trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 66 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag måste vila
Frågorna tar aldrig slut. De river, sliter och drar i mig. Rispar hål på min insida.
 
Mår han bra nu? Är han glad, lycklig och tillfreds med livet? Så som han inte kände sig med mig. Känner han frid och ro i sitt bröst, en känsla av att äntligen ha hittat rätt? En känsla av att ett tungt ok har lyfts från hans axlar när jag försvann ur hans liv? Ett ok bestående av min kärlek till honom, en kärlek han inte vill bära. Konversationer han inte vill föra, skratt han inte vill höra, händer han inte vill hålla, läppar han inte vill röra, tankar han inte vill veta. Är han lättad över att slippa se mitt ansikte varje dag? Tackar han Gud för att hon kom in i hans liv och gav honom mod nog för att våga lämna mig? Gav honom en chans till ett annat bättre liv.
 
Ja. Jag har fallit. Jag har fallit till en destruktiv, mörk plats som inte kan ge något bra. Men jag kommer inte upp just nu. Så låt mig stanna här ett tag. På tisdag ska jag träffa husläkaren. Prata om medicin. Kemikalier för att hjälpa mig uppåt. Men för nu. Låt mig stanna här ett tag. För det är så utmattande att kravla uppåt hela tiden. Jag behöver vila. Jag behöver vila från kampen en stund. Och jag är inte tillräckligt stark för att be om svar öga mot öga. Inte när han går hem till henne sen. Jag är inte ens i närheten av tillräckligt stark.

S + M

Kategori: Allmänt

Den här bilden låg på hans mobil och hade, liksom alla andra hans bilder, laddats över till vår dator. Det är hans mobilbakgrund. Den som han hade i flera år. Ända sen han överlycklig hittade det där lilla klottret nere i vår tunnelbanestation och tog en bild av det. I alla fall fram till den 6 augusti hade han det som bakgrund. Efter det vet jag inte. Kanske han tog bort den när han inte längre trodde på det. Förutom skärmbilden av det här, fanns en skärmbild av en intetsägande konversation han hade haft med henne på Facebook. En av deras första konversationer vad det verkar. Han valde att spara en skärmbild av den. Och någonstans där antar jag att han också bytte sin bakgrundsbild. För då fanns det inte längre något S + M. Jag vill inte att det ska vara borta. Det skulle ju vara S + M för evigt. Trots att man inte kan lova sånt, lovade han mig det. Han lovade att att han skulle vara hos mig för evigt. 

Dag 66

Kategori: Allmänt

Jag överlevde så klart

Jag ser hur min bröstkorg rör sig upp och ned. Jag känner luften passera in genom min mun och ner i mina lungor. Jag andas. Jag kan med mina fingrar känna något pulsera i min handled. Jag kan känna en rytmisk rörelse inne i mitt bröst. Mitt hjärta slår. Jag har överlevt.

Natten blev värre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag försökte spola bort tårarna med vatten. Men de tycktes aldrig sina. Jag försökte få bort den värsta huvudvärken med Alvedon. Men det var omöjligt. Snart mådde jag så illa att jag var tvungen att lägga mig på toalettgolvet. Och där låg jag. Och önskade att jag var död. Önskade att någon kunde göra slut på det onda en gång för alla. Klockan fyra tog jag desperat en sömntablett från USA. Trots att psykiatrikern har sagt att jag inte ska ta dem. Men jag gjorde det ändå och genom ett mirakel kunde jag på något sätt falla i sömn.

Mina ögonlock är inte nådiga mot mig denna morgon. Det syns. Det syns tydligt vad som har hänt. Min syster och min mamma väntar på mig därute. Jag vill inte gå ut dit. Jag slutade för några veckor sen att gråta inför min familj. Jag blev för medveten. Fann självbehärskningen. Och höll tårarna inne.

Mina systrar läser min blogg. Det är jag säker på. Jag försöker att inte tänka på det. För då blir jag rädd. Hämmad. Då är det inte längre min privata plattform där jag får göra vad jag vill. Min syster har kanske läst vad jag skrev i natt. Hon kanske läser det i detta nu. Men det är ändå inte samma sak som att möta deras ögon. Möta deras ögon och låta dem se mitt söndergråtna ansikte, med ögonlock som knappt går att öppna. Det vill jag inte. Det klarar jag inte.

Kommentaren igår. Jag trodde aldrig att den var illa menad. Jag tyckte aldrig att den var klumpigt skriven. Det var bara en förklaring, ett perspektiv, en åsikt. Men de tankegångarna, de sätter igång paniken i mig. Det är inte min mening att ta åt mig så. Jag kände något komma smygande när jag läste vad som stod. Jag beslöt mig snabbt för att trycka bort kommentaren ur mitt synfält. Inte för att den var dum, utan bara för att jag visste att jag inte klarade av den. Jag gick in i duschen. Försökte tänka på något annat. Men odjuret hade redan väckts till liv. Det gick inte att stoppa. Och så var jag där igen. På botten och krälade. Som jag har varit så många gånger förr, men som jag trots det aldrig vänjer mig vid. Jag slutar aldrig överrumplas av kraften i den ångest och panik som omsluter mig. Den är alltid chockartat stor och omöjlig att hantera med något annat än kollaps.

Men jag överlevde. Som jag alltid har gjort Och idag blir en dag till att fortsätta göra just det. Överleva.

Överallt gör det så vedervärdigt ont

Kategori: Allmänt

Kvällen har varit okej. Trodde att jag skulle få en okej natt. Trodde att jag skulle få sömn som jag desperat behöver. Men för en timme sen halkade jag ner igen. Riktigt djupt ner. Någon lämnade en kommentar om att jag inte skulle se hans handlingar som kärleksförklaringar, utan som något han bara gjorde för att försöka känna kärlek igen. Att det är vanligt att man gör så. Att det var ett moget beslut att säga att han inte älskade mig. Denna kommentar har nu fått mig att kollapsa totalt. För de orden innebär att allt jag upplevde vårt sista halvår bara var en illusion, något som inte var verkligt eller betydde något för honom.

Det betyder att han tatuerade in mitt födelsedatum, inte för att han älskade mig, utan för att han just inte gjorde det men ville göra det. Det betyder att han låg på min mage, smekte den och sa att han längtade tills det låg någon därinne, inte för att han längtade tills det gjorde det, utan för att han tänkte att om det gjorde det, skulle det kännas bättre. Det betyder att han höll min hand på New Yorks gator och sa att han önskade att vi kunde flytta dit tillsammans någon dag, inte för att han så gärna ville bo där med mig, utan för att han önskade att han någon gång skulle vilja det. Det betyder att alla hans sms där han skrev att han älskade mig över allt annat, att han saknade mig, att han längtade tills vi skulle gifta oss, var osanna. Det betyder att alla gånger han har tittat mig i ögonen och sagt att han älskar mig bara var för att övertyga sig själv. Det betyder att allt jag har trott på, allt som har utgjort hela min existens, inte är på riktigt.

