trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 58

Kategori: Allmänt

En känslomässig knut
Är på jobbet. Ingen i min grupp är här just nu. Det är tyst och ödsligt. Jag har jättemycket att göra. En stor rapport ska färdigställas. Men jag sitter bara och gråter. Får inte stopp på tårarna. Vet inte ens varför jag berättar det här. Jag vet att jag redan har skrivit en miljon inlägg av den här sorten. Vad leder det till? Att jag manifesterar dels hur djävulskt dåligt jag mår, dels min oförmåga att rycka mig i kragen och ta tag i mig själv. Det kanske är som någon skrev, att jag gräver min egen grav med den här bloggen. Men vad ska jag göra? Hur lite jag än skriver om alla dessa tårar, om all panik, så sitter jag likt förbannat här gråtandes som ett barn med en obefintlig livsglädje och en ångest som gör att det stockar sig i halsen och som hindrar mina andetag från att gå ner i lungorna.
 
Jag kan inte förstå att han är borta. Folk runtomkring mig glömmer också bort det och refererar hela tiden till "ni" och "er" när de pratar med mig. Det har alltid varit vi. Och ja, jag har haft snart fyra månader på mig att förstå att det inte längre är så, men jag gör inte det. Jag förstår inte att han tillhör ett annat "vi" nu. Jag förstår att man kan känna passion och lust för en annan människa, oavsett hur ens livssituation ser ut, men jag förstår inte hur han har kunnat bli kär i henne, börjat älska henne, samtidigt som vi hade det vi hade. Samtidigt som vi levde i symbios, tätt omslingrade både kroppsligt och själsligt. Jag säger inte att det var ett sunt sätt att leva, men jag förstår inte hur han så lätt har kunnat slå sig ur den känslomässiga knuten som vi för länge sedan slagit på varandra. Knuten som vi sedan ägnat flera år till att dra hårdare och hårdare. Hur har han kunnat lossa sin knut så till den grad att alla hans känslomässiga band till mig utraderades på loppet av några veckor? Utan att jag märkte något alls? Och varför? Den frågan gnager i mig mer än något annat just nu. Varför har det blivit just så här? Att han och jag, det som var vi, försvann och var borta på en sekund. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.
 
Jag är ensam kvar. Men fortfarande bär jag min sida av knuten. Och jag känner mig totalt oförmögen att ens börja pilla upp den. Trådarna är så hårt dragna, så oerhört intrasslade i varandra, att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag vet inte ens om jag vill börja.

En systers perspektiv

Kategori: Allmänt

Texten nedan har min syster skrivit. Vi har pratat på skoj förut om att hon ville skriva ett gästinlägg på min blogg. En blogg som av en slump kommit att läsas av många och dessutom kommit att betyda ofantligt mycket för mig. Jag visste inte vad hon egentligen ville skriva. Läser hennes ord själv för första gången nu när jag lägger upp dem. Världens bästa systrar har jag. Och han har förlorat dem också.
 
För 9 år sedan var jag 10 år. För mig har det har alltid varit de två tillsammans, de två mot världen. Han var min systers familj men han var även min familj. Så många minnen som rör honom, så mycket som jag nu försöker trycka undan långt inom mig för att det gör för ont att tänka på. Trodde alltid att han egentligen var min riktiga broder, att han var familj. Och jag trodde att han kände likadant. Det gör så ont att någon som man tror att man känner så bra helt plötsligt inte är den man tror. Vem kan man lita på? Han var som min bror och svek mig värre än någon annan människa gjort i hela mitt liv. Och det värsta är att han inte verkar bry sig. Svarar inte på sms. Fortsätter med sitt liv. Kommer inte ihåg sista gången vi sågs. Gav honom förmodligen inte en kram. Sa kanske inte ens hejdå. För jag visste ju att vi skulle ses igen. Vem kunde veta att det skulle vara sista gången? Ett avslut så abrupt, ett avslut som ingen förtjänar. Allra minst min syster. Förstår inte hur han kunde avsluta som han gjorde. Betydde vi inte mer för honom än något som kunde kastas bort på en sekund? 
 
Känns som om jag borde gjort mer, ansträngt mig mer. Hjälpt till mer. Sett att de varit för beroende av varandra. Men precis som ni vet, verkade allting perfekt utåt sett. Såg fram emot att vara brudtärna. Hade redan tittat på tärnklänning med min syster och tänkt ut ett tal. Ett tal som skulle handla om första middagen hemma hos oss en dag för ca 9 år sedan. 
 
Vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Hur gör man när någon annans smärta är så mycket större. En smärta så stor att den ibland hotar att ta över henne. Det är så svårt att visa sin kärlek. Jag ser hur hon vacklar ibland. Men att hon alltid lyckas vara stark. Så stark 
För det vill jag tacka de som kommenterar här. Som sprider sin kärlek och visar omtanke och medmänsklighet. Det betyder mer än ni tror, det kan jag lova er.
 
Känner hur min sorg börjar ersättas av ilska. Men även hur tron på kärleken krymper och muren mot omvärlden växer. Trots detta känner jag, mitt i all denna smärta och förtvivlan att ett hopp spirar. En dag. En dag kommer vi att inse att livet har gått vidare. Och han är inte längre med. Och det är okej. 

Dag 57

Kategori: Allmänt

Tacksam
Jag har mycket att vara tacksam över. Det har jag verkligen. Men det är lätt att glömma bort när det som betyder överlägset mest rycks bort.
 
