trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Tacksam

Kategori: Allmänt

Vet ni vad. Jag fick en kommentar direkt på mitt förra inlägg. Och då tänkte jag om. Är på väg hem från jobbet nu och inser att jag faktiskt mår bättre när jag har varit på jobbet i några timmar. Nu börjar obehaget förvisso krypa sig fram, gör att det stockar sig i bröstet, men jag mår ändå okej. Det är på nätterna och morgonen jag mår som absolut sämst. Det är då jag vill ge upp och kasta in handduken, lägga mig på gatan och erkänna mig besegrad.
 
När jobbet har lyckats distrahera mig en stund, då mår jag som allra bäst. Så jag är tacksam för mitt jobb. Det är jag faktiskt. Även om det är tungt att jobba mycket och intensivt med så lite sömn i kroppen, med så dåligt fokus, med så många gråtpauser, så är jag tacksam. Tacksam för att ha en inkomst, tacksam för att ha kollegor som ler åt mig när jag kommer på morgonen. Jag är faktiskt tacksam.

Dag 49

Kategori: Allmänt

Energilös och inte en gnutta tursam

Sitter fortfarande på jobbet. Detta idiotiska jobb jag har skaffat mig. Ett jobb perfekt uttänkt för en fantastisk framtida karriär. Ett jobb för att matcha en högpresterande personlighet. Ett jobb som tar varenda liten gnutta energi jag har och vrider ur mig som en blöt trasa. Jag stapplar från kontoret till tåget. Jag stapplar från tåget hem.

Jag planerar att träna. Jag planerar att svara på era fina mail och kommentarer. Jag planerar att höra av mig till mina vänner. Men allt jag gör när jag kommer innanför dörren är att falla ihop i en liten hög. Äter. Duschar bara om jag verkligen måste. Sen försöker jag tvinga på mina systrar mitt umgänge som de i ärlighetens namn är lite trötta på vid det här laget. Och sen kommer tidpunkten då jag tvingas lägga mig ensam i min säng. Alltid förenat med djup ångest. Alltid denna överväldigande ångest av att nattens demoner har blivit utsläppta, fria att tortera min kropp efter behag.

Och så går natten. Har jag tur får jag sova några timmar. Har jag tur griper inte den hulkande gråten tag i mig. Har jag tur slipper jag skämmas över igensvullna ögon vid frukostbordet, på tåget, på jobbet. Jag har sällan tur. Den dagen jag har sovit en hel natt i frid, den dagen jag vaknar utvilad och med ett lugn i själ och sinne, den dagen ska jag banne mig köpa en trisslott. För den dagen är jag verkligen riktigt, riktigt tursam.

Dag 48 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Försöker putta bort saknaden
Är på väg hem från jobbet nu. Trött. Trött. Trött. Känslorna svämmar över. Jag gråter. Saknar. Men vill inte vara ledsen. Orkar inte komma hem med huvudet böjt och livslusten släpandes i ett snöre efter mig. Läser en text jag skrev i lördags när paniken var på topp och jag lyckades frambringa någon form av ilska. Även om det inte är en upplyftande ilska får den avsluta den här dagen. För jag orkar inte med saknaden just nu. Orkar inte sakna. Det gör för ont.
 
"Hur kan du leva med dig själv? Det undrar jag verkligen. Varje dag befäster du ditt svek hårdare och hårdare. Hur kan du leva med den kvinna du bedrog mig med? Den kvinna du krossade mig fullständigt sönder och samman med. 
 
Jag kravlar på botten. Jag kravlar på botten på grund av det du har gjort mot mig. Du lurade mig att tro att du älskade mig mer än någonsin. Bara för att sen slå till med full kraft. Svika mig på ett så fullkomligt makabert vidrigt sätt så jag inte ens förstår att det är dig jag pratar om när jag berättar det för andra. Förstår inte hur den man jag har älskat, och fortfarande älskar, kan vara kapabel till såna handlingar. 
 
Att känslor tar slut. Ja. Det händer. Men du gav oss ingen chans. Ett förhållande är inte en dans på rosor. Kanske att vi inte kunnat fixa den där känslan du hade, men du gav oss ingen jävla chans. Du lät det fortgå fram tills den punkt då du var säker på att du hade någon annan att ersätta mig med. Det är så jävla lågt och vedervärdigt gjort. Om du sagt något innan. Pratat med mig. Då hade vi tillsammans kunnat komma fram till att vår relation inte fungerade. Om vi inte hade löst det tillsammans. Nu lurade du mig att tro att vi var lyckligare än någonsin. Hur i helvete kunde du göra det? Göra en tatuering. Köpa lägenhet. Planera bröllop. Säga att du älskade mig om och om igen. Om och om igen sa du det. Vad är det för fel på dig? Du har krossat mig. Krossat mig i miljoner små bitar med dina handlingar. Och jag klarar inte att sätta ihop mig själv igen.
 