Om det var ett moget beslut att berätta att han inte älskade mig den där natten den 5 september, efter att ha spenderat hela eftermiddagen och kvällen med henne, då måste han ha tänkt på det varje minut hela sommaren. Hela sommaren som vi spenderade tillsammans. På landet när vi satt på loftet med mina kusiner och provade ut bröllopsfrisyrer och han berättade om talet han skulle hålla på vårt bröllop. På alla lägenhetsvisningar vi var på när vi pratade om att vi ville ha en lägenhet där vi kunde få vårt första barn. På planet till New York i juni när han sa att han aldrig hade känt sig så glad och uppspelt. På inflyttningsdagen den 1 augusti när han stolt gick runt och visade alla hur fint det skulle bli. På Ikea i mitten av augusti när jag satt på vagnen och skrattade hejdlöst för att han körde rally med mig mellan hyllorna. På hans födelsedag i slutet av augusti när jag tog honom till vår favoritrestaurang och han åt sin favoriträtt och sa att det var det godaste han visste. All den tiden har han då ägnat åt att fundera på sina känslor för mig. All den tiden har han då ägnat åt att besluta sig för att han inte längre älskade mig. 

Hur är det möjligt att han har tänkt på det samtidigt som vi har levt som vi har gjort? Vi var alltid nära. Pratade. Skojade. Skrattade. Han drog sig aldrig någonsin undan. Aldrig. När jag var på konferens mellan den 21 och 24 augusti i somras skrev han till mig att han saknade mig så. Han ringde flera gånger bara för att han ville prata. Hur är det möjligt att man saknar någon som man vill bli av med? Som man tio dagar senare är färdig för gott med? Och om allt bara var lögner – varför? Varför vinnlägga sig om att jag trodde att han älskade mig mer än någonsin? Varför var han tvungen att lura mig så fullständigt? Varför, varför, varför gav han mig inte en riktig chans?

Jag vill inte ens ha era svar den här gången. Jag ställer frågorna ut i universum för att jag inte vet var jag ska göra av all ångest, oro, panik och sorg. Jag vill inte ha förnuftiga svar om att det visst är möjligt att göra så som han har gjort. Att det är normalt. Att det är så man gör när man inte älskar någon längre. För jag kommer aldrig att tro er. Jag kommer bara att kollapsa. Om och om igen kommer jag att kollapsa. Jag klarar knappt att leva utan honom. Men jag klarar definitivt inte att leva med att allt har varit på låtsas. Att inget har varit äkta. Att han har lurat mig hela tiden. För då är det som att det aldrig har existerat. Då är det som att den finaste tiden i mitt liv bara har varit på låtsas. Och det klarar jag inte.

Nu ligger jag här i min säng. Det gör ont att andas. Det gör ont i mitt huvud. Det gör ont i hela kroppen. Det är som att den säger ifrån. Att nu får det vara nog. Det känns som att den håller på att stänga ner. Det känns som att smärtan ska förgöra mig. Det känns som att jag går fysiskt sönder. Det känns som att jag aldrig kommer att orka stiga upp igen. Jag vet inte ens hur jag har lyckats skriva ner detta. För mitt tangentbord är vått. Kanske datorn kraschar nu också. Men det är lika bra. För jag tror inte att jag orkar mer.

Jag vet att det värsta till slut måste passera. Jag har levt i det här tillståndet så pass länge att jag har lärt mig hur det fungerar. Men även om jag egentligen vet det, så känns det som att den här gången kanske jag inte klarar att komma ur det. Den här gången kanske kroppen inte orkar återhämta sig igen. För det bultar så i mitt huvud. Och det är så svårt att andas. Andetagen går inte ner hur mycket jag än anstränger mig. Jag ser knappt något längre. Mina ögon har kollapsat på grund av gråten. Och överallt gör det så vedervärdigt ont.

Han är överallt nu. Jag har låtit honom ta över hela min kropp och jag kan inte trycka bort honom. 

Dag 65 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Trotsåldern

Blev idag bjuden på lunch av en kollega till mig. Hon är i min mammas ålder och känns i mångt och mycket som en mammafigur också. Hon är varm, medkännande och förstående vilka inte är de vanligaste attributen i den konsultvärld jag just nu befinner mig i. Jag berättade min historia för henne. Jag berättade och hon kom med tusen egna referenser, tusen historier om andra människor som har blivit utsatta för liknande saker. Jag vet egentligen inte hur jag ska ställa mig till dessa historier som alla berättar för mig. Alla dessa historier om människor som gått igenom helvetet men kommit ut på andra sidan. För jag förstår att man till slut gör det. Att de allra flesta tar sig vidare och sedermera får ett annat liv, ett annat bra liv.

Men mitt problem är att jag inte vill ha något annat liv. Även om det garanterat är bättre än det vakuum jag lever i nu, finns det inte en cell i min kropp som vill ha ett nytt liv. För jag är inte redo att släppa mitt gamla. Det känns som att det bara var en sekund sen jag var i hans famn. En sekund sen vi låg i soffan och tittade på någon av alla våra favoritserier. En sekund sen vi skrattade åt något roligt som bara vi förstod. En sekund sen han tog min hand i sin och höll den hårt. Jag är inte redo att släppa det. Jag är inte redo att släppa honom. Fastän han har släppt mig för länge sen så vill inte jag släppa honom. Jag vill inte ha ett annat liv. Även om det är ett liv med guld och gröna skogar så skulle det inte vara mitt liv. Inte det liv jag vill leva.

Jag vet att jag låter som ett barn i trotsåldern. Kan inte. Vill inte. Vill bara ha det jag inte kan få. Jag ser orimligheten i det hela. Jag ser att jag inte har något annat val än att hantera den sits jag har hamnat i. Men jag har vid tjugosex års ålder kommit in i trotsåldern. Jag kan inte släppa honom och jag vill inte släppa honom. Jag vill bara ha det omöjliga – mitt gamla liv tillbaka. Mitt gamla liv som var helt fantastiskt. Som var fyllt av glädje och skratt. Som var fyllt av intimitet och närhet. Som var fyllt av honom och mig. Jag älskar mitt gamla liv. Jag älskar det så till den grad att jag inte ens kan föreställa mig något annat.

Dag 65

Kategori: Allmänt

Stark nog att söka hjälp

Igår mailade jag den rehabcoach som jag fått via jobbförsäkringen för att fråga om jag kunde få tillgång till psykologhjälp igen. En annan psykolog än den som för några månader sen sa till mig att jag inte var mottaglig för hans hjälp. Inte för att han var dålig utan för att jag bara inte har förtroende för honom efter att han på eget bevåg avslutade min behandling för att jag vägrade säga att jag förstod att allt var borta för evigt, för att jag vägrade ge upp hoppet. Jag är fortfarande inte ett dugg redo för någonting. Men jag kan inte gå runt och bära på dessa tankar ensam längre. Jag måste ha verktyg för att hantera den här röran som mitt huvud har kommit att bli.

I morse ringde jag gastromottagningen, min magdoktor. Medicinen jag äter är slut i rätt dos hos tillverkaren, vilket innebär att jag måste skyffla in sexton tabletter om dagen istället för mina vanliga åtta. Måste berätta om det som händer just nu. I livet. I min mage. Måste få hjälp att hantera allt innan det kollapsar. Klarar inte att titta in i läkarens ögon en gång till för att få veta att den här medicinen är den sista vi har att pröva, sen är det enda som finns kvar operation. Tänker inte hamna där igen. Aldrig igen.

Efter gastromottagningen ringde jag vårdcentralen. Behöver träffa någon för att prata om mina sömnbesvär, få utskrivet nya sömntabletter att använda när sömnbristen blir outhärdlig. Kanske få remiss därifrån för att prata med någon när försäkringen slutar hjälpa mig. Jag vet inte. Jag vet bara att det krävs en omfattande insats för att få hjälp. Det är inte bara att trycka på en knapp. Man måste på många sätt vara stark för att kunna få hjälp. Det går inte att lägga sig raklång i sängen och hoppas att hjälpen ska anlända. Den gör inte det. Man måste själv ringa, berätta, kanske tjata, stå på sig, ta sig tid, krångla och vara flexibel.