Jag fick säkert femton fina julklappar. Jag äger i alla fall några procent i en superfin lägenhet som mina föräldrar på något sätt sett till att jag kan ha kvar. Även om jag alltid har varit tvungen att hålla i pengarna har jag haft allt jag behöver. Dessutom har jag ofta fått vara med på en kant på min familjs ibland extravaganta aktiviteter. Jag har det bra. Jag vet det.
 
Jag har också en stor fin familj. Systrar, föräldrar, farföräldrar, farbror, fastrar, morbror och kusiner. Innan jag träffade honom var den familjen mitt allt. Min kusin i USA var en av mina allra bästa vänner, min faster i Canada min idol, mina föräldrar min enda trygghet, min farmor och farfar mina ögonstenar. Efter att jag hade träffat honom var de fortfarande betydelsefulla, men inte alls på samma sätt. För inget var längre riktigt roligt utan honom. Inget. I nio års tid. Jag försökte göra roliga saker utan honom. Ville inte ha den där känslan av att något alltid saknades när han inte var där, men jag fick inte bort den. Det gick inte. Att gå hem från tunnelbanan med hans hand i min var alltid bättre och roligare än bion jag några timmar tidigare upplevt med någon annan än honom. Det var bara så. Men jag vet att jag ska vara oerhört tacksam över att jag har en så fin och bra familj. Och jag är det också.
 
Jag har verkligen så mycket att vara tacksam över. Jag önskar att jag kunde ta vara på den tacksamheten. Låta den uppfylla min kropp. Men den gör inte det. Inuti mig ekar det bara av ihålig saknad och sorg. Jag börjar verkligen bli urless på att känna så.

Krig

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng. Borde ha somnat för länge sen. Men det är omöjligt.
 
Tanken på att han mycket väl kan fortsätta vara lycklig med henne för evigt förgör mig. Maler sönder mig inifrån. Gör att jag mår fysiskt illa här och nu. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, vet inte var jag ska ta vägen, vet inte hur jag ska få mig själv ur den här krigszonen jag har hamnat i.
 
Jag vet att jag inte rår över hans liv. Just nu rår jag inte ens över min egen kropp. Just nu pågår full krigföring och jag är blott en betraktare av helvetesscenerna som utspelar sig i mitt huvud. Hur har jag hamnat här? Varför kan jag inte bara ta mig härifrån? Jag försöker verkligen. Men det går inte.

Dag 56

Kategori: Allmänt

Förtvivlade frågetecken och huvudet ner i sanden
Jag undrar vad de pratade om den kvällen. Den kvällen han satt mellan klockan tre på eftermiddagen till halv ett på natten och pratade med henne innan han kom hem och sa att det var slut. Fram till klockan halv åtta bedyrade han att han skulle komma hem snart. Att jag kunde vänta med att laga mat tills han kom så att vi kunde laga tillsammans. Vid tolv skickade han ett sms om att han skulle komma hem snart och att vi skulle prata om vad han kände och ta det därifrån. När han väl kom hem fanns det inget att prata om. Det var bara slut och jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar, annars skulle han åka, även om han inte hade någonstans att ta vägen. 
 
Jag undrar vad de pratade om. Vad hon sa till honom. Hon hade en pojkvän som verkade finnas med i bilden några dagar till. Jag undrar vad hon sa som ändå fick honom att ta steget. Som fick honom övertygad om att han skulle lämna mig. Trots att han hade gjort allt han kunnat för att upprätthålla fasaden. Jag mår illa när jag tänker på det. Jag mår illa när jag tänker på att det var med henne han diskuterade vår framtid. Det var med henne han diskuterade sina känslor för mig. Jag var inte ens värd det. Jag var inte ens värd att få vara med en smula i beslutet att krossa mig, att förstöra allt som vi byggt upp hela vårt liv kring.
 
Det har vid ett tillfälle varit dåligt mellan oss. När jag var nitton år, började Handelshögskolan och träffade massa nya spännande människor. Önskade då att jag hade träffat honom några år senare istället. Så att det kunde bli vi i slutändan men jag inte skulle behöva gå genom livet och undra hur det kändes att få den där uppskattningen och bekräftelsen igen. Han bodde i mitt flickrum, jobbade hos min pappa och var allmänt trött på livet. Jag kände mig fruktansvärd som hade de känslorna. Men de fanns där och därför berättade jag också för honom om dem. Det har jag alltid gjort. Berättat hur jag känner för honom. Han har aldrig behövt undra vad som försiggår, vad som rör sig i mina ibland förvirrade och märkliga tankar. För hur jobbig sanningen än är har jag berättat.
 
Kan inte för mitt liv förstå varför han inte kunde göra detsamma för mig. Varför han inte berättade att något kändes fel så att vi haft en chans att rätta till det. Trodde att jag kände hans allra innersta såsom han kände mitt. När jag har vandrat på villostigar bort från oss, har jag alltid hittat hem igen. Insett att det vi har är så fint och unikt att jag inte kan önska mig något bättre. Insett att jag älskar honom mer än livet självt och att han inte är värd att offra för något. 
 
