trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Hej allihopa!

Eh alltså. Nu är det R som skriver. TACK alla ni som var med och sa hej i parken i fredags. Måste erkänna att det var lite stressande där ett par minuter – men mest superkul. Alltså skitroligt, spännande och härligt. Verkligen!

Så. Alltså. Vad gör jag här? Det jag tänkte skriva är väl en kort rad om allt det där som har att göra med

”Hur är S som person?”
”Kommer det bilder från träffen?”
”Hur ser hon ut??”

Egentligen allt det där rätt privata. Som knasigt nog ibland kan upplevas lite hetsigt på den här sidan skärmen.

Jag förstår VERKLIGEN att det inte alls är så det är menat. Alltså. Alla ni som skriver fina och nyfikna saker är ju på samma sida som S. Det vet jag. Det vet nog hon också. Jag vet att ni alla bara vill väl, är lite nyfikna och pepp på att se hur det var. Men för S (utan att försöka mig på att gissa allt för mycket hur hon tänker) som jag nu hänger med mest hela tiden så kan det bli en stress. Även fast det inte är tänkt att vara det.

Knäppt, eller hur. Men så är det.

Som ni märker så kan jag inte riktigt göra den här bloggen rättvisa. Jag kan liksom inte få ur mig saker på samma sätt som S. Det här var bara ett försök att skriva något hastigt, lite i förebyggande syfte - så ni förstår lite hur jag tänker. Alltså vad jag tänker när jag ser hur S lite stressat kan jaga upp sig över en kommentar eller fråga som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera.

Igen, jag vet efter den där helt asbra träffen i parken att vi alla på något sätt är på samma sida. Och att det bara är nyfikenhet som får några att skriva eller fråga om det personliga. Det bara landar lite tokigt ibland. 

Tror det är lite därför bloggen var, är och kommer förbli anonym.

Hm. Förlåt för det här svamliga inlägget på en annars (vad jag förstår) super blogg. Jag vet faktiskt inte ens vad den heter – och vill heller inte riktigt veta. Det känns inte som den är skriven för mig. Jag skriver det här i word och hoppas S vill lägga upp det någon gång. Det skulle i alla fall göra mig lite lugnare.

Men ta det från någon som vet. 

S är fantastisk. Underbar. Alldeles bäst i hela världen. Är så jävla glad över att hon vill vara med mig och jag hoppas det alltid kommer vara så.

R

PICKNICKEN

Okej. Jag får inte ut några ord idag. Har blivit uppmanad av både R och en syster att skriva på bloggen. Men får inte ut orden. Förmodligen för att jag lovade er en massa detaljer igår. Då låser det sig lätt. Låser sig och absolut inga ord infinner sig i huvudet.

Men. Jag gör i alla fall ett försök tänker jag. Så, here it goes:

Vid tresnåret igår närmar jag mig Humlegården med mina påsar. Innan hade jag gått förbi systemet och köpt vin samt stannat till vid R:s jobb för en peppkram. Ja, jag är kär på det viset. Kär så att jag går omvägar med ett ton på axlarna för att få en peppkram.

I vart fall, jag kommer in i parken och ser direkt två tjejer som tittar en smula märkligt på mig. Inte jobbigt märkligt, utan mer igenkännande märkligt. Jag släpar mina påsar förbi dem och letar halvt desperat efter ett ställe att sätta mig på. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna traska runt hela Humlegården bara för skojs skull (eftersom påsarna på riktigt var äckligt tunga) och när jag får syn på världens största och finaste träd släpper jag därför ner mina påsar och ramlar ihop i en liten hög. Bra. Här får det bli, tänker jag. I solen. Framför ett träd. Mitt i Humlegården. Bra, bra.

Jag lägger ut mina filtar och lakan (INTE lakanen som jag hade ägnat hela morgonen åt att tvätta, eftersom dessa såklart aldrig hann torka…) och sätter mig nöjt och tittar ut över de fyra små öar som jag hade skapat. Plötsligt ser jag hur just de två tjejer som förut hade tittat så märkligt komma emot mig försiktigt leendes och lätt frågande i blicken. Haha, såklart, de hade känt igen mig på IKEA-kassarna. Mina första två picknickbesökare är där – drygt en timme för tidigt! Härligt! Dessa två rara (och smarta!) tjejer, som var i mina systrars ålder, sätts snabbt i arbete och får göra både skyltar och blåsa ballonger. Fantastiskt fin och trevlig hjälp.

Därefter kastar jag ut godsakerna som jag hade köpt lite huller om buller på filtarna.  Jag hade sett till att införskaffa precis varenda en av mina favoritsaker: snacksmorötter, Pringles, honungsrostade jordnötter, mörk mintchoklad, sura S-märken, Salt och blandat, hallon, Nutella, cola zero och rosévin (vin är i och för sig aldrig min favorit…). Gott var det!

