trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 180 Fortsättning

Kategori: Allmänt

En alldeles särdeles underbar vän

Dagen började i kaos. Huvudvärk, hjärtont och illamående. Bråk med lillasyster om helt oväsentliga saker. Rakt av obehagligt var det.

Men så. Jag ringde en av världens bästa människor och vi bestämde att vi skulle ses. Satte mig i bilen och körde så fort jag kunde in till Lilla Essingen där hon redan låg utfläkt på ett lakan. Stannade och köpte sallad, cola zero, vindruvor och jordgubbar. Spelade glada låtar på högsta volym och körde med rutan nervevad.

Sen låg vi bara där. Lapade i oss sol (nej, jag är fortfarande transparent i hyn) och bara var. Helt plötsligt fick vännen en snilleblixt. Låt oss signa upp dig på en sån där dejtingsajt säger hon med finurlig blick. Sagt och gjort. Efter några enkla klick hade hon lagt upp en profil på vad som enligt henne är den hetaste dejtingsajten just nu; Tinder.

Hon är givetvis i en lycklig relation varför mitt singelliv intresserar henne något fasligt. Hon la upp en bild som hon menar är den enda bilden hon någonsin har sett som verkligen speglar mitt utseende. Det intressanta är att bildjäkeln togs för tre år sen efter att en annan kompis hade utfört någon typ av supersminkning på mig. Kalas. Jag fick panik och la upp ytterligare en bild där jag sitter närmast osminkad och ofräsch. Haha. Paniken i att skapa falska förhoppningar. Nej tack.

Nu ligger i alla fall min lilla profil därute. Och vet ni. Visst känns det både jobbigt och dumt men också så himla roligt. Inte för att jag vill träffa någon. Inte för att jag på något sätt är redo för en relation. Men för att jag behöver distraheras. För att jag behöver få någon typ av bekräftelse, även om det är en ytlig och märklig sådan. Och för att jag behöver inse att det finns andra fina människor därute i världen.

Åh, den här vännen har varit så underbart härlig och glad hela dagen. Jag har inte kunnat göra annat än att ryckas med i hennes fantastiska inställning. Fy fan vilken bra vän det är. Precis som mig är hon bitter på det mesta, men allt sägs med glimten i ögat. Och det är så himla skönt. Det är så skönt att ha en vän som förstår varenda liten nyans, vartenda stråk av ironi och varenda glimt av sarkasm i mina olika märkliga uttalanden. Åh, vad jag älskar denna härliga människa.

Dag 180

Kategori: Allmänt

Mardrömmar och hämndfantasier

Jag har haft mardrömmar i natt. Till synes oskyldiga, intetsägande mardrömmar, men det hugger och sticker mer i mitt bröst just nu än vad jag kommer ihåg att det har gjort på veckor. Mardrömmarna kom från ingenstans. Jag drömde att jag såg dem i en affär. Hand i hand provade de ut en soffa tillsammans. Precis så som han och jag brukade göra. Jag fick panik. Sprang runt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ramlade. Grät. Försökte desperat komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga, hur jag skulle förstöra. Men det gick inte. Den enda som föll, den enda som grät, den enda som förstördes, var jag. Jag vaknade med en förtvivlad känsla av att det verkligen inte finns någonting jag kan göra. Mina händer är bundna och det enda jag sorgligt nog fortfarande bryr mig om i livet ligger helt utanför min kontroll. Jag kan inte göra någonting för att han ska sluta vara lycklig med henne. Ingenting.

När jag skriver såna här saker. När jag skriver att deras olycka är det enda jag bryr mig om, blir jag rädd för mig själv. Rädd för att det känns som att det faktiskt stämmer. Jag hoppas såklart att det inte gör det, jag hoppas att jag innerst inne bryr mig om tusentals saker mer än vad jag bryr mig om dem, men här och nu är den där hatiska känslan det enda som får plats. Hatet, inte mot honom, men mot deras lycka. Det fullständigt river ner allt annat som borde vara viktigt och skapar ett vidrigt monster i mitt huvud.

Tankarna snurrar hetsigt kring hur jag ska få honom att känna samma äckel som jag känner för deras relation. Jag har pratat med psykologen om detta, och hon säger märkligt nog att det kan vara både bra och naturligt att tänka någon typ av hämndtankar så länge jag inser att vad jag än skulle ta mig till, skulle det med största sannolikhet inte påverka hans beslut att vara med henne ett dugg. Hon frågar om jag inte har fantiserat om att rispa hans bil eller skrika, vråla och skälla på honom, men nej, det har jag inte. Det jag fantiserar om är att finna orden, finna just de orden som får dem båda att riktigt känna sveket, orden som får dem att inse vilka vidriga konsekvenser deras relation har fått, så att de till slut äcklas av varandra. Det fantiserar jag om. Bättre människa än så är jag inte. Och det, mer än något annat, gör mig riktigt rädd.

Dag 179 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mössa, fotomin, armhåleparfym och megamys

Mina systrar och jag var alldeles nyss ute på hundpromenad. En himla trevlig hundpromenad. Hunden var glad, systrarna var glada. Jag hade världshistoriens fulaste mössa på mig. Hittade den under mammas rensning och tyckte att den såg skön ut. Och så skön den var. Dock inte lika skön som den var ful. Vit, stickad, stor och jätteplufsig. Formad som en kon. Systrarna skrattade. Och tog kort såklart.