Man måste vara stark för att söka hjälp. Så är det verkligen. Jag har inte varit stark nog. Har förlitat mig helt på min mamma. Hon var där när jag inte kunde låtsas. När paniken var inristad i mitt skinn och ingen kunde blunda för vad som höll på att hända. Men nu. Nu kan jag låtsas. Och då är det upp till mig själv igen. Så precis som jag låtsas vara okej när jag är bland folk, låtsas jag vara stark nu. Låtsas vara tillräckligt stark för att söka hjälp. Och någonstans där hoppas jag att min fejkade styrka kan medföra en smula verklig styrka också.  En smula verklig styrka som kan hjälpa mig skaffa de där verktygen som jag så desperat behöver.

Min kväll

Kategori: Allmänt

En överlycklig hund, varm mat, tända ljus, några tafatta styrkeövningar, en skållhet dusch, en kopp te och Twilight på tv. Det är många saker att vara tacksam över.

Dag 64 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Sin fars son och en negativ spiral

Jag sitter här och tänker på hans pappa. Hans förbannade pappa som aldrig har tyckt om mig. Inte sen hans tre år yngre lillasyster förklarade hur jag hade lagt beslag på hennes storebror. Han var alltid så arg på sin lillasyster för hur hon behandlade mig. Jag erbjöd mig att hjälpa henne med allt mellan himmel och jord, köpte presenter till henne, men hon var stenhård. Inga inkräktare godkändes i hennes familj. Jag kan förvisso förstå henne till viss del, den lilla familjen hade varit med om mycket med svek och uppslitande skilsmässor. Men ändå. På nio år kunde hon inte finna i sitt hjärta att släppa in mig. Jag antar att det låg för mycket i bagaget. För mycket agg. Trots det så har jag alltid tyckt om henne på något sätt. Tyckt att hon är en rolig person att umgås med även om hon ofta hade taggarna utåt.

Men hans pappa. Honom fick jag verkligen aldrig till det med. Han pratar svår danska som jag i ärlighetens namn hade extremt svårt att förstå. Mycket svårare än hans mormor och morfar som brukade prata med mig litegrann som om jag vore ett barn. Det var inte nedvärderande, det var fint. Men hans pappa. Han är förvisso en trevlig man. Allt annat vore lögn att skriva. Men han har i hela sitt liv satt sig själv främst. Och visat det med alla sina handlingar att han trivs så. Jag har väldigt svårt för den inställningen. Hans pappa lämnade hans mamma på deras sjuåriga bröllopsdag. För en ny kvinna på jobbet som han hade varit otrogen med. De hade haft det lite skakigt men på det stora hela bra, planerade att köpa ett hus för barnen att växa upp i. Men en dag var det bara slut med ett ”jag älskar inte dig längre” – inga förklaringar, ingenting. Till slut fick hans mamma veta sanningen av en kollega som hade sett honom och den nya kvinnan gå hand i hand. Nu är han gift och har barn med denna kvinna. Jag förstår inte hur hans mamma kan titta in i hennes ögon och behandla henne så väl som hon gör. Hon är verkligen den större människan på alla sätt och vis.

Jag har alltid tänkt att visst, han och hans pappa är lika på många sätt, tekniknördar som gillar coola grejer, men i övrigt, i övrigt har jag trott att de var mil ifrån varandra. För han, till skillnad från sin pappa, satte alltid andra först, var ödmjuk, ärlig och omtänksam, och inte en gnutta självisk. Jag var helt säker på att det var så. Att på den punkten var de som natt och dag. Nu har det visat sig att han är sin fars son. Han är verkligen sin fars son. Och han skäms inte över det. Min farmor berättade för någon månad sen att hon hade pratat med honom om hans pappa i somras. Om hur synd det var om hans mamma som fått kämpa så hårt i livet. Han hade nonchalant sagt till henne att ”vad då, det är sånt som händer, känslor tar slut”. Den personen jag kände skulle aldrig ha sagt något sånt. Aldrig någonsin. Min farmors ord är inte alltid lätta att tolka för det finns ingen som överdriver som hon, men hennes ord fastnade verkligen. Hade han redan då tänkt på sin pappa, på vad han hade gjort, och ändrat sig i fråga om vad han tyckte om sin pappas beteende? Det hade han nog. Kanske för att han insåg att han var på väg att göra samma sak.

Hans mamma har berättat för mig att efter ungefär sju månader satt hans pappa där på trappan och väntade på henne. Han hade gjort slut tillfälligt med den nya kvinnan. Han sa att ”man kan inte älska två, och jag kan inte sluta tänka på dig.” Men hon gav honom ingen ny chans. Hon säger att hon inte ville utsätta barnen för det. Jag förstår henne. Men den historien, hur osannolik och orimlig den än är, är det jag ofta hänger upp hela min livsgnista på. Den historien som vittnar om att man kan tröttna, bli förälskad i någon annan, men sen ändra sig och inse vad man hade som man kastade bort. Det enda är att de hade barn tillsammans. Och egentligen vet jag ju att det gör hela skillnaden. Jag vet det. Men jag kan ändå inte sluta tänka på den historien. Om hur hans pappa satt på hans mammas trappa och berättade att han älskade henne igen. Ibland när vår hund skäller till tänker jag att han måste ha hört något. Att någon oväntad kommer. Jag tänker att det är han. Att det är han som ska stå där och säga förlåt. Men det är aldrig det. Och innerst inne vet jag att det aldrig kommer att bli så heller. Han är för stolt, och vad det nu verkar, dessutom upp över öronen förälskad i henne och klar med mig för evigt. Men mitt hjärta tar inte in den informationen. Den hänger upp sig på hoppet om att den man som jag älskar en dag ska stå där. Med tårar längs kinderna och berätta att han älskar mig igen.

Jag är en rationell och logisk person. Därför vet jag hur orimligt det jag skriver är. Därför vet jag att jag för det mesta lever i en illusion. Men vet ni. Jag klarar inte att leva i någon annan verklighet. Jag har många gånger tvingats dit i tanken men aldrig varit ens nära att kunna hantera det. För jag ser inget liv utan honom. Trots alla era kloka ord här på bloggen, trots all logik i världen, ser jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa in någon annan. För han tar upp all plats. Folk säger till mig att jag borde gå ut och träffa killar. Jag mår illa bara av tanken. När vi var tillsammans var det något jag vid enstaka tillfällen kunde tänka på, spänningen av att träffa någon annan, men nu, nu när jag kan göra vad fan jag vill, mår jag fysiskt illa bara vid tanken. Och det som förut var en missnöjdhet med mitt utseende har förvandlats till äckel inför min egen kropp. Jag kommer inte ur den här negativa spiralen. För jag inser att jag har hamnat i en sån. Men jag kommer bara inte ur den.

