trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En braaa helg

En helg. En hel helg och ännu lite till har gått sen vi hördes. Jag har, på det stora hela, haft det strålande. I fredags mötte jag upp R och hans kollegor på ett högst oklart ölställe efter jobbet. Åt en Pretzel (de är chockerande mjuksega och vansinnigt goda...!) och drack cola. Därefter vandrade jag och R längs gatan och hade det fint. Tog oss hem och kastade oss i sängen. Alltså. Egentligen går det inte att göra det hela rättvisa genom ord. Det var varmt, intensivt, pulserande, okontrollerat och alldeles alldeles underbart. Det går inte att beskriva på annat sätt. Efteråt ramlade vi ut i köket och gjorde grönsaksdip. Ja. I all sin enkelhet kan det ha varit en av de bästa fredagskvällar jag någonsin har upplevt.

Gårdagen var om möjligt till och med snäppet bättre. Jag vet. Det känns som att jag skryter nu. Men på riktigt kan jag inte förklara hur fantastiskt det är att vakna upp bredvid R och kringla mina bara ben kring hans och lägga kinden mot hans hals. Det är obeskrivligt underbart. Till slut masade vi oss i alla fall upp. Upp och ut på stan. Vi strosade genom Gamla Stan, gick in i små affärer och bara hade det härligt. Väl hemma igen kollapsade vi i soffan. Några timmar (och en tupplur) senare hoppade jag in i duschen och hade supertvagning - jepp, the works. Jag gjorde mig i ordning - som om jag skulle ut på dejt/flirta vilt på krogen (har hänt en gång-ish) - och fick på det sättet R att bli helt till sig. Oh yes. (Nöjd tjej.) Vi tog tunnelbanan in till stan och gick till Fotografiska. Vandrade runt bland bilderna och avslutade vår lilla tur med en drink. Kvällen fortsatte med promenad genom stan och en liten sväng ner i källare med livemusik. Slutligen åkte vi hem och kollapsade i sängen.

Så. Idag har också varit en fantastisk dag (förlåt, hata mig inte). Mötte upp världens bästa vän och åt brunch (födelsedagspresent som hon fick av mig för flera månader sen). Vi pratade i timmar om allt mellan himmel och jord. Herre, vilken underbar vän det är. Love her. Big time. Big, big time. Nu sitter jag i soffan. Småäter godis (oklart eftersom jag fortfarande är i matkoma) och kikar på tv. Bra söndag. Helt klart en väldigt bra söndag.

En mugg och lite godis

Ååh, jag har glömt att berätta om min onsdagslunch förra veckan. Åt en fantastisk sallad med räkor, hoummus, avokado, bulgur och frön tillsammans med en underbart härlig kvinna som jag har träffat via bloggen. Jag har skrivit om henne förut. Precis som förra gången vi sågs inledde hon med att ge mig en present från Leila's affär. En mugg där det står "Practically perfect in every way". Hon är ta mig tusan det, inte jag. Hon är grym.

I övrigt då? Jovars, har haft en okej dag. Sjukt dålig morgon, oklart varför, följt av en helt okej dag. Helt okej förutom att jag har känt av en konstigt spänd stämning bland några av mina allra bästa kollegor. Lite jobbigt. Som tur är har jag haft fullt upp hela dagen. Så pass fullt upp att jag inte alls hunnit småäta. Det är grymt när det är så. När jag inte ens hinner tänka att jag är sugen för att annat pockar på min uppmärksamhet. De dagar jag har lite att göra stoppar jag konstant i mig saker. Äpplen, persikor, sesamkakor, cola zero, te, ahlgrens bilar, yoghurt, nötter eller kaffe latte med en massa kanel och kakao. Allt möjligt glider ner de dagarna.

Just nu sitter jag hemma i soffan och mofflar godis. Måndagsgodis. Som bara vuxna får äta... Salt och blandat och S-märken. Jaaa, det är mina favoriter det. Nu ska jag ringa upp min syster som tydligen inte vet vad som händer i mitt liv längre nu när jag inte uppdaterar bloggen lika ofta. Hej hopp!

Ett vänskapsgäng

Sitter på bussen hem till mamma och pappa. Där väntar i vart fall en syster och en kusin. Vi ska göra olika trevliga saker (läs baka något och moffla i oss det framför tv:n). Senare blir det kanske bio. En avslappnad, mysig lördag, helt klart. R ska göra någon oklar aktivitet som han själv inte riktigt visste vart den skulle landa. Han gör ofta så. Bestämmer att han har planer trots att han inte har gjort några. Det hänger väl ihop med att det alltid verkar finnas någon öldrickande kompis eller bekant på promenadavstånd oavsett var han befinner sig. Han är överjäkligt social den där grabben. Miljoner mil framför mig i fråga om social kompetens och nätverkande.

