Vid lunch fick jag fruktansvärt ont i magen. Vet inte varför. Jag åt inget konstigt. Sen spenderade jag två timmar i kaosartade plågor. Magen skrek. Och om och om igen fick jag pikar om detta från min kollega. Till slut tog jag en tablett smärtstillande. Tramadol heter medicinen. Min psykiatriker har sagt att jag bara ska ta den i nödfall. Rävgift kallade hon den. Jag har inte tagit den sen hon sa det till mig för fyra veckor sen. Men idag var jag tvungen. Och nu har jag bara lite magont kvar. Men framförallt är jag oerhört uppåt i humöret. Jag skrattar och skämtar. Känner mig nästan lite dåsig och flamsig.
Jag gjorde till exempel just ett stort skämt av mig själv genom att berätta för de andra att jag förra veckan bara duschade två gånger. Det tyckte de var fasligt äckligt. Det kanske det är också, men sanningen är att jag inte orkar mer just nu. Förr i tiden duschade jag varje dag, men jag har helt lagt ner det. Jag orkar bara inte. Egentligen är det kanske mest sorgligt, men samtidigt finns det också något humoristiskt i det hela. Det tyckte i alla fall mina kollegor som skrattade gott och länge åt mina kommentarer om att de skulle lukta på mig för att känna att jag faktiskt inte luktade så äckligt.
Nåja. Det bjuder jag på. Det bjuder jag med glädje på.
Olika alternativ och ett utrivet hjärta Jag har inte svarat på hans mail. Min första instinkt var att jag inte heller skulle göra det. För det finns inget att svara på. Han ställer inga frågor. Han ångrar sig inte. Han ber bara om ursäkt, och även om jag antar att det hedrar honom på något sätt, så stannar han ju ändå hos henne.
När jag var ute på promenad igår och den där låten som jag skrev om förut, Jubel av Klingande, strömmade genom mina lurar, fick jag ett märkligt infall av att jag bara skulle skriva till honom: ”Min favoritlåt just nu är Jubel av Klingande.” Bara så. Inget mer. Det är väl säkert en romantiserad idé som bara finns i mitt huvud men jag tänker att han skulle lyssna på låten. Och så tänker jag att han skulle tänka på mig. För han vet hur jag kan bli alldeles till mig av specifika låtar. Han vet hur jag kan tas från ledsamhet till glädje inom loppet av sekunder enbart av att höra en särskild låt.
Eller så skriver jag bara att jag förlåter honom. Jag vill ju förlåta honom. Jag vill förlåta honom för att jag älskar honom. Men så länge han är med henne är det svårt. Väldigt svårt att vara så storsint. Jag vet inte om jag är det.
Ett sista alternativ är att ge honom precis varenda millimeter av min ihopsamlade ilska. För den finns där någonstans. Skriva att han är vidrig. Skriva att jag inte förstår hur han kan leva med sig själv. Skriva att jag ångrar att vi någonsin träffades. De orden är också sanna på något sätt. Jag känner så. Inte jämt. Men ibland.
Kort sagt, jag vet inte vad jag ska göra. Försöker just nu mest trycka bort både honom och hans mail. Jag skummade det bara men det sitter fastetsat i hjärnan. Jag visste att orden skulle fastna så jag vågade nästan inte läsa det. Läste fort, jättefort, för att göra det svårt för minnet. Nu vågar jag inte ens gå in på min mail. Den känns som ett minfält. Bara jag ser hans namn får jag en klump i magen. Jag har försökt att övervinna rädslan och skrivit hans namn när jag refererat till honom i sms. Liksom tryckt på det onda för att försöka få det att försvinna.
Men det går inte. Och från och med nu är plågeriet slut. Jag vill bara ha bort honom ur mitt huvud. Jag vill inte att han överhuvudtaget ska finnas i mitt medvetande så länge han inte vill finnas i mitt liv. Och som det ser ut nu vill han aldrig förmodligen aldrig ens träffa mig igen. Och fy satan vad det gör ont. Det gör så vidrigt ont så jag vill riva ut hjärtat ur bröstet och kasta iväg det långt, långt bort. Aldrig mer känna någonting. Aldrig mer utsätta mig själv för den här smärtan.
Trots att jag har tagit mig en lång bit upp från det allra mörkaste helvetet, vill jag fortfarande inte leva ett helt liv utan honom.
Jag känner mig väldigt illa till mods idag. Obekväm med en känsla av att något hemskt väntar. Det är tungt att andas. Men jag håller mig lugn. Rör mig långsamt och tar en minut i taget.
Han finns där. Hela tiden finns han där. Jag stirrar intensivt på TV:n för att trycka bort. Går ut på en promenad och spelar samma låt om och om igen. På hög volym. Jubel med Klingande. Trycker bort för att inte bli galen. Jag mår så konstigt. Vill gråta, skrika, lägga mig på golvet och få ut allt. Men det känns så tomt. Tomt, tungt, ensamt, sorgset, svart.
Jag försökte ta tag i mig själv och gjorde tillsammans med en syster lunch. En wok med nudlar, bacon, rödkål, morötter och sockerärtor. Jag smakade av, tillsatte lite salt, men egentligen kände jag ingenting. Mina systrar var glada och sa att det var gott. Jag åt. Jag åt både mat och godis. Och kände en sekunds ytlig tillfredsställelse av att ha något att tugga på, men inuti känns det fortfarande ingenting.
Allt är bara tomt, svart och ensamt. Missförstå mig inte. Jag är så tacksam för att jag äter antidepressiva nu. De gör att jag lyckas hålla mig över ytan. Men samtidigt undrar jag, är det så här det känns att vara levande död?
