Jag glömde ta mina antidepressiva tabletter hemma imorse och upptäckte till min förskräckelse att de jag brukar ha med mig i väskan var slut. Är på väg hem nu men har alltså fortfarande inte tagit dagens tabletter. De senaste två timmarna har jag känt mig konstig. Jag har distraherats av en vän på telefon och sen av min farbrors fru på tåget. Det var tur. För varenda sekund jag lämnas ostörd med mina tankar ser jag honom. Tänker på hur han inte ens kunde komma hem den där kvällen och berätta sanningen för mig. Istället spenderar han den med henne och kommer hem mitt i natten och säger att det är slut. Utan förklaring. Slut efter nio år tillsammans. Han spenderade varje ledig timme våra två sista veckor med henne. Våra två sista veckor som också är deras två första. Trots att vi under de två veckorna skickade ut världens finaste bröllopsinbjudningar är det deras två första veckor. Jag funderar på vilket datum de har valt. Ni vet, det där datumet man väljer lite i efterhand som dagen man blev tillsammans. Dagen man blev ett vi. Infaller deras dag innan han berättade för mig? När jag fortfarande var världens lyckligaste och varje natt somnade i famnen på mitt livs kärlek. Fan, nu gråter jag igen. Kommer inte hem. Står på vägen tvåhundra meter från vårt hus och hittar inte fotfästet. Tårarna slutar inte. Vad ska jag göra?
Jag har ingen lust att skriva något idag. Det känns konstigt, tomt och sorgligt på något sätt. Jag älskar ju att skriva här. Jag älskar känslan av att veta att det finns någon på andra sidan skärmen som lyssnar, känslan av att inte vara helt ensam. Och jag älskar att sätta ord på allt som snurrar; konkretisera och ordna upp i den mosiga massa som numera utgör min hjärna. Det är skönt, tillfredsställande och dessutom ger det mig en känsla av produktivitet. En känsla av att inte vara så fullkomligt värdelös hela tiden.
Men idag sitter jag bara och tittar på mobilen. Har skrivit texter om både bra och dåliga saker. Jag har skrivit om roliga upplevelser vi delade men som nu bara är plågsamma minnen lömskt smygande bakom varje hörn. Jag har skrivit om recept, en av mina stora passioner i livet, och jag har skrivit om diverse dråpliga incidenter som drabbar mig dagligen. Men inget, absolut inget, blir klart. Inget låter som jag vill. Inget känns rätt.
Vilken fasansfull känsla det är. För en sak som faktiskt har skänkt mig någon sorts glädje i det här, är just hur naturligt skrivandet har kommit sig för mig. Orden har bara forsat ut och bildat meningar som på riktigt betyder något, meningar som känns. Idag känns meningarna mest bara slätstrukna och tråkiga. Kanske är det så att jag har börjat närma mig någon form av normaltillstånd, där jag varken är speedad och uppåt eller i brutal misär.
Det är skönt att slippa de långvariga dipparna. Dipparna som varar i flera dagar och som gör att jag på riktigt vill göra illa mig själv. Såna dippar är faktiskt väldigt ovanliga nu. De finns där, hela tiden lurar de i skuggorna, men de håller inte alls i sig på samma sätt. Jag har verkligen blivit bra på att trycka bort hemskheterna. Åtminstone om jag har folk runt mig som kan distrahera. I ensamhet är det fortfarande svårt. Där är jag fortfarande så oerhört skör och sårbar. Men ofta när bilderna av dem tillsammans smyger sig in lyckas jag faktiskt trycka bort dem. Jag tappar andan och blir alldeles stel, men om jag bara tvingar bort fokus från mitt inre till något annat så brukar det lätta. Det gör faktiskt det. Det gör banne mig det. Och det är jag väldigt tacksam för.
Så. Ett inlägg som skulle handla om att jag inte känner för att skriva ett inlägg idag får sluta med en smula tacksamhet. Det är bra. Och orden, de kommer nog aldrig att ta slut tror jag. Det finns för mycket som stångas och brottas i mitt huvud för att orden någonsin ska sina. Vad ska jag så göra med alla mina ord dag 366 månntro?