Tror att han kände så också. Att något kändes fel men att han ville att det skulle bli bra för att han älskade det vi hade. Och istället för att prata med mig om vad jag tror var en känsla av brist på passion och spänning, valde han att trycka bort det tills han en dag hittade det han saknade hos någon annan. Utan att jag visste, utan att jag visste att han saknade något. Jag hade kunnat ge honom det. Men jag visste inte. Och jag var så bekväm. Älskade vårt liv så mycket att jag inte hade en tanke på att jag skulle anstränga mig. Anstränga mig för att han skulle få känna den där passionen. För vi hade det inom oss. Det sa han själv.  Det var bara orimligt sällan jag tyckte att det var värt att plocka fram det. För i bakgrunden lurade alltid rädslan. Rädslan för att det skulle göra för ont och jag skulle behöva göra honom besviken. Som så många gånger förr.
 
Men vi hade det inom oss. Jag vet det. Sättet han tittade på mig bara några veckor innan. Det brann i hans ögon. Men jag fick så sällan till glöden i mina egna ögon. Den var kvävd av smärtor och så svår att få till. Även om jag ville. Även om det inte fanns något jag hellre ville så fick jag inte till det.
 
Jag önskar bara att jag hade fått chansen. Fått chansen att ge honom mitt allt. Inte bara omtanke, omhändertagande och kärlek, för det fick han i drivor, utan det där extra. Den där passionen som hade gömt sig i min kropp och var så svår att få fram. Jag hade kunnat ta fram den. Om det hade gett mig honom för livet hade jag struntat i allt annat och lagt ner min själ i att bli av med det onda. Tända glöden i mina egna ögon igen.
 
Jag älskar honom oändligt mycket. Idag och varje dag älskar jag honom oändligt mycket. Har staplat hans vidriga handlingar på hög men den högen är så låg i jämförelse med högen han skapat under de nio föregående åren. Den högen sträcker sig till himlen och tillbaka och jag vill inte släppa taget. 
 
Igår skickade jag ett långt mail till honom. Ville inte tänka på det, ville inte låta det förstöra min julafton. Gjorde det från jobbmobilen och gav den sen till min syster. Skrev att han krossat mig fullständigt sönder och samman, att hans handlingar var vedervärdiga och sen frågade jag varför. Varför han gjort som han gjort. Hur han kan vända blad och aldrig se tillbaka. Jag förväntar mig inga svar. Är arg på mig själv för att jag skickade. Hade bestämt att jag inte skulle. Men vaknade i panik och tårar, och ville inte att han skulle få trycka undan vad han har gjort ännu en dag. Det var dumt gjort av mig. Så dumt. Men nu är det gjort. Och nu måste huvudet ner i sanden. På något sätt måste det ner till en plats där jag inte låter min kärlek till honom förgöra mig.
 
Juldag idag. En dag då jag går promenad, jobbar lite, tittar på film och umgås med familjen. Så måste det bli. Ner i sanden.

Saknad

Kategori: Allmänt

Saknad. En överväldigande, obarmhärtig, hänsynslös saknad fyller just nu upp varenda millimeter av min kropp.
 
Hur kan det göra så här ont? Hur är det möjligt att det gör så här ont utan att jag går fysiskt sönder? Det känns som att något river i mig inifrån. Som att något klöser i mitt bröst. Som att något bankar och pucklar på mig tills min insida är helt blåslagen.
 
Jag saknar honom så. Förstår inte hur det kunde bli så här.

Dag 55

Kategori: Allmänt

Julafton och kampen går vidare
Världens bästa småsystrar, de nittonåriga tvillingarna, låg i min säng till sent igår kväll och tittade på Ugly Betty. Sen sov min ena syster kvar bredvid mig. Det var bra. Vaknade stressad och orolig klockan sex. Det verkar som att jag bara inte kan sova mer än drygt fyra timmar i sträck utan för många sömntabletter. Låg vaken och vred mig i några timmar tills ångesten blev outhärdlig och jag inte kunde stå emot. Kved till av gråt. Tappade andan. Min syster tog min hand och gjorde att jag överlevde ytterligare en gång.
 
Vi har precis varit vid mormors grav och tänt ljus. Hon dog för elva år sen.  Endast sextiofem år gammal. Hon rycktes från oss i förtid. En dag stannade hennes hjärta när hon var på väg hem från bussen. Jag var femton år då. Kommer ihåg att sorgen var förlamande. Kommer ihåg att jag grät hejdlöst. Men kommer också ihåg att det till slut gick över. 
 
Mormor brukade vara hemma hos oss flera gånger i veckan. Tog hand om mina systrar. Hon var en del av mitt liv och när hon försvann lämnade hon efter sig ett stort tomrum. Hon var en stor del av mitt liv men även om hon gick bort alltför tidigt var hon inte min framtid. 
 
Han, min person, lever och andas, och kanske borde sorgen vara mildare då, men det är den inte. Han var inte bara en del av mitt liv, han var mitt allt. Och han var min framtid. Han lämnade mig med ett helt liv framför mig att uthärda utan honom. Jag har gråtit lika hämningslöst som jag gjorde för elva år sen. Men skillnaden är att tårarna inte tar slut. Och paniken och ångesten är helt annorlunda. Den tar över hela mig och gör att precis allt känns hopplöst. Över. Slut. Lika bra att ge upp.
 
Men vänner. Jag har skrivit det förr. Idag är inte dagen jag ger upp. Idag är inte dagen vi ger upp. Idag är dagen vi kämpar lite extra. 
 
Tack för att ni har funnits där i dessa 55 dagar. Jag hoppas att ni får en fin julafton, hur den än ser ut. Ta hand om er.