Ett förlåt. Ett förlåt jag har väntat på i snart fem månader. Ett förlåt som jag faktiskt tror är helt äkta. Så varför gör det så ont? Varför hugger det om och om igen i mitt bröst? Och varför bränner det konstant bakom mina ögonlock? Jag vet ju redan att han inte älskar mig. Det har han berättat för varenda människa.
Det är inte det att jag tror att han en dag helt plötsligt ska säga att han älskar mig igen. Det tror jag inte. Det är bara det att han fram tills nu har varit som ett spöke för mig. En skuggfigur som jag försöker låtsas inte existerar. För den person som jag älskar har inte funnits där. Nu ber han om ursäkt från djupet av sitt hjärta och jag inser att den person som jag älskar är tillbaka. Han är tillbaka, men han väljer ändå att stanna hos henne.
Han kommer alltid att sakna mig, skrev han. Men det betyder inte att han vill ha mig i sitt liv. Jag, å andra sidan, kommer inte bara alltid att sakna honom, jag saknar honom obarmhärtigt mycket i detta nu. Varje sekund skär saknaden i mig som rakblad mot tunn hud. Och tårarna rinner som blod ur ett öppet sår.
Jag har tryckt bort honom ur min verklighet länge nu. Och det har gjort att livet har känts lite lättare. Nu har han med sitt förlåt återigen tagit över hela mitt sinne, och varenda tanke jag tänker rör återigen honom. Han som har gjort mig så illa, han som inte vill ha mig i sitt liv, men som jag ändå skulle ge upp allt för.
Just när jag behöver mer jävlar anamma än vad jag någonsin har behövt förut kommer han med sitt förlåt, och det enda jag återigen kan känna är villkorslös kärlek och obarmhärtig saknad. Kärlek och saknad som gör mig precis så förtvivlad och uppgiven som jag har kämpat mig blodig för att slippa vara.
Jag vill bara att han håller om mig en gång till. Jag vill bara få känna hans famn och andas in hans lukt en enda gång till. Jag saknar honom så ofattbart mycket. Och jag hatar mig själv för det.
Klockan 00.41 i natt fick jag ett mail från honom. Jag vågade inte läsa det på hela morgonen. Läste det till slut samtidigt som en vän var på andra sidan luren. Han skrev förlåt. Han skrev att han var ledsen över hur han valde att avsluta vårt förhållande. Han skrev att jag alltid kommer att ha en speciell plats i hans hjärta. Han skrev att han alltid kommer att sakna mig.
Hans förlåt kanske borde göra mig glad. Men det fick mig att må värre än någonsin. Fram till nu har han varit i en bubbla där han inte har tyckt att han har gjort något fel. Nu inser han vad han har gjort mot mig. Men han ångrar sig inte. Han fortsätter sitt liv med henne. Han älskar inte mig.
Jag vill inte ha en speciell plats i hans hjärta. Jag vill inte finnas där bredvid den stora plats han har avsatt för henne. Jag klarar inte det. Jag gör faktiskt inte det. Han ångrar bara hur han lämnade mig, inte att han lämnade mig. Det beslutet är han nöjd med. Han älskar någon annan nu. Och det gör lika ont idag som när han sa att han inte älskade mig natten den 5 september. Det gör fortfarande lika vidrigt ont. För jag älskar fortfarande honom mer än något annat.
Idag har jag haft en lång lunch med en kollega jag normalt sett inte umgås särskilt mycket med. Och senare på eftermiddagen tog jag en fika med en annan kollega som nyligen anställts. Det var två bra samtal. Jag kunde givetvis som vanligt inte hålla samtalet på kallpratnivå utan dök direkt ner i de djupa ämnena. Även om jag kan undra varför jag aldrig bara kan hålla samtal på en mer ytlig nivå, måste jag säga att det ofta känns bra efteråt. Jag inser att det är skönt att sätta ord på mina funderingar. Särskilt de som ligger djupt, djupt därinne.
Jag har alltid haft lätt för att öppna upp mig när jag pratar med någon på tu man hand, men nu mer än någonsin har jag en tendens att grotta ner mig i riktigt djupa frågor. Ofta öppnar då också den jag talar med upp sig, och det kan verkligen vara skönt att få höra om någon annans känslor och tankar; deras rädslor, farhågor eller bara åsikter om sånt som man normalt sett inte talar om med gemene man.
På senaste tiden har jag haft många såna här djupa konversationer med människor som jag kanske inte ens hade talat med i vanliga fall, och jag måste säga att deras uppriktighet och mod att våga dela med sig av sina innersta känslor på det sätt som många har gjort, gör mig alldeles varm i hjärtat. Och det är så nyttigt att få höra vad andra tänker djupt därinne. Det ger perspektiv och i viss mån större förståelse för mina egna känslor, som ju ofta känns så ofattbart irrationella och ologiska.
Men även om förståelse och perspektiv hjälper, vill jag egentligen allra helst bara stänga av känslorna. För hur mycket jag än förstår, skär det fortfarande i mig som knivar varje gång tanken vandrar iväg till honom. Jag önskar att det fanns en knapp som kunde stänga av alltihop. Så att lugn, frid och ro inte längre bara kändes som en ouppnåelig illusion.
Imorse försökte jag skriva ett inlägg och berätta för er om alla goda saker jag och min syster köpte igår för att fira hennes körkort. Men hur jag än försökte forma meningarna så kändes det bara fel. Jag var för ledsen för att kunna fånga den fina känslan som jag hade igår. Det gick bara inte.
Senare under dagen skrev jag en arg text. En text som föddes ur någon stackars, säkert välmenande, människas kommentar om att jag bara måste bestämma mig för att må bra. Jag blev så arg för att någon vågade påstå att det bara handlar om att bestämma sig. Men när jag skrev insåg jag att det kanske är så. Att man måste bestämma sig. Bara att jag inte är stark nog för det. Det ledsna är för stort, tar för mycket plats fortfarande.