Jag älskar dig. Du förtjänar inte min kärlek. Men jag kan inte få bort den. Sakta bryter den ned mig bit för bit. Sakta förintar den kärlek du lät mig tro att vi kände för varandra mig. Varenda minne jag har av de här nio åren har du förgiftat med ditt svek. Jag har ingenting. Du har puttat ner mig i ett djupt hål. Ett hål som jag desperat försöker kravla mig upp ur. Men det går inte. Du såg till att lämna mig i ett tillstånd där jag helt saknar förutsättningar för att ta mig upp. Du var mitt allt. Mitt absoluta allt. Varför i helvete lät du mig tro att jag var ditt allt? Du gjorde allt du kunde för att jag skulle tro att jag var ditt allt. Vad är det för fel på dig? 
 
Hur kan du faktiskt leva med det du har gjort? Jag förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Den ångest som du har placerat i min kropp håller på att förgöra mig i detta nu.  Gör att jag snart säckar ihop av utmattning. 
 
Även om du har rätt att leva ditt liv som du vill betyder inte det att det du gör är rätt. Du får göra vad du vill men det du har gjort och just nu gör är så vidrigt fel och fruktansvärt. Även om du inte bryr dig ett dugg om mig måste du för alltid leva med att dina handlingar nästan har tagit död på mig. Kanske tar död på mig. Det måste du leva med."
 

Dag 48

Kategori: Allmänt

Jag försöker
Jag försöker. Jag tycker verkligen att jag gör det.
 
Jag försöker ta till mig alla råd. Jag försöker jobba. Jag försöker klä på mig fina kläder varje morgon. Jag försöker träffa vänner. Jag försöker göra bra planer som resor, träning och andra aktiviteter. Jag försöker lyssna på andras problem. Jag försöker hjälpa. Jag försöker titta människor i ögonen. Jag försöker skratta.
 
Jag försöker. Men det värsta är att det känns som att det inte spelar någon roll. För hur mycket jag än försöker, hur många gånger jag än stångar huvudet blodigt och hur mycket jag än river och klöser känns det inte bättre. 
 
Jag vill så gärna känna bara ett litet, litet hopp om en framtid. En framtid som bara beror på mig och mina handlingar. Ingen annans. Men jag gör inte det. Jag gråter bara. Nu och många gånger till varje dag. Den framtid jag ser innehåller bara tårar.

Dag 47

Kategori: Allmänt

Ett tomt skal

Sitter på jobbet och har så mycket att göra att jag inte ens vet var jag ska börja. Mitt forna jag hade metodiskt delat upp allt i mindre delar, skrivit en lista och börjat bocka av. Den person som nu sitter framför datorn klickar nervöst fram och tillbaka mellan dokumenten. Har ingen aning om hur jag ska gå tillväga. Ingen aning om hur jag ska lösa det här.

Fick precis ett sms från en gammal vän som frågade hur jag mådde. Vi har inte hörts på två månader. Jag skrev att jag lever, jobbar och andas, men inget mer. Han svarade att det är en seger i sig. Jag önskar jag kunde se det så. Men samtidigt som jag vet att jag har överlevt och att det faktiskt inte var en självklarhet i början, så känner jag att jag sakta tynar bort. Tynar bort till något som jag inte ens vet vad det är. Tynar bort till något annat än det jag en gång var. Till något annat än det jag vill vara.

Jag tynar bort tills det inte finns någonting kvar. Bara ett yttre skal som äter, sover, jobbar. En kropp som andas men en död insida. Jag ser inte meningen med något längre. Jag gör allt det där man ska göra. Kämpar på. Men allt sker på autopilot. Hjärtat och själen, mitt innersta och det som utgör mitt riktiga jag, saknas. Han tog det med sig när han lämnade mig och jag förmår inte ta det tillbaka.

Jag älskar dig

Kategori: Allmänt

Du. Du är fortfarande den som jag direkt vill ringa när något roligt händer. Den som jag vill ringa när något ledsamt händer. Du är fortfarande den personen. Den personen som jag vill berätta allt för.

Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än livet självt. Jag älskar dig trots att du inte älskar mig. Trots att dina handlingar har lämnat mig i spillror.

Jag älskar dig över allt annat. Och jag kan inte sluta.

 

 

Så ska det låta

Kategori: Allmänt

Min syster skrattar så härligt här bredvid mig i tv-soffan. Hon skrattar så härligt att det smittar av sig. Och jag skrattar faktiskt jag också.

Dag 46 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tusentals mil
Det är konstigt. Jag skriver om och om igen att jag är så trött på mig själv. Ändå går jag in här hundra gånger om dagen och ägnar timmar åt att bara fundera på mig själv och det liv jag lever. Jag ägnar verkligen så otroligt mycket tid åt att fundera på just mig själv. Man kunde tycka att jag bara borde sluta. Bara borde bestämma mig för att sluta vara så förbaskat självcentrerad och försöka se saker från ett annat perspektiv än det jag nu har. Än det perspektiv jag nu har som inte gör mig något gott, som bara innebär att livet ser ut att vara slut här och nu. Man kan tycka att jag bara borde kunna sluta bete mig så här.
 
Men vet ni. Jag vill inget hellre än att slippa må så här, tänka så här, vara så här. Vill bara vara en varm, ödmjuk, omtänksam, trygg och glad människa som fokuserar lagom på sig själv. Som tar hand om både sig själv och andra.
 
Den jag är nu är en person som inte klarar av att ta hand om någon, varken mig själv eller någon annan. Och jag blir verkligen så ofattbart trött på mig själv. På den här förbannande personen jag har blivit. Gud, kan någon göra så att jag slipper ha dessa destruktiva tankar. Dessa jäkla tankar som inte leder någonstans. Jag är verkligen mest av allt bara så innerligt trött på mig själv. Men det hjälper inte. Jag kan inte sluta. Jag är besatt av mina egna känslor och min egen situation. Det är nästan lite läskigt. Och framförallt är det tusentals mil från den människa jag trodde att jag var. Tusentals mil från den människa jag vill vara.

Dag 46

Kategori: Allmänt

Han var min enda trygghet

Jag ville inte flytta från vår studentlägenhet förrän vi verkligen var tvungna - ett halvår efter min examen. Jag tyckte att en ny bostad kändes läskigt. Var rädd för att jag inte skulle trivas. Var rädd för att förlora tryggheten av mitt hem. Det varma hem vi hade lyckats skapa. Vi var på många lägenhetsvisningar innan vi till slut, i början av juli, köpte den där lägenheten. Jag hade alltid tvekat, velat och varit orolig. Jag tyckte att tanken på något nytt var skrämmande.

Men sen en dag någon gång i juni. Då insåg jag att vilken lägenhet vi än köpte skulle det bli bra. För jag skulle bo med honom. Det var han som var min trygghet, inte vår bostad. Vi pratade om det. Han var orolig för att jag tvekade på alla lägenheter vi var och tittade på. För han ville så gärna köpa något eget. När jag sa att jag hade insett att det viktiga var att vi var tillsammans, att vilken lägenhet vi än köpte skulle bli bra för att vi skulle bo där tillsammans, då blev han så glad.

Varför sa han inte något då? Han visste att jag hade lagt mitt liv i hans händer, men han gjorde ingenting för att stoppa mig.

 

Jag vill bara försvinna

Kategori: Allmänt

Precis innan jag släckte lampan låg jag och skrev en text om ett skiftat fokus. Om att jag skulle börja träna. Om att jag skulle försöka bli den finaste och bästa jag kan kunde bli. 
 
Nu, fyra timmar senare, ligger jag här igen. Jag har blundat. Legat i alla riktningar en kropp kan böjas. Tagit fram mobilen och skrivit ett mail. Blundat igen. Försökt placera bra tankar i huvudet. Försökt fokusera. 
 
Klockan är fem. Jag har ännu inte sovit en sekund. Huvudvärken bultar envist, svetten klibbar på varenda millimeter av min kropp och nederlaget är ett faktum. Det som jag trodde skulle bli en bra natt. Det som jag skulle trodde bli natten innan den morgon jag la upp en text om att försöka bli mitt bästa jag. En text som skrek framsteg. Den natten ligger jag här. I värre ångestplågor än någonsin. 
 