När klockan slagit fyra och lite till (alltså fortfarande inte halv fem) ser jag några tjejer komma gåendes mot oss. Herregud, nu börjar det på riktigt hinner jag tänka. Jag hoppar raskt upp och hälsar, presenterar mig som SARA och kramar om dem. Varenda kramade jag. Varendaste en.

Den ena tjejen efter den andra börjar droppa in och jag får fullt sjå med att hålla reda på namn (nej, jag har tyvärr redan glömt ganska många…) och få alla att hitta en plats på de snart knökfulla filtarna. I början är jag alldeles förstörd av nervositet och självupptagenhet, men plötsligt inser jag att även om det såklart kastas en del nyfikna blickar på mig, så flödar ändå samtalen. Tjejer i alla åldrar pratar med varandra, skrattar och bara har det bra. För ja, det kändes faktiskt så, det kändes BRA. Det kändes just sådär varmt och härligt som jag hade hoppats. Ingen var utanför, ingen var ensam, alla förenades på något märkligt sätt på de där picknickfiltarna.

Alltmedan kvällen fortlöpte såg jag på riktigt hur flera band knöts. Tjejer bytte nummer och bestämde sig för att ses igen. Hurra, vilken lycka. Vilken fantastisk lyckokänsla.

Personligen var jag supernervös hela kvällen. Absolut supernervös. Hetspratade och svor alldeles för mycket. Klassisk S-stil. Men trots nervositet och ibland lite rädsla, så njöt jag. Njöt av det fantastiska som utspelade sig framför mina ögon, njöt av allas snälla ord, njöt av att jag faktiskt hade åstadkommit något så fint.

Någon timme in kommer en grabb cyklandes. Han stannar till framför vår lilla grupp (eller, lilla och lilla, det var väl runt 40 personer vid det laget?), och ler försiktigt. Min R. Min R har kommit och jag skuttar upp för att hälsa på honom. När jag kramar om honom märker jag hur 40 ögonpar bränner i nacken. Haha, ni som var där var så himla härliga. Så himla fina. Ni tittade på oss och jag såg bara välvilja och kärlek. Jag presenterade honom som R och alla hälsade. Haha, vilket ögonblick. Vilket fantastiskt ögonblick.

En stund senare kom även systerystrarna. Glädjen alltså, glädjen över att ha båda mina systrar där. Jag placerade ut dem i olika grupper (eftersom de annars hade satt sig på kanten och varit tysta liksom jag själv) och såg med värme i bröstet på hur de pratade med alla härliga tjejer.

Så. Nu har jag inte fler ord ikväll. Inte fler ord och inte mer tålamod för att se mitt egna totalt felaktiga tempusanvändande. För ja, jag ser att jag blandar hej vilt just nu, men jag får inte till det.

Hur som helst vill jag att ni ska veta att det fortfarande finns så mycket att berätta. Roliga saker som sades, goda hemgjorda picknicksnacks – ja, det fanns både chokladsnittar, vaniljmuffins och smördegsbakelser, bisarrt väder, världsarolig hund, vackra blompresenter och fina skålar.

Ni som var där – hjälp gärna till och berätta i kommentarsfältet. Om ni vill och har lust såklart.

God natt finaste ni. Vi hörs i morgon. Stora kramar S

Stök, balkongsving, en söt granne och en rensad byrålåda

Idag är jag hemma i lägenheten och bara njuter. Städar, plockar och pysslar lite. Haha, jag ska erkänna att jag gjorde exakt samma sak igår också. Det är en otroligt välkommen aktivitet ska jag säga er. Bara gå runt och stöka med sånt som jag inte har hunnit med förut. Jag fixar på balkongen, tvättar, rensar skåp och gör alla möjliga oklara saker. Skönt är det!

Igår lyckades jag med konststycket att låsa mig själv ute. Med vartenda ett av mina tre nyckelexemplar innanför dörren. Alltså, paniken som drabbade mig var inte rolig. Ringde mamma och frågade desperat om hon möjligtvis hade en tiometersstege att låna mig så att jag kunde klättra in från balkongen. Olyckligtvis hade hon inte det varför jag la mig i gräset utanför min balkong och funderade. Nog såg det hyfsat lätt ut att klättra in från grannens balkong? Jodå, det såg ut som ett klart möjligt alternativ. Sagt och gjort, in i trapphuset för att knacka på hos grannen. En granne jag aldrig någonsin ens har sett. Efter fem knackningar och tre påringningar öppnade en liten, liten tant. Jag stod säkert där och knackade i en kvart innan hon öppnade men eftersom jag hörde ljud från radion stod jag ihärdigt kvar.

