trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Hår, picknick och PEPP

Sååå. Var precis och lasrade bort hår på bikinilinjen. Huvaligen. Vilken upplevelse. Dock ska sägas att tjejen som gjorde det var fantastisk. Härligt avslappnad och skön. Totalupplevelse: helt okej.

Hörniii. Är så galet pepp på att ses nu!! Förstår inte hur ni kan vara så många och dessutom verka så fantastiskt härliga! Det här blir kalasbra. Det känner jag ändå in i ryggmärgen.

Ser att några av er pratar om att mötas upp i Humlegården redan nu på fredag. Gört säger jag bara!! Tråkigt nog kan just inte jag på fredag eftersom jag fick ett infall förra helgen och bokade in mig och R för att hoppa fallskärm då...! Jepp. Ni läste rätt. På vår femte dejt föreslog jag att vi skulle hoppa fallskärm och trots absolut panikrädsla i blicken svarade han ja. Och på fredag är det så dags.

Men nästa vecka vill jag träffas! Spontant tänker jag någon gång mellan onsdag och lördag. Roligaste dagarna på veckan, helt klart! Och alla ni som inte kan men vill - eftersom detta kommer att bli en sån himla härlig tillställning kommer det säkert att komma fler tillfällen. Liksom. Borde inte dag 365 innefatta både ballonger, musik, tårta och mina underbara medresenärer på denna galna resa...? Svar: Jo, det borde den.

Så. Ska dubbelkolla med systrar, någon enstaka vän kanske och rentav även R. Ikväll spikar vi detaljerna för denna festlighet. Kanske kör jag en "doodle" som någon av er föreslog? Ska undersöka saken. Men nu - lunch med syster och kusin!

Hugs and kisses
//S

I detta nu ligger jag och flåsar med huvudet under täcket. Trycker mobilen tätt intill mig för att ljuset inte ska störa R, som sover tungt här bredvid mig. För en halvtimme sen frågade han mig om jag ville bli tillsammans med honom. Om jag ville att vi skulle vara "pojkvän" och "flickvän". En del av mig är absolut vettskrämd. En annan del gråter glädjetårar och gör kullerbyttor av lycka. Idag blev det glädjetårarna som vann. Äntligen blev det glädjen och inte rädslan som vann. För ja. Jag sa ja. Eller. Inte bara sa jag ja, jag var dessutom på väg att viska exakt samma sak i hans öra precis när han sa det. Jag är så KÄR. Kär i min alldeles egna pinfärska pojkvän som ligger här bredvid och snarkar högljutt. Min andra i livet. Min andra och kanske min sista. Den som lever får se.

Men åh. Insåg att jag har glömt berätta en rolig grej. Eller. Rolig och rolig - rolig för mig i alla fall! I tisdags hände något sådär härligt fint och upplyftande. Jag gick på stan. Hade precis varit på en underbar lunch med en vän som jag inte har träffat på månader. Inspiration, värme och glädje lunchen igenom. Innan det hade jag vaknat bredvid R alldeles varm och lycklig.

Så. Jag gick på stan. Ensam. Hade två timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp R igen. Köpte ett linne, lite hårspännen och flanerade Kungsgatan upp. I höjd med Rigoletto (bion) ropar någon "Ursäkta" och griper tag i min arm. Förbluffad drar jag ur musiken ur öronen och tittar upp.

Framför mig står en supersöt grabb, uppskattningsvis något år yngre än mig och avfyrar jordens största leende. Han säger: "Förlåt, men måste bara säga att du är så jäkla snygg - du riktigt strålar". Jag bara gapar. Han sträcker fram handen för att hälsa och jag tar den samtidigt som jag stammar fram ett tack med skållheta kinder. Han fortsätter prata och frågar vad jag gör på stan och om han möjligtvis får bjuda på kaffe. Jag piper fram att jag faktiskt fördriver tid i väntan på en dejt. Snabbt som ögat säger han då: "Jag tycker att du ska gå på dejt med mig nu istället, kom igen, det blir fantastiskt".