Ett bubblande skratt

Kategori: Allmänt

Farmor och farfar är här. De började berätta en historia och jag kände hur jag tappade fokus. Kände hur tankarna vandrade iväg till en dålig plats. Men historien visade sig vara så himla rolig att jag rycktes med och efteråt kände jag hur skrattet bubblade inombords. Inte mycket, men det bubblade. 
 
Farmor och farfar hade varit på Ikea och efter avslutad shopping skulle farmor köpa mjukglass till farfar. Hon fick en tom strut i handen som man ju alltid får och gick med bestämda steg fram till vad hon trodde var glasspåfyllningen. Tyckte att färgen såg konstig ut men fortsatte ändå trycka på spaken med full kraft tills hon fyllt struten hela vägen upp. Med SENAP. Farfar såg spektaklet men vågade inte skrika högt till henne. Till slut såg personalen henne och förklarade att glassmaskinen stod bredvid. Hon fick en ny strut och alla skrattade så att de tjöt.
 
När vi fick höra denna historia spridde sig skrattet som en löpeld bland oss. Såna där äkta skratt som bara kommer när något är riktigt, riktigt roligt. 
 
Det är bra att jag har min farmor och farfar. Sen det här hände klarar jag inte alltid att ge dem min fulla uppmärksamhet när de berättar gamla anekdoter som jag redan har hört tusentals gånger. Mitt tålamod är inte oändligt som det förut var. Men jag försöker. Försöker uppskatta att jag har väldigt fina farföräldrar och ge dem så mycket av min tid och energi jag bara kan.

Dag 54 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mitt allra bästa jag
Är nyss hemkommen från en tur till lägenheten och ett köpcentrum med min vän från Canada. Det var bra. Det var inte gapskratt och hejdlös glädje, men det var hundra mil bättre än vad jag har mått de senaste veckorna. Jag önskar att hon bodde här. Att hon bodde här och jag kunde få försvinna bort i hennes sällskap oftare.
 
Men hon gör inte det. Hon åker hem till sin pojkvän i Canada om bara några dagar. Och då återgår mitt liv till det som hittills har varit. Jag vet inte hur jag ska klara mer av det. Jag orkar inte. Jag är så trött. Depressionen står och lurar runt knuten för jag kan inte hitta ljuset i mig själv.
 
Den här bloggen har bara blivit ett evigt upprepande. Jag skriver inget nytt. Jag ältar samma saker. Jag har samma sorts panik. Jag gråter samma sorts tårar. Jag avskyr honom för det han har gjort. Men jag älskar honom ändå. Och jag vill fortfarande ha honom tillbaka. Det ändras inte. Inte ens lite.
 
Önskar jag kunde komma med något nytt. Något som både ni och jag ser är ett framsteg. Något som kan glädja och inspirera. Men jag vet inte vad det skulle vara.
 
Försöker att åtminstone planera för nya tider i det nya året. Det är egentligen kanske det största misstaget man kan göra - att tro att ett nytt år automatiskt innebär bättre tider - men i mitt fall tar jag det jag kan för att kunna hänga upp livet på någonting. Även om det bara är en illusion om att något bättre väntar.
 
De två första månaderna späkte jag mig själv. Främst på grund av överväldigande illamående och konstant tryck över bröstet. När maten gick att svälja och vissa smaker åter trädde fram, bestämde jag mig för att ätandets tid var inne. Jag försökte finna glädjen i maten igen. Nu har jag ätit i snart två månader. Princesstårta och kladdkaka. Pasta och mackor. 
 
Såg framför mig någon form av "Eat, pray, love". Efter nyår måste det vara dags för en ny fas. Träning. Både fysisk och psykisk. Utseende. Kanske ska jag satsa på att se så bra ut som möjligt. Det kanske är det som måste bli nästa års fokus. Försöka bättra på min sargade utsida och på så sätt i alla fall skapa lite bättre förutsättningar för att läka mitt inre.
 
Det är det nya jag har i huvudet idag. Även om jag inte riktigt tror på det. Ser inte varifrån jag ska få orken att träna, orken att sminka mig mer än den nödvändiga mascaran och eyelinern som jag nu desperat har använt för att ta bort i alla fall lite fokus från spåren av de eviga tårarna.
 
Även om jag just nu inte vet hur, är det det som är planen. Planen som jag återkommer till när tiden känns oändlig och allt hopplöst. Innan jag ens funderar på att ge upp ska jag bli mitt bästa jag. På alla sätt och vis. Det måste jag bli. Mitt allra, allra bästa jag.

Dag 54

Kategori: Allmänt

Ingenstans och överallt
Sjunker. Sjunker för att det är den första julen på åtta år som vi inte har varandra. Sjunker för att tusen minnen pockar på och vill ha uppmärksamhet. 
 
När vi tittade på Orange is the new black i somras samtidigt som vi renoverade lägenheten. När vi fick nycklarna till lägenheten och köpte wienerbröd och Pucko, hans favorit, för att fira. När vi åt självplockade kokta grönsaker i bara underkläderna på balkongen. När vi en av de varmaste dagarna i somras bogserade bilen till verkstaden och han skrattade så han tjöt åt att jag satt i bilen fram och var upprörd över att jag trodde att han bromsade när det var bogserlinan som bara fungerade så. När jag kom och mötte honom vid tunnelbanan en sen kväll i somras och hans ansikte sken upp när jag tog hans hand. När vi gick på New Yorks gator i juni och drömde om något större, något större tillsammans. När han kom ut alldeles nervös och bubblig från tatueraren i maj och stoltheten när han tog av bandaget för att visa mig. När han höll min hand och vi gick runt inne på Tiffany's och låtsades som att vi hörde hemma där. 
 
