ensam mittemellan

Varje morgon, varje kväll, åker jag förbi vår gamla skola. Den plats där vi inledde vår kärlekshistoria. Början på allt. Ser gångvägen där vi gått hand i hand, uppfyllda av förälskelse. Ser tågkuren där vi stod och gömde oss för att kyssas.

Ser simhallen där jag en gång i tiden nästan dog av nervositet för att jag var tvungen att stå vid hans sida i bara bikini. Ser friidrottsvallen där han lärde mig att kasta spjut en gjympalektion. Det var innan vi blev ett par. När jag fortfarande försökte lista ut om han gillade mig tillbaka. Han var grym på alla idrotter. Jag var så djupt imponerad av honom. Jag ville visa att jag också var sån, sportig. Den sextonåriga jag ville att han skulle se det för jag tänkte att han skulle gilla mig då.

Jag tycker egentligen inte om att placera människor i fack. Men min hjärna gör det undermedvetet ändå. Jag har aldrig varit i det "coola gänget". Men jag har heller aldrig platsat bland "datanördarna". Jag har fladdrat där i mitten. Inte riktigt vetat var jag ska ta vägen. Inte riktigt känt mig hemma någonstans. När jag träffade honom var det som att allt blev glasklart. Han var som jag, mittemellan, och min plats var bredvid honom.

Nu fladdrar jag igen ensam mittemellan. Ja, jag är vuxen nu, och såna uppdelningar som betydde allt när jag var sexton år är inte längre relevanta på samma sätt. Men jag känner mig ändå som en udda figur. Som inte riktigt passar in. Och den enda som förstod, den enda som jag passade med, var han. Vi brukade prata om det ganska ofta. Att vi var udda på något sätt, mittemellan, och att vi aldrig mött någon annan som var så. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna hitta någon som förstår som han gjorde. Som förstår mig på riktigt.