I mitt huvud ser jag honom framför mig. Jag skriker desperat till honom: "Hur kunde du göra så här? Hur kunde du inleda en relation med henne samtidigt som du visste att jag hade lagt mitt liv i dina händer? Hur kunde du krossa mig så här fullständigt sönder och samman? Hur kan du leva med dig själv? Vem har du egentligen blivit?" Han tittar på mig med en blick jag inte känner igen,  med ögon som jag inte längre kan se rakt in, och säger med låg stämma: "Jag bara älskar henne. Det finns inga andra svar. Du betyder ingenting för mig. Om du bara kunde fatta det nån gång."
 
Om och om igen. Om och om igen spelas detta upp i mitt huvud. Till slut inser jag att jag inte längre känner personen framför mig. Min person är borta. 
 
Jag vill inte leva mer. Jag vill inte leva mer i det här helvetet. Snälla bara låt mig försvinna. Jag orkar inte mer.

Dag 45 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Det vänder till slut
Har varit på min lilla kusins gjympauppvisning idag. Perspektiv. En massa människor. En gemenskap. Det är bra på ett sätt.  Drar mig lite ur bubblan där allt handlar om mig. Samtidigt är det fasansfullt jobbigt. Alla dessa människor mitt i livet. Några år äldre än mig. Lever med sina familjer. Går på uppvisningar och andra familjeaktiviteter. Det kryllade av kvinnor där som lever det liv jag såg mig själv leva om knappa tio år. Jag ser det inte längre. Jag ser det bara inte.
 
Nu sitter jag i mammas bil på väg hem från en lugn kväll hos en vän. Samma vän som jag sov hos förra helgen. Jag märker att det lätt blir så. Att jag hänger upp mitt liv på vissa vänner i vissa stadier. Klamrar mig fast vid den trygghet som jag känner att just den vännen kan ge under en viss tid. Vill känna att jag kan landa i vissa saker. Att umgås extra mycket med en vän under en tid är en sån sak. För jag blir ibland stressad när jag ska träffa en vän som jag inte har sett på ett tag. Liksom lite nervös innan vi hittar lunken. Innan vi lyckas plocka upp där vi slutade förra gången. Det kan ta lite tid.
 
Dagen har bjudit på en riktig katastrofstund också. När jag satt på tunnelbanan. Blev så arg, ledsen och panikslagen helt plötsligt. Skrev hetsigt ner ord som jag vill säga till honom. Men som ännu får vänta. Tårarna bara sprutade och jag tänkte gå av och åka tillbaka. Men jag gjorde inte det. Fortsatte och åkte för att träffa min fina vän. Och allt vände. Som jag egentligen vet att det oftast gör. Det tänker jag försöka ta med mig från den här dagen. Känslan av att det faktiskt oftast vänder. Det blir inte kalasbra, men det allra värsta försvinner till slut. Det är som att kroppen inte orkar befinna sig i det ångestfyllda, kolsvarta landskapet alltför länge. 
 
Den vetskapen tänker jag bära med mig från och med nu. Att hur vidrigt allt än känns är det övergående. De värsta känslorna kommer till slut klinga av. Det är dagens iakttagelse.

Dag 45 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Älska mig själv
Jag har känt mig stressad ända sen jag la upp de sista två inläggen. Det var precis vad som rörde sig i mitt medvetande då och jag la inte närmare eftertanke vid vad jag egentligen hade skrivit. Men inser nu att jag får kalla kårar varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. 
 
Jag har precis skrivit många långa rader om mitt utseende. Om hur jag ser på det. Om sånt som jag faktiskt inte någonsin har berättat för min omgivning. Såna tankar som jag skäms för och egentligen aldrig vågat sätta ord på. För då blir de mer verkliga, då blir de framdragna ur den plats längst bak i hjärnan där jag noga placerat dem.
 
Kanske är det bra att jag fick ut det. Fick ut det så att jag kan börja göra något åt det. Göra något för att fixa min uppenbarligen sargade självkänsla. Göra något för att bli så bra jag kan bli på utsidan och då också börja jobba på den där nedbrutna insidan.
 
Jag vet det egentligen. Jag vet att innan jag älskar andra måste jag lära mig att älska mig själv. Det måste komma först. Det är bara svårt. Jag har alltid mätt min lycka i hur bra andra mår och i hur mycket de uppskattar mig. Aldrig i hur mycket jag uppskattar mig själv. För jag är som gladast när jag har gjort andra glada. Då spelar det ingen roll om jag inte gillar mig själv - för andra gör det åt mig.
 
Jag måste komma bort från det där. Måste älska mig själv lika villkorslöst som jag älskar andra. Jag måste.
 

