trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En åtta månader lång resa

Vad har hänt, vad har jag gjort, hur har jag kommit hit? Hur har jag kommit till en plats där saker och ting börjar kännas okej igen? Hur har jag gått från den sköra skakande människa i fosterställning på golvet till att nu vandra hem från tåget med ett leende på läpparna?

Först och främst grät jag. Helvete vad jag grät. Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg hur varenda inlägg skar i bröstet, hur varenda inlägg andades sömnlösa tårfyllda nätter? Kommer ni ihåg hur många gånger jag beskrev tårar rinnandes nerför mina kinder? Oj, vad jag grät. Många gånger varje dag, tyst och stillsamt, häftigt och hulkandes.

Jag ältade. Jag ältade varenda liten detalj sönder och samman, vände och vred på precis varenda omständighet och berättade för er om och om igen hur ont det gjorde, hur hans svek hade tett sig och sett ut. Jag ältade mina egna val, min egen roll och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Jag upprepade hans handlingar, hans ord och hans beteende tusentals gånger. Om och om igen trots att ingenting blev klarare, trots att inte en enda tanke någonsin ledde till något konstruktivt.

Jag lät mig själv tappa det fullständigt. Jag släppte alla barriärer och fullkomligen bröt samman. Ja, jag ska erkänna att jag vid tillfällen försökte hålla mig upprätt, försökte hålla skenet uppe, men sanningen är att nästan varje dag bröt jag fullständigt sönder och samman. Grät trots att andra såg, tittade tomt framför mig trots att någon försökte prata med mig.

Jag sökte hjälp. All sorts hjälp. Jag förstod inte hur den skulle hjälpa mig, men jag var desperat. Jag gick till läkare, psykolog och sjukgymnast via jobbförsäkringen. Jag sökte akut hjälp på psykiatrimottagning - vid ett flertal tillfällen. Jag fick till slut remiss till en vanlig psykiatrimottagning där jag nu pratar med en psykolog en gång i veckan. Jag började efter fyra månaders nattsvarta plågor äta antidepressiva. Det var ett beslut jag absolut inte någonsin ville ta, men sanningen är att det inte ens fanns ett val den där dagen några dagar efter nyår när jag började. Jag hade slagit i botten så hårt man kunde, utan att det längre kunde klassas som en temporär kris.

Jag försökte äta. Ja, jag tappade mycket i vikt, men jag försökte hela tiden äta. Min mamma gav mig potatisbullar som jag åt med lingonsylt. Det blev min mat. Det och fil med müsli. Potatisbullar och fil blev en trygghet, det kunde jag äta. Det kunde jag äta trots ångestillamåendet.

Jag sökte tröst hos alla som var villiga att ge den. Jag klamrade mig fast vid mina systrar och mina föräldrar. Jag hängde upp livet på att min faster i Kanada skulle ringa. Jag drog en lättnadens suck när min ingifta faster här i Sverige ringde eller när min morbror eller danskjävelns mamma hörde av sig. Så många människor i min omgivning som förut bara hade varit trevliga personer som det var roligt att träffa ibland, blev mina livlinor. Och de lät mig älta. De sa att de aldrig skulle sluta lyssna, att allt bara skulle ut tills jag inte längre hade något behov av att prata om det mer.

Jag försökte finna distraktion som inte var jobbig och plågsam. Jag tittade på helt nya tv-serier, blev helt tagen av Cityakuten som jag aldrig har tittat på förut. Jag låg tätt intill mina systrar och tittade på olika intetsägande komedier.

Jag skrev. Jag skrev och skrev och skrev. Mycket mer än det som hamnade i bloggen. Om en tanke kom satte jag fort ner den på ett papper så att den inte skulle tillåtas ligga kvar och riva sönder mig. Jag skrev sms till vänner, jag skrev långa haranger i en dagbok, jag skrev saker på små post-its. Jag skrev till er här.

Jag tvingade mig att göra små, små, små saker ibland. Följa med och handla mat. Följa med till ett shoppingcentrum. Träffa en vän för fika. Gå med ut med hunden. Duschade och plåstrade om mig själv. Allt det där tog emot något så fruktansvärt, men då och då gjorde jag det och långsamt blev det mer och mer uthärdligt.

