trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Oro, omhändertagande och ensamhet
Gårdagen spenderade jag med en tjej som på många sätt liknar mig. Lika gammal, lika övergiven, lika ledsen. Trots det, var det bara jag som grät. Jag försökte med allt jag hade att hålla tårarna inne, men det var omöjligt. Hon, hon var mer arg tror jag. Rättfärdigad ilska som jag avundas henne. Hon gav uttryck för en styrka och ett jävlar anamma som jag inte riktigt kan hitta hos mig själv.

Jag är rädd för att hon tyckte att jag var jobbig. Egocentrerad och uppgiven. Trött och för ledsen. Trots att det kändes som att jag på många sätt befann mig längre ner i hålet än henne, fick jag en sån lust att ta hand om henne. Jag blev orolig för att hon inte åt ordentligt. Jag blev orolig för att hon inte hade stabila människor i sitt liv som fanns där i alla lägen.

Efter vårt möte tänkte jag mycket på min oro. Varför blir jag jämt så orolig för andra? Är oron ens berättigad? Och vill människor ens att jag ska ta hand om dem? Förmodligen inte tänker jag. Förmodligen inte.

Jag har en teori om mig själv. En teori om varför jag känner ett så starkt behov av att ta hand om min omgivning. Jag tror faktiskt att det ofta grundar sig i att jag önskar att någon tog hand om mig. Att någon var orolig för mitt mående. Att någon tog mig under sina vingar och sa att allt kommer bli bra.

Min mamma har aldrig varit en omhändertagande person. Hon är snäll. Det är inte det. Men hon har aldrig haft ett behov av att stoppa om mig, se till att jag äter ordentligt eller säkerställa att jag mår bra generellt. Det där har jag fått lösa själv.

När jag träffade honom överöste jag honom med omhändertagande kärlek och i retur fick jag till slut samma sak. Han tog hand om mig så som ingen hade gjort förut. Nu har allt ansvar återigen fallit tillbaka på mig. Jag menar inte att det inte ska vara så. Så klart måste man ta ansvar för sig själv och sitt eget välbefinnande. Men ibland önskar jag bara att någon kunde kliva in och hjälpa mig med det ansvaret. Bära en del av bördan och göra mitt liv lättare. Ja, det är en egoistisk tanke, men likväl finns den där i mitt huvud. Och som med de flesta av mina tankar just nu utmynnar den bara i en enda sak: en smärtsam känsla av ensamhet.

Allt får stå kvar
Jag har förut inte riktigt vetat hur jag ska skriva det som nu kommer. För jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Om jag ens måste hantera det på något särskilt sätt eller om jag bara ska låta saker och ting vara som de är.

Jag fick för några dagar sen veta att jag har blivit ”upptäckt”. Det är nästan komiskt att lilla jag, en helt vanlig ointressant tjej, skriver en anonym (nåja) blogg som nu människor jag inte känner, men både vet vilka de är och dessutom kommer att omges av, har lyckats koppla till mig. Det komiska är väl egentligen inte att de listade ut det, utan mer att det skulle finnas något intresse i den informationen. Det kanske det inte finns heller, men det skakade ändå om mig rejält.

Jag blev verkligen förskräckt när jag hörde det. Absolut panikslagen faktiskt. För ni vet ju hur orolig jag har blivit när någon ger sken av att veta vem jag är. Det har på något sätt känts som att jag inte kan skriva på samma sätt då. Som att jag blottar mig på ett sätt som är svårt att hantera. Och jag blir rädd att det ska nå honom.

Paniken följdes av ett antal facebook-meddelanden från mig till en vän. En vän som först bara var en kollega och som av en slump började läsa min blogg. Jag skrev att det kändes hemskt att det jag har skrivit nu kan komma ut bland folk i min omgivning. Jag skrev att jag kanske borde plocka bort alla gamla texter. Men två sekunder senare insåg jag att det då skulle kännas som att en del av mig försvann. Och att ta bort bara vissa delar klarar jag inte. För jag vågar inte läsa bakåt. Jag är livrädd för att jag skulle trilla ner igen då.

