Är jag på väg att bli galen? Min faster skrev till mig häromdagen att jag måste få medicinsk hjälp för kemin i min kropp måste vara helt upp och ner. Kanske är det galenskap som har satt sig i min kropp och dikterar villkoren nu. Bestämmer mina tankar, känslor och handlingar. Jag vill kämpa emot, men den håller mig i ett järngrepp. Jag har hämtat ut lugnande medel på apoteket och jag sätter just nu allt mitt hopp till att det kan utgöra någon sorts räddning. Att det ska vara nästan magiskt. För jag behöver ett underverk.
"Jag saknar dig." Jag vill skriva det till honom. Jag vill att han ska veta att jag tänker på honom varenda sekund. Jag vill att han ska veta att jag älskar honom.
Jag vill att han ska veta allt det. Samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll vad jag känner. Det är vad han känner som betyder något. Och hans handlingar visar tydligt hur han känner för mig. Den sekunden han gjorde slut var jag historia, ett avslutat kapitel och borta för evigt.
Jag ska inte skriva något till honom. Jag vet att jag måste fokusera på mig själv nu. Men jag är helt låst. Det är värre än någonsin. Jag kan inte blockera honom. Minnesbilderna har aldrig varit så starka. Händelser spelas detaljerat upp för mig om och om igen. När vi satt på en fin fransk restaurang i New York och han var helt lyrisk över chokladmoussen som var den godaste han någonsin hade ätit. När vi bar upp sängen till lägenheten och jag höll på att svimma av utmattning och han stannade upp och höll om mig för att jag skulle orka.
Jag får inte stopp på det. Det går inte att tänka på något annat. Även om någon pratar med mig så tappar jag direkt fokus och försvinner bort i tanken. Saknaden är som ett gift. Och tårarna tar aldrig någonsin slut.
Jag har kämpat i över fyra månader nu. Jag har trott att om jag bara biter ihop så blir det snart bättre. Jag har tänkt att många andra också mår dåligt, och de klarar sig. Folk har sagt att det är dags att jag rycker upp mig, och då har jag gjort det. Låtsats vara okej och brutit ihop bara när ingen ser.
Men nu går det inte mer. Jag kan inte fortsätta så här. Jag kan inte fortsätta vakna med ett tryck över bröstet och en känsla av att inget någonsin kommer att bli bra. En känsla av att jag bara måste överleva. Aldrig bli glad över något och aldrig känna lugn. Det är inte normalt att känna så dag efter dag. Det bryter sakta ned mig bit för bit och det måste få ett slut.
Bemötandet på den akutpsykiatrimottagning jag har vänt mig till har varit fantastiskt. De har nu skickat remiss till en vanlig psykiatrimottagning. Till dess ska jag gå hos den psykiatriker jag träffade ikväll. Jag antar att det är bra. Eller nej, det är helt säkert bra. Det är den enda vägen jag kan ta nu. Det är den enda vägen som har en chans att ta mig ur det här. Det är den enda vägen.
Är hemma idag. Illamåendet överväldigar mig och paniktankarna är överallt. Det är tungt. För tungt för att klara av. Mamma har ringt akutpsykmottagningen. De vill att jag kommer in för att prata med någon, kanske läggas in. Det klarar jag inte. Då dör jag på riktigt. Och jag vill inte dö. Jag vill leva så att jag kan få honom tillbaka. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur det här hopplösa mörkret.
Jag mår inte så bra. Det finns säkert många av er som tycker att jag borde skriva något annat. Men allt annat vore en lögn. Och jag kan inte ljuga.
Jag har nätt och jämnt klarat dagen. Två killar på mitt jobb som jag inte känner särskilt väl la armen om mina axlar idag och frågade hur det var. Det var snällt. Men också ett tecken på att jag inte håller minen så bra längre.
Det sitter en klump i halsen hela tiden som gör det omöjligt att le. Och jag associerar allt med honom. Allt. Jag kan inte föra ett normalt samtal för jag har inga referenser som inte härför sig till honom eller något vi har gjort tillsammans. Så jag sitter tyst.