Jag satsade på mig själv. Jag gick och klippte mig. Jag köpte kläder på nätet. Jag köpte hudvård och smink. Jag lät mig själv gå fullständigt upp i hur jag skulle kunna se bättre ut.

Jag sökte aktivt nya bekantskaper. Träffade människor som hört av sig via bloggen. Pratade med dem per sms i oändlighet. Jag mailade med fullkomliga främlingar som fortfarande orkade lyssna. Jag tog allt stöd jag kunde hitta och fullkomligt vältrade mig i folks kärlek och omtanke.

Jag började träffa killar. Ja, det är så otroligt ytligt och det känns egentligen hemskt att det skulle ha något med det hela att göra, men sanningen är att killarna har utgjort de där sista procenten som har tagit mig från helt okej till att istället oftast vara glad.

Ja, mina fina vänner därute, så har jag gjort. Så har jag gjort de här åtta månaderna som det nu har gått sen jorden rämnade under mina fötter. Som ni ser har det mesta gått ut på att uthärda och göra det som underlättar för stunden. Men ändå. Det har varit en väg som hur orimligt det än kändes då har lett mig till något bra. Inte till något fantastiskt, himlastormande, underbart ställe där hela livet känns perfekt, men till ett ställe där jag faktiskt orkar och vill leva. Ett ställe där jag faktiskt ändå drömmer om en annan framtid än den jag förut hade målat upp.

Nej, jag tror inte att allt är bra nu. Varje gång jag är hos psykologen gråter jag floder och i ensamma stunder kommer ofta den där skärande saknaden över mig. Men vet ni, det känns faktiskt hanterbart. Det känns faktiskt som att jag kan leva med det. Det känns faktiskt som att jag till och med kan vara riktigt glad och lycklig. Och det, det känns helt otroligt jävla fantastiskt.

I'm back and a certain Mr T

Sitter i soffan i min lägenhet. Bredvid mig sitter en viss T. En viss T som på något sätt har lyckats nästla sig in lite extra. Nästlat sig in, berört och tänt något i mig som jag nästan hade trott var borta för evigt. Vi lagade tacos till middag - vrålgott - och nu äter vi Rocky Road glass - galet gott. Som tacostillbehör gjorde vi en salsa med avokado, tomat, salladslök, koriander, citron, socker och salt. Bara så. Inget annat. Herregud, det var så gott.

Tidigare idag har jag och hela familjen firat min farmor som fyllde 85 i onsdags. Världens kalas för en himlans massa mänskor. Jag och mina systrar höll ett tal och farmor grät. Det gjorde mig alldeles varm inombords. Mitt under kalaset kom jag på mig själv med att plötsligt tänka: shit, jag gör det här nu, jag är återigen ett sånt barnbarn som jag så gärna vill vara - närvarande och hjälpsam - och jag är återigen en sån människa jag vill vara - engagerad och on top of things. Ja, jag är tillbaka. Helvete, jag tror faktiskt att jag är tillbaka nu.

Vänner, nutella och skratt

Vänner. Vänner. Vänner. Ja, det känns som att ni är mina vänner. Vänner jag bryr mig om, vänner jag vill berätta saker för. Så vänner - det är mycket som händer just nu. Mycket som snurrar. Mycket som drar och sliter i mig. Jag behöver mer tid! Jag behöver några timmar till varje dygn. Några timmar till för att hinna prata med alla dessa härliga killar. Några timmar till för att träffa mina underbara vänner. Några timmar till för att kunna prestera på jobbet. Några timmar till för att hinna berätta om allt detta för er. Jag behöver mer tid!

Åh, jag märker verkligen skillnaden i hur jag ser på saker och ting nu jämfört med då. För några månader sen stirrade jag på klockan dag ut och dag in. Ville bara att tiden skulle gå. Nu, nu känns det som att tiden går för fort. Visarna rusar iväg och lämnar mig handfallen med en massa saker kvar att fixa.