Alltså. Chocken. Chocken var total. Vad gick han på? Eller ännu märkligare, vad gick jag på som helt plötsligt gick runt på stan och strålade så pass att killar stoppade mig på gatan...?! Jag svarade att det ju lät underbart men att jag oturligt nog hade gått och blivit lite kär i den där killen jag skulle träffa. Han tog min arm, avfyrade ett till leende och frågade om jag var säker, jag nickade och han tryckte till min arm och sa lycka till. Det verkade faktiskt som att han menade det. Himmel, vilken charmig grabb. Charmig och modig. Åh, det gjorde mig glad ska ni veta. Riktigt, riktigt glad.

Direkt efter drog jag iväg ett sms till R som löd: "Snubbar stoppar mig på gatan och bjuder mig på dejt nu. You better wow me". Hahaha, stackars R. Eller. Nä. Lyckost som får hänga med mig ju. En jäkla lyckost är han. ;)

Och just det. Hur gick det med "wowandet" då? Lyckades han till slut "wowa" mig? Ja ni. Han gjorde mer än så. Eftermiddagen, kvällen och natten som följde efter att vi hade mötts upp där på tisdagen var något av det bästa jag någonsin har upplevt. Så ja. Han wowade fan sockorna av mig. Sockor, linnen, sjalar och allt däremellan. Precis allt rök på grund av denna R:s oemotståndliga charm. Jag är naken nu. Naken och jävligt förälskad. Och trots att det känns fruktansvärt läskigt är det också helt magiskt. Magi. Magi är vad upplever nu. Åh herregud, vad det är underbart.

Allt och inget

Sitter utanför ögonakuten och väntar på en lillasyster. Hon har en massa trassel med de där ögonen. Usch pusch, stackars fina lillasyster. De senaste åren har hälsan i min lilla familj trasslat oändligt mycket mer än vad som känns rimligt. Det är järnbrister, för höga järnnivåer, ögonsjukdomar, förstörda knän, höfter och ryggar, ledbesvär och tarmsjukdomar. Ett jävla aber är vad det är - även om jag vet att det hade kunnat vara himla mycket värre.

Igår hade jag i alla fall en fantastisk dag. Tog bussen hem från landet tidigt. Iklädd olika klädesbidrag från systrar, smink från en kusin och en cool flätfrisyr fixad av en annan kusin, som offrade sin skönhetssömn för att skapa denna uppsättning. Världens bästa kusiner och systrar har jag - no doubt. Väl framme i stan mötte jag upp R. Åt lunch. Vandrade på stan. Låg i en park och lekte sexton bast igen. Oh, happy days.

Vid middagstid pyste han iväg på födelsedagsmiddag med sin familj och jag tog tunnelbanan till söder för att möta upp min morbror. Min kloka, fantastiska, inspirerande morbror. Vi satte oss på en bar/restaurang nere vid vattnet i Hornstull och drack drinkar. Hahaha. Cool morbror har jag. Jäkligt cool. Drack jordgubbsmargerita och whiskey sour och mofflade jordnötter alltmedan disco-, pop- och soulmusiken fick människor runt oss att dansa vilt där på bryggan. Bra kväll. Väldigt bra kväll.

Vid tio mötte jag lite halvlullig upp R vid centralen. Kände mig absolut kalasglad. Humöret var som en felfri Macarena och i mina lurar spelades "The Big Bang" med Rock Mafia. Skönt gung, skönt humör, skön kille. Livet kändes där och då helt jäkla perfekt. Vi åkte hem till mig. Och vi hade det kalas. Haha. Det är inte som att vi gör eller säger något särskilt. Vi bara är. Men det är så gudomligt härligt.

En annan sak som är gudomligt härligt är alla era fantastiska kommentarer på mitt föregående inlägg. Nervös till tusen klickade jag mig in på bloggen när jag såg att de första kommentarerna hade trillat in och oj, vad glad jag blev. Glad och absolut skräckslagen. Men hörni. Det är klart att vi kör! Hurra vad många härliga människor vi kommer att få ihop! Det är högst oklart vilken dag bara... Många skilda uppfattningar om den saken vilket gjorde en people pleaser som mig rådvill. Jag ska höra med systrarna vilka jag definitivt kommer tvinga att vara där som skyddsnät... Skyddsnät är key. Absolut key för en nervös typ som mig.

Hörni. Jag vet att den här bloggen har blivit något mera ljummen när den nu inte längre bara utgörs av kaos. När den är mer bara S och inte så mycket danskjävelns svek och min förkrossande saknad efter denne man. Men alltså. Ni är ändå rätt många som tittar in här lite då och då. Fortfarande härligt överväldigande många.

