Dag 83 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Trött och rädd
Jag somnade precis sittande vid mitt skrivbord. Vaknade av att armen dunkade i stolen. Det kändes hemskt oprofessionellt. Jag skäms nästan av att erkänna det för er här. Det värsta är att jag har längtat efter att få vara trött. Att slippa adrenalinet som gör att jag kastas i höghastighet mellan olika obehagliga minnesbilder. Men det är inte skönt att vara så här trött heller. För tankarna försvinner aldrig. Hjärnan jobbar långsammare, men likväl finns de alltid där. Nu sitter jag och undrar förtvivlat hur jag ska orka ta mig hem. Särskilt promenaden mellan kontoret och tåget. Det finns inget värre. Så många triggers. Så mycket rädsla. Jag mår illa när jag tänker på det. Skulle behöva en kompis att hålla i handen. Som när jag gick på dagis. Gå i ett led efter de andra och hålla min kompis i handen. Jag vill inte gå den där promenaden ensam. Jag tycker att det är så konstigt att det känns svårare och svårare att vistas inne i stan. I början ville jag nästan få syn på honom. Nu är jag absolut livrädd.
Kategori: Allmänt
Andras lyckliga relationer
Jag har en kollega på jobbet som jag ofta äter lunch med. Mina favoritluncher är när det är bara hon och jag. Inte för att jag inte gillar de andra, utan för att jag tycker att det är lättare att prata med en person i taget. Och denna kollega är bäst. Hon är alltid pålitlig och dessutom en frisk fläkt. Jag har sagt till henne att jag inte riktigt klarar av dessa evinnerliga samtal om bröllop och barn som mina andra kollegor är experter på. Men jag behöver aldrig oroa mig när jag pratar med henne. Hon har alltid starka åsikter om allt mellan himmel och jord och även om jag redan förut uppskattade hennes sällskap, uppskattar jag det än mer nu. I jämförelse med andra samtal jag tvingas delta i där jag till slut står apatisk med tom blick utan att säga ett ord, är det endast några få gånger jag blir påmind och ledsen när jag pratar med henne. Jag vet inte om det är det hon pratar om i sig eller sättet hon gör det på. Men det är något med henne som gör att det känns fel att vara ledsen. Det är bra. Att ha henne som kollega. Även om hon, liksom varenda kotte på mitt jobb, är gift eller åtminstone sambo sen hundra år tillbaka, får jag inte ensamheten upptryckt i ansiktet som så ofta är fallet i konversationer med andra kollegor. Det är inte det att jag inte unnar andra lyckliga relationer, för det gör jag verkligen, men jag tror att det är oundvikligt att som lämnad inte känna att det är jobbigt när andra pratar om sina lyckliga relationer. Jag vill alla mina vänner väl, men ibland blir jag tokig av att nästan varenda en har en kärleksfull respektive som verkar älska dem över allt annat. Det går inte att förklara på annat sätt än att ensamheten känns mindre påtaglig när andra i min närhet också är ensamma. Det är lite hemskt, men sant.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jobbet
Jag har precis druckit en kopp te i sällskap av två kollegor. Vi pratade om organisation och olika sätt att förbättra verksamheten. Jag kan verkligen känna att jag brinner för den sortens frågor. Även om jag inte kan uppbåda den osannolika mängd energi och glöd som jag förut brukade göra när jag talade om såna frågor, kan jag fortfarande känna att det rycker tag i mig. Effektivisering och förbättring av organisationsstrukturer. Gud, jag inser att jag låter helflummig nu. Men det känns som ett gott tecken. Det är synd bara att mitt jobb inte alls går ut på att syssla med såna saker. Och extra synd är det att jag inte vet vad det är för jobb som gör det.
Precis innan testunden pratade jag med min ena chef. Hon ville veta hur jag mådde. Jag sa som det var; att jag går till jobbet men att det i princip är det enda jag mäktar med. Utöver min andra chef, som mest skäller på mig, är alla på mitt jobb väldigt snälla mot mig. Jag vet att de som jobbar i min lilla grupp vet. De vet, och även om de inte förstår, verkar de i alla fall acceptera. Det är jag tacksam för.
Kategori: Allmänt
Trycka undan
Jag verkar på något sätt ha tappat orden. Vet inte varför. Men jag vill helst inte prata om honom längre. Förut satt jag nästan och väntade på att få berätta varenda liten detalj som plågade mig. Nu vill jag helst trycka undan. Jag klarar inte att höra hans namn högt. Jag klarar inte att se hans namn i skrift. Jag undviker allt som på något sätt påminner. Promenaden mellan tåget och jobbet går jag med huvudet djupt sänkt och musik i öronen. Jag är livrädd för att han eller hon helt plötsligt ska vara där. Livrädd för att se eller höra något som triggar ett minne.