Ikväll har jag varit med jobbet på boule och middag följt av en liten "dejt" med en kille på en bar. Världens sötaste kille var det. 23 bast, superambitiös, duktig, charmig, snygg och generös. Han bjöd mig på både drink och vin trots mina protester mot att bli bjuden och när jag berättade om all min skit ställde han sig upp och kramade mig. Åh, va fint det var. Så fint. Han vill träffas igen, den där nutellaälskande O. Och även om det inte slår gnistor vill jag nog göra det också. Träffas igen och äta lite nutella. Bara så. Enkelt och bra. Det behövs inte mer har jag insett. Det behövs inte mer än lite glada skratt och en burk nutella.

Ett par hektiska oledsna timmar

Är utmattad, utslagen, färdig, kollapsad och redo att lägga mig ned och aldrig mer kliva upp. Har vidrigt ont i magen, i huvudet och i ögonen. Livet springer fram och jag hinner inte med. Under loppet av tolv timmar har jag suttit med familjen och ätit tårta för att fira farmors 85-årsdag. Jag har legat ihopknycklad en baklucka. Jag har skrivit ett långt stycke rapport på avancerad engelska. Jag har ätit kolossala mängder chokladfingrar och lakritsstänger. Jag har sovit (nåja, någon timme i alla fall) för första gången någonsin helt själv i lägenheten. Jag har varit hos hudläkaren och tagit bort en leverfläck. Och jag har på något sätt tagit mig till jobbet hyfsat hel och ren (med undantag för håret som har antagit en vit ton på grund av massiv överanvändning av torrschampo). Jag har fasiken gjort mer de här tolv timmarna än vad jag brukade uträtta på en hel vecka. Och det formligen sliter mig itu. Jag är så trött. Jag är så förbannat jäkla trött. Hela tiden.

Men hörni. Tröttheten till trots, är jag inte något vidare ledsen. Orolig – ja, nervös –  ja, utmattad – ja, men inte så himla ledsen. Klart att jag är ett lättare offer för ledsamheten när jag är så här trött. Det känner jag allt. Men det är som att de bra känslorna – glädjen, spänningen och värmen, är större just nu. Ja, de är faktiskt mycket större. Mina tankar kretsar kring olika middagar jag ska ha. För vänner, kollegor och nya bekantskaper. De kretsar kring små saker jag nu äntligen känner att jag både vill och orkar göra för min familj och mina vänner. De kretsar kring olika klädesplagg jag vill köpa, olika inredningsdetaljer jag vill fixa. Och de kretsar kring bloggen och hur fantastiskt stolt och glad den gör mig. Ja, han saknas mig fortfarande, och det går inte en dag utan att saknaden hugger i mig, men trots det, är livet faktiskt helt okej. Inte helt jäkla toppen, underbart, fantastiskt, kunde inte bli bättre-bra, men ändå helt okej. Jag har till och med vissa underbara stunder. Dagarna kommer och går och jag skrattar, äter och lever. Haha, sömnen är fortfarande ett orosmoment, men i det stora hela känns det perifert. Jag är inte nertyngd av djup sorg dygnet runt. Nej, det är jag verkligen inte. Och guuuuud, vad det är skönt.

Sms och berusande nätter

Okej, så vad händer? Jag sitter på jobbet med en snäv deadline till imorgon bitti. Jag borde skriva så att fingrarna blöder. Jag borde skriva så att fingrarna blöder på min rapport. Inte på min mobil. Vilket är det jag vill göra. Hela tiden. Hela tiden vill jag dras med på den där vågen, dras med och glömma alla problem och otrevligheter. Det ska dock sägas att jag verkligen inte alls har hängt på mobilen idag. Det har varit för mycket på jobbet. Men lusten till att plocka upp mobilfanskapet och börja hets-smsa är konstant pockande. Pockande och skrämmande stor. Jag vill smsa olika människor. Jag vill smsa mina fina vänner. Jag vill smsa diverse halvokända killar. Och så vill jag smsa den kille som jag har spenderat inte mindre än två nätter med nu. Eh, ja. Två nätter. Två nätter nära en annan människa. Två nätter med en varm kropp bredvid min. Två nätter med berusande känslor av spänning och lust. Två nätter där jag har fått vakna upp och titta in i den här killens ögon. Två helt jävla fantastiska nätter.

