trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

FÖRLÅT. FÖRLÅT. FÖRLÅT. Åh gud, ångesten just nu. Fick precis ett sms från min lillasyster. "Du måste skriva på bloggen." Bara så. Läste det med panikslagen röst. Helvete. Förlåt. Jag har ingen ursäkt. Jag har bara inte orkat. Gjort annat. Gjort annat jobbigt. Gjort annat roligt. Förlåt. Uppdatering kommer älskade ni. Jag har inte försvunnit. Jag har bara tagit paus. En liten liten paus. 

Jag mår bra idag. Jag mår faktiskt väldigt bra. Inga dystra tankar. Inte ett smack. Ja, när jag vaknade var jag totalt utmattad. Slut. Färdig. Utarbetad. Avdomnad. Hjärnmos. Men i övrigt. Mmm, himla glad faktiskt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Haha, så klyschigt att skriva, men ärligt talat så låg jag där i sängen och tänkte just så. "Gud, va härligt det är med solsken idag" och "Nämen, så vackert fåglarna kvittrar". Haha, känner mig som min mamma.

 

Men men. Det är härligt. Det är faktiskt härligt. Livet är härligt. På det stora hela är det ju faktiskt det. Ja, jag jobbade någon timme idag och ja, jag måste jobba några timmar i morgon också, men ändå - det finns så mycket härligt att se fram emot de närmsta veckorna! Jesus, känns som att jag måste ha överdoserat de där lyckopillrena i morse så som jag maler på. Jaja, så är det ibland och vet ni, jag tänker att man då egentligen bara borde krama varenda droppe ur det där braiga, även om man blir en vandrande klyscha till slut. Hej, mitt namn är S och idag tänker jag enbart yttra klyschor om hur härligt livet är. Bra så.

Jag insåg något alldeles nyss. Jag insåg något alldeles jävla fantastiskt alldeles nyss. Satt och skrev ett hetsigt sms till en vän. Skrev att jag hade känslor för flera killar. Skrev att jag faktiskt kunde föreställa mig ett helt liv med var och en av dem. Skrev att de var så himla bra på olika sätt.

 

Plötsligt slog det mig. Jag fantiserar om ett liv med en annan man vid min sida. Jag fantiserar om hur det skulle vara att få somna varje kväll med någon av dessa underbara killar bredvid mig. Jag fantiserar om resor vi skulle göra, upplevelser vi skulle dela, människor vi skulle möta. Tillsammans.

 

Jag drömmer om något annat nu. Jag drömmer inte om Honom längre. Ja, det är fortfarande infekterat. Det gör fortfarande ont. Det gör mig fortfarande panikslagen. Men. Men. Men. Jag vill inte ha honom tillbaka längre.

 

JAG VILL INTE HA HONOM TILLBAKA LÄNGRE. Det är hans loss. Hans misstag. Hans beslut. Hans demoner att bekämpa. Jag är faktiskt bra och det finns en massa underbara killar som tycker att jag är ett jävla kap.

 

Ett jävla kap. Det ni. I vissa stunder känner jag mig faktiskt som ett jävla kap.

Den här dagen har varit en katastrof. Vet inte när jag senast fick en ordentlig natts sömn och det börjar visa sig nu. Är totalt och fullkomligt utmattad. Jag har varit på jobbet, stressat till läkaren för att ta bort ett födelsemärke på huvudet (ja, jag ser ut att ha ett stort hål framme vid hårfästet nu), släpat hem ton med vin och öl från Systemet och gjort ett desperat försök till uppstädning. Det gick inte bra. Det gick inte alls bra. Först och främst somnade jag i soffan. Skulle ha jobbat, men slumrade till, och är nu istället så in i Norden efter. Imorgon kväll har jag deadline - ingen aning hur det ska gå till.

Därutöver har jag pratat med olika mänskor i telefon. Har haft ett samtal med T. T som är världens finaste person och som jag känner så starkt för. Han och jag är inte på ett fantastiskt ställe nu. Det kravlösa hängandet verkar vara över. Jag förstår honom. Samtidigt vill jag desperat ha kvar honom i mitt liv. Han gör mig så glad.

