Precis när jag hade skrivit mitt förra inlägg fick jag en uppgift på jobbet. Det var stressigt för jag hade verkligen hamnat i dvala. Men när jag hade kommit en bit på uppgiften kändes det på något sätt ändå skönt. Skönt att ha uträttat något litet av värde idag.
Nu är jag uppeldad och vet inte riktigt hur jag ska komma ner i varv. Jag förstår inte ens hur det kan hända men jag har på något sätt lyckats tappa bort mina sömntabletter. Eller så är de slut. Jag är så förvirrad nu för tiden så jag vet inte ens vad som har hänt med dem. Borta är de i alla fall. De var borta redan igår vilket innebär att jag har en orolig tre timmars-sömn i ryggen. Jag borde ju vara fruktansvärt trött nu men känner det där obehagliga adrenalinet igen. Fy.
Sitter i soffan efter att ha tittat på handboll med pappa. Känner mig så sagolikt tacksam för att jag har min familj. Så fort jag lämnas ensam så känns det som att jag ska bli galen. Fruktansvärda tankar invaderar mig och det blir helt svart bakom ögonen. Jag är så tacksam för att jag inte behöver spendera mina kvällar ensam.
Dessutom känner jag en sån otrolig tacksamhet mot er som läser den här bloggen. Jag är alltid tacksam men efter några dagar av oro för att jag bara har lyckats skriva samma svarta saker har jag idag känt mig extra tacksam på något sätt. Men det är lite jobbigt att leva med detta eviga dåliga samvete för att jag inte svarar på era kommentarer. Gud, vad jag grämer mig över det. Jag trycker bara bort de kommentarer som jag vet att jag inte riktigt klarar. Resten planerar jag att svara på. Jag har hundratals kommentarer som väntar på svar. Jag vet att det på alla sätt och vis är ett tecken på dålig karaktär, men jag får bara inte till det just nu. Eller så har jag alltid haft den där Alfons-genen som gör att jag skjuter upp saker i oändlighet. Det kan vara så.
Med det avslutar jag historiens mest splittrade inlägg. Hoppas nu bara att jag kan sova. Mer än något hoppas jag på det. Och så inte att glömma, ett tack. Ett kärleksfullt tack till er.
Trött och rädd Jag somnade precis sittande vid mitt skrivbord. Vaknade av att armen dunkade i stolen. Det kändes hemskt oprofessionellt. Jag skäms nästan av att erkänna det för er här. Det värsta är att jag har längtat efter att få vara trött. Att slippa adrenalinet som gör att jag kastas i höghastighet mellan olika obehagliga minnesbilder. Men det är inte skönt att vara så här trött heller. För tankarna försvinner aldrig. Hjärnan jobbar långsammare, men likväl finns de alltid där. Nu sitter jag och undrar förtvivlat hur jag ska orka ta mig hem. Särskilt promenaden mellan kontoret och tåget. Det finns inget värre. Så många triggers. Så mycket rädsla. Jag mår illa när jag tänker på det. Skulle behöva en kompis att hålla i handen. Som när jag gick på dagis. Gå i ett led efter de andra och hålla min kompis i handen. Jag vill inte gå den där promenaden ensam. Jag tycker att det är så konstigt att det känns svårare och svårare att vistas inne i stan. I början ville jag nästan få syn på honom. Nu är jag absolut livrädd.
