trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 107

Kategori: Allmänt

Jag älskar Per Elofsson
Jag hade så mycket mardrömmar i natt. Han var med hela tiden. Jag drömde att han satt och smsade med henne. Jag bönade och bad att han skulle sluta men han bara fortsatte. Jag grät och grät och grät. Vaknade om vartannat bara för att dras in i drömmen igen. Det är nästan det värsta. När jag är halvvaken men inte orkar gå upp. När hela kroppen är tung som bly och mina muskler känns förtvinade. Och trots att jag vet vad som väntar ligger jag kvar i sängen och låter mardrömmarna riva och slita mig itu.
 
Jag har nu spenderat två timmar i soffan framför tv:n. Försökte ryckas med, försökte få bort odjuret som mardrömmarna placerat i mig. Det gick inte så bra. Men sen. Av en slump slog jag på OS. Det var längdskidor och Per Elofsson verkade vara i extas. Jag älskar Per Elofsson. Svenskarna tar medaljer och kommentatorerna skriker. Jag rycks med. Jag rycks äntligen med och dras långsamt ur det vidriga mörker som hållit mig i järngrepp hela natten. Idrott är bra på det sättet. Medryckande och glädjespridande. Exakt just det som jag behövde just nu. Exakt just det.

Tårar i natten

Kategori: Allmänt

För flera år sen var vi på promenad. Det var vinter och isen låg tjock i viken. Av någon anledning tog han upp telefonen och spelade in en film. Världens töntigaste film blev det. Jag såg ut som att jag var tolv år gammal och pratade som att jag var fyra. Den där filmen brukade han ta fram ibland. Och som han skrattade. Jag skrattade också. Alla som såg den skrattade. 
 
Jag vet inte om någon av er någonsin har spelat dataspelet Backpacker, men jag lät precis som personen gör när hen ringer hem efter mer pengar. En referens som uppskattningsvis två av er förstod. Sorry för det. 
 
I vart fall var den där filmen härlig. Det var en strålande vinterdag och jag log med hela ansiktet. Hans skratt hördes bakom kameran. Jag hade världshistoriens fulaste mössa på mig. Äggmössan kallade vi den för. Jag hade nämligen på mig den en gång när jag klädde ut mig till ägg på jobbet. Förutom mössan hade jag då satt på mig helt vita kläder med två kuddar instoppade på magen respektive ryggen. 
 
När jag kom till jobbet i denna utstyrsel hade mina kollegor bara satt en fjäder bakom örat. Samtidigt som jag såg ut som ett ägg. Man kan säga att jag inte riktigt hade uppfattat hur hög svårhetsgrad vi skulle ha på utklädnaden... Det blev i alla fall roligt och bilderna han tog av mig när jag provade ut min äggdräkt skrattade vi åt hundra gånger efteråt. 
 
Så många minnen. Så mycket skratt. Så mycket kärlek. Och nu är allt bara borta. Raderat som om det aldrig funnits där. Raderat för evigt. Hur kunde det bli så?

Se så duktig jag är

Kategori: Allmänt

Fan, ser ni att jag försöker? Jag fokuserar stenhårt på maten, jag lägger all min hjärnkapacitet på att grotta ner mig i recept och matlagning. Och sen försöker jag ge just de tankarna, de bra tankarna, utrymme här. Jag skriver om jeans och maträtter trots att det finns så mycket annat som egentligen vill fram. Det andra är helvetestankarna. Alltid helvetestankarna. De bultar och bankar vilt i mitt huvud. Och trots att de river i mitt inre vill jag just nu inte ens ta i dem med tång. Jag vill inte hantera. Jag vill inte acceptera. Jag vill bara stoppa huvudet i sanden i väntan på något bättre. 
 
Jag försöker intala mig att det är bra att tänka på annat, att det är bra att fly. I alla fall temporärt. För jag vill inte älta mer. Jag vill inte ha honom i mitt huvud mer. Men på riktigt, det känns nästan fånigt det jag håller på med nu. Fånigt och falskt. För jag vill inte laga mat. Jag vet inte ens om jag vill äta mat. Men jag gör det ändå. Jag gör det och jag ler. Jag skriver ner receptet här på bloggen nästan maniskt. Se så duktig jag är som tänker så intensivt på dressingar. Se så duktig jag är som äter och känner smak i munnen. 
 
Fan, jag är inte duktig. Jag lagar mat för att få tiden att gå fortare och för att göra familjen glad, jag äter för att kväva ångest, tårar och sorg. Ja, det smakar gott ibland, men samtidigt känns det så värdelöst. Värdelöst att äta när han inte är här. Värdelöst att laga mat som han inte får smaka. Helt värdelöst. Vad är det för jäkla fel på mig som inte lyckas släppa denna människa ens för en minut? Vad är det på riktigt för fel på mig?