Dag 64

Kategori: Allmänt

Känslor som upprepar sig
Känslan av att vakna i mörker, frysandes in till benmärgen med en svart huvudvärk bultandes bakom pannbenet. Känslan av att kliva upp trots att det inte finns en gnutta energi i kroppen, klä på sig, titta sig i spegeln och inse att inte heller idag är spegelbilden en annan än den som har mött mig i månader - bleka kinder, sorgsna ögon med svullna ögonlock, torra läppar och ett hår som flyger åt alla håll, alltid överdoserat av torrschampo. Känslan av att skvätta lite vatten i ansiktet, smörja in kinderna och desperat försöka fånga de ögonfransar som gråten lämnat kvar med mascaraborsten. Känslan av att kliva ut genom dörren och mötas av absolut mörker och bitande kyla, gå till tåget med tunga väskor och nästan falla omkull av ansträngningen. Känslan av att sitta på tåget och maniskt notera alla vigselringar, all tvåsamhet. Känslan av att gå sträckan från tåget till jobbet och vara rädd för att han ska åka förbi, känna hur benen vill springa åt ett annat håll men på något sätt lyckas styra dem till kontoret. Känslan av att sätta mig vid skrivbordet och veta att jag inte är mig själv, veta att hjärnan är som mos, veta att jag har ännu en lång dag framför mig att överleva.
 
Så kände jag imorse, och så har jag känt varenda dag hela hösten. Att inleda dagen med de där känslorna har blivit en naturlig del av mitt liv, närmast en vana, men jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förlika mig med dem. Trots att det känslopaketet har varit min följeslagare i månader nu förundras jag varje dag över hur obarmhärtigt ont det gör, men hur jag ändå lyckas gå emot varenda fiber i min kropp och på något sätt ta mig till jobbet. Jag förundras över hur kroppen orkar. För varje sekund skriker den - ge upp. Men den fortsätter ändå. 
 
Idag är inte dagen det händer. Idag är inte dagen allt vänder. Idag är dagen som jag tar mig igenom. Det må vara 2014 nu, men jag inser att det inte finns en quick-fix. Jag kan inte vända blad än. Jag kan börja tumma på sidan, försöka få fäste med fingret, men jag är inte ens nära att orka lyfta det där bladet. Inte ens nära är jag.

Dag 63 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Morgondagens problem
Blir så arg. Hade lovat mig själv att jag inte skulle skriva något på bloggen förrän jag mådde bättre. Inte ett till ledsamt, uppgivet ångestinlägg. Det hade jag lovat mig själv. Men uppenbarligen klarade jag inte det.
 
För nu. En halvtimme efter att mina kinder dränktes i tysta tårar här bak i bilen känns det faktiskt lite, lite bättre. Vet inte varför. Kanske var det skrivandet i sig. Kanske var det bara tiden som gjorde sitt. Men precis just nu har det kolsvarta mörker som har omringat mig sen igår kväll i alla fall lättat lite. 
 
Jag försöker tänka på de stundvis fina dagar jag har haft. Trots regn, rusk och kyla har dagarna för det mesta varit okej. Jag har sovit några timmar varje natt och jag har gjort det utan sömntabletter. Bara det borde göra mig glad. Så nu låter jag det sjunka in. Framgången i att jag i alla fall har haft några okej dagar uppe i fjällen. Framtiden oroar mig fortfarande, men det får vara morgondagens problem.

Dag 63

Kategori: Allmänt

Var är min glöd?
Vid tolvslaget igår kväll knöt det sig i magen och tårarna stockade sig bakom ögonlocken. Efter timmar av ångest och ont i bröstet fick jag till slut sova. Bara för att vakna med en stor klump i bröstet och becksvart framför ögonen igen. Dagen som skulle vara dagen med stort D, den första dagen på ett mycket bättre år, började med en massiv ångest. Ville så gärna att den skulle försvinna, ville att det skulle kännas okej. Gick upp, åt frukost med de andra och åkte till backen. Men det släppte banne mig inte. Alla var glada och jag hade alla förutsättningar för att få några bra timmar, men jag fick inte bort honom ur huvudet. Jag frös, grät när ingen såg i liften, orkade inte anstränga mig i backen och efter några timmar gav jag till slut upp.
 
Nu är jag, min mamma och en syster på väg hem. Jobb imorgon. Det känns oerhört tungt. Jag måste flytta till lägenheten. Jag måste börja träna. Jag måste jobba livet ur mig för att få behålla jobbet när den obligatoriska provanställningen är slut i februari. Vet inte hur i hela friden det ska gå till. Vet inte hur något av det ska gå till. Sitter här i bilen och inser att jag helt saknar den där extra geisten, den där extra glöden, som jag av desperation hade trott skulle infinna sig så snart det usla 2013 var över. Jag känner ingen extra glöd. Jag känner ingenting förutom förtvivlan. Jag kommer inte framåt och han kommer inte tillbaka. Det lämnar mig fast i ett förtvivlat ingenting.
 
Jag vet att det inte finns något annat än att fortsätta försöka. Men börjar nu bli så desperat att jag funderar på hur jag enklast försvinner härifrån. Försvinner från allt som utgjorde mitt tidigare liv och från allt som påminner om honom. Jag vill egentligen inte ge upp den trygghet jag har i min familj, men jag vet samtidigt inte alls hur jag faktiskt ska kunna genomföra min egen plan. Min egen plan om att låta jobb och träning fylla all min tid, i väntan på något bättre. För i ärlighetens namn är det jag väntar på fortfarande honom, och för varje dag som går tappar jag mer och mer av det lilla hopp jag har haft om att han ska kunna älska mig igen.
 
Det känns bara så ofattbart märkligt att något som jag tycker känns så rätt, så naturligt och på riktigt, känns helt fel för honom. Kommer nog aldrig förstå hur jag kunde bli mer förälskad än någonsin i honom samtidigt som han slutade älska mig helt. Sånt där trodde jag att hjärtat kunde känna på sig. Men inte mitt. Det kastade sig hämningslöst ut för ett stup utan skyddsnät i tron om att han skulle fånga det. Som han alltid har gjort. Men inte den här gången. Den här gången landade det pladask och slogs i tusen bitar. Och den enda som finns där för att samla ihop det igen är jag själv. Det har visat sig att jag är urusel på att samla ihop bitar.

Hopp

Kategori: Allmänt

Insåg precis att det här årets sista inlägg höll på att bli "Hat". Det vill jag faktiskt inte. Det är en del av mig just nu, men det är inte allt, och det får inte vara den delen som sätter punkt för 2013. 
 
I julas gav jag både min vän från Canada och min tolvåriga kusin ett billigt halsband med ordet "hope". Mer en symbolisk julklapp än något annat. Jag vill så gärna själv känna det där hoppet, jag vill låta det uppfylla hela min kropp och bära mig framåt. Hoppet om något bättre, hoppet om glädje, hoppet om lycka. Det känns lite töntigt men jag gav dem halsbanden för att jag symboliskt ville portionera ut hoppet litegrann. Om det finns fler som hoppas kanske det på något sätt skulle kunna kännas lite lättare när den värsta hopplösheten slår sina klor i mig.
 
2013 har varit genomuselt på så många sätt, men jag vill åtminstone försöka lämna det här året en smula hoppfull. Jag känner mig i ärlighetens namn inte ett dugg hoppfull, men om jag så bara kan få känna en sekund av något annat än svart sorg just nu, är jag tacksam. Så för stunden pressar jag in hoppfulla tankar. Jag gör det med våld, men det får det vara värt. 
 
För min nyårsafton i år måste banne mig innehålla lite hopp. Även om det bara är en smula så ska det in. En smula hopp om en bättre framtid.

Hat

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng här uppe i stugan. Somnade till i några minuter och föll direkt in i en orolig dröm. Om honom och henne. Om hur han uppvaktade henne på födelsedagen. Kanske har jag låtit mig själv ge för mycket tankeutrymme åt henne. Jag aktar mig vanligtvis noga för att gå dit i tanken. För det gör så vedervärdigt ont. Men av någon anledning har jag på senaste tiden inte kunnat mota bort henne ur mitt huvud. 
 