När jag då hade skrotat min andra text för dagen skrev min jobbkollega en sån rolig sak till mig via snabbmeddelande. Hon hade genom toalettväggen hört "nån karl" hoppa över handtvättningen efter att han hade uträttat sina behov. Och så var hon upprörd för att han hade hållit i sin "läbbiga slang" och sen gått ut och rört på massa saker som hon kunde komma att ta på sen. Nu lyckades jag kanske inte fånga det komiska i hennes ord, men hennes upprördhet över detta var faktiskt rätt kul. Så kul att jag skrev "haha" till henne. Inser att det låter lamt, men jag har inte kunnat skriva "haha" förut. Konstigt men sant.
Som ni säkert har märkt vid det här laget är det ofta så här mitt humör förändras alltmedan timmarna går. Mornarna är överlägset värst. Då är allt så fruktansvärt tungt. Tungt och ångestfyllt. Sen mår jag ofta lite bättre efter lunch. Bara för att antingen dippa ner i sorg eller i bästa fall bli arg några timmar senare. När jag sen går från jobbet känner jag mig alltid oförklarligt rädd och ledsen. Men så snart jag kommer hem brukar något form av lugn infinna sig. Jag kliar vår hund bakom öronen, sätter mig i soffan i det hus jag har växt upp i och tittar på allehanda komediserier som går på TV alltmedan sällskapet varierar mellan systrar och föräldrar.
Så ser mina dagar ut och även om jag har ganska många minuter som känns helt okej nu får jag inte bort den där överväldigande meningslösheten. Jag kan på riktigt inte ens föreställa mig en ljus framtid. Och fy, vad det skrämmer mig.
Halkade ned i några riktigt mörka tankegångar idag som mest utmynnade i hopplöshet och förtvivlan. Men nu får det faktiskt vara nog. Min syster tog körkort idag och det ska hem och firas. Eftersom jag är obehagligt förvirrad och glömsk nuförtiden så glömde jag att fråga henne hur det hade gått direkt efter uppkörningen. Skäms lite över mig själv för det. Men nu när jag har fått reda på att hon klarade känner jag mig så GLAD för hennes skull. Det gör jag verkligen. Och det känns på något sätt väldigt stort. Jag har inte varit glad för varken min egen eller någon annans skull på månader. Nu är jag glad för hennes skull. Inte så hela min värld gungas av glädje, men tillräckligt för att bli lite varm i kroppen när jag tänker på hennes lycka över det där körkortet. Bra gjort systeryster.
Jag vet inte vilken väg jag ska gå Jag vill bara tydliggöra en sak. Jag är inte upprörd för att mina chefer inte ger mig en tillsvidareanställning. Jag har gjort hälften – eller förmodligen ännu mindre – av vad man bör klara under sina sex månaders provanställning. Jag klandrar dem inte för fem öre för det beslutet. Det jag kan tycka är en kniv i ryggen är att min chef upprepade gånger har sagt till mig att jag kommer få vara kvar, att jag inte ska oroa mig för att jag inte får några arbetsuppgifter och att jag bara ska komma hit och göra det bästa av situationen.
Jag vet att jag har fått en ny chans med den där visstidsanställningen, och att den i praktiken innebär att jag på ett sätt får vara kvar. Och det är jag tacksam för. Men. Och det här är ett stort men för mig. De har undanhållit sanningen för mig. Jag tycker faktiskt att det är uruselt av min chef att sitta och säga, både till mig och mina kollegor, att jag inte ska vara orolig och sen drämma till mig två veckor innan anställningens slut (ja, jag vet att det är den lagstadgade tiden) med att jag inte har fått fast anställning och att jag dessutom helst ska ta en längre paus eftersom de inte vill ha med mig att göra i det skicket som jag är i nu. Och återigen, jag klandrar henne inte för att de känner så, men jag blir ledsen för att de inte hade stake nog att berätta det för mig när det fortfarande fanns möjlighet att göra något åt saken.
Jag har på riktigt inte fått några uppgifter. Jag har gjort ett klientprojekt och sen har jag bara pysslat med småsaker. Interna projekt som inte har någon betydelse i en utvärdering av den anställdes prestation. Ja, jag har inte varit hundraprocentig, men jag har inte heller varit nollprocentig, vilket mina tidrapporter ger sken av. Och det har jag uttryckt till alla runt omkring mig. ”Jag hjälper gärna till.” ”Jag är disponibel.” ”Ni får gärna involvera mig i vad som helst.” Men det har inte skett. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har varit ”själva sinnebilden av skör” som min chef uttryckte det, kanske för att de har bestämt sig redan innan för att jag är kass på det här, kanske för att de helt enkelt inte gillar mig, kanske för att jag inte har varit tillräckligt "på". Hur som helst så kom beskedet som en kalldusch för mig. Kanske jag borde ha förväntat mig det. Men det gjorde jag inte.
Och HR-mannen. Herre Gud vilken obehaglig typ. Hans sätt är en stor del i att jag tog så illa vid mig. Han var faktiskt övertydlig med att det inte var någon bra lösning och att jag mer än gärna fick sluta direkt. Han ifrågasatte liksom hela min person. Sa att han ju i och för sig inte kände mig men av det han hade fått veta drog han slutsatsen att det nog var tveksamt om jag verkligen var av rätt virke för den här branschen. Han kanske har rätt. Jag ska erkänna att jag själv ofta har undrat det också. Men jag kan tycka att han inte ska sitta och dra de slutsatserna i det läget. Men så klart, det är bara min subjektiva uppfattning av den situation jag befann mig i.