Jag har min familj och en handfull vänner som jag älskar. Trots att jag varken vill eller klarar av att träffa och upprätthålla en fin kontakt med fler, kan jag ibland bli avundsjuk på hans gigantiska bekantskapskrets. Den innebär att det alltid finns någon som vill träffas och hänga, att det alltid finns en tillställning han kan trilla in på. Jag har det inte så. Jag måste planera och bestämma i förväg när jag ska träffa mina vänner, annars bokar de upp sig på annat. Fasiken, det är det där gänget alltså. Det där gänget jag har skrivit om förut som bara finns där. Ett sånt skulle jag vilja ha. Men hur skaffar man sig egentligen det vid 26 års ålder?

Magiska S+R (Varning för irriterande lycka)

Precis innan lunch idag mötte jag upp R mittemellan våra jobb. Vi jobbar tvåhundra meter ifrån varandra men det här var faktiskt första gången vi sågs mitt på dagen. Jag hade glömt min matlåda och R, som var lite efter mig imorse, tog med sig den. Jag hade bara tänkt springa förbi, norpa lådan och sen snabbt ut på stan i lite ärenden. Men så ser jag honom. Så ser jag honom och slås omedelbart av hur fantastiskt snygg denna kille är. Min kille. Min någon. Min vrålbraiga någon.

Vi omfamnar varandra och jag lägger armarna runt hans hals och kysser honom. En vanlig kyss som kändes ovanlig. En vanlig "hej på dig älskling-kyss" som kändes som tiotusen fyrverkerier i min kropp. Hans tunga var mjukare än vanligt, platsen och tidpunkten att mötas på var ny för oss båda och av någon anledning kändes allt pinfärskt, nytt och jättepirrigt igen.

Vi har träffats vareviga dag sen jag kom hem från min jobbresa för drygt tre veckor sen. Vareviga dag. Men när jag såg honom komma gåendes mot mig där på gatan blev jag alldeles knäsvag. Han är allt och mycket mer den där R. Han är allt jag någonsin har drömt om. Han är till och med allt jag inte ens har vågat drömma om. Det känns som att ha kommit hem när jag är med R. Det känns som att jag för första gången är hundra procent mig själv trots att jag är en del av en tvåsamhet. Jag känner mig som en bra version av mig själv när jag är med R.

I lördags när vi var och hälsade på hans vänner spelade vi ett spel - Alias. Det går ut på att man ska förklara ord för varandra på tid. Ett oerhört roligt spel! Jag och R såg framför oss hur vi skulle bli totalt utklassade av det erfarna äkta paret vi hade framför oss. De spottade ur sig ord på löpande band innan vi ens hann förstå vad det handlade om. Det var lite som att de läste varandras tankar. Skrämmande bra.

Så var det då vår tur. En trevande start. Helt klart trevande. Men så. Plötsligt insåg jag vad knepet var. Jag insåg att jag var tvungen att få R att gå direkt till samma grej som mig i tanken. Att vi förklarade något på ett jätteuttömmande tydligt sätt betydde inte att den andre skulle haja. Jag började hänvisa till oss. Till saker vi gjort. Till saker vi pratat om. Ordet "bromsa" blev: "Bör jag göra oftare i trafiken" och ordet sköldpadda blev "Finns på Galapagos-öarna" (vilket vi nyss hade pratat om). Haha, ja det var lätta exempel jag tog nu men det jag egentligen mest ville komma till var att vi vann! Oh yes, jäklar vad vi vann.

Så. Lite oklart hur den här texten kom att handla om sällskapsspel. Min tanke var egentligen bara att berätta om hur fantastisk jag känner mig i R:s sällskap. Liksom som att 1+1=3. Som att S+R tillsammans=lite mer än bara S och R var för sig. Inte så att inte bara S är fullkomligt superdupertillräckligt. För det är det. Bara S känns faktiskt inte som så bara längre. Men S+R, det är fasiken magi. Ren magi.

TOPPEN

Sitter på jobbet. Är utestängd från alla system, ja, egentligen från hela min dator. Mitt konto är rakt av borta. Det försvann klockan tolv i fredags natt när min förra anställning tog slut. Medarbetare S är ej längre officiellt anställd och därmed inte heller behörig att logga in. Toppen. Det är ju bara toppen. Man känner sig så delaktig, så omhändertagen, så uppskattad här. Det enda jag kan tänka är: De har ändrat sig, jag får inte längre stanna. Som av en slump är båda mina högsta chefer inte här idag så det finns absolut ingen som kan besvara en enda fråga, bara en förvirrad IT-avdelning som fundersamt undrar varför någon som inte ens är anställd längre vill ha hjälp med inloggning.