Vi pratade om än det ena, än det andra. Mest pratade vi om min närmast utomjordiskt usla förmåga att se ens någorlunda bra ut på kort. Alla typer av kort. Enligt mina systrar gör jag alltid den klassiska släktminen vilken utgörs av ett krampaktigt leende med stängd mun. Den är vansinnigt snygg som ni förstår. Och vad det verkar helt omöjlig att undvika.

Därnäst frågade jag mina systrar om inte de också ansåg att den naturliga lösningen vid en "armhålesvettkris" var att dutta lite parfym i armhålorna. Det var nämligen precis det jag gjorde igår efter jobbet när jag insåg att AW:n skulle ackompanjeras av mina svettiga armhålor på grund av glömd deodorant. Oh yes. Hittade ett litet prov av parfym som jag tryckte upp. Helskotta vad det sved. Men funkade, det gjorde det minsann. Trots det menade de på att det inte var go to-sättet vid svettkris. Kan vara svedan de vänder sig emot då kanske.

Den här lördagen har i alla fall varit bra. Korta, korta stunder av svidande smärta i hjärtat, men annars bra. Renande rentav. Rensade skit. Köpte saker till bara mig. Kläder. Skor. Jag vet att det är sjukt, men det känns jättejobbigt att använda mina gamla kläder. Några saker har jag såklart använt. Men mycket bara ligger där. Andas ångest. Andas dåtid. En tjej på mitt jobb, som jag inte känner särskilt väl, har till och med lovat att bära rött en hel vecka om jag börjar använda min gamla garderob. Hon har alltid bara svart på sig annars. Äger inte ens ett rött plagg säger hon. Det är lustigt. Lustigt hur alla möjliga människor i min omgivning sträcker ut handen. Sträcker ut en hand, ett finger eller en hel arm. Det är fint.

Nu ska jag tvångsmysa med systrarna lite till. Och eventuellt med hunden. Det beror litegrann på vilken lukt han har lyckats få till idag. Vissa dagar luktar han nämligen så gott att man nästan vill äta upp honom, liksom en sån där valplukt, men andra dagar stinker han både bajs och annat äckligt. Jag hoppas på valplukt. Och så megamys på det. Ett långt härligt megamys.

Dag 179 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Lättnad
Jag kastade påse efter påse fylld med våra tidigare ägodelar. Ut med hans gamla orkidéer, ut med alla krukor, ut med diverse kryddpåsar och teer vi fått av hans pappa. Ut med tatueringspappret. Ut med äckellådan. Ut, ut, ut. Det känns så skönt att ha kastat saker. Kastat dödvikt. Kastat minnen som bara höll mig tillbaka. Höll mig kvar i djävulskapen. Åh, vad jag kastade. Och ännu mer ska det bli. Mycket mer måste det bli. Vilken lättnad när allt är borta. Vilken otrolig lättnad.
 
Funderar på att låta släkt och vänner ta vad de vill ha ur mina köksskåp. Jag var en hamstrare av rang och spenderade mycket tid bland porslinshyllorna på Ikea, Indiska och Åhléns. Även om jag objektivt fortfarande tycker att det är fina saker, är det som att de har tappat sin gnista. Tappat glädjen. Tappat betydelsen. Porslinet trängs i mina skåp och vittnar om gamla födelsedagsfester vi har haft där hela tjocka släkten tryckt in sig i våra olika lägenheter. Jag orkar inte se det mer. Jag orkar inte rusta för att vara den perfekta värdinnan mer. Nej, hädanefter, när folk kommer hem till mig kommer porslinet inte att matcha ett dugg. Så det så.

Dag 179 Fortsättning

Kategori: Allmänt

 
Tatueringen. Tatueringen han gjorde för att berätta för alla att jag var hans och han min. Att vi var varandras. Tätt under skulle våra barn få plats. Drygt tre månader senare var allt borta.

Dag 179

Kategori: Allmänt

Förbluffad och ohyggligt äcklad

Jag befinner mig i lägenheten. Hade tänkt städa men inser att det mest blir en fråga om att slänga saker just nu. Slänga allt som gör ont. Slänga allt som inte ska vara med i mitt nya liv.

För en stund sen hittade jag ett papper. Ett papper som jag för länge sen hade glömt bort att jag hade. På pappret står mitt födelsedatum i stora snirkliga siffror. Hans tatuering. Det är det papper där han provritade upp tatueringen förra våren. Instinktivt tänkte jag att jag inte skulle slänga det. Instinktivt vill jag spara det för alltid. Men jag vet att det måste bort. Bort, bort, bort. Bort ur mitt huvud och bort ur mitt liv.

Innan tatueringspappret kom fram var jag inne i klädkammaren och drog fram en låda. En låda som han gjorde för några år sen där vi samlade alla "sexrelaterade" grejer. Jag är alldeles röd i ansiktet bara jag skriver det nu, men däri låg typ det mesta en småspännande medelsvensson kan tänkas använda i sitt sexliv. Vi brukade skoja om lådan. Den var vår lilla hemlighet och något som vi bara plockade fram vid särskilda tillfällen.