Den enda plats där jag hör hemma är hos honom. Hur kunde hans hem sluta vara hos mig? Utan att jag märkte något. Jag trodde att det var han och jag mot världen. Jag trodde att han hade öppnat sig och blottat sitt innersta för mig. Precis som jag hade gjort för honom. Alla mina rädslor, alla mina farhågor, alla mina drömmar, alla mina känslor visade jag för honom. Var det för mycket begärt att han skulle göra detsamma? Varför lät han mig inte bara komma in och se hans rädslor? Jag hade respekterat dem. Jag hade kämpat mig blodig för att fixa det som var fel och hade det inte gått hade jag låtit honom följa sitt hjärta. Jag vill att han ska vara lycklig. Men inte så här. Inte på det här smutsiga sättet. Det kan inte vara så här det ska vara nu.
 
Jag vet inte vad jag ska tänka på. Allt gör för ont. Allt. Det finns ingenstans där jag kan vila tanken. Ingenstans. Han finns överallt.

Jag behöver

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng och kan inte sova. Inte ens nära är det. Mardrömmarna lurar runt knuten och jag vill inte ge dem fritt spelutrymme att tortera mig i natt. Jag orkar inte det.
 
Funderar kring varför jag mår som jag gör. Varför jag inte klarar att släppa taget. Att tänka på honom ger mig endast en sak. Tårar. Ändlösa tårar som forsar nedför mina kinder. Imorse skrev jag mail till hans mamma. Grät hejdlöst. Bestämde mig för att det fick vara nog. Gick in i duschen. Och fortsatte gråta. Lät vattnet skölja över ansiktet. Skölja bort tårarna. Bestämde mig ytterligare en gång för att det fick vara nog. La mig på sängen utmattad av alla helvetestankar som jag låtit mig själv gå igenom om och om igen. Började gråta. Det gick inte att stoppa. 
 
Det känns som att det är något fel på mig. Jag rår inte längre över min egen kropp. Något har gripit tag i mig, styr mig, kontrollerar mig, och jag förmår inte ta tillbaka besittningen över mig själv. Förmår inte ta kontroll över min egen kropp. Det är fruktansvärt. Att vilja ha kontroll men inte ens finna ett halmstrå att hålla fast i. Att tvingas sväva runt och flyta med i vad än för krigszon min hjärna tar mig till. För det är så det känns. Som ett krig.
 
Jag brukade för länge sen drömma att det blev krig. Ett sånt där andra världskriget-krig med bombningar och arméer. Att han och min pappa var tvungna att rycka ut. Brukade vakna med andan i halsen. Utan att jag behövde säga något var han där. La en arm om mig, drog mig intill sig, och pussade mig på huvudet. Det var som att han kände när jag mådde dåligt. Han kände när jag behövde honom och såg till att alltid vara där.
 
Nu vaknar jag på kuddar dygnsura av tårar med hög puls och svårt att andas men ingen är där för att hålla om mig. Ingen är där för att dra mig till sig och säga att allt blir bra.
 
Jag borde inte behöva ha någon där. Jag borde inte behöva honom. Jag vill inte vara en sån kvinna som behöver en man, jag vill vara en sån kvinna som en man behöver och vill ha. Men vad jag än skulle vilja är sanningen den att jag behöver honom. Jag håller sakta på att tyna bort till en tom, grå figur. Jag behöver honom för att kunna vara glad och lycklig. Jag behöver honom.
 
Fan. Jag vill inte vara en sån kvinna. Jag vill vara min egen. Vilja ha kärlek men inte behöva. Men jag är inte där. För jag behöver. Jag behöver mer än jag någonsin har gjort förut. Jag behöver honom.

Dag 53

Kategori: Allmänt

Står och stampar
Vet inte vad jag ska skriva idag. Vill inte skriva sanningen längre. Vill inte skriva att jag har gråtit hela natten, att jag vaknade med panik i halsen, att mina ögon är så svullna att det gör ont att hålla dem öppna. 
 
Jag har suttit vid köksbordet och ätit frukost med min familj. Försökt mitt bästa för att vara vanlig och inte låta dem märka något. Ligger nu i sängen och vet inte hur jag ska ta mig ur det här. 
 
Var i ett köpcentrum med en syster hela dagen igår. En miljon människor och blinkande ljus och glitter överallt. Men ensamheten har aldrig varit så påtaglig, mörkret aldrig så närvarande.
 
Låg och skrev på en lång text till honom igår natt. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att ingenting jag säger kan påverka honom. För han har gjort sitt val, han har vänt blad, och jag har inga andra alternativ än att göra detsamma. Bara det att jag kan inte. Jag kan verkligen inte, hur orimliga jag än inser att mina tankar är just nu. 
 
Jag älskar honom och klarar inte att släppa taget om den kärleken. Den kärleken är det enda som håller mig över ytan. Samtidigt är det samma kärlek som med våldsam kraft försöker dra mig nedåt. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det som sakta bryter ned mig är också mitt enda hopp, den enda anledningen att jag fortsätter kämpa.
 
Jag ska försöka gå en promenad nu och sen åka en tur med min mamma. Köpa en sista julklapp. Titta till lägenheten som jag har undvikit som pesten i över en månad. Ångesten. Ångesten över denna lägenhet som egentligen är världens finaste. Jag vill inte bo ensam. Jag vill inte komma hem till något tomt, kallt och ödsligt. Jag vill att han ska vara där. Fylla upp mitt hem och mitt liv med sin värme, kärlek och trygghet.
 
