trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Var är stoppknappen?

Jag mår inte bra idag. Jag mår faktiskt riktigt vidrigt dåligt idag. Grät vid skrivbordet och sprang till toaletten tre gånger. Blev desperat och berättade för en vän på "jobbchatten" om de ändlösa tårarna. Det kändes patetiskt men jag fick bara inte stopp på dem. Hon började berätta om ditten och datten för att distrahera. Det var bra. Det hjälpte. Men trots hennes tappra försök, är det fortfarande något som bultar inombords, något som gör luftrören trånga, illamåendet pockande och tankarna svarta. Jag är så trött på att må så här. Jag är så trött på att inte våga lita på mig själv, trött på att gå runt som vandrande mina, när som helst redo att explodera.

Idag fick jag ett infall. Inte ett trevligt, glatt infall, utan ett helvetiskt sådant. Jag gick in på hans Facebook igen. Hans Facebook och ännu värre, hennes Facebook. De fåtal gånger jag har tittat där förut har de varit stängda, men idag fanns det saker att se. Nya profilbilder, nya konversationer. Inget särskilt egentligen, förutom deras ömsesidiga "gillande" av varandras bilder och glada bekymmerslösa konversationer som jag inte ens vågar drömma om att en gång kunna ha. Fy fan, Facebook måste vara djävulens påfund. Så jävla infekterat och vidrigt. Varför har jag ens ett Facebook-konto frågar jag mig. Varför, varför, varför?

Han är fortfarande tillsammans med henne. Om jag ska vara ärlig var det väl egentligen bara därför jag gick in på Facebook - för att hitta bevis för att så inte var fallet, men oj, va helvetiskt dumt det var. För jag vet ju. Innerst inne vet jag att han kommer hänga fast vid den där kvinnan som en igel. För hon, hon var den som fick honom att lämna mig. Och hon kommer inte att lämna en man som han. Inte om han är mot henne som han var mot mig. Och just det vet jag att han är. Exakt, precis, på pricken så som han var mot mig behandlar han också henne. Han ser på henne som om hon är den enda i hela världen. Han visar med varenda handling att han skulle göra allt för henne. Han är omtänksam, ödmjuk och genomsnäll.

Usch och tvi vad detta är destruktivt. Detta ändlösa upprepande av hur fantastisk han var och detta vidriga hetsande kring henne och deras relation. Jag vet det. Men det är som att något har tagit kontrollen över mig och jag kan bara inte hitta stoppknappen. Hur mycket jag än försöker äger någon annan mina tankar just nu och jag förmår inte ta tillbaka dem. Det är läskigt. Det är läskigt och det gör mig så himla rädd. Rädd för mig själv, rädd för framtiden, rädd för livet. Och det är alldeles för mycket rädsla för en person att bära ensam. Alldeles för mycket.

Fortfarande

Jag mår bättre nuförtiden.

Jag mår så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin trodde var möjligt.

Men det enda jag fortfarande vill ha, det enda jag fortfarande drömmer om, är honom. Jag kan leva här och nu utan honom. Det kan jag. Men inte ett helt liv. Det vill jag inte. Det klarar jag inte. Det kan jag inte.

Framsteg

Jag hänger på landet idag. Jag, en syster, mamma, pappa, farmor, farfar och hunden. Det är trevligt. Vi badar spa och går promenad. Äter chips och morötter med dip och dricker cola zero. Haha, ni måste tro att jag missbrukar cola, så ofta som jag skriver om det här. Jag försöker faktiskt undvika att dricka för mycket cola, men samtidigt känner jag också att jag ibland kanske helt enkelt får välja mina strider. Och colaförbudsstriden orkar jag inte ta nu. Överhuvudtaget har jag insett att den här "över en natt-förändringen" som jag ibland tror mig kunna genomföra verkligen är en riktig illusion helt utan verklighetsförankring.

Jag kommer inte att vakna upp en dag och längta efter att träna, avguda kesella (ja, det är helt okej, men så jäkla gott är det verkligen inte), älska att använda hundraarton hudkrämer eller känna glädje i att sminka mig i fjorton steg. Jag kommer inte att vakna upp och aldrig mer vilja yppa ett ord av bitterhet, aldrig mer bli förbannad över småsaker eller aldrig mer låta mina känslor ta överhanden. Jag kommer inte heller att vakna upp en dag och helt plötsligt veta vad jag ska göra av mitt liv, veta vad jag drömmer om och veta vad som är min rätta väg. Nej, den förvandlingen kommer inte att ske. Åtminstone inte över en natt.