Nu tömde jag lådan i soppåsen. Rakt ner. Vill bara bli av med varenda liten grej. Ut flyger bland annat gamla kondompapper. Alltså inte kondomer utan bara pappret. Jag vet i ärlighetens namn inte om det kan ha varit vi som lämnade det så men jag har en bultande spykänsla av att det inte var det. Det är liksom helt orimligt eftersom det var flera år sen vi använde kondomer. Och kondomerna som låg däri hade utgångsdatum långt fram i tiden.

Fy fan va äcklig jag känner mig nu. Skriver en jävla roman om kondomer. Men sanningen är att det är det enda sättet. Enda sättet att få det ur huvudet och stoppa kväljningarna som hotar att ta över mig. De två. Han och hon har med största sannolikhet lämnat gamla kondompapper i vår låda. För mig att rensa ur. Tack. Tack för ett svek så vidrigt att jag fortfarande förbluffas. Förbluffas över att han faktiskt kunde göra så här mot mig. Förbluffas över att han fortsätter att titta in i hennes ögon varje dag. Ja, förbluffad är vad jag är. Förbluffad och ohyggligt äcklad.

Dag 178

Kategori: Allmänt

Brustna hjärtans lägenhet

Jag sitter på tåget hem. Tänkte precis skriva om en härlig kväll. En kväll där jag gick långt ur min bekvämlighetszon. En kväll där två av världens bästa kollegor tog mig under sina vingar och var den där beskyddande kraften jag behöver.

Men det går inte. Fan, det går inte. Framför mig på tåget står två poliser. Helt plötsligt stod de där. Två jävla poliser. Säkert är de både trevliga och duktiga. Men jag vill bara skrika. Skrika av ångest. Skrika av panik. Skrika för att det alltid kommer att finnas poliser. Vart jag än tar vägen kommer det att finnas poliser som med sin närvaro gnuggar in den svidande sorgen i mitt bröst.

Jag avskyr poliser. Ja, förut älskade jag dem. Älskade deras uniformer. Älskade deras utstrålning. Älskade stoltheten jag kände så fort polisen kom på tal. Men nu. Nu representerar poliser bara mörker. Mörker som verkar finnas överallt. "Ta era töntiga mössor och stick", vill jag skrika. Stick härifrån och kom aldrig tillbaka. Tänk att han har lyckats med konststycket att befläcka ett helt yrke. Ett yrkesfolk jag förut imponerades av och kände enorm tillförlitlighet till.

Fan, vad jag hatar honom just nu. Hatar att jag älskar honom - visst är det så ni brukar skriva till mig? Hatar. Hatar. Hatar.

I helgen flyttar jag till lägenheten. Den ska inbos nu. Den ska bara det. Och ni vet väl att ni alla är välkomna? Alla är välkomna hem till mitt hem nu. Jag läste en bok häromveckan. "Brustna hjärtans café" hette den. Ett sånt ska jag ha en dag. Ett underbart, varmt, härligt café. Till dess är mitt hem "Brustna hjärtans lägenhet". Välkomna.

Dag 177

Kategori: Allmänt

Vansinnig men ändå mest helt okej

Jag har varit hos frisören idag. Slingat, tonat, klippt bort lite uppgivenhet. Det var ett bra frisörbesök. En söt, rar, ung tjej som av en händelse fyllde år idag fixade mitt hår medan jag ömsom hetspratade, ömsom satt knäpptyst. Sorgsamheten infann sig inte förrän efteråt, på väg hem. För vem ska jag visa det fixade håret för, vem ska titta och känna och säga att det är fint? Jag inser att jag måste slå något typ av världsrekord i associationsförmåga, jag hittar ju banne mig en association till honom i allt jag gör. Det är ju för bövelen mitt hår och har alltid varit. Ändå så saknas han mig efter ett simpelt frisörbesök. Det gör mig vansinnig.

Tidigare idag åt jag lunch med en nyfunnen bekant på jobbet. Eller ny och ny, det var mer bara att det var första gången vi träffades och gjorde mer än att heja och kallprata ytligt. Hon är supergullig. Verkligen en trevlig tjej på alla sätt och vis. Jag vet dock inte vad som flög i mig riktigt för jag formligen pratade sönder henne. Vet inte varför jag inte kunde stänga munnen. Irriterande var det för tänk om jag till och med pratade bort mina chanser till en fin vänskap? Ett märkligt beteende är vad det är. Ibland tror jag att jag är lite knäpp. Liksom okontrollerbar och gör och säger saker trots att jag helt säkert efter bara några sekunders eftertanke skulle förkasta meningarna på ett ögonblick. Märkligt är det.

