Fjällen, ensamhet, DELETE
Nu drar jag och familjen till fjällen igen. Vi har ju den nyinköpta fjällstugan (läs baracken) som måste nyttjas... Åh, är det någon som kommer ihåg Markolios låt "Vi drar till fjällen"? Det var min favoritlåt när jag var elva. Min och pappas. Han spelade den högt, högt och jag sjöng med för fulla muggar. Nu i efterhand känns den tiden så lycklig, rosaskimrande och problemfri. Att bara vara barn. Utan alla dessa vuxenproblem som jag nu måste tampas med. Samtidigt vet jag att den elvaåriga S inte upplevde tillvaron som problemfri. Jag minns att jag redan då grubblade mycket. Grubblade kring det här med vänner och hur jag skulle göra för att passa in. Funderade på om jag var omtyckt och vilka som egentligen utgjorde just mina vänner.
Ofta kände jag mig ohyggligt ensam. Jag hade svårt med alla grupperingar och hela den här grejen med att man var tvungen att välja. Välja om man passade in här eller där. Tvungen att hitta vänner som på något sätt också valde just dig att vara deras bästa vän. Jag var helt okej på att hitta vänner, men absolut urusel på att hitta bästa vänner. Och det gjorde att jag blev ensam. Eftersom jag pratade med alla, skrattade med alla, var det en osynlig ensamhet. En ensamhet som tog sig uttryck i en fruktansvärd ångest inför att para ihop sig två och två. En ensamhet som manifesterade sig i att det inte var någon särskild som väntade på just mig när vi sprang till matsalen. En ensamhet som ibland kunde göra att jag kände mig så oönskad att jag drog mig undan och nästan gömde mig för att jag inte ville att folk skulle se. Ville inte att folk skulle se att jag inte hade någon särskild. Ville inte att de skulle se att jag inte hade någon som var just min allra bästa vän.
På volleybollen upplevde jag liknande situationer. Känslan av att inte riktigt vara med i någon särskild gruppering. Vara vän med alla men inte bästis med någon. Jag blev snabbt lagkapten i mitt volleybollag. Det kändes naturligt för mig. Det kändes naturligt för jag kunde bolla med alla, tipsa alla, heja på alla. Jag älskade att få vara den ihopsamlande kraften. Helt plötsligt kom alla år av utanförskap till sin rätt. Jag var ett vallande får som helt plötsligt fick en naturlig plats i gruppen. Hade det inte råkat vara så att jag visade mig ha en väldig fallenhet för volleyboll tror jag faktiskt inte att jag hade spelat särskilt länge. Är man duktig i ett lag får man ofta en viss naturlig acceptans. Man är naturligt inkluderad enbart baserat på att man är duktig. Det var tur för mig, att jag var så pass talangfull. För det gjorde att jag åtminstone aldrig kände mig utanför, även om jag även i volleybollen ibland kände att jag saknade den där särskilda personen. Saknade den där vännen som helt självklart också såg mig som sin allra bästa vän.
Jag pratar ofta med min psykolog om de här tankarna. Om hur många år med en känsla av att sakna en bästa vän och en särskild bundsförvant gjorde att jag knöt stenhårda emotionella band till honom. Min första pojkvän. Min bästa vän. Min allierade. Min särskilda någon som helt självklart också valde mig tillbaka. Med honom vid min sida var jag inte längre ensam. Han valde mig, väntade på mig, var med mig, i alla de situationer som jag förut hade fruktat och avskytt. För inte bara var han min speciella person, jag var också hans. Och han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.
Ibland tänker jag att det kanske var det som hände med oss. Han fann sin plats i polisen och slutade behöva mig. Slutade vilja vara med just mig. Han ville vara med i polisen och på det kom sen den perfekta lösningen för honom. En kvinnlig polis som inte bara redan var med i hans nya polisfamilj utan dessutom gav honom det sexliv jag inte hade kunnat ge honom. Det var nog så. Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag. Han slutade behöva mig i sitt liv när han gjorde sitt inträde i polisen. Och när hon, den kvinnliga polisen med den stora sexlusten och de perfekta brösten, kom in i bilden, då slogs spiken in i kistan med full kraft.
Spiken slogs i och över en natt rycktes allt ifrån mig. All trygghet, all kärlek, ja, allt jag hade att ge, tog han, slängde på marken och stampade på tills det gick i tusen bitar. Han, han hade redan sett till att det fanns ett substitut redo väntandes på honom. En grupp, en familj, ett sammanhang, där han var önskad. Och såklart, en särskild någon som också valde honom. Inte en sekund har han legat ensam i tårar över allt som har gått förlorat, alla år av minnen och kärlek som bara försvann. Inte en sekund. För han såg till att den enda som blev ensam, den enda som återigen stapplade omkring själv, förvirrad och med en känsla av att vara totalt oönskad, det var jag. Han har också varit där en gång, när han var sexton, så jag förstår att han inte vill dit igen. Bra ordnat av honom att lägga upp det så att inga skarvar uppstod. Han gick från att göra tatuering, köpa lägenhet och planera bröllop till att vara nyförälskad och alldeles till sig av fjärilar i magen. Det är bra ordnat får man säga. Det är äckligt, vidrigt, elakt, utstuderat och kallsinnigt bra jävla ordnat. Nio år. Nio år som jag önskar aldrig hade existerat. Nio år som jag bara vill radera här och nu. Delete. Ja tack.