Dag 45

Kategori: Allmänt

Utseende är en faktor i kärlek
Den här känslan av att inte duga. Av att inte vara tillräcklig. Av att ha förfallit. Av att bli äcklad av min egen kropp. Den känslan kan jag inte få bort genom att bli smalare. Bli mer vältränad. Få lenare hud och finare hår. Det sitter djupare än så. Jag känner det. 
 
Som jag förut har skrivit gick jag ner mycket i vikt de första veckorna. Ungefär 8 kilo försvann på ett ögonblick. Jag är 175 centimeter lång, vägde 68 kilo och gick ner till 60. Har aldrig vägt så lite. Jag är inte en långsmal typ. Har alltid varit ganska muskulös. Bredaxlad. Dessutom är jag kurvig. Både bröst och rumpa. Har en sån där timglasfigur med smal midja. Åh, gud, jag förstår att det verkar som att jag försöker beskriva en ursnygg kropp nu. Att jag gör en sån där klassisk kvinnogrej när man först klankar ner på sig själv bara för att folk ska säga emot och ge en bekräftelsen man så ofta behöver. Men ni kan inte ge mig bekräftelse för mitt utseende för ni har aldrig sett mig. Jag ser att det måste verka som att jag ändå är ute efter just det. Bekräftelse. Men jag tror verkligen inte att det är så.
 
Sanningen är den att jag är närmast besatt av tanken på att allt jag förmedlar måste vara fullkomligt korrekt och riktigt. Hur jag förmedlar mig själv. Honom. Oss. Mina känslor. Allt runtomkring. Det måste vara äkta. Annars skulle allt kännas fel.
 
Jag antar att jag egentligen har ett alldagligt utseende. Ni skulle inte reagera om jag gick förbi. Men jag har alltid känt mig ful. Alltid varit den smarta tjejen som inte är så jättebra på det här med smink och kläder. Aldrig känt mig snygg. Ofta har jag snarare snabbt konstaterat att jag måste vara fulast på stället och försökt sjunka ihop och bli så liten som möjligt. Det är inte så lätt när man är lång och inte särskilt späd. Men så har jag alltid gjort. Dock bara när jag har varit utan honom. I sociala sammanhang med många nya människor. Många nya människor som verkar redo att döma en redan vid första anblicken. Jag blir lätt rädd då. Rädd och bortkommen. Tappar min vanligen rappa, skämtsamma, öppna personlighet som är där när jag känner mig bekväm.
 
Jag vet egentligen att oavsett hur mycket jag än anstränger mig för att förbättra mitt utseende kommer jag aldrig att finna den där känslan av att vara tillfreds. För det är något fundamentalt fel. Jag är inte osäker på om mitt utseende duger, jag vet att det inte gör det. Men samtidigt har jag lärt mig leva med det. Det var till och med lätt att leva med det så länge han fanns där. Han gav mig egentligen väldigt sällan komplimanger. Jag klankade inte ner på mig själv så att han var tvungen att säga emot. Men han visade med alla sina handlingar att han älskade mig och var attraherad av mig exakt så som jag såg ut. Det trodde jag i alla fall. Nu vet jag inte längre vad som bara var fejk och på låtsas. Och då har jag inte något kvar att luta mig mot. Jag vet inte om han egentligen också var äcklad av mig. Precis som jag nu har blivit av mig själv.
 
Hon, den kvinna vars ansikte finns med i alla mina mardrömmar, ser väldigt bra ut. Snyggare än mig. På alla sätt och vis. Ja, jag vet att känslor inte sitter i utseendet. Men det är en faktor i kärlek. Det är alltid en faktor i kärlek. Och om inte allt annat kommer att stjälpa mig, så kommer utseendet att göra det. För jag har inget att ge där. Har inget att komma med.
 
Kanske är det så att jag ändå måste göra något. Att jag kanske ändå måste göra allt jag kan för att åtminstone se ut som mitt bästa jag. Jag kanske är skyldig mig själv det. Även om jag inte ser hur det ska hjälpa mig. Ser inte hur det ska hjälpa mina överdimensionerade bröst och rumpa, mina jävla celluliter och min likbleka hudton. För hur vältränad jag än var när jag elitsatsade i volleyboll, var jag ändå lika övertygad om att mitt utseende inte dög. Har en förbannad näsa. I familjen brukar vi skämta om att jag har ärvt min pappas näsa som den blev efter att han brutit den två gånger. Och vi brukar skoja om att jag helt saknar förmåga att le på kort. Har inte den förmågan. Och så likblekheten. Släktens bästa skämt. Han var lika blek. I somras kallade min faster honom för "Vita fasan" när vi spelade volleyboll. Vi brukade skoja om att våra barn skulle bli helt transparenta. 
 