Min lillasyster dansade igår. En härlig minnesvärd dans. Hon har tenta snart och var på ett sånt där nervöst, fnittrigt humör. Helt plötsligt ställer hon sig upp i sin morgonrock (som hon av oklara anledningar bar ovanpå sina vanliga kläder) och utbrister i en hög sång: "I'm sexy and I know it." Samtidigt kör hon någon form av ankdans där rumpan svänger åt olika håll inunder morgonrocken. Det såg väldigt roligt ut. Faktiskt var det en av de roligaste uppvisningar jag har sett på länge. Hon är rolig min syster. Titt som tätt gör hon såna där små uppvisningar. Dans ingår inte alltid, men var och varannan dag ställer hon sig upp och tar i för kung och fosterland i en liten strof. Alltså, hon satsar verkligen. Det är härligt.
Träningstips för deprimerade, svaga, trötta och rädda typer: Gör 3 stycken valfria övningar 50 gånger på valfri plats där du känner dig varm och trygg. Ta ohämmat mycket pauser om du behöver det. Själv gjorde jag armhävningar, benböj och sit-ups. Under loppet av en timme... Åt nämligen en tallrik nudlar emellan de två seten om 25 som jag gjorde... Kan också tillägga att min syster inte tyckte att jag gick ens i närheten av tillräckligt djupt i mina armhävningar. Men. Det brände i både lår, mage och armar. Ja, i alla fall i några sekunder... Och framförallt, framförallt lyckades jag rättfärdiga ätande av Häagen dazs-glass Salted caramel direkt ur burken. Bara det kändes som en jättevinst i sig. En jättevinst.
Glad. Ja, jag har känt mig ganska glad i stunder idag. Jag spenderade större delen av dagen på en kurs, och även om ögonlocken klippte var och varannan sekund hela förmiddagen, vände det på något sätt efter lunch och jag fick lite energi. Vi löste övningsuppgifter och jag samarbetade med två fantastiskt trevliga tjejer.
Väl tillbaka vid mitt skrivbord sjönk modet något när jag insåg att jag återigen satt sysslolös, men ut i korridoren gick jag och förkunnade att jag gärna hjälpte till med vad som helst. Sen spenderade jag några minuter snurrandes på min stol samtidigt som jag slängde ur mig obskyra skämt. Bland annat föreslog jag att jag och min manliga kollega (som är något hårigare än genomsnittet) kunde fläta varandras hår på benen eftersom mitt nu har växt sig åtminstone två centimeter långt.
Ja, men alltså, det är att gå över gränsen, jag vet. Dessutom låter det inte direkt kul så här i efterhand. Förstår inte vad som flög i mig faktiskt. Men vår andra kollega, den hårige kollegans "homie", skrattade gott i alla fall. Stackars machograbbar. Även om de vet att jag utan problem kan matcha deras tuffa jargong (och dessutom aldrig duckar för att driva med mig själv) tror jag faktiskt att jag fortfarande förvånar dem ibland. Förvånar dem och förvånar mig själv. Inte nödvändigtvis positiv förvåning, men det är åtminstone alltid uppfriskande. Och lite uppfriskning kan jag minsann behöva just nu.
Jag har tänkt på en sak. En sak som oroar mig. Under de här sex månaderna har jag i desperation och förtvivlan vänt mig till många olika människor i min närhet. Både hans mamma (som jag inte längre klarar att ha kontakt med) och min äldsta vän i Kanada drog världens tyngsta lass i början när allt var panik hela tiden. En annan vän tydde jag mig till nästan maniskt under en period i mitten. En tredje fick uteslutande höra om mina jobbproblem när de snurrade som värst. En fjärde agerade räddningshjälp under en tid då många andra hade tröttnat. Olika fastrar har vid olika tidpunkter varit mitt enda andningshål. Om bara jag fick ett samtal eller meddelande från just den fastern släppte det värsta en aning. Vissa gånger har jag undvikit mina gamla vänner och bombarderat nya bekantskaper med desperata sms i tid och otid.
Jag inser nu att jag har en tendens att hänga upp mitt liv på en eller i undantagsfall ett fåtal personer. Jag har helt enkelt svårt för att balansera flera nära relationer samtidigt och har obehagligt lätt för att bara stänga av om jag blir överväldigad. Det är också något psykologen har reagerat på när jag beskriver saker för henne. Hon menar att det är farligt att leva så eftersom man blir så sårbar. Jag håller med henne. Det gör jag. Men det är inget jag gör med mening. Det är något som bara blir. Jag har svårt att hålla många personer nära. Helst vill jag bara ha en, eller möjligtvis två, för att känna mig riktigt trygg.