Möjligtvis, och då menar jag verkligen möjligtvis, kan jag med små steg närma mig en lite bättre S, närma mig lite mer harmoni och balans. Men inte ens de små framstegen vågar jag tro på ibland. För ofta känns det oturligt nog som att jag snarare går bakåt än framåt. Det känns som att förvandlingen jag upplever är en oönskad sådan. Till exempel vaknade jag upp en dag och insåg att huden runt mina ögon var absolut förstörd. En annan dag insåg jag att jag om möjligt har blivit ännu sämre än förut på att hålla irritationen borta och munnen stängd trots att jag vid ett flertal tillfällen har bestämt mig för att rätta in mig i ledet och stryka folk medhårs. Jag verkar på riktigt gå bakåt i den personliga utvecklingstrappan.

Jaja. Åtminstone kravlar jag ju inte i en ändlös sörja av depression längre. Och dessutom skrattar jag ju. Och äter saker som smakar fantastiskt gott. Och upplever saker som gör mig exalterad och passionerad. De är kanske de framstegen jag får ta just nu?

Nä...

Hörni.

Stopp.

När jag tänker efter är det ju faktiskt rätt coolt... Herre Gud, det är ju för bövelen spektakulära framsteg? Alltså, tillvaron är tusen gånger bättre än vad jag någonsin trodde att den skulle kunna bli när jag låg där skakande i fosterställning på mattan för sju månader sen. Inte bra, men tusen gånger bättre. Haha, det är lätt att bli girig märker jag. Girig efter framsteg, girig efter förbättring, girig efter "aha-upplevelsen". Gud, jag behöver en reality check och inse hur långt jag har kommit.

Reality check.

Fan, va långt jag har kommit... Bra gjort S. Jag älskar varken kesella eller livet men båda två känns åtminstone helt okej. Och helt okej är jäkligt mycket längre upp på stegen än dödslängtan. Jäkligt, oerhört, fantastiskt, oändligt mycket längre upp än vad jag någonsin trodde var möjligt.

Sugrör, sushi och kloka beslut

Idag har jag träffat en fantastisk kvinna. En kvinna som är sådär okonstlat genuin och omtänksam. Jag har skrivit om henne förut. Det var hon som kontaktade mig via bloggen och mer eller mindre propsade på att vi skulle träffas (ja, så kan man göra). Idag träffades vi igen. Åt sushi och småpratade om allt möjligt. Med sig hade hon en present. En present från Leila's General Store. Vrålcoola sugrör, superfina popcornpåsar och en fantastisk flaska som hon gav med motiveringen att jag kunde ha mina dressingar i. Men herre gud, va glad jag blev. Så oerhört påhittigt och omtänksamt.

Hon är äldre än mig. Nästan femton år faktiskt. I och för sig ser hon inte ut att vara en dag över trettio. Och det är faktiskt helt sant. Det är i alla fall så himla skönt att hon är just äldre. Mina problem har varit hennes problem. Dessutom är hon så himla klok. Jag märker hur lugn jag blir när jag träffar henne. Det är på något sätt skönt att få vara yngst. Yngst och lite förvirrad. Haha, jag låter henne bestämma lunchställe och rent allmänt bara intar en efterföljande position. Det är så skönt. Inget storasystrande på långa vägar. Såklart älskar jag att vara storasyster och fixa, rodda och se till att alla mår bra, men det är också ganska härligt att bara få hänga med. Bara få vara yngst och följa någon annans kloka beslut. Beslut som utstrålar trygghet. Det är skönt.

En bra helg

Dagen har varit okej. Jag var hos psykologen imorse. Det var skönt. Hon ger andra infallsvinklar på saker och ting. Tvingar mig ur hörnet jag så ofta målar in mig själv i. Igår, innan den där plågsamma sms-konversationen med göteborgaren ägde rum, satt jag och skrev på ett långt inlägg. Ett inlägg som andades lite positivitet. Hade tänkt skrota det, men precis som psykologen sa idag är det nog en god idé att försöka komma ihåg och reflektera över de bra stunder jag har. Så här får ni gårdagens tankar, om än ett dygn för sent.

