trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Ingen håller min hand

Det finns inte längre någon som håller min hand. Ingen som värmer mina fingrar. Ingen som sakta smeker handens ovansida. Ingen som trycker till extra hårt för att inte tappa greppet. Ingen som leder mig framåt. Ingen som håller tag när jag ramlar.

Det finns inte längre någon som vill hålla min hand och visa hela världen att just vi hör ihop.

Han slutade vilja hålla min hand. Han, vars hand är den enda jag vill ska hålla min. Hans hand finns inte mer.

Bara lite till nu

Idag har jag kämpat. Kämpat som en sate. Mitt fokus har varit bedrövligt, men jag har kämpat emot alla katastroftankar som en besatt. Har ett stort projekt på jobbet. Mitt första. Är inte riktigt klar över vilka hållpunkter jag har att förhålla mig till, men jag vet att det är bråttom. Egentligen avsevärt mycket mer bråttom än vad jag har förmåga att klara just nu. I morse fick jag en liten deadline till i eftermiddags. Fan. Stressen. Stressen och paniken över att inte få tillåta mig att känna. Inte få vara ledsen. Inte få gå iväg till toaletten och andas.

Alldeles nyss satt jag på ett möte. Etsade fast blicken i presentationen framför mig, tvingade hjärnan att ta in och bearbeta allt som sades. Men de sista minuterna brast det helt. Jag har fortfarande saker jag måste göra innan jag kan gå hem. Men när jag kom tillbaka till min plats kastade jag mig in på bloggen. Kastade mig in i helvetestankarna. Nu har det gått några minuter. En halvtimme faktiskt. Nu måste det vara nog. Nu måste jag kämpa. Kämpa lite till innan jag får känna igen. Lite till innan jag får släppa den här plågsamma fasaden jag använder all min kraft för att upprätthålla. Bara lite till.

Ett simpelt tack räcker inte

Jag gick nyss upp för att kissa. Min pappa satt vid köksbordet. Klockan är tolv på natten. Jag såg honom gå och lägga sig för en dryg timme sen men nu säger han att han är tvungen att jobba. Det är konstigt. Och direkt blir jag orolig. Vad är det som tynger min pappa så att han måste gå upp mitt i natten för att ta fram datorn?

Pappa har inte kunnat vara där för mig på samma sätt som mamma har. Han är inte bra på känslor. Han har alltid tyckt att man ska rycka upp sig. Bita ihop. Det har han hela mitt liv försökt att lära mig. När det här hände visste han inte hur han skulle bete sig. För i allt annat som har varit det minsta svårt i mitt liv, har jag bitit ihop så som pappa har lärt mig.

Men den här gången. Den här gången har jag inte klarat det. Jag har inte ens varit nära. Kollapsen har varit så fruktansvärt djup och förödelsen så total att det inte fanns minsta chans att jag skulle kunna bita ihop.

Min pappa har under den här tiden varit så frustrerad. Så arg. Så förbannad över vad jag tvingats genomlida. Rädd också kanske för vad som skulle hända med mig. Han har varit den som burit min ilska när jag inte kunnat, han har burit allas ilska. Pappa har skickat sms till honom. Sms om hur vedervärdigt han har betett sig. I desperation till och med hotat att förstöra hans karriär genom att sprida ut sanningen om vad han har gjort på hans jobb. Jag bröt ihop totalt när jag såg sms:et. För givetvis skickade han det till mig för att berätta hur elak min pappa var. Jag är säker på att han visste att jag skulle se till att det inte hände igen. För han visste att jag inte ville att någon skulle säga ett ont ord till honom. Han visste att jag älskade honom för mycket för det.

Min pappa har alltid gjort allt för mig. Men i det här har han famlat i mörkret. Inte vetat hur eller vad han ska göra. Men nu. Nu inser jag att han har gjort allt han har kunnat. Han har fixat fram pengar gud vet varifrån för att kunna köpa lägenheten. Han har skjutsat runt mig till alla möjliga ställen. Suttit med hos psykiatrikern, pratat om hur han känner, trots att det är det sista stället man någonsin skulle finna min pappa.