Avbokad dejt till förmån för gapflabb

Det kan vara så att jag precis avbokade en dejt... En dejt som har varit bestämd sedan många dagar tillbaka. En dejt med vad som verkar vara en fantastiskt trevlig, intressant och smart 32-åring. En dejt som jag på alla sätt och vis borde gå på. Men någonting säger stopp. Någonting säger stopp och trots den massiva trötthet som omsluter mig just nu skickade jag istället iväg ett sms till den kille jag träffade förra veckan. Den kille som jag har smsat nonstop med sen vi överhuvudtaget började höras. Den kille som redan har lyckats vinna både min tillit och mitt gillande. Ja, allra helst just nu vill jag bara ligga i soffan i hans famn och fnittra åt hans smådryga skämt. Säga något dräpande tillbaka och gapflabba. Det är vad jag vill göra. Och vet ni, det tror jag att han vill också. Det tror jag faktiskt att han jättegärna vill också. Visst är det bra? Ja, visst är det himla jättebra?

Förvirring och en massa män

Eh. Jag köpte nyss en svindyr Groupondeal med innebörden att jag får nöjet att lägga upp mig framför en okänd människa så att denne kan lasra bort min bikinilinje. Eh. Ja. Det känns sådär. Eller svinjobbigt rentav. Ja, ju mer jag tänker på det inser jag att just ”svinjobbigt” är ett väldigt passande ord i sammanhanget. Gah, hur tänkte jag egentligen? Åh gud. Vad händer med mig? Vem är den här personen jag har blivit? Vad har hänt med muffinsbakande S? Hoho, var är hon? Är hon helt borta? Jag är fascinerad av den här nya personen som träder fram, det är inte det, men samtidigt saknar jag den gamla S. Hur ska jag få henne tillbaka utan att tappa det nya fascinerande som händer? Går det ens?

Jag är så förvirrad. Jag är överväldigad av alla dessa killar som verkar falla som furor runt mig. Tjejer – ut på Tinder och hjälp mig underhålla dessa killar. Jag känner mig överhopad. Orkar inte hålla igång alla konversationer. Har inte tid att träffa alla dessa män. Ja, det kanske är ett lyxproblem, men på riktigt, det gör mig otroligt stressad. Särskilt som den första killen, han som tog mig till sig, fick mig att skratta och gjorde mig trygg, har visat sig vara en fantastisk kille. Jag vill träffa honom igen! Hela tiden vill jag det. Samtidigt vill jag träffa andra bara för att upptäcka, bara för att uppleva, bara för att erfara. Erfara lite män. Erfara lite komplimanger. Erfara lite spänning. Erfara lite pirr. 

Åh, det är så mycket jag vill göra. Jag har knappt tid att jobba! Men jobbet är överallt och omsluter hela mig just nu. Och på samma gång har jag konstant hög puls för att min mobil vibrerar av både det ena och det andra. Det känns som att jag är beroende. Beroende av bekräftelse. Beroende av kroppskontakt. Beroende av att andra människor ska tycka om mig.

Det är en ganska obehaglig insikt jag har kommit till. Det här suktandet och begäret efter bekräftelse är lite obehagligt tycker jag. Det är inte en sån person jag är. Åtminstone trodde jag inte att jag var det i alla fall. Jag trodde att jag avskydde komplimanger och smicker. Jag har alltid skakat på huvudet åt det och himlat med ögonen. Ja, det kanske jag fortfarande gör i och för sig, men samtidigt känner jag att det helt plötsligt är väldigt viktigt för mig. Det är viktigt för mig att veta att det finns en massa människor som tycker att jag är bra, smart, rolig, söt och så vidare. Fan, det känns helt plötsligt jätteviktigt. Jag vill inte att det ska vara viktigt. Jag vill att det ska vara perifert i förhållande till vad jag själv tycker och vad mina nära vänner och min familj tycker. Men det är det inte. Det känns närmast livsviktigt att Tinder-killarna tycker om mig. Att de faller för mig. Gud, jag känner mig jättekonstig. Elak rentav. Jag vill ju inte göra någon illa, ändå hoppas jag på något kusligt sätt att alla ska bli kära i mig trots att jag inte är kär i dem. Det är ju nästan sjukt?