Min hjärna spelar mig ett spratt. Jag vet det. Det behövs nästan ingenting för att jag ska bryta ihop och blicken bli stirrig. Danmark, polisen, träning, mat, restauranger, bröllop, barn, fredagsmys. Det spelar nästan ingen roll vad folk pratar om. För jag kopplar allt. Försöker att i tanken gå till bilden av mina systrar för att mota bort honom. Men det är närmast omöjligt.
Jag kan inte styra över mina tankar. Jag önskar att jag kunde det. Jag beundrar dem som kan det. Men jag får bara inte till det.
Sparlåga Jag är helt tom. Blicken är stirrig och rörelserna långsamma. Det enda jag känner är klumpen i halsen, tryckvågorna i bröstet och illamåendet sakta annalkandes i bakgrunden. Jag orkar inte le. Min kollega frågade mig precis varför jag är så ”grouchy”. Det syns på mig nu. Det går inte att fejka idag. Men jag måste ta mig igenom några timmar till. Har saker jag måste göra idag. Möten att delta i. Jag vet inte hur det ska gå till. Hela jag går på sparlåga just nu. Men jag måste ta mig igenom dagen. Jag måste på något sätt lyckas ta mig igenom den här dagen.
Har precis kommit hem. Suttit på tåget och fixat jobbgrejer in i det sista. Pappa har födelsedagskalas nu. Är inte på kalashumör, även om det värsta har gått över. Det absolut värsta har passerat efter upprepade brutala slagsmål med mitt inre.
Min chef har spänt ögonen i mig flera gånger idag. Inget gör jag rätt. Fast i ärlighetens namn tror jag inte att jag har gjort så mycket fel heller, bara att jag helt saknar förmåga att verka självsäker och klar på min sak just nu. När anklagelserna flyger tar jag dem på mig. Det gör jag kanske i vanliga fall också men då har jag åtminstone styrkan och trovärdigheten att förklara situationen, visa att jag har koll. Nu har jag inte koll. Inte alls.
När min chef står bakom min rygg och säger att jag har tappat bort rätt version av rapporten tror jag honom. Det visade sig inte alls vara så. Men jag trodde honom ändå. För jag har ingen koll. Jag tappar bort saker. Gör fel. Jag känner inte igen mig själv. Den person jag en gång var finns inte kvar. Hon är helt borta. Och jag förstår inte hur hon någonsin ska kunna komma tillbaka.
En plats för att andas Jag mår dåligt. Det är värre än vanligt. Ångesten pumpar i bröstet och illamåendet sköljer i vågor över mig. Jag klarar inte det här. Min hjärna jobbar i högsta möjliga hastighet med att spela upp minne efter minne. Helt obetydliga saker; när vi gick en promenad, när vi gick på gymmet, när vi handlade mat, när vi gick på bio, när vi köpte färg till lägenheten, när vi åt frukost i soffan, när vi tvättade kläder. Helt obetydliga saker som gör att jag håller på att kollapsa. Allt gjorde vi tillsammans. Jag vet inte var jag ska ta vägen i tanken. Jag letar panikslaget efter ett andningshål, ett minne som inte rör honom, tankar som inte fyller mig med ångest. Men det går inte. Hela hjärnan är full med bilder av oss. För han var med på allt. I varenda liten del av mitt liv hade han en roll och var betydelsefull. Och jag var helt säker på att han kände samma för mig. Vad gör han av sina tankar nu? Tänker han aldrig tillbaka på något annat än deras fyra månader tillsammans? Eller tänker han tillbaka på oss ibland, bara det att det inte gör ont för honom? Bara det att han inte saknar det minsta? Vad gör han med sina tankar? Och vad ska jag göra med mina? Jag hittar ingen plats att vara på. Jag hittar ingen plats där jag kan andas.