Jag förstår ju själv det ologiska i det hela. Att det känns tryggare med bara en person riktigt nära istället för en hel radda människor att söka tröst och råd hos. Men det är inte det att jag inte vill ha en massa nära vänner, för det vill jag verkligen, utan det är att jag har svårt att känna mig nära flera olika personer samtidigt. Egentligen har jag väl svårt att överhuvudtaget känna mig nära någon förutom honom. Jag hade ingen supernära vän innan jag träffade honom och nu är det inte direkt bättre på den fronten. Nej, vänner är problematiskt för mig på något sätt. Trots att mina vänner är något av det finaste jag har just nu, är det ändå så krångligt. Krångligt att få till den där självklara tilliten. Svårt att känna den viktiga tryggheten. Och nästan omöjligt att bara vara mig själv utan minsta krav. Jag får helt enkelt inte riktigt till det. Och det oroar mig. Det oroar mig mer än vad jag ens orkar tänka på.
Nooooo. Varför gav jag efter? Varför höll jag det inte borta? Skit. För dagen har faktiskt varit okej. Jag vill att ni ska veta det. Jag sov okej. Gick upp och slappade i soffan som värsta tonåringen. Sen gick jag på hundpromenad följt av en liten handlingstur med mamma och en systeryster. Kom hem och med hjälp av samma systeryster lagade jag mat till hela familjen. Har snöat in lite på det här med ingefära och jordnötssmör så vi gjorde en härlig röra bestående av piripiri-marinerad kyckling, bacon, äggnudlar, lök, sockerärtor, sojabönor, paprika, morötter, vattenkastanjer, bambuskott, en hel massa vitlök, sesamolja, ingefära, soja och så klart jordnötssmör. Gott. Definitivt gott. Bra så.
Det enda jag vill just nu är att få glömma, förtränga och slippa tänka överhuvudtaget. Men hela tiden blixtrar det till i huvudet och jag kommer ihåg saker jag förut inte har tänkt på. Och trots att jag egentligen varken vill eller borde skriva det här, bubblar det ibland över och orden måste ut.
I affären idag såg jag såna där pingvinstänger i fem-pack. Såna köpte vi på vår sista mathandling tillsammans. På väg ut såg jag sen tuggummiapparaten där jag efter samma handling gav ett mynt till en liten pojke för att han skulle kunna snurra fram ett tuggummi (efter att ha frågat pojkens pappa så klart).
Dagen efter åkte han hem till henne för att ha sex. Fantastiskt sex, hårdhänt som han aldrig hade fått uppleva förut. Nej, fy fan, för denna människa. Så in i helvete vidrigt är det. Helvete. Helvete för honom och den där jävla kvinnan. Och helvete för mig som mot allt bättre vetande inte bara går dit i tanken utan även ger äckeltankarna form härinne. Helvete.
Min telefon är fylld med uppskattningsvis hundra påbörjade texter om diverse funderingar jag någon gång har haft. Tänkte att jag skulle försöka rensa och dela med mig av det som inte är uteslutande sludder. Började på en text men det blev så sorgligt att jag var tvungen att sluta.
För idag, idag vill jag egentligen bara dela med mig av en enda grej. Nämligen dagens utstyrsel. Lite orolig var jag allt när jag i morse drog på mig ett par lösa, tunna byxor med resår och snörsko i midjan. Har förut frågat mina kollegor om det verkligen inte skulle vara okej med den typen av byxor på jobbet (ja, ni förstår säkert hur extremt skönt det är med resårbyxor i jämförelse med snortighta kostymbyxor) men fått svaret: tveksamt.
Trots denna tveksamhet drog jag idag på mig dessa nyinköpta mörkblå snörbyxor i kombination med en svart omlottröja och svarta pumps. Men hello. Jag kände mig som värsta fashionistan. Jag är alltså en sån person som brukar gå i samma svarta bomullsklänning med svarta tjocka strumpbyxor, svart kofta och svarta ballerina i flera veckor i sträck. Men idag. Idag rockade jag minsann ett par uppkavlade lösa brallor med pumps. Och så en hög Lilla My-knut på det. Och så klart mitt 2000-kronors smink.
