trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 153 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Lägenhet, folkbokföring och orkidéer 

Hans mammas mail. Ni är en hel drös som undrar. Jag förstår det. Å andra sidan är det egentligen inte så mycket att säga. För det är inte vad hon skriver som gör ont. Det är vad hon inte skriver. Det är att hon inte skriver ett ord om hur dåligt han mår. Det är att hon inte skriver ett ord om hur olycklig han är med henne. Det är att hon inte skriver att de såklart inte är tillsammans längre. Det är att hon inte skriver att han saknar mig.

Hennes mail handlade om en lägenhet. En lägenhet som hon bor i men som jag står på kontraktet på. Vår gamla lägenhet. Jag var dumsnäll i höstas och sa att det var okej. Att hon kunde bo där de månaderna som vi tillsammans hade lovat henne från början. Jag ville vara noga med att göra skillnad på honom och hans familj. Jag ville inte göra illa de människor som också kommit att bli en del av min familj. Inte som han. Han som fullkomligt krossade varenda människa i min närhet som någonsin har brytt sig om honom.

Så hon fick bo där. Jag har betalat hyran och hon har fört över pengar till mig. Det har inte varit roligt. Det har faktiskt varit jättejobbigt. Men jag har inte kunnat säga nej. Ni minns säkert inte, men för en eller kanske till och med två månader sen skrev jag att det var något jävligt som hade hänt. Men jag berättade aldrig vad. Jag orkade inte skriva om det. Än mindre ta tag i det.

En dag kom min syster hem med posten från min lägenhet. Mitt i all reklam ligger ett papper som jag direkt känner igen handstilen på. Hans handstil. Det är ett överlåtelseavtal av com hem-abonnemanget han tecknade i somras. Jag hade bett honom flera månader tidigare att överlåta det men jag antar att det inte direkt var hans första prioritet då. Under överlåtarens namn skulle dennes nuvarande adress fyllas i. I rutan stod vår gamla lägenhet. Den lägenhet hans mamma nu bor i. Där har alltså han skrivit sig.

Jag kommer ihåg hur hans mamma berättade för mig att han inte kunde vara skriven hos den där jävla kvinnan. Gud vet varför, men en gissning är att det inte såg så bra ut i chefens ögon, eftersom deras relation hade lett till diverse mindre trevliga utredningar. Därutöver kanske hon inte direkt ville ha en ny man skriven där en sekund efter att hennes förra flyttade ut. Ja, egentligen vet jag ju ingenting, men det jag kan konstatera, är att både han och hans mamma tyckte att det var en bra idé att han skrev sig hos sin mamma. I min lägenhet. I den lägenhet som jag hjälpte henne flytta in i. I den lägenhet som jag hjälpte henne röja ut i, eftersom han struntat i det den där dagen när han istället åkte hem till henne och var otrogen. I den jävla lägenheten skrev han sig för att slippa potentiella problem.

Det gör mig så vidrigt förbannad när jag tänker på alla sätt han har utnyttjat min godtrogenhet och min oförmåga till att visa ilska mot honom. Det gör mig helt vansinnig. När det där papperet dök upp i min post tappade jag all sans. Det riktigt bultade i hela mig av ilska. Jag bad min mamma säga till hans mamma att hans adress skulle bort därifrån omedelbart. Mamma påstod att hon försökte ringa, men när jag hade frågat henne fem gånger hur det hade gått blev det för jobbigt. För smärtsamt och bara obehagligt. Så jag begravde ilskan.

Hans mammas mail igår handlade om att hon ville säga upp lägenheten. Hon bor mest i London varför den bara är onödig. Förutom lägenhetspratet skrev hon en rad om våra orkidéer. Våra miniorkidéer som jag en gång för många många år sen gav honom i en tid av nedgång. Vi var i den enda dalen vi någonsin hade i vårt förhållande och jag köpte de där orkidéerna på extrapris med vissna blommor som en symbol över att vi också skulle komma att blomma någon dag igen. Och det gjorde vi. Precis som orkidéerna. I höstas sa jag till hans mamma att ta hand om dem åt mig. I mailet skrev hon att de nu blommade igen.

En gång i tiden kanske jag skulle ha blivit glad för det. För att våra orkidéer blommade igen. Men nu, när jag vet att han är med henne, blir jag bara äcklad. Äcklad och förtvivlad över att den sista symboliken jag hade satt tilltro till är borta. Orkidéerna blommar, men inte för oss.

Jag bad henne kasta dem. Eller ännu bättre ge dem till den som ursprungligen fått dem i present, hennes son. Han kanske vill ha dem i sitt nya förhållande. Så skrev jag. Responsen var noll. Hon yttrar inte ett ord om det. För det finns inte ett enda ord av hopp eller ljus att yttra. Snart har sju månader gått. Orkidéerna blommar. Men han väljer fortfarande henne.

Dag 153

Kategori: Allmänt

Get, höna och aprilskäm
Men herre min get, vilka grava koncentrationsproblem jag har haft hela dagen. Har haft tusen miljarder saker att göra - vilket jag gillar - men känt mig som jordens virrigaste höna. På riktigt har jag sprungit till skrivaren tre gånger bara för att inse att jag glömt trycka på "skriv ut". Virrig och med tankarna någon helt annanstans. Det har jag varit idag. Det är synd, för jag har längtat efter lite puls på jobbet. Längtat efter att få vara med. Längtat efter att få bidra. Men vad gör jag? Jo, jag tappar huvudet i sjön.