Efter mitt lite misslyckade samtal med T ringde jag upp en vän. En av mina absolut bästa vänner. Kände att jag behövde ventilera och få råd och stöd i allt virrvarr av känslor. Det var ett underbart samtal. Vi pratade om allt. Och jag fick häva ur mig alla ångestfyllda saker jag har gått och burit på, för ja, detta dejtande är ångestfyllt. Kände mig upplyft och lugn efter vårt samtal. 

Bara någon minut efter att jag hade lagt på ringde en annan kille. Killen från dejten i söndags. Han är också superfin. Fin på ett annat sätt. Ser världen lite annorlunda, ser inte livet som en chans att prestera utan mer som en chans att göra sånt som är roligt. Han vill bjuda mig på grötdejt och sova på balkongen under bar himmel. Bara en sån sak.

När så dessa samtal var över (jag försökte multitaska och städa under tiden - gick ändå hyfsat faktiskt), återupptog jag en otroligt jobbig konversation jag förde via sms med en tredje kille. Mr Sex har han en gång fått heta här, men det känns inte längre som ett passande namn. Han är M. En ny M, en bättre M. Jag vet att jag inte borde skriva det här, borde inte skriva något av det här eftersom jag vet att det finns människor som läser och som inte vill veta detta, men jag håller på att krevera av ångest angående denna M.

M. En Tinder-kille som inledde vår konversation med ett "Du är ju kriminellt snygg". Han berättade i sitt andra meddelande att han inte var ute efter en flickvän. Jag berättade att jag blev rådumpad för nio månader sen och att det därför passade mitt vidbrända hjärta utmärkt. Jag frågade tidigt hur många tjejer han hade varit med och siffran var mer än skrämmande. Han var en Casanova. Av någon anledning, förmodligen suktande efter spänning från min sida, kom det sig att vi började smsa. Fram och tillbaka. Han skrev 99% snuskiga saker. Jag skrev vanliga saker. Ni kanske ryggar tillbaka nu, men det var faktiskt härligt. Härligt, befriande och otroligt lustfyllt att få ta del av hans fantasier.

På något sätt bestämde vi att vi skulle ses. Jag backade ur tre gånger via sms, och ännu fler i tanken, men när det väl blev fredag fick jag feeling och sa: "Nu ses vi". Vi sågs och han fick mig att känna mig galet åtrådd. Jag har aldrig någonsin känt mig så attraktiv som när jag var med honom den kvällen. Vet på riktigt inte hur, ja, jag tror till och med att han blev förvånad, men det kom sig så att han till slut följde med mig hem. Jag sa att jag inte kunde lova något. Jag sa att vi kanske bara skulle komma att dricka kaffe. Det blev inget kaffedrickande. M följde med hem och gav varenda centimeter av min kropp den uppmärksamhet, bekräftelse och omtanke som den har skrikit efter i månader nu. Det kändes helt fantastiskt.

Han åkte hem direkt efteråt. Jag bad honom stanna men han ville inte. Spänningen var som bortblåst och jag kände mig som en bit kött som bara hade varit till för en sak och en sak allena; sex. Det var jobbigt. Det tog faktiskt hårt på mig. Någon timme efter att han hade gått pep det till i mobilen. Det var han. Han sa att han hade velat stanna. Han hade velat, men samtidigt hade jag skrämt honom. Exakt så sa han. Jag förstod inte. Jag förstod ingenting men rätt var det var hade vi smsat fram och tillbaka hela natten. Till och med pratat i telefon. Det var fint. Väldigt fint.

Under dagarna som följde, det vill säga helgen och igår, blev det uppenbart att han känner mycket. M som har varit med en ocean av tjejer, M som säkerligen kan få vem han vill, M som verkligen inte söker efter en flickvän, M som verkade bära ett pansar av stål gentemot känsloanstormningar, har känslor. Känslor för mig.

Jag gillar M. Jag gillar honom verkligt mycket. Läskigt mycket nästan. Men jag gillar grötkillen också. Litegrann i alla fall. Och så gillar jag T. En himla, himla massa gillar jag T. Därutöver har jag en drös med härliga killar som jag också gärna skulle vilja träffa någon gång. Gah. Jag har blivit smått förälskad i en hel drös med killar. Hur gick det till? Och framförallt, hur i hela friden har de kunnat falla för mig? Som furor har de fallit. Nästan varenda en. Det är galet.