Det här med bitterhet. Många människor skyr bitterhet som pesten. Jag förstår dem. Själv har jag ett tudelat förhållande till bitterhet. Äkta bitterhet, jag menar folk som verkligen på riktigt är tokbittra på allt hela tiden utan minsta ansträngning till att försöka göra saker bättre, såna typer, såna typer gör mig galen. Men den här andra sortens bitterhet, den ironiska, sarkastiska, tillfälliga bitterheten, den är rätt rolig tycker jag. Underhållande rentav. Jag är ganska ofta bitter. Lite för ofta nuförtiden, men sanningen är att det var en del av min personlighet redan innan.

Med det sagt. Så där överdrivet bitter har jag ingen lust att vara nu. För på något sätt saknar jag riktig glädje och därmed också den där nödvändiga glimten i ögat. Då blir bitterheten bara sorglig.

Det jag egentligen hade tänkt berätta för er är nämligen att jag har haft en jättefin helg. Jag var på AW med härliga kollegor (en aktivitet jag normalt sett är livrädd för), drack en dagens och blev löjligt berusad på uppskattningsvis en centimeter vin (både avskyr och tål inte alkohol). Jag var i Kista galleria och åt på mångfaldens food court - där samlas verkligen alla möjliga kulturer - vilken känsla! Jag gick på bio med mamma och syster och åt godis så det sprutade ur öronen. Jag fick ett skrattanfall på biotoaletten när min syster slet upp toadörren och utropade: "Men var är biljetterna?! Jag hade dem ju i munnen!" Och det där var bara fredagens äventyr. Ja, men ni förstår ju, många bra saker hände.

Lördagen spenderade jag på gymmet (hör hur ni applåderar) följt av en snabbvisit hos farmor och farfar. Finaste farmor och farfar. Skrev en wellness-plan på den där kursen jag gick för två veckor sen och det första på min lista var att spendera mer tid med farmor och farfar. Ibland tänker jag att det känns jobbigt, men efteråt är jag alltid så varm i själen. Det är obetalbart. Efter pratstunden hos dem gick jag en stund i affärer (ja, jag har utvecklat ett tycka synd om mig själv-beteende där jag unnar mig saker i tid och otid, snart måste det få ett stopp, snart...). Köpte diverse kontorskläder och väntade in världens raraste människa, min mammas vän som jag har känt sen jag var liten. Hon kom och vi åkte hem till mamma och systrar. Gjorde en fantastisk sallad och bara myste.

I söndags åkte jag och en syster till Sephora. Herre Gud, jag är värsta förespråkaren för Sephora känns det som. Jag som aldrig har ägt något annat än en enkel ansiktstvätt och lotion från Apoteket. Haha, times are changing. Som jag redan har berättat fick vi hjälp av världens gulligaste expedit som dessutom gav oss supermånga prover. När vi betalade och skulle gå sa hon: "Men va tråkigt att vi inte ska träffas mer, jag vill ju veta hur det går och träffa er igen... Och det är så fint hur ni uppmuntrar varandra." Haha, vi är såna sociala stjärnor, jag och min syster (ja, alltså det händer i alla fall någon gång per år att vi är sociala...). Väl hemma kom pappa tillbaka från fjällen på strålande humör och min syster grillade hamburgare ståendes så otroligt bredbent (oklart varför?) att till och med pappa liksom fnittrade lite. Hela familjen var på sånt bra humör att jag bara kurade ihop mig och njöt. Ja, det var en bra helg helt enkelt. En jättebra helg.

Balsam för allt möjligt

Jag visste att mitt föregående inlägg skulle orsaka en massa kommentarer. Välmenande, ibland lätt kritiska, omfattande och väldigt kloka kommentarer. Och hörni. Jag håller med. Jag håller med om, ja, hundra procent av allt ni skriver. Men det spelar på något sätt ingen roll? För att hålla med i teorin är inte detsamma som att faktiskt klara av att tillämpa det i praktiken. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att ni alltid kommer ihåg att det jag skriver om är mina känslor och inget annat, om hur de ter sig och hur de tar sig uttryck, oavsett orimlighet och konstig logik.

Jag har en klok vän som brukar säga att en snygg människa är en människa som utstrålar självförtroende; en människa som man märker tycker om sig själv. Jag håller med! För så är det. Men bara för att jag håller med i teorin betyder inte det att jag genom ett trollslag kan förändra min egen självbild. Och även om förändringen givetvis måste ske inifrån är det onekligen lättare om man ser i alla fall levande ut, och lättast måste det väl vara om man ser ut som den bästa versionen av sig själv? Det tror i alla fall jag.