Trots att han ofta har famlat. Trots att han gjorde mig helt förkrossad när han skickade det där sms:et. Trots att jag ofta inte håller med om hans metoder. Trots det vet jag att han har gjort allt han har kunnat och mer därtill. Och han har gjort det för min skull.

Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda varken min mamma, min pappa eller mina syskon för den här tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda någon av dem som har varit där otaliga timmar i telefon, lyssnat på mig upprepa samma saker om och om igen.

Ett tack känns inte tillräckligt. Men just nu är det allt jag har att ge. Ett simpelt tack.

Har nu grävt fram mina gamla sömntabletter, de jag köpte i New York i somras. Jag vet att jag inte ska använda dem. Läkaren har sagt det till mig. Men jag måste. Jag måste sova. Och tårjävlarna slutar inte rinna. Blir så trött på mig själv.

Jag saknar allt

Jag överlevde jobbet. Men är nu obönhörligt efter inför morgondagen. Jag bryr mig i och för sig inte för sekunden jag klev ut från kontoret trillade jag ner i gråtgropen. Nu sitter jag på tåget hem och försöker trycka bort det obehagliga odjuret av saknad som just nu äter upp mig inifrån.

Igår kväll var vi ute på promenad. Min lillasyster, nitton år, tittade på mig med pillemarisk min och frågade: ”Ska jag putta dig i diket?” Ett hugg av smärta gick genom kroppen. För den hon brukade fråga såna där saker var honom. I nio års tid har de på varje promenad vi någonsin varit ute på skojbråkat, puttat varandra, skrikit, flaxat med armarna och puttat ner oss andra och sig själva i diken. Det gjorde mig egentligen smått galen. Jag ville ofta bara gå i tystnad, titta på stjärnorna, kanske samtala om vilken efterrätt vi skulle ta fram när vi kom hem. Men de förde alltid ett jäkla liv.

När min syster såg på mig med den där minen, den där minen som hon brukade ha när han var med på promenaden, då brast det för mig. Jag höll fasaden uppe. Som jag oftast gör. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Att jag inte ska få se dem skoja någonsin igen. Att jag inte ska få se min syster bli sådär uppspelt av hans retningar.

Det gör så förbannat jäkla ont.

Jag saknar honom på alla sätt man kan sakna en annan människa. Och jag associerar fortfarande allt med honom. Allt.

Jag älskar för oss båda

Ibland har jag haft några sekunder då jag har lyckats förtränga det hemska. Några sekunder när han inte har suttit fastklistrad längst fram på näthinnan. Efter de sekunderna kan jag ibland komma på mig själv med att bli ledsen och rädd. Rädd över att jag ska glömma honom. Rädd över att jag ska glömma det vi har haft, vår kärlek.

Jag vet att han har förträngt allt. Jag vet att han inte älskar mig längre. Men jag vill ändå inte sluta älska honom. För om han en dag vill ha mig igen. Då vill jag känna samma kärlek för honom som jag gör nu. Jag vill inte att det ska bero på mig då att det inte blir vi. 

Jag vet kanske egentligen att jag inte kan göra så mot mig själv. Jag kan inte göra så när han med allt han har visar mig att han aldrig vill att det ska bli vi igen. Jag vet att det är så. Men jag kan inte acceptera det. Jag kan inte acceptera en verklighet där han inte vill ha mig någonsin igen, och därför vill jag heller inte sluta längta, sluta hoppas, sluta älska.

Jag vill inte glömma och förtränga oss. Fastän det är det som sakta bryter ner mig bit för bit. Fastän det är det som förstör min karriär, mina vänskapsrelationer, mitt liv. Jag vill inte sluta älska. Han älskar inte mig, men då älskar jag för oss båda just nu. Då älskar jag för oss båda.

Mitt namn och ett leende

I morse satte jag på mig mitt namnhalsband. Jag fick det av en vän för drygt ett år sen. Det gick sönder i våras. Kedjan gick i tusen bitar och kvar var bara en kantstött silverbit föreställandes mitt namn. Jag hade på mig namnhalsbandet ibland, men oftast bar jag ett annat halsband. Oftast bar jag det halsband som jag fått av honom för åtta år sen med ett hjärta och en pärla som jag fick när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt, den 21 oktober förra året. Det ligger i en ask i min bokhylla. Jag kan inte ha på mig det. Men jag kan inte kasta det.