Verkligheten var sannolikt inte helt super. Det såg jag allt i spegeln på toan. Men det var tillräckligt okej för att den trevliga känslan skulle bestå. Känslan av att ha vågat något nytt. Känslan av att inte se så jäkla tråkig ut hela tiden. Känslan av känna sig lite lite snyggare än dagen innan.
Oh yes. Ytlig tillfredsställelse är himla härligt ibland. Och Gud va hårt jag håller fast i den nu. Hårt, hårt, hårt för att förtränga de tillfällen under dagen då jag märkte att tröjan hade åkt upp och jag blottade mina midjehöga strumpbyxor. Jaja, det behöver inte vara perfekt hela tiden, det kan vara bra ändå. Lite strumpbyxeskarv har ingen dött av. Och emellanåt var jag som sagt rena fashionistan. Lovar.
Idag på jobbet gjorde jag ett test för att identifiera mina styrkor. Jag ska på en kurs nästnästa vecka där vi ska prata om hur man på bästa sätt tar tillvara på sina styrkor. Jag gjorde testet och kände mig högst schizofren under tiden. Mina svar verkade flyga högt och lågt och ofta vet jag inte varför jag svarade som jag gjorde. Det känns på något sätt som att jag inte känner mig själv lika bra längre.
I alla fall. När jag så äntligen var klar med testet fick jag mina fem främsta styrkor uppradade framför mig på datorskärmen. Överst stod "ideation". "Ideation" - det lät ju trevligt och kreativt, tänkte jag för mig själv. Eftersom jag inte kunde komma på den exakta översättningen på svenska skrev jag in ordet i Google Translate (ja, Google Translate är min bästa vän på jobbet). Gissa vad jag fick upp. Eller ännu bättre, skriv in det själva och se vad ni får fram.
Just det. SJÄLVMORDSTANKAR.
Det är min främsta styrka. Hurra!! Alltså, ni förstår inte hur mycket jag skrattade. Jag skrattade så mycket att jag grät. Ingen annan skrattade. Möjligtvis fnittrade de lite. De är nog för finkänsliga för att skratta åt något så nedrigt. Eller så var det bara inte så kul som jag tyckte att det var. Men seriöst, är det inte helt ofattbart hur typiskt det är att det händer just mig. Ideation. Haha, jag skrattar högt inombords varenda gång jag tänker på det.
Jag klarade första jobbdagen. Var nära att ge upp på promenaden från tåget. Obehagligt nära. Fick svårt att andas och tappade balansen. Men jag tog mig till jobbet och när jag väl hade kommit in kändes det okej. Inte bra, men okej. Jag hade på mig "kusinbyxorna" som alla kusiner köpte likadana av i söndags. De gav mig trygghet. Jag tittade på det storbrokiga mönstret och log åt min kollegas skämtsamma hån mot mina kläder. Han påstod att sånt mönster var emot klädkoden. Haha, tänkte jag för mig själv, och så log jag så intensivt att det sved i kinderna. De mönstrade byxorna räddade mig nog den här första dagen. Räddade mig från att ge upp. Vilket stordåd av ett par billiga byxor från Old Navy. Vilket himla stordåd.
Det var länge sen jag grät så här okontrollerbart. Flera veckor sen tror jag. Jag ska gå upp om drygt tre timmar och göra mig i ordning för första dagen på jobbet. En dag då jag sett framför mig hur jag seglade in pigg och utvilad med ny frisyr och nya snygga kläder. Men som så många gånger förr ser verkligheten en smula annorlunda ut. Har jag tur ser ögonen inte ut som svullna bölder imorgon. Har jag ännu mera tur har trycket över bröstet släppt en aning. Nej, fy fan, hörni. Det har gått över sex månader (ja, jag lät den dagen passera obemärkt förbi härom veckan) och det känns som att jag är på ruta ett. Igen. Hur är det möjligt? Hur fan är det ens möjligt?