Meningen med mitt inlägg var inte att måla upp en bild där jag tror att utseendet är det viktigaste i hela världen och att kärlek helt utgår från hur man ser ut. Såklart är det inte så. Det är inte alls så. Men nog finns det ett element av yttre fåfänga med när man väljer partner? Det tror i alla fall jag. För att fånga en annan människas intresse blir det helt klart lättare om man utstrålar självförtroende och på så sätt även skönhet. Och för att kunna göra det tänker jag att man väl måste känna sig nöjd med sig själv? Och även om det finns hjärnspöken med i bilden vågar jag nog påstå att den versionen av mig själv som jag just beskrev i vart fall inte är toppversionen.

Idag har jag varit på Sephora igen. Ja, ni kan håna mig som tror att varje besök där kommer att lösa alla mina problem. Sanningen är att jag aldrig någonsin har unnat mig saker i fråga om hudvård eller smink. Aldrig någonsin. För jag har sparat, sparat, sparat pengar i hela mitt vuxna liv. Sparat till en drömlägenhet. Nu tänker jag inte spara mer pengar. Nu tänker jag göra allt jag kan för att putsa till den här tjugosexåriga skatan jag har blivit.

På Sephora träffade vi en fantastiskt gullig tjej som hjälpte mig och min syster att hitta rätt i djungeln. Jag har köpt mig en ny hudvårdsrutin. Oh yes, skatan ska bli svan. Eller åtminstone rödhake? Ja, vi får se vad det blir, men hur ytligt det än må vara, ska ni veta att det känns i alla fall lite bättre än igår. Jag ska tvätta och smörja och min hy ska banne mig glittra. För min skull. För att underlätta demonbekämpandet.

Och angående den här göteborgaren. Ja!! Ni har rätt. Jag fäster alldeles för stor vikt vid honom. Hänger upp allt möjligt på en person jag bara har träffat i några timmar. Och ja, jag kan erkänna det. Jag skulle verkligen önska att han såg något mer än en rolig typ i mig. Det skulle jag. Just nu verkar det väl kanske inte som att det är så, men jag kommer nog fortsätta att fantisera. Det är liksom så jag fungerar. En drömmare av stora mått. Sen hur det blir i verkligheten, det får framtiden utvisa.

Hoppas att ni får en fortsatt fin söndag bästa ni. Och tack för era kloka råd. Även om man egentligen vet är det alltid bra att bli påmind. Nu ska jag gå ut med vovven. Balsam för själen är han, den där egensinniga vovven. Sen ska jag botanisera bland mina inköp. För lite balsam för utsidan tror jag faktiskt att jag också kan behöva. Förhoppningsvis blir det en okej helhet till slut. Hoppas jag. Någon gång. I framtiden.

Förra våren och sommaren hade vi på skoj en magrutetävling han och jag. Vi brukade skoja om att han var så långt ifrån magrutor man kunde komma medan jag var nära utan att ens anstränga mig (är tjock på andra ställen). Gud va orättvist han tyckte att det var. Han började träna hårt den där våren. Inte för magrutorna så mycket som för jobbet och bara en allmän känsla av att vilja vara riktigt vältränad. Man såg resultat ganska fort. Jag, jag å andra sidan, gjorde praktik, skrev uppsats, sökte jobb och hade samtidigt ett ordentligt skov i min tarmsjukdom. Det i kombination innebar minimal träning. Minimal kroppsnoja och minimal träningshets. Jag åt kakor på nätterna för att hålla mig vaken så att uppsatsen skulle bli färdig i tid. Det var inte optimalt, men det var så jag gjorde.

Sommaren gick och hans mage gick från att vara lite halvmjuk till hård och rutig. Hans rygg- och nackmuskler blev mer definierade och jag såg hur han stod och tittade på sig själv i spegeln. Det här är alltså en person som verkade ha varit helt obrydd i många många år. Klart att han hade brytt sig om sitt utseende, men absolut inte på ett sånt sätt. Nu var det helt plötsligt väldigt viktigt hur musklerna såg ut och inte bara hur starka de var.

Jag. Jag var istället i mitt livs sämsta form. Istället för att ha skaffat mig magrutor hade jag skaffat mig otrevliga valkar runt höfterna. Jag har inga ursäkter. Det bara blev. Jag gillar att laga mat. God mat. Jag gillar att baka. Och jag gillar att äta. Det bara blev. Inte så att jag blev jättetjock, men jag gick upp något kilo som inte placerade sig särskilt väl på min kropp.