Jag kan bara inte acceptera deras relation. Jag kan bara inte acceptera att han bytte ut mig för henne utan att blinka. Trots att det är han som har gjort mig illa, trots att det är hans handlingar som jag bör klandra, är det henne jag riktar det allra mesta av mitt agg emot. För hon är ingen för mig, ingen förutom den kvinna som hänsynslöst klampade in och trasade sönder mitt liv. Jag undrar om hon visste att vi skulle gifta oss. Tror inte att han vågade säga det. Inte ens nu tror jag egentligen att han har sagt det till henne. Kan inte förstå hur hon annars har kunnat rättfärdiga sitt beteende för sig själv.
 
Jag undrar hur hans familj beter sig mot henne. Är de glada för att han är glad, oavsett anledningen? Tar de emot henne med öppna armar? Hans mamma var arg först. Han lillebror var också besviken. Men hans pappa och syster har alltid tyckt att jag tagit honom ifrån dem. Alltid klandrat mig för deras egna dåliga relation med honom. Ser de det här som en ny chans att göra allt rätt som gjordes fel när sjuttonåriga jag kom in i bilden? Troligtvis. Troligtvis är det så.
 
Jag älskar hans mormor och morfar. Vi skulle måla deras hus i Danmark nästa sommar. Jag råkade erbjuda mig det en dag när jag insåg att de faktiskt hade blivit gamla och behövde hjälp. Ska de åka ner till hans mormor och morfar och måla deras hus i sommar? Gå längs med stranden och hålla handen medan han lär henne användbara danska ord hon kan säga till dem. Som han brukade göra med mig. Jag kan minst hundra danska ord. Ord som jag noga lagt på minnet för att kunna förstå, för att kunna vara en del av hans familj. Lär hon sig danska nu?
 
Jag vet att jag bara mår dåligt när jag tänker på deras relation. För jag älskar honom mer än möjligt, och chansen att hon inte kommer göra detsamma för alltid känns närmast obefintlig. För han var verkligen en osannolikt bra partner. Han gjorde allt för mig och lite till. Han var hjälpsam, omtänksam, kärleksfull och alltid genuint intresserad av vad jag hade att säga.
 
Det river i mig när bilderna av dem fladdrar förbi. Varför, varför, varför måste hon finnas med i bilden? Hon förpestar mitt liv. Och jag kan inte radera henne. Hon finns där som en evig törn i sidan, som en nagel i ögat, som ett svidande skärsår. Är så trött på denna människa. En människa som jag inte ens har träffat men som jag ändå låter ta en sån fruktansvärt stor plats i mitt liv. Jag tror faktiskt att jag hatar henne. Jag hatar i alla fall det hon har gjort. Hatet jag känner för hennes handlingar är större och djupare än vad jag någonsin trodde var möjligt att känna. Jag vill inte vara en sån som hatar. Men det är den jag har blivit. Det är tydligen den jag har blivit.

Dag 62

Kategori: Allmänt

Bring it on
Nyårsafton idag. En dag som med säkerhet kommer att bjuda på oro, tårar, ångest, panik, sorg, saknad och en känsla av absolut ensamhet. Men förhoppningsvis kommer den också innehålla lite skratt, trevliga samtal, god mat och glädje. För både mig själv och alla er andra hoppas jag innerligt att det blir mer glädje än sorg, mer skratt än tårar och mera trevliga samtal än ensamhet. 
 
Snart är året då livet bjöd mig på värre prövningar än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig slut. Jag vet att 2014 kommer att bli tufft som satan, men jag vet också att det omöjligt kan bli värre än vad 2013 har varit. Det kan omöjligt bli värre nu. Det kan bara bli bättre. Det måste bli bättre. So bring it on.

Ett djupdyk

Kategori: Allmänt

Ibland kommer det över mig. Det går inte att stoppa. Det går inte att trycka bort. Det måste ut. Ut och bort den vägen. Jag klarar bara inte att hålla det inom mig.
 
Kanske är det ett återfall. Eller bara ett fall ner i dyngan. För återfallen är väl egentligen när jag bara älskar och behöver. Det här är kanske bara ett temporärt djupdyk ner i helvetet.
 
Ett djupdyk för att få bort allt innan det här året är slut. För den djävulskap han har utsatt mig för vill jag inte ska få följa med in i 2014. Den får bara inte det. Därför måste den ut och bort. Nu.
 
Här kommer det:
Kan bara inte förstå att du fortsatte ljuga. Att du inte ens hade tänkt berätta sanningen. Det kommer jag aldrig någonsin förstå. Du lät mig sitta hemma hos mina föräldrar söndertrasad, förstörd, knappt levande, medan du fortsatte ljuga. Jag fick inte ens komma till lägenheten för att hämta mina saker, för du var för upptagen med att dejta henne. Det är så vedervärdigt äckligt. 
 
När jag ville komma för att hämta mina kläder sa du först att jag inte kunde komma för att du skulle ha skjutträning. Men givetvis var det lögn. Du bjöd ut henne den kvällen. Nästa lögn var att du var tvungen att sova eftersom du jobbat över. Men du hade inte jobbat en sekund - du hade varit med henne hela tiden. Och när jag väl fick komma hade hon varit där minuten innan och kom tillbaka minuten efter. Fy fan för dig. Fy, fy, fy.
 
Du tog henne till dyra restauranger som vi hade planerat att gå till - jag har sett kvittot. Du köpte fin mat i oändliga mängder till er som du tog kort på och skickade till henne för att göra henne glad. Samtidigt sa du till mig att du hade det tufft ekonomiskt. Jag tyckte så synd om dig. Frågade din mamma om jag inte skulle erbjuda mig att hjälpa till. Du tog våra julklappspengar som låg i garderoben. Tog dem hem till henne. Samtidigt betalade jag din Spotify som du använde för att skicka låtar till henne. Usch, det är så elakt och uselt gjort.
 
Du har krävt pengar för tusen saker. Pengar som mina föräldrar i desperation gett dig för att lidandet ska få ett slut. Pengar som jag kommer få slita som ett djur för att kunna betala tillbaka till dem. Du har fått pengar för att kunna lösa de lån som du bestämde dig för att binda i slutet av juli. Då du nu påstår att du redan hade tappat känslorna för mig. Hur har du kunnat kräva de pengarna rakryggat? Det är så fullkomligt vidrigt gjort. Allt du har gjort är så förbannat vidrigt att jag inte förstår att det är dig jag pratar om. Jag kan bara inte förstå.
 
Jag vet att jag kommer komma på nya saker hela tiden. Jag vet att jag kanske kommer att upprepa samma saker igen. Och det är så tradigt, irriterande och jobbigt att jag inte bara kan sluta. För det tjänar inget till. Jag vet det. Men jag måste leva med dessa tankar, och på något sätt känns det bra att de är nedskrivna, att de finns kvar någon annanstans än i mitt huvud. För då är det lättare att låta dem försvinna. Lättare att inte låta dem blockera andra tankar, bättre tankar. 
 
Jag vill förlåta. Jag kan förlåta. Men jag kommer aldrig att glömma. Aldrig någonsin. Och så länge han är med henne vill jag i ärlighetens namn inte ens det.