Det är det enda jag vill ha. Trots att det är det enda jag inte kan påverka överhuvudtaget. Det enda jag inte kan göra något alls åt. Jag vill bara ha honom. 
 
Jag vet att mina tankar idag är desamma som alltid dominerar min hjärna. Jag vet att jag inte skriver något nytt. Jag vet att jag står och stampar på samma ställe. Så ni behöver inte berätta det för mig idag.
 
Jag hoppas i alla fall att ni alla därute får en riktigt fin fjärde advent. Att ni känner frid och ro i bröstet. Att ni tar hand om er själva och era nära på bästa sätt. Jag ska försöka göra detsamma.

Dag 52

Kategori: Allmänt

Inget blir bra
Vaknade klockan sju efter fem timmars orolig sömn med ett tryck över bröstet. Det är svart i mitt sinne. Saknaden har spridit ut sig som ett gift genom kroppen. Min överaktiva associationsförmåga kastar mig mellan den ena bilden efter den andra. Det går inte att fly. Det går inte att trycka bort. Han är överallt.
 
En del frågar om jag har någon kontakt med honom. Svaret är nej. Ingen alls. Vi hade sms-kontakt senast i oktober när lägenheten skulle överlåtas. Men jag klarade inte det. Kollapsade. Bad honom höra av sig till min mamma istället med sina krav på pengar för olika saker. Sen dess har jag inte hört ett ljud. 
 
Klarar inte riktigt heller att ha kontakt med hans mamma längre. Hon har varit en klippa som varit där på alla sätt och jag är henne djupt tacksam. Men de senaste gångerna vi har talats vid har jag märkt hur hon har skiftat i sina funderingar. Hennes ilska är utraderad nu och kvar finns bara det faktum att hon har en son som äntligen vill bry sig om sin familj. Hon ser hur han och hans syskon får en möjlighet att komma närmare varandra. Något som jag har bönat och bett honom om att försöka göra i många år.
 
Förstår inte hur jag ska överleva julen. Förstår inte hur jag ska överleva nyår. Har lyckats trycka bort den värsta ångesten genom att tänka på jobbet men nu har den hunnit ikapp mig på riktigt. 
 
Hans julstrumpa kommer inte hänga på dörren. Mamma kommer inte baka någon radiokaka i år, för det var bara hans favorit. Han kommer inte sitta i vår soffa och le från öra till öra av att julgodiset plockas fram. Han kommer inte sätta på sig skjortan han fått av min familj som vi enats om egentligen bara passar på jul. Han kommer inte pussa mig på nyårsafton. Han kommer inte lyckligare än någonsin sätta på sig skidor och skynda bort till liftarna. Han kommer inte reta livet ur mina systrar mer. Han kommer inte leka med min hund mer. Han kommer inte hålla om mig på julaftonsmorgon och pussa mig god jul. 
 
Han finns inte där längre. Och på jul och nyår är det omöjligt att fly från minnena. Jag kan inte lägga ner julen. Jag har försökt men min familj tillåter inte det.
 
Vill bara att han ska hålla om mig igen. Stå utanför vår dörr och vilja hålla om mig igen. Hålla om mig och säga att allt blir bra.
 
Men inget blir bra. Han håller om någon annan nu. Han håller om den kvinna han kastade bort mig som en bit skräp för. Förstår inte hur det kunde bli så.

Macarena

Kategori: Allmänt

Fick precis två "jibjab-kort" på mailen av min äldsta och i många avseenden också bästa vän. Hon hade satt in våra ansikten i dels en jullåt med tillhörande dans, dels "Macarena-låten" med diverse märkliga moves iklädda älgdräkter. När vi var små dansade vårt volleybollag till Macarena. Uppträdde och hade oss. Barndomsflashback skrev hon. Kanske försöker hon plantera andra tankar, andra minnen, i min förtvivlade hjärna. Det är fint. Hon är fin. En av de finaste.
 
När marken försvann under mina fötter och allt ljus försvann var hon den jag automatiskt tydde mig mest till. Vet inte varför. Vi pratar egentligen väldigt sällan. Hon bor nu i Canada och innan det har hon varit två år i Australien. Men hon är min äldsta vän. När vi var två år flyttade vi till samma område. Och hon har varit min vän, ofta min bästa vän, sen dess. Hon har känt mig i många år när jag bara var jag och inte en del av en tvåsamhet. Hon är kanske min enda länk till ett självständigt jag. Den som kände mig bäst innan han kom in i mitt liv. Samtidigt var hon också den som kände honom bäst. Den som gav honom brevet som startade allt, den som såg mig bli kär och börja älska.
 
De första veckorna kunde jag ligga gråtandes i min säng hela nätterna och skriva till henne. Hon är åtta timmar efter oss och ägnade varenda ledig stund till att svara på mina desperata frågor. Om och om igen frågade jag henne om det verkligen kunde vara så att han inte hade älskat mig på länge. Jag frågade hur han kunde göra som han gjorde. Hon hade svar på allt. Ibland var det saker som inte gick att förklara. Men hon lyckades oftast styra in mig på ett annat spår, ett lite mindre destruktivt spår. Hon visste det nog inte själv. Men hon betydde allt under en tid. Jag har sagt det till henne. Men vet egentligen inte om det nådde riktigt fram.
 