Hon sa en massa intressanta saker den där tjejen. Hon sa att det finns en del grupperingar på hennes avdelning, grupperingar som hon inte riktigt kan inordna sig i. Dessutom berättade hon att hon alltid har varit så, att hon varit vän med många men ändå saknat det där järngänget som de flesta verkar ha. Till sist sa hon en mening som gjorde att det kändes som att hon läste mina tankar. Hon sa att hon förvisso kände sig välkommen överallt, men aldrig naturligt inkluderad. Alltså. Är det inte nästan ordagrant det jag skrev för några dagar sen? Det kändes som att jag hittade en social spegelbild av mig själv. Även om jag är säker på att hon är betydligt mer utåtriktad, mer socialt kompetent och mindre osäker än vad jag är, var det ändå skönt att höra någon berätta om känslor som liknar mina egna. Väldigt skönt.

Ja, som ni märker har dagen varit lite av det mesta - bra, trevlig, sorglig, ledsen och intressant. Men mest av allt har det känts helt okej. Och helt okej är en känsla jag trivs med just nu. Varken högt eller lågt. Lite mittemellan där jag annars sällan befinner mig. Det är bra. Det är rentav avkopplande.

Dag 176 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Att känna sig avgudad

Jag inser att det måste låta som att min dag idag bara har utgjorts av solsken. Solsken utan en strimma moln. Solsken utan ens en minsta vindpust. Så är olyckligtvis inte riktigt fallet. Det finns nämligen ytterligare en kille på mitt jobb. Ja, det är mycket prat om olika "jobbkillar" nu, och jag förstår att det kan verka knäppt - knäppt och tragiskt kanske - men det är bara för att det som händer på jobbet på något konstigt sätt har blivit så himla viktigt nu. I alla fall så är den här killen världens snällaste. Han är på riktigt en av de snällaste människor jag någonsin har mött. Utöver att vara snäll och trevlig är han ödmjuk, omtänksam, rolig och smart. Han har sen dag 1 varit alldeles extra snäll mot mig. Snällheten har sedermera utvecklats till att han har bjudit med mig på opera ett flertal gånger (vilket jag har tackat nej till) och idag slog han till med att bjuda med mig på bio. Han har gjort en spotifylista till mig som han regelbundet uppdaterar med nya låtar. De låtval han gör får mig att tro att han känner mig utan och innan. Han hittar låtar som jag älskade när jag var tolv, femton, tjugo år gammal. Otippade låtar som han bara verkar veta är just mina favoriter. Det är coolt. 

Jag har länge gått och funderat lite över om han inte har helt andra intentioner med vår relation än vad jag har. Och även om jag nog har tänkt att det måste vara så, har jag försökt slå bort tanken för att den känns så orimlig. Men de senaste veckorna har aningarna kommit tillbaka med full kraft. Utan att överdriva får jag på riktigt ibland känslan av att den här killen avgudar mig. Jag vet, jag låter som att jag har fått hybris nu, men det känns faktiskt så ibland. Det är små saker han säger, små saker han gör. Allt det här låter ju finfint och som en spikrak väg till lycka, om det inte vore för att jag känner absolut noll. Noll attraktion. Noll pirr. Och då kan jag säga att jag har gått både till den ena och den andra tanken i huvudet, men nej, det går inte. Så idag när han frågade om bion kände jag bara att jag var tvungen att berätta hur jag känner. Jag drog på det hela dagen. Drog och drog och drog tills jag inte längre kunde hala på det mer. Min kollega som alltid ger mig råd på olika sätt sa åt mig att jag inte fick skicka sms. Jag var tvungen att säga det. 

Sagt och gjort. På väg hem ringde jag honom. Och sen följde utan att tveka de mest obekväma minuterna telefonsamtal som någonsin har ägt rum. Jag visste inte vad jag skulle säga och hasplade ur mig någonting om att jag inte känner som jag tror att han vill att jag ska känna. Sen fortsatte jag med att det nog är dumt att gå på bio tillsammans om han förväntar sig mer än vänskap. Egentligen är jag osäker på om jag sa just det, men det var i alla fall tanken. Åh Gud, det gick hemskt dåligt. Jag frågade hela tiden om han förstod vad jag menade, men han sa mest nej. Det var fruktansvärt. I alla fall så har jag nu gjort det. Känner mig som världshistoriens elakaste människa. Att göra denna person - som har lyckats få mig att känna mig närmast avgudad - besviken, känns uselt. Men jag var tvungen. För jag vet att jag lätt skulle kunna bli kär i bekräftelsen, kär i kärleken. Och det kan inte sluta bra. Dessutom vill jag ju inte träffa någon på riktigt. Jag älskar fortfarande en annan människa. En jävla helvetesmänniska som för länge sen raderade mig ur sitt liv.

Ja, jag ska erkänna att det var trevligt att känna den där bekräftelsen. Trevligt att inte känna sig absolut värdelös hela tiden. Trevligt, härligt och distraherande, men sorgligt nog inte pirrigt. Skulle betala rätt mycket för lite pirr ska jag säga. Väldigt mycket faktiskt.

Dag 176 Fortsättning

Kategori: Allmänt

C.R.A.Z.Y.