Den här vännen skrev så fina saker till mig. Jag vet inte hur jag har lyckats omge mig med så många snälla och kloka människor. Hon skrev att hon har läst allt som står i bloggen. Sen skrev hon: ”Den är modig. Den är privat. Den är hemsk. Den är fin. Den är du. Och du är bra.”

Jag kan inte hålla med henne. Jag känner mig inte modig och jag känner mig inte ett dugg bra. Men hennes ord lyckades ändå fastna i mitt medvetande. Och även om det klokaste nog egentligen skulle vara att ta bort vissa inlägg, har jag bestämt mig för att inte göra någonting. Allt får stå kvar som jag en gång skrev det. Och texterna kan fortsätta att berätta min historia från början till slut. Allt det fula, allt det vackra, allt det privata och allt det hemska. Alltihop.

Fördömda kanelgifflar
Jag har en sån olustig känsla i kroppen igen. Och även om jag inte borde vara överraskad, irriterar den mig extra mycket idag. Jag sov okej. Även om jag drömde konstiga och intensiva saker, plågades jag inte av några svettiga mardrömmar. Jag gick upp kvart över åtta och kände mig hyfsat pigg. Jag hade ett trettio minuter långt supermys med vår lilla vovve som normalt sett är mycket motvillig till närkontakt. Jag gick ut på promenad med nämnda vovve och han skuttade så glatt i snön. Det finns ingen anledning till att just den här dagen ska vara en skitdag. Nej, den här dagen har alla förutsättningar för att bli en helt okej dag. En dag där jag känner mig lugn och inte är så ledsen hela tiden. Jag vet att dagen inte är slut. Jag vet att ansvaret bara ligger hos mig för att vända den här nedåtgående spiralen. Men allt jag kan tänka på är såna där förbannade kanelgifflar.

Kanel-, vanilj- och chokladgifflar köpte vi ofta. Det började nog egentligen som min favorit, men han kom att älska dem också. De där gifflarna åt vi (mest jag) alltid i en närmast oroväckande hög hastighet. Men de var så goda. Och dessutom älskade jag den där luckan på framsidan av påsen som man kan öppna och sen klistra igen. Jag är en ganska otålig person. River generellt upp alla sorters påsar trots att man bör lirka upp knuten och återanvända dem istället. De första tio giffelpåsarna rev jag givetvis upp utan en tanke på att det fanns en så fiffig lösning som klisterluckan. När han upptäckte det hånade han mig kärleksfullt eftersom det var så typiskt mig att absolut helt missa den där särskilda öppningsanordningen – målet var ju att få giffeln i min hand fortast möjligt.

Efter att han hade visat mig luckan älskade jag de där gifflarna ännu mer. De fick en extra betydelse då. En betydelse för just oss. En historia. Många saker som vi ofta åt bar på såna historier. Historier och minnen som utgjorde oss, som utgjorde vårt liv tillsammans.

Några timmar innan han kom hem och sa att han inte älskade mig längre hade jag varit i mataffären. Det var torsdag och jag hade köpt alla möjliga goda saker inför helgen. Bland annat kanelgifflar. Jag satt och väntade på att han skulle komma hem så att vi kunde laga mat tillsammans, men vid åtta öppnade jag till slut giffelpåsen för att jag var så hungrig. Hann äta några stycken under de timmar som passerade innan han kom hem vid ett och berättade.

Dagen efter lämnade jag lägenheten. Och nu, många månader senare kommer jag plötsligt ihåg att hon, i de där sms:en, i de förbannade sms:en, då frågade honom om han hade ätit någonting. Han svarade kanelgifflar. Jag minns att hon skrev någonting i stil med: ”Haha, kanelgifflar, varför då?” Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer verkligen inte ihåg, så det var säkert inget särskilt. Men vad jag är helt säker på, är att det inte var: ”För att den kvinna vars födelsedatum står på min arm har köpt dem till mig, eftersom det är vår speciella fika som vi alltid brukar äta tillsammans.”

Paus. Tårar. Förbannar mig själv.

Jag vet vad ni tänker. ”Stopp, stopp, stopp S. Sluta upp med vad du gör nu. Sluta lägg energi på honom och hans handlingar.” Jag vet att den här typen av tankegångar är ofantligt destruktiva. Destruktiva och bara korkade. Men den där kanelgiffeln har plågat mig så länge nu att jag ser kanelgifflar överallt. Ja, jag vet att jag är en smula galen. Galen med ett huvud sprängfyllt av de där fördömda kanelgifflarna.

Insmugen
Jag satt och läste mitt senaste inlägg och blev lite förfärad. Förfärad över att jag försökte skriva en text om min fina vän, men ändå lyckades smyga in en rad bittrare än det vita på citronen. De där raderna som smyger sig in i mina texter ibland irriterar mig. Irriterar mig för att det känns som att han förstör även det bra. Även det som fortfarande är bra i mitt liv låter jag honom smutsa ner. Det gör mig galen. Galen för att jag vet att den enda som kan plocka bort honom är jag själv. Men jag klarar det inte. Jag klarar det bara inte. Han är så plågsamt närvarande hela tiden. Även i bra stunder lyckas han nästla sig in och kasta mörker över mig. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det. Men jag vet verkligen inte hur.

En omtänksam vän
Efter psykologbesöket i morse träffade jag en vän för en frukostfika. Det är en fantastisk vän. Varje gång jag träffar henne tänker jag det, men ändå träffar jag henne inte så ofta. Det är samma vän som tog med mig till frisören när jag efter två veckor av ändlöst gråtande såg ut som en vandrande vålnad. Det var innan jag visste. Innan jag visste sanningen om hans beslut att byta ut mig mot en annan kvinna. Då kunde jag efter två veckor åtminstone samla mig så pass att jag kunde ta tunnelbanan själv och sitta i en frisörstol i några timmar.

Den här vännen är så omtänksam. Så ofattbart omtänksam. Hon gav mig ett paket idag. Jag tror att det var en julklapp egentligen. I paketet låg en vetevärmare. En sån där man värmer i mikron och sen kan ha i sängen. Hon gör alltid sådär. Funderar ut något speciellt som träffar rakt i hjärtat. Hon brukar ta med sig choklad till mig. Alltid den choklad jag just då har som favorit. Förra gången kom hon med tre stycken av Lindts 70% Caramel. När jag fick jobb i våras skickade hon ett blombud med rosa rosor och ett kort där det stod att hon var så stolt över mig.

Hon är så ofattbart snäll. Och även om jag vet det vid det här laget blir jag alltid överraskad. Mina andra vänner är också generösa och omtänksamma, det är inte alls det, men i mina relationer är det generellt jag som gör mest sånt där. Fixar med presenter och små överraskningar. Men med henne är det tvärtom. Och som jag har längtat efter att få fira henne på samma sätt som hon har firat mig. Fira de fina praktikplatser hon har blivit erbjuden. Fira allt möjligt. Men jag har inte orkat. Bara tänkt på mig själv. Och usch, vad jag är trött på det. Det måste bli ändring på det nu. För jag saknar den delen av mig själv. Jag saknar känslan av att göra någon riktigt glad.

En walk med något bättre än power
För några timmar sen kom min syster och jag hem från vad som skulle ha varit en powerwalk. Men ärligt talat. Det fanns inte en tillstymmelse till power i den promenaden… Först och främst insåg vi att vi var tvungna att ta med vår hund. Ingen annan var hemma och kunde gå ut med honom och han såg väldigt kissnödig ut. Dessutom deklarerade min syster att hon hade haft ett enormt sug efter cheese balls hela dagen som hon bara var tvungen att få utlopp för. ”Powerwalken”, som skulle ha utgjort vår träning idag, förvandlades därför till en superlångsam promenad med kisspaus var tionde meter där målet för promenaden blev mataffären och snacksinköp. Alltså ni förstår ju själva vilket otroligt misslyckande det var för mina träningsambitioner. Men samtidigt – det var exakt just en sådan aktivitet jag behövde. En promenad med syster och hund för att köpa något gott. Det slutade med att jag köpte både chips, ”smala ostpinnar” (?) och tunnbröd. Sen traskade vi hem och åt tunnbrödsmackor och drack oboy. Tätt följt av ostpinnar (seriöst vad heter de där smala sakerna?) och cola zero (det godaste jag vet). Och nu sitter vi alltså här i soffan, tittar på diverse tv-program och snacksar. Livet på en pinne. Och jag mår faktiskt bra. Inte bara okej utan bra. Så länge jag stänger ute allt annat förutom det som visas på tv:n mår jag bra. 

Ett förlåt, en förändrad personlighet och en fruktansvärd rädsla
Det här är så hemskt att erkänna men jag tror att jag har blivit något av en ”kommentar-junkie”. Jag sitter och trycker på uppdatera-knappen om och om igen. Sen när en kommentar kommer läser jag den fort. Suger in orden. Men jag svarar inte? Jag vet inte varför. Men det är som att jag får prestationsångest för att jag måste svara något bra. Något som visar min uppriktiga tacksamhet eller något som kan skänka tröst till en ledsen själ. Och då svarar jag ingenting istället. Förlåt. Ett innerligt förlåt. Jag har börjat likadant med sms och mail. Svarar inte. Svarar inte förrän en massa tid har gått. Så var jag aldrig förut. Jag svarade på sekunden. Ofta långa, invecklade svar om allt mellan himmel och jord. Men nu upplever jag ofta en sån sanslös tomhet i huvudet. Särskilt när jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Då har jag en tendens att bara strunta i det istället. Det känns hemskt. Och jag ber verkligen om ursäkt för det. Alla ni som har skrivit så fina saker till mig. Förlåt. Era ord betyder så mycket men jag lyckas inte alls förmedla det. Förlåt.

Det är överhuvudtaget läskigt att inse hur mycket min personlighet har förändrats de senaste månaderna. Läskigt för att det verkligen inte är till det bättre. Flera av mina vänner har fyllt år, blivit erbjudna häftiga jobb eller bara uträttat något annat som vore trevligt att fira, men jag har knappt lyckats säga grattis. Än mindre köpa en liten present eller bjuda dem på fika/lunch/middag. Och sånt där älskade jag att göra förut. Absolut älskade. Jag kunde lägga timmar bara för att hitta en speciell chokladkaka som jag visste att personen skulle älska. Men nu. Nu lyckas jag inte ens hitta kraften att ge dem av min tid. Tid som jag i en vecka nu har haft obegränsat av, men ändå väljer att spendera hemma i soffan. Jag vet inte ens om jag ärligt kan säga att jag hellre skulle vilja göra en massa saker med mina vänner. För sanningen är att jag tycker att det är så skönt att bara få vara hemma. Bara få sitta i soffan. Bara få gå en promenad. Bara få skriva av mig så mycket jag vill. Bara få sova.

Jag hoppas verkligen att jag lyckas vända den här onda spiralen snart. För det känns verkligen som att vägen jag nu vandrar inte leder mig rätt. Framtiden som jag nu ser inbegriper alldeles för mycket ensamhet. Ensamhet som jag ju egentligen skyr som pesten. Ensamhet som jag bara uppskattar så länge den är självvald. Den där ensamheten alltså. Rädslan för att en dag vakna upp och inse att jag är ensam i livet skrämmer nästan slag på mig. Jag är rädd ofta nu för tiden. Rädd för stan, rädd för maträtter, rädd för vissa tv-program, rädd för vissa personer, rädd för foton, rädd för polisen, rädd för sirener, rädd för danskar, rädd för krav, rädd för mörker, rädd för mina egna tankar. Rädd för framtiden. Alltid så fruktansvärt rädd för framtiden.