Toppen. Ja, jag kör ett tredje "toppen" för att riktigt understryka hur nedrigt jag upplever detta som. Fan för att saker och ting aldrig bara kan fungera och fan för att jag inte klarar av att hålla oro, negativitet och irritation borta i såna här stunder. En normal mänska skulle bara helt sonika konstatera att jaha, de har glömt aktivera mitt konto i och med den nya anställningen, men jag, högst onormalt oroliga och nippriga jag, jag målar upp skräckscenarion där mina chefer helt plötsligt utan förvarning har bestämt sig för att spola mig. Toppen S, absolut toppen. Ja, där kom det visst några till av bara farten. Fan, vad toppen allt känns en dag som denna.

Jag är bitter över mitt jobb. Jag är bitter över min ekonomi. Jag är bitter över min hälsa och mitt utseende. Jag är bitter över min brist på nycklar som fungerar. Jag är bitter över svensk politik. Toppen. Toppen, toppen, toppen.

Ögonbryn och nyupptäckt vänskap

Sitter i en jättestol och tittar på när min kollega (och vän!) får sina ögonbryn fixade. Fasiken va snygg hon blir. Fasiken va snygga vänner jag har. Det är som att jag omges av en hel massa skönhet. Känner ni också så - att era vänner bara är pangvackra? Jag är på riktigt stolt över mina vänner. Det pågår ju någon sorts miniturné nu där R och jag träffar varandras vänner, och jäklar va stolt jag känner mig över mina vänner. Snygga, coola, självständiga, roliga och smarta brudar som fullständigt wowar sockorna av R.

Alldeles nyss frågade jag ögonbrynsvännen här bredvid vart vi ska gå härnäst. Hon svarade triumferande: "Men visst går vi väl till det där stället vid Norrmalmstorg? Där får man ju dricka ur syltburkar!" Helt rätt. Helt rätt tänkt av min vän där. Såklart vi ska dricka ur syltburkar. Kan inte tänka mig en bättre fredagsaktivitet. Eller ett bättre fredagssällskap. En kollega som var världsbäst som kollega men som nu också är världsbäst som vän. Hurra för att skaffa sig nya vänner. Hurra för att våga ställa den där frågan: Ska vi hänga?

Vajert Kerstin och en massa irritation

Vajert Kerstin. Ja, just det, vajert Kerstin. Det är dagens uttryck det. Säg mig, visst har ni hört det förut? Visst är det någon form av vedertaget uttryck? Alltså, inte bara "vajert", utan hela - "vajert, Kerstin"! Är det inte vedertaget borde det i vart fall bli det. Himla skön känsla på de orden, tycker ni inte?

Så. Vad har snurrat däruppe i knoppen idag? Jo. Förstår ni, jag har faktiskt redan skrivit ett långt inlägg idag. Världens längsta och mest konstiga inlägg om irritation. Irritation på R. Mitt i skrivandet insåg jag dock att irritationen var borta och därmed också behovet av att sätta tankarna på pränt. Texten ligger nu på min mobil. Opublicerad. Tankarna däremot, de fick komma ut i luften ändå. Ut genom munnen och stötas och blötas med världens bästa R.

Jag blundade när jag berättade det. Jag blundade när jag berättade om hur irriterad hans beteende har gjort mig. Jag blundade och hoppades att orden skulle låta milda, snälla, välavvägda och rättfärdigade. Jag vet inte om de gjorde det. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag verkligen fick ut allt som det borde ha förts ut. Men ut kom det och R sa att han förstod. R sa att han höll med. R sa att han hade känt likadant.

Åh, det är bra, hörni. Det är superbra, även om jag inte alls är säker på att jag gav honom hela bilden. Vet i och för sig inte om jag måste det. Måste jag verkligen berätta om varenda knasig tanke och irriterande känsla jag har? Är inte säker på det. Är inte alls säker på det faktiskt. I vart fall inte när jag vet att felet ligger hos mig. När jag vet att det är jag som har irrationella och ologiska känslor.

Ja, finingar, det var dagens reflektion det. Gud, va platt det känns. Allt jag skriver här nuförtiden känns så menlöst på något sätt. Som skolmat (som jag i och för sig konstigt nog alltid har älskat...) eller som jätteosten på 2,2 kilo jag har köpt och tryckt in i kylskåpet i en hm-påse... Menlösa. Jag längtar efter tid för att riktigt djupdyka i det där skrämmande men också så spännande virrvarret av tankar som finns i min hjärna.

Snart kanske. Snart kanske något riktigt insiktsfullt kommer. Till dess får ni nöja er med vanliga, tråkiga, platta S som blir irriterad på sin killes oförmåga att släcka lampor. I-landsproblem extraordinaire alltså...

Godnatt kompisar. Sussa sött.