Dag 106 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mat
Åh, vi har ätit så god mat ikväll igen. Jag har fått dille på den där ingefäradressingen och särskilt i kombination med hackade jordnötter. Jag gjorde en sallad med morötter, sugar snaps, haricot verts, sojabönor, jordnötter och så den fantastiska dressingen. Dressingen var på riktigt sagolik. Jag pressade en massa citron, rev tonvis med ingefära, pressade pyttelite vitlök, hackade lite röd chili, hällde i en skvätt sweet chilisås och så lite olivolja, salt och peppar på det. Herrejesus va gott. Till salladen stekte vi kyckling. Galet god tunnskuren kyckling som vi först snabbmarinerade i soja och alla möjliga kryddor och sen stekte för att till sist röra ner en slev jordnötssmör i. Allt detta la vi i en wrap med chilibearnaise. Det var så gott. Så himla gott. Sen till efterrätt slängde jag ihop varma jordgubbar, hallon, smält mörk choklad och en klick vaniljkesella. Det är bra. Att vara lite mer som den gamla S. Fixa och dona i köket och ta hand om de andra. Det är bra. Det är det.

Very. Mind. Blowing.

Kategori: Allmänt

Ni vet den där episoden i Sex and the city när Miranda upptäcker att hon kommer i sina ”skinny jeans”? Well, jag är i mina. Jag har väl kunnat ha dem förut också, men bekvämligheten har varit minimal eller ännu mindre. Jag har i princip sett ut att ha jordens värsta träningsvärk varje gång jag har haft dem på mig. Vilket inte har varit långa stunder.

Idag satte jag på mig de där jeansen i kombination med ett par högklackade boots. Spegelbilden som mötte mig gjorde mig nästan chockad. Mina korta korvben såg ut som världens längsta mest välsvarvade spiror. Min syster tog till och med fram kameran. Hurra för illamående, ångest och hopplöshet! Nej, skoja bara. Men med den mängden nutella jag har stoppat i mig de senaste veckorna är det banne mig ett under att mina skinny jeans passar så bra. Ett under mitt i all djävulskap. Och det undret visade jag upp i mataffären av alla exotiska ställen. Ja, ni förstår säkert att hela upplevelsen var mind blowing. Very. Mind. Blowing.

Dag 106

Kategori: Allmänt

En vän som får höra sanningen och SnyltarS
Jag skrev för någon timme sen ett sms till en vän. Det är faktiskt en person som jag har kommit i kontakt med via bloggen. Jag vet kanske inte riktigt om hon ser mig som en vän, men på något märkligt sätt har hon nästlat sig in i mitt hjärta. Det är konstigt, för jag känner henne inte ens. Men hon är så oerhört varm och godhjärtad. Nedan är ett utdrag ur smset jag skrev.
 
"Fan i hela helvete det känns som att jag går bakåt. Jag vet att allt ser lättare ut. Jag har lättare att koncentrera mig, jag har lättare att le, jag har mycket mindre tårar, jag tycker att mat är gott. Men det blir värre och värre med minnena. Jag vet ju inte ens vem han är längre men jag saknar honom så att det känns som att jag ska gå sönder. Han var mitt allt. Mitt absoluta allt. Jag känner mig som en innehållslös människa när minnena som rör honom är förbjudna. Jag har inte en upplevelse i mitt liv som jag inte har delat med honom. 
 
Oavsett hur många vänner och oavsett hur mycket pengar jag hade skulle livet inte vara värt att leva. Jag ser ingen framtid som jag vill leva. Jag vill inte bo någonstans, jag vill inte jobba någonstans, jag vill inte umgås med någon. Jag vet ju att jag beter mig som ett bortskämt barn. Bara för att livet inte blev som jag hade tänkt så ger jag upp. Men jag hittar bara inte glädjen. Och jag var världens gladaste förut. Alltid redo med ett skämt bakom vardera örat."
 
Jag vet inte varför men jag kastar ofta dessa tankar på just henne. Det känns inte schysst, och framförallt vill jag inte tynga ner henne med mina eviga upprepningar, men det blir så ändå. Förut upprepade jag mig i all oändlighet här på bloggen men det känns som att jag har blivit lite rädd för att medge för alla er hur jag inte lyckas gå vidare och hur han fortfarande finns med i allt jag gör. Jag står och stampar men vågar inte ens medge det längre. Det är tungt.
 
Nu ska jag åka och handla mat. Det är förenat med skräck för mig nu för tiden, men det är verkligen tomt i skafferiet och gudarna ska veta att jag inte har bidragit med mycket här hemma. Har försökt handla lite här och där men det känns inte som tillräckligt. På mina systrars Netflix har jag döpt mig själv till "SnyltarS" och det är obehagligt nära verkligheten. Jag, som har klarat mig helt själv sen jag flyttade hemifrån för sex år sedan, och till och med innan det bidrog med pengar för mat till mamma, har nu nästintill helt börjat leva på mina föräldrar. Jag känner mig i ärlighetens namn patetisk. Patetisk och olidligt trött på mig själv.