Jag kom hem till ett tomt hus. På bordet stod falukorv och potatismos. Absolut ingenting i mig suktade efter den maten. Funderade någon minut och tog sen det mogna beslutet (låt mig leva i en illusion) att skippa maten till förmån för något godare. Sagt och gjort. Grävde fram en cola zero-slatt, tog ut en sandwich ur frysen (som sedermera blev två sandwichar) och letade fram en gammal påse chips. Inte direkt en gastronomisk höjdpunkt, men det är ju som bekant något i den där obehagliga kombinationen av fett och socker som gör att man blir lite glad. Förvisso en falsk, kortvarig glädje, men ändå. Jag tar den. Jag tar den nu och jag kommer säkert att ta den många gånger i framtiden också.

Ibland tänker jag att mina berättelser om vad jag äter måste uppröra en del därute. Jag menar, hur kan jag tro att jag någonsin ska kunna må bra om jag hela tiden stoppar i mig skit? Ärligt talat, så har jag ångest för min mathållning ganska ofta, men samtidigt har det utvecklat en sorts märklig glädje som kommer varje gång jag får känna mig lite rebellisk och äta vad som helst när som helst. Men hörni. Tänk om det är det rebelliska som är nyckeln? Att inte vara så jäkla korrekt och sansad jämt? Haha, tänk om jag skulle dra fram det där strået av wild and crazy och verkligen göra något? Göra något på riktigt. Ja, jag vet att det inte gick så jättebra förra veckan när jag upplevde ett liknande rus, men skam den som ger sig. Jag ska banne mig fundera ut något. Något C.R.A.Z.Y. Jag berättar så snart jag kommer på vad. Lovar.

Dag 176

Kategori: Allmänt

En redig distraktion
Jag är på rätt bra humör just nu, vilket egentligen är väldigt konstigt med tanke på att jag inte har haft många blad att vända idag. Jag tenderar att bli irriterad och uppgiven när jag sitter sysslolös på jobbet. Den där känslan av oduglighet rinner över och skapar enorm ångest. Men idag, idag har jag haft en sån rolig konversation på "jobbchatten" att jag inte iddes vara upprörd över sysslolösheten särskilt länge. En kille från en annan avdelning vigde sin eftermiddag åt att snicksnacka med mig. En helt vanlig kille är det. Rätt skönt för det finns absolut inga pirriga känslor med i bilden. Inte som med den där göteborgskollegan... Börjar tro att göteborgskollegan var en mental kollaps för det skimmer jag satte honom i känns väldigt avlägset nu. I alla fall så var det skönt med lite redig distraktion idag. När nu inte jobbet kunde erbjuda en sådan kom den här killen som en räddande ängel och bara pratade strunt i evigheter. Finemang var det. Absolut finemang.

Dag 175

Kategori: Allmänt

Störd nörd överkörd-gott
Åh Gud, jag är så trött idag. Har skrivit en hel massa ord men får inte ihop det. Det är bara en jäkla sörja. En sörja jag inte orkar titta på mer. Så jag lämnar det tankevirrvarret till imorgon. Dagen har inte varit något särskilt egentligen. En dag som går till historien som ingenting. Ingenting och en extremt flagad näsa. Snyggt värre. Det mest spännande idag kan vara att jag för någon timme sen åt tre rostmackor med aprikosmarmelad på. Och så te till. Alltid te. Stört gott var det. Störd nörd överkörd-gott.

Dag 174

Kategori: Allmänt

Att ge upp hoppet och hitta meningen med livet

Jag lagade mat idag. God mat. Min pappa har, och har alltid haft, en obsession för kött och potatis, varför vi äter det i tid och otid, särskilt på helger. (Det gör mig egentligen galen.) Ikväll var inget undantag. Jag gjorde vad jag kunde för att twista till maten lite. Det blev till slut marinerad och grillad rostasfilé, bakpotatis, bearnaisesås, vitlökssmör, tomatsallad med rödlök och fetaost samt en sallad med rödkål, machésallad, selleri, morötter, majs, gurka, pinjenötter och citrondressing. Trevligt var det. Väldigt trevligt faktiskt. Det var bara mamma, pappa och jag, vilket alltid innebär en smula ansträngd stämning. Det har alltid varit så. Stämningen tenderar att vara lite off när mina föräldrar inte omges av tillräckligt många andra människor. Det är rätt ironiskt egentligen. Förra sommaren var jag så orolig för att mina föräldrar helt plötsligt en dag skulle skiljas. Jag tyckte bara att de inte verkade trivas längre i varandras sällskap. Och som jag pratade med honom om det. Pratade om hur hemskt det måste vara att vakna upp och inse att man inte trivs i varandras sällskap längre. Inte som han och jag. Vi som alltid hade det så himla roligt, mysigt, spännande och trevligt tillsammans. Fy fan. Vilket jävla skämt han måste ha tyckt att jag var när jag sa så. Vilket jävla skämt. När den som måste ha trivts allra sämst var han. Fan va sjukt.

I övrigt kan jag ju dela med mig av det faktum att vi skulle ha firat 9,5 år idag. Ja, den 21 april var alltid lite särskild för oss. Inte så att vi gjorde oss till, mer att vi bara noterade att jaha, idag firar vi någonting och ett halvt. Varje gång jag noterar att det är den 21:a, oavsett månad, hajar jag till. Och så hugger det. Hugger i bröstet och stockar sig i halsen. Jag undrar vad jag ska göra den 12 juli. Den dagen vi skulle ha gift oss. Eller den 5 september. Dagen han lämnade mig. Eller den 21 oktober. Tioårsdagen som aldrig blir av. Eller ännu bättre hans födelsedag i slutet av sommaren. Va fan ska jag ta mig till då? Det är många vidriga datum som väntar. Många sömnlösa nätter, många gråtattacker. Ibland tänker jag verkligen att det kanske inte är värt det. Livet är bara inte så kul att det är värt all denna smärta. Och hur länge kan man leva ett meningsfullt liv enbart för andras skull? Kan man göra det hela livet tror ni? Kanske. Kanske kan man det. Jag inser ju att det finaste vore att själv hitta meningen. Men jag vet inte hur? Jag vet varken ut eller in. Jag har just nu ingen aning om vad jag ska ta mig till med mig själv, med livet, med allt. Alltid denna limbo. Evigt väntandes. Evigt väntandes på att någon annan ska komma och rädda mig. Men hörni, det verkar inte hända…?

Idag i bilen hem från fjällen läste jag en artikel som någon hade tipsat om på Facebook. En artikel om att hopp får oss att må dåligt och att det bästa vi kan göra är att ge upp hoppet. Artikeln avslutades med orden: ”After all, if you don't have hope, what's left? I suspect she'd answer: reality. In other words, everything.” Kanske det är så? Att hoppet om honom, om oss, om något bättre, om glädje, om lycka, om att något fantastiskt helt plötsligt ska inträffa hindrar mig från att leva i verkligheten, hindrar mig från att någonsin må riktigt bra igen. Kanske, kanske. Det är många kansken idag märker jag. Inser att jag inte har koll. Inser helt enkelt att det mesta är kansken för att jag bara inte vet. Vet just ingenting. Fasiken vad skönt det skulle vara att vakna upp en dag och bara veta. Bara veta hur, vad, var, när och varför. Meningen med livet – är det någon som känner till den? Eller bara har koll på vart jag kan hitta den? Någon?

Dag 173

Kategori: Allmänt

Frågor, flytt och de sista godisbitarna

Idag har jag känt mig fullständigt schizofren. Humöret har svängt åt alla håll i våldsam hastighet. Jag har för det mesta uppvisat ett glatt humör. Men fan va helvetestankarna har pockat på. Riktiga jävla helvetestankar av saknad och ångest. Hur kan jag fortfarande bara vilja gå tillbaka? Hur kan jag fortfarande bara vilja tillbaka till något som han lämnade utan att blinka? Det övergår mitt förstånd. Hur fantastiskt bra mår han nu? Hur fantastiskt bra har han och hon det? Och hur kan det vara bättre än det vi hade? Jag vet att det inte fungerar så, och jag vet att det är orimliga tankar, men det är såna frågor som dominerar i mitt huvud nu. Alltid dessa vidriga frågor.

I övrigt har min mamma på ett osubtilt sätt hintat om att det är dags att jag flyttar. Flyttar från mitt barndomshem, flyttar från mamma, pappa och systrar. Jag förstår henne. Men samtidigt blir jag fortfarande panikslagen bara vid tanken på att bo själv. Har försökt att visualisera mig själv i lägenheten, försökt att visualisera ett liv på egen hand. Gå till jobbet, träna och komma hem till lägenheten. En tom, tyst, öde lägenhet. Jag måste erkänna att jag inte ser det. Jag ser fan bara ångest och panik.

Så. Det jobbiga är ute. Ute ur huvudet och nerskrivet. Nu lämnar jag de tankarna här. För i övrigt idag har jag faktiskt haft det kalas. Solen har absolut strålat hela dagen och både skid- och liftåkning har varit himmelskt. Jag har försökt att sola enbart hakan (med tveksamt resultat). Vi har haft eget after ski-mys i backen. Och så har vi mofflat glass från McDonald's. Jag fick feeling och beställde både kola- och chokladsås till glassen. Trevligt, trevligt. Imorgon bitti bär det av hemåt. Hemåt till vardagen. Hemåt till en potentiell panikflytt. Vi får se. Vi får se vad som händer. Just nu koncentrerar jag mig på Avatar (som går på tv) och de sista godisbitarna (vilka är många) i den söndertrasade påsen framför mig. Det får räcka för nu.

Dag 172

Kategori: Allmänt

Tittuthål-bränna och andra trevligheter

Hello. Hello. Hello. Ja, känslan är god. Känslan är för det mesta väldigt god häruppe i fjällen. Systrar som är på sina allra bästa skoj- och myshumör. En liten kusin som åtminstone ibland är sådär rar som bara tolvåringar kan vara. Föräldrar som är nöjda och glada. En rolig faster och farbror. Och världens snällaste kvinna som i mångt mycket alltid har varit min riktiga gudmor. Det är bra folk att omge sig med. Väldigt bra folk.

Solen har absolut strålat två dagar i sträck nu. Det är lättare att vara glad när solen skiner. Dessutom har jag fått en väldigt humörhöjande solbränna. Åtminstone har den orsakat mycket skratt och skämt i min familj. Bland annat har den fått smeknamnen "tittuthål" och "omvänd panda". Tänk er en helt rund bränna innefattande näsa, kindben och tre centimeter av pannan. Är ni med?