När vi hade flyttat in i lägenheten, det vill säga bara några dagar innan han träffade och var otrogen med henne, stod han framför spegeln och ropade på mig. Han ville att jag skulle se magrutorna. Jag skrattade och kände och sa att han var så duktig.

När han lämnade mig såg han snyggare, fräschare och mer vältränad ut än vad han gjorde under hela vårt förhållande. Han var på topp och jag på botten. Man ser det på mitt passerkort, med bilden jag tog i somras, hur kinderna liksom är lite rundare. Jag ser förvisso lycklig och glad ut men också tjockkindad och plufsig.

Jag vet att utseendet inte betyder allt i kärlek. Jag vet det. Men jag vet också att han utan att blinka iskallt bytte ut mig mot en väldigt vacker kvinna. En kvinna vackrare än mig. En kvinna med obehagligt perfekta små bröst och fantastiskt vackra ögonbryn. Det har satt sig i huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Stenhårt har det naglat sig fast på ett sätt som gör att det känns som att känslan aldrig kommer att försvinna. Känslan av absolut otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt vacker eller ens lite söt.

Jag har aldrig känt mig riktigt snygg. När jag gick på Handels hade jag en period där jag ibland kunde känna mig okej. Jag gick med ut på några få fester och bar oftast samma linne, ett urringat svart med en bh under som bara fyllde en funktion. Att skapa den perfekta åtråvärda klyftan. Fy fan vad jag kan känna mig patetisk för det nu i efterhand. Jag vet inte varför men efter min tid på Handels blev det som att jag inte ville flasha någonting mer. Jag ville bara vara trygg och älskad som jag var. Och det litade jag på att han gjorde.

När vi träffades på gymnasiet och jag uttryckte min osäkerhet över utseende och liknande till mina vänner (jag hade en mycket märklig acneperiod som kom från ingenstans) sa de till mig att jag i vart fall inte behövde oroa mig i förhållande till honom. De sa att han hade dragit vinstlotten. Jag höll inte med dem. Men jag slöt mig till att vi helt enkelt var perfekta för varandra. En perfekt utseendematch.

Nu är han med henne. Och jag undrar, hur fan gick det till? Hur fan lyckades han snärja henne? För även om jag tyckte att han var världens finaste, vet jag, objektivt sett, att han inte var en klassisk snygging. Åtminstone var han inte det när jag fångade honom. Men kanske var missen jag gjorde just att inte se att han hade blivit precis det. En riktig snygging.

Förra våren kom han hem mer än en gång för att berätta om hur någon tjej på gatan hade gått fram till honom, när han var iklädd polisuniformen, och berättat hur snygg han var. Han liksom pöste av stolthet när han berättade det. Jag var också stolt. Men nu i efterhand tänker jag att det kanske var det som triggade igång något. En känsla av att han kunde få bättre. En känsla av att han inte borde nöja sig med mig.

Jag brydde mig inte så överdrivet mycket om mitt utseende förut. Det var inte så att jag var helt obrydd, men jag körde helt enkelt på mina vanliga grejer; lite (billig) ansiktskräm, eventuellt lite BB-cream och rouge, oftast en smula ljubrunt på ögonbrynen tillsammans med svart eyeliner och mascara. Jag var inte helt clueless, men nästan. Jag försöker bry mig mer nu. Ja, men ni vet ju om mitt bisarra sminkinköp i Boston. Idag var jag äntligen och tränade och dessutom har jag under dessa månader köpt mängder av nya kläder. Jag försöker. Allt för att försöka plåstra om det nedbrutna självförtroendet. Men det känns inte som att det fungerar? Nya problem uppstår hela tiden. Det är som att min kropp nu reagerar på all skit den har blivit utsatt för under hösten.

Mina ögon är alldeles mörka och hänger, det ser ut som att huden under har blivit gnuggad sex månader i sträck (det har den också). Ett antal leverfläckar (bland annat än vidrig jäkel i hårfästet) har på något märkligt sätt växt sig läskigt stora. Min hud är som fnöske, trots att jag dränker den i olja. Mitt hår har tappat all livslust och mina läppar är kroniskt fnasiga. Hårbotten är röd och kliande med flagor som i omgångar seglar ned på mina axlar. Mina ögonbryn har antagit en konstig form som jag inte kan fixa. Mina tänder är missfärgade. Min hud är likblek. Mina celluliter lyser och nya blodkärl spricker hela tiden. Bröst och rumpa ska vi inte ens prata om. Det är bara sorgligt. Ja, men ni hör ju. Jag är ett jävla kap. Ett fantastiskt jävla tiopoängarkap. Konstigt att han lämnade allt det bakom sig va? Jävligt konstigt.