Ligger i sängen och gråter. Usch, jag undrar hur många gånger jag har inlett ett inlägg med de orden. Känner mig sjuk, svag, trött, förvirrad och ledsen. Känslor som inte ens ett hejdundrande fejkande kommer kunna rå på imorgon bitti. Läser en bok om en 36-årig kvinna som förlorar sin man och fullständigt bryter ihop. Allt hon beskriver i boken känner jag också. Allt. Och nu har jag kommit till den punkt där hon får sparken från sitt jobb och dessutom säljer sitt hus. Flyr från allt som påminner. Flyr från krav och stress. Flyr till sin bästa kompis som bor långt, långt bort. Åh, varför har inte jag också gjort det? Jag kan inte flytta till den där lägenheten. Jag vill aldrig igen befatta mig med en enda grej som en gång var vår tillsammans. Jag vill aldrig igen ha på mig en klänning som han var med när jag köpte. Jag vill aldrig mer sätta min fot i varken Stockholm eller den där lägenheten. Och imorgon börjar mitt jobb igen. Ett jobb inne i stan. Ett jobb med en massa krav. Ett jobb jag tog när jag var lycklig, frisk och glad. Ett jobb jag tog när jag hade honom att komma hem till varje kväll. Gode Gud, ta mig härifrån nu. Snälla gör att mitt hjärta slutar slå och jag slipper fortsätta kämpa så här. Hade jag från början vetat att det var det här livet hade att erbjuda hade jag aldrig tackat ja. Då hade jag tackat nej till livet från början. Nej tack, hade jag vänligt men bestämt sagt. Nej tack, det där livet vill jag inte utsätta mig själv för. Nej tack.
Rycker upp mig. Suger i mig systerenergi. Äter Toblerone med karamelliserad mandel och dricker te. Myser och leker med hunden som dessutom råkar fylla elva år idag. Tar en lång dusch och använder alla mina scrubs, oljor och krämer. Balanserar på en hårfin linje mellan att stressförbereda mig inför imorgon och behålla lugnet för att inte explodera. Balans. Tror att det blir nyckelordet för den närmsta tiden framåt nu. Balans mellan att kämpa och att ta det lugnt. Balans mellan att vara stark och att låta mig själv vara svag. Balans och så bara låta tiden gå på det. Tick tack. Mot något bättre.
Är hemma nu. Har sovit i för många timmar och drömt långa obehagliga mardrömmar. Har en miljon saker att fixa inför jobbet imorgon. Allt känns så tungt nu. Tungt, tungt, tungt. När jag kramade fastrar och kusiner hejdå igår tittade de på mig och sa: "Fortsätt vara duktig nu." "Var inte ledsen." "Håll fast vid den bra känslan bara, försök hålla fast." Snart, snart, mycket snart, måste jag rycka upp mig. Rycka upp mig och möta rädslorna. Åh, herre gud, jag vet inte hur det ska gå till. Jag vill bara försvinna. Återigen vill jag bara försvinna. Jag är så svag. Hela tiden så fruktansvärt svag.
För första gången missade jag att skriva en dag. Ville inte slösa en minut av den sista tiden i Boston och sen var jag bara för trött. Alldeles för trött.
Imorgon åker vi hem. Ett dygn kvar, sen måste jag ta klivet tillbaka till verkligheten. Fy fan för det. Fan, fan, fan för att behöva leva med den där vidriga rädslan ständigt närvarande igen. Fan, fan, fan för att behöva leva i en omgivning där precis allt påminner. Allt.
Panikslagen. Det är vad jag är just nu. Panikslagen för att överhuvudtaget sätta ner min fot i Stockholm igen. Panikslagen för att börja jobba. Panikslagen för att han och hon kan finnas runt varje gathörn.
Jag trodde att jag kanske kunde ta tillbaka Stockholm, att jag kanske kunde göra stan till min egen, och inte bara våran. Men det går inte. Det känns inte en ens smula sannolikt. Bara helt omöjligt.
Vid varje sirenljud eller blåljus fryser jag till is. Vid varje danskt ord som yttras i min närhet känns det som att hjärtat ska stanna. Vid varje förbipassering av en affär eller restaurang som vi en gång varit på gråter jag. Vid varje liten grej som på minsta lilla sätt påminner hugger det i bröstet.
Min bästa idé för att kunna flytta till Boston är just nu att öppna en godisaffär här. Jag vet. Det är en toppenidé. Don't steal it.
Nej. Min sista dag här måste bli bra. Får inte gräva ner mig. Får inte. Så - dagen blir bra. Det blir den. Den blir till och med kalas. Superkalas.