Dag 61

Kategori: Allmänt

Hopp - patetiskt och ologiskt men ändå så viktigt
Vi är nyss hemkomna från en lång skiddag. Nu ligger jag i soffan i den nya stugan som pappa och min farbror har köpt och renoverat. Du hade älskat den här stugan. Du hade älskat att få gå runt och fixa, skruva upp krokar och fundera på de smartaste lösningarna. Du hade älskat hela den här resan. Min farbror är i sitt esse och drar det ena skämtet efter det andra. Pappa är så glad för att alla är samlade. Du hade älskat alltihop.
 
Imorse när vi skulle ta oss till skidbacken gick allt skit. Bildörren hade fryst. Liften ovanför vår stuga stod still. Och skidbussen var spårlöst borta. Stämningen var allt annat än på topp. När jag stod där och frös tänkte jag på vad som hade hänt om du hade varit med. Du hade skojat med de andra. Förmodligen puttat ner dem i diket. Skrattat för att du var så glad bara för att få vara i fjällen tillsammans med alla. 
 
Dagen har varit okej för mig. Jag har skrattat några gånger, men också fastnat i några riktigt obehagliga tankar ibland. I liften när kylan bitit tag alldeles för hårt i min kropp. Då har det varit omöjligt att tränga bort dig. Jag märker att det ofta är så. När jag fryser, när det är mörkt och obehagligt, då kan jag inte trycka bort dig för allt i världen. För då saknar jag dig som allra mest.
 
När vi skulle ta oss hem idag gick återigen det mesta fel. Jag trillade. Min lillasyster trillade. Herre Gud vad vi trillade. Vi hade råkat åka in i snökanoner som bara sprutade is och la sig som klister under skidorna. När vi äntligen kommit ifrån backen var vi tvungna att ta oss nerför en liten slänt innan vi var hemma. Det var brant och jag sa åt min lillasyster att försöka hasa ner. Hon satte sig och vi andra kom tätt efter. Helskotta vilken fart vi fick. Gled som små trasor och landade i högar längst ner. Det var egentligen rätt nedrigt alltihop men vi skrattade bara. Precis som vi skrattade efter vurpan i backen, skrattade vi som tokar efter den livsfarliga slänten.
 
Det var skönt. Det var bra. Att kunna skratta. Men Gud vad du saknas mig nu. Ingen hade skrattat så hejdlöst som du hade gjort. Du hade skrattat dig gråtfärdig. Och det gör att jag saknar dig så ofattbart mycket.
 
Jag vet att du inte är här just nu. Och jag accepterar det. Jag vet att du befinner dig någon annanstans både kroppsligt och själsligt. Men trots allt som har hänt och trots att nästan varenda människa i min närhet tycker att det är det dummaste de någonsin har hört, kommer jag fortsätta hoppas på att du och jag kan åka upp till den här stugan någon dag. Så att jag kan visa dig den livsfarliga slänten där vi alla gled som trasor, så att vi kan lära våra barn åka skidor i barnbacken här och så att du och jag får en chans till att göra allt rätt som nu har gått så fel.
 
Hur patetiskt det än är kommer jag fortsätta att hoppas på det. Men för nu. För nu vet jag att du inte är här. Och det är okej. Jag ska klara mig igenom det här. Jag ska bli stark, självständig och glad. Och jag ska visa dig vad du förlorade när du lämnade mig. Jag ska visa dig precis hur fantastisk jag kan vara. För min skull. För att må bra igen. Och för att känna att jag gjorde precis allt jag kunde.

Dag 60

Kategori: Allmänt

Kallduschar och en smula ilska
Först och främst. Tack för att ni fortsätter läsa, fortsätter engagera er, fortsätter peppa och ge mig goda råd. 
 
På senaste tiden har det kommit en del kommentarer som känns mer som kallduschar och mindre som helande kramar. Jag uppskattar er ärlighet och jag uppskattar att ni tar er tid, men jag vet inte om jag klarar en kommentar till om hur konstigt och märkligt vårt förhållande var. Hur beroende och svag jag måste ha varit. Ja, uppenbarligen var något fel eftersom han lämnade, men jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle ha velat haft det annorlunda. Jag skulle innerligt ha velat få en chans att fixa det som han tyckte var dåligt, men allt det andra; sättet vi umgicks på, sättet jag älskade honom på, sättet han älskade mig på en gång i tiden, det skulle jag inte ha ändrat för allt i världen.
 
Det är fruktansvärt att inse att det som jag tyckte var det bästa i hela livet, tyckte han till slut inte var värt något alls. Men det betyder inte att jag också tycker att det var värdelöst. För det var det inte. Det var inte dysfunktionellt. Det var inte en kärlek som mellan förälder och barn. Det var kärlek mellan två vuxna människor som råkade ha träffats i tonåren och därmed vuxit upp tillsammans med de problem som då kan uppstå. Man växer ihop. Man har aldrig upplevt något annat. Och det måste man hantera. Jag trodde att vi hade klarat av det. Vi hade blivit två separata individer. Gått genom olika utbildningar. Valt varsin väg. Vi hade många gemensamma intressen, men också vissa separata. Vi hade blivit våra egna individer men samtidigt delade vi oerhört mycket med varandra. Vi delade trygghet, gemenskap, humor och kärlek. 
 
Men som ni redan vet räckte det inte. Det räckte uppenbarligen inte. Men för mig, var det ändå allt jag någonsin kunnat önska mig. Även nu när jag har analyserat orsakerna till varför det tog slut i hundratals timmar, kan jag ärligt säga att jag inte vill ha något annat. Ja, jag önskar att jag inte hade låtit mig själv falla så handlöst i hans famn, inte förlitat mig så hårt på hans kärlek, men varför skulle jag egentligen inte ha gjort det? När han varje dag tittade på mig som om jag var det bästa som någonsin hänt honom. När kärleken till mig brann i hans ögon och han berättade för mig varje dag hur mycket han älskade mig.
 
Jag önskar något så fruktansvärt att jag hade fått en chans att fixa våra intimitetsproblem. En chans att få komma in i hans polisvärld. En chans att jobba ännu hårdare på att inte vara så beroende av varandra. En chans att visa att jag inte tog honom för given. Men trots det så älskade jag det vi hade. Jag älskar det fortfarande. Och jag hade inte bytt en enda grej i vårt förhållande för allt i världen. För det var allt jag någonsin kunnat drömma om och mer därtill. Det kommer inte att ändras. Inte någonsin.
 
Jag hoppas att ni, om ni har tid, möjlighet och vilja, fortsätter komma med tips, råd och värme. Jag accepterar allas åsikter och givetvis kan det finnas ett värde även i hårda ord, men om ni kan undvika kommentarer som bara gör illa, hur ärliga och välmenande de än är, är jag tacksam. Det är inte censur, det är en vädjan. 
 
Och till sist. Lite ilska. Det är några av er, ett fåtal, som antyder att hans handlingar kan försvaras, att det finns godtagbara förklaringar. Jag älskar honom för den han har varit de här nio åren, men kan inte för mitt liv känna att jag förstår eller accepterar hans handlingar nu. Han inte bara inledde något med en annan kvinna innan han avslutade vår relation, han inledde deras relation samtidigt som han själv skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop. När han jobbade över de där veckorna sa han till mig att det var tungt med så mycket jobb men att det skulle bli bra med pengarna. För vi behövde ju så innerligt de där pengarna till vårt bröllop. Han matade mig med lögner om att han slet för vår skull, när han egentligen ägnade den tiden till att bedra mig med henne.
 
Det var alltså inte fråga om ett svalnat förhållande som hängde på livtampen, utan om ett förhållande som för alla runtomkring såg ut som det lyckligaste i världen. Och så kändes det även för mig. Som att vi var lyckligast i hela världen. Och det sa jag till honom flera gånger under sommaren. Att jag kände en sån fantastisk lycka i kroppen som jag inte kunde förklara på annat sätt än att han och jag hade det så oerhört bra tillsammans.
 