Detta förbannade illamående Jag sitter med en påse redo under skrivbordet. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Vet inte om det är den nya medicinen. Har en liten andningspaus nu när jag skriver det här. För jag får i alla fall såna. Jag har alltid haft lätt för att må illa och jag kan inte räkna hur många gånger han under de här nio åren har kommit som en räddande ängel och stöttat mig hem med en påse i handen. Jag har fallit ihop på jobbet, i skolan och på stan. Och han har kommit varenda gång. Suttit med mig på toaletten, hållit min hand och strukit undan håret ur mitt ansikte.
Han har varit där för mig på alla sätt man kan tänka sig. Kanske det blev för mycket till slut? Kanske han inte orkade med en vardag där allt inte flöt på smärtfritt hela tiden, där solen inte sken varenda dag? Men för mig var det alltid sol. Varje dag med honom var för mig verklig lycka. Det är ingen desperat efterhandskonstruktion, utan det var något jag faktiskt kände. Absolut varenda kväll kröp jag in i hans famn. Det var inte en dag som gick förbi utan att vi somnade i varandras armar. Och jag var så fantastiskt trygg, glad och lycklig.
Anti-depressiva Jag tog för någon timme sen min första tablett anti-depressiv medicin. SSRI-preparat. Frågan huruvida jag skulle börja äta dessa togs upp redan för flera månader sen. Hos akutpsykmottagningen. Psykiatrikern där skrev ett recept, men rekommenderade det egentligen inte så länge jag fortfarande var i något slags förlängt chocktillstånd. Jag bestämde mig för att jag inte ville gå den vägen. För jag var livrädd för vad en sån medicin skulle göra med mig. Livrädd för bieffekterna. Livrädd för att de första veckorna skulle bli ännu sämre, en försämring jag inte på något sätt trodde mig kunna överleva. Livrädd för att vara fast med dem för evigt. Men nu. Nu går det inte längre. Det har gått fyra månader. Och mörkret håller på att förgöra mig. Det finns inga ljuspunkter. Att äta anti-depressiv medicin känns inte längre som ett val, det känns som ett måste.
En fot framför den andra Läkaren i morse var kall. Robotliknande. Jag var där i tio minuter, sen var det klart. Jag fick utskrivet någon stämningshöjande medicin och fick dessutom en tid hos samtalsterapeut nästa vecka. Var för skärrad för att komma ihåg att fråga om sömntabletter. Gick sen mot jobbet. Helt plötsligt slutade benen att röra sig och jag stod bara still på gatan. Jag stod så i flera minuter. Tänkte att nu, nu går jag sönder på riktigt. Nu lägger kroppen av. Jag försökte tänka på mina 365 dagar. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som rör sig i hans huvud. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Och så fortsatte jag gå. Satte en fot framför den andra tills jag var framme vid kontoret. Och nu sitter jag här. Framför mitt skrivbord. Och jag tänker banne mig klara mig igenom också den här dagen.
Runt omkring mig är det ständigt ett töcken. Konturerna är suddiga, ljuden svårdefinierade och intrycken svaga. Min verklighet är den som sker inne i mitt huvud. Där är bilderna knivskarpa, ljuden skärande och varenda tanke orsakar känslomässigt kaos och kollaps.
Jag är nära att falla omkull nu. Det mörka har fått ett sånt övertag och håller mig i ett sånt hårt grepp att jag inte ens ser strimmor av ljus längre. Jag försöker ta in alla bra saker jag har runt mig. Klär dem i ord och hoppas att de då ska bli mer verkliga och ha en chans att leta sig in på riktigt. Men de kommer inte in.
Jag vet inte vad jag ska känna. Jag får så många råd. Råd av välvilja, råd av ilska, råd av frustration, råd av kärlek. Jag ska inte vara ett offer – jag ska vara i känslorna. Jag ska ge mig själv tid att älta – jag ska välja att tänka positivt. Jag ska tränga bort de negativa tankarna och låtsas vara glad – jag ska låta mig själv vara ledsen. Jag ska skriva av mig allt jag känner – jag ska inte skriva negativa saker för då gräver jag ner mig. Jag ska se till att sysselsätta mig – jag ska låta mig själv vila.