För några veckor sen lämnade jag in mitt namnhalsband till en guldsmed. Kändes som en viktig sak. Att laga det halsband som symboliserade mig och den sagolikt fina vännen jag fick det av. I förrgår fick jag tillbaka det från guldsmeden. Med en ny kedja och ett alldeles glänsande namn.

Jag bär det halsbandet nu. Har smitit iväg från fördrinken. Ska strax åka iväg till den där festen. Sen åka hem och sova hos den fina vännen som gett mig halsbandet. Första gången jag inte sover med min familj. Är egentligen livrädd.

Men för stunden ler jag. Ler trots att inget känns bra. Jäklar vad jag ler.

Överleva lite till

Det är julfest på jobbet idag. En stor tillställning. I veckor har denna julfest varit ett inofficiellt mål. För jag har undvikit den typen av aktiviteter som pesten. Ursäktat mig med att jag i alla fall kommer på julfesten. Ibland försökt föreställa mig hur jag sätter på mig en fin klänning, pratar med folk, skrattar, dansar. De bilderna går inte att framkalla längre. Jag mår illa. Jag fryser. Jag vill inte.

Men jag måste. Jag måste banne mig vara med på den där festen. Fastän varenda liten cell i min kropp försöker stoppa mig. Gör att jag fryser, får huvudvärk, blir förvirrad och tankspridd och mår illa.

När klockan slår fem idag ska jag stå där med ett glas i handen. Iklädd den klänning som jag har i väskan. Och med lite extra svart runt ögonen för att dölja nattens djävulskap.

Nu ska jag bara överleva fram till dess. Och sen överleva lite till. Och lite till. Och lite till.

Enough is enough. No more.

Exakt tre månader har det gått idag. 5 september. Tre månader sen det liv jag kände, älskade och drömde om förintades. Förintades av hans ord: ”Jag älskar inte dig längre.”

Oavsett vad han har gjort är det de orden som är värst. De orden som jagar mig i drömmarna, som ringer i öronen så snart hjärnan inte tvingas tänka på annat.

Den 20 augusti skrev han i ett sms till mig: ”Jag älskar dig över allt annat.”

Den 21 augusti, när jag åkt iväg på konferens, skrev han: ”Saknar dig redan. Älskar dig finaste.”

Den 22 augusti skrev han: ”Saknar att mysa galet med dig.”

Den 23 augusti skrev han: ”God morgon baby. Sov så himla dåligt i natt. Vet inte riktigt varför, bara dålig känsla… Saknar dig och tänker på dig som är så duktig.”

Den 24 augusti, när jag skulle komma hem från konferensen, skrev han efter förslag av mig om att vi bara skulle mysa och kolla serier i sängen: ”Va bra ängel. Låter som en underbar lördag!”

Den 26 augusti startade deras sms-konversationer. Den 27 augusti jobbar han övertid. Den 28:e likaså. Liksom den 29:e – då kom han inte ens hem på natten efter ett pass som slutade halv elva på kvällen. Jag lagade och tog med flera matlådor till honom. La ner en chokladkaka som han kunde bjuda sina kollegor av.

Den 30:e är dagen för den påhittade olyckan. Då han ljög sig blå efter att ha varit med henne.

Den 1 september spelar vi den där förbannade låten: "Utan dina andetag". Sen älskar vi i duschen.

Den 2 september åker han hem till henne för att ha sex. När han är hos henne skickar han peppande sms till mig som är nervös på jobbet.

Den 3 september tar hans mobilbatteri slut men han bemödar sig att skicka ett sms från en kollegas mobil, eftersom han givetvis jobbar över även denna dag.

Den 4 september jobbar han över. Som vanligt.