T:s och min relation grät jag över i förra veckan. Han ville inte längre. Inte när jag träffade andra. Jag förstår honom. Såklart gör jag det. Men det är han som har uppmanat mig. Det är han som har peppat mig inför dejtandet. Det är han som har sagt att jag måste ut och träffa killar, killar i mängd… Men hjärtat förstår inte alltid vad hjärnan har bestämt och sagt. Så är det. Och han blev ledsen. Fy fan för mig som inte insåg det tidigare.

Ikväll, i natt, har jag istället gråtit över M. Oväntade, fantastiska, överraskande, underbara M. Han som har varit avtrubbad i flera år, han som i 99 fall av 100 är skottsäker, han föll för mig. Poff, bang, krasch sa det. Han är bränd. Han är bränd av att ha varit den här killen förut. Killen som är förälskad i en tjej som egentligen behöver leva ut, pröva sina vingar, vara fri och singel. Han vill inte att jag hör av mig mer. Han vill inte träffa mig mer. Helt plötsligt kom det. Helt plötsligt var det över. Och kallduschen var ett faktum.

Jag vet inte varför men det tog så oerhört hårt. Precis som när T sa att det var över förra veckan kollapsade jag ikväll. Har gråtit ögonlocken alldeles svullna till morgondagens icke-förberedda inflyttningsfest. Ett helvete är det. Jag trodde att jag hade koll på mina känslor. Med T visste jag att de var överallt så där var dippen mer självklar, men med M. Det visste jag inte. Jag känner så starkt i hela kroppen. Känslorna kraschlandar hela tiden. Varför, varför, varför kan jag inte bara släppa den här sjuka idén om att jag måste dejta en massa? Släppa det här sjuka bekräftelsebehovet som jag tror mig kunna tillfredsställa genom att träffa flera killar?

Jag gillar grötkillen. Han kysste mig på en brygga och jag närmast dog. Seriöst måste det ha varit något typ av världsrekord i bästa kyss. Den var faktiskt otrolig.

Jag gillar också T. Han får mig att må bra, han får mig att le, han får mig att alltid vilja vara i hans sällskap. Han förstår vad jag menar utan att jag behöver förklara och han läser mig som en öppen bok. Vi klickade. Vi klickade utav bara sjutton.

Samtidigt gillar jag M. Han visade mig något jag aldrig tidigare har upptäckt. Han visade mig hur det känns att vara riktigt jäkla åtrådd av någon annan. Wow, vilken känsla. Till slut visade han mig också sig själv. Öppnade upp sig och släppte mig in. Och det visade sig att han är så himla fin. Rolig, otroligt smart och klok.

Därutöver finns det som jag skrev en uppsjö av trevliga, härliga män i min omgivning. Ja ni. Vad ska jag göra? Känslorna flyger vilt i mig och jag får inte ordning på dem. Inte alls. Bara gråter. Gråter över att killar som jag känner så starkt, så starkt för, bara försvinner. De vill inte ha med mig att göra. Jag får träffa dem några gånger, ibland bara en, och sen har de känslor och vågar inte ses mer av hänsyn till sina egna sargade hjärtan. Jag förstår dem. Såklart gör jag det. Och jag vill för mitt liv inte såra någon. Men jag förstår ändå inte hur det jämt kan bli så här. Jag måste utstråla seriositet? Jag måste utstråla ett behov av att bli omhändertagen? Jag måste vara en urusel dejtare/KK/kompis men ett sjusärdeles flickvänsmaterial?

Någonstans är jag såklart glad åt att det finns så underbara killar som gillar mig, men just nu är det mest vidrigt jobbigt. Jag tror att jag måste ha paus från dejtandet. Sätta stopp och försöka reda ut mig själv. Bubblan är spräckt och jag måste, måste, måste reda ut mig själv. Fy fan.