Ja, hörni. Förvirrad. Det har jag verkligen blivit. Men samtidigt, samtidigt är jag så otroligt uppfylld. Uppfylld av både spänning, pirr och en massa värme. Och det, det är jag innerligt tacksam för.

Sår i hjärtat

Allt kändes så bra. Allt kändes toppen faktiskt. Och så. Ett sms och så stupar jag. Ett obetydligt sms och så tränger svärtan in. In och sliter sönder allt det braiga. Han, han som numera kallas för danskjäveln, innehar fortfarande makten över mitt mående, styr fortfarande över min lycka. Fy fan.

Hans mamma ska äntligen flytta ur min hyreslägenhet. Men först ska den besiktigas och rensas ur. Hon vill att han ska hjälpa till med det. Såklart. Hon skrev hans namn i smset och för varje bokstav skar det i hjärtat. Djupt och hänsynslöst skar det i hjärtat. Ingenting är läkt. Ingenting är över. Ingenting är bra. Allt är bara omplåstrat. Omplåstrat tjockt och hårt. Men därinunder gömmer sig fortfarande samma vidriga gift som under månader nu har förpestat min tillvaro.

Jag hade tryckt bort honom. Jag hade tryckt bort honom ganska långt. Men så ser jag hans namn och omedelbart fylls huvudet av frågor. Vad gör han nu? Hur kan han fortsätta med henne? Är han verkligen lycklig? Hämnd. Min hjärna fylls av hämndtankar och ett obehagligt behov av att förstöra. Förstöra för honom, förstöra för dem.

Jag vill inte vara den personen. Jag vill inte vara den som önskar någon illa, den som önskar någon olycka. Men just nu finns det inte ett spår av omsorg kvar för honom. Jag älskar honom, ja, jag gör fortfarande det, men det har gått åtta månader och han kör fortfarande på, kör på med sitt förbannade liv som om ingenting har hänt. När ska han få känna smärtan, när ska han få vrida sig i plågor över allt som har gått förlorat? Det är vidrigt att behöva inse det, men troligtvis aldrig. Han har inte ont, han är inte ledsen över att det vi hade försvann. För det var hans val. Det var hans innersta önskan att det skulle bli just så. Och för det, för det kommer jag alltid att avsky honom.

Fredagens äventyr

Via sms sattes starttiden till klockan åtta fredag kväll. Klockan åtta skulle han komma. Klockan åtta skulle jag vara redo. Jag sprang från jobbet vid halv sex och skyndade mig hemåt. På vägen stannade jag till i ett närliggande köpcentrum. Det skulle bara vara ett kort stopp för att köpa någon typ av snacks men eftersom jag inte vore mig själv utan att fullständigt tappa det helt och gå way overboard, var det just det jag gjorde. Tog i för mycket. Hetsade. Överförberedde mig. Ja, men ni förstår säkert.

In på apoteket för att köpa rakgel och en massageolja (?!) (nej, den användes inte). Försökte verka cool framme i kassan och log mitt snyggaste jag till tonårskillen som tog betalt, men helt ärligt, det stod med stora bokstäver i min panna vad jag tänkte på. Åh, gud. Jag är sexton bast igen. Härligt.

Sen hastade jag vidare. In på Hemtex för att köpa nya sängkläder. Valde mellan vitt (snyggt och fräscht), grönblått (coolt och häftigt) eller rosa (bara för att jag nu kan ha rosa överallt om jag vill trots att jag inte gillar det särskilt). Jag tog det rosa påslakanet. Ingen kommentar.

Sprang vidare in på Lindex. Spejade med hökögon för att identifiera några snygga jäkla trosor för nunnan att sätta på sig. Eh, vad är det för trosmode som gäller nu egentligen? Blir rumpan snygg i genomskinlig spets? Någon? Jag tog något som mer liknade mormorstrosor än något annat och hetsade vidare. Drog åt mig en rakhyvel (skitdyr), strumpbyxor (för att mina på riktigt blivit våta under dagen) och en mascara (ja, den behövde jag bara). Blundade hårt när totalsumman kom upp och betalade.

