Dag 73 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Sparlåga
Jag är helt tom. Blicken är stirrig och rörelserna långsamma. Det enda jag känner är klumpen i halsen, tryckvågorna i bröstet och illamåendet sakta annalkandes i bakgrunden. Jag orkar inte le. Min kollega frågade mig precis varför jag är så ”grouchy”. Det syns på mig nu. Det går inte att fejka idag. Men jag måste ta mig igenom några timmar till. Har saker jag måste göra idag. Möten att delta i. Jag vet inte hur det ska gå till. Hela jag går på sparlåga just nu. Men jag måste ta mig igenom dagen. Jag måste på något sätt lyckas ta mig igenom den här dagen.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
En plats för att andas
Jag mår dåligt. Det är värre än vanligt. Ångesten pumpar i bröstet och illamåendet sköljer i vågor över mig. Jag klarar inte det här. Min hjärna jobbar i högsta möjliga hastighet med att spela upp minne efter minne. Helt obetydliga saker; när vi gick en promenad, när vi gick på gymmet, när vi handlade mat, när vi gick på bio, när vi köpte färg till lägenheten, när vi åt frukost i soffan, när vi tvättade kläder. Helt obetydliga saker som gör att jag håller på att kollapsa. Allt gjorde vi tillsammans. Jag vet inte var jag ska ta vägen i tanken. Jag letar panikslaget efter ett andningshål, ett minne som inte rör honom, tankar som inte fyller mig med ångest. Men det går inte. Hela hjärnan är full med bilder av oss. För han var med på allt. I varenda liten del av mitt liv hade han en roll och var betydelsefull. Och jag var helt säker på att han kände samma för mig. Vad gör han av sina tankar nu? Tänker han aldrig tillbaka på något annat än deras fyra månader tillsammans? Eller tänker han tillbaka på oss ibland, bara det att det inte gör ont för honom? Bara det att han inte saknar det minsta? Vad gör han med sina tankar? Och vad ska jag göra med mina? Jag hittar ingen plats att vara på. Jag hittar ingen plats där jag kan andas.
Kategori: Allmänt
Detta förbannade illamående
Jag sitter med en påse redo under skrivbordet. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Vet inte om det är den nya medicinen. Har en liten andningspaus nu när jag skriver det här. För jag får i alla fall såna. Jag har alltid haft lätt för att må illa och jag kan inte räkna hur många gånger han under de här nio åren har kommit som en räddande ängel och stöttat mig hem med en påse i handen. Jag har fallit ihop på jobbet, i skolan och på stan. Och han har kommit varenda gång. Suttit med mig på toaletten, hållit min hand och strukit undan håret ur mitt ansikte.
Han har varit där för mig på alla sätt man kan tänka sig. Kanske det blev för mycket till slut? Kanske han inte orkade med en vardag där allt inte flöt på smärtfritt hela tiden, där solen inte sken varenda dag? Men för mig var det alltid sol. Varje dag med honom var för mig verklig lycka. Det är ingen desperat efterhandskonstruktion, utan det var något jag faktiskt kände. Absolut varenda kväll kröp jag in i hans famn. Det var inte en dag som gick förbi utan att vi somnade i varandras armar. Och jag var så fantastiskt trygg, glad och lycklig.
Kategori: Allmänt
Anti-depressiva
Jag tog för någon timme sen min första tablett anti-depressiv medicin. SSRI-preparat. Frågan huruvida jag skulle börja äta dessa togs upp redan för flera månader sen. Hos akutpsykmottagningen. Psykiatrikern där skrev ett recept, men rekommenderade det egentligen inte så länge jag fortfarande var i något slags förlängt chocktillstånd. Jag bestämde mig för att jag inte ville gå den vägen. För jag var livrädd för vad en sån medicin skulle göra med mig. Livrädd för bieffekterna. Livrädd för att de första veckorna skulle bli ännu sämre, en försämring jag inte på något sätt trodde mig kunna överleva. Livrädd för att vara fast med dem för evigt. Men nu. Nu går det inte längre. Det har gått fyra månader. Och mörkret håller på att förgöra mig. Det finns inga ljuspunkter. Att äta anti-depressiv medicin känns inte längre som ett val, det känns som ett måste.