Igår somnade jag vid halv tre med en godispåse i famnen. Gick upp klockan sex i morse och var på jobbet kvart i sju. Kände mig svinkorkad. Svinkorkad som var uppe så sent. Men samtidigt. Sommarluften gör mig galen. Glad. Levande. Trots mitt zombieliknande sömnberövade tillstånd har jag aldrig känt mig så levande. Levande och på riktigt nyfiken, kreativ och sprallig igen. Den där spralligheten får jag dock betala för idag. Och det är inte hållbart. Det vet jag. Alldeles nyss somnade jag på toaletten. På riktigt slumrade jag till och visste inte vart jag var när jag slog upp ögonen. Lite läskigt faktiskt. Sitter med en jätteuppgift som redan borde vara klar. Den är knappt påbörjad. Oh happy days. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och absolut ingenting är förberett inför min inflyttningsfest på onsdag. Jaja, det löser sig. På något sätt löser det sig. Önskar dock att jag slapp det här med att sova. Tänk, för några månader sen önskade jag mig inget hellre än att få slumra till och få en stunds ro. Nu har jag inte tid. Inte tid att sova. Inte tid att vila. Nej, jag vill leva! Ut och träffa människor. Ut och andas. Ut och stå på händer. Ut och leka med hunden. Ut och dricka drinkar. Ut och promenera. Ut och äta glass. Ut och leva. Ut och leva hörni. Fattar ni att jag faktiskt vill ut och leva igen?

Oj. Gårdagen var en skrämmande uppvisning i ineffektivitet. Gjorde i princip ingenting tror jag. Helt fruktansvärt var det. Lyckades på något sätt ta mig ut till systrar, pappa och hund på kvällen. Grillade, pratade och hade det fantastiskt trevligt. Men i övrigt, nej, jag uträttade överhuvudtaget inget av värde igår. Idag står städning, fixning inför inflyttningsfest, jobb (måste åka in till det jäkla kontoret) och en dejt på schemat. Så himla oklar planering. Galet oklar. Och just det. Alla ni fina som har ställt frågor ska få svar också. Såklart. Vilken vilsam söndag det blir. Gud, så vilsam.

Någon vill ha just mig

Från ingenstans bestämdes att jag skulle träffa killen som går under namnet mr Sex ikväll. Vet inte vad som flög i mig, vet inte hur jag kom till det beslutet, men på något sätt blev det så. Efter en lång promenad hamnade vi i en soffa på Lydmar (schysst uteställe). Spenderade kvällen konstant illröd om kinderna och svinnervös precis hela tiden. Den här killen hade inga problem med att ta för sig om man säger så. En tyst sekund fyllde han med ord och en paus i promenaden fyllde han med att dra sig till mig. Satte händerna på olämpliga ställen och vräkte ur sig komplimanger som gjorde att hela ansiktet hettade. Helvete, den här killen riktigt ångade testosteron. Ångade testosteron och bara en allmän känsla av: jag vill ha dig. Jag vill ha just dig, ingen annan. Bra. Det behövde jag verkligen. Exakt precis just det behövde jag verkligen.

 

Ligger i sängen. Har sällskap. Trots massiv mensvärk och allmän nedstämdhet. Det är fint. Det är himla fint.

Hörni. Vet ni vad. Jag får ganska ofta frågor av olika slag i kommentarsfältet. Ibland snappar jag upp dem, men oftast inte. Jag skäms verkligen för att jag är så otroligt dålig på att kommunicera tillbaka till er. Ni bara öser ur er omtanke, kärlek och värme som jag inte förvaltar något vidare bra. Förlåt. Egentligen vet jag inte om ni verkligen har några frågor eller bara vill skicka pepp eller dela er historia, men hur som helst, om ni mot förmodan har en fråga eller kanske något ni vill ska uppmärksammas särskilt, berätta, så svarar jag. Det kan vara vad som helst. Onödiga detaljer, jobbiga fakta, konstiga undringar, efterfrågan av råd, givande av råd, mat- och baktips, tunga funderingar eller vad som helst. Lätta ert hjärta. Shoot. Så svarar jag under veckan.

Min fantastiska lägenhet

Hej kompisar. Jag missade dagen. Har egentligen ingen anledning till det. Timmarna bara flög fram utan att jag egentligen lyckades uträtta något av värde. Eller nej. Det är inte helt sant. En sak har jag faktiskt gjort. Jag har flyttat alla mina grejer från mamma och pappas hus till min lägenhet. Alltså ALLA grejer. Känns himla bra faktiskt. Jag tar över den här lägenheten nu. Jag tar över den på riktigt. Satan va bra det känns. Herregud, att jag tänkte sälja den och flytta hem till farmor och farfar. Åh gud. Är så tacksam för att det svängde just när det gjorde. Är så tacksam för att mamma råkade hinta om att jag borde flytta just när hon gjorde. Är så tacksam för att min vän skaffade Tinder åt mig och därmed en massa potentiella besökare just när hon gjorde. Är så tacksam för att det fick mig att helt plötsligt faktiskt vilja bo här. För oj, va skönt det är. Oj, va skönt det är att kunna bjuda hem folk. Oj, va skönt det är att kunna sprida ut mina saker som jag vill. Oj, va skönt det är att ha en bostad som så sakteliga börjar kännas som ett hem. Oj, va skönt det är att ha en sån fantastiskt fin lägenhet. Jag känner mig oerhört tacksam för den. Oerhört, oändligt och innerligt tacksam.