Det är djävulskt fult. Det ser så sanslöst dumt ut så man kan inte göra annat än att skratta. Och vi snackar alltså en illröd bränna i kontrast mot min i övrigt kritvita hud. Just att jag fick till halva pannan (på grund av hjälmen) i kombination med halva kinderna men en kritvit haka (på grund av halsduk och hjälmknäppet) är väldigt fascinerande. Fascinerande och olyckligt. Men helt ärligt. Den bjuder jag på. Den bjuder jag på med glädje. För så mycket skratt som min olyckliga solbränna har orsakat har jag sällan skådat. Jag skrattar bara jag tänker på den faktiskt.

I övrigt gör vi inte så mycket häruppe. Åker skidor, skämtar, myser, bränner oss i solen. Äter godis och dricker cola zero. Står och stampar takten till Nanne Grönwall och Robert Wells. Sjunger i liften och tar selfies till höger och vänster. Det är trevligt. Det är verkligen trevligt. Och med de orden tänker jag avsluta den här dagen. Såklart finns det saker som trycker på, läskiga saker som jag vet kommer komma krypande i bilen på väg hem, men jag väljer att trycka bort dem lite extra hårt nu. Trycka bort hemskheter och göra rum för annat. Göra rum för skoj, skratt och mys. Trevligheter helt enkelt.

Dag 171

Kategori: Allmänt

Bra, bra, bra
Jag missade tolvslaget. Jag missade tolvslaget med ganska mycket. Men nu är jag här. Nu är jag här även om jag inser att jag nog ändå inte har särskild mycket ork att skriva. Orken gick till annat. Orken gick till att åka skidor, äta, skoja, skratta, prata, promenera, sola, laga mat och en hel massa mera saker. Det är bra. Bra att distraheras. Bra att skratta. Bra att umgås med glada människor. Glada människor som jag dessutom älskar högt och innerligt. Det är sannerligen bra det.

Dag 170

Kategori: Allmänt

Fjällen, ensamhet, DELETE

Nu drar jag och familjen till fjällen igen. Vi har ju den nyinköpta fjällstugan (läs baracken) som måste nyttjas... Åh, är det någon som kommer ihåg Markolios låt "Vi drar till fjällen"? Det var min favoritlåt när jag var elva. Min och pappas. Han spelade den högt, högt och jag sjöng med för fulla muggar. Nu i efterhand känns den tiden så lycklig, rosaskimrande och problemfri. Att bara vara barn. Utan alla dessa vuxenproblem som jag nu måste tampas med. Samtidigt vet jag att den elvaåriga S inte upplevde tillvaron som problemfri. Jag minns att jag redan då grubblade mycket. Grubblade kring det här med vänner och hur jag skulle göra för att passa in. Funderade på om jag var omtyckt och vilka som egentligen utgjorde just mina vänner.

Ofta kände jag mig ohyggligt ensam. Jag hade svårt med alla grupperingar och hela den här grejen med att man var tvungen att välja. Välja om man passade in här eller där. Tvungen att hitta vänner som på något sätt också valde just dig att vara deras bästa vän. Jag var helt okej på att hitta vänner, men absolut urusel på att hitta bästa vänner. Och det gjorde att jag blev ensam. Eftersom jag pratade med alla, skrattade med alla, var det en osynlig ensamhet. En ensamhet som tog sig uttryck i en fruktansvärd ångest inför att para ihop sig två och två. En ensamhet som manifesterade sig i att det inte var någon särskild som väntade på just mig när vi sprang till matsalen. En ensamhet som ibland kunde göra att jag kände mig så oönskad att jag drog mig undan och nästan gömde mig för att jag inte ville att folk skulle se. Ville inte att folk skulle se att jag inte hade någon särskild. Ville inte att de skulle se att jag inte hade någon som var just min allra bästa vän.

På volleybollen upplevde jag liknande situationer. Känslan av att inte riktigt vara med i någon särskild gruppering. Vara vän med alla men inte bästis med någon. Jag blev snabbt lagkapten i mitt volleybollag. Det kändes naturligt för mig. Det kändes naturligt för jag kunde bolla med alla, tipsa alla, heja på alla. Jag älskade att få vara den ihopsamlande kraften. Helt plötsligt kom alla år av utanförskap till sin rätt. Jag var ett vallande får som helt plötsligt fick en naturlig plats i gruppen. Hade det inte råkat vara så att jag visade mig ha en väldig fallenhet för volleyboll tror jag faktiskt inte att jag hade spelat särskilt länge. Är man duktig i ett lag får man ofta en viss naturlig acceptans. Man är naturligt inkluderad enbart baserat på att man är duktig. Det var tur för mig, att jag var så pass talangfull. För det gjorde att jag åtminstone aldrig kände mig utanför, även om jag även i volleybollen ibland kände att jag saknade den där särskilda personen. Saknade den där vännen som helt självklart också såg mig som sin allra bästa vän.