Andras lyckliga relationer Jag har en kollega på jobbet som jag ofta äter lunch med. Mina favoritluncher är när det är bara hon och jag. Inte för att jag inte gillar de andra, utan för att jag tycker att det är lättare att prata med en person i taget. Och denna kollega är bäst. Hon är alltid pålitlig och dessutom en frisk fläkt. Jag har sagt till henne att jag inte riktigt klarar av dessa evinnerliga samtal om bröllop och barn som mina andra kollegor är experter på. Men jag behöver aldrig oroa mig när jag pratar med henne. Hon har alltid starka åsikter om allt mellan himmel och jord och även om jag redan förut uppskattade hennes sällskap, uppskattar jag det än mer nu. I jämförelse med andra samtal jag tvingas delta i där jag till slut står apatisk med tom blick utan att säga ett ord, är det endast några få gånger jag blir påmind och ledsen när jag pratar med henne. Jag vet inte om det är det hon pratar om i sig eller sättet hon gör det på. Men det är något med henne som gör att det känns fel att vara ledsen. Det är bra. Att ha henne som kollega. Även om hon, liksom varenda kotte på mitt jobb, är gift eller åtminstone sambo sen hundra år tillbaka, får jag inte ensamheten upptryckt i ansiktet som så ofta är fallet i konversationer med andra kollegor. Det är inte det att jag inte unnar andra lyckliga relationer, för det gör jag verkligen, men jag tror att det är oundvikligt att som lämnad inte känna att det är jobbigt när andra pratar om sina lyckliga relationer. Jag vill alla mina vänner väl, men ibland blir jag tokig av att nästan varenda en har en kärleksfull respektive som verkar älska dem över allt annat. Det går inte att förklara på annat sätt än att ensamheten känns mindre påtaglig när andra i min närhet också är ensamma. Det är lite hemskt, men sant.
Trött. Jag är så obarmhärtigt trött. Inte bara när jag vaknar. Inte bara vid eftermiddagsdippen. Jag är trött hela tiden. Utan avbrott. Hela jag känns som seg kola. Det är mycket som snurrar. Det är det alltid. Men jag kan inte ta fasta på någonting just nu. Jag är helt slut.
Idag har jag besökt den vanliga psykiatrimottagningen för första gången. För en intervju. Jag kände mig närmast galen när jag grät och nickade på nästan varenda fråga hon ställde. Avslutningsvis frågade hon vad jag hade för förväntningar på hjälpen jag skulle få. Jag svarade att jag inte hade några förväntningar. För det har jag inte. Jag, som normalt sett är väldigt lösningsorienterad, ser inga lösningar. Jag ser inga lösningar som inte inkluderar honom. Och han vill inte vara en del av mitt liv. Han behöver inte mig längre. Och då ser jag absolut inga lösningar. Hur orimligt det än verkar gör jag inte det.
Som ni märker fortsätter hopplösheten att prägla alla mina tankar. Jag pratade till och med om den där hopplöshetskänslan med min gamla uppsatspraktikhandledare idag. Han är en högt uppsatt chef på mitt jobb och är i mångt och mycket den optimala konsulten. Affärsmässig, professionell och korrekt. Han berättade om hur han desperat hade sökt någon slags förtröstan efter att han och hans familj hade överlevt tsunamivågen i Thailand. Han sa att han förstod känslan av att verkligheten känns overklig. För det är verkligen så det är. Trots att jag lever i den här verkligheten varje dag, känns ingenting verkligt för mig längre.
Idag fick jag i uppgift att hämta vår hund på djursjukhuset. Det var bra. Att se honom komma ut med viftande svans. Att krama om honom, även om han oftast är ganska motvillig till mys. Att ge honom något gott och titta på när han knastrar i sig det så fort han kan. Det var bra. Men det känns inte som att det räcker. Det känns inte som att det på långa vägar räcker för att fylla tomrummet. Jag försöker. Jag försöker hela tiden hitta sätt att fylla livet med bra saker. Men jag får bara inte bort den där känslan av hopplöshet. Hopplösheten är alltid så orimligt plågsamt närvarande.
Igår kväll träffade jag världens bästa vän och hennes fina lilla hund i min lägenhet. Jag var stressad innan. Stressad över att gå in och handla mat på vår mataffär, stressad över att köra bil på våra vägar i mörkret. Men det gick okej. Jag skrattade ibland och kände mig lugn nästan hela kvällen.
Hon gick ganska tidigt imorse och jag var så trött att jag direkt stapplade tillbaka till sängen. Och sov till klockan ett. Hur kan jag vara så trött? Jag har inte sovit till klockan ett sen jag var femton. Jag förstår inte vad som händer med mig.
Sen när jag äntligen vaknade var jag ledsen. Och det bara brast. Jag kunde inte sluta tänka på när vi nervösa gick runt i kyrkan fyra veckor innan han lämnade mig för henne. Vi höll handen och pratade om hur spännande och lite läskigt det skulle bli att gifta oss.