Vad har hänt annars idag då? Jo, men det är ju första april! Jag och en kollega hade redan bestämt sen innan att vi skulle skoja med en annan kollega. Min partner in crime gjorde en guide till mig för hur man genom funktionen "autocorrect" byter ut ord mot varandra. Vår geniala idé var att byta ut den lurades namn mot det namn han av okänd anledning kallar alla oss andra när han är som allra drygast. Jag väntade hela dagen på rätt läge. Men det kom inte riktigt. Sen på kvällen. Då såg jag min chans. Kastade mig på hans dator och fixade det jag skulle. Precis när jag skulle hoppa tillbaka till min egen plats kom han. Såg mitt huvud och började gorma - i och för sig förståeligt. Skämtet fallerade såklart i och med att han såg mig. Men det var ändå rätt kul. Så nära årets skämt. Så nära.

 

Dag 152 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Han får.
Vilken jävla dag. Sov i princip ingenting i natt. Dels på grund av mitt katastrofsms, dels på grund av ett mail från ni vet vems mamma. Jag var redan i ett dåligt skick och när mailet kom runt tolv i natt var det hej och godnatt till den lilla styrka jag hade kvar. Jag grät. Det var en stillsam gråt med stora tårar långsamt rinnande nerför kinderna.
 
På tåget till jobbet kom svaret. Svaret på psychosmset (ja, mina vänner har läst det och klassificerat det som ett sådant). Det var väl i och för sig ett snällt svar. Men känslan var off. Känslan, tonen, stämningen var helt jävla off (mina vänner har även godkänt denna beskrivning). Allt kändes förstört. Och så grät jag igen. En märklig gråt som jag inte riktigt kunde motivera.
 
Väl på jobbet var det tungt. Arbetsuppgifterna var tuffa och gick i ett. Jag är verkligen så glad över att äntligen ha saker att göra, men hela dagen har jag följts av en lätt huvudvärk tillsammans med en obeveklig ledsamhet.
 
Nu ligger jag i ångestsoffan i ångestlägenheten. Min syster och hennes kompis leker flytta hemifrån och jag leker femte hjulet. Åt mikrad gröt som såg ut som hundkräks till middag. Livet är inte på topp. Men det är långt ifrån så helvetiskt som det kunde ha varit. Långt ifrån. För för några timmar sen fick jag ett till sms. Ett sms som inte betyder så mycket egentligen men som ändå är en början på en liten stig tillbaka till det braiga.
 
"En fantasivärld tycker jag låter som en bra idé. Jag är gärna där ett tag till om jag får."
 
Ja, han får.

Dag 152

Kategori: Allmänt

Förstört
Jag förstörde det braiga. Jag förstörde det pirriga. Jag förstörde något som gjorde det lite lättare att gå upp på morgonen. Varför gjorde jag det? Det skulle ju bara vara något oskyldigt, något som gjorde mig glad för stunden. Men jag förstörde det. Som jag alltid gör. Idag fällde jag för första gången en tår på grund av något annat än honom och hans svek. Idag fällde jag en tår på grund av förlorad glädje. Och det gör nog så ont märker jag.

Nya vidriga vinklar

Kategori: Allmänt

Många av mina tankar vill jag inte sätta ord på. Själva meningsbyggandet är jobbigt och svårt. För egentligen vill jag ju bara trycka bort. Alltid trycka bort. Men jag har märkt att alla tankar som jag inte tänker klart och inte definierar vad de egentligen handlar om, tenderar att komma tillbaka om och om igen. Hela tiden i nya vidriga former.
 
Trots att jag har mått bättre de senaste dagarna än vad jag gjort på flera månader har jag fått besök av nya vedervärdiga tankar. För så fort jag känner något bra, tänker jag att så och ännu mer kände, och känner han än idag, för henne. Och jag tror inte ens att det jag känner är på riktigt. Hans känslor är det. Hans pirr blev en himlastormande förälskelse som ledde till ett förhållande. 
 
Det sjuka är att jag tror att det skulle ta mig flera år att komma till den punkten att jag kan vara i ett nytt förhållande. Bo tillsammans med någon och planera ett liv. För honom tog det fyra veckor, sen bodde de ihop. Och allt det där som ibland flyktigt besöker mina tankar - att träffa någon annan, att röra någon annan, att anförtro mig på riktigt åt någon annan - det har han redan gjort. Samtidigt som vi planerade bröllop. Hur kan han vara så kallsint och komma till den punkten efter bara några dagars bekantskap när det skulle ta mig flera år? 
 
Hittills har jag funnit någon sorts tröst i att om han har saknat mig det minsta, om han har haft minsta ångest eller sorgsenhet, då har han fått bära det själv. Jag har tänkt att han väl inte kan ha vågat söka tröst hos henne för det. Nu inser jag att det nog inte är så. För jag skulle söka tröst hos en ny kärlek. Jag skulle det hur sjukt det än låter. Och om jag skulle kunna göra det, vad är det då som säger att han inte har gjort just det hela tiden? Fy fan, de tankarna gör mig absolut illamående. Att han har anförtrott sig angående det vi hade, till henne. Att han i ledsna stunder låtit henne trösta honom. 
 