Jag pratar ofta med min psykolog om de här tankarna. Om hur många år med en känsla av att sakna en bästa vän och en särskild bundsförvant gjorde att jag knöt stenhårda emotionella band till honom. Min första pojkvän. Min bästa vän. Min allierade. Min särskilda någon som helt självklart också valde mig tillbaka. Med honom vid min sida var jag inte längre ensam. Han valde mig, väntade på mig, var med mig, i alla de situationer som jag förut hade fruktat och avskytt. För inte bara var han min speciella person, jag var också hans. Och han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.

Ibland tänker jag att det kanske var det som hände med oss. Han fann sin plats i polisen och slutade behöva mig. Slutade vilja vara med just mig. Han ville vara med i polisen och på det kom sen den perfekta lösningen för honom. En kvinnlig polis som inte bara redan var med i hans nya polisfamilj utan dessutom gav honom det sexliv jag inte hade kunnat ge honom. Det var nog så. Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag. Han slutade behöva mig i sitt liv när han gjorde sitt inträde i polisen. Och när hon, den kvinnliga polisen med den stora sexlusten och de perfekta brösten, kom in i bilden, då slogs spiken in i kistan med full kraft.

Spiken slogs i och över en natt rycktes allt ifrån mig. All trygghet, all kärlek, ja, allt jag hade att ge, tog han, slängde på marken och stampade på tills det gick i tusen bitar. Han, han hade redan sett till att det fanns ett substitut redo väntandes på honom. En grupp, en familj, ett sammanhang, där han var önskad. Och såklart, en särskild någon som också valde honom. Inte en sekund har han legat ensam i tårar över allt som har gått förlorat, alla år av minnen och kärlek som bara försvann. Inte en sekund. För han såg till att den enda som blev ensam, den enda som återigen stapplade omkring själv, förvirrad och med en känsla av att vara totalt oönskad, det var jag. Han har också varit där en gång, när han var sexton, så jag förstår att han inte vill dit igen. Bra ordnat av honom att lägga upp det så att inga skarvar uppstod. Han gick från att göra tatuering, köpa lägenhet och planera bröllop till att vara nyförälskad och alldeles till sig av fjärilar i magen. Det är bra ordnat får man säga. Det är äckligt, vidrigt, elakt, utstuderat och kallsinnigt bra jävla ordnat. Nio år. Nio år som jag önskar aldrig hade existerat. Nio år som jag bara vill radera här och nu. Delete. Ja tack.

Dag 169 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Trött

Hörni. Det här med att vara lite wild and crazy... Det är nog inte min grej. Inte under några längre stunder i alla fall. För nu känner jag mig definitivt inte wild and crazy längre.

Det är onsdag idag. Två dagar sen det brast ordentligt för mig. Det har varit två okej dagar. Men även om det har känts okej, märker jag hur skräcken har flyttat fram sina positioner. Den ligger tätt, tätt under ytan och lurar. Alltid redo att tränga in i mitt huvud och förgöra allt det bra. Förstöra allt det fina.

Jag är förbannad på skräcken. Jag är förbannad för att jag har låtit den ta plats i min kropp och jag är förbannad för att jag inte lyckas mota bort den. Ilskan hjälper mig inte. Den fungerar snarare som en påhejare av desperation och förtvivlan än vad den ger energi. Nej, ilska är inte lösningen för mig.

Jag har alltid haft alldeles för lätt för att bli arg på saker och ting. Orättvisor och elakheter. Gud va arg jag kan bli. Men det arga är aldrig beständigt utan övergår alltid i en förtvivlad ledsamhet. Och så är också fallet nu. Jag blir arg i en nanosekund och sen bara ledsen. Så vedervärdigt ledsen. Och i ledsamheten blir jag ett lätt byte för skräcken. Då rör den runt i mitt huvud utan hämningar och sätter den ena hemska bilden efter den andra framför mina ögon.

Gud, jag är så trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen. Trött på att sakna. Allra mest är jag trött på att sakna.

Trött, trött, trött bara.

Dag 169

Kategori: Allmänt

Åh, jag känner bara för att göra någonting crazy. Wild and seriously cazy. Precis just nu. Inte om en vecka. Inte i morgon. Inte om en stund. Utan nu. Nu. Nu. Nu. Frågan är bara vad?

Dag 168

Kategori: Allmänt

Skratten, lugnet, glädjen, ljuset

Jag sov hos en vän i natt. Världens finaste och klokaste vän. Det var bestämt sen några dagar tillbaka och även om jag bara ville gå hem och gråta igår efter jobbet styrde jag stegen mot tunnelbanan. Mot tunnelbanan, mot söder, mot något som åtminstone liknar en fristad innanför tullarna. Hon hade lagat mat och hällt upp godis. Hon är en så osannolikt bra vän den människan. Inte bara är hon snäll. Hon är dessutom inspirerande på så många sätt.

Efter timmar av prat och skratt insåg jag att det äntligen kändes bättre. Mycket bättre. Vi tittade på ett klipp från tv-programmet Robins där vår favorit Jesper Rönndahl var med. Vi jämförde konstiga sms på längden och tvären. Och så skrattade vi. Stillsamma skratt, högljudda skratt. Det är underbart att ha en så fin vän att kunna skratta med. Nu gäller det bara att hålla fast vid det. Hålla fast stenhårt i skratten, lugnet, glädjen, ljuset.