Kategori: Allmänt
En fot framför den andra
Läkaren i morse var kall. Robotliknande. Jag var där i tio minuter, sen var det klart. Jag fick utskrivet någon stämningshöjande medicin och fick dessutom en tid hos samtalsterapeut nästa vecka. Var för skärrad för att komma ihåg att fråga om sömntabletter. Gick sen mot jobbet. Helt plötsligt slutade benen att röra sig och jag stod bara still på gatan. Jag stod så i flera minuter. Tänkte att nu, nu går jag sönder på riktigt. Nu lägger kroppen av. Jag försökte tänka på mina 365 dagar. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som rör sig i hans huvud. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Och så fortsatte jag gå. Satte en fot framför den andra tills jag var framme vid kontoret. Och nu sitter jag här. Framför mitt skrivbord. Och jag tänker banne mig klara mig igenom också den här dagen.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Förvirrad, desperat, trött och livrädd
Jag vet inte vad jag ska känna. Jag får så många råd. Råd av välvilja, råd av ilska, råd av frustration, råd av kärlek. Jag ska inte vara ett offer – jag ska vara i känslorna. Jag ska ge mig själv tid att älta – jag ska välja att tänka positivt. Jag ska tränga bort de negativa tankarna och låtsas vara glad – jag ska låta mig själv vara ledsen. Jag ska skriva av mig allt jag känner – jag ska inte skriva negativa saker för då gräver jag ner mig. Jag ska se till att sysselsätta mig – jag ska låta mig själv vila.
Jag är förvirrad. Jag är så förvirrad. Jag försöker må så bra som möjligt i alla situationer. Jag låter det hemska komma bara när jag inte kan hålla det inne, men det är fortfarande alldeles för många timmar. Alldeles för många. Jag försöker göra saker, men just nu upptar jobbet så mycket av min energi att det inte finns någon kvar till att träffa vänner. För att umgås med vänner tar energi från mig. Även om det är världens finaste vänner. Jag har alltid känt så. Att jag blir trött av det. Det är väl ett prestationsspöke i mitt huvud det med antar jag. Att bara vara hemma med min familj är det enda som inte tar energi. Så har det alltid varit egentligen, men nu är det så mer än någonsin förut.
Idag mår jag sämre än vad jag har gjort på flera veckor. Jag vet inte varför. Jag har hetsigt skrivit ett långt sms till den enda av hans kollegor som jag förut har haft någon som helst kontakt med. Jag har inte skickat och jag ska inte skicka. Men jag har skickat sms till hans mamma. Fastän jag lovade mig själv att inte göra det. För det enda som sker är att jag förstör min relation med henne. Men jag vet inte var jag ska göra av tankarna längre.
Jag vaknade desperat. Och desperationen avtar inte. Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Ikväll skulle jag ha sovit i lägenheten. Gå till husläkare imorgon bitti klockan åtta. Fortsätta till jobbet. Träna ett pass på kvällen som jag redan har anmält mig till. Det är så avlägset att det inte ens känns verkligt längre. Precis allt är overkligt igen. Min morbror sa till mig igår att jag måste sluta kämpa så hårt. Jag förstod inte vad han menade, jag måste ju kämpa för att kunna gå till jobbet, för att leva något som kan kallas liv. Han förklarade att jag måste sluta kämpa emot känslorna och acceptera. Men om jag slutar kämpa emot, då blir det så här. Då ligger jag paralyserad i sängen eller soffan utan förmåga att göra någonting alls. Ingenting alls förutom att gråta och låta tiden gå.
Jag orkar snart inte mer. Jag är så trött. Jag är livrädd inför jobbet imorgon. Livrädd för vad jag ska ställas inför. Jag är livrädd över att flytta till lägenheten. Så livrädd att jag inte ens vet om jag någonsin kommer att kunna. Tänk om jag aldrig klarar det. Idag är det exakt fyra månader sen jag flyttade ut ur den där lägenheten. Och i samma sekund smsade han henne och sa att det var klart. Att jag var borta och att han ville satsa på henne. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta längre. I mitt huvud spelas minnesbilderna av sommaren upp om och om igen. Det som jag trodde var världens bästa sommar. Sommaren då vi la grunden för en sagolikt underbar framtid tillsammans. Men allt var bara lögner.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Rövstack och fulla bröst
Jag har haft en bättre kväll. Och jag hoppas på en bättre natt. Bättre sömn. Bättre drömmar.
Innan middagen satt vi och åt snacks, jag och min ena syster. Hon berättade då för mig att den där ”rävbacken” ju var god. Vilken ”rävbacke”, frågade jag. Ja, eller ”rövstacken” kanske det hette, svarade hon då. Vad hon menade var ”myrstack”, en röra med creme fraiche, färskost, rödlök och rom. Den där ”rövstacken” har jag smålett åt hela kvällen.
Nu står mina systrar här bredvid. De är på sånt där trevligt humör. Fnissar. Kramas. Kommer med diverse märkliga filosofiska iakttagelser. En syster sa precis att hon känner sig full framtill, i bröstet. Och det gör att hon har lite svårt att andas. Särskilt när min andra syster kramar henne för hårt. Och det gör hon ofta.