I somras när vi träffades satt vi mest och tittade på ringar och brudklänningar. Hon var så himla glad åt att få komma hem och gå på bröllop. Jag berättade för henne först av alla. Hon skulle fixa möhippa. På ett sätt känns det som att det var evigheter sen. Som att det var i ett annat liv som vi satt där i vår soffa och surfade. Han satt bredvid, till synes nöjd och glad. Han fixade streaming av film på TV:n och jag tog fram miljoner godsaker att äta. Livet var perfekt. Trodde jag. Men tänker nu att han redan då måste ha börjat sin resa bort från mig. För det var bara två månader senare som han kastade bort mig som en bit betydelselöst skräp.
 
På söndag kommer hon hem igen på besök. En vecka bara. Men jag hoppas att vi hinner vara i min lägenhet en dag. Placera nya minnen där. Kanske dansa Macarena igen. Det känns väldigt långt borta. Det känns som att jag kommer att gråta. Sitta med tom blick. Men för stunden försöker jag glädjas åt att vi i alla fall har möjlighet att dansa Macarena. Vi har i alla fall möjlighet.
 
Jag inser att jag har möjlighet att göra många saker. Många spännande och bra saker. Jag hoppas att jag en dag också kan hitta orken, viljan och lusten att ta tillvara på alla dessa möjligheter. Jag hoppas verkligen det. Även om det känns alldeles för långt borta nu. Alldeles, alldeles för långt borta.

Dag 51 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Fix you
Sitter på jobbet. Undrar hur många inlägg jag har inlett med de orden. Det har känts okej idag. Har haft mycket att göra men den mest obehagliga stressen har ändå släppt lite. Har haft mycket varje dag den här veckan så det kanske är en vanekänsla, en känsla av att allt bara upprepar sig. Har stängt ner min rapport. Skriver klart den i mellandagarna. Det är okej. Allt är okej märker jag. Vet inte om det är bra eller dåligt. Att bara ligga och skvalpa där i mitten.
 
Fick precis ett snabbmeddelande från en kollega. Om att jag var en klippa. Känner mig inte som en klippa. Känner mig som smågrus. Som fladdrar iväg vid minsta vindpust. Han är snäll. Jag följer en av hans Spotifylistor. Förra veckan la han till låten Fix you. Den här versionen har jag lyssnat på tiotals timmar. Tror egentligen att det bara var en tillfällighet att han la till just den låten. Men det kändes som ödet. Någon måste vilja fixa mig någon gång. Jag ska göra allt jag kan för att fixa mig själv först, men de sår som har åsamkats mitt hjärta och min själ, de kommer jag inte klara att reparera på egen hand.
 
Jag vill att han, min person, ska vilja fixa mig igen. Trots att det är han som har skurit i mig djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig, vill jag att det ska vara han som lagar mig igen. Jag vet att han inte vill det. Men jag tror kanske att jag kommer att vilja det ända till den dagen då någon annan vill vara min person. Jag tror kanske att det är så sorgligt beskaffat med mitt inre att jag aldrig kommer bli sådär riktigt glad, lycklig och hel någonsin igen utan att känna mig älskad av någon. Någon speciell.
 
Jag önskar bara att jag kunde öppna upp mig för någon annan. Men jag ser ingen förutom honom. Jag ser ingen annan. Hans existens i den här världen lägger sig fortfarande som en dimma över allt jag gör. I varje andetag. I varje andetag finns han där i någon form. Förstår inte hur jag kan känna så när han inte har varit där på över tre månader. Han har inte varit där. Men jag känner honom ändå.
 
Jag vill bara ta en genväg. Vill bara att någon ska fixa mig. För jag förstår inte hur jag ska klara det själv.
 
Tårar rinner nerför mina kinder. Det är ingen kvar runt mig längre så jag låter dem komma. Måste försöka ta mig härifrån jag också. Men idag kommer jag inte ha huvudet höjt när jag går till tåget. Jag orkar inte. Kanske morgondagen är en dag då jag orkar. Men inte idag. Idag låter jag tröttheten ta över. Nu längtar jag bara hem.

Dag 51

Kategori: Allmänt

Tårar av kikskratt

Jag hoppas att den här bloggen en dag kan fyllas av glädje, livslust och lycka. Jag hoppas att jag en dag kan berätta historier om tårar komna av kikskratt, inte av sorg. Jag hoppas att jag en dag kan berätta historier om strålande sol som faktiskt fann vägen in i mitt hjärta. Jag hoppas att jag kan berätta historier om underbara människor jag mött. Möten som faktiskt betydde något. Som jag faktiskt tillät lämna ett avtryck i mitt just nu sargade hjärta. Jag hoppas någon gång få berätta att hela min kropp fyllts av känslor av tacksamhet, känslor av frid, känslor av ren och skär glädje, och inte bara av dessa plågsamma känslor orsakade av ångest, panik och hopplöshet.

Den dagen hoppas jag att alla som har följt mig och själva mått dåligt och kravlat på botten kan känna hopp om att det faktiskt kommer komma en morgondag. En morgondag som är lite, lite, lite bättre än den föregående. En morgondag som någon gång i framtiden kommer att vara ljus och fylld av glädje.

Jag hoppas att jag en dag får gråta tårar av tacksamhet. Tårar av glädje. Tårar av kikskratt. Gud, vad jag längtar till den dagen. Den dagen då mina tårar inte längre faller på grund av honom, på grund av hans svek, på grund av saknad efter honom eller på grund av sorgen för det jag har förlorat. Den dagen jag gråter av kikskratt, den dagen längtar jag till.