Om jag bara kom över den där olustiga känslan av att mina chefer sitter och pratar om mina undermåliga prestationer bakom ryggen på mig utan att någonsin planera att ge mig någon sorts feedback, då skulle jag inte tveka en sekund på att ta den visstidsanställning som jag har blivit erbjuden. För även om jobbet som sådant är knäckande i många avseenden, har jag lärt känna många fina människor här som faktiskt har blivit någon sorts trygghet för mig. Och känslan av att ha någon att vända sig till med vad som helst på sin arbetsplats tycker jag är ovärderlig. Den känslan har infunnit sig hos mig nu och jag vet inte om jag vill ge upp den. Samtidigt så är jag ofattbart dålig på att prestera bra i en miljö där jag känner mig icke-uppskattad och helt enkelt otillräcklig. Jag önskar att så inte var fallet. Men bättre än så är jag inte.
Jag hoppas att svaren kan komma till mig snart. Att det går upp för mig vad som är viktigast. Att jag inser vad som är bäst att göra. Jag vet att jag bara kan hitta svaren i mig själv. Men ibland kan jag ändå desperat önska att någon annan bara kunde tala om för mig vad som är bäst. Vad som är den rätta vägen nu. Eller så kanske det inte finns någon rätt väg i ett sånt här läge. Kanske jag bara måste välja någonting och sen köra på det. Oavsett, så önskar jag att jag kunde ringa honom och få hans råd som jag brukade. Det är bisarrt. Allt det som händer just nu är på något sätt ett utflöde av hans handlingar. Ändå känner jag instinktivt att jag vill vända mig till honom för råd. Det är extremt irriterande, men jag kan bara inte få bort det.
Det är ändå lite ironiskt alltihop. Timingen det vill säga. Igår åt jag lunch med min handledare, en mellanchef. Jag försökte vara närmast övertydlig med att jag ville ha fler arbetsuppgifter. Bad honom försöka hitta sånt som jag kunde hjälpa till med. I förrgår bestämde jag med en kollega att vi igår skulle gå till gymet tillsammans. I förrgår målade jag naglarna i massa olika glada färger. Det kan tyckas som små saker men det kändes äntligen som att jag hade börjat orka göra konkreta saker för att ta mig i alla fall lite uppåt. Och så drämmer min chef till mig så här. Jag säger inte att hon var taskig eller orättvis, utan det var mer överraskningsmomentet som tog hårdast.
Trots att jag uttryckligen blev ålagd att inte berätta för någon gjorde jag det. Sekunden jag kom tillbaka till mitt skrivbord frågade min kollega som sitter bredvid mig hur det hade gått. Skämtade om att jag kanske behövde en låda för att packa ner mina saker i. Jag tänkte inte berätta. Men det gick inte att bära på allt själv. Jag hade uppskattningsvis fem liter tårar i ögonen som hotade att rinna ut när som helst. Så jag berättade snabbt för honom. Sen hasplade jag ur mig det via snabbmeddelande till min bästa lunchkompis. Och sen råkade jag även berätta det för den kollega som jag hade som fadder under praktiken. Jag var borta i två timmar från mitt skrivbord efter det att jag fått mitt besked. Jag antar att det blev uppenbart för min chef att jag inte hade hållit mitt löfte. Men ärligt talat. Hur skulle jag kunna ljuga mina kollegor rakt upp i ansiktet när de frågade. Jag kan inte ljuga på det sättet.
På väg hem igår stötte och blötte jag min jobbsituation med en vän i telefon och sen fram och tillbaka många gånger med andra vänner per sms. Det var bra. Att berätta för andra har alltid varit ett bra sätt att släppa en del av stressen för mig. Till slut kunde jag nästan skratta åt det hela. Jag satt på tåget och pratade med min vän och insåg plötsligt att det nästan har blivit en komedi. För sex månader sen hade jag allt. En sambo och blivande man som jag var galen i, en ny fantastiskt fin lägenhet, pengar på banken och ett nytt jobb som jag valde med stor omsorg efter att ha fått många fina jobberbjudanden. Jag var lycklig. Nu är jag ensam, sjuk, trött, fattig, utan ett riktigt jobb där jag är önskad och med en lägenhet som jag inte klarar att bo i. Det är kalas. Verkligen superduper.
Efter jobbet igår drog den där kollegan med mig och tränade ändå. Det var fantastiskt fint gjort av honom. Inte för att jag gjorde många knop men jag gjorde ändå någonting. Sen åkte jag hem till familjen, men vid det laget orkade jag inte prata mer om min olycka. Så jag teg. Mina systrar visste ju givetvis på grund av att jag hade skrivit det här, men de valde klokt nog att inte ta upp det. Ämnet kändes på något sätt uttjatat redan. Nu måste jag bara bestämma vad jag ska göra. Och just nu har jag verkligen ingen aning.
Sparken Jag fick sparken idag. Alldeles nyss. Min provanställning går ut om två veckor och de säger att de inte kan ge mig en tillsvidareanställning för att jag inte har uppnått de formella målen och det skulle bli så orättvist mot andra som de nekar fortsatt anställning på grund av ej uppnådda mål. Eftersom de fortfarande tror på att min förmåga finns där någonstans och eftersom de är såååååååå schysta vill de emellertid göra ett undantag för mig. Undantaget går ut på att de erbjuder mig en visstidsanställning på sex månader för att visa vad jag går för. Denna anställning ska börja efter en liten ”paus”. En paus som kan vara så kort som en vecka, men som de gärna ser är längre. Tills jag är stark nog. Fast HR-gubben var noga med att poängtera att jag kanske inte passade för den här sortens yrke generellt. Att jag kanske aldrig hade varit stark nog och aldrig skulle bli det heller. Han sa även att jag givetvis också kunde ta mina saker och gå om två veckor när provanställningen är slut. Att det inte var något problem om det var det jag ville.