Det känns som att jag har miljarder grejer att berätta men absolut inga ord att göra det med. Dessutom gör de flesta tankar jag har just nu så helvetiskt ont att jag inte ens vill sätta dem på pränt, än mindre ta tag i och jobba med dem. Jag undrar ibland vad som har hänt med mig. Jag brukade analysera och bryta ned varenda tanke i tusen bitar tills bara smulor återstod. Nu flyr jag från mina egna tankar. Flyr så långt bort jag kan. Flyr in i någon annans verklighet, bort från min egen.
Det är skönt att fly. Jätteskönt. Jag glömmer för en stund bort vad som har hänt och lever bara i stunden. Jag måste ha blivit bättre på det där med att vara i nuet. Mycket bättre faktiskt. Men samtidigt är det skrämmande. Skrämmande hur absolut livrädd jag har blivit för mitt eget liv. Mitt eget liv önskar jag bara att jag kunde få kasta ut för ett stup och aldrig behöva befatta mig med igen. Börja på ny kula utan alla dessa minnen och känslor som på riktigt håller på att förgöra mig.
Jag vet att många tycker att jag ska vara glad att jag har fått så många fina år med honom men att det nu helt enkelt är dags för något nytt. Det finns inte en endaste liten millimeter av mig som kan se det så. Jag önskar bara att tiden med honom kunde raderas. Raderas ur mitt huvud för gott. Han är inte ett fint minne som jag kommer att värdesätta sen. Han är ett gift som har spridit sig till varenda cell i min kropp. Ett gift som förstör allt som en gång gav mig glädje och lycka. Han kommer aldrig att bli ett fint minne. Han kommer aldrig att bli något annat än ett djupt smärtsamt gift.
Tog en sömntablett för en liten stund sen. Missbedömde återigen min egen trötthet och är nu i ett närmast apatiskt tillstånd, trots att tabletten inte alls borde ha verkat riktigt än. Orden snubblar runt i min hjärna och bildar absolut inget läsbart. Varenda tanke är borta, både de bra och de dåliga, och kvar är bara en enorm trötthet. En enorm trötthet som hotar att ta över mig när som helst nu. Så godnatt. Och ha en finfin fredag.
Jag har haft en bra dag idag, det har jag verkligen. Vi har shoppat smycken, strumpor och skor för en, två eller möjligtvis tre dollar stycket. Lycka. Vi har frossat i frukt, bär och bagels och tittat på spännande filmer och serier. Vi har spelat spel och vandrat omkring långsamt i mataffären. Trots all glädje, känner jag hela tiden hur djävulskapen trycker på med större och större kraft. Det känns som att den var chockad av alla nya intryck och därmed effektivt borttryckt av all glädje jag kände de första dagarna av vår resa, men nu, när vår tillvaro här har normaliserats en aning, så börjar det onda smyga sig in här och var i mitt huvud igen. Det är värst på natten. På natten när jag helt saknar kontroll över de bilder som spelas upp. I natt drömde jag mardrömmar igen. Hemska tårfyllda mardrömmar som gjorde att jag skrek till i sömnen och vad jag antar väckte min syster för helt plötsligt stod hon över mig och frågade vad det var. Jag drog henne intill mig så hårt jag kunde tills verkligheten återigen fyllde mitt medvetande och de fasansfulla drömscenarion som ditintills ockuperat varenda liten vrå av mitt huvud var helt borta.
Som ni märker är min nuvarande strategi för att hantera saker och ting att fly, trycka bort, undvika, skjuta upp, gömma mig. Jag vill inte ta i, prata om eller ens höra något som på minsta sätt rör honom eller oss. Fortfarande är det så vidrigt mycket saker som jag ser eller hör som jag kopplar till honom. Och som om yttre stimuli inte vore nog är mitt eget huvud sprängfullt av händelser, bilder, ord, dofter, känslor som är absolut förbjudna men alldeles för lätta att halka in på om jag inte är vaksam. Jag måste alltid vara på min vakt nu för tiden. Alltid redo att springa i en annan riktning. För att stanna i minnena, stanna i saknaden, det klarar jag inte på något sätt. Det gör för ont. Det gör fortfarande precis lika ont som den dagen han sa de där orden: jag älskar inte dig längre. Fan i helvete vad ont det gör. Hur ska jag orka fortsätta leva med denna vedervärdiga smärta? Och när tar det slut? När slutar det göra så här förbannat jävla ont?