Om jag någonsin råkar närma mig tanken om att röra någon annan, om att låta någon annan röra mig, slår det slint bara efter några sekunder. För allt jag kan se framför mig är hur han rör henne. Tankarna på de två tillsammans är som ett äckligt gift som aldrig tycks mattas. Och det gör mig så jävla förbannad att jag har låtit dem ta det utrymmet. Att jag låter dem förstöra bra saker för mig. Helvete för dem och helvete för mig som inte är starkare. Helvete för mig som inte klarar av att bli fritt odjuret. 

Dag 151 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ett osannolikt märkligt sms
Jag måste erkänna en sak. Jag säger till mig själv och till alla andra att den där göteborgskollegan bara är en intressant bekant. En intressant bekant som är rolig att smsa med. Men vet ni. Idag har jag surfat på tågbiljetter till Göteborg. Vet ni hur patetisk jag känner mig? Den här killen är inte intresserad av mig på det sättet. Det är jag helt säker på. Tonen i hans sms, känslan, stämningen, nej, det är bara lite skämt vi langar fram och tillbaka. Ändå har min hjärna kilat iväg i en helt annan riktning. En riktning som han inte vill gå. En riktning som jag inte ens vill gå.

Som om inte det vore nog drabbades jag av ett sånt akut behov av att berätta det här för honom. Ja, ni får slita ert hår och förundras över hur osannolikt bisarr jag är. Jag skriver alltså ett sms där jag fläker ut varenda en av mina motstridiga känslor. Jag skriver att jag har kollat på mobilen hela dagen. Jag skriver att det är på grund av honom. Jag skriver att jag till och med har surfat på biljetter till Göteborg. Jag skriver att jag inser att vi förmodligen aldrig ens kommer att träffas igen. Jag skriver att jag älskar den här låtsatsverkligheten jag har skapat mig där jag inte längre är ensam, ledsen och älskar min före detta pojkvän. Jag skriver att jag knappt kommer ihåg hur han ser ut men att jag på något sätt har fastnat. Fastnat för honom. Jag skriver att jag blir så glad av att tänka på honom att jag måste lägga en hel massa kraft på att stoppa mig själv från att skicka ett sms.

Det skrev jag. Och nu sitter jag här. Med den pirriga känslan ersatt av ett fasansfullt: what the fuck? Vad hände? Här har jag en helt oskyldig och trevlig bekantskap på gång, men givetvis sabbar jag. Som bara jag kan. Min vän sa en rätt så rolig sak idag i telefon till mig: ”Du har ju inte varit ute på marknaden sen du var sexton, klart att du inte har koll på såna här grejer, men lita på mig, jag kan sånt här”. Haha, nej, hon har rätt. Jag har inte koll. Vet i och för sig inte ens om jag vill ha koll på sånt här. Jag vill inte in i den här världen. Där osäkerhet och rädsla förefaller vara pirrets närmaste följeslagare. Nej, jag är inte redo. Och jag vet inte om jag någonsin blir det. 

Dag 151

Kategori: Allmänt

En smoothie och en flexibel plan
Igår hade jag en jättebra dag. Gick ut med hunden i strålande solsken. Hjulade på gatan för att riktigt befästa att våren är här. Åkte till Liljeholmen av alla ställen och shoppade med min älskade lillasyster. Vi hade det så himla trevligt. Köpte svarta spetsshorts och hårborttagningscreme (oh ja, nu är det äntligen dags att vaska fram någon typ av kvinnlig varelse därinnanför kläderna). Spetsshortsen var fina men användningsområdet får väl anses en smula tveksamt. Min syster provade dem precis och konstaterade att det är "ståbyxor". Det vill säga för jäkla tigtha för att sitta bekvämt i. Ja ja, det blir nog bra.
 
Efter shoppingturen åkte vi en sväng till en av mina bästa vänner. Hon har blivit matförgiftad och låg hemma alldeles ömklig. Fasiken vad jag tyckte synd om henne. Hon ville absolut inte ha något att äta men jag köpte i alla fall en smoothie till henne. Triumferande tar jag upp smoothie, vindruvor och minimorötter och räcker över, varpå hon säger: "det var en smoothie som gav mig matförgiftning..." Ja, men perfekt. Bra jobbat S. Mitt i prick. 
 
I alla fall, jag var märkligt uppspelt varför både min lillasyster och min vän fick sitta och frysa utomhus medan jag berättade allt möjligt i ultrasnabb hastighet. Jag funderar ibland på varför jag egentligen gör  sådär. Låter mig själv bli så uppspelt att jag helt missar att min syster håller på att förgås av kyla. Det är en verklig ovana jag har. Att bli så överexalterad och speedad att jag liksom blir lite självcentrerad. Jag är normalt sett inte alls särskilt självcentrerad. Ofta är jag snarare övernoga med att låta andra skina. Hysteriskt noga med att se till att alla mår bra. Men drar pulsen iväg och lusten att berätta skenar fullständigt ur kontroll, då tappar jag det där fokuset på min omgivning.
 
Oavsett kylan som vi till slut alla upplevde som mördande, kändes det som att både min vän och min syster var glada. Och det finns inget som gör mig gladare än att veta just det. Att människor jag bryr mig om mår bra. Jag och vännen bestämde att vi ska åka till fjällen snart. Det ser jag fram emot. Jag och systeryster bestämde att vi måste börja tänka på vad vi äter. Det ser jag inte lika mycket fram emot, men det är alltid roligare att tänka på sånt där tillsammans med någon annan. Så nu blir det minimorötter för hela slanten.   Förutom på fredagar och lördagar, då får man fuska...Och om det är något som måste firas... Och om man är ledsen... Ja, ni förstår, det är en minst sagt flexibel plan...