Till alla andra ska de säga att ”pausen” är en semester. För ingen får veta om detta ”undantag”. Då skulle folk kunna tro att man generellt sett får en andra chans och det vill de inte. Och just det – de är så snälla så jag behöver inte städa skrivbordet under pausen. Jag får ha kvar mina grejer. Visst är det schyst? Å ena sidan klandrar jag dem inte, jag har ju uppenbarligen inte presterat så som man måste. Å andra sidan har jag sagt till min chef många, många gånger att jag är orolig att jag inte ska få vara kvar, att jag är orolig för att jag inte får arbetsuppgifter och därmed inte kan visa någon form av förmåga. Hon har bedyrat att jag inte ska oroa mig. Hon har sagt att jag bara ska komma till jobbet och göra mitt bästa. Hon har sagt att jag kommer få vara kvar om jag vill det. Mina kollegor har också flera gånger frågat min chef om det är säkert att jag kommer få vara kvar. För de har sett min oro och velat hjälpa antar jag. Chefen har då gång på gång bedyrat att det inte är några problem.
Jag är tacksam för en andra chans. Det är inte det. Och jag tackar Gud för att jag lyckades klämma ur mig att jag var tacksam där när jag satt med tårfyllda ögon och precis hade signerat beslutet om att min provanställningen upphörde utan att övergå i en tillsvidareanställning. Men även om jag är tacksam är känslan av att ha blivit grundlurad större. Jag vet inte hur de där målen ser ut. Det vet jag fortfarande inte. Jag har inte fått några indikationer om att det fanns formella mål som om de ej uppnåddes omöjliggjorde fortsatt anställning. Ingenting. Nada. Njet. Jag har vetat att jag inte har presterat tillräckligt. Jag har skämtat högljutt om att jag måste vara deras sämsta anställda. Men jag har ändå ansträngt mig på alla sätt för att bidra med någonting. Jag har tagit på mig alla interna skitprojekt, gjort en egen kunskapsdatabank för att jag och mina kollegor inte ska behöva leta förtvivlat i gamla rapporter. Jag har gjort en julklappskalender och gjort powerpoint-presentationer för att hjälpa till höger och vänster. Men det var inte ens nära tillräckligt för de formella målen mäter debiterbarhet. Super.
Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag vet inte om jag kan komma tillbaka till jobbet efter en ”paus” och återigen behöva ta blickarna. Återigen behöva bryta den där barriären. Och sen dessutom veta att jag har sex månader på mig att bevisa något som jag inte ens har varit nära under den här tiden. Och HR-gubbens ord har satt sig i mitt huvud. Han ville så himla gärna att jag skulle säga att jag inte ville fortsätta. Aldrig har någon varit så tydlig utan att säga det rakt ut. Han sa om och om igen att det egentligen var fel arbetsrättsligt och att jag absolut kunde sluta direkt om jag ville. Så var problemet ur världen antar jag. Jag vet inte om jag kan sitta här i sex månader till och känna mig inte bara grundlurad utan även oönskad. Jag vet verkligen inte om jag kan det.
Idéspruta Fram tills nu har jag haft en väldigt olustig känsla i kroppen. På tåget i morse satt jag bara och stirrade rakt fram. Ville inte titta på mobilen. Ville inte lyssna på musik. Jag bara stirrade. Det var verkligt obehagligt.
Men nu. Nu har jag precis varit på ett möte angående underhållningen på en middag vi ska ha här på kontoret nästa vecka. Alla som har jobbat mindre än ett år är automatiskt ansvariga för denna underhållning. Jag kände mig maximalt ofestlig när jag gick till mötet. Satt i ett hörn. Folk började prata men engagemanget var väl inte direkt kolossalt.
Helt plötsligt fick jag en idé och bara öppnade munnen. Vet inte varför, vet inte hur det gick till. Jag har alltid varit en idéspruta, men ofta varit för blyg för att våga ta plats. Men idag berättade jag om min idé. Och den föll väl ut. Det var inte direkt mind blowing, men det var något. När jag började prata kände jag hur huvudet fylldes med tusen idéer till. Så som det brukade vara förut. Den egenskapen försvann sekunden han lämnade mig. Nu kanske en liten del är tillbaka. Jag hoppas det. Jag hoppas det så innerligt.
Hörni. Jag vet att det jag just skrev inte var så upplyftande. Jag vet att en genomgod och snäll människa inte tänker så. Jag är helt medveten om att jag inte är särskilt god. Men även om jag inte är genomgod är jag alltid ärlig. Och all den ärligheten får utrymme härinne. Jag vägrar att bannlysa några känslor eller tankar på bloggen. Jag lever redan med så många förbud. Förbjuder mig själv från att springa från jobbet dagarna i ända. Förbjuder mig själv från att gråta varje natt. Förbjuder mig själv från att tacka nej till varenda invit om social aktivitet jag får. Förbjuder mig själv från att konstant prata om det som har hänt med mina vänner.
Men det finns en maxgräns för hur mycket jag kan kväva. Och ni ska veta att jag kväver en himla massa. Ibland rinner det över och jag gör såna här idiotiska saker. Tänker så här destruktiva tankar. Jag ångrar mig alltid något så kopiöst efteråt, men det förändrar inte känslorna. De fortsätter att plåga mig med sin existens trots att jag försöker trycka bort dem. Jag har faktiskt försökt att lura hjärnan till att tänka glada tankar nu i några dagar. Så därför, hur dumt det än var, får det vara okej med en liten dipp nu. För jag har varit rekordduktig på att trycka bort den här helgen. Jag har svalt allt trots att det gjort helvetiskt ont. Men nu rann det över. Och det får faktiskt vara okej.