Tanten såg väldigt nervös ut när jag förklarade att jag bodde bredvid henne och hade låst mig ute av misstag och därför undrade om jag fick klättra in via hennes balkong. Alltså, jag förstår henne. Jag måste ju ha framstått som en absolut galning. I vart fall sa hon omedelbart ja och jag skuttade in i hennes lägenhet, gav henne komplimanger för den mysiga inredningen och kastade mig ut på balkongen. Med ett kliv och ett krampaktigt tag i en oklar krok svingade jag mig runt betongväggen och in på min balkong. Känslan var grym. Jag sprang genom lägenheten och ut till tanten igen, sa tack fem gånger alldeles uppfylld av glädje, insåg att jag ville ge henne något som tack för hjälpen så jag kastade mig in i lägenheten och högg tag i en påse Riesen som jag räckte över till tanten samtidigt som jag kramade henne och sa tack igen.

Helt ärligt kände jag mig lite speedad men det gick liksom inte att stoppa. Var så oerhört nöjd med mig själv som hade löst allt så fiffigt. Tanten blev nästan tårögd och sa att Riesen var hennes favorit samtidigt som hon direkt öppnade påsen. Fina, lilla tant med ett stort porträtt av vad jag förmodar var en bortgången make vid sängkanten. Mitt hjärta fullkomligen värkte för denna människa som jag har bott bredvid i månader men aldrig sett utanför dörren. Jag fick henne att lova att hon skulle knacka på om hon behövde något – mjölk, ägg, socker – vad som helst, och hon nickade.

Nu ska jag gå och skräpa lite mer. Kanske spika upp en tavla eller två. Har redan rensat ut en byrålåda så att R:s kläder som ligger lite varstans i hela lägenheten ska ha någonstans att bo. Det kändes lite läskigt. Läskigt men bra. Helt klart en bra känsla. Hurra för R, hurra för tanten här bredvid, hurra för mig som fixar saker och står i, hurra för livet. Hurra, hurra, hurra.

Om tre dagar är det fredag! Och då hoppas jag att så många av er som möjligt kommer till Humlegården och hänger med mig. Just nu håller jag varenda tumme och tå för att det blir ett åtminstone okej väder. I alla fall en systeryster kommer, liksom en vän. R kanske kanske kanske cyklar förbi han med. Vi får se. Huvudsaken är att vi blir en pytteliten eller jättestor och härlig grupp med människor (tjejer har jag en stark känsla av att det mest blir) som snicksnackar och äter och dricker något gott.

Min hjärna går just nu på högvarv i fråga om vad för godsaker jag ska ta med mig. Känner inte riktigt den där baklusten sorgligt nog. Hittills har jag köpt världens största burk nutella som jag tänker mig matcha med en massa "Hötorgetprutade" (läs: betala exakt det torgförsäljaren begär) bär. Därutöver ser jag framför mig hur vi bryter ett gott bröd i bästa Jesus-stil. En massa röror att smeta på brödet. Haha, så oklar picknick. Min hjärna går som sagt på högvarv men i lite konstig riktning. Tänker dock att det kanske är just det som är grejen - att det är okej med er eftersom ni redan vet hur knasig jag är. Kanske inte behöver anpassa mig och göra en förutsägbar "vanlig" picknick? :)

Tänkte be er att kommentera här i kommentarsfältet om ni vet att ni svänger förbi på fredag. (Anmälan är ej bindande. ;)) Tänkte dessutom be er som kommer att ta med något att sitta på (inser att jag inte har mycket till picknickfiltar...). Drickan kommer sannolikt vara varm, maten geggig, jag nervös till tusen och det mesta väldigt akward till en början, men vet ni, jag tror att det kan bli fint ändå. Har på riktigt ingen plan för regn än men ska fundera. Har ni några förslag på hur regn bör hanteras - eller förslag på vad som helst rörande fredag för den delen - säg till!

Någon här och där har undrat om det här betyder att jag inte kommer vara anonym längre... Jag kommer såklart att presentera mig vid namn och inte gå runt med ett skynke på huvudet - så ja, den där anonymiteten kommer nog bli mer än en aning naggad. Känns det jobbigt? Jaaa, som tusan, men jag känner bara att jag kommer ångra mig om jag inte gör det. Så - vi ses på fredag från halv fem och framåt! Minst tre timmar tänker i alla fall jag hänga där. Jag fixar lite ät- och drickbart men ni är såklart himla välkomna att ta med er grejor själva också om ni vill.

Det här blir bra! Superdupernervöst men bra!

Fredag den 15:e augusti. Nu bestämmer jag att vi kör fredag nästa vecka. Fredag - varken vardag eller helg utan något mittemellan. Så får det bli.

Fredag den 15:e augusti klockan 16.30 och framåt. Hela kvällen om det vill sig riktigt fint.

Jag tänker Humlegården? Så som ni så trevligt redan har diskuterat i kommentarsfältet. Spöregn har jag just nu inte riktigt någon plan för. Men det löser sig. Allt löser sig. ❤️