Fan. Utseende var inte vår grej. Var inte det viktigaste. Vi var som lyckligast när vi vaknade en lördag morgon, gick runt i pyjamas med håret på ända och spenderade hela dagen i soffan ätandes pannkakor. Det trodde jag i alla fall. Men det var kanske inte hans grej ändå. Det var visst inte det. Och det borde jag fan i mig ha förstått. Borde ha förstått att jag inte kunde gå runt som ett spöke iklädd byxor som hängde flera decimeter i bak med håret i stora knutar och äta pannkakor åt alla håll och kanter. Hälften av mina trosor hade hål i sig. Inte sexiga sådana. Utan ofrivilliga hål på grund av att de var nötta.
 
Utseende är en faktor i kärlek. Det är faktiskt det. Fan.
 

Dag 44 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Vestibulit, min kropp, äcklad
Vestibulit. Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa just den kampen. Jag vet att det finns hjälp att få. Jag har fått spänningsövningar att göra. Jag ska göra dem flera gånger om dagen. Det borde inte vara ett särskilt tungt åliggande. Men det har satt sig en spärr i huvudet.
 
Varför ska jag göra de där övningarna? För att kunna ha sex normalt. För att kunna njuta antar jag. Det finns inte en sekund av den tid jag försöker lägga på de där övningarna som jag inte tänker på honom. Först på att vara med honom. Sen kommer paniken in. Alltid. Det överväldigande illamåendet över vad han har gjort, över vad han gör i detta nu, med henne. För varje dag som går förstör han ytterligare en bit av det som en gång utgjorde oss.
 
Och jag känner mig på något idiotiskt sätt stressad. Måste få bort det onda. Måste kunna göra samma sak som han gör med henne så att vi hamnar på samma nivå. Så att jag har upplevt samma saker som han. Så att vi kan hitta tillbaka utan att jag ska behöva vara så här äcklad.
 
Men jag kan inte ens föreställa mig själv vara med någon annan. Det finns inte. Blir livrädd. Blir illamående. Och känslan av att inte duga, av att aldrig någonsin kunna duga, invaderar varenda litet utrymme av min hjärna. Jag duger inte och kommer aldrig att göra. Varken utseende-, personlighets- eller erfarenhetsmässigt. Jag gav allt jag hade till honom och det dög inte. Inte på långa vägar.
 
Det har kommit till en punkt där jag känner mig äcklad av mig själv. Kommer inte över känslan av absolut otillräcklighet. Tittar på min kropp och känner mig tusentals mil ifrån den sjuttonåring som en gång stod framför spegeln och gjorde sig i ordning för att träffa honom.
 
Jag var osäker redan då. Men jag kunde ändå se mig själv som en sensuell varelse. Som någon en annan människa skulle kunna tända på. Som någon en annan människa skulle kunna älska.
 
Den kropp, den person jag nu ser framför mig i spegeln gör mig närmast äcklad. Äcklad och panikslagen över att det är så här jag har kommit att bli, och nu står jag ensam i den kroppen. 
 
Jag funderade en del kring mitt utseende förut. När han fortfarande var hos mig. Jag kom ofta fram till att jag var så tacksam för att jag redan hade honom. För jag skulle aldrig kunna tända någon från början igen. Jag var så tacksam för att han redan älskade mig. Accepterade mig och var attraherad av mig trots mina brister.
 
I den världen kunde jag också leva med att inte se ut som jag ville, i den världen kunde jag vara nöjd över att bara vara mig själv.
 
Nu är allt det borta. Kvar finns bara ett ensamt jag. Ett ensamt jag som inte räcker. Som inte duger. Som aldrig kan bli den sjuttonåring igen som en gång lyckades få någon att älska henne. Jag kan aldrig bli den tjejen igen.
 
Jag vill inte ha någon annan än honom. Någonsin. Kan inte ens se mig själv hålla en annan mans hand. Trots att han lever med henne och håller hennes hand utan en tanke på mig. Jag vill bara ha honom.

Dag 44

Kategori: Allmänt

Trött och ledsen
Luciamorgon. Jag känner mig bara ledsen idag. Ledsen och trött. Är för ledsen för att skriva något peppigt. Är för trött för att ens orka försöka sätta ord på saknaden och sorgen. Den är bara där och lämnar sitt avtryck i allt jag gör. Lägger sig som en dimma över mitt huvud. Vill bara ta mig igenom den här dagen. Vill bara att tiden ska gå. Gå framåt och föra mig till en annan plats. En bättre och ljusare plats. Det är min enda önskan för den här dagen.