Jag vet att ni är superdupermånga därute nu som förfasas över detta inlägg. Tänker kanske: Men arma flicka, vilken hemsk självbild och vilken usel självkänsla hon måste ha. Eller: Vilken jävla offermentalitet hon har, det måste väl ändå vara bättre att rycka upp sig och fixa skiten istället. Eller till och med: Inte konstigt att han lämnade det där, vem vill vara ihop med en sån osäker person?

Ja, ni har kanske rätt. Jag har nog en usel självkänsla. Och i vissa stunder känner jag mig verkligen som ett offer.Ett offer för all världens skit jag kan komma på. Det är inte roligt att känna sig som ett offer. Därför befinner jag mig inte i de tankarna särskilt länge. Istället går jag till självhatet. Tittar mig i spegeln och förbannar ansiktet som stirrar tillbaka på mig. Tittar på mina fantastiskt söta systrar och undrar: va fan hände i det där genlotteriet?!

Den här killen från Göteborg. Han har inte hört av sig sen i torsdags. Och jag har diskuterat våra sms fram och tillbaka med varenda vän jag har på jobbet och nästan alla är eniga. Han är bara en vän. En kollega (manlig) sa dock att ingen kille skickar hundra (flera hundra kanske?) sms inom loppet av några dagar till en tjej han bara vill vara vän med. Men i övrigt var beskedet klart. Det är inga flirtsms. Och varför skulle det vara det? Jag har inte heller förväntat mig det, men på något sätt har min kärlekstörstande kropp gått och skapat sig en fantasi kring den här människan. En fantasi som är svår att skaka av sig.

Jag vet att det inte är så ofta man kommer så bra överens med någon som han och jag verkar göra. Det är en underbart härlig känsla hela tiden när vi skriver fram och tillbaka. Skämtsam men ändå varsam på något sätt. Jag tror, eller nej, jag är säker på, att problemet sitter någon annanstans. Och det enda min hjärna kan tänka ut är att det är en utseendefråga. Jag ska erkänna att jag inte blev hänförd av hans utseende. Han ser ut precis så som jag alltid har tänkt att min typ INTE såg ut. Inte så väldigt lång, jobbigt smal, brunhårig, skäggig och med ett jättestort kritvitt leende. Alltså, han ser ut som en sån där dressmansnubbe. En dressmansnubbe som olyckligt nog är några hack för snygg för mig.

Jag tror att han känner det. Och jag känner det egentligen också. Varför lägger jag då inte bara ner projektet kan man fråga sig? Jo, men för att jag inte vill vara några hack för ful. Jag vill fixa det. På något sätt vill jag fixa det som fixas kan och sen utvärdera igen. Men saker och ting förfaller i en sån drastisk hastighet på mig nu att jag knappt vet var jag ska börja. Jag surfar frenetiskt på milda schampon och uppljusande ögonkrämer. Jag överväger att lägga för mycket pengar på tandblekning och jag sätter mitt hopp till att läkaren på vårdcentralen kommer kunna trolla bort både det ena och det andra på ett litet kick. Ja, men ni hör ju hur jag låter. Jag är desperat på ett osmickrande sätt och dessutom verkar inga åtgärder jag vidtar hjälpa. Imorse när jag tittade mig i spegeln såg jag värre ut än någonsin.

Vad ska jag egentligen göra? Jag går redan hos psykolog. En psykolog som känner till dessa tankar. Så föreslå inte det. I'm working on it, trust me. Men vad ska jag faktiskt göra åt den här känslan av att förfalla? Vad ska jag göra för att fixa det? Är det någon som vill åka med mig på SPA och lära mig allt om kropps-, hår- och ansiktsvård? Någon? Snälla? Jag vill ju att göteborgaren ska tycka att jag är absolutely fabulous? Är ni med? Absolutely fabulous - är det någon som kan fixa det?!