Dag 105

Kategori: Allmänt

Min första dag på ledigheten och ett riktigt usch och fy
I morse vaknade jag klockan fem. Jag var helt slut. Orkade inte röra mig. Dåsade till slut bort igen. Och drömde jordens värsta mardrömmar. Vaknade dränkt i svett. Somnade om. Vaknade. Somnade om. Vaknade. Masade mig till slut upp ur sängen på kommando av min lillasyster som var hemma för att skriva sin uppsats.

Jag spenderade sen dagens första timmar med svart i sinnet. Morgonens mardrömmar låg färska i minnet och gjorde sig ständigt påminda. Gick ut på promenad med hund och syster och tvingade mig att lyssna på hennes diskussioner om uppsatsen. Det var svårt.

Väl hemma bestämde jag mig för att jag var tvungen att på något sätt få till en vändning. Jag började laga lunch. Det var rätt tomt i skafferiet, så det blev lite soppa på en spik-aktigt, men i slutändan blev det faktiskt vrålgott. Jag gjorde en sallad med morötter, majs, avokado, haricot verts, sojabönor, massa hackade salta jordnötter och så en ingefäradressing med massa citron på det. Jag la upp det lite halvsnitsigt och serverade min syster som vid det laget hade nått en obehaglig stressnivå. Sen hjälpte jag henne skriva uppsatsen. Jag tror att hon var tacksam. Helt klart var hon i alla fall väldigt glad över maten. Jag tror faktiskt att vi satte i oss betydligt mer bönor än vad som bör vara en normal veckoranson. Men det var verkligen osannolikt gott.

Sen kändes allt helt okej ett tag. Jag använde precis varenda procent av min förmåga för att komma på smarta grejer till uppsatsen och sen la jag mig i soffan en stund för att titta på min absoluta favoritserie just nu – Cityakuten. Alltså, jag vet inte varför jag har börjat älska just det programmet, jag tror knappt att jag hade sett två avsnitt förut, men nu är det en av de få saker som fullkomligt slukar min uppmärksamhet.

Sen var det hundpromenad igen och denna gång kändes det lite lättare. Att vara utomhus är alltid förknippat med ett visst mått av ångest för mig nu för tiden, men den här promenaden var lindrigare än vanligt. Efter promenaden var det dags för middag. Jag och min icke-uppsatsskrivande syster svängde ihop amerikanska pannkakor. Sen åt vi dem med nutella och jordgubbssylt. Alltså ni kan inte förstå hur gott det var. Jag inser att det verkar som att vi sätter i oss ofantliga mängder nutella här hemma, och ja – i ärlighetens namn gör vi nog det också... Min syster är absolut galen i nutella. Trots att hon har blivit hela nitton år hittar vi fortfarande tomma nutellaburkar överallt i hennes rum. När hon var yngre gömde hon dem i garderoben. Lite knäppt, jag vet, men samtidigt rätt så roligt. 

Nu sitter jag återigen bredvid den numera panikslagna uppsatsskrivande systern. Hon uppvisar exakt samma beteendemönster som jag brukade göra när jag pluggade. Kinder som flammar på grund av det skenande hjärtat i bröstet. Ständigt nagelbitande eller tröstätande. Tusenprocentig fokusering men med temporära inslag av total uppgivenhet. Det är min syster just nu. Och det är en kopia av hur jag brukade sitta i vår studentlägenhet sent på kvällarna och skriva mina uppsatser. Han brukade ge mig massage. Koka te. Lyssna på menlöst dravel om allt möjligt från min sida. Jag hade alltid honom där. Och nu försöker jag vara där på samma sätt för min syster. Men usch och fy, vad jag saknar honom. Det är sannerligen ett riktigt usch och fy.

Dag 104 Fortsättning

Kategori: Allmänt

En förvirrad och oordnad uppdatering
Hej kompisar. Jag mår bättre nu. Jag stapplade hem. Tog en varm dusch. Satte mig bredvid min syster och hennes uppsats igen. Och åt min absoluta favoritmat just nu - fil med müsli. Det är något jag har ätit mycket under min barndom och nu äter jag det så ofta att det snart börjar spruta fil ur öronen.
 
Jag har haft två okej sista dagar på jobbet. Jag fick exempelvis i uppgift att rita upp en märklig koncernstruktur med en massa flöden hit och dit. Det var precis rätt nivå för min hjärna. Tillräckligt ansträngande för att helt utestänga allt annat, men ändå inte "fried brain-svårt". 
 
Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet var att lämna in dator, mobil och passerkort. Jag vet inte varför, men det kändes jobbigt. Jag drabbades av en akut tomhet. Om jag inte har jobbet som kan ta plats i mitt huvud, vad ska jag då tänka på? Genast kom katastroftankarna och vart jag än tittade såg jag honom. Jag svär, ibland tror jag faktiskt att jag har blivit tokig på riktigt. 
 
Jag såg honom stå framför mig med en korg i varje hand inne på mataffären. Lite lätt uppgiven över att jag aldrig blev klar. Men alltid glad. Alltid snäll. Och så det där skrattet och gnistan i ögonen när jag kom dragande med hans favoritgrejer. Blue Alp. Det är en mild mögelost som inte finns på så många ställen. Han blev överlycklig varje gång jag hittade den. Oliver fyllda med mandlar. Det var hans pappas favorit och så också hans. Och så allt möjligt med skogsbärssmak. Yoghurt, smoothies, allt man kan tänka sig.
 
Dessa tankar kom när jag gick den där hemska promenaden från jobbet. Väl på tåget hade jag en sms-konversation med en vän från jobbet. Jag skrev att jag är rädd att jag aldrig kommer att träffa någon som jag kan tycka om igen. Jag har aldrig skrivit det förut tror jag. För jag har aldrig gått någon annanstans i tanken än att han måste komma tillbaka. Nu när jag försökte se en annan framtid blev det becksvart framför mig. Och tågtårarna var ett ofrånkomligt faktum.
 
Jag minns knappt om jag har berättat det för er, men jag är borta från jobbet i fyra veckor nu. Sen börjar jag igen. På ny kula. Med en hel hög ännu högre krav att leva upp till. Min chef vill såklart ha mig hundraprocentig men jag är inte ens säker på att det finns en sån version av mig själv längre. Men jag måste ha ett jobb. Och jag ska göra mitt bästa för att krama ur varenda procent jag kan hitta. Men det är alltså om fyra veckor. Och de två sista av de veckorna spenderar jag och min ena lillasyster hos mina fastrar och kusiner i Boston respektive Montreal. Det blir bra.
 
Inser nu att det här blev ett oerhört virrigt och oordnat inlägg om allt möjligt. Men jag har på något sätt halkat efter i att uppdatera er om saker och ting. Jag har inte hittat orden. Mina vanliga ord tycks fortfarande vara lite borttappade, men nu har jag i alla fall fyra veckor att fundera fritt åt alla håll och kanter. Sortera och få lite ordning i huvudet. Om det nu ens går. Ofta tänker jag att jag nog är ett förlorat fall. För förstörd, för förvirrad, för att det någonsin ska bli rätt i mitt huvud igen.
 
På detta mycket otillfredsställande sätt, utan ett naturligt avslut eller återkoppling till inledningen, har detta inlägg nått sin ände. Imorgon bitti kan jag sova hur länge som helst. Vilken lyx. Måtte bara mardrömmarna hålla sig borta. Men ändå, vilken lyx.

Dag 104

Kategori: Allmänt

Den eviga förloraren
Jag gråter på tåget igen. Jag orkar inte gråta mera. Folk tittar på mig men jag får inte stopp på tårarna. Det går inte. Jag saknar honom för mycket. 
 
Jag undviker blickarna men jag vet att de finns där. Undrandes. Obekväma. Ingen vill stirra men alla vill veta. Varför gråter hon? Vad är det som gör att en till synes vanlig person tappar andan av gråt inför alla människor?
 
Om jag åtminstone kunde få vinna över tårarna. Men nej. I mitt liv är jag just nu den eviga förloraren.

Dag 103

Kategori: Allmänt

Inte mycket till storasyster
Jag ligger just nu i min ena systers säng. Hon sliter sitt hår medan hon försöker få ihop en, vad det verkar, superavancerad uppsats.  Jag försöker hjälpa henne på alla sätt jag kan.
 
Hjälpandet började ambitiöst. Jag läste hennes kursböcker och riktigt dök ner i frågorna. Punktade upp strukturer och letade källor. 
 
Nu ligger jag raklång bredvid henne i sängen. Lyssnar halvhjärtat och försöker hänga med, försöker ge konkreta råd på vad hon kan skriva. Men jag har nog mer stjälpt än hjälpt den senaste timmen.
 
Det är konstigt, jag känner mig dödstrött, men hjärnan snurrar ändå på ett väldigt illavarslande sätt. Det gör mig orolig. Jag hoppas på att få gå och lägga mig snart. Och jag hoppas att hjärnspökena håller sig långt borta från mig i natt. Långt, långt borta.