Dag 43 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Inget särskilt
Är på väg hem från jobbet nu. Har jobbat som en besatt nästan hela dagen. Grät en kvart på toaletten. Förstår fortfarande inte hur jag kan skriva att jag gråter på toaletten och känna att det är helt naturligt. Jag grät bara i min säng förut. Ingen utom han fick se. Nu går jag i korridoren med tårar längs kinderna, förvisso med huvudet nerböjt och handen envist torkandes bort det våta, men alla som tittar kan se. Förstår inte hur jag kunde bli så.
 
På lunchen var jag hos sjukgymnasten. Jag älskar henne. En liten kvinna som utstrålar empati och omtanke. Lite socialt konstig på något sätt. Jag älskar det. Vi andades. Fokuserade på hur det kändes i kroppen. Försökte medvetandegöra. Jag är urusel. Milt sagt. Men jag känner att det hon visar mig är bra. Gör mig gott.
 
Nu ska jag hem till duschen. Maten. Familjen. Sängen. Och Ugly Betty. Klarar inte att titta på en enda serie som vi brukade titta på. De påminner för mycket. Påminner för mycket om hur det var att ligga på hans bröst och vara som lyckligast i hela världen. För det var jag då. Nästan obehagligt lycklig.
 
Nu tittar jag på Ugly Betty. Det var aldrig vår serie. Den har inte besinningslös kärlek i fokus som det mesta annat. Den är inte läskig så jag slipper påminnas om hur jag brukade borra ner huvudet i hans knä när jag tyckte att det blev för obehagligt.
 
Gud, vad jag saknar honom. Jag vet att ni vet. Men det måste bara ut nu. För när jag kliver in genom dörren hemma vill jag inte tänka på det. Men nu, och i några hundra meter till, låter jag tårarna falla. Jag saknar honom så oändligt mycket. 
 
 
 

Dag 43 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Förtjänar jag det här?

Förtjänar jag verkligen det här? Gör jag det? Den dagen han lämnade mig. Den dagen hjälpte jag en gammal dam över vägen när jag var på väg hem från jobbet. Hon var rädd för att bilarna skulle köra på henne och alla människor bara skyndade förbi. Hade inte tid så klart. Av någon anledning såg jag henne och tog henne i armen. Tittade på henne och sa att hon inte behövde oroa sig. Några timmar senare öppnades helvetet.

Jag hjälper inte gamla damer över vägen varje dag. Det händer väldigt sällan. Det har bara hänt ett fåtal gånger i hela mitt liv. Men den dagen. Den dagen gjorde jag det. Och vad fick jag tillbaka? Helvetet. Helvetets mörkaste plats blev jag kastad till.

Jag kanske förtjänade det. För alla gånger jag har skällt på mina systrar om olika oviktiga saker. För alla gånger jag har snäst åt mamma och pappa utan egentlig anledning. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Just när det gäller kärlek. Kärlek till honom, kärlek till min familj och till mina vänner, då har jag gett allt. Jag har varit upprörd och arg många gånger, men jag har alltid gett hela mitt hjärta. Alltid brytt mig obeskrivligt mycket. Alltid älskat med allt jag har. Och honom har jag älskat mest av allt.

Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst. Jag är så trött på att känna så. Trött på att känna så när han inte skulle göra någonting för mig.

Dag 43

Kategori: Allmänt

Spillror

Låg i min säng igår och skrev. Skrev om minnen. Sagolikt fina minnen som gör att jag saknar mer än jag kan förklara. Som gör det omöjligt att förlika mig med ett liv utan honom. Så förbannat dumt. För jag vet ju vad som händer då. Jag placerar själv ångestdjävulen i mitt huvud och ger den sen fritt spelutrymme under natten att härja precis som den vill. Lämnar några spillror kvar till människa dagen efter. Några spillror som jag tvingas stiga upp på morgonen och desperat samla ihop. Samla ihop till något som liknar en normal person. En person som liksom alla andra klär på sig, äter frukost, åker till jobbet och utför sina arbetsuppgifter.