Jag är förvirrad. Jag är så förvirrad. Jag försöker må så bra som möjligt i alla situationer. Jag låter det hemska komma bara när jag inte kan hålla det inne, men det är fortfarande alldeles för många timmar. Alldeles för många. Jag försöker göra saker, men just nu upptar jobbet så mycket av min energi att det inte finns någon kvar till att träffa vänner. För att umgås med vänner tar energi från mig. Även om det är världens finaste vänner. Jag har alltid känt så. Att jag blir trött av det. Det är väl ett prestationsspöke i mitt huvud det med antar jag. Att bara vara hemma med min familj är det enda som inte tar energi. Så har det alltid varit egentligen, men nu är det så mer än någonsin förut.
Idag mår jag sämre än vad jag har gjort på flera veckor. Jag vet inte varför. Jag har hetsigt skrivit ett långt sms till den enda av hans kollegor som jag förut har haft någon som helst kontakt med. Jag har inte skickat och jag ska inte skicka. Men jag har skickat sms till hans mamma. Fastän jag lovade mig själv att inte göra det. För det enda som sker är att jag förstör min relation med henne. Men jag vet inte var jag ska göra av tankarna längre.
Jag vaknade desperat. Och desperationen avtar inte. Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Ikväll skulle jag ha sovit i lägenheten. Gå till husläkare imorgon bitti klockan åtta. Fortsätta till jobbet. Träna ett pass på kvällen som jag redan har anmält mig till. Det är så avlägset att det inte ens känns verkligt längre. Precis allt är overkligt igen. Min morbror sa till mig igår att jag måste sluta kämpa så hårt. Jag förstod inte vad han menade, jag måste ju kämpa för att kunna gå till jobbet, för att leva något som kan kallas liv. Han förklarade att jag måste sluta kämpa emot känslorna och acceptera. Men om jag slutar kämpa emot, då blir det så här. Då ligger jag paralyserad i sängen eller soffan utan förmåga att göra någonting alls. Ingenting alls förutom att gråta och låta tiden gå.
Jag orkar snart inte mer. Jag är så trött. Jag är livrädd inför jobbet imorgon. Livrädd för vad jag ska ställas inför. Jag är livrädd över att flytta till lägenheten. Så livrädd att jag inte ens vet om jag någonsin kommer att kunna. Tänk om jag aldrig klarar det. Idag är det exakt fyra månader sen jag flyttade ut ur den där lägenheten. Och i samma sekund smsade han henne och sa att det var klart. Att jag var borta och att han ville satsa på henne. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta längre. I mitt huvud spelas minnesbilderna av sommaren upp om och om igen. Det som jag trodde var världens bästa sommar. Sommaren då vi la grunden för en sagolikt underbar framtid tillsammans. Men allt var bara lögner.
Jag kliver ut från mitt sovrum varje morgon som en sårad, besegrad soldat. Nätterna har blivit en tortyr. Mornarna en evig kamp mot trycket över mitt bröst. Jag är helt slut. Jag har inte ens drömt om honom i natt. Jag har bara drömt om mig själv. Ensam. Och vart jag än vände mig i drömmen hittade jag honom inte. Jag stod i ett hörn på den där idiotiska konferensen och bläddrade desperat bland mina sms. Men han fanns inte där. Han fanns bara inte där. Och när jag vaknade insåg jag att det är så också, han finns inte här längre. Han är borta. Och jag kan inte få mig själv att kliva upp till en sån verklighet. Jag kan inte röra mig.