Så... Skulle inte vi Stockholmsbor (och andra också för den delen) kunna träffas? Liksom. Jag tänker så här: Några filtar. Lite gott picknickplock och läskande dricka. Härlig musik. Och så en hög (stor eller miniliten) med brudar (och grabbar också om det vill sig så?!) som möts upp och snackar om stort och smått; om vädret och livet och allt däremellan. Barn, äkta män och fruar, pojk- och flickvänner, heta dejter, vänner, hundar och katter är såklart också välkomna. Vore inte det lite fint? Ett tillfälle att prata vilt och lära känna någon ny spännande person. Ett tillfälle att sitta tyst och iakttagande men ändå bli omsluten av lite stärkande varm energi. Ett tillfälle att... mingelträna?! (huvaligen så vedervärdigt).

Nästa helg? Lördag? Söndag? Eller en vardagskväll? Allt fungerar för en oplanerad semesterfirare som mig själv. "Tuppen ja" om ni känner: åh, kanske, jo ja, lite spännande vore det allt. "Done deal" om det spritter i benen på er och ni känner er superpeppade och under inga omständigheter kommer att missa detta tillfälle att smaka på mina halvmisslyckade bakverk och snicksnacka lite med både likasinnade och oliksinnade själar.

Gah. Detta är utan tvekan det mest nervösa inlägget jag någonsin har skrivit. Jag är fasiken inte säker på att jag hade vågat gå på en sån sak. Jag är inte ens säker på att jag innerst inne hade velat gå på riktigt. Men hörni. Om ni mot förmodan känner er lite sugna - kom, kom, kom. Kom en minut eller flera. Kom och betrakta på avstånd. Kom och var the center of attention. Kom som ni är och vill vara. Bara kom.

Min landetdag blev precis exakt så som jag hade hoppats. Lite sol, lite prat, lite fika, lite fix och en massa massa mys. Vi körde stora nagelfixardagen, jag, mamma, faster, systrar och kusiner. Badade fotbad och filade. Pillade och målade nagellack. Mitt blev katastrofdåligt. Alltså vi snackar både utsmetat och icke fästande. Helt fantastiskt fult! Ja ja, det löser sig. Nagelfixarstunden var i alla fall kalashärlig. Vi satte i oss alldeles för mycket chips, oliver och cola och snicksnackade i timmar. Mysigt värre var det. Myyyyysigt till tusen.

Idiotiska tankar och perspektiv

Jobbig natt med en massa tankesnurr och svettiga lakan. Okej morgon med lång dusch, osedvanligt bra klädval, fin hårdag och experimentsminkning. Kalasbra lunch med svinbra grabb som ville vara nära, nära, nära just mig. Superduperhärlig eftermiddagsfika med snickersglass och absolut underbar kollega. Trött, sömnig och tråkig bussfärd till landet. Fin och mysig drinkstund med farmor, farfar och pappa. Småtrist, evighetslång men jättegod middag med en hel massa släktingar. Det var dagen det.

Jag älskar min familj och jag älskar landet men jäklar vad jag längtar hem. Efter bara en timme här har jag på riktigt svårt att koncentrera mig på samtalen som förs runt omkring mig. Mina tankar finns kvar i Humlegården. Kvar i Humlegården dit jag och R styrde stegen idag efter uppäten lunch. Kvar i Humlegården på gruset under träden med mina armar tätt omvirade runt R:s kropp och mina läppar hårt tryckta mot hans. När vi stod där sa jag att jag tyckte att det var jobbigt att jag redan saknade honom, jobbigt att han redan lämnade ett tomrum efter sig. Han frågade om det verkligen var så dåligt. Jag nickade. Då sa han bara tyst: "Men jag ska ju ingenstans". Åh, jag vet att det borde skänka lugn. Lugn och ro i mitt bröst. Men det är fortfarande ett kaos utan dess like.

Jag har aldrig någonsin känt så här och är fullkomligt lost. Vet inte vad jag ska göra av mig själv. Vill vara lugn och säker. Så som han är. För ja, han verkar fullständigt lugn och säker på sig själv, säker på att jag vill träffa honom, säker på att jag verkligen är tokkär i honom. Vad är det för fel på mig som inte kan framkalla ens lite av den säkerheten? Precis i denna stund känner jag mig ytterst osäker på om han ens vill träffa mig igen. Och absolut varje gång vi ses smyger sig den plågsamma tanken om att det kanske är sista gången jag får träffa honom in och sabbar för mig. Det måste ju vara något slags rekord i idioti.