Världens godaste bulgursallad

Min kollega (och fina vän) sa häromdagen att hon tyckte att jag skulle lägga ut fler recept på bloggen. Det var roligt att hon sa det. Bara så där liksom. Och igår kväll skrev the guy in Gothenburg på skoj att om jag blev den gamla mat- och baktokiga S igen, då minsann ville han att jag skulle komma till Göteborg. Alltså. Jag älskar mat. Jag älskar efterrätter och bakverk. Men det är som att något slog slint där för sju månader sen. Lusten, glädjen och inspirationen rann ur mig och även om den så sakteliga kommer tillbaka på andra områden är det som att mat och bak inte riktigt hänger med. För det var ju honom jag lagade mat till. Och det var han som åt mina bakverk. Både de lyckade och de mindre lyckade (ibland totala katastrofanrättningar) åt han med stort engagemang.

Men hörni. Han får inte ta det från mig också. Han får inte det. Jag ska banne mig tvinga fram det. Trots att det nu råkar ha fastnat med något jäkla superlim långt därinne i mig ska jag fasiken dra ut det. Så, here we go!

En gång i tiden tyckte jag att bulgursallad var det godaste i hela världen. Jag var helt galen och gjorde tio portioner som jag åt i flera dagar. Fy fasiken va gott jag tyckte det var med bulgursallad. Och nu ska ni minsann få veta hur man gör. Världens godaste bulgursallad.

Först steker du vermicelli (tunna pastabitar som kostar typ fem kronor i affären) i lite olja/smör. När de har blivit ljusbruna häller du i bulguren. Gärna den lite grövre sorten. Stek en stund och smula sen ner en buljongtärning samtidigt som du täcker med vatten. Lock på. När bulguren är färdig - rör ner en liten klick smör (dock ej nödvändigt...).

I en stor skål lägger du sen skuren salladslök (eller annan lök), sojabönor (om du vill), färsk bladspenat (eller annat valfritt blad du gillar), sugar snaps (för att det är så gott), skurna ärtskott (ja, ärtskott, pröva det nu!) avokado (om du har en lagom mjuk en), granatäpplekärnor (färska, nej, det är inte så svårt att pilla ut dem, bryt och använd händerna), smulad fetaost (viktigt, inte den i bitar inlagd i olja), hackad koriander (om du inte tycker att det smakar tvål såklart), rostade pinjenötter (om du har råd) och den något avsvalnade bulguren.

Rör ihop en dressing av massa citron/lime, lite hackad chili, olivolja, salt, peppar och socker (eller honung) och häll över.

Servera hela härligheten med en klick aioli. Grillad/stekt kyckling är också mirakulöst gott att ha till. Och hur man gör världens godaste kyckling ska jag berätta en annan dag. Lovar.

Kräla i sorg

Vaknade glad idag. Den där roliga mänskan i Göteborg gör mig nog gladare än vad jag egentligen vill erkänna. Blir lite rädd för det. För vad händer den dagen det inte är roligt längre? Vad händer den dagen han slutar höra av sig? Vad händer om jag en dag inte vill höra av mig? Är jag tillbaka i mörkret då?

En sak som i alla fall alltid skänker lite ljus i mitt liv är era kommentarer. En läsare skrev en fantastiskt fin kommentar i morse som träffade mig rakt i hjärtat.

"Du har varit och är fortfarande en tröst (även om det kanske låter själviskt?), en olyckssyster som finns där och visar att man inte är ensam. Det betyder hur mycket som helst när man krälar i sorg och gråter i förtvivlan på kalla golv. Att veta just att man aldrig är ensam i det där parallella universumet av hjärtesorg."

"Kräla i sorg." Så är det. Det är den mest träffande beskrivningen jag någonsin har hört. För det är exakt så det har känts. I månader. Ett evigt krälande där man aldrig riktigt får fotfäste. Man kippar efter andan men sorgen är så massiv att den tränger in precis överallt. Man tappar andan. Man gör det. Både psykiskt och fysiskt.

Länge, länge, länge kändes det som att jag inte fick någon luft. Jag kravlade och slet men sorgen var på riktigt nära att dränka mig. Varenda sekund slet paniken i mig. Rev, slet och gjorde sönder hela min kropp. Jag höll på att gå under. Det var nära. Det var så himla nära.

När jag låg skakande på gatan på väg till akutpsykiatrimottagningen den där dagen i höstas, då tänkte jag att nu går det inte mer. Även om det inte kommer någon bil så kommer jag inte att överleva det här. Det kändes som att jag gick fullständigt sönder. Krossad i småbitar utspridda över marken. Jag vet på riktigt inte hur jag lyckades samla ihop mig själv tillräckligt för att ta mig upp från gatan.