Kategori: Allmänt
Känslor
Jag vet att det jag gör just nu inte hjälper mig. Jag vet att inget gott kan komma ur att gräva ner mig så här. Jag vet att det är pinsamt hur dåligt jag mår trots att jag har så många saker i livet att vara tacksam över. Men det är som att något har tagit besittning över mig. Jag kan inte längre tänka och agera logiskt. Jag har egentligen alltid varit en känslomänniska och jag har haft svårt att bortse från vad jag känner och agera helt rationellt i alla situationer. Mina känslor har alltid fått ta en stor plats i mitt liv. Men så här. Att de så här ursinningslöst tar över hela mig, det har jag svårt att hantera. Jag vill inget hellre än att skaffa mig skygglappar och bara köra på som en maskin. Slippa känna allt så intensivt hela tiden. För mina känslor är outhärdliga. Och de bryter ned mig bit för bit. Förut kunde jag uppskatta att jag var en känslomänniska. För på samma sätt som jag ibland kunde falla ganska djupt på grund av ledsamheter, kunde bra saker få mig att känna absolut total lycka och glädje. Nu avskyr jag mina känslor. De gör mig inget gott alls. Jag önskar så att de bara kunde försvinna.
Kategori: Allmänt
Skräcken
Orden kommer inte ur mig på samma sätt längre. Förut var de som en ursinnig flod som krävde omedelbar uppmärksamhet; här och nu skulle de ut. Utan utflöde hotade de spränga sönder mig. Det är inte så längre. Jag är trött. Orkeslös. Stänger in mig själv. Tankarna finns där. De lämnar mig aldrig. Inte för en sekund ger de mig vila. Men de vill inte längre ut på samma sätt. De har bäddat in sig i mitt innersta och jag måste gräva djupt för att få ut dem; för att kunna sätta ord på dem. Det är plågsamt. Det gör fruktansvärt ont att ge skräcken en röst. Skräcken för att den kärlek han känner för henne är djup, äkta och evig. Skräcken för att han aldrig kommer att sakna mig, aldrig kommer att vilja ens försöka älska mig igen. Skräcken har blivit min ständiga följeslagare. Och den gör att allt känns becksvart. Becksvart och hopplöst.
Kategori: Allmänt
Danska
Det finns så osannolikt många människor som talar danska på mitt jobb. Osannolikt många. Jag får kalla kårar och gråten stockar sig i halsen när jag råkar hamna i en position där jag inte kan gå undan utan måste sitta och lyssna när de talar klingande danska med varandra. Det kan tyckas som världens minsta grej, men det gör så satans ont. Det fullkomligt skär i mig. Förut har danska inneburit glädje. Jag har nästan blivit lite uppspelt när jag har hört någon tala danska. Nu gör det bara ont. Så fasansfullt jävla ont gör det.
Kategori: Allmänt
Hans famn
Mornarna är värst. Överlägset värst. Då är nattens drömmar ännu färska i mitt minne. Då har jag en hel dag framför mig, en hel dag där min hjärna kommer att fyllas med minnen av honom. Jag saknar honom vedervärdigt mycket just nu. Jag skulle ge vad som helst för att få vara i hans famn en gång till. Vad som helst.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Låt mig bara försvinna
Jag är tom men samtidigt överfull. Jag vill få ut saker men samtidigt aldrig någonsin sätta tankarna på pränt. Jag har ett behov av att berätta men samtidigt vill jag bara glömma. Jag är så trött men samtidigt uppfylld av en dunkande ångest. Allting sliter och drar i mig så ursinnigt just nu att det känns som att jag ska gå sönder när som helst.
Jag har med hjälp av en sömntablett sovit sex timmar i sträck i natt. Somnade under ett avsnitt av en serie som jag tittade på med en syster i min säng. Det är det bästa, när jag får somna samtidigt som någon annan är nära. När jag slipper omringas av ensamheten. I övrigt har jag inget upplyftande att skriva. Jag har som vanligt andan i halsen och kan inte stänga ute honom ens för en sekund. Jag har i princip inget att göra på jobbet, vilket innebär att det är omöjligt att fylla hjärnan med annat än panik.
Panik, panik, panik. Panik över att mitt liv är borta. Panik över att hans handlingar har förstört oss för all framtid. Panik över att jag aldrig ska få chansen att reparera. Panik över att jag inte vill leva utan honom. Inte ens lite. Jag vill bara försvinna ut i intet. Försvinna och slippa ha så ont. Slippa sakna. Slippa älska. Jag är inte stark nog för det här. Jag är inte stark nog för att fortsätta utan honom.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt