trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 126

Kategori: Allmänt

Nutella och en kul panda
Har haft en del hemskheter passerandes i mitt medvetande idag. En del, men inte alltför många. Dessutom sköt jag effektivt bort varenda en av de där hemskheterna genom att koncentrera mig på den roliga fastern, den söta kusinen och den pålitliga systern.
 
Vi har gjort lite sightseeing i Montreal idag. Gick in i diverse trevliga souvenirbutiker och plötsligt fick jag ett infall och köpte en talande panda till min lillasyster som är kvar i Sverige. Ibland får jag såna där. Infall. Särskilt när jag tycker att något är riktigt roligt. Och den talande pandan var riktigt jäkla rolig. Jag skrattade faktiskt så att jag grät. 
 
Det är ett sånt där litet gosedjur som upprepar allt man säger i en extremt pipig röst. Har man den riktigt nära härmar den jäkeln också ens andetag på ett retsamt sätt. Himla kul är den. Och en utmärkt produkt att använda för att reta båda systrarna.
 
Jag tror faktiskt att jag precis just nu ska sätta på pandan och reta min syster litegrann. Hon ser väldigt stressad ut där hon sitter framför mig i färd med att boka biljetter hit och dit för att hälsa på en vän som bor en centimeter härifrån på kartan men tio timmars bussfärd i verkligheten. Kul jul.
 
Nej, hörni, nu ska jag gå och göra nutella mud cake med lillkusinen. Är proppmätt efter kinesisk avsmakningsmeny men det finns ALLTID rum för nutella. Alltid. Haha, vet inte när denna fascination för nutella egentligen uppstod, men jag tror nog att den är här för att stanna. Och vips, fyller nutella en liten del av tomheten. Alla knep är tillåtna i hjärtesorg. Alla.

Dag 125

Kategori: Allmänt

En liten update och en härlig faster
Hittar inte riktigt orden idag märker jag, men jag vill så gärna bara ge er en liten update. Bloggen har nämligen börjat kännas som en nära vän, en sån vän som alltid finns där och aldrig sviker. Därför kommer jag inte heller någonsin att svika alla er som fortsätter att titta in här då och då.
 
Jag befinner mig i alla fall nu hos min andra faster i Montreal. Vi körde från Boston i morse och har under dagen hunnit med både outletshopping, pulled pork-ätning, hockeyhån från en kanadensisk gränsvakt, middag bestående av quesedilla och sallad följt av tv-mys och manikyr skickligt utförd av min fina trettonåriga kusin. På det stora hela, en bra dag. Lite moln på himlen i form av fruktansvärt magont och ihärdig trötthet, men annars helt okej. 
 
Min faster är en fantastisk person på alla sätt och vis och man kan inte låta bli att le när man är i hennes sällskap. Hon skrattar och skojar och hennes entusiasm är så oerhört smittsam. Hur bitter man än känner sig blir allt lite roligare när hon är med. Tänk va härligt att vara en sån person. En glädjespridare. Åh, ibland tror jag faktiskt att hon är min idol. Tänk att vara 26 år och ha sin faster som idol. Lite töntigt kanske, men också himla härligt. Himla, himla härligt är det faktiskt.

Dag 124

Kategori: Allmänt

En fantastisk dag och fruktlösa drömmar
Min dag blev mycket riktigt fantastisk. "Fantastisk." Det är ett väldigt starkt uttryck inser jag. Trots det slänger jag mig med det ordet ganska ofta nu för tiden. Jag förstår att denna plötsliga, och framförallt något överväldigande, positivitet som flödar ur mig titt som tätt i dessa dagar kan tyckas lite förvånande - det är den för mig också - men jag antar att det bara är så skönt att få vara i en annan kontext ett tag. Att få fly bort till en ny plats och nya människor. Det är verkligen skönt.
 
Den fantastiska dagen började i alla fall ganska anspråkslöst med en liten promenad. Jag, mina fastrar och deras män. Det var trevligt och jag hade flera intressanta samtal. Men herre gud, vad jag måste öva på min engelska. Jag inser att den nu för tiden lämnar väldigt mycket att önska, men samtidigt tycker jag nog att jag på bara några dagar har blivit markant bättre. Det är bra.
 
Efter promenaden tog jag en fantastiskt skön dusch. Tvättade håret och skrubbade ren varenda millimeter hud. Sen attackerade jag sminket igen. Min faster var med men gav upp efter den tredje krämen som jag smetade på. Jag förstår henne. Vet väl inte direkt om resultatet blev slående men det var ingen katastrof i alla fall. Och eftersom vi talar om smink här får det ses som en stor framgång för mig.
 
När jag var, tja i alla fall nästan klar, kastade vi oss in i bilen för att åka till vår kusins a capella-konsert. Jag drog på mig min klänning i hallen och min yngsta kusin fixade min dragkedja ute på uppfarten. Det var härligt. En flygande start som gjorde mig uppspelt snarare än stressad. Konserten visade sig vara fantastisk (i många delar) och min kusin var absolut bländande. 
 
Efter konserten gick vi en liten tur på Harvard och härligt nog kände jag bröstet fyllas med genuin stolthet över kusinen som går där. Otroligt duktig är hon. Direkt efter rundturen bar det av till en fin restaurang. Det var inte bara vilken restaurang som helst, utan det var en restaurang som min fasters man har investerat i. Och oh la la, vad hela upplevelsen var VIP. Restaurangen var underbar och jag kände mig rakt igenom som värsta lyxliraren (ja, lite bortkommen, men också oerhört uppspelt och glad). Det var fantastiskt.
 
Jag satt under middagen bredvid mina kusiners kusin, det vill säga min fasters mans brorson. Han är två år äldre än mig och jag har träffat honom några gånger förut. När jag var yngre var det min farmors uttalade önskan att jag skulle gifta mig med denna blonda armenier. Han är förvisso världens trevligaste och dessutom en snygg kopia av alla killar jag någonsin har haft en crush på (ja, Han inkluderad), men dels har han flickvän och dessutom har han alltid behandlat mig som ett litet, litet barn. Det roliga är att jag i alla år bara har skakat på huvudet när dessa evinnerliga skämt om honom pågick under min uppväxt, men nu kan jag liksom känna att; helvete, kunde det inte ha blivit vi som farmor ville. Då hade jag sluppit allt det onda, då hade jag fått vara med på riktigt i denna härliga gemenskap som råder här bland mina släktingar (kusinernas kusin inräknad) på andra sidan Atlanten. 
 
Ja, alltså. Jag inser att det är en jäkla massa "om bara-tankar" nu. Och jag inser att det är rätt fruktlöst att tänka så. Men ändå. Det är rätt så skönt att dagdrömma om ett annat liv. Ett liv som åtminstone teoretiskt kunde ha varit verklighet. Ett liv att drömma om när ens riktiga liv inte känns så kul. 
 
Nej, hörni. Nu svamlar jag igen. Det märker jag allt. Jag är nog väldigt trött. Klockan är trots allt en väldans massa här i Boston. Många intryck har hjärnan proppats med idag och vartenda ett ska jag varsamt sortera och spara i mitt huvud. Godnatt och kram på er. Och ha en fantastiskt fin måndag nu. Det tänker jag ha. Men först ska jag sova lite. Och kanske drömma om ett eller annat trevligt liv jag skulle ha kunnat leva. För drömma får man. 

Juhuuu

Kategori: Allmänt

Nääää hörrni. Det var ena dystra inlägg som dag 123 hade att bjuda på. Inte så kul. Och framförallt inte längre en korrekt beskrivning av den här dagen. Jag har precis sminkat den där systern med allt det fabulösa smink jag nyss inhandlat. Jag och den nytillkomna fastern prövade varenda liten grej i min sminkpåse. Och systern är supersnygg. Nu kan den här dagen bara bli fantastisk. Den kommer att bli fantastisk. I can feel it. Och så ett juhuuuu på det. Så där ja.

Dag 123 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Utlämnande tankar
Bara för att tydliggöra. Jag älskar båda mina systrar över allt annat. De är utan tvekan de viktigaste och bästa personerna i mitt liv. Utan tvekan. Jag skulle göra allt för dem. 
 
Hela natten har jag oroat mig för vad jag skrev igår. Oroat och ångrat mig. Tänkte att jag skulle ta bort det med en gång. Men vet ni. Liksom allt annat som är jobbigt och utlämnande får det stå kvar. 
 
Är jag nöjd med hur jag porträtterar både mig själv och min syster? Nej. Men kan jag stå för att jag känner så, hur konstigt och märkligt det än är? Ja, det kan jag.
 
Jag vet att detta är saker som JAG måste jobba med. Att inte hänga upp livet på en person. Att inte jämt tro att jag är oönskad och ovälkommen. Att inte låta hjärnspökena påverka mig så här. Jag vet det. I allra högsta grad vet jag det.

Dag 123

Kategori: Allmänt

Ensamheten igen (jag vet att jag upprepar mig)
Den här dagen har känts som en berg- och dalbana i helvetet. Utåt sett har jag nog verkat vara okej. Och även om jag också har varit just okej i stunder, har jag känt mig obehagligt ledsen och nedstämd precis hela dagen. Dessutom har tankarna vandrat till de förbjudna områdena alldeles för ofta. Alldeles, alldeles för jäkla ofta. Just som jag har fått upp huvudet över vattenytan på riktigt sjunker jag ner igen. Dessa förbannade dippar. Helvete.
 
Till stor del beror den plötsliga förändringen på min syster. När vi satte oss på planet var vi glada. När vi klev av planet var vi ännu gladare. Och sen fortsatte vi vara glada i några dagar. Nu har det på något sätt fått ett stopp. Hon är av olika anledningar arg på mig. Hon säger det inte rakt ut. Men ilskan är där. Hela tiden. 
 
Hon blir till exempel jätteirriterad när jag råkar säga att både hon och jag är på det ena eller andra sättet. Hon vill inte klumpas ihop med mig säger hon. Hon hatar när jag säger att vi är lika. Förmodligen representerar jag allt som hon avskyr. Vid något tillfälle kom Monica i Vänner på tal och hon och min kusin fnittrade och tittade menande på varandra och frågade om inte jag tyckte att jag är lik henne. Jag antar att de menar kontrollfreak och bossy? Det gör mig inget att de tycker det. I vissa situationer kan jag säkert bete mig så. Men det är sättet min syster är mot mig som gör mig så förbannat ledsen. 
 
Hon och mina kusiner bildar en egen liten grupp där jag inte är med. Min syster är väldigt bra på det. Att exkludera. Jag tror inte att hon gör det med mening, men hon gör det ändå så tydligt. Det är en egenskap som gör mig så ledsen. För jag själv, jag är som en överdrivet vallande fårhund och blir oerhört stressad när någon är utanför. Och värst av allt, ledsen och nästan förlamad i mitt beteende när jag själv lämnas utanför. Allt blir svart då och jag förmår inte ta mig ur det. 
 
Det här är inget nytt problem för mig. Det har alltid varit så här. Jag har alltid blivit ledsen och ibland till och med förtvivlad när jag har känt mig exkluderad. Vilket jag ofta gör eftersom jag inte är så bra på att hänga på redan existerande grupper. Jag vill inte tränga mig på eller störa och inbillar mig lätt att jag är oönskad. 
 
Den där förtvivlan som jag brukar känna har jag alltid tagit mig ur med hans hjälp. Jag har ringt eller skickat ett sms och på så sätt blivit påmind om att det finns en grupp som jag aldrig kommer att vara exkluderad ifrån. Vår grupp. Han och jag. Den grupp som utgjorde min enda riktiga trygghet. Helt plötsligt försvann den gruppen. Och nu är det bara jag kvar. Jag vill inte vara bara jag. Att vara bara jag är hemskt. 
 
Trots att jag befinner mig i ett hus fullt av släktingar har jag spenderat de senaste två timmarna själv i sängen. Och ensamheten har aldrig varit så vidrigt påtaglig. Det är mitt eget fel så klart. Jag kan inte förvänta mig att någon ska ta hand om mig längre. Jag är vuxen och de relationer jag idag har med mina släktingar är bara ett resultat av mitt eget beteende de senaste åren. Men ändå. Det faktum att jag har mig själv att skylla gör inte ensamheten lättare att bära. Och saknaden efter honom blir så vedervärdigt påtaglig i ensamma stunder. Varje liten cell i min kropp saknar honom just nu. Och det finns ingen som kommer att hålla om mig och säga att allt blir bra. För jag är vuxen nu. Vuxen och vedervärdigt ensam.

Dag 122

Kategori: Allmänt

Två ton smink
Sitter hemma hos en av mina kusiner i hennes lilla lägenhet med alla andra kusiner samlade runt mig. Världens godaste snacks är uppdukade. På riktigt framstår svenska chips som ett skämt i jämförelse med vad jag mofflar i just mig just nu. Pitachips med hummus? Ja, det är galet gott. Till det dricker jag koffeinfri cola zero. Juhuuuuuuu. Koffeinfri? Förstår ni vad det innebär? Ingen risk för ångestpåslag. Inga hjärtklappningar. Så. Jäkla. Grymt. 
 
Idag har jag, systern och de äldsta kusinerna vandrat runt inne i Boston. Shoppat livet ur oss och ätit fancy pancy-lunch med snygga housewifes sittandes vid bordet bredvid. Bland annat spatserade vi in på Sephora (en kolossalt stor sminkbutik) och min kusin grabbade tag i ett butiksbiträde och bad om hjälp. All sorts hjälp. Och jag kan säga er - hjälpen anlände. 
 
Jag fick snällt sätta mig på en pall och omgiven av hundratals högljudda amerikaner fick jag en djupgående sminkkonsultation av världens gulligaste tjej. Hon gav komplimanger för min porslinlika hy (nej, den är inte len som porslin, men däremot kritvit som porslin). Hon gav mig komplimanger för mina kindben (hästkindben) som hon accentuerade i flera minuter genom att vispa bronzer i en trea på sidan av mitt ansikte (se där, där fick ni lite sminktips också). Enligt de andra var det fint, enligt mig en smula för bronzigt.
 
Det slutade i alla fall med att jag handlade smink för 300 dollar. Fruktansvärt, jag vet. Jag har inte spenderat så mycket pengar på smink sammanlagt i mitt liv ens. Men idag. Idag var det dags. Jag är återigen fattig som en kyrkråtta men i alla fall två ton smink rikare. Två ton smink och en bra upplevelse rikare.

Dag 121

Kategori: Allmänt

Glassfrossa, hinkcola och pumps
Ligger i soffan och såg för en stund sen det senaste avsnittet av Grey's anatomy. Oh yes, jag är ett inbitet Grey's-fan. Och nu fick jag och min syster för första gången se det i realtid. Med varsin skål proppad med glass i famnen satt vi där. Glassen var galet god. Min kusin plockade fram den ena byttan efter den andra och glassfrossan var ett faktum. Det var frozen yoghurt med vanilj-, chocolate fudge brownie- och half baked-smak. Dessutom åt vi sammetslen cookie dough- och mint chocolate chip-glass. Till det hade vi färska jordgubbar, melon, nutella och skumgrädde på flaska. Alltså, det var så orimligt gott så jag höll på att tuppa av.
 
Överhuvudtaget är allt vi äter här så oerhört gott. Och jag är en matälskare av stor rang. Igår var vi på en fantastisk mexikansk restaurang och åt fajitas, enchiladas och tostadas. Glasen med coca cola som kom in var stora som hinkar och jag hann inte mer än halvvägs innan servitören glatt bytte ut den mot en ny. Free refill. På en cola som kostade två dollar. Åh, jag älskar Amerika. Och jag älskar att ha kusiner här med inside information om vilka bakgator som har de bästa restaurangerna. För det där stället var absolut helt magiskt.
 
När vi har ätit här hemma i huset har vi frossat i färsk frukt, färska bär och nutella i mängder. Min faster är världens snällaste och har proppat kylen full med vindruvor, melon, jordgubbar, björnbär och en hel massa mer godsaker. Jag hade aldrig ätit ett färskt björnbär innan idag. Aldrig någonsin. Har ätit de frysta jäklarna och ärligt talat tyckt att de var döläbbiga. Men färska björnbär - oh, det är verkligen himmelskt gott.
 
Jag ska säga att det är tur att jag är hemma i Sverige igen om inte alltför länge för annars hade jag nog ätit mig ur alla fina kläder jag precis har köpt. För just det - vi har inte bara ätit, vi har shoppat också. Kläder. Och så skor. Skor, skor, skor och ännu flera skor. Här finns det otroligt många skor som inte bara är fina utan dessutom SKÖNA som bara den. Jag har världens fulaste fötter med stora knölar och oproportionerligt långa stortår så ingenting brukar passa. Verkligen ingenting. Om jag hittar ett par skor som mot förmodan passar köper jag samma modell i flera färger. Jag är lite knäpp så. Men här har alltså det mesta passat. Och som jag har frossat. Pumps och ballerinas. Stövlar och gjympaskor. Inte bara har jag lyckats klämma ner mina korvfötter i skorna, utan dessutom har de känts sköna på riktigt. Sköna och ursnygga. Så oavsett vilket skick jag är i när jag kliver in på jobbet den 12 mars kommer jag åtminstone ha grymma skor. Urusel koncentrationsförmåga och katastrofalt närminne men fantastiska skor. Alltid något tänker jag. Alltid något.

Dag 120

Kategori: Allmänt

Underbara släktingar
Nu har vi varit här i Boston i ett helt dygn (och några timmar). Ett dygn som har varit fullspäckat och tomt på samma gång. Inga planer har vi - vi gör bara det vi känner för. Och vet ni - det är fantastiskt. Helt fantastiskt. Jag absolut älskar att vara här. Jag älskar min faster. Jag älskar hennes man. Och jag älskar mina kusiner. 
 
Vi behövde bara gå några meter igår på flygplatsen så stod en kusin där. Med världens största leende och armarna redan utsträckta för en kram. Vi kramades och sen var det bara att följa med. Följa med i kusinens härliga pladder, följa med i fasterns varma bil, följa med i den gemenskap som man omedelbart omsluts av här hos min släkt i USA. 
 
Vi började med en biltur runt i Boston. Vi hälsade på i kusinens sorority-hus. Vi tittade på MIT och Harvard - kusinernas skolor. Vi åkte förbi tusentals restauranger och caféer som av kusinen påstods vara makalösa. Vi åt svenskt godis; djungelvrål, bilar, gott och blandat och dumle, tills vi mådde illa. Vi pratade och skrattade. 
 
Väl hemma gick vi på rundvandring i deras gigantiska hus - med två set trappor på olika ställen i huset och tre våningar var förvirringen total. Sen var det dags att äta igen; denna gång hummus och tortillachips. Jag absolut älskar hummus och brukade förr göra sån själv både på längden och tvären. Under snacksandet beställde vi middag. Vi åt och jag kände mig så tacksam för att jag fick ryckas med i gemenskapen, tacksam för att jag kände mig så trygg. 
 
Jag har alltid tyckt om mina kusiner. När jag var liten var min äldsta kusin, som är två och ett halvt år yngre än mig, en av mina absolut bästa vänner. Sen, när jag träffade honom, gled vi ifrån varandra. Eller antagligen var det mest jag som gled bort från henne. Fy fan för mig kan jag verkligen känna när jag tänker på det. Att jag lät mig själv försaka en sån fin vänskap. Fy för mig. 
 
Idag är jag inte så nära mina kusiner.  Inte så att vi inte är goda vänner, för det är vi, men vi är inte längre så supertighta som vi en gång var. Hörs någon gång via Facebook under året och så umgås vi någon eller några veckor på sommaren. Varken mer eller mindre har det varit. Och nu kan jag verkligen undra varför. För det är helt mitt fel att min relation med min släkt här inte är fantastisk. Helt mitt eget fel. De har bönat och bett i år att vi ska komma och besöka dem. Men jag har inte prioriterat det. Andra saker har känts viktigare på något sätt. 
 
Från och med nu tänker jag prioritera dem. Jag vill prioritera dem. Ärligt talat tänker jag till och med att jag skulle vilja bo här. Men sen har jag också väldigt lätt att bli begeistrad över saker. Min syster kallar mig för överexalterad. Förmodligen har hon rätt. Trots det är det fint att inse att det ändå finns andra vägar att gå i livet än den jag hade slagit in på. Och kanske är det på en sån väg jag till slut kommer att hamna, en väg som är långt ifrån den jag gick med honom vid min sida. Att göra några tuffa år i konsultbranschen, köpa en fin lägenhet i stan och skaffa barn om några år känns nämligen väldigt avlägset just nu. Galet jäkla avlägset faktiskt.

Dag 119

Kategori: Allmänt

Chocolate Therapy
Har tittat på mobilen i tio minuter nu. Försökt forma meningar som rättvist porträtterar vår flygresa och de timmar vi hittills har spenderat med vår faster, vår ingifta farbror och våra fyra fantastiska kusiner här i Boston. Jag inser att det är mycket svårare än jag trodde. För hur beskriver man en resa där man omvartannat har fått uppleva både härligt gapskratt och vidrig avgrundsångest? Det är svårt. Men en sak är helt klar. Det var mycket mer gapskratt och uppsluppet fnitter än helvetestankar. 
 
I Sverige har natten snart blivit morgon nu och jag märker att jag är lite för trött för att hitta de rätta orden. Men i stort innefattade resan allt ifrån en metallstång i huvudet under dramatiska omständigheter till en Ben & Jerry's-glassfrossa och "tut tut-tågkörning" under mellanlandningen. Jag råkade gå in i en ställning proppad med NYPD-saker (New York-polisen som vi spenderade timmar med att studera och prata om i somras) vilket nästan gjorde mig svimfärdig. Jag svalde hårt och en halvtimme senare  satt vi med en gigantisk glass framför oss. En glass innefattandes smaken Chocolate Therapy. Terapi. Ja, det är nog precis just vad jag behöver. In any shape or form.

Dag 118

Kategori: Allmänt

Upptagen
Nu går snart flyget till Boston. Flyr Sverige, flyr Stockholm, flyr minnena för en stund. 
 
Den här resan ska jag försöka att bara vara. Andas. Prata. Skratta. Äta. Jag ska försöka proppa hjärnan full med intryck. Intryck och en massa nya minnen. 
 
Om ni inte hör från mig på ett tag, bli inte oroliga. För det betyder bara att jag är upptagen med annat. Upptagen med att leva en stund.

Allt möjligt mitt i natten

Kategori: Allmänt

Jag skaffade Google Analytics för en vecka sen. Det är spännande ska ni veta. Jag ser hur det sitter människor över hela världen och läser här. Jag ser att vissa inlägg besöks ofta, ofta. Dag 1. Dag 3. Dag 5 Fortsättning. Dag 48 Fortsättning. Jag inser att det är många fler besökare på en vecka än vad jag trodde. Hybris. Ja, jag har säkert fått lite sån. Sen i tisdags, det vill säga för en vecka sen, har det varit 6500 unika besökare på bloggen. Och en väldans massa fler besök och sidvisningar. Ni är så bra allihop. Så himla bra är ni som fortsätter titta in här då och då.

Jag vet att mina inlägg har blivit lite splittrade och dessutom onödigt tradiga på sista tiden. Förlåt för det. Jag har kastat ur mig mycket utan vidare filtrering. Det är inte meningen. Oavsett hur framtiden ser ut för min lilla blogg kommer jag alltid vara tacksam för alla de tusentals som under de här månaderna har tittat in här, kanske lämnat en kommentar eller bara lämnat ett avtryck i min statistik. Och hur ytligt det än verkar, så har den här bloggen kommit att betyda mycket för mig. Mer än vad jag trodde. Mycket mer faktiskt. Inte bara det faktum att jag får skriva av mig, utan också att det är så många som bryr sig och fortsätter läsa.

En annan spännande sak med Google Analytics är att jag kan se vad folk har sökt på för att hamna på min blogg. En person hade sökt efter ”förvirring kortisonabstinens” och på så sätt trillat in här. Det var lite kul tycker jag. Jag tror inte att min berättelse var till mycket hjälp för personen ifråga, men lite lustigt kändes det allt. Jag har ju en del erfarenhet av det här med kortison och kortisonabstinens och särskilt den förvirring som man kan uppleva – även om jag nog aldrig har berättat för er exakt hur förvirrad man kan bli av höga doser kortison…

En annan person hade sökt på ”förälskelse kollega innerlighet” och då kommit in på min blogg. Instinktivt kändes de orden jobbiga. Jobbiga och smärtsamma. Visst, en kollega behöver ju inte vara i en relation, men de orden gav mig ändå direkt kalla kårar. Kalla kårar och illamående. För jag mår illa när jag tänker på deras innerliga förälskelse. Fysiskt illamående varje gång trots att jag måste ha tänkt tanken miljoner gånger vid det här laget.

Ja, jag ser nu att det här blev just en sån onödig och splittrad text som jag egentligen så gärna vill undvika. Men klockan är mitt i natten och jag ska gå upp om fyra timmar. Så jag låter den passera. Försöker vara lite schysst mot mig själv på det sättet. Är ju normalt sett inte så bra på det där med att sänka kraven. Men för nu är jag alltså lite extra snäll och tillåter mig själv strössla en radda onödiga ord och forma ett flertal ostrukturerade stycken. Bra så. God natt.

Dag 117 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Skam och ångrade inlägg
Imorgon åker jag och min syster till Boston. Vi ska hälsa på våra fastrar och en hel hög med kusiner. Det blir bra. Det måste bli bra. Om två veckor kommer vi hem och då är det jobb och huvudet i sanden deluxe-time som gäller. Med resa och sen jobb kommer jag ha mindre tid för skrivande än vad jag hittills har haft. Men det känns faktiskt okej. Kanske kan jag till och med då undvika att lägga upp såna texter som jag nästan omedelbart efter publicering inser bara plågar mig. Allt jag skriver är sant och ärligt. Och allt är tankar någon gång tänkta av mig. Men samtidigt inser jag att alla dessa tankar, alla dessa känslor, inte alltid är så beständiga som jag först kanske hade trott. Och då känns orden som en gång kändes oundvikliga att yttra istället som en sticka under huden. 
 
Jag vet till exempel inte om jag hade skrivit många långa haranger om kanelgifflar om jag hade fått välja idag. Inte heller hade jag skrivit ett enda av de inlägg som jag publicerade igår. De kändes faktiskt fel på en gång nästan. Och den för några timmar sen upplagda förbjudna tanken. Den kanske hade fått förbli både förbjuden och hemlig ett tag till. Men. Nu är den ute. Och på ett sätt är det nog ändå bra att just den tanken fick komma ut. Trots att stickan svider mer än någonsin. För de tankar som är tyngst att bära, det är dem jag bär helt ensam. Det är de tankar som plågar mig i tysthet och som jag skäms för att berätta. Men när jag lyckas samla tillräckligt med mod för att sätta också såna tankar på pränt, då blir det faktiskt oftast lättare. Då blir det mindre skamfyllt. Och det känns bra. För skam är tungt att bära. Väldigt tungt.

Dag 117

Kategori: Allmänt

En förbjuden tanke
Det är konstigt. Jag har tyckt att det har känts bättre. Bättre, lättare och ljusare. Dagarna har kommit och gått och jag har haft timmar där ledsamheten faktiskt har känts ganska långt borta. Timmar där tv:n har slukat min uppmärksamhet, timmar där jag har skrattat högt med mina systrar och timmar där jag har haft fina samtal med olika vänner.

Men som ni kanske har märkt slog allt lite slint i helgen. I fredags, när jag körde genom regn och rusk för att titta till lägenheten, kom jag på mig själv med att fundera över hur jag praktiskt skulle göra om jag en dag bestämmer mig för att ha kämpat nog. Om jag en dag inte orkar bära den här sorgen mer. Om jag en dag ger upp för gott.

Jag tänkte att ett bra sätt nog skulle vara att köra av vägen sent en kväll. Sent en kväll när inga andra bilar är ute. Jag såg framför mig hur jag med en lätt rörelse styrde ratten och så vips skulle smärtan försvinna. På en sekund skulle jag slippa ha så ont. På en sekund skulle jag vara borta för alltid. Jag insåg att ögonen till och med sökte efter en lämplig plats längs med vägen. En plats där jag inte skulle göra någon annan illa, en plats där jag med säkerhet skulle få försvinna.

Jag vet att det finns många därute som blir upprörda nu. Systrar, kusiner, vänner och tusentals människor som följer mig genom bloggen. Några kanske till och med blir fly förbannade på mig. Andra blir kanske ledsna, uppgivna eller förtvivlade. Och så finns det säkert dem som inte bryr sig ett dugg. Jag kan förstå varenda en av de känslorna. Jag förstår och tycker att allihop är rättmätiga på sitt sätt.

Jag har länge tyckt att självmord är en fruktansvärt egoistisk handling. Jag har till och med varit arg på soldater som frivilligt ger sig ut i krig för att tjäna sitt land. Jag har tyckt att det är egoistiskt mot soldatens familj. Egoistiskt att utsätta sig själv för fara när man har människor i sitt liv som är beroende av en, människor som kanske aldrig kan komma över den sorg som förlusten av en närstående innebär. Trots att jag känner så funderar jag numera ganska ofta på det här med självmord. Inte på att göra det här och nu. Absolut inte. Men ofta när helvetet öppnar sig i mitt sinne går jag till den tanken. Och vetskapen om att jag faktiskt kan välja att försvinna för gott tröstar mig. Tröstar och lugnar mig för stunden. För tanken på att må så här i ett helt liv är outhärdlig. Absolut outhärdlig.

Jag vet vad jag har lovat mig själv. Ett år av stenhårt kämpande. Det löftet kommer jag aldrig att svika. Men efter det året har jag gett mig själv rätten att utvärdera. Jag vet att det låter fruktansvärt. Men som det är nu ser jag inga lösningar. Ser ingen framtid som jag vill leva i. Och då känns det tryggt att veta att jag faktiskt har ett val. Jag kan själv välja om jag vill ta bort smärtan för gott. Ja, den vägen skulle leda till att jag förorsakade min familj stort lidande. Det vill jag såklart inte. Men samtidigt. Det är jag som måste leva mitt liv. Varje morgon måste jag gå upp och ta mig igenom varenda minut, varenda sekund av dagen. Ingen annan. Bara jag. Och hur mycket jag än skulle vilja tror jag inte att jag klarar av att leva ett helt liv bara för min familjs skull. Jag tror inte att jag orkar åratal av smärta och mörker bara av den anledningen. Jag ska försöka. Men just nu är jag inte alls säker på att det går.

Dag 116 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Den där identiteten
Åh Jesus, vilket trist inlägg jag skrev förut idag. Det finns ju ingen hejd på hur nedrigt jag porträtterade mig själv. Det var ärligt skrivet, det var det. Jag är sådär ibland. Bitter. Ointresserad. Förbannad. Irriterad. Trist. Men inser nu att jag kanske lät det aktuella humöret spela in lite för mycket när jag skrev att jag generellt är ointresserad och bitter. Jag är inte det. Det hoppas jag i alla fall inte att jag är. Men det är sant att jag har svårt för att stå och prata om vädret med grannen. Och jag har svårt att vara genuint intresserad när kollegor står vid kaffeautomaten och skryter om hur ”busy” de är.

Dessutom kan jag faktiskt ibland känna viss bitterhet mot min systers volleybollag. Bitter för att jag inte gjorde den ”volleybollkarriär” som jag drömde om när jag var liten. Bitter för att jag inte längre kan spela volleyboll som jag en gång kunde. Volleyboll var min identitet innan jag träffade honom. Sen blev jag del av en tvåsamhet och fick därmed en ny identitet. Nu har jag varken volleyboll eller honom kvar. Och det gör att jag famlar. Famlar efter något att hänga upp min person på. För jag vill inte vara bara ”S” rakt upp och ned. Jag vill inte vara den person som nu står till buds.

Dag 116 Fortsättning

Kategori: Allmänt

En fingertopp
För en timme sen skar jag av mig fingertoppen inklusive en bit nagel. Hackade morötter och slant fullständigt med kniven. Jag var helt borta redan innan fingret rök. Helt borta med ångestmonstret dansandes i bröstet. När jag slant blev jag inte ens förvånad. Jag försökte hålla mig lugn. Men det gick inte. Smärtan gjorde att jag tappade det helt. La mig på golvet och grät. Inte för att det gjorde ont, utan för att fasaden fullständigt brast för mig. Båda mina systrar såg skärrade ut. Jag ville inte förstöra kvällen. Inte idag. Jag skärpte mig. Jag skärpte mig hundra snäpp och nu sitter vi i soffan och äter.
 
Detta är tredje gången jag skär mig kraftigt de senaste tre månaderna. Innan har jag råkat skära mig en enda gång någonsin vad jag kan minnas. Jag har ganska allvarliga problem att fokusera nu för tiden. Tankarna är någon annanstans och jag drabbas ofta av såna obehagliga overklighetskänslor. Jag ser att mina händer rör sig men jag förstår inte varför. Allt sker automatiskt. Och i de stunderna räcker en minnesbild, en glimt framför mina ögon, för att jag ska tappa all kontroll. Tappa all kontroll och idag också en fingertopp.

Systerhjärtat

Kategori: Allmänt

Mitt systers lag förlorade. Det var tråkigt. Jag trodde inte att jag skulle bry mig så mycket, men det känns verkligen tråkigt. Lojaliteten för min gamla klubb sitter kanske djupare än vad jag vill erkänna. Men, men, men - min lillasyster blev matchens lirare. Hon blev framropad av speakern för att ta emot pris och vi applåderade allt vi kunde. Åh, systerhjärtat svämmar över. Jag har så fruktansvärt duktiga systrar.

Dag 116

Kategori: Allmänt

Jag är så jäkla trevlig hela tiden... Not.
Sitter och tittar på min systers volleybollmatch. Är mitt bittraste jag. Inte ett dugg charmant. Inte ett dugg snäll. Jag blir ibland lite förundrad över att jag har råkat måla en bild av mig själv som otroligt snäll, trevlig och omtänksam. Den bilden stämmer inte alltid. Ganska sällan faktiskt. Jag svär och jag skäller. Jag himlar med ögonen och jag orkar inte bry mig. Motståndarlaget vann just ett set och det enda som kom ur min mun var: "Åh nej, måste hon (min syster) ha skjuts hem tror ni?" 
 
Jag är sällan på det här humöret när jag är med mina vänner. Men skulle tippa på att mina systrar anser bitterhet och sarkasm vara mina främsta signum. Det är ju inte de mest önskvärda egenskaperna som ni förstår. Men jag kan verkligen känna att det är så skönt att ibland bara få spy ur sig galla. För allt är ju inte så jäkla perfekt hela tiden. Jag har inte lust att le från öra till öra i varenda situation jag hamnar i. Långt ifrån faktiskt. 
 
Just nu sitter min icke volleybollspelande syster bredvid min volleybollspelande systers kompis och kallpratar. Hon är fantastisk på att kallprata märker jag. Pratar om diverse grejer och ställer trevliga frågor. Jag avundas henne. Även om jag inte alltid är precis så urusel som jag är just nu, är mina kallpratarkvalitéer långt ifrån utmärkta. 
 
När jag fastnar i en kallpratssituation inser jag ofta att jag känner mig ofantligt ointresserad. Det som händer då är antingen att jag undermedvetet tar kallpratet till något djupare eller så tystnar jag och huvudet blir tomt. Det kan riktigt eka ibland och jag måste lyssna till hur sekunderna tickar fram i plågsam tystnad. Huh, va pinsamt. Nej, kallprat är inte min grej. Inte alls.

Utanför

Kategori: Allmänt

Allt var så bra. Det är lördag. Mina systrar är hemma. Det finns cola zero i överflöd. Och så. Krasch. Allt brister för mig.

En vän till mina systrar är på väg hit och i telefon bestämmer min syster att de ska laga mat tillsammans som vännen är och köper. Jag får vara med. Om jag verkligen vill. Men jag kan också åka och köpa egen mat säger min syster. De förbarmar sig över mig. Men jag är inte naturligt inkluderad. Så klart. Jag är tjugosex år och har klängt på mina nittonåriga systrar i månader nu.

Vår hund gnäller mer än möjligt och jag inser att det enda sättet att få tyst på hans gnäll är att jag går ut med honom på direkten. Jag går ut i mörkret. Ut i kylan. Ut i ensamheten. Och allt kollapsar.

Jag ser honom framför mig. Ser honom med henne. Ser hur de lagar mat så som vi skulle ha gjort en lördag som denna. Ser hur han håller om henne så som han skulle ha gjort med mig. Saknaden exploderar i mig och jag hulkar mig igenom promenaden. Måste stanna för att hämta andan. Måste stanna för att inte trilla omkull.

Tar mig hem på något sätt. Går in och möts av vännen. En snäll vän är det och hon vill kramas och veta hur jag mår. Jag kommer inte ens ihåg vad jag svarade. Kastar mig in i duschen. Flyr. Vill döva smärtan med hett, hett vatten. Vill att det ska bränna på huden. Men ut kommer bara kalla droppar. Mina systrar har tagit slut på allt varmvatten.

Jag ropar och ropar på dem, men de svarar inte. De är för upptagna med att skratta och skoja ute i köket. Jag tar mig ut ur duschen, in i mitt rum och får på något sätt på mig kläder.

Nu sitter jag i vardagsrummet. Jag hör hur de skrattar i köket. Och det känns som att jag ska gå sönder. Ser hans tatuering, ser hans lockar, ser hans händer. Hur kunde det bli så här? Hur kunde han göra så här mot mig? Vi var ju en familj. En familj tillsammans. En familj där jag alltid var naturligt inkluderad. Alltid inkluderad och aldrig, aldrig utanför.

Dag 115 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Papiljotthunden och en ung gud!
Jag och min ena syster är nyss hemkomna från en fikastund hos farmor och farfar. De var så himla glada. Hade tänt en marschall och köpt munkar. De riktigt strålade faktiskt. Och det spred sig en behaglig värme i mitt bröst när jag såg det. Fina farmor och farfar. Vår hund var med och sprang runt så glatt. Efter en snifftur i jakt på något ätbart stod han plötsligt framför oss med en papiljott i skägget. Den hade legat på golvet och fastnat där under hans sniffande. Och jag skrattade. Jag skrattade och tog kort som jag skickade till mamma och pappa där jag skrev att hunden vår var i full färd med att rulla håret.

Sen pratade vi med farmor och farfar om allt möjligt. I flera timmar tror jag faktiskt att vi satt där. De berättade historier om elever som farmor hade haft under sin tid som gymnasielärare. Historier om Felix Herngren som från början hette Tobias. Historier om Jonas Gardell som farmor direkt hade förstått skulle bli en fantastisk författare. De berättade om olika litterära mästerverk. Sen kom en historia som jag och min syster särskilt uppskattade. Farmor berättade om hur fin och väldoftande farfar alltid är när han har styrelsesammanträde eller liknande. Hennes exakta ord var: ”Då ser han ut som en ung gud, gubben min!” Fina farmor och farfar. De delar något alldeles speciellt. Historier, minnen, kärlek och en väldans massa glädje. Jag är så glad för att jag har min farmor och farfar.