Dag 102

Kategori: Allmänt

Ingen "umpf"
Den här helgen har jag känt mig trött, initiativlös, ledsen och dessutom lättirriterad på något vis. Varenda klädesplagg jag äger ligger smutsigt i en hög på golvet, mina lakan är nedsmutsade av runnen mascara och min kropp har inte rört sig en centimeter mer än den var absolut tvungen. Jag har tappat humöret alldeles för många gånger och all annan tid har tankarna närmast oavbrutet kretsat kring honom. Det har inte varit en så värst bra helg. Jag försöker hålla mig uppe, jag försöker vara så vanlig som möjligt, men det är svårt. 
 
Jag slutar jobba på tisdag, för en tid i alla fall, och har absolut ingen aning om hur jag ska spendera de nästföljande veckorna. Jag måste skapa en plan, jag måste ta tag i saker, men jag har aldrig, absolut aldrig någonsin, känt mig så här initiativlös. Jag vill bara ligga under ett täcke och låta sekunderna ticka framåt. Ticka framåt till en bättre tid. Det enda problemet med det upplägget är att klockan inte går mot en bättre tid. Den går mot ingenting just nu. Ingenting annat än det helvete som redan har omringat mig i drygt fem månader.
 
Jag vet att jag måste ta tag i saker. Jag vet att jag måste, måste, måste göra något snart. Men för första gången i mitt liv känner jag noll kämpaglöd, noll engagemang, noll "umpf". Jag är bara trött. Så förbannat jäkla trött hela tiden.

Dag 101

Kategori: Allmänt

Så ledsen
Ledsen. Jag är alldeles för ledsen idag. Det går inte över. Det gör bara ont. Hela tiden. Och jag saknar honom så mycket. Det är inget nytt under solen, jag vet. 
 
Det finns en del saker jag vill berätta för er. Hur allt har gått på jobbet och nya små upptäckter av hur han har utnyttjat min godtrogenhet. Men jag hittar inte orden just nu. Orken är slut.
 
Jag är bara ledsen. Hela tiden så himla ledsen.

Dag 100 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Berg- och dalbana och grader i helvetet
Alldeles nyss skrev jag "bitter much?" Mer passande är kanske "schizofren much?" Sekunden efter att jag publicerade mitt senaste inlägg svängde min sinnesstämning radikalt. Mitt humör är just nu som en berg- och dalbana av värsta sorten. Upp och ner, högt och lågt, hela tiden. 
 
Jag har idag gått från att imorse må pyton, bli likgiltig, känna mig okej, bli nedstämd och ledsen vid lunch, må okej igen och plötsligt känna ilska och irritation tätt följt av en våg av bitterhet och uppgivenhet.
 
Men vet ni. Jag är inte så bitter nu. Jag ligger i soffan hemma hos familjen. Brasan brinner här bredvid och vår fina hund ligger som en sån där kataloghund på mattan och myser. Jag mår helt okej igen.
 
För 100 dagar sen bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag var på riktigt nära att gå under av sorg och förtvivlan. Jag bestämde mig för att jag skulle ge mig själv ett år och under det året göra allt jag kunde för att kravla mig uppåt. 
 
Det finns fortfarande många stunder då jag mår väldigt dåligt, då jag faktiskt inte vill fortsätta leva. Men de stunderna har minskat oändligt mycket i jämförelse med hur det var för 100 dagar sen. 
 
Ofta tänker jag att det är som grader i helvetet. Jag började på 1000 grader och nu är det kanske 500, det bränner och svider fortfarande som syra mot min hud, men det är en skillnad. Det är en skillnad till det bättre. Och det är jag så tacksam för. 
 
Jag hoppas att ni får en mysig fredagskväll, världens finaste ni. Och ursäkta både min ilska och min irritation, mitt eviga upprepande av hans handlingar och min otacksamma bitterhet. Det är inte meningen, men jag antar att det är en del av mig nu. Och jag försöker lära mig att leva med det, utan att för den sakens skull glömma allt det andra jag också är och brukade vara. Jag hoppas att allt det där andra snart vågar sig fram ännu mer. Jag hoppas att jag snart kan känna mig lite mer som mig själv igen.

Dag 100 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Bitter much?
Det var inte meningen att dag 100 skulle bestå av en sån text som jag just skrev. Det var verkligen inte meningen. Men som med allt annat i mitt liv just nu blir det inte alltid som man har tänkt sig... Ibland blir det verkligen precis tvärtom. 
 
Jag vet att många därute tycker att det är charmen med att leva, att man aldrig vet vad livet för med sig, men vet ni, jag kan bara inte känna så. Jag försöker, men det går inte. Jag ser överhuvudtaget ingen som helst charm i det. Att höra om andras oväntade solskenshistorier kan förstås vara härligt. Men jag älskade mitt planerade liv. Och jag avskyr mitt nya oplanerade liv. 
 
Det är givetvis galet otacksamt att känna så. Jag är förhållandevis frisk, har ett ton kläder, mat i överflöd och alltid en mjuk säng att somna i. Men jag HATAR mitt liv. Känner mig som en rebellisk tonåring när jag skriver det. Det kanske jag i och för sig också har blivit i viss utsträckning. Så här efter 26 års lydigt och ordningsamt levande.
 