Är så trött på detta ihopsamlande av spillror. Vill så gärna bara få vakna hel och intakt. I ro. I frid. Jag har kommit till en punkt där jag inser att jag inte kommer att bli kolossalt lycklig. Jag ser det inte. Jag hoppas knappt på det. Jag vill bara slippa vara ett vrak. Vill bara slippa behöva kämpa så hårt varenda sekund. Vill bara att någonting ska gå lite enkelt. Att någonting ska fungera utan att jag ska behöva uppbåda varenda liten gnutta kraft jag kan hitta i kroppen.

Jag orkar inte köra på full styrka mer. Varje timme, varje minut, varje sekund. Hela tiden är det en kamp. En fysisk kamp mot kroppen som allt som oftast verkar färdig att säcka ihop helt, en psykisk kamp mot demonerna som likt parasiter sätter sig fast och äter upp den lilla energi som jag lyckas skramla ihop.

Jag kanske har blivit girig, men jag behöver verkligen lite medvind. Lite medvind och en nerförsbacke. Just nu klättrar jag konstant skyhöga berg med en iskall vind piskande i ansiktet. Det bryter sakta men säkert ner mig. Jag känner mig inte starkare. Jag känner mig mer nedbruten. Ska det vara så?

Dag 42 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag kramar varenda droppe
Dagen började dåligt. Har jag ens några andra sätt att börja mina dagar på? Nej. För jag måste fortfarande påminna mig själv om vad som har hänt varje morgon. Varför han saknas. Varför jag vaknar ensam. Jag behöver inte ägna flera minuter bara för att förstå, men hjärnan tvingar mig alltid att gå igenom det värsta. Alltid. Det är vedervärdigt.
 
Morgonen blev till eftermiddag och varenda minut genomled jag med ett hårt tryck över bröstet.
 
Men runt klockan fem. Då lättade trycket. Ersattes av en hög puls på grund av jobbet jag hade framför mig. Jag var tvungen att fokusera. Annars hade jag fått sitta där hela natten.
 
Nu är jag på väg hem. Och har ändå en känsla av dagen inte varit så genomdålig ändå. Varenda sekund har inte varit urusel. Det låter ju märkligt, jag hör det själv, men just nu tar jag verkligen det lilla. Det lilla bra som erbjuds tar jag och kramar varenda liten droppe glädje ur. 
 
Nu ska jag hem. Äta. Jag längtar faktiskt till att få äta något. Det känns nästan sjukt.
 
Ja. Jag sitter på tåget med ögonen fulla av tårar just nu. Andas häftigt för att kväva det. Det blir alltid så när jag tryckt bort det ledsna för länge. Men det är okej. För jag kramar den där pyttelilla trasan av BRA som jag upplevde på jobbet absolut stenhårt. Jag kramar ur varenda droppe.

Dag 42

Kategori: Allmänt

Min fina hund

Min fina hund. Det är egentligen hela min familjs hund. Vi skaffade honom när jag var femton år. När det här hände slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om allt och alla. Sen kom vissa saker tillbaka. Men min fina hund. Jag hade så svårt att hitta den där känslan. Hunden är ouppfostrad och egensinnig. Numera en gammal gubbe. Lite småsenil. Gör saker på sitt eget sätt konstant. Man kan inte gå en normal promenad med honom för han har bestämt sig för vart promenaden ska gå, i vilken takt den ska ske och det är så ofattbart långsamt att man lika gärna kan krypa fram. Han vill aldrig mysa. Har aldrig velat. Kommer aldrig vilja. Ser så plågad ut ett djur kan se ut när man lyfter upp honom och försöker. En riktigt sur gammal gubbe är vad han är. Men jag har älskat honom något så oerhört.

När han har varit sjuk har jag varit ofattbart orolig. Jag har suttit vid hans fåtölj, ja han har en egen fåtölj, och kliat honom på magen, det enda mys han tillåter, i timmar. Men när det här hände mig var det som att alla de känslor jag hade för honom bara stängdes av. Jag kunde inte förmå mig till att klappa honom. Blev arg på alla promenader. Orkade inte höra honom skälla var femte minut på alla ljud och rörelser. Jag var arg på vår hund. Arg på vår älskade hund. Nu, nu börjar jag äntligen känna för honom igen. Sätter mig ibland och kliar honom bakom örat. Jag har fortfarande inte alls samma tålamod. För tålamodet jag hade förut var enormt. Jag höjde denna odåga till hund till skyarna. Men jag kan ändå känna lite igen. Jag kan känna att jag älskar den där lilla hunden. Jag kan känna att det gör mig gott att ägna några minuter åt att klappa honom. Det är bara lite. Men jag antar att det är ett litet steg. Ett litet steg uppåt.