Slutligen kastade jag mig in på Hemköp, vid det här laget nertyngd av tusen kassar. Grabbade en korg och började slänga ner saker. Men, vad fasen gillar snubben?! Jag insåg att jag inte hade en aning. Efter snabbt överläggande med mig själv beslöt jag mig för att lägga den prismedvetna S åt sidan (ja, hon var väl bortkastad redan på Hemtext), och köpa allt som kändes gott. Jag köpte, och håll i er nu: jordgubbar, blåbär, sugar snaps, snacksmorötter (inte Doles tvåliga minivarianter), chokladfingrar, marabou mjölkchoklad digestive, gott och blandat, pringles, smoothies, citronläsk, citroner, surdegsbröd, skinka (ja, just det visste jag att han råkade gilla) och slutligen häagen dazs glass salted caramel. Eh. Ja. Det blev en del. Det blev djävulskt tungt att bära. Men. Det kändes bra. Det kändes förbannat bra.

Jag haltade hem med mina arton kassar och fasade för städningen som jag hade framför mig. Men när jag kom in i lägenheten ser jag att det är rent. Någon hade städat. Min syster (som har bott där ett tag med sin kompis) hade städat. Halleluja. Jag blir gråtfärdig av lycka och ringer och tackar.

In i duschen. In i duschen och fram med rakhyveln. Mission impossible. Hur fan rakar man bikinilinjen snyggt? Det är omöjligt?! (Ja, jag har gjort det förut, det är inte det, men känns som att jag har glömt bort hur fult det blir under mina åtta månader som nunna i skogsterräng…). Löddrar även igenom håret med oklart gammalt schampo som står i duschen.

Hoppar ut, provar mina mormorstrosor (som givetvis ser för jävliga ut) och bestämmer mig snabbt för att bikinihelveteslinjen måste låtas luftas. Drar på mig pyjamasbyxor utan trosor och linnet jag har haft tidigare under dagen. Ett urringat jäkla linne som andas sexighet (nåja, typ). Duttar lite smink i fejan, borstar håret som verkar ha gått bananas på grund av det ovana schampot och går sen till köket för att fixa med snacksen. Helt plötsligt får jag sms av min lillasyster. Hon vill sova hos mig. Eh, nja, hmm, tänker jag. Då får jag reda på att hon också ska träffa någon typ av kille. En Tinder-kille (ja, nu är snart alla nunnesystrarna igång). Jag ringer upp alldeles exalterad (det är en stor grej för mina nittonåriga systrar – eh, tror jag i alla fall). Vi pratar och jag märker att jag får sms under tiden. När jag äntligen lägger på inser jag att han har stått vid porten och väntat. Bra S! Smidigt. Han kommer upp och jag hälsar välkommen i pyjamasbyxor. Nailed it. Jag vet.

Jag byter om till pennkjol (bra outfit för tv-kväll, not) och vi sätter oss i soffan. Blandar oklar odrickbar drink och ställer fram snacks (som i vart fall var grymma). Vi pratar, skrattar och bara är. Skönt. Väldigt skönt.

På något sätt, och fråga mig inte hur, kryper vi närmare varandra. Jag dör nästan av att känna värmen från en annan människas kropp så nära min. Herregud, insåg att jag var mer uthungrad efter närhet än vad jag någonsin kunde ha trott. Vi skrattar lite till, ja, vi skrattade hela kvällen, och efter att ha genomlidit diverse dåliga tv-program går vi och lägger oss. Han har givetvis sagt flera gånger under kvällen att han kanske ska åka hem. Men nej, snubben ska stanna och hålla om mig om jag så ska binda fast honom (det sa jag inte, men det var på ett ungefär vad jag tänkte). Jag lånar honom min tandborste och sen går vi och lägger oss. Fy fan va akward. Så djävulskt akward att ha en närmast naken hyfsat okänd man i min säng? Galet. Crazy. Och så vidare.