Såna små skådespel får jag ibland bevittna här hemma. Och de fyller mitt hjärta med någonting annat än saknad. Jag är så innerligt glad att jag har mina systrar.
Kategori: Allmänt
Tack för att ni inte låter mig ge upp
Förstår inte hur jag kan ha så många ord i mig som måste ut. Det mesta av det jag skriver når aldrig ens er. Det värsta är att mina ord alltid bara handlar om mig. Jag har en drös obesvarade mail i min mailkorg. Fantastiskt fina mail från fantastiskt fina människor. Men när jag läser deras ord vill jag inte bara svara saker som handlar om mig, mig, mig. Det vill jag verkligen inte. Så jag försöker skriva något annat. Men det går inte. Det går bara inte. Jag har raderat vartenda utkast. För alltihop är bara ältande. Det ger mig nog ångest att låta er anonyma läsare ta del av allt detta ältande. Att tvinga på en individuell människa det, med den känsla av förpliktelse att svara som jag vet lätt uppstår, det vill jag inte.
Jag vet att jag mången gång upprepar mig. Jag vet att jag upprepar känslor, händelser, egenskaper, ja, det mesta harvar jag flera gånger om. Jag vet att jag ofta skriver om de mest ordinära saker. Ibland får jag nästan fnatt när jag har skrivit något riktigt urtrist, och tänker; vem har jag blivit, vad är det för hybris jag egentligen har fått, som på riktigt tror att någon vill lägga tid på att läsa det här? Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan inspirera och motivera. Istället ältar jag. Istället har jag fått hybris och stolpar upp de mest ordinära aktiviteter i följd som om de vore en prisvinnande roman. Det gör mig verkligt ledsen att jag är så fast i min egna ofta självupptagna värld.
Med det sagt vill jag nu bara ge er alla ett innerligt tack. Tack för att ni är så många som fortsätter att läsa, kommentera och skicka mail. Trots mina upprepningar och ibland intetsägande texter. Trots mina ibland alldeles för sena eller till och med uteblivna svar. Och till sist, ett oändligt tack för att ni inte låter mig ge upp. Jag hoppas innerligt att ni själva aldrig gör det heller.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jag har skrivit många gånger nu att jag inte kan sätta mig ansikte mot ansikte med honom. Jag har skrivit det så många gånger att jag ser det framför mig. Jag ser mig själv sitta där framför honom. På restaurangen förra året den 21 oktober. Han hade överraskat mig och bokat bord. Året innan spenderade vi på McDonalds ätandes glass och jag skojade om att det definitivt hade skett en nedgång sen Grand Hotel på vår ettårsdag och Parisresan på vår tvåårsdag. Men den här årsdagen, den åttaåriga, hade han ansträngt sig så mycket. Han hade klätt upp sig. Jag bar min favoritklänning, en svart i spets. Det var nästan en nervös stämning i luften. Han tittade på mig lite klurigt, som om han hade planerat en överraskning.
När vi hade satt oss tittade han mig i ögonen och fattade tag i min hand, och det kändes precis lika pirrigt som under våra första veckor tillsammans. Så tog han fram en liten smyckesask ur fickan som han räckte till mig. Sen frågade han om jag ville förlova mig på riktigt med honom. Vi hade pratat om det lite löst i flera år egentligen, men aldrig bestämt något officiellt. Han hade inte köpt en ring, för han ville att vi skulle välja tillsammans, men han hade köpt en sagolikt fin droppformad pärla att hänga på det hjärthalsband jag alltid bar som jag hade fått av honom flera år tidigare. Han var så nervös. Blev lite röd om kinderna. Jag blev också nervös. Kände hur hjärtat började klappa lite fortare och hur det hettade i ansiktet. Och det var som att vi var alldeles nykära igen. Han satte pärlan på kedjan och knäppte spännet i min nacke. Och jag var lyckligare än någonsin.
Jag gråter nu ohämmat igen. Tårar och kallsvettningar gör att jag är genomblöt precis överallt. Jag har inte gråtit så mycket som jag har gjort de två senaste dagarna på flera veckor. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag vet inte varför det blir värre och inte bättre. Jag vet inte, för jag tycker verkligen att jag gör allt jag kan. Jag har varit i fjällen och åkt skidor med släkten, jag har varit på jobbet och i alla fall försökt uträtta något av värde, och jag har umgåtts och haft det trevligt med min familj. Men jag får inte stopp på tårarna. Jag saknar honom oändligt mycket. Det är en gränslös saknad som tar över hela mig. Jag kan inte sluta älska honom. Och varenda sekund saknar jag honom. Det går inte över. Jag önskar bara en stunds frid. En liten stund utan dessa förgörande känslor av saknad.