Den där kyrkan måste jag åka förbi varje gång jag ska åka till lägenheten från mina föräldrar. Varje gång jag ska besöka farmor och farfar. Den kommer alltid stå där och det kommer alltid vara kyrkan vi skulle ha gift oss i den 12 juli i år. Ett bröllop som aldrig blir av. Ett liv jag aldrig får leva.
Jag saknar honom mer än någonsin idag. Satt på soffkanten i grodställning för att inte spilla salladen jag åt direkt ur bunken från igår. Som vi alltid brukade göra. Han brukade reta mig för att jag jämt satt så konstigt. Jag vill inte fortsätta utan honom.
Hur har han kunnat göra så här? Hålla min hand i kyrkan där vi skulle gifta oss och två veckor senare vara otrogen med en kvinna han sen lämnar mig för. Han lämnar mig för att leva hela sitt liv med henne. Jag vet inte hur jag ska kunna leva mitt liv nu. Jag vill inte ens leva mitt liv nu.
Det var inte meningen att den här bloggen skulle handla om hur jag faller djupare ner i mörkret. Det var inte meningen att jag skulle skriva om och om igen hur dåligt jag mår.
Jag trodde att den skulle fyllas med allt bra jag skulle göra för att ta mig uppåt. Fysisk och mental träning. Kanske matlagning, karriärdrömmar och resor. Jag hoppas att den någon gång kan handla om det. Men just nu räcker bara energin inte till. Jag är för trött. För orkeslös. För ledsen.
Jag kommer alltid att älska honom, alltid sakna honom, alltid vilja ha honom tillbaka, men jag vet att jag inte får låta mig själv fullständigt uppslukas av tankar på honom så som jag gör nu. För det leder mig ingenstans alls. Jag vet det. Och jag ska ju bli fantastisk.
Den här dagen. Alltså, den här dagen. Jag hade en vidrig morgon. Rent ut sagt vidrig. Orkade inte resa mig ur sängen. Så jag låg där, oförmögen att röra mig, med vedervärdiga tankar som aldrig slutade spinna. Men det värsta var att jag inte mådde sämst i familjen.
Min syster spenderade morgonen på toalettgolvet i ett kraftigt migränanfall. Utlöst av en fruktansvärd tentaperiod som hon nyss har genomlidit. Samtidigt sitter vår hund på golvet och spyr. Om och om igen. Han är nu inlagd på djursjukhus. Min syster ligger med en filt över huvudet i soffan. Och jag framstår helt plötsligt som ganska pigg.
Det är kanske hemskt att jag tycker så här, men det är på något sätt skönt att slippa vara ynkligast hela tiden. Jag är gladast när jag får vara den som tar hand om andra, inte vara den som blir omhändertagen. Och idag var jag tvungen att lyfta mig ur min ynklighet, när någon var tvungen att åka och hämta min andra syster på djursjukhuset. Det var bra. Att tvingas bortse från mitt egna nedtryckta tillstånd och hjälpa familjen så som det ska vara. Det var jobbigt, men bra.
Efter jobbet igår åkte jag för att träffa psykiatrikern. Jag var inte i så bra skick. Kände mig lite som en tickande bomb. Det lilla bra jag hade känt bara någon timme tidigare var borta. Att då behöva gå genom stan i mörkret för att komma till tunnelbanan tryckte ned mig ordentligt. Jag har låtit honom ta Stockholm från mig. Att gå inne i stan, särskilt på kvällarna, gör mig fruktansvärt stressad och orolig. Jag klarar det bara inte.
Idag har jag återigen dippat. Precis som förra fredagen vaknade jag med illamående och svart bakom ögonen. Sov dåligt trots sömntablett. Igår satt jag och berättade för psykiatrikern att jag sov okej och att illamåendet nästan var borta. Det är som ett dåligt skämt att de sakerna sen direkt slutar fungera. Allt känns just nu som ett dåligt skämt. Ett dåligt skämt som tillfälligt har ersatt min gamla verklighet. Och jag glömmer hela tiden bort att han inte är här. Hela tiden.