Men vet ni. Den där känslan släppte. Den ersattes inte av ett himlastormande pirr, nej det gjorde den inte, men den ersattes av en känsla av trygghet, genuin omtänksamhet och en massa attraktion. Jag pussade honom överallt och han var i chock över nivån på ömhetsbetygelser. Han menade på att det inte förekommer i dejtinglivet på den här nivån. Eh, okej, så det är pang på rödbetan då bara eller? Enligt honom var det så, men helt ärligt, det kommer aldrig att fungera för mig. Jag rörde hans hud och kröp tätt intill. Hela jag skrek efter beröring. Och det fick jag. Fy. Fan. Vad. Skönt.

Ja. Ni som nu undrar - fick de till det på riktigt? Svaret är nja med dragning åt nej. Jag var rädd. Absolut livrädd förstås. Eventuellt grät jag vid ett tillfälle (jorå). Jag försökte. Försökte slappna av. Försökte kanalisera all den lust som tidigare nästan hade tagit över mig. Men det var för många hjärnspöken. Och framförallt för mycket smärta. Fan i hela helvete. Vestibuliten lever och frodas. Lever och frodas i en kropp som helt plötsligt känner lust igen. Fy fan vad irriterande. Fy fy fy fan.

Trots det tråkigt beskedet (ja, blir gråtfärdig när jag tänker på det) var kvällen bra. Kvällen var bra, natten var bra, hans kropp var fin och varm och hans ord omtänksamma. Som jag skrev. Han är fin. Han är jävligt fin. Dagen efter åt vi frukost utan någon som helst konstig känsla och sen lurade jag eventuellt med honom till sängen igen. Var tvungen att få lite mer kroppskontakt. Beroende. Sjuklig craving. Ja, ni förstår. Jag fick honom att lova flertalet gånger att inte bli kär i mig – han lovade på heder och samvete – och så skiljdes vi åt. Efter det har vi smsat en väldans massa och beroende som jag är försöker jag få till fler tillfällen att träffas. Han är med på noterna. Jag är säker på att han är med på noterna. För han gillar mig. Jag känner det. Haha, jag känner det verkligen.

Även om jag är närmast övertygad om att denne man inte är min framtida partner och soulmate, känns det så himla bra att ha någon att smsa med. Att till och med ha någon att sova med någon gång ibland. Bra, bra, bra är vad det är.

 Lustfylld/sugen/kåt/uthungrad

Jag sitter på jobbet. Min att göra-lista är en mil lång. Kommer förmodligen behöva jobba i helgen. Men ändå är det som att hjärnan har blivit deg och inte fungerar. Hur hårt jag än koncentrerar mig på arbetet framför mig är det omöjligt att hålla kvar tankarna särskilt länge. De flyger iväg och gör sina egna scenarion. Scenarion där jag inte sitter på jobbet. Scenarion där jag inte är fylld av arbetslust och en iver att beta av min att göra-lista. Scenarion där jag istället omges av mjuka täcken och kuddar. Scenarion där tillvaron känns problemfri.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Jag vet inte vad det är för fel på mig som inte känner några gränser. Och framförallt vet jag inte hur jag någonsin ska kunna se mina bloggläsande systrar och kusiner i ögonen efter detta. Men hörni. Jag är fullständigt lustfylld/sugen/kåt/uthungrad. På riktigt alltså. Jag känner mig sugen på nästan vem som helst. Hela tiden. I nästan tre dagar i sträck nu har jag känt mig ”våt”. Jag ser potentiella ”sexobjekt” överallt på gatorna.

Alltså, det känns som att jag är personlighetsklyvd och den gamla försiktiga, blyga S som helt och hållet saknade lust är som bortblåst. Eller nej. Det är en sanning med modifikation. Blyg är jag fortfarande. Blyg och extremt kroppsmedveten. Men lust och extrem längtan efter närhet. Det känner jag. Det känner jag ända ut i fingerspetsarna. Det känner jag ändå ut i hårstråna. Fy satan, jag vibrerar typ. Hormonerna flyger runt i kroppen. Det kan ju inte vara sunt. Åh, gud, jag är världens märkligaste människa. Utan konkurrens.