Kusin vitamin
Tidigare idag sms:ade jag med en av mina kusiner. En fin sjuttonåring som jag alltid har uppfattat som lite tystlåten och blyg. Jag skulle säga att jag i princip aldrig har haft en konversation med henne om något annat än ”vad är det för väder idag- och vilken fin tröja-ämnen”. Hon har matteprov och jag försökte mer eller mindre pracka på henne min hjälp. Jag älskar att hjälpa folk med läxor, uppsatser och pluggande inför prov och tentor. Jag var faktiskt läxhjälpslärare ett tag förut och det var verkligen super.

Hon avböjde i alla fall min hjälp. Jag kan förstå henne. Jag sålde inte direkt in mig själv bra. Typ: ”Jag kommer inte ihåg någonting om logaritmer, men jag kan försöka hjälpa dig”. Efter mitt sms följde en hel radda sms oss emellan. Jag försökte ingjuta lite självförtroende i henne, för precis som är fallet med mig själv, mina systrar och många av våra andra kusiner, inbillar jag mig att hon nog känner en hel del press som kan sätta sig i huvudet. Och ni anar inte hur fina sms jag fick tillbaka. Denna lilla kusin, som jag aldrig någonsin har pratat med på riktigt, skrev att jag är en förebild, att jag är en bra/smart/rolig människa – att hon vet det trots att jag inte kan få fram eller förstå det just nu. Lilla fina kusin som förmodligen har växt upp och tyckt att jag var lite läskig – stora kusinen som skällde för att alla småkusiner skulle hjälpa till. Och ändå har hon nu såna ord i sig. Tack snälla kusin. Kusin vitamin.

Ingenting och allting
Den här dagen alltså. Den är ingenting och allting på samma gång. Jag drömde konstigt men sov ändå länge. För länge. Gick upp och gjorde havregrynsgröt med linfrön, solrosfrön och kanel. Åt med en väldans massa jordgubbssylt. Tog med vår lilla hund ut på promenad. Kände solens strålar mot ansiktet. Lät hunden bestämma turen vilket gjorde att vi gick i cirklar. Satte mig i soffan och slötittade på tv. Skickade några sms och mail. Hetsuppdaterade bloggsidan alldeles för många gånger trots att det var noll aktivitet. Försökte hitta ord som beskrev känslan. Den där gnagande konstiga känslan jag hade haft hela dagen. Men det gick inte. Gjorde istället en punktinsats avseende mina kläder som tonårsjaget hade slängt på golvet. Åkte sen och handlade lite mat. Nybakat bröd, frukt och grönsaker. Tulpaner till mamma. Det kändes bra.

När jag kom hem från handlingen slog den konstiga känslan slint. Som jag nästan hade på känn att den skulle göra. Jag gick in på det förbannade Facebook. Tittade på allt som är förbjudet. Allt utom direkta bilder på honom. Det klarar jag inte. Men allt annat som är förbjudet. Det tittade jag på. Och ni behöver inte säga ett ord. Jag vet att det är kalasdumt. Jag vet att det är som att peta i ett öppet sår. Peta och trycka riktigt hårt så att blodet hamnar överallt. Det gjorde jag. Och samtidigt rev jag av misstag upp ett födelsemärke på ryggen som började blöda våldsamt. Blodet blev till verklighet. Kalasbra. Verkligen kalasbra.

Som tur var fick hetsandet ett naturligt avslut. Min syster kom med tåget och jag och hunden gick för att möta. Hunden gick återigen i kringelikrokar och verkade inte förstå innebörden av allt mitt gälla ropande. Till slut gav jag upp. Inrättade mig efter hunden och gick med myrsteg framåt. En tår hotade att trilla nerför kinden. En ovälkommen tår. Lätt panikslaget började jag då prata högt med mig själv. Jag sa: ”Hon (hon vars bild jag precis hade tittat på) är en parentes i mitt liv. En parentes som om några år kommer att ha tappat all betydelse för mig. För då, om några år, är jag med honom. Honom som jag fortfarande älskar eller honom som jag ännu inte har provat att älska. Och då, då kommer jag ha gjort en massa spännande saker, träffat en massa underbara människor och äntligen hittat något att syssla med som får mig att vilja gå upp på morgonen. Något som gör att jag både njuter av nutiden, men samtidigt längtar till framtiden. Och då, då kommer den här tiden och den där tjejen bara vara ett suddigt minne.”