Jag vet att det bara är jag som kan förändra mitt liv. Jag vet att bollen är passad till mig nu. Men jag känner att passen jag har fått är för jäkla skev, alldeles för låg och snabb. Jag hade behövt mera höjd och tid för att kunna drämma till den så som jag brukade göra. Nu får jag kasta mig och får ändå bara med nöd och näppe över bolljäkeln. 
 
Jag vet inte om ni är med på metaforen, men jag kan verkligen se den där skitpassen framför mig. Och min desperata slängning in i nätstolpen för att på något sätt få över bollen. Tack så jävla mycket livet för den passen liksom. Jag hade väl fått för många perfekta pass redan. Det var dags för en riktigt urusel en. Bitter much? Ja, jag är väl det. Bitter och otacksam.

Dag 100

Kategori: Allmänt

En helt ny nivå av kallsinnighet
Hörni, jag tycker inte att han är en psykopat. Det min kollega reagerade på och som jag också tycker är väldigt obehagligt är det faktum att han så kallsinnigt ljög och låtsades så länge. Han låtsades älska mig mer än någonsin men säger nu att han bara visade kärlek på rutin, att han visste hur han skulle göra för att han hade gjort det så länge. 
 
Det obehagliga är också att han helt kallsinnigt utan eftertanke gav henne nyckel till vår lägenhet, till vårt hem, och på så sätt gav henne tillträde till det som vi byggt upp tillsammans. Fullkomligt känslokallt har han använt mina saker i deras relation. Utan att blinka skickade han henne låtar som har varit våra, låtar som har följt med oss i alla dessa nio år. Han skickade till och med den låt vi skulle spela på vårt bröllop med orden att det är deras låt. 
 
Det här är alltså en person som aldrig någonsin har höjt rösten mot mig och som alltid har varit absolut genomsnäll, ärlig och lojal. När hans otrohet uppdagades anklagade han mig, som bara satt och skakade, för att ha förstört hans relation med sin mamma och bror genom att berätta om hans lögner för dem.
 
Allt det kan jag tycka är fruktansvärt obehagligt, inte bara för att det är elakt, utan för att han har handlat med sån fullständig kallsinnighet. Han höll om mig och var ofattbart kärleksfull och dagen efter ville han aldrig mer träffa mig. Han ville ha mig och allt som rörde mig ur sitt liv fortast möjligt. Och det var inte för att jag skrek och var jobbig eller sa elaka saker till honom. Jag sa ingenting. Jag bara skakade. Och han utnyttjade min kärlek till honom för att krossa mig fullständigt.

Dag 99 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Psykopat?
Jag sitter och väntar på att tåget ska gå. Det är minst två timmar för sent att ta en sömntablett nu. Det betyder en orolig och i värsta fall sömnlös natt. Jag kommer från en middag på jobbet. Sjöng en sång i kör med några andra nyanställda och deltog i ett musikquiz. När aktiviteterna var slut var det bara att mingla som återstod. Jag är ingen minglare. Förr brukade jag bara längta tills jag fick ta upp och telefonen och ringa honom. Nu finns det ingen som väntar på mitt samtal. 
 
Jag sitter med hög musik i öronen som jag inte ens tycker om. Allt för att trycka bort. Det är inte lätt att vara inne i stan ensam på kvällen. Det toppar nästan listan över situationer som medför mest ångest och saknad. 
 
Mitt enda försök till minglande ikväll var att jag stod och pratade med en tjej på mitt jobb som jag inte riktigt fått tillfälle att prata med förut. Hon vet vad som har hänt, men inga detaljer. Jag vräkte ur mig nästan varenda detalj där på stället. Hon sa att han måste vara psykopat. Rakt av psykopat. När jag var hos psykologen i tisdags och även då var tvungen att dra historien igen, sa hon: det är ett övergrepp, ett psykiskt övergrepp. 
 
Är det så, att den man som har gett mig nio år av sitt liv och varenda dag behandlat mig som det finaste i hela världen, är en psykopat? Jag kan inte ta till mig det. Jag bara saknar. Jag saknar honom så att jag inte kan sitta upprätt. Jag saknar honom  hela tiden. Och det gör så vidrigt ont.

Dagens

Kategori: Allmänt

Dagens sämsta: 
• Bröllopsprat på längden och tvären - snälla, kan min omgivning sluta att ständigt prata om bröllop av olika slag? Det kanske är löjligt, men jag klarar inte det, det gör så läskigt ont i mitt hjärta att jag nästan faller ihop.
• Fem stycken sirenljud vid olika tillfällen - hur kan det finnas så fruktansvärt mycket poliser överallt? Försvinn bara, försvinn.
• De överdrivet många vigselringarna i min närhet - ja, alla är gifta eller har sambo på mitt jobb. Var är de ensamma själarna som inte behöver skynda hem efter jobbet, som inte har någon som väntar där?
 