Jag har precis sms:at en kompis om dessa märkliga känslor. Jag skrev: "I åtta månader har allt varit dött. Men nu lever någonting och det känns så mycket. Det känns så himla mycket." Ja, gud vad det känns. Fan, vad det känns hörni.

Orkanen S går på dejt

Oj, vad jag missar tolvslaget nuförtiden. Tänker dock att det ändå på något sätt är ett bra tecken? Att bloggen inte längre är min enda vän och följeslagare? Även om det känns sorgligt på något sätt, behöver det nog inte vara dåligt. För hur fantastisk den här bloggen än är behöver jag mer i livet. Jag behöver levande människor runt mig som kan lyssna och vara det där stödet som ni alla har varit hittills.

I alla fall. Vad är det då som har uppehållit mig hela dagen från att titta in här? Jo, jag har varit på dejt…! Ja, en riktig dejt. Jag drar mig egentligen för att kalla det just det, men i ärlighetens namn var det nog faktiskt så. En dejt med en fantastiskt fin kille. Ett år yngre än mig är han. Smart och alltid glad. Vi umgicks i sju timmar. Och ja, det var så himla trevligt. Jag tog hans hand och höll den hårt. Och det var som att hela jag blev lugn.

Åh, gud, vad jag önskar att jag kunde känna något på riktigt nu. Känna något ända in i själen. Känna något ända in där det betyder som mest. Men jag tror inte att jag gör det. Eller jag vet nog till och med att jag inte gör det. Vid några tillfällen under dagen blev jag helt stelfrusen, det var som att allt stannade upp och jag tittade på mitt umgänge och konstaterade: nej, det är inte han – det är inte den person som jag tänker att det ska vara. Fy fan för mig tänkte jag då. Fy fan.

Jag har berättat för dejtkillen om allt. Om uppbrottet, om de antidepressiva, om psykologen, om tarmsjukdomen, om ja, det mesta i alla fall. Haha, vet inte hur jag lyckades få ur mig det för denna kille var alltså en riktig pratkvarn. Det var märkligt skönt. Omväxlande. Avslappnande. I vart fall ger jag honom inga falska premisser. Det tänker jag inte ge någon kille jag träffar. Jag måste ut med det hemska. Jag måste ut med det så att det inte ligger där som ett obehagligt virus och smittar ner allt det braiga. Haha, stackars killar. Stackars, stackars killar som blir utsatta för orkanen S. ”Orkanen S” – ett mer passande smeknamn har jag banne mig aldrig hört.

Lust

Gud, klockan bara tickar och tickar mot tolvslaget men jag kan banne mig inte slita mig från min Tinder. Det är en drog. Tummen rör sig i ljusets hastighet över tangenterna och jag växlar snabbt mellan olika konversationer. Känner mig som en supernätdejtare (nåja, chattare i alla fall). Jag har redan fått till typ fyra dejter? Fyra dejter med vad som verkar vara fyra vettiga killar? Är de psychon? Är de gravt förvirrade som vill gå på dejt med mig? Vad händer? Vad i helskotta händer?

Ja, jag är i alla fall konstant distraherad. Så mycket kan jag garantera er. Konstant distraherad och rentav lite pirrig? Pirrig för att jag potentiellt skulle kunna bestämma träff med någon. Få bli kramad. Få känna någons kropp mot min. Få vältra mig i uppskattning. Få en glimt av en annorlunda framtid.

Allt det här skrämmer mig. Det skrämmer mig något ohyggligt. Och nu pratar vi bara att kramas. Nu pratar vi bara att ha en riktig konversation med någon. Bara det lilla skrämmer nästan slag på mig. Hur ska jag då klara att göra något mer? Ibland känns det faktiskt nästan skrattretande.

Jaja, viljan och lusten finns i alla fall där och även om modet saknas gläds jag innerligt åt både vilja och lust. Kanske mest lusten. Fasiken vad min kropp behöver känna lite lust. Ibland kan jag höra den vråla efter lust, passion och engagemang. Det behöver inte ens vara för en annan människa, det kan vara för vad som helst. Bara lust. Åh, det är så skönt att känna någon typ av lust igen. Så skönt.