Sen hann jag inte mer. Min syster kom emot oss och världens finaste hund började galoppera av lycka. Det är så härligt när han blir sådär glad. Det är så himla härligt. Sen skuttade han hem. Väl hemma åt jag och systern mellanmål, en himla massa mellanmål kan tilläggas. För både hon och jag är brödtokiga. Finns det färskt bröd blir vi lite hetsätaraktiga. Men det var så gott ska ni veta. Och nu ska jag snart gå ut i köket igen och göra en räksallad med matvete. Det ska inte bli roligt, det har jag redan erkänt för er, men det känns heller inte hemskt att ställa mig i köket längre. Och jag vet att det är en liten, liten framgång.

Under tiden jag skrev det förra inlägget var jag väldigt ledsen. Jag grät och snorproduktionen var på topp. Jag stapplade vid flertalet tillfällen till toaletten för att snyta mig och skvätta vatten i ansiktet. Allt kändes så vedervärdigt hemskt och jag förbannade mig själv om och om igen för att jag hade låtit tankarna ens snudda vid honom även denna natt.

Efter att jag hade publicerat inlägget kändes det ändå lite, lite bättre. Tillräckligt bra för att jag skulle ta mig till toaletten igen för en sista snytning innan jag på riktigt skulle försöka sova. Väl inne på toaletten böjer jag mig ner till toapappersrullen. Och vad ser jag? Jo, jag har lyckats kasta inte mindre än två snytpapper på toalettkanten. Eftersom de är absolut dyngsura av snor har de liksom fastnat där. Det var rätt äckligt alltihop, men samtidigt kände jag hur mina läppar mot alla odds formade ett litet leende. Ett litet leende som vittnar om att jag trots allt det jävliga fortfarande kan le trots att ingen tittar.

Världens bästa farfar
Ikväll har vi firat världens bästa farfar som fyllde 83 år. Han är på riktigt världens bästa. Har alltid varit. Och kommer alltid att vara. Innan jag föll ner i ett hål la jag mycket tid på min farmor och farfar. Jag besökte dem ofta, bjöd in dem på middag ibland och hjälpte dem på olika sätt. I egenskap av att vara äldsta barnbarnet har det känts som att jag har ett extra ansvar. Ett extra ansvar att se till att de klarar sig bra. Och han, han som jag numera aldrig nämner vid namn, hjälpte mig alltid med det ansvaret. Han fixade allt möjligt för farmor och farfar, och jag brukade skoja om att de gillade honom mer än mig. Nu tror jag faktiskt att de på riktigt avskyr honom. Jag tror faktiskt det.

De senaste månaderna har jag inte brytt mig om farmor och farfar som jag brukade. Trots att jag både borde och vill bry mig mer. Jag älskar min fina farmor och farfar. Och jag ser hur gamla de har blivit. Jag kan inte förstå att jag har slösat bort månader av värdefull tid med dem. Jag kan inte förstå hur jag kan ha varit så självisk och korkad. Ikväll satt jag och tittade lite på dem på avstånd. Och trots att jag vet att jag har en tendens att överanalysera allt, tyckte jag mig se sorg i deras ögon. De är inte längre min vanliga glada farmor och farfar. Och jag vet att det är mitt fel. Jag vet att de vet att jag inte mår bra. Jag vet att de inte förstår varför jag inte bara går vidare med mitt liv.