Dag 150

Kategori: Allmänt

Pirr och distraktion - några bra jävla timmar
Haha. Jag förstår att några av er undrar vad göteborgaren svarade. Det hade jag också gjort. Jag vill inte vara någon glädjedödare nu, men han kommer med största sannolikhet inte vara den där riddaren i skinande rustning som räddar mig ur min misär. Nej, han kommer vara en människa som jag smsar lite med en stund. Och när det är dags för sommarens kick-off, om jag tillåts följa med på den vill säga, kommer vi att heja på varandra och småprata lite, men that's it. Jag tror faktiskt att precis just det blir utfallet även om jag ska erkänna att jag just nu har en tendens att drömma mig bort i diverse totalt verklighetsfrämmande fantasier.
 
I alla fall. Vad svarade han? Jo, han gav ett exemplariskt svar. Som denna människa gör på varenda knäppt sms eller lync-meddelande jag skickar. Han skrev någonting i stil med: "haha, ja, jag är väl som en drog, ett riktigt uppåttjack". Men han skrev det betydligt trevligare än vad jag lyckades ge uttryck åt nu. Sen skojade vi lite mera fram och tillbaka tills jag lämnade mitt skrivbord en stund. När jag kom tillbaka hade han skrivit trevlig helg, åtföljt av en uppmaning om att smsa honom sen.
 
Det är trevligt. Att ha fått kontakt med en människa som intresserar mig intellektuellt så som han gör. Jag tror inte att det finns ett spår intresse av något annat än lite småprat från hans sida. Och egentligen inte från min heller. Men vet ni. Det är okej. För jag är fortfarande fast i klorna på någon annan. Ja ni vet vem. Och så länge jag är det (hela livet?) finns det inte utrymme för något annat än lite pirriga sms-konversationer. För ja, det känns lite pirrigt. Bra pirr, välkommet pirr och framförallt distraherande pirr. Mer än så behöver jag inte. Sen ska sägas att jag har en obehaglig känsla av att jag är mer på än han. Å andra sidan kan det också bara vara min personlighet som är så. Om mina systrar skickar ett sms, skickar jag fem tillbaka. Kan liksom inte hejda mig.
 
Eftersom jag aldrig lyckas hålla mig till ämnet nu för tiden måste jag ta en paus. Ta en paus och påminna mig själv om vart jag skulle. Haha, just det! Vad hände med göteborgaren efter jobbchattandet? Jag satt hemma hela kvällen och funderade när detta "sen" kunde tänkas infalla. Eftersom jag skulle smsa "sen" alltså... Igår kväll, runt tolv (ja, men jag vet, olämplig tid...) råkade jag trycka iväg ett sms till honom. Jag frågade bara vad han tyckte var gott att äta. Inget allvarligt, men jag har alltid tyckt att det säger en massa om människor vilken typ av mat de gillar. Jag vet inte varför, men mat är viktigt för mig på något sätt. Muppen svarar i alla fall att han inte är hungrig nu för tiden. Smala jävel, tänkte jag för mig själv... Not. Eller jo. Lite.
 
Hur som helst fortsatte vi prata per sms. En hel radda jättemånga sms. Hans skämt kom blixtsnabbt och gjorde att jag skrattade högt. Ja, hörni, det är en kul kille det där. En himla kul kille. Och förhoppningsvis kommer jag få ta del av några till roliga skämt. Oavsett om jag har funnit en trevlig kollega, en vän eller, mer osannolikt, en riddare är jag oerhört tacksam. För pirr och distraktion kan fan i mig inte köpas för pengar. Och det har jag fått uppleva nu. Några timmar med ett fånigt leende påklistrat på läpparna. Några bra jävla timmar.

Dag 149

Kategori: Allmänt

Utropstecken och jag älskar dig!
Jag är superexalterad! Ja. Jag är så exalterad att jag använder utropstecken. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har haft svårt att använda utropstecken. Riktigt svårt. Tror inte ens att jag har skrivit ett enda i hela den här bloggen. Men idag. Idag tänker jag minsann använda utropstecken!

Jag har haft kurs (igen?! svar: ja) och på denna kurs utspelade sig något av det märkligaste jag har upplevt. Det försiggick ett sånt flörtande så ni anar inte. Jag blev alldeles uppspelt. Jag var alltså inte med i flörtandet, utan endast observatör/infiltratör/spion. Sen, vid mitt skrivbord, har jag haft flertalet trevliga konversationer till höger och vänster. Gud, vad jag älskar folket på min arbetsplats. Jag gör faktiskt det. Det kanske inte känns så jättekonstigt för er, men för mig, som inte är den mest sociala av fåglar, är det en stor bedrift att ha lärt känna så många kollegor som jag verkligen tycker om.

Sen gjorde jag tyvärr något som jag nu ångrar. Så klart gjorde jag det. Jag vore inte mig själv om jag inte gjorde just såna saker. Jag ”chattade” med den här göteborgskollegan. Inte om något allvarligt, bara om ditten och datten. Sen, helt plötsligt, känner jag en sån massiv känsloanstormning komma över mig att jag bara vräker ur mig följande text:

”Vet du, på ett helt osexuellt, jag vill aldrig gifta mig med dig-sätt vill jag bara säga att jag banne mig älskar dig! Jag var så jäkla nere, iofs på väg upp litegrann, pratade med dig i några minuter, och nu känner jag mig uppåt nästan hela tiden. SÅ. JÄVLA. BRA. Så tack.”