En svartsjuk demon bor i mig Jag gjorde alldeles nyss något jag bara inte får göra. Något som jag vet ger mig mardrömmar. Något som är så självdestruktivt som det kan bli. Något som drar fram den värsta och mest svartsjuka versionen av mig själv. Jag gick in på hennes facebook. Han har blockat mig/gjort sin profil hemlig/vidtagit alla åtgärder man kan för att varken jag eller någon jag känner ska kunna se vad han gör där. Men hennes profil. Den ligger där vidöppen. Hon har ändrat profilbild. I hennes ögon ser man att hon tittar på någon särskild in i kameran. Hon är snygg. Det fastställandet gör mig absolut inget gott, men det är obehagligt lätt att konstatera att hon är märkbart snyggare än mig. Kärlek avgörs inte av utseendet, men om det var någonting folk sa ofta till honom och mig, var det att vi hade ett sånt äktenskapstycke. Att vi passade ihop. Inte bara själsligt utan också utseendemässigt. Och nu är han med henne. En verkligt attraktiv kvinna. Det gör på något sätt ännu ondare. Att han är med någon bättre nu.
Hennes nya profilbild hade gillats av uppskattningsvis samma antal som hälften av mina totala facebook-vänner. Jag är ingen social stjärna. Inte han heller. Men hon är. Också där faller jag kort. Det är för jävligt. En av de personer som hade gillat denna nya profilbild var hennes före detta pojkvän. Paus. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Om han vet sanningen måste han vara en väldigt mycket större människa än mig. Han kan bara inte veta. Han kan inte ha en aning om vad hans före detta flickvän sysslade med de sista veckorna av deras relation. Han kan bara inte veta det. En del av mig vill ta rätt på hans telefonnummer och ringa upp honom nu, nu, nu. Berätta varenda motbjudande detalj i deras svek. Få honom att hata såsom jag inte kan förmå mig själv till. Jag vill att han ska skälla på henne och få henne att må riktigt dåligt över hur hon har behandlat någon hon en gång älskade. För att hon inte bryr sig ett skvatt om vad hon har gjort mot mig, det ser jag som fastslaget sen länge.
Det här som jag nyss har beskrivit är inte en sida av mig själv som jag är stolt över. Snarare förfasas jag över att dessa känslor finns i mig. Jag vill inte vara en sån människa. Särskilt vill jag inte känna saker som absolut inte gör mig något gott. Men det är demonen i mig som har klöst sig fram. Det är det förbannade i mig som inte kan ta sig något annat uttryck just nu. Åh, det är så ofattbart dumt att göra det jag just gjorde. Att titta på bilder sådär. Jag har en liten släng fotografiskt minne. Inte så att jag kommer ihåg varenda detalj, men saker har en förmåga att fastna på min näthinna lite hårdare än vad jag tror är normalt. Vad jag hatar mig själv just nu. Fan för att jag inte bara kan släppa dem två, och fokusera på mig själv istället. Helvete.
Komik För några månader sen gjorde jag en ganska komisk grej. En dag vaknade jag upp och var så förbannat arg för att jag hade fallit för hela den där romantiska idén om ett kyrkobröllop. Om att stå framför en präst och lova varandra trohet inför Gud. Jag tror inte ens på Gud. Min farmor har en stark tro, och när varken jag eller mina småsystrar valde att konfirmera oss, blev vi på skoj kallade släktens ”hedningar”. Men jag har stannat kvar i Svenska kyrkan av den enkla anledningen att jag så gärna ville gifta mig där. Jag ville ha det där prinsessbröllopet som jag drömde om som liten. Skrida fram till altaret i en blomsterprydd kyrka och möta hans blick. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag grät när kronprinsessan Victoria gifte sig. Han var lite lik prins Daniel på något sätt. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av kungafamiljen heller, men på grund av min farmors livslånga prenumeration på Svensk Damtidning, har jag kommit att bli mer insatt än vad jag kanske skulle ha valt annars. Jag kom för flera år sen fram till att han var lik prins Daniel. Lite tillbakadragen, blyg, ödmjuk och omtyckt av de flesta. Och jag drömde om samma prinsessbröllop som Victoria och Daniel hade.
Den där ilskan jag kände den dagen resulterade i att jag mailade kyrkan och frågade hur jag kunde gå ur fortast möjligt. Jag fick en blankett hemskickad med en ansökan om utträde. Några dagar senare fick jag hem ytterligare en blankett. En blankett där de ville att jag skulle ange anledningen till att jag hade valt att gå ur kyrkan. Det fanns alternativ som ”ekonomi”, ”annan religiös tro” etc. Jag kryssade i ”annan” och skrev sen på raden nedanför följande: ”Jag har bara varit medlem i Svenska kyrkan för att jag ville gifta mig i en kyrka. Min fästman var för ett tag sen otrogen och lämnade mig för en annan kvinna en vecka efter att vi skickat ut våra bröllopsinbjudningar. Jag vill inte längre gifta mig i kyrkan och går därför ur nu. Jag är ledsen.” Ganska sorgligt, men också lite komiskt på något sätt. Den stackars kyrkoherden fick ta min ilska och bitterhet den dagen. Han blev nog rätt förvånad tänker jag.
Jag känner mig närmast schizofren idag. Jag kastas mellan att må okej och inte tänka på honom till att sekunden senare vara nästan svimfärdig av illamåendet bilderna av dem i mitt huvud skapar. Tankar som; vad gör han nu, vad tänker han på, vem umgås han med, borrar hål i min hjärna.