Dagens bästa:
• Trevliga kollegor på alla håll och kanter - flera stycken som jag en dag gärna skulle vilja kalla för vänner och inte bara kollegor
• Inte så jätteont i magen trots katastrofala förutsättningar - heldagskonferens. Jag ger inga detaljer här, det blir bara dystert.
• Massor av komplimanger för mitt hår - det är första gången mina kollegor ser det nytvättat och utsläppt...
• En fantastisk kanelbulle.

Dag 99

Kategori: Allmänt

Text som flödar
Oj. Gårdagens inlägg blev alldeles för långt ser jag nu. Det kändes som att orden var slut men så öppnade jag ventilen och huj, va det forsade. Det är en klassisk grej som jag brukar göra. Jag tror att jag inte har något att säga, tror att hjärnan är tom, men så fort jag sätter igång tar det lite maniska i mig över och orden forsar från alla håll och kanter.
 
Jag är egentligen en urusel jurist just för att mina texter har en tendens att svälla ohämmat mycket. Det finns liksom inga gränser för hur många sätt jag helst av allt skulle vilja förklara en särskild företeelse och jag känner mig väldigt otillfredsställd om jag tvingas begränsa texten för mycket. Jag gör det ändå i mitt arbete, för annars vore jag verkligen en kass jurist, men oj, vad det tar emot. "Kill your darlings" brukar man ju säga - det avskyr jag.
 
Jag vill låta texten bölja fram som den vill och behagar, jag vill fånga varje nyans och tonläge i min inre röst som talar varje gång jag skriver något. I juridiken stryper jag det behovet. Men här flödar det friare än någonsin. Det är fint att ha en sån här speciell plats i mitt liv. Det är faktiskt väldigt fint. Och dessutom inser jag nu att det är den här textens enda poäng. Att jag älskar text som flödar. Vilket utmärkt exempel på det då.

Dag 98

Kategori: Allmänt

Likgiltighet, krigszoner, dråplighet och MUFFINS
Hej, världens finaste bloggläsare och cybervänner. Många långa timmar sen jag skrev här nu. Jag har varit tom på ord. Och på ett sätt också tom på känslor. En massiv likgiltighet har slagit rot i mig. En likgiltighet som är förbannat svår att försonas med. På ett sätt kan jag i och för sig känna att likgiltigheten inte är helt negativ. Jag känner inte allt så fruktansvärt intensivt som jag har gjort förut. Och det är nog en paus jag behöver. En paus från mina egna känslor. 
 
När jag fick det jobbiga beskedet angående min anställning i tisdags var jag rädd för att falla riktigt djupt. Men jag gjorde faktiskt inte det. Det tog hårt, och det krävde en massa tårar, men det kändes förvånansvärt lite. Likgiltigheten gör det helt enkelt svårt att bry sig. Det är bara ett fanskap att likgiltigheten gäller allt i mitt liv förutom honom. Det är ett typiskt jäkla fanskap kan jag tycka.
 
Jag har i alla fall nu kommit till en punkt där jag inte ens vill försöka hantera och acceptera tankarna på honom. Det kanske jag i och för sig aldrig har kunnat, men nu har jag helt gett upp den typen av ansträngningar. Om jag låter tankarna komma in på riktigt kollapsar jag fullständigt. Och jag orkar inte kollapsa mer. Jag är för trött för att klara paniken. Den väller massivt in vid varje kollaps och totalförlamar mig. 
 
Så jag är numera alltid på min vakt. När tankarna börjar vandra till de förbjudna områdena använder jag mitt fulla artilleri för att stoppa dem. Jag ringer panikslaget varenda människa i telefonboken, men det är för få för att någon med säkerhet ska svara. Då stoppar jag in lurarna i öronen och sätter på dunkadunka-musik alldeles för högt. Jag blundar hårt och föreställer mig mina systrar framför mig. Deras ansiktsdrag, deras miner. Jag tänker på mamma och pappa, farmor och farfar eller en vän. Vad som helst som får stopp på odjuret. Vad som helst. Ibland fungerar det faktiskt. Det är nästan ett mirakel men det fungerar till och med ganska ofta. 
 
Det svåra är när jag rör mig i miljöer där jag inte är trygg. Miljöer som jag inte rår över. Miljöer som gör mig rädd. Och det är tyvärr väldigt många ställen. Men hemma hos mina föräldrar. Där är jag trygg. Alltid trygg. Inne på jobbet, vid mitt skrivbord, där är jag också trygg. Överallt annars är en oförutsägbar krigszon. En krigszon som jag undviker till varje pris, men som ofta är ett nödvändigt ont för att kunna leva ett något så när normalt liv. Jag måste gå mellan tåget och jobbet. Jag måste. Men det är så genomvidrigt att jag ibland funderar på att lägga mig på gatan utanför mitt jobb och bara låta någon göra slut på allt. 
 