Jobbet Jag har precis druckit en kopp te i sällskap av två kollegor. Vi pratade om organisation och olika sätt att förbättra verksamheten. Jag kan verkligen känna att jag brinner för den sortens frågor. Även om jag inte kan uppbåda den osannolika mängd energi och glöd som jag förut brukade göra när jag talade om såna frågor, kan jag fortfarande känna att det rycker tag i mig. Effektivisering och förbättring av organisationsstrukturer. Gud, jag inser att jag låter helflummig nu. Men det känns som ett gott tecken. Det är synd bara att mitt jobb inte alls går ut på att syssla med såna saker. Och extra synd är det att jag inte vet vad det är för jobb som gör det.
Precis innan testunden pratade jag med min ena chef. Hon ville veta hur jag mådde. Jag sa som det var; att jag går till jobbet men att det i princip är det enda jag mäktar med. Utöver min andra chef, som mest skäller på mig, är alla på mitt jobb väldigt snälla mot mig. Jag vet att de som jobbar i min lilla grupp vet. De vet, och även om de inte förstår, verkar de i alla fall acceptera. Det är jag tacksam för.
Trycka undan Jag verkar på något sätt ha tappat orden. Vet inte varför. Men jag vill helst inte prata om honom längre. Förut satt jag nästan och väntade på att få berätta varenda liten detalj som plågade mig. Nu vill jag helst trycka undan. Jag klarar inte att höra hans namn högt. Jag klarar inte att se hans namn i skrift. Jag undviker allt som på något sätt påminner. Promenaden mellan tåget och jobbet går jag med huvudet djupt sänkt och musik i öronen. Jag är livrädd för att han eller hon helt plötsligt ska vara där. Livrädd för att se eller höra något som triggar ett minne.
De senaste dagarna har jag i princip inte haft något att göra på jobbet. Jag har försökt sysselsätta mig själv. Lagt många timmar på att fylla i excel-ark och uppdatera mallar. Men det arbetet är inte ens nära att kräva så mycket av min uppmärksamhet som behövs för att jag ska få bort honom ur tanken. Inte ens för några sekunder. Gråter på toaletten varje dag. Sitter tyst i varenda konversation jag försöker delta i. Även om kvällarna hemma med min familj är det bästa jag vet just nu längtar jag bara efter att dagen ska vara slut så att jag kan lägga den till historien. Vet inte hur länge till jag orkar må så här. Jag försöker bestämma mig för att nu får det vara bra, men jag klarar det inte. Det onda tar aldrig någonsin slut.
Känslor Jag vet att det jag gör just nu inte hjälper mig. Jag vet att inget gott kan komma ur att gräva ner mig så här. Jag vet att det är pinsamt hur dåligt jag mår trots att jag har så många saker i livet att vara tacksam över. Men det är som att något har tagit besittning över mig. Jag kan inte längre tänka och agera logiskt. Jag har egentligen alltid varit en känslomänniska och jag har haft svårt att bortse från vad jag känner och agera helt rationellt i alla situationer. Mina känslor har alltid fått ta en stor plats i mitt liv. Men så här. Att de så här ursinningslöst tar över hela mig, det har jag svårt att hantera. Jag vill inget hellre än att skaffa mig skygglappar och bara köra på som en maskin. Slippa känna allt så intensivt hela tiden. För mina känslor är outhärdliga. Och de bryter ned mig bit för bit. Förut kunde jag uppskatta att jag var en känslomänniska. För på samma sätt som jag ibland kunde falla ganska djupt på grund av ledsamheter, kunde bra saker få mig att känna absolut total lycka och glädje. Nu avskyr jag mina känslor. De gör mig inget gott alls. Jag önskar så att de bara kunde försvinna.
Skräcken Orden kommer inte ur mig på samma sätt längre. Förut var de som en ursinnig flod som krävde omedelbar uppmärksamhet; här och nu skulle de ut. Utan utflöde hotade de spränga sönder mig. Det är inte så längre. Jag är trött. Orkeslös. Stänger in mig själv. Tankarna finns där. De lämnar mig aldrig. Inte för en sekund ger de mig vila. Men de vill inte längre ut på samma sätt. De har bäddat in sig i mitt innersta och jag måste gräva djupt för att få ut dem; för att kunna sätta ord på dem. Det är plågsamt. Det gör fruktansvärt ont att ge skräcken en röst. Skräcken för att den kärlek han känner för henne är djup, äkta och evig. Skräcken för att han aldrig kommer att sakna mig, aldrig kommer att vilja ens försöka älska mig igen. Skräcken har blivit min ständiga följeslagare. Och den gör att allt känns becksvart. Becksvart och hopplöst.