Jag vet inte hur många gånger folk har sagt till mig att jag måste sluta fokusera på honom och börja tänka på mig själv. Det stämmer så klart. Och jag försöker verkligen att göra det också. Men tankar om min framtid, de undviker jag noga. Att planera och försöka föreställa mig ett liv på egen hand klarar jag inte. Så jag försöker fokusera på här och nu. På mig själv just i den här stunden.
Jag tittar på tv-serier som jag vet inte triggar minnen. Går undan när det är reklam för att slippa inslag från 112, Efterlyst eller något annat polisrelaterat program. Försöker att inte titta ut när vi är i trafiken för då börjar jag direkt att hetsigt titta efter en guldig bil. Alla bilar ser guldiga ut nu för tiden.
Jag undviker saker, ja. Det är inte bra. Men det får vara så nu. Jag försöker gå in i mig själv istället. Hitta en plats inombords som känns bra. För ännu är jag inte redo att ens försöka känna mig okej i någon annan miljö än hemma hos mina föräldrar. Jag är inte redo än.
Även om jag inser att jag överlag är lugnare nu och att fler minuter per dag känns okej än förut är jag fortfarande som en ytlig mina. Vid minsta nudd exploderar jag och tappar all sans. Oftast kan jag dölja det. Men ibland syns det. Och några gånger tar det över hela mig och jag sjunker ihop till en liten figur endast förmögen till tårar och skakningar.
Denna lördag har jag mestadels spenderat sittandes bak i bilen samtidigt som min syster har övningskört. Det var kanske inte en optimal aktivitet. Helvete va många guldiga bilar jag såg. Egentligen finns det väl inte så många men jag noterade varenda en och dessutom en hel del vars färg bara gick åt det guldiga hållet. I såna stunder tror jag att jag håller på att bli galen.
Nu är jag hemma igen. Jag har precis försökt återerövra en smula av min forna passion matlagning. Länge, länge nu har jag inte kunnat laga mat utan att känna grav ångest. Det var våran grej, det var något vi gjorde tillsammans eller så lagade jag rätter till honom. De flesta maträtter som jag älskar påminner om honom för de var också hans favoriter.
Alldeles nyss gjorde jag en salsa med tomat, avokado, lök och koriander. Det var en grej som vi brukade göra ofta. Salsor av olika slag åt vi till allt. Idag tog jag så tillbaka en liten del av mig själv. En liten, liten del av S är nu tillbaka.
Jag är som ni förstår en sån människa som funderar, tänker, reflekterar och analyserar i all oändlighet. Andras handlingar, mina egna handlingar. Andras personligheter, min egen personlighet. Jag vänder ut och in på varenda tanke och funderar kring varför vi gör som vi gör, varför vi är som vi är. Det är ett ändlöst funderande.
I och med alla anställningsintervjuer jag var på i våras fick jag tillfälle till att verkligen rannsaka mig själv. Vem är jag. Vad tycker jag om. Vilka är mina svagheter. Vad driver mig framåt. Helt egocentriskt lade jag timmar på att fundera på bara mig själv.
Jag har alltid vetat att jag älskar att göra andra människor glada. Har det funnits minsta anledning att ge en present har jag gjort det och i annat fall har jag hittat på en anledning. Jag brukade tycka att det inte fanns något bättre än att få sitta och tänka ut den perfekta presenten till någon.
Jag brukade älska att laga mat till andra och la timmar på att klura ut vad just den personen som skulle komma gillade. Jag har stenkoll på vem som älskar Pepsi Max, vem som bara dricker Coca Cola Zero och vem som inte gillar läsk alls. Vet vem som avgudar koriander och vem som spyr av bara tanken. Vet när champinjoner är bannlysta och när allt med nötter måste undvikas. Vet när vispgrädde är ett måste och mörk choklad bör inhandlas i mängder. Jag älskar att veta vad mina vänner och min familj tycker om och därför lägger jag alla såna detaljer på minnet.
Jag har verkligen varit nästan besatt av att göra andra människor glada. Få dem att känna sig speciella och omhändertagna. Nu tänker jag att det egentligen bara är att jag klär in ett själviskt behov av att känna mig uppskattad i handlingar som utåt sett ser ut att enbart vara för andras skull. Sanningen är ju att jag älskar att se andra bli glada av något just jag har gjort för dem. Tror egentligen att det vilar en egoist inuti mig. Som har varit dold för att mycket som jag värdesätter; att känna mig uppskattad, behövd, omtyckt och älskad, är sådana saker som kan uppfattas som osjälviska.
Det här har dragit fram extremt egoistiska sidor hos mig. Men de måste ha funnits där hela tiden. Allt jag kan tänka på är mig själv. Varför skulle det här behöva hända mig. Varför måste alla andra vara så lyckliga. Hur kan jag förtjäna det här. Hur ska jag någonsin bli glad och lycklig igen. Vad har jag gjort för fel. Hur ska jag få honom att älska mig igen. Allt kretsar kring mig och mina behov. Julklapparna jag köpte för några veckor sen köpte jag under stor ångest och total avsaknad av glädje. Jag brukar i vanliga fall börja i november och kartlägga varenda person jag ska köpa till för att hitta de perfekta klapparna. I år blev det bara ångest av det hela.
Det här har dragit fram en ny sida hos mig. En sida som jag inte uppskattar, men som jag inte kan få bort. Jag är för trött för att kunna ta hand om andra, för tom och ledsen för att bry mig på riktigt. Jag har redan förändrats. Men inte på ett positivt sätt. Och det skrämmer mig.