Om han vill fortsätta vara min vän efter det där är det en himla bra människa. Det kan man ju konstatera. Men oavsett utfallet av det samtalet, är jag glad just nu. Glad och nämnvärt distraherad av bra saker.

Dag 148

Kategori: Allmänt

Upp. Och ned. 
Dagen har varit upp. Och ned. Upp. Och ned. Hela tiden.
 
Ned: Jag kliver ur sängen. Alltid förenat med dödstankar.
 
Upp: Jag ser att jag har fått ett sms från göteborgskollegan. För ja. Så klart skickade jag ett sms till honom igår. Hela tågvägen hem ägnade jag åt att skriva till honom istället för att skriva till er, som jag brukar.
 
Ned: Promenerar till jobbet. Vedervärdiga jävla helvetespromenad.
 
Upp: Snicksnackar lite med en kollega som det känns som att jag inte har pratat med på länge.
 
Ned: Psykologbesök. Stressen. Skulden. Paniken. Allt dåligt förpackat i en och en halv plågsam timme från det att jag lämnar kontoret tills jag är tillbaka. Psykologen är bra. Det är inte det. Orkar bara inte gråta. Orkar inte gräva och rota i såret. Ja, det är inflammerat och infekterat och allt jävligt ett sår kan bli men jag vill inte badda just nu. Jag vill sätta ett plåster på och glömma skiten. Trots att det aldrig tycks läka.
 
Upp: Fler snälla kollegor.
 
Ned: Svårförståelig jobbuppgift som jag aldrig lyckas greppa konceptet av. Sliter som ett djur men kommer ingenvart.
 
Upp: Pappa ringer och frågar om jag vill gå med på hockey. Han har ett gäng säsongsbiljetter till Djurgårdens matcher. Han brukar fråga. Och jag säger alltid nej. Men idag. Idag tänkte jag: varför inte? Så jag säger ja. Pappa blir glad.
 
Ned: Inser att jag inte vill gå på hockey. För mycket människor och alldeles för mycket minnen av alla hockeymatcher jag har sett honom spela.
 
Upp: Går till min kollega och berättar om göteborgskollegan. Hon blir lyrisk. Har en fantastiskt härlig pratstund med henne.
 
Ned: Kan ni förstå hur in i helvete mycket poliser det finns på en viktig hockeymatch i kvalserien? En jävla miljon. Fan va rädd jag blev. Livrädd och panikslagen. Jävla skitpoliser. Jag satt där och försökte koncentrera mig på hockeyn men allt jag kunde tänka på var att jag ville gå fram till varenda polis och berätta om honom. Berätta vad han har gjort i deras garage. Berätta vad han har gjort på deras station. Berätta vad han har gjort med deras kollega. Berätta vad han har gjort mot mig. Kom dock till slutsatsen att inte en enda gnutta gott kan komma ur det.
 
Upp: Får ett till sms av göteborgskollegan. Svarar vitsigt, snabbt och en pyttesmula utmanande (kan också ha tolkats som ren och skär ironi). Får ytterligare ett sms på samma tema och blir lite glad. 
 
Upp igen: Inser hur lycklig pappa verkligen blev för att jag följde med på hockeyn. Inser att jag vill göra mer såna saker för pappa. Och för mamma. Och för mina systrar. Och för mina farföräldrar.
 
Upp ytterligare en gång: Smsar min vän angående göteborgskollegan (ja, jag vet att jag tjatar om denna kollega, men som ni vet händer det inte så himla mycket kul i mitt liv).
 
Ned: Tittar igenom post som mina systrar har hämtat från lägenheten och ser att det är något skitbrev som genom eftersändning har hamnat i min brevlåda adresserat till honom.
 
Upp: Försöker komma på vad jag ska skriva i min enda spännande sms-konversation. Ja, ni vet vilken jag menar. Och där är jag nu. I sängen. Med tummen frenetiskt klickande på mobilskärmen. 
 
Men oj, oj, oj, vad långt detta blev. Det var ju verkligen inte meningen. Har i och för sig redogjort för i princip varenda minut av min dag så inte så konstigt att det blev en roman kanske. Nu måste jag i alla fall försöka sova vänner. Och vet ni. Att sluta ögonen ikväll känns mycket mera skönt än vad det känns läskigt. Framgång. Ja, jag noterar den.

Två år

Kategori: Allmänt

Nej. Nej. Nej. Nej. Gick in och läste era fina kommentarer och där, mitt ibland glada hejarop och annat trevligt stod meningarna jag inte klarar av. 
 
"Två år tog det för mig att må innerligt bra. Två år, det är sjukt! ... Även om jag måste erkänna att jag ändå ibland tittar in på hans instagram och någonstans så önskar jag ändå att han inte längre var tillsammans med henne."
 
Två år. Två år skriver denna tappra människa att hon har överlevt efter att ha blivit sviken. Två år och hennes någon fortsätter att välja den "nya". Den nya som liksom saltsyra bränner hål i varenda bedragen människas innandöme. Den nya som liksom ett rakblad sakta skär i den bedragnas hud tills bara plågsamma skrik finns kvar. 
 