Mina tankar har de senaste veckorna ofta vandrat tillbaka till en dag för flera månader sen. Pappa försökte tvinga mig att gå till jobbet, men jag klarade det inte, så han släppte av mig hos farmor och farfar. Innan jag gick ur bilen sa han att jag inte kunde fortsätta må så som jag gjorde. Han sa att om jag fortsatte på det sättet skulle det till slut ta kol på farfar.

Jag var så ledsen på min pappa för de orden. Samtidigt vet jag att han var panikslagen. Han hade sagt vad som helst för att få mig att rycka upp mig. Men vad han inte förstod var att jag faktiskt kämpade allt jag kunde. Jag försökte redan mitt allra bästa. Jag försökte äta. Jag försökte gå upp varje morgon. Jag försökte klä på mig. Jag försökte duscha. Jag försökte göra allt. Men jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde inte vara glad. Och jag kunde inte gå till jobbet.

Även innan pappas ord hade jag dåligt samvete i överflöd. Jag har egentligen alltid gått runt med stora drösar dåligt samvete, för så fort någon i min närhet inte mått bra, har jag mått dåligt för att jag inte gjort något för att förhindra det. Men pappas ord den dagen skapade mer än dåligt samvete. De sådde ett frö inne i mig. Ett frö av blytung skuldkänsla som gjorde att jag blev rädd för att umgås med farmor och farfar. För jag kunde inte vara den vanliga gamla S längre, och jag såg att det gjorde farmor och farfar ledsna och oroliga.

Nu har jag blivit bättre på att låtsas. Mycket bättre. Och dessutom tycker jag att det är lite mysigt att vara med dem igen. Men det är fortfarande så svårt. Det är så jäkla svårt. För det brukade alltid vara båda vi två som åt middag hos dem. Ofta brukade de göra ugnspannkaka för det var både hans och min favorit. Till mig gjorde de utan bacon och till honom med. Och nästan varenda gång vi träffade dem hade farmor köpt Geishachoklad till honom för att han någon gång för många år sen berättade att det var hans favorit.

Så mycket av mitt umgänge med farmor och farfar innefattade honom. De var så stolta över oss båda, så stolta över att jag hade hittat en så fantastiskt fin kille som var så hjälpsam och omtänksam. Och så gör han så här. Han sviker, förnedrar och kränker mig och lämnar mig sen ensam i dyngan. Han gör saker som får min familj att avsky honom. Han gör saker som gör att han aldrig mer kan ha den naturliga och fina plats i min familj som han genom åren hade fått. Jag älskar honom. Men det kan ingen i min närhet förstå eller acceptera. Och det gör allt så mycket svårare. Det gör att jag känner mig fullständigt patetisk. Patetisk och bara helt fel. Han vill inte ha mig, och ingen i min omgivning hoppas ens att han en dag ska vilja det. Absolut ingen förstår. Och då känner jag mig så ofattbart ensam i mina känslor. Ensam, patetisk och bara helt fel.

Min ena syster och hennes kompis sitter och tittar på Youtube-klipp. De skrattar och fnittrar hejdlöst. Det orsakar en viss irritation hos mig och den andra systern. En vänskaplig irritation det vill säga. För vi förstår ju inte vad som är så kul, och Herre Jesus vad frustrerande det känns. Den icke-skrattande systern vräker då ur sig: ”Arslen!” till den skrattande systern och kompisen. Skrattsystern tittar då på oss och frågar: ”Är ni bittra på livet eller?” Eftersom stämningen är väldigt uppsluppen och det egentligen inte är någon som är arg kontrar jag snabbt: ”Nej då, jag är inte bitter, mitt liv är precis så som jag vill...!” Det var roligt. Det var faktiskt roligt.

Andra lustiga saker som min syster har sagt under kvällen är: ”Flytta på dig, du ligger som en klumpsumma ju. Eller… klump menar jag.” Alldeles nyss deklarerade hon dessutom högt: ”Kom nu knubbsälar så går vi med hunden.” Tätt därefter följde: ”Knubbsäl 1 (det vill säga jag), ska du med eller?!” Alltså, när jag skriver ner det nu ser det ju inte så kul ut, men det var kul. De är faktiska himla roliga mina systrar. Och bäst är när vi alla fnittrar i kör. Då mår jag faktiskt bra på riktigt. Det gör jag.