Vaknade precis med ett ryck av en djup dröm. Tårar rinner nerför mina kinder utan stopp. I drömmen var jag på en stor social tillställning, nån konferensliknande grej. Jag klarar inte riktigt såna. Har svårt att ta plats och naturligt falla in i en grupp. Känner att jag tränger mig på och drar mig undan istället. Så jag blir lätt ensam. Men det har alltid varit okej för jag har kunnat ringa honom om jag blivit ledsen. Jag har kunnat skicka ett sms och känt trygghet. Nu är jag ensam. Det finns ingen att ringa. Jag har ingen som är så nära. Som förstår och som är min trygghet. Jag kommer inte att klara mig utan honom. Jag klarar inte det här.
Jag har haft en bättre kväll. Och jag hoppas på en bättre natt. Bättre sömn. Bättre drömmar.
Innan middagen satt vi och åt snacks, jag och min ena syster. Hon berättade då för mig att den där ”rävbacken” ju var god. Vilken ”rävbacke”, frågade jag. Ja, eller ”rövstacken” kanske det hette, svarade hon då. Vad hon menade var ”myrstack”, en röra med creme fraiche, färskost, rödlök och rom. Den där ”rövstacken” har jag smålett åt hela kvällen.
Nu står mina systrar här bredvid. De är på sånt där trevligt humör. Fnissar. Kramas. Kommer med diverse märkliga filosofiska iakttagelser. En syster sa precis att hon känner sig full framtill, i bröstet. Och det gör att hon har lite svårt att andas. Särskilt när min andra syster kramar henne för hårt. Och det gör hon ofta.
Såna små skådespel får jag ibland bevittna här hemma. Och de fyller mitt hjärta med någonting annat än saknad. Jag är så innerligt glad att jag har mina systrar.
Förstår inte hur jag kan ha så många ord i mig som måste ut. Det mesta av det jag skriver når aldrig ens er. Det värsta är att mina ord alltid bara handlar om mig. Jag har en drös obesvarade mail i min mailkorg. Fantastiskt fina mail från fantastiskt fina människor. Men när jag läser deras ord vill jag inte bara svara saker som handlar om mig, mig, mig. Det vill jag verkligen inte. Så jag försöker skriva något annat. Men det går inte. Det går bara inte. Jag har raderat vartenda utkast. För alltihop är bara ältande. Det ger mig nog ångest att låta er anonyma läsare ta del av allt detta ältande. Att tvinga på en individuell människa det, med den känsla av förpliktelse att svara som jag vet lätt uppstår, det vill jag inte.
Jag vet att jag mången gång upprepar mig. Jag vet att jag upprepar känslor, händelser, egenskaper, ja, det mesta harvar jag flera gånger om. Jag vet att jag ofta skriver om de mest ordinära saker. Ibland får jag nästan fnatt när jag har skrivit något riktigt urtrist, och tänker; vem har jag blivit, vad är det för hybris jag egentligen har fått, som på riktigt tror att någon vill lägga tid på att läsa det här? Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan inspirera och motivera. Istället ältar jag. Istället har jag fått hybris och stolpar upp de mest ordinära aktiviteter i följd som om de vore en prisvinnande roman. Det gör mig verkligt ledsen att jag är så fast i min egna ofta självupptagna värld.
Med det sagt vill jag nu bara ge er alla ett innerligt tack. Tack för att ni är så många som fortsätter att läsa, kommentera och skicka mail. Trots mina upprepningar och ibland intetsägande texter. Trots mina ibland alldeles för sena eller till och med uteblivna svar. Och till sist, ett oändligt tack för att ni inte låter mig ge upp. Jag hoppas innerligt att ni själva aldrig gör det heller.
Igår låg jag och min syster i min säng och googlade vad hennes rödsprängda ögon kunde vara för något. Han brukade skoja med mig om det. Jag googlar allt och brukar sen förkunna högt vilka olika livsfarliga sjukdomar det kan vara fråga om. Jag inser nu att det inte låter särskilt roligt, men vi brukade skratta åt det hela.