Nehej. Det måste få ett slut. Måste sluta hetsa och börja njuta. Börja leva. Det ska i och för sägas att jag på riktigt skötte mig bättre idag än förut. Under den där stunden i Humlegården kände jag mig fullständigt närvarande och levande. Det ska bli mer sånt. Redan på söndag faktiskt. Åh Jesus, vad jag längtar dit. Först ska jag bara syster- och kusinknarka en smula. Göra mamma, pappa, farmor och farfar lite glada. Få en gnutta perspektiv. Jag har verkligen insett det - att perspektiv är superviktigt för mig. Utan perspektiv hamnar jag ofta i en bubbla där jag fastnar i tankar och känslor som lätt blir destruktiva. Så, det är faktiskt bara bra med lite paus från vad som nu än må orsaka bubblan - och i detta fall är det givetvis pirrgrabben/flingen/potentiella love of my life som är orsaken. Paus och sen påt' igen. Så blir det. Och hoppsansa va bra det blir.

Jag kan inte sova. Så jag sitter uppe. Surfar runt planlöst på saker jag vill göra, saker jag vill köpa, saker jag vill lära mig. Jag har inte gjort många knop idag. Är oförklarligt trött, nervös, stressad och orolig. Vaknade bredvid R och var lycklig ända in i själen. Men allteftersom timmarna har passerat har oron smugit sig på. Den har hela tiden lurat där men nu har den på riktigt blommat ut i kroppen. Känslorna av fullständig otillräcklighet och oduglighet har intagit mitt sinne igen. Fan. Det var ju inte meningen. Jag är klar med de där destruktiva tankarna. Jag räcker. Jag duger. Jag vet det. Men helt plötsligt räcker det inte att bara jag själv tycker det utan allra helst vill jag ju att R tycker det. Och på den punkten är jag osäker. Ofta när vi ses känner jag mig som världens gladaste, roligaste och mest fantastiska kvinna men oftare och oftare förvandlas den där fantastiska kvinnan till en grå, trist mus i mitt huvud och jag känner hur orden stockar sig och blicken flackar. Jag måste fasiken ha tusen gånger så många hjärnspöken som gemene man. Det är ju galet hur jag kan vända den här fantastiskt underbara förälskelsen till något jobbigt. En förälskelse som jag verkligen bara råkade ramla in i och som därmed väl enbart borde kännas som ett plus i ett redan härligt liv...? Inte som något jag behöver för att vara glad. För jag var ju glad. Jag var ju tillfreds. Måste hitta det där lugnet igen. Måste hitta den där inre tryggheten igen. Måste hitta så att jag inte sabbar något som har potential att bli bland det finaste jag någonsin har upplevt. Något som kanske kommer att förändra livet för alltid. I morgon ska jag träffa honom för en snabb lunch. Trycka bort oron, trycka bort otillräcklighetskänslorna och bara vara. Bara leva. Därefter ska jag träffa en fin kollega och vän för en fika. Insupa hennes härliga utstrålning. Till sist åker jag till landet. Där ska jag andas och försöka få perspektiv. Vara nära familjen och försöka landa i allt bra som livet innehåller. På söndag är det R och jag igen. Och då jäklar vill jag utstråla lugn och självsäkerhet. En intensiv blick och ett bubblande skratt. Vara den S som jag vet finns där men som jag ibland fäller krokben för. Den S ska fram. Den S ska banne mig alltid vara framme. Den S är ju jag.

Sitter på Clarion Signs takterrass. Sippar på en fantastisk drink och vänder ansiktet mot solen. R är på toaletten och jag kastar mig på telefonen för att uppdatera er. Jag är numera officiellt GALET KÄR. Ja, ni hörde mig, skyddsnätet är upprivet (några trådar finns eventuellt kvar) och jag tillåter mig att drunkna i hans blick. Fan i hela helvete vad underbar denna människa är. Precis allt känns bra. Hela bröstet vrålar i glädje och endorfinet rusar genom kroppen. Jäklar, vad förälskad jag har gått och blivit. Förälskad i någon som verkar vara på riktigt. För ja, denna R är på riktigt. Det är ingen tvekan om saken. Han är på riktigt och i alla fall för stunden vill han vara med mig. Satan, va härligt.