Fy fan för den nya. Fy fan för henne. Min någon valde henne då och han väljer henne nu. Om han fortfarande väljer henne om två år ska jag annonsera ut hans vidrigheter på Sergels torg tills varenda människa har hört och sen ska jag låta mig själv ge upp. Så känns det. 
 
Det är hemskt men längre än så har jag inte kommit. Och trots alla skratt, trots allt brinnande engagemang och trots alla trevliga kollegor tror jag inte att jag någonsin kommer att komma längre. Det är så patetiskt och sorgligt, jag vet, men jag ser bara inte hur jag någonsin ska kunna acceptera henne. Bara tanken gör mig fortfarande illamående och yr. Nej, jag ser det inte.

Dag 147

Kategori: Allmänt

En bra våg och ett potentiellt guldkorn
Jag surfar på en bra våg just nu. Jag surfar på något jag inte har upplevt på länge - äkta intresse och engagemang. I kursen, i människor, i samtal. Det är bra. Det är verkligt bra. Samtidigt känner jag mig lite som en tickande bomb. Några gånger under de här tre kursdagarna  har jag tappat fokus. I ensamma stunder på fikaraster. I ensamma promenader på väg tillbaka till kontoret eller på väg till tåget. Då skyndar jag mig. Skyndar mig in i värmen, skyndar mig till bekanta ansikten och röster. Det är det enda sättet just nu. Det absolut enda sätt jag kan hålla demonerna borta är genom att omge mig med människor. Människor som involverar mig i intressanta, roliga, allvarliga, skvallriga eller bara menlösa konversationer. Människor som distraherar mig med sin närvaro. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det var just det den där göteborgaren gjorde så bra. Han hade en blick som krävde uppmärksamhet och en röst som jag ville lyssna på. En blick helt fri från dömande demoner. En röst helt fri från hemska associationer. En fläkt av något nytt och spännande. 
 
I morgon är det bara jobb som gäller igen. Jobb vid mitt skrivbord från morgon till kväll med ett stressigt och skuldskapande avbrott för att besöka psykologen. En snabb lunch framför datorn för att ta igen förlorad tid hos psykologen. Förutsättningarna gör mig orolig. En massa ensamma promenader. Jobbiga samtal med psykologen. Och så potentiellt tyngande jobb utan ett avslappnande lunchavbrott tillsammans med pratglada kollegor. Jag vet att jag inte ska tänka så här och måla fan på väggen innan jag ens har en pensel i handen. Katastroftänket. För det finns ju faktiskt ingenting som säger att inte morgondagen potentiellt är en guldpärla i fråga om mentalt välbefinnande. Känns inte sannolikt, men möjligheten finns i alla fall. Kanske är det på det sättet jag måste styra om mitt tänkande. Se potentiella möjligheter istället för svårigheter. Haha. När jag skriver det här känns det ju väldigt rätt och rimligt, men helskotta vad svårt det är att tillämpa i verkligheten. Riktigt jäkla svårt är det.

Dag 146

Kategori: Allmänt

En gnutta av något bra
Åh, jag har så mycket att berätta för er. Så mycket att berätta men alldeles för lite energi till att göra det bra. Hjärnan är mos och magen vrålar i smärtor. Jag är nervös inför morgondagens praktiska övning på kursen jag går på ett sätt som nästan gör mig illamående. Trots detta lätt miserabla fysiska tillstånd känner jag mig uppåt. Uppåt och nästan lite exalterad. Jag har haft två inspirerande, lärorika och utmanande dagar där jag har tvingats ur min comfort zone och dessutom fått tillfälle att prata på riktigt med flera kollegor som jag normalt sett aldrig ens skulle ha hälsat på.
 
Som om inte det vore nog träffade jag världens trevligaste människa (ja, han var av manligt kön, men dra nu inga förhastade slutsatser). Av en slump hamnade jag bredvid denna människa på lunchen och fråga mig inte hur det gick till eller varför det blev så men av någon anledning berättade vi vår livshistoria för varandra. Och det kändes som att han förstod. Förstod allt på riktigt. Sökandet efter trygghet och de desperata försöken att greppa efter minsta halmstrå av stabilitet och förutsebarhet. Uthärdandet av detta något trista men ack så praktiska och lärorika jobb i väntan på att komma på vad man tycker är roligt i livet. Jag tror inte ens att det var mina ord, jag tror faktiskt att det var hans.
 
Detta samtal i kombination med flera andra intressanta diskussioner har gjort dagen till något bra. Något bra som kontrast till allt det gråa. Något bra att försöka hålla fast vid när snålblåsten hugger tag i mig igen. Nu ska jag bara överleva kvällens mördande sista minuter av jobb (dock hemma) och sen den horribla övningen i morgon bitti, men sen ska jag på riktigt njuta av allt jag har lärt mig, av alla människor jag har träffat men framförallt av den där kollegan från Göteborgskontoret som återinförde en gnutta tro på det manliga släktet igen. Bara en gnutta. Men en gnutta av något väldigt bra.

Dag 145

Kategori: Allmänt

Hello
Hello. Hello. Hello. "Hello" är min glada hälsningsfras. I en rapp ton med finurlig blick säger jag "hello". Då är jag glad. Inte nödvändigtvis själaglad men avslappnad och uppåt i alla fall. Sen tittar jag uppfordrande på mina helloade vänner/kollegor/familjemedlemmar och vill snicksnacka. Är jag på bra humör vill jag alltid snicksnacka lite. Skoja och berätta historier. Sånt följer alltid efter ett "hello".
 