Så, nu har jag fullföljt vidrigheterna och varit inne på hans kompis Instagram. Där fanns bland annat konversationer där de pratar om hur han kommer ha sin bästa sommar någonsin i år. Hur han ska vara med sin familj i Danmark och ha det fantastiskt. Nej, men fy fan va trevligt för honom. Så jävla helvetes astrevligt för honom.

Alldeles nyss gick jag in i en polisbil. Redan stressad och med andan i halsen gick jag rakt på den. En jävla polisbil. En tjej satt vid ratten. En tjej som på alla sätt och vis såg ut som henne. Tappade andan. Tappade balansen. Tappade mig själv. Tappade fokus. Fan. Fan. Fan. Har inget annat att säga.

Jobbpusselbiten

Jag har haft en helt okej dag på jobbet. Saker och ting börjar flyta på bättre. Poletten börjar, om så inte trilla ner, åtminstone hänga lite på svaj. Det är bra. Att gå runt hela dagarna och känna mig genomvärdelös tog hårt på mig, hårdare än vad jag ville erkänna.

Dessutom är ju detta dagen för starten av vår challenge. Jag har gjort både knäböj och armhävningar vid skrivbordet. Min kollega svor och sa om och om igen att jag var wacko samtidigt som han tog upp mobilen och fotade. Det var lite jobbigt men när jag tänker efter ändå mest av allt roligt.

Ja, som ni märker börjar jobbet sakta arta sig. Det börjar så sakteliga bli en hanterbar grej det med. Och oj, vilken lättnad det är. Ytterligare en pusselbit som lägger sig lite mer tillrätta. Och nu, nu är det bara att pussla vidare.

Jag är helt själv i min lägenhet idag. Sitter i soffan och tittar på tv, surfar på datorn, dricker te, äter laktrits och mofflar glass direkt ur förpackningen. Jag gör sånt som man inte kan göra hemma hos mamma och pappa. Sånt gör jag nu. I mitt eget hem. I mitt alldeles egna hem. Det är fint här. Det är verkligen det. Det är fint, mysigt och bara mitt.

 

Såna här ensamma kvällar önskar jag att jag hade ork att sätta lite tankar på pränt. Har många konstiga funderingar som skulle behöva släppas ut. Släppas fria och ut ur huvudet. Men det är så diffust. Det är ett sånt virrvarr att jag inte får ordning på det. Jag tänker mycket på min familj och mina vänner. Jag tänker på olika saker jag skulle kunna göra för att visa dem hur tacksam jag är. Jag vill så gärna ge något tillbaka, ge något i gengäld för allt de har gjort för mig. Men jag kommer inte riktigt på vad. Jag, som brukade vara mästare på små presenter och överraskningar, är helt tom i hjärnan. Inget jag kommer på känns stort nog. Inget känns tillräckligt. 

 

Imorgon börjar jag och några kollegor på en challenge. En sån där squat-, push up- och plankchallenge. Allt i ett. Oklart hur det ska gå till för mig som numera är så otränad att jag hetsandas i trappor. Men ändå. Det känns himla bra. Det känns himla bra att ha kollegor på jobbet som jag kan göra såna där grejer med. Och det känns bra att äntligen få lite press på mig. För det vet jag med säkerhet, finns det en lista där jag får ett kryss om jag utför något, då gör jag det. Utan att tveka. Haha, jag är knäpp så. Att bara ha mig själv att svara inför känns oviktigt, men ser andra mitt kryss, då blir det fart minsann.

 

Summa summarum rider jag fortfarande på någon sorts bra våg. Jag tar tillbaka lägenheten, jag försöker ta tillbaka mitt omtänksamma, påhittiga jag och dessutom gör jag ett desperat försök till att ta tillbaka min fysiska styrka. Lägenhet, omtänksamhet, påhittighet och styrka. Det är veckans påbörjade utmaningar det.