Jag åkte hem från landet halv sex imorse med syster och pappa som skulle jobba. Sen dess har jag städat min lägenhet. Konstant. Är nu dyngsvettig. När jag stod där och fejade som bäst kände jag hur det började rinna mellan brösten. I någon störd tankegång fick jag för mig att jag nog ändå såg rätt het ut där jag stod i bara bh och minikorta träningsshorts. Sagt och gjort, jag knallar fram till spegeln i hopp om att spegelbilden som möter mig ska bumpa upp mitt signande humör några snäpp. Alltså. Hahahaha. Jag är helt uppenbart inte en sån person som ser sexig ut vid ansträngning. Jag var absolut illröd i hela ansiktet. Håret hängde i testar ur knuten jag så noga satt upp innan. Jag hade lyckats få någon svart smuts på ena kinden och armen. Brösten hade mer än smugit sig ur bh:n (var halvt ute och inte på ett sexigt sätt). Dessutom hängde minishortsen ner på sniskan och visade större delen av mina småblommiga mormorstrosor. Seriöst såg det så roligt ut att jag började gapflabba. Och särskilt med tanke på att jag på riktigt fått en känsla av att: ja, jag ser nog rätt het ut nu. Hahaha. Jaja, det är bra. Att jag ändå kan känna mig het trots att verkligheten ser annorlunda ut. För den där känslan, den kan man komma långt på, inte sant?

Dag 270 är här och min syster förkunnade precis att det bästa hon vet är när jag skriver hur fantastiska hon och vår andra syster är och någon snäll läsare här på bloggen kommenterar om hur bra de verkar. Haha, hon är en smula knäpp faktiskt. Narcissist rentav. I vart fall. För att göra världens finaste syster glad och för att det dessutom råkar vara helt sant vill jag nu bara berätta för er att mina systrar är det bästa på denna jord. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Idag åkte vi båt; mamma, pappa, systrarna och jag, och återigen blev jag påmind om hur fantastisk familj jag har. Systern som gärna vill bli omnämnd här satt längst fram i båten och vi kallade henne för vårt kuttersmycke där hon satt med sitt långa blonda hår och smörjde in sig noggrant. Väl framme hoppade vi ur båten och gick och köpte glass. Snabbt bestämdes att alla systerystrar skulle ta samma glass - Solero - en glass som vi senast ätit tillsammans under en biltur i Tyskland för tolv år sen. Nostalgin var total. Vi åt glass och jag drällde ner över både armar och ben. Snyggt värre. I vart fall. Mina systrar (och kusiner med för den delen) är så jäkla bra på alla sätt och vis. De pratar, skojar, badar, solar, äter och skrattar med mig varje dag och jag är dem evigt tacksam. Love you mysälsklingarna. Love you big time.

En grabb och att vara någons plan

Hahaha. Var så nära på att skriva ytterligare ett inlägg om hur fantastiskt det är här på landet. Men alltså. Börjar känna mig som en dålig skiva på repeat. Så vad ska jag då istället dela med mig av...? Eh. Hmm. Kanske det lilla faktum att det pirrar och spritter i hela min kropp?! Kanske det lilla faktum att det pirrar på ett sånt sätt som bara kan betyda en sak. Ja. Jag har banne mig gått och blivit lite kär. Solen har skinit och jag har hånglat i vartenda gathörn. Tittat djupt in i en annan människas ögon och legat och pratat i många långa nätter. Helt plötsligt har jag alltså gått och blivit lite kär. Kär i en av de där grabbarna som jag har tjatat om i flera veckor nu till några av ers stora förtret. Ja hörni! Jag är ta mig tusan kär. Men inte på ett sånt där osunt "kan inte glädjas åt något annat-sätt" utan mer bara en varm behaglig känsla som förgyller allt som händer och sker runt mig. Ett pirr som finns där men som för den sakens skull inte upptar hela mig. Bara lite lagom sådära.