Idag har jag varit på kurs hela dagen. En spännande och intensiv kurs som berörde hela mitt känsloregister. Skräck, rädsla och nervositet men också glädje, engagemang och intresse. Totalupplevelsen var ändå positiv och efter kursen gick jag med snabba steg mot kontoret för en liten avstämning med min chef. När jag klev in genom dörrarna till min vinge kände jag en trevlig känsla av tillhörighet. Jag blev glad av att se mina kollegor sitta där bakom datorskärmarna. 
 
Uppfylld av positiva känslor hälsade jag på dem med flera "hello". Den trevliga känslan dog en aning efter att jag insåg att jag inte skulle komma hem på ett tag. När jag sedermera kom iväg och gick till tåget försvann precis vartenda korn av positivitet och ersattes av mörka ledsna ensamhetskänslor. Det var hemskt. Jag ringde och ringde de fyra vänner jag har som jag ibland pratar med men absolut ingen svarade. En tår föll. Men så. Helt plötsligt ringde en av mina vänner upp. En väldigt bra vän som alltid får mig på bättre humör. Vi pratade hela vägen hem och när jag en knapp timme senare sa hej då kändes allt lite bättre. Lite bättre och lite mindre ensamt. Faktiskt kändes det så bra att jag senare under kvällen gick upp till mina systrar och sa "hello".

Dag 144

Kategori: Allmänt

Helgens bästa:
  • Rolig, blixtsnabb, trevlig skidåkning
  • Glada föräldrar, systrar och övrigt folk
  • Föräldrar och systrar igen - eftersom de är det överlägset bästa jag har i livet
  • Sömn, något orolig men utan sömntabletter (stor framgång)
  • Världens godaste chokladbollar
 
Helgens sämsta:
  • Vidriga tankar påhälsandes lite för ofta
  • Blåsiga, iskalla fjälltoppar
  • Oroväckande smärtor i magen
  • Tjockisupptäckten, troligtvis orsakat av för många världsgoda chokladbollar och annat gott jag har ätit de senaste veckorna

Dag 143

Kategori: Allmänt

Mat, sömn, hygien och samtal
Förlåt. Det var inte meningen att jag skulle skriva så sorgligt som jag har gjort i de senaste inläggen. Det var inte meningen att verka så fruktansvärt deprimerad. Det var inte meningen. Särskilt inte som veckans inledande dagar tedde sig förhållandevis glada. Och dessutom har det funnits många glädjestunder idag. För jag är ju glad ibland. Jag är faktiskt det. Och jag vet att det är en stor framgång. Jag vet att det är en gigantisk jäkla framgång med tanke på var jag började. 
 
Jag har ingen erfarenhet av psykisk ohälsa så mina problem kanske är småpotatis i jämförelse med vad andra går igenom. Men utan att överdriva kan jag på riktigt inte föreställa mig något värre. Jag vet inte ens hur jag har kunnat överleva så här långt. De första åtta veckorna var jag övertygad om att jag skulle dö när som helst. Dö av tårar. Dö av ångest. Dö av sorg.
 
Men jag dog inte. Jag lever och andas och skrattar till och med ibland. Ja, jag skrattar högt åt vissa saker ska ni veta. Skrattar och ler och fnittrar. Nej, livet är inte så jäkla kul, men jag lever åtminstone. Jag äter, sover med tabletternas hjälp och går till jobbet varje dag. Och emellanåt skrattar jag. Eller åker skidor. 
 
Så alla ni som vandrar igenom ett liknande helvete som mitt: Det blir bättre. Fan, det blir faktiskt det. Det blir inte nödvändigtvis fantastiskt, det blir kanske inte ens bra, men det blir i alla fall bättre. Det lovar jag. Och man behöver inte göra ett enda dugg för att få uppleva den där förbättringen. Det är bara att låta tiden ha sin stilla gång. Trots att jag vet att den ibland sniglar sig så långsamt fram att den verkar gå bakåt så lovar jag att varje sekund man överlever innebär en sekund närmare en lite lättare tillvaro. 
 
Även om tiden inte gör att livet helt plötsligt känns bra igen, gör den i alla fall att man till slut kan äta, sova, duscha och till och med umgås med folk. Kanske skratta om man har tur. Jag lovar att den i alla fall kommer att göra just det. Något mer kan jag inte lova, men mat, sömn, hygien och samtal klarar man till slut. Jag tror verkligen det. Sen vet jag tyvärr inte mer. Sorgligt nog har jag inte så mycket förhoppningar. Men hur framtiden ser ut får tiden utvisa.

En bild

Kategori: Allmänt

Vi är på väg till fjällen. Jag har kanske glömt att skriva det. Sitter i en minibuss tillsammans med systrar, föräldrar, hund och två gamla familjevänner. Lutade mig just fram för att titta på roliga videor mamma har spelat in med sina väninnor. Plötsligt råkar mamma bläddra förbi en bild med honom. En bild från i somras där min ena syster, jag och han ligger tätt, tätt ihop längst bak i båten under min familjs båtsemester i somras. Han verkade så glad. Han verkade helt ofattbart lycklig. Pussade på mig och skämtade med alla. Bara två månader senare försvann han. Försvann för gott ur mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar honom. Saknaden fullkomligt vrålar och bankar i bröstet. Det är mörkt i bussen och den tysta gråten dränker mina kinder i tårar. Hur kan jag sakna honom så här men han inte sakna mig? Hur kan två människor hamna så långt ifrån varandra känslomässigt? Jag förstår inte. Jag förstår fortfarande ingenting.