En stapplande springtur
Jag har precis varit ute och sprungit. Även om det mer såg ut som ett stapplande är det stort. Det är faktiskt det. Jag har ett lite komplicerat förhållande till träning. Från det att jag var liten till att jag blev nitton år tränade jag väldigt mycket. Jag spelade volleyboll med stor passion och extraordinärt engagemang. Jag var lagkapten och tränade hårt. Inte så att jag var besatt av att träna, men jag älskade att prestera bra på volleybollplanen. Volleyboll var på riktigt hela mitt liv. Jag åt, sov och andades volleyboll. Mitt lag var grymt. Vi vann faktiskt allt man kunde vinna. Jag har tillsammans med mina lagkamrater vunnit både flick-SM, ungdoms-SM och junior-SM. Det var härliga tider. Jag minns den där euforiska känslan som infann sig när vi hade vunnit en viktig match. Jag minns hur stoltheten fyllde hela bröstet. Jag minns hur jag nästan ville krama livet ur mina lagkamrater.

Sista terminen på gymnasiet blev jag sjuk. Jag vet att jag har skrivit allt det här förut, men jag skriver det igen. Det kom blod när jag gick på toaletten. Magen gjorde ont. I månader gick jag så. Vågade inte göra något åt det. Jag blev svag. Trodde att jag var tvungen att träna hårdare. Så det gjorde jag. Cyklade på motionscykel hemma på kvällarna. Men jag blev bara tröttare. På min sista riktiga match, junior-SM-finalen, sög det i magen vid varje rörelse. Och jag var så trött. Jag var så fruktansvärt trött. Strax därefter sökte jag hjälp. Jag sökte hjälp och fick en remiss till en specialist. Efter ytterligare flera månader av blödande kom jag till en läkare som konstaterade att jag nog hade en inflammatorisk tarmsjukdom. Dessutom gjorde hon något väldigt viktigt. Hon kollade mitt järnvärde.  Mina hemoglobinvärden var osannolikt dåliga. Enligt läkaren var de så dåliga att jag inte borde ha orkat röra mig som vanligt, men förmodligen hade jag klarat mig okej för att jag varit hyfsat vältränad innan. En till två gånger i veckan i ett halvårs tid gick jag på sjukhus för att få järntransfusioner. Jag blev helt sönderstucken. Mina armar såg ut som krigsfält. Nu för tiden finns det bättre dropp som kroppen kan ta till sig mycket fortare och lättare. Men då, för sju år sen, var det där det enda sättet att få upp järnvärdena igen.

Trots att kroppen återhämtade sig. Trots att färgen på mina kinder sakta kom tillbaka. Och trots att jag slutade flåsa på hundpromenaderna. Trots det var jag svag. Jag var väldigt svag och det var något som jag aldrig hade varit förut. Jag kände inte igen mig själv. Och trots att jag försökte träna kändes det inte bättre. Det berodde givetvis på brist på tålamod. Men det knäckte mig. Och allt sedan dess har jag varit ganska svag. Visst, det har funnits stunder då jag kommit igång tillräckligt mycket på gymet för att känna en glimt av den där styrkan jag kunde känna under min volleybolltid. Men det blev aldrig detsamma. Och då var det inte heller roligt längre. Mentalt har jag känt mig som en träningsmänniska, men i realiteten har jag varit en soffpotatis i sju år.

Men idag har jag alltså varit ute och sprungit. Det har under årens lopp hänt lite då och då. Så det är väl ingen stor nyhet egentligen. Men det kändes bra. Det var vidrigt när jag gjorde det. Men bra efteråt. Och även om jag stapplade ibland (ofta), så fortsatte jag hela tiden att röra mig framåt. Precis som i livet i övrigt. En väldig massa stapplande, men också små, små, yttepyttesteg framåt.