I somras fick han ett stort sår på smalbenet efter en övning på gymet. Såret blev efter några dagar alldeles svart. Det såg läskigt ut och jag satte mig genast att googla hemskheten. Som jag alltid gjorde. Förkunnade sedan halvt på skoj, halvt i skräck, att det måste vara kallbrand som kunde leda till amputation. Jag trodde att han skulle bli rädd. Men han skrattade bara.
Herre Gud vad han skrattade åt min alltid överdrivna oro. Det var befriande. Det satte ett stopp på katastroftankarna i mitt huvud. För jag har alltid haft sådana. Alltid målat upp värsta tänkbara scenario. Men det var hanterbart så länge han fanns där för att skratta åt mig, med mig. Så länge han fanns där för att ta ner mig på jorden tog inte oron över mig. Den fick aldrig fäste på riktigt för han såg till att den med en gång mattades.
Men nu. Nu sitter jag ensam med min oro. Och det finns ingen som skrattar åt den. Det finns ingen som stoppar mig innan jag har gått för långt. Så jag går för långt. Jag går hela vägen fram till fasansfulla scenarion. Scenarion som jag sen måste bära ensam.
Jag saknar, saknar, saknar hans skratt. Hans skratt som tog ner mig på jorden och skänkte mig lugn. Jag vill så gärna höra honom skratta igen. Bara en gång till.
Måste skärpa mig nu. En liten uppryckning bara. Kan inte pressa mig själv till att vara strålande glad, men jag måste få upp näsan över vattenytan. Få lite luft. Det måste vara målet idag. Upp över ytan och andas igen.
Jag har skrivit många gånger nu att jag inte kan sätta mig ansikte mot ansikte med honom. Jag har skrivit det så många gånger att jag ser det framför mig. Jag ser mig själv sitta där framför honom. På restaurangen förra året den 21 oktober. Han hade överraskat mig och bokat bord. Året innan spenderade vi på McDonalds ätandes glass och jag skojade om att det definitivt hade skett en nedgång sen Grand Hotel på vår ettårsdag och Parisresan på vår tvåårsdag. Men den här årsdagen, den åttaåriga, hade han ansträngt sig så mycket. Han hade klätt upp sig. Jag bar min favoritklänning, en svart i spets. Det var nästan en nervös stämning i luften. Han tittade på mig lite klurigt, som om han hade planerat en överraskning.
När vi hade satt oss tittade han mig i ögonen och fattade tag i min hand, och det kändes precis lika pirrigt som under våra första veckor tillsammans. Så tog han fram en liten smyckesask ur fickan som han räckte till mig. Sen frågade han om jag ville förlova mig på riktigt med honom. Vi hade pratat om det lite löst i flera år egentligen, men aldrig bestämt något officiellt. Han hade inte köpt en ring, för han ville att vi skulle välja tillsammans, men han hade köpt en sagolikt fin droppformad pärla att hänga på det hjärthalsband jag alltid bar som jag hade fått av honom flera år tidigare. Han var så nervös. Blev lite röd om kinderna. Jag blev också nervös. Kände hur hjärtat började klappa lite fortare och hur det hettade i ansiktet. Och det var som att vi var alldeles nykära igen. Han satte pärlan på kedjan och knäppte spännet i min nacke. Och jag var lyckligare än någonsin.
Jag gråter nu ohämmat igen. Tårar och kallsvettningar gör att jag är genomblöt precis överallt. Jag har inte gråtit så mycket som jag har gjort de två senaste dagarna på flera veckor. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag vet inte varför det blir värre och inte bättre. Jag vet inte, för jag tycker verkligen att jag gör allt jag kan. Jag har varit i fjällen och åkt skidor med släkten, jag har varit på jobbet och i alla fall försökt uträtta något av värde, och jag har umgåtts och haft det trevligt med min familj. Men jag får inte stopp på tårarna. Jag saknar honom oändligt mycket. Det är en gränslös saknad som tar över hela mig. Jag kan inte sluta älska honom. Och varenda sekund saknar jag honom. Det går inte över. Jag önskar bara en stunds frid. En liten stund utan dessa förgörande känslor av saknad.