Som ni säkert kan lista ut är det den här R som är orsaken till alla dessa fjärilar och glädjeskutt som fyller min kropp just nu. R är ett år äldre än mig och smart, intressant och trevlig som sjutton. Smart, intressant och trevlig på ett avslappnat och coolt sätt. I mina ögon är han dessutom något av det snyggaste som går i ett par skor, men jag hoppas i hemlighet på att det enbart är min subjektiva åsikt och att den allmänna uppfattningen istället är något mera neutral. De där killarna är ju liksom de bästa - de som man själv av outgrundliga anledningar anser vara Guds gåva till mänskligheten men andra bara tycker ser ut som en helt vanlig grabb. Jag tror kanske att det kan vara så. Och det gör mig himla glad.

Jag och denna R har setts fem gånger. Vi har druckit drinkar, läsk, öl, lemonad och iskaffe. Vi har ätit jordgubbar, chokladbollar och pizza. Och vi har ätit otaliga snacks i köket i min lägenhet. Vi har suttit och pratat i solen i timmar. Vi har hånglat längs med Norrmälarstrand och i en hel massa gathörn. Vi har spenderat inte mindre än fem nätter i min jättestora säng och bara snicksnackat om allt mellan himmel och jord i evigheters evigheter. Hållit handen och smekt varandras hud som om den vore det allra dyrbaraste silke. Denna grabb är på riktigt. Det är inte bara sex, det är inte bara skojig kamratskap, det är något annat. Vad det exakt är vet jag inte, men jag vet att det är någonting. Någonting som känns både läskigt och spännande.

I förrgår träffades vi och ett, två, tre tryckte han bort sin Tinder och sa att han var på väg att falla. Falla för mig. Jag sa om och om igen att det ju inte var planen, att det bara skulle vara en oseriös sommarfling och att jag inte ville förstöra hans plan om en festlig och flirtig sommar. Hans svar: "Jo, ja, så var det, men det har ändrats. Du är min plan nu." Ja. Det är en bra kille. En jävligt bra kille.

För några minuter sen satt jag och trasslade med mitt armband. Fick bara inte in den dumma öglan. En av nackdelarna med att vara singel, helt klart. Efter ett tag böjer sig en ung tjej som sitter mittemot mig fram och frågar om jag behöver hjälp. Flink i fingrarna fixar hon armbandet och jag säger tack fyra gånger. Åh, vad det värmde i hjärtat. Jag vet inte varför men det gick rakt in. En liten gest för en helt främmande människa på tunnelbanan. Även om sånt kanske egentligen borde vara självklart tyckte jag att det var så coolt. Coolt, modigt och hoppingivande. Himmel va många bra mänskor det finns därute. Åh, va härligt.

Sommaren fyller just nu vartenda litet utrymme i min kropp. Tankarna fylls av sprängfulla blåbärsbuskar och varma klippor. Stillsamma vågskvalp och högljudda gapskratt. Hetsiga kanonkulehopp och irriterande lock för öronen. Jag har haft två underbara dagar på landet med min vän och en massa härliga familjemedlemmar. Vi har gjort allt det där som hör sommaren till. Badat. Solat. Promenerat. Sovit mitt på dagen. Plockat bär. Bränt oss. Ätit jätteglassar. Suttit ute långt in på natten och bara andats.

 

I någon lustig idé om att jag minsann aldrig ska bli gammal och tråkig övar jag både på rondater, handstående, jonglering och bakåtdyk. Det går fint! Även om mina systrar anser att den röda ton mitt ansikte antar efter några sekunders handstående inte kan vara sund och jag dessutom får lock för öronen som håller i sig i timmar efter bara ett bakåtdyk måste jag säga att det faktiskt går himla bra. 26 år, lite skamfilad och skör men still going pretty strong skulle man väl kunna sammanfatta det hela med. Eh. Ja. Det duger för tillfälllet.

 

Nu sitter jag hemma i min lägenhet som ser ut som "hej kom och hjälp mig". Så vidrigt stökigt och smutsigt. Usch. Vilken lortgris jag är. Måste städa. Ska om några timmar träffa den där R. Är förvånansvärt lugn. Visst är jag nervös, men samtidigt, jag tycker mest att det ska bli roligt. Försöker att inte ta det så allvarligt även om jag ska erkänna att det här med klädvalet är en riktig pärs. Puh. Blir alldeles svettig bara jag tänker på det. Huvaligen.