Dagen har varit upp och ner. Mycket ner men nu i några timmar har det varit mer upp. Fastän jag inte borde bli överraskad längre så blir jag ändå det varje morgon. När jag vaknar känns det på riktigt som att jag har blivit överkörd av ett tåg. Min mamma erkände till och med häromdagen att jag verkligen såg sliten ut. Och hon ser aldrig sånt. Under mitt ena öga har jag på något sätt fått en mörk ring ackompanjerat av ett konstant nervöst ryckande. Man börjar ju tänka att jag bara av den anledningen skulle kunna kasta in handduken. Ser ju halvdöd ut redan nu.
Två minuters paus.
Vet ni. Jag insåg just att när jag skrev det där om att kasta in handduken så var jag inte helt allvarlig. Det finns liksom en skämtsam ton i meningen, som ni kanske plockade upp. Det kan i och för sig bara ha varit i mitt huvud också. Men ändå. En antydan till SARKASM. Det är bra. Jag brukade älska sarkasm.
I våras blev jag uppringd av en rekryterare för att få besked angående ett jobb jag hade sökt. Det var på en väldigt fin och anrik advokatbyrå. Jag hade sökt mest på skoj men egentligen hela tiden tänkt att jag inte passade in där, att jag inte var som de som normalt sett anställs på såna ställen. Rekryteraren var så glad och snäll. Hon sa att de egentligen inte hade någon plats för mig (jag hade spontanansökt) men att de hade gillat min öppna och lite humoristiska och sarkastiska personlighet så mycket att de hade ordnat en plats ändå. Jag kommer ihåg att jag riktigt sög i mig de orden.
Hela utbildningen var jag övertygad om att jag aldrig skulle få ett jobb. Alla sa till mig att jag inte skulle oroa mig för att jag hade så fina betyg. Det stämmer faktiskt inte. Jag har nämligen hört flera historier om folk som blivit nekade jobb efter jobb på grund av okarismatisk personlighet. Och jag var övertygad om att min gråa person aldrig skulle gå igenom en rekryteringsprocess. Men jag lurade dem minsann. Eller så fick jag bara till något alldeles särdeles roligt skämt på intervjuerna. Så kan det ha varit. Trevligt var det i alla fall. Och trevligt är det att jag kan skriva en sån här munter text trots den trista inledningen. Väldigt trevligt.
Idag var jag hos psykiatrimottagningen igen. Det känns som att jag kommer gå där mycket. Läkaren frågade mig om jag kunde se något ljus i tunneln, om jag kunde känna något hopp. Svaret är nej. Det låter hemskt och otacksamt med tanke på allt jag har kvar i livet. Men jag får inte bort hopplösheten. Den har bäddat in sig djupt i mitt innersta och ger inte vika ens för en tum. Jag klarar oftast att leva för stunden, kan trycka bort det värsta, men hopplösheten inför framtiden lämnar mig aldrig.
Lunchen spenderade jag med en nyfunnen vän. Hon har nästintill insisterat på att vi ska träffas för en lunch. Jag vet att jag aldrig själv hade funnit varken energi eller mod att planera och genomföra om jag inte hade fått en knuff. Jag kan inte ens förklara hur tacksam jag är för att hon gav mig den där knuffen, för en varmare och mer genuin människa än henne kan man inte hitta. Rakt igenom godhjärtad och förstående. Hon lyssnade och det kändes som att hon brydde sig på riktigt. Det kändes som att hon förstod och accepterade utan att döma. Jag är så tacksam för det mötet.
Oavsett vad som händer är just det något jag alltid kommer att bära med mig. Dessa människor som jag har funnit, återfunnit eller bara kommit närmare efter min totala kollaps. Jag känner hur en del av mina vänner öppnar upp sig på ett annat sätt för mig. Det är numera sällan de bara säger att allt är bra. Det är skönt på något sätt. Inte att mina vänner inte mår så bra som jag trodde, men att jag har kommit dem närmare. Det är skönt.
Ni vet den där obehagliga känslan av att vara uppeldad som jag beskrev igår. Den visade sig innebära helvetet. Jag fick något jäkla sms från hans mamma igår kväll. Helt självförvållat för jag hade tidigare skrivit någonting i stil med att jag inte förstod hur han bara kunde kasta bort mig, hur han kunde gå vidare med henne som ingenting. Och då fick jag givetvis ett svar. Ett svar som gick ut på att det inte alls är så lätt för honom. Att han är jätteledsen för att det har blivit som det blivit. Och dessutom en liten mening om att han minsann aldrig pratar illa om mig. Den där typen av sms får mig att fullständigt tappa det. För ingen kan rakryggat säga så när han fortsätter att göra det han gör. När han fortsätter att leva med henne. När han inte ens försöker be om ursäkt eller förklara sig. Ja, hon är hans mamma, jag vet det. Och jag borde vid det här laget veta att den där typen av diskussioner inte leder till någonting positivt för mig. Jag borde veta det.
Jag föll i alla fall ihop till en liten pöl inne på badrumsgolvet. Försökte stänga in mig men gråten hördes upp till min syster och mamma. Mamma, som jag egentligen aldrig har varit nära på det sättet, tröstade mig som om jag vore ett litet barn. Strök mig över huvudet och sa åt mig att andas. Jag klarar mig inte själv. Jag är på riktigt rädd för vad jag skulle göra om jag lämnades ensam i såna där stunder. Det är fruktansvärt obehagligt hur långt ner i sörjan jag har hamnat. Och det är fruktansvärt att den personen, vars handlingar har satt mig där, gömmer sig bakom sin mamma genom att berätta för henne hur ledsen han är "för att det har blivit som det har blivit". Världens sämsta jävla ursäkt om ni frågar mig. Och det bästa - "han pratar aldrig illa om mig" - nej, men det var ju nobelt av honom. Särskilt när jag inte har gjort honom ett jävla dugg mer än att älska honom mer än livet självt. Det var ju fantastiskt nobelt av honom får jag säga.
