Killar, män, grabbar, snubbar, dudes
Jag har ju dejtat en del. Och ja, jag har inte berättat fullt så mycket om just det på sista tiden. Dels för att jag inte vill skriva något som kanske sårar någon, dels för att jag, som jag tidigare har berättat, skäms för den här nyfunna killfascinationen jag har - för ja, jag läser era ord om att jag borde fokusera på mig själv, mina vänner och min familj, och såklart har ni rätt, men samtidigt, jag blir så glad av att springa på dejter... Glad och energisk. Glad och hoppfull inför framtiden. Så jag dejtar. Jag dejtar och flörtar lite överallt.
Sen göteborgaren berättade att hans känslor, vilka säkert bara var inbillade från början, hade suddats ut, har jag träffat fem (?!) olika killar. Fem väldigt olika killar. Vovven gick bort, hjärtat kändes skadat och jag sökte distraktion hos en påstridig men också intressant, rolig, smart och fin IT-konsult. Jobbade som ett as men lyckades ändå klämma in två träffar med denne man. Tog jobbdatorn under armen, åkte för att träffa honom vid tio och jobbade igen någon timme senare på natten. Hemma hos honom. När han sov. Ja, ett dåligt beslut ur sömnsynpunkt men orkade inte panikgråta en nattlig hemfärd från jobbet en gång till. Så jag sökte tröst i hans armar. Enligt honom var jag det snyggaste han någonsin hade sett. Och det smartaste. Och det sexigaste. Ja, ni förstår, bekräftelsen var total. Han är rolig. Han är intressant. Han är varm och trygg. Men han vill ha mer än vad jag kan erbjuda.
Nästa kille var en lite märklig, mystisk, hemlighetsfull, blyg typ. Honom träffade jag bara som hastigast. En kväll. Sent efter jobbet. Försökte skrapa mig innanför hans höga murar, men det var svårt. Alldeles för svårt.
Efter det hade jag välbehövlig paus från manssläktet och spenderade tid med familjen, farmor, farfar och gudmor.
Så var det helt plötsligt ny vecka. Ny vecka och nya möjligheter. Eller. Ja. Denna vecka gick helt åt att hetsa över jobbkillen. Och jobba såklart. Fanns inte mycket tid över till annat. Jobbkillen är fortfarande något av det vackraste jag har sett, men det utkristalliserades ganska snabbt att han enbart var ute efter bekräftelse (ja, kan jag klandra honom...?).
Söndagen kom och solen strålade. Jag ägnade hela dagen åt att promenera med en polis. En snäll, glad, trevlig polis. Ja, för det var ju den där polisfobin. Den känns kanske inte borta nu men åtminstone mer avlägsen. Och nej, det saknades tråkigt nog pirr. På alla sätt och vis saknades det pirr.
Öm i hela kroppen efter sjumilapromenaden med polisen fick jag feeling ensam hemma i lägenheten och gick in på Tinder. Där fanns ett meddelande från en kille jag hade pratat med sporadiskt under flera veckor. Verkade inte vara den mest intresserade killen om man säger så. Men ett, två, tre så hade jag kickat igång världens flörtattack och från att ha varit kallare än en piggelin i intresseligan verkade jag ha seglat upp som toppkandidat. Måndag kväll, efter jobbet vid åtta, bestämde vi hastigt och lustigt att helt enkelt mötas upp för en drink (jag dricker aldrig drinkar på vardagar i vanliga fall...). Sluskig som aldrig förr med håret i små flätor och en stor knut på ena sidan gick jag för att möta honom. Helsike va snygg han var. Mycket snyggare än på bilderna. Åh, ångesten. Vi drack i alla fall en drink och pratade om allt mellan himmel och jord - livet, relationer och lycka. Ganska snart ville han ta en promenad. Sagt och gjort, med laptopen nertryckt i väskan traskade vi genom stan.
Det var en sån där intensiv, pulserande stämning mellan oss. Jag vet inte varifrån den kom men den var så påtagligt närvarande hela tiden. Hans ögon sög till sig min blick och jag hade svårt att koncentrera mig. Så. Helt plötsligt stannade jag upp. La handen på hans arm. Och så kysstes vi. En sån där intensiv, hungrig, brinnande kyss som aldrig ville ta slut. Våra händer sökte sig ivrigt till varandras kroppar och det kändes som att jag skulle explodera. Sen rörde vi oss sakta uppåt gatan. Girigt kyssandes utan minsta medvetenhet om vad som pågick runt oss. Han frågade om vi inte bara skulle åka hem till mig. Instinktivt tänkte jag nej. Jag skulle jobba och jag ville inte bara ha en natt med denna kille och sen inget mer. Men. Det gick inte att motstå. Vi åkte hem till mig, betedde oss som två tonåringar i tunnelbanan och hade sen en av de finaste nätterna jag någonsin har upplevt. Allt var så intensivt och varmt. Inte proffsigt eller felfritt, utan bara intimt. Vi pratade till fyra på morgonen och jag bara log.
Några dagar senare träffades vi igen. Han kom hem till mig. Och det var ta mig fasiken lika bra även denna gång. Efter det har vi inte träffats. Jag har varit på landet och han på en segelbåt. Men alldeles strax. Bara om några minuter faktiskt - då ska vi träffas igen. Pirret hörni. Pirret känns absolut helt fantastiskt!