Det finns inga ursäkter, inga godtagbara förklaringar, inte den minsta möjlighet att försvara det han har gjort. Men det betyder inte att jag tycker att han är en usel människa. Jag älskar den person som jag vet finns därinne, men det är en person som just nu helt verkar få stå tillbaka för en annan sida av honom. En sida som han aldrig ens har varit nära att visa mig förut.
 
Jag hoppas att ni förstår min vädjan. Bloggen är offentlig och jag är helt medveten om vad det innebär, men jag har också svårt att värja mig från hårda ord just nu. Enormt svårt.
 
Nu ska jag försöka värma upp min stelfrusna kropp några grader.  Klia min hund litegrann bakom öronen. Och sen klara mig igenom ytterligare en kväll av det här förbannade året 2013.

Det där julaftonsmailet

Kategori: Allmänt

Nedan är mailet jag skickade på julafton. Förbannar mig själv. Förstår inte hur jag tänkte. Jag vill ha den jävla människan tillbaka och jag skickar mail som andas bitterhet och svaghet. Fan för mig.
 
Imorse smög mamma ner och la ett paket i min strumpa. Din strumpa och ditt paket saknas i år. Precis som din kropp saknas bredvid mig i sängen. Precis som din hand saknas i min. Precis som din röst saknas i min närhet. Precis som hela du saknas mig. Varje sekund, varje minut.
 
Du har krossat mig med dina handlingar. Krossat mig sönder och samman genom att lura mig att tro att du älskade mig mer än någonsin, genom att cementera vår relation så djupt i grunden som jag aldrig trodde var möjligt, genom att måla upp vår framtid i detalj och säga att du längtade dit, för att sen på några dagar kasta bort mig som en bit betydelselöst skräp. Som något som aldrig betytt något alls för dig. Du har stampat på mig, förnedrat mig och puttat mig så djupt ner i ett hål att jag inte lyckas ta mig upp igen.
 
Jag försöker. Jag gör allt som jag borde. Jobbar, även om det är svårt när paniken gör det omöjligt att andas, när tårarna grumlar synen. Jag försöker. Men du har förstört något grundläggande inuti mig. Du har förstört det så till den grad att jag inte ser hur jag någonsin ska kunna bli hel igen. Ser inte hur mina sår någonsin ska kunna läka.
 
Jag kan inte förstå varför du har gjort som du har gjort. Jag kan bara inte förstå. Det kommer jag aldrig att göra. Jag kan inte förstå hur du kan leva med henne. Hur du kan leva med den kvinna du bedrog mig med. Den kvinna du har krossat mig med. För jag är i spillror. Månader har gått. Men jag är fortfarande utspridd över golvet i de spillror som du lämnade efter dig. Som du lämnade efter dig utan minsta tillstymmelse till att vilja göra rätt, till att försöka hedra det som en gång var oss.
 
In i det sista fortsatte du att ljuga för mig. In i det sista förstörde du mina minnen. Jag kan inte vila tanken någonstans. Varenda minne jag har från de här nio åren är förgiftat av det du har gjort. Det finns inget fint, inget speciellt, inget vackert kvar av vår kärlekshistoria. Det har du sett till. 
 
Du jobbade över varje dag i nästan två veckor. Jag var orolig. Gjorde matlådor. Masserade dig. Försökte ta hand om dig. Och samtidigt bedrog du mig med henne. Skickade sms på nätterna efter att du hållit mig i din famn. Skickade låtar som en gång varit våra till henne. Skickade bilder som jag tagit av dig i New York till henne. Hur är det ens möjligt? Hur har du kunnat göra så utan att bli äcklad och förfärad över dina egna handlingar? Hur har du kunnat stå ut med att ha gjort det du har gjort?
 
Du lurade mig. Du såg till att jag var övertygad om din kärlek. Jag la mitt liv i dina händer. Jag trodde att du hade gjort detsamma. Jag trodde att det var du och jag mot världen. Jag trodde att du låtit mig komma in i ditt hjärta, in i din själ och att du blottat allt. Jag trodde att jag visste dina innersta känslor. Precis såsom du visste mina. Även när det har varit dåligt mellan oss har jag varit ärlig. Jag har berättat hur jag har känt. Jag har låtit dig komma in. Varför kunde du inte göra detsamma för mig? Varför var du tvungen att lura mig, förråda mig, ljuga för mig, bedra mig och sen dessutom inkräkta på det som en gång varit vårt. I det som fortfarande var vårt lät du den kvinna du bedragit mig med, den kvinna du vet finns i alla mina mardrömmar, komma in och förstöra. Förstöra mina minnen. Det som jag trodde var våra minnen. Det är så vedervärdigt gjort och du kan inte förstå smärtan det har orsakat i mig. Du kan inte förstå hur fruktansvärt ont det gör. Du fixade fint i lägenheten med mina saker innan hon skulle komma. Du gav henne nyckel dit. Du lagade mat av saker jag hade köpt till oss. Du lämnade era lakan i sängen för mig att ta hand om. Hur har du kunnat bli den här personen? Vad har hänt med den riktige X?
 
Du ansträngde dig så hårt för att jag inte skulle få vara med i ditt nya liv. I ditt nya liv i polisen. Jag ville så gärna bara få komma in. Se den X du hade blivit. Älska den X du hade blivit. Men du lät mig inte. Och jag vet inte varför. Men förstår nu att det tog dig längre ifrån mig. Tills en dag då du var så långt borta att det som en gång var du och jag inte var viktigt längre. Inte var viktigt att kämpa för längre. 
 
Jag hade kämpat mig blodig för dig. Jag hade kämpat in i det sista för dig. Men du övertygade mig om att jag inte behövde kämpa. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än någonsin. Du övertygade mig om att du skulle finnas hos mig för alltid. Varför? Varför gjorde du det? Varför lät du mig leva i den illusionen? Varför lät du mig bygga upp hela mitt liv kring något som bara var en illusion? Kring något som du bara gick och väntade på att få krossa. 
 
Du har krossat mig. Och jag lyckas inte skrapa ihop bitarna igen. Det är för mycket som har gått sönder. Du tog med dig för mycket när du lämnade mig. Jag hade gett dig allt. Hela mig. Och du utnyttjade det för att krossa mig fullständigt sönder och samman. 
 
Du säger att du ändå inte älskade mig. Du gjorde en tatuering med mitt födelsedatum. Du insisterade på att vi skulle köpa ringar. Du insisterade på att vi skulle köpa en lägenhet. Du inredde den med iver. Du sa om och om igen att du älskade mig. Om och om igen sa du det. Om allt bara var lögn, varför gjorde du det? Varför?
 
Jag får inga svar. Jag får bara höra av din mamma att allt inte är så svartvitt. Jag kan inte ens ha en riktig kontakt med henne längre. Så nu har du äntligen fått som du vill. Jag klarar inte längre att vända mig till henne med mina förtvivlade tankar.  Den sista länken till mig är bruten. Du har äntligen gjort dig av med allt som är kopplat till mig. Det är som att vi inte längre någonsin har funnits.
 