Den 5 september svarar han, klockan halv elva på förmiddagen efter ett sms som jag skickat om att jag hoppas att han skulle få komma hem i tid och få sova någon timme innan jag skulle komma så att vi kunde mysa då, följande: ”Hej baby. Det hoppas jag också. Vilken tid tror du att du är hemma?” Sen kommer ett sms där han frågar vad jag vill äta på kvällen. Efter mitt svar om att vi har goda grejer i kylen svarar han: ”Låter bra ängel. Ser fram emot det!” Sen kommer sms:en om att han pratar med den där kollegan. Ett efter ett. Där han lovar att han snart är hemma. Tills det inte kommer fler. Några timmar senare kommer han hem och säger: ”Jag älskar inte dig längre.” Inga förklaringar. Bara: ”Jag älskar inte dig längre. 

Han hade varit med henne hela kvällen.

Det här var sista gången. Det här var sista gången jag påminner mig själv så här. Det här var sista gången jag gav honom så här mycket av min tid, kraft och energi. Det här måste banne mig vara sista gången. Men för nu. För nu tillåter jag illamåendet komma. Tårarna. Paniken. Ångesten. Det vidriga rivandet i mitt bröst. Den massiva klumpen som hindrar luften från att komma in. Som gör att jag måste andas snabbt och häftigt för att bara överleva.

Det kom redan på eftermiddagen. Jag flydde till toaletten. Gaskade upp mig. Tog mig hem. Försökte. Försökte ha det bra. Åt princesstårta direkt ur kartongen med mina systrar. Tittade på Ernst.

Sen slog något slint i hjärnan. Jag var tvungen att ta fram bevisen. Bevisen för vad han har gjort. Bevisen för hur sjukt allting är.

Men nu får det vara nog. Enough is enough. No more. Åtminstone för nu.

Ett foto

Idag fyller min mamma år. För drygt två timmar sen kom vi hem från konserten och började firandet. Alla var glada. Det dök upp gäster som vi inte ens hade förväntat oss. Jag pratade med mina systrar. Vi drack cola och skojade.

Min farmor tog med sig ett fotoalbum som present till min mamma. Ett fotoalbum som hon hade fyllt med fotografier. Jag har undvikit fotografier noga. För jag vet att han kan finnas var som helst.

Jag var okej. Ångesten, om än närvarande, var inte så påträngande som vanligt. Jag bläddrade hastigt igenom albumet. Och självklart. Där sitter han. Fotot är från min systers student i juni. Då han visade upp tatueringen för sin mamma. Det var inte en närbild. Min farmor måste ha missat att han var med på kortet. Jag vill flytta blicken, jag vill bara att fotot ska försvinna, men jag kan inte slita ögonen från honom. Jag ser hur vältränad han var. Jag visste att han hade tränat mer, att det syntes, men jag reflekterade aldrig över hur stor förändringen egentligen var. Hur min person, min i vissa delar lite mjuke person, hade blivit slimmad. Deffad. Jag brukade säga att han var snygg. Att jag såg hur hårt han hade tränat. Men i ärlighetens namn hade jag aldrig riktigt reflekterat över hur otroligt vältränad han hade blivit.

Jag, å andra sidan, var kanske i mitt livs sämsta form. Stressen från praktik och uppsatsskrivande, jobbsökande och så ett skov i min tarmsjukdom på det, gjorde att jag helt hade tappat det. Träning var inte i fokus och hade inte varit det på länge. Inte sedan långt före han säger sig ha tappat gnistan. Jag vet att det kanske inte hade spelat någon roll om jag tränat som besatt och varit vältränad som aldrig förr. Men jag tror ändå att det hade påverkat. Jag tror verkligen det. Fan vad jag förbannar mig själv just nu. Fan, fan, fan. Jag kan inte hjälpa det. Jag mår illa när jag tänker på allt jag kunde ha gjort om jag bara hade vetat hur han kände.

Jag vet att jag hade kunnat göra många saker som kunde ha gjort skillnad. Som kunde ha fått honom att fortsätta känna det där extra för mig. Jag vet det. Men nu är det över. Och jag fick inte chans att göra ett enda dugg. För han sa att han älskade mig mer än någonsin. Och jag trodde honom. Jag var övertygad om att han älskade mig villkorslöst.

Jag klarar inte det här. Jag behöver honom. Jag vill inte leva mitt liv utan honom. Och jag förstår fortfarande ingenting. Accepterar fortfarande ingenting. Vad är det för fel på mig?