Danska Det finns så osannolikt många människor som talar danska på mitt jobb. Osannolikt många. Jag får kalla kårar och gråten stockar sig i halsen när jag råkar hamna i en position där jag inte kan gå undan utan måste sitta och lyssna när de talar klingande danska med varandra. Det kan tyckas som världens minsta grej, men det gör så satans ont. Det fullkomligt skär i mig. Förut har danska inneburit glädje. Jag har nästan blivit lite uppspelt när jag har hört någon tala danska. Nu gör det bara ont. Så fasansfullt jävla ont gör det.
Hans famn Mornarna är värst. Överlägset värst. Då är nattens drömmar ännu färska i mitt minne. Då har jag en hel dag framför mig, en hel dag där min hjärna kommer att fyllas med minnen av honom. Jag saknar honom vedervärdigt mycket just nu. Jag skulle ge vad som helst för att få vara i hans famn en gång till. Vad som helst.
Jag är en 26-årig tjej. Kan inte riktigt identifiera mig med definitionen ”kvinna”; jag känner mig för liten på något vis. Samtidigt som jag ofta känner mig väldigt liten är jag en utpräglad storasyster. Det finns få saker i livet som jag identifierar mig mer med än just det. ”Storasyster”. Det har jag alltid varit och det genomsyrar allt jag gör. Ta hand om-genen. Den som gör att man oroar sig för allas välmående, den som gör att man bär hela världens problem på sina axlar. Jag har två småsystrar. Och en hel drös med yngre kusiner. Jag är äldst i syskonskaran och äldst i alla kusinskaror. ”Till vårt första barnbarn” står det på alla mina födelsedagskort från farmor. Det är noga det där. Att jag var först. Att det gör mig speciell på något vis. Jag har aldrig känt mig speciell. Mest känt mig extra pressad att visa mig duktig och ta hand om de andra.
Och som jag har varit duktig. Jag vet inte ens om jag tycker att det är positivt. Det är mer ett konstaterande. Jag har varit duktig nästan hela livet. Jag pluggade hårt i skolan, även om jag senare insåg att jag inte alltid behövde det för att få bra betyg och då la ner det värsta pluggandet. När jag var åtta år hade vi ”Elevens val” på min skola. Alla andra valde bild och teater. Jag valde matematik. Satt och gjorde multiplikationstabellen på tid och var världens lyckligaste.
Sen skulle jag söka musikklass. För maken till sångröst hade farmor aldrig hört. Det stämde naturligtvis inte, men jag var precis tillräckligt bra för att komma in i musikklass. Där gick jag hela mellan- och högstadiet. Jag var verkligen ingen stjärna på musik. Idag skulle jag säga att jag är ganska dålig på att sjunga. Men tror att det var bra för mig att gå i musikklass. För jag var väldigt duktig i skolan. Och dessutom väldigt duktig på volleyboll. Att då ha musiken där, ständigt närvarande, där jag verkligen inte var någon stjärna, var nog bra på något sätt. Jag kände aldrig att jag behövde prestera på samma sätt där som i de andra delarna av mitt liv.
Jag valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Såklart. Det intresserade mig inte särskilt men vad gör man om man inte vet vad man vill och man dessutom har bra betyg. Jag gick sedermera ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen. På något sätt är jag stolt över det. Men på andra sätt känns det mer bara som en bit papper som inte säger särskilt mycket om mig som person. Jag kommer ihåg hur jag tyckte det var jobbigt när folk frågade om mina betyg åren direkt efter gymnasiet. Jag ville bara inte vara den personen längre. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen vill vara den personen. Men det är svårt att skaka av sig den stämpel jag för länge sen fick. Storasyster Duktig.