Men på något sätt gick det. På något sätt har jag överlevt nästan sju månader. Sju månader där jag har fått kräla mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle klara av. I början var det ett ändlöst krälande utan uppehåll. Jag kommer aldrig att glömma hur jag låg på mattan i vardagsrummet i fosterställning och bara hoppades att hjärtat skulle stanna. Stanna och göra slut på mitt lidande.

Ibland tänker jag så fortfarande. Ibland kommer sorgen ikapp och krafsar efter mig med sina stora vidriga klor. Men vet ni. Varje gång den får fatt i mig släpper den också taget. Om än bara för en liten stund släpper den tag och låter mig andas igen. Nuförtiden andas jag nästan hela tiden. Nuförtiden fantiserar jag om skogspromenader i Göteborgstrakten. Och mysiga restauranger i Boston. Och soliga dagar i skidbacken. Och där, där är det lätt att andas.

Något känns fel
Jag har en obehaglig känsla i kroppen. Obehag och oro. Jag är på bra humör, det är inte det. Men det är som att något hela tiden ligger och gnager. Jag tror att det är rädsla. Det är många på mitt jobb som numera vet om min blogg. Fråga mig inte hur det blev så, men på något sätt kom någon på vem jag var, och så var ordet ute. När jag fick reda på det för en dryg månad sen blev jag chockad. Chockad, upprörd, ledsen och förtvivlad. Vad skulle jag göra? Lägga ner det enda som jag var stolt över? Lägga ner det som utgjort min räddning så många gånger? Nej, det kunde jag inte. Så jag fortsatte att skriva. Kanske med något större restriktivitet, men fortfarande alltid sanningen.

De senaste dagarna har jag inbillat mig att jag ser blickar. Nyfikna, ibland dömande, blickar. Jag vet att såna där saker oftast bara sitter i ens eget huvud, men det har skapat en sån fruktansvärt olustig känsla i mig som jag bara inte blir av med. Först och främst känns det obehagligt att folk i min närhet kan koppla de känslor och tankar jag så naket har blottat för er alla, till mitt ansikte, till min person. Jag har skrivit saker här som jag inte har nämnt för någon annan människa och att det nu finns människor i min omgivning, människor jag inte känner, som vet dessa saker om mig gör mig alldeles knäsvag. Knäsvag på ett dåligt sätt.

Dessutom känner jag en bisarr rädsla för att på något sätt inte leva upp till min blogg. Jag är rädd för att någon ska bli besviken och tänka: men gud, är det bara hon, hon verkar ju så himla tråkig. För ja, jag är rätt tråkig. Jag är rätt slätstruken. Och jag är en helt vanlig person som svär (för ofta), blir arg, säger dumma saker, är bitter osv. Listan på negativa saker jag ser hos mig själv kan pågå i all oändlighet. Det som var bra med den här bloggen, är att jag faktiskt försökte ställa om mitt tänkande från att alltid trycka ner mig själv. Vad är jag bra på, vad gillar jag, hur fungerar jag, hur kan jag bli mitt bästa jag? De tankarna är svåra att ge uttryck för här nu. För det jag skriver är inte längre ord i rymden, det är ord som jag måste bära med mig här på jobbet varje dag.

Skriver jag att jag är ledsen känner jag mig falsk när jag försöker le nere vid kaffeautomaten. Skriver jag att jag är glad känner jag en press att jag måste fortsätta vara glad. Det har blivit konstigt helt enkelt. Och jag vill inte att det ska kännas konstigt. För jag älskar min blogg. Jag älskar den verkligen. Jag älskar att få ha ett forum där jag får skriva vad jag vill. Jag älskar att få dela sorg med er, jag älskar att få dela glädje. Min fina blogg med världens snällaste läsare. Läsare som tipsar, hejar, peppar, tröstar och berättar. Läsare som bara finns någonstans därute. Det känns väldigt fint ska ni veta.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag är säker på att jag kommer vilja fortsätta dela med mig. Bloggen har blivit min snuttefilt som hjälper mig över varenda grej jag snubblar på och utan den skulle jag famla ännu mer än vad jag redan gör. Men helt klart är att något har hänt. Något känns annorlunda. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få det att kännas rätt igen.