Det har kommit till en punkt där jag går med huvudet så långt ner i marken att jag ibland är nära att bli påkörd. Men jag kan inte titta upp. Det är som att be om helvetestankar om jag tittar upp. Ibland kan jag nästan önska att det kunde stå någon utanför mitt jobb varje dag. Ta mig i handen och föra mig framåt. Ockupera mitt sinne och stänga ute alla triggers.
 
Jag inser att det här jag nyss har skrivit inte ser så positivt ut. Men det är bara en del av sanningen. Mina senaste dagar har förvisso vid vissa tillfällen varit rekorddåliga. Imorse grät jag till exempel ohämmat på väg från tåget till jobbet. Det var länge sen det hände. Men samtidigt har jag verkligen, på det stora hela, faktiskt känt mig bättre. Fler timmar varje dag känns lättare. Och trycket över mitt bröst är inte lika stort som förut. Det är verkligen så.
 
Idag var jag hos psykiatrikern igen. Jag fick fylla i ett sånt där formulär - MADRAS (?) tror jag att det heter. Och vet ni, det var en markant förbättring. Jag vet inte om det här säger er någonting, men jag hade sänkt min poäng från 37 till 28 (man ska ha så lågt som möjligt). Han sa att det var bra, och jag väljer att tro honom. Trots förbättringen bestämde vi att höja dosen antidepressiva ett snäpp. Jag är inte längre så rädd för dem som jag var förut utan jag försöker se dem som ett temporärt hjälpmedel. Jag måste se det så för jag orkar inte längre kämpa utan extra hjälp. Så dosen är höjd litegrann och det känns okej.
 
Efter besöket hos psykiatrikern skyndade jag tillbaka till jobbet. Jag var nämligen tvungen att gå runt och ta kort av mina kollegor. Jag tycker själv att det är så dråpligt att det knappt kan vara sant, men jag är alltså ansvarig för underhållningen på en middag här på kontoret imorgon. Tre dagar innan min provanställning går ut, och en dag efter att jag har höjt min dos antidepressiva ska jag alltså ansvara för den jäkla underhållningen. Det känns faktiskt nästan overkligt ironiskt. Men, men. Det är mitt liv i ett nötskal just nu. Så jävligt att det nästan blir komiskt. Jag gick i alla fall runt med mobilen i handen och knäppte lite bilder på folk. Det var lite märkligt, men ändå rätt så trevligt. Jag insåg att jag känner fler kollegor än vad den gamla S förmodligen skulle ha känt. Det är bra antar jag.
 
En annan sak som är bra är att jag för första gången sen det blev svart har vågat mig på att baka. Tillsammans med en syster (som mer eller mindre tvingade mig eftersom jag egentligen bara ville äta bakverket) gjorde jag nutellamuffins. Jag brukade ÄLSKA att både baka och laga mat, och på ett sätt var det en stor del av min identitet. En kollega på jobbet har frågat mig några gånger om jag inte skulle prova att baka något. Hon vet ju att det var något jag brukade göra. Men jag har bara skakat på huvudet och sagt nej. Jag har inte velat. Bara tanken har gett mig panik. 
 
Men så igår bakade vi muffins tillsammans. Och helskotta vad jag åt sen. Igår åt jag "bara" två, men idag har jag ätit så många så min syster började titta konstigt på mig och sa att det inte var normalt beteende så som jag åt. Det var det nog inte, men vet ni, I don't care - I love it. Just det. Jag gör vad jag vill just nu. Om det så är att stirra på TV:n tills ögonen ramlar ur eller att äta muffins tills magen sprängs så gör jag det. I alla fall en liten stund till. Jag vet att jag snart måste ta itu med saker och ting. Men inte nu. Inte riktigt än. För nu äter jag muffins och försöker glädjas åt det faktum att muffinsjäklarna faktiskt smakade vrålgott. Förstår ni hur stort det är - det smakar banne mig inte papper längre. Hurra.

Dag 97

Kategori: Allmänt

Ilska och uppgivenhet
Igår kväll var jag arg. Fly förbannad till och med. Jag orkar inte ens berätta varför just nu. Men jag var riktigt arg. Ilskan höll så klart inte i sig. Det gör den aldrig. Och idag är jag bara ledsen. Ledsen och uppgiven. Av allt jag känner, är uppgivenheten den svåraste känslan att hantera. Den är omöjlig att avgränsa och har en tendens att sätta sig i allt jag gör. Inget är viktigt, inget är roligt, inget är ens okej. Ja, uppgivenheten är det allra värsta.