Jag älskar dig. Jag tror att jag alltid kommer att älska dig. Jag får inte bort det hur mycket jag än försöker. Samtidigt som jag slutade betyda något alls för dig lät du mig göra dig till mitt allt. Och du visste det. Du visste det hela tiden. Men du sa inget förrän du hade någon att ersätta mig med. Det är så ofattbart lågt och vedervärdigt gjort. Och för varje sekund du lever med henne krossar du en liten bit till av mig. Befäster ditt svek ytterligare.
 
Jag ska försöka leva vidare. Jag är skyldig min familj det. Men varje dag är en kamp. En kamp för överlevnad. Där har du placerat mig. Längst ner i ett hål i marken slagen i tusentals spillror. Och du lever vidare ditt liv som om inget har hänt. Förstår du hur sjukt det är? Förstår du ens själv hur du kan vända blad som ingenting och aldrig se tillbaka? Jag önskar att jag hade dina skygglappar. Jag önskar att jag hade din förmåga att stänga av. Stänga av allt som en gång betydde mer än något annat för dig. Men jag kan inte. Jag är inte som du. Jag gör misstag men jag står för dem. Jag ber om ursäkt och försöker ställa allt tillrätta. Jag är ärlig med allt jag känner, både det bra och det dåliga. Och jag älskar med allt jag har. Med allt jag har älskar jag. Jag älskar fortfarande dig. Det finns inte utrymme för något annat i min kropp. Och jag förbannar den kärleken. Jag förbannar att jag lät dig komma så nära, att jag lät mig själv ge precis allt till dig. För det betyder att jag nu sitter handfallen. Utan varken vilja eller förmåga att släppa taget. Jag gav hela mig till dig. Och jag förmår inte ta tillbaka det. Jag förmår inte ta tillbaka en gnutta.
 
Jag ska försöka överleva en stund till. Försöka låtsas en stund till. Jag är inte en sån som ger upp. Det trodde jag inte i alla fall. Men det du har gjort mot mig gör ondare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det gör så ont att det känns som att jag fysiskt ska gå sönder här och nu. Den smärtan har du skapat. Det var så du valde att avsluta oss. Det som en gång i tiden var världens finaste kärlekshistoria är nu inget mer än ett smutsigt djupt infekterat sår i mitt hjärta.
 
Kan du förstå att du blivit en sån man som ljuger och bedrar? Utan att ens be om ursäkt eller visa ånger. Du drog dig aldrig undan. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än nånsin. Du hade sex med mig dagen innan du åkte hem till henne för att ha sex. Efter att du, vad jag förmodar, redan hade kysst henne, tagit på henne, kanske redan varit med henne på stationen, utomhus, i vår bil, Gud vet var. Du valde ändå att ha sex med mig den där söndagen. Fyra dagar innan allt var slut. När du redan planerat att åka hem till henne dagen efter. Förstår du själv hur äckligt det är? Förstår du hur det känns för mig? Förstår du att du har blivit en man som är kapabel till såna handlingar? Varför gjorde du det? Jag kan inte för mitt liv förstå det. Inte för mitt liv kan jag förstå. Och framförallt förstår jag inte hur du kan se henne och dig själv i ögonen varje morgon och veta vad du har gjort mot mig. Vi var oskiljaktiga i nästan nio år. Jag förstår verkligen inte att du hade det här inom dig.
 
Jag har inga fina ord att avsluta med den här gången. Ja, jag älskar dig. Det får jag leva med. Men det finns inte längre något fint att säga om oss. Du har med dina handlingar lyckats radera allt det fina. Allt det som en gång var det finaste i hela världen. Det är borta.
 
Förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Förstår faktiskt inte hur du kan leva vidare med henne som om ingenting hänt. Förstår inte vem du är längre. Men det kan inte vara den man du vill vara. Det kan bara inte vara det.

Dag 59

Kategori: Allmänt

En perfekt dag
Någon skrev att jag bara skriver om vad han tycker om. Det är sant. Jag erkänner att det är allt mina tankar kretsar kring. Honom. Men det sorgliga är att sakerna jag älskade att göra också innefattade honom. På ett eller annat sätt gjorde de alla det. 
 
I våras när jag var på anställningsintervju fick jag frågan om vad jag allra helst gjorde en helt ledig dag. Vad som gjorde just mig glad och lycklig. Jag svarade följande:
 
Jag skulle inleda dagen med en lång promenad med min pojkvän. Andas och prata om allt mellan himmel och jord. Sen skulle jag bjuda in vänner eller familj på middag. Planera maten i detalj. Bläddra i mina kokböcker. Gå runt länge i matbutiken och plocka på mig goda saker i överflöd. Sen skulle han och jag laga mat och fixa hela dagen. Med hög musik på. Som vi alltid gör. Men det allra bästa, det är när gästerna går hem och vi kan lägga oss i soffan. Le åt hur trevligt vi har haft det, prata om något roligt som har sagts och äta efterrättsrester tillsammans. 
 
Så beskrev jag min bästa dag i våras. En sån dag kommer jag aldrig få uppleva igen.
 
Jag känner mig absolut patetisk som inte kan formulera en enda sak jag älskade att göra som inte innefattade honom. Klart att jag kunde uppskatta en trevlig pratstund med en fin vän. Eller tycka att det var mysigt att titta på film med mina småsystrar. Men inget gav mig den där fullkomliga känslan av lugn, frid, lycka och glädje som jag kände när jag var med honom. Även om jag så satt och åt min favoritefterrätt crème brulée dagarna i ända samtidigt som varenda millimeter av min kropp blev masserad och jag dessutom automatiskt gjorde tusen andra människor glada skulle jag inte kunna framkalla ens ett uns av den där känslan som jag hade när han var nära.
 
Det enda som gör mig riktigt glad och lycklig är att vara älskad och att älska tillbaka. Och hans kärlek betydde allt. Betyder fortfarande allt. Även om jag är den enda som älskar nu. Även om jag inte längre är älskad så betyder den kärleken fortfarande allt.

Dag 58 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tvingar i mig en gnutta positivitet

Har grävt ner mig totalt idag. Suttit och gråtit i timmar framför datorn. Men jag inbillar mig att jag åtminstone har försökt. Jag har i korta stunder ansträngt mig till tusen för att i alla fall få ihop något som liknar en färdig rapport. Jag har bokat in träningspass för de nästkommande veckorna. Jag har ätit lunch med de enda två kollegor som är på kontoret. Trots det så pekar kurvan fortfarande nedåt. Åh, om ni visste hur innerligt jag hoppas att morgondagen blir en bättre dag. En dag med lite mera ljus. Med lite mindre tårar. Med lite mera glädje. Jag hoppas och jag väljer att tro på det.

Imorgon åker jag till fjällen med min familj. Det är något som jag har fruktansvärd ångest inför. Han älskade att åka till fjällen. Mest av allt älskade han det. Han var som ett barn på julafton när det talades om att åka skidor med min familj. Hans skidor ligger ännu kvar bredvid mina på vinden. Det och hans gamla hockeyutrustning är det sista jag har kvar av hans grejer. Han tänker sig att hans mamma ska hämta dem åt honom. För han skulle aldrig våga åka ut till mina föräldrars hus själv.

Under de här nio åren har jag aldrig åkt skidor utan honom. Han var alltid med. Gladast av alla. När jag blundar ser jag honom vurpa i backen. En vurpa som vi har skrattat i timmar åt. Jag ser honom ta av sig skidglasögonen och titta på mig med en överlycklig blick. Jag vet inte hur jag ska kunna åka skidor och känna något annat än saknad. Men det måste gå. På något sätt måste det bara gå.

Imorgon måste bli en bättre dag. Imorgon ska bli en mycket bättre dag. Det finns inget annat.