Idag har jag hängt med samma kompis som jag sov över hos förra veckan och som jag även hade över på champagne i fredags. Hon och hennes lilla hund har kommit ut till vårt landställe. Här åker vi flakmoppetur till glasscaféer, ligger på klippor i solen, busar med vovven i havet, badar i poolen tillsammans med hela släkten, läser tidningar med frisyr- och resetips och skriver listor på allt trevligt vi ska göra i höst. Livet är så mycket lättare, roligare och bättre med henne i det. Hon är en sån där stabil stöttepelare som finns där no matter what. Egentligen trodde jag nog aldrig att jag skulle hitta en sån vän. Men helt plötsligt känns det som att jag faktiskt har gjort just det. Hittat någon som finns där hur mycket det än stormar och viner. Hittat någon som gör livet så fantastiskt mycket bättre.

Jag har solat idag. Solat mig polkagrisrandig. Lyssnat på farfars historier i många många timmar samtidigt som solen fullkomligt stekt mig. Inte helt lyckat om jag ska vara ärlig. Hade smörjt mig, men det visade sig vara en osedvanligt slarvig smörjning. Är således kritvit på vissa partier men illröd på andra. Är nu föremål för hela släktens åtlöje. Rätt roligt egentligen. Har inget emot att min familj skrattar åt mina missöden. Inget alls emot det faktiskt. 

Glädjenivån är hög

Sitter nu på bussen ut till landet. Ut till havet. Ut till släkten. Ut till dagar av bokläsande, badande, volleybollspelande och storkoksmatlagande. Det där sista är jag tudelad till. Älskar ju att laga mat. Men att laga mat till 30 personer som egentligen helst äter kött, sås, potatis och isbergssallad vareviga dag är mindre kul. Egentligen längtar jag mest efter att stå i mitt eget kök nu. Handla precis allt som känns gott för stunden och bara njuta av att hacka, mosa, röra och sleva i pannor, grytor och skålar. Jag fullkomligen älskar sallader och det finns inget bättre än att i maklig takt hacka mig igenom grönsak efter grönsak, svischa ihop en god dressing/sås/röra och toppa med något av alla godsaker som jag brukar crejva till mina sallader. Jag smular fetaost, flagar parmesan och river prästost. Jag strösslar rostade solrosfrön, pumpakärnor, mandelflagor, pinjenötter, jordnötter och cashewnötter. Jag gör stora vitlökskrutonger och ugnsrostade bitar av tortillabröd. Jag marinerar bönor i mortlade örtdressingar och jag steker bacon och halloumibitar. Det finns ingen hejd på mig när jag börjar salladspimpa. Absolut ingen hejd alls.

Igår hade jag en spontan tjejkväll hemma hos mig. Satt på jobbet och plötsligt började det spritta i kroppen. Spritta av semesterrus. Jag drog iväg ett sms till en vän om hon inte ville komma och dricka champagne (fick i inflyttningspresent av kollegor) och äta tomatbruschetta med mig. Ett, två, tre så hade ytterligare två vänner blivit inbjudna. Vänner som faktiskt inte är vänner med varandra, bara med mig. Det gick en våg av nervositet genom kroppen när jag tänkte på det. Att jag bjudit in tre vänner som egentligen bara brukar umgås med mig. Men, men. Slog bort nervositeten, jobbade undan det sista och tog alla mina femton väskor och påsar som jag samlat på kontoret och drog till närmsta systembolag. Köpte en vitvinsflaska med en cool fransk tjej på framsidan och klarblå kork samt en alldeles bubbelgumsrosa flaska rosé. Hem i ilfart och in på mataffären. Jag tog bröd, jordgubbar, en massa grönsaker, godis, glass och glasstillbehör (ja, jag har snöat in på chokladsås, kolasås, minimarschmallows, mandel, daimkulor och bär...). Hem och fram med vinglasen och på med bästa peppmusiken. Den första vännen damp in och vi korkade upp champagnen. Alltså. Det blev en världsamysig kväll. Haha. Jag börjar nästan låta som en "vanlig bloggare" som myser med vin och plockmat på fredagar med bästa vännerna. Jaja, jag bjuder på det. Ni vet ju likväl som jag gör att allt inte är fullt så peachy hela tiden, även om jag nu ibland har fredagsmys overdose också. Mer fredagsmys åt folket säger jag bara. Åååååhhhh. Jag har en bra glädjenivå nu hörni. En himla bra glädjenivå.