Dag 142 Fortsättning

Kategori: Allmänt

När?
Jag saknar mina vänner. Jag saknar den S jag brukade vara med dem. Jag saknar att bry mig, köpa presenter, fixa överraskningar och prata strunt flera timmar i sträck. Jag saknar det otvungna umgänget. Det otvungna och lätta umgänge som möjliggjordes av att jag hade min särskilda trygga person väntandes hemma. Jag saknar de djupa diskussionerna om relationer och kärlek, områden som numera är minerade och farliga. Jag saknar den jag var förut. Jag saknar den jag var med honom. 
 
Folk pratar om den här fantastiska förvandlingen som ska ske. Den fantastiska transformationen av mig själv från en beroende och svag person till en självständig och stark kvinna. Det är inte den förvandling jag hittills har bevittnat. Nej, jag har sett mig själv gå från en glad, trygg och kompetent tjej till en blek varelse som bara i undantagsfall gnistrar till och kommer till liv. En ledsen och ensam figur som gömmer sig bakom en skämtsam jargong för att dölja smärtan.
 
Jag kan inte låta bli att undra - när sker den riktiga förvandlingen? Kommer den någonsin att ske? Kommer jag någonsin att bli någon annan än den patetiska person som nu möter mig i spegeln? Tänk om det här är det som blir? Tänk om det här är den förvandling jag får leva med? 
 
Jag vet att det bara är jag som kan skapa förändring. Bara, bara jag. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Och egentligen vill jag kanske inte heller. För längtan tillbaka till det som en gång var är fortfarande så oändligt mycket större än varenda dröm jag kan uppbåda om framtiden. Kafé, marknadsföringsjobb, lärare, utomlandsvistelse, godisaffär, entreprenörskap, hundar - listan kan göras lång. Listan på saker som inte ens är i närheten av att locka lika mycket som dåtiden. När i hela friden ska det ändras? När ska framtiden sluta te sig så obevekligt svart? När?

Dag 142

Kategori: Allmänt

Solen och fönsterglas
Gårdagskvällen var konstig. Jag grät. Jag skakade. Jag mådde illa. Det rev och dunkade i bröstet. Jag ville dö. Jag ville gå upp i rök och aldrig mer behöva känna den där smärtan igen.

Men till slut tog jag mig hem. Hem till värmen. Hem till mat. Hem till hunden. Och det värsta gick över. Hjärtslagen saktade ner. De snurrande bilderna i min hjärna tappade i intensitet. Och mitt sinne öppnade sakta upp sig för annat än slag och rivsår.

Idag skiner solen i Stockholm och den obehagliga kylan som för några dagar sen omfamnade oss verkar ha mattats en aning. Det är jag tacksam för. Kylan och mörkret höll på att knäcka mig igår. Förut brukade jag vara arg på solen. Det kan jag vara nuförtiden också, men inte lika intensivt som förut. Jag blev arg för att den såg så jäkla munter ut däruppe med sina gnistrande varma strålar. Jag har inte kunnat vara munter. Och då har solen känts som ett hån. Ett hån och en falsk påtvingad glädje som bara irriterar. Nej, min relation med solen är komplicerad. Liksom alla mina övriga relationer. Strålande.

Det jag skulle komma till var i alla fall att jag mår okej idag. Håret ligger rätt på huvudet för en gångs skull. Inga virvlar som förstör. Och dessutom har jag på mig mina glasögon. Stora svarta glasögon med fönsterglas. Det kändes som att jag gott kunde behöva lite extra skydd mot omvärlden idag. Lite extra skydd och lite extra omtanke om mig själv. Ha det ni med, omtanke om er själva alltså. Och ha sen en finfin fredag. Det är vi allt värda tycker jag.

Dag 141 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Den här vidriga smärtan
Det är så klart att det inte är avsaknaden av tabletter som gör att jag dippar. Det kan inte gå så fort. Det tror jag inte i alla fall. Det är bara jag. Jag och mina hjärnspöken. Jag och min oförmåga att hålla mig upprätt för lång tid i följd. 
 
Jag har haft tre ganska bra dagar på jobbet. Kommit hem på kvällarna och ätit god mat och umgåtts med familjen. Men det braiga håller aldrig i sig så länge. Det kommer alltid bakslag. Fy fan alltså. Ska det vara så här hela livet? Ska jag gå runt och leva ett liv i försiktighet? Ett liv där jag aktar mig för allt som triggar? Ett liv med antidepressiva tabletter som närmsta vän?
 
Jag är så trött. Har kämpat så himla hårt den här veckan. Bestämt mig varje morgon - det här måste bli en okej dag. Och trots att varenda cell i min kropp har skrikit sluta har jag fortsatt framåt. Jag har pratat och skämtat på jobbet. Jag har ätit goda saker och verkligen tänkt på hur gott det är. Och jag har använt mitt fulla artilleri för att hålla odjuret borta.
 
Men nu orkar jag inte stå emot mer. Jag orkar inte. Jag orkar inte stå emot, men jag orkar inte heller hantera de här tankarna. Det gör så ont. Det gör så overkligt ont.