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Groggy men uppåt
Tog en till smärtstillande för någon timme sen. Höll på att skrämma slag på mina chefer under vårt sista möte. Min mage skrek på riktigt. Om och om igen. Och fy vad jag skämdes.
 
Nu sitter jag på tåget och är helt groggy. På ett konstigt bra sätt. Satte på hög popmusik i lurarna och gick med bestämda steg från kontoret. Sträckte på huvudet. Tänkte att jag skulle försöka lura kroppen. Normalt sett börjar jag gråta på kommando när jag kliver ut genom dörrarna. Mörkret, ensamheten, tomheten är alltid överväldigande. Idag bestämde jag mig för att utnyttja den där avslappnade känslan som tabletterna hade gett mig. 
 
Har varit alldeles för ledsen de senaste dagarna. Alldeles för trött. Folk har tittat på mig med medlidande i blicken och frågat hur det egentligen går. Jag har övervägt att ringa psykakuten igen. För det har känts som att jag har halkat ner. Halkat ner för långt. Men jag känner nu att jag inte vill ge efter. Jag vill inte halka ner mer nu. Jag måste kämpa hårdare.
 
Är lite för rädd för att jag har behövt använda så mycket smärtstillande. Är lite rädd för att jag längtar efter den där avslappnande effekten som tabletten ger.  Men det får vara okej för nu. För nu är det krig. Krig för att inte halka ner i avgrundshålet där jag bara skakar och gråter varje sekund. Det hålet jag befinner mig i nu räcker. Det räcker.
 
Uppåt ska jag. Alltid uppåt.

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Magens plågade skrik

Jobbar även denna kväll. Har rekordont i magen och har så haft de senaste timmarna. Tarmarna vrider sig i plågor och det känns som att något konstant sliter och drar i mitt inre. Magen ger ifrån sig fruktansvärda vrål som för att tala om för mig att något är allvarligt fel. Mina stackars kollegor, som i och för sig säkerligen har vant sig vid det här laget, har varit tvungna att uthärda dessa jäkla läten hela dagen. Kommentarerna har haglat. Och jag har överdoserat mina smärtstillande i ett desperat försök att få tyst, i ett desperat försök att dämpa smärtan.

Min kropp håller på att falla sönder. Blir så förbannat trött på mig själv och all djävulskap jag drar på mig. Jag var fullkomligt pinfrisk fram till den dagen då min mage började kollapsa. När jag var arton år. Innan det var jag hälsan själv. Och sen kom vestibuliten. Maginfluensor i mängder. Åkte på körtelfeber som gjorde att jag blev inlagd på sjukhus förra året. Jag drar på mig allt nu för tiden.

Jag har sett till att vara stark. Stark så att jag klarar de påfrestningar som någon verkar vilja att jag ska utsättas för. Jag var stark fysiskt. Och han var där för att fånga mig när mitt psyke inte klarade mer.

Nu förväntas jag klara dessa prövningar själv. I ett tillstånd svagare än jag någonsin har upplevt förut. Inte bara ska jag bekämpa hjärndemonerna utan nu inser jag verkligen att det finns en massa andra demoner som har tagit fäste i min kropp. Jävla demoner. Försvinn.

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Sakna identitet

Jag har aldrig varit vuxen själv. Jag vet inte hur man gör och det finns ingen instruktionsbok. Hur gör man när man helt plötsligt varken är någons lilla barn eller någons flickvän längre? När man plötsligt saknar identitet. Jag vet inte vem jag är nu. Och jag vet inte hur jag ska ta reda på det. Jag vet inte ens om jag vill ta reda på det. För den jag måste vara är ingen jag vill vara. Jag vill inte vara bara min egen. För det är en tom, grå och ensam person. Vet inte hur jag ska bli full av liv och färgglad igen. Jag vet verkligen inte det. Och det skrämmer mig.

 

Dag 50

Kategori: Allmänt

Jag är inte mina känslor

Min hjärna går oftast på högvarv. Kastar mig fram och tillbaka mellan olika tankar. Ena sekunden tänker jag bara på hans svek. Alla hemskheter han har utsatt mig för. Berättar det om och om igen för mig själv, för människor i min omgivning. Sekunden efter kommer alltid tankarna om att jag måste få honom tillbaka. Måste. För jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Vi måste vara menade för varandra. De två kan bara inte vara menade för varandra. Det måste bli vi i slutändan. Det måste det. Han ska ju bli pappan till mina barn. Det måste han bara.

Jag vet att mina tankar och känslor är irrationella. Ologiska. Jag vill inte känna det jag känner just nu, för det gör bara ont. Min morbror, som är väldigt klok, säger ofta till mig: "Du är inte dina känslor. Kom ihåg det. Låt dem finnas där. Men inse att du inte är dina känslor. Du är så mycket mer. Oavsett hur mycket känslorna river nu, kommer du att gå starkare ur det här. Känn, låt allt komma, men inse att du inte är dina känslor."

Det är jättesvårt att leva efter. Nästan omöjligt. För känslorna upptar hela min kropp. Lämnar inte utrymme för något annat. Jag vill så gärna försöka få in andra saker. Vill inte att hela jag ska utgöras av den här sorgen, den här saknaden, det här sveket. Vill inte att det ska få ta all plats längre. Även om jag inte har en aning om hur, måste jag försöka göra rum för andra saker. Jag måste försöka.