I ett försök att undkomma paniktankarna har jag börjat skriva om mig själv. Det blir långa haranger om vad jag har gjort hittills i livet. Berättelser där han är förbjuden. Jag försöker i alla fall förbjuda honom. Det går sådär. För han letar sig in. Han letar sig in överallt. Men det känns åtminstone okej. Det känns lite bättre än förut idag. Då ville jag bara sluta andas och försvinna. Nu vill jag i alla fall överleva kvällen. Även om jag vet att helvetesångesten är tillbaka i morgon bitti, som alltid, vill jag åtminstone ta mig dit.
Låt mig bara försvinna Jag är tom men samtidigt överfull. Jag vill få ut saker men samtidigt aldrig någonsin sätta tankarna på pränt. Jag har ett behov av att berätta men samtidigt vill jag bara glömma. Jag är så trött men samtidigt uppfylld av en dunkande ångest. Allting sliter och drar i mig så ursinnigt just nu att det känns som att jag ska gå sönder när som helst.
Jag har med hjälp av en sömntablett sovit sex timmar i sträck i natt. Somnade under ett avsnitt av en serie som jag tittade på med en syster i min säng. Det är det bästa, när jag får somna samtidigt som någon annan är nära. När jag slipper omringas av ensamheten. I övrigt har jag inget upplyftande att skriva. Jag har som vanligt andan i halsen och kan inte stänga ute honom ens för en sekund. Jag har i princip inget att göra på jobbet, vilket innebär att det är omöjligt att fylla hjärnan med annat än panik.
Panik, panik, panik. Panik över att mitt liv är borta. Panik över att hans handlingar har förstört oss för all framtid. Panik över att jag aldrig ska få chansen att reparera. Panik över att jag inte vill leva utan honom. Inte ens lite. Jag vill bara försvinna ut i intet. Försvinna och slippa ha så ont. Slippa sakna. Slippa älska. Jag är inte stark nog för det här. Jag är inte stark nog för att fortsätta utan honom.
Vaknade klockan halv sex i morse. Kudden var dränkt i tårar och saliv. Kroppen kunde inte sluta skaka. Drömmen var så verklig. Drömmen där jag upptäckte hur han smög undan för att smsa henne. Jag vaknade tillräckligt mycket för att påminna mig själv om att det bara var en dröm. Sen slog det mig. Det är inte en dröm. Det är verkligheten. Och jag skrek. Jag skrek rakt ut. Min syster kom. Sen min mamma. Jag bara skakade och ingenting fungerade. Jag sa om och om igen; allt är förstört, allt är borta. Jag vet att det var mina egna ord, men jag kan inte acceptera dem. Allt får inte vara förstört. Allt får inte vara borta. För då har jag ingenting att leva för längre.
Nu har jag precis kommit hem från en promenad. Försökt äta frukost för att medicinen ska ha någonting att landa på. Allt efter de instruktioner psykiatrikern skrev ner på ett papper åt mig i fredags. Jag försöker. Men jag hittar inte fotfästet. Jag hittar ingenstans att stå där marken är någorlunda still och låter mig vila. Jag famlar i mörkret nu.
Jag är så trött. Har legat i soffan i flera timmar idag. Det känns som att jag har blivit slagen hårt i huvudet. Jag tappar konstant balansen och rör mig i slow motion. Så fort jag får chansen sluter jag ögonen. Sluter ögonen och försöker få stopp på galenskapen. Galenskapen som får mig att tro att det som har hänt inte är verkligt, att jag lever i en dröm som jag snart kommer att vakna upp ifrån.
För att han är min och jag är hans, det är jag helt övertygad om så länge jag är i det drömlika tillstånd, där mittemellan sömn och vakenhet, som jag så ofta befinner mig i. Inte förrän kroppen har vaknat ordentligt tränger sig sanningen på. Den brutala sanningen vräker ut sig och sätter sig i mina luftrör. Jävla helvetessanning. Jag är så trött på den här verkligheten.
Jag är så trött men ikväll samlar jag desperat ihop varenda gnutta kraft jag har. Pappa har ytterligare en födelsedagsmiddag. Och jag tänker äta mat som jag normalt sett älskar och låta mig uppslukas av de andras samtal. Jag tänker se till att kvällen blir okej. För jag behöver en okej kväll.
