Ännu en dag skriver jag mitt blogginlägg från jobbet. Är ju här nästan hela tiden så det kanske inte är så konstigt. Bra arbetstider. Bra yrkesval. Bra jobb. Nej, men hörni. Det är inte alls så kasst faktiskt. Det är både intressant, spännande och innefattar världens bästa kollegor. Och dessutom. Dessutom har jag lyckats hitta mig en härlig distraktion här på jobbet. Några rader bakom mig sitter en kille (han jobbar inte på samma avdelning, han råkar bara sitta här just nu) som gör mig absolut knäsvag. Absolut knäsvag. Inte som i att jag är kär i honom på något sätt. Nej, huvaligen den där kärleken tänker jag akta mig noga för. Men det är de här lustarna. Jag pratade om det med en vän igår. Om hur någon vrider på kranen och helt plötsligt är det som att hela kroppen vaknar till liv. Vaknar till liv och fullständigt exploderar i lust. Jag har aldrig någonsin känt så här förut. Inte ens i närheten. Allt vibrerar. Allt fullkomligen vibrerar.
När ska jag hinna göra hoppsasteg? Jag sitter på jobbet. Det snurrar i huvudet. Rejäla snurrningar. Jag borde gå hem. Jag borde sova. Men jag vill inte. Jag vill träffa mina vänner. Jag vill träna. Jag vill dejta. Jag vill hänga med min familj. Men tiden räcker inte till. Tiden räcker bara inte till.
Förstår inte hur jag som ung människa utan en familj att ta hand om på det sättet alltid upplever mig leva i tidsnöd. Brist på tid för umgänge, skratt, skitsnack, hoppsande, jonglerande, mysande och vilande. Otroligt enerverande och otacksamt, jag vet.
Åh, nu klipper ögonlocken så tungt att det gör ont. Förlåt för ytterligare en dag med absolut inget av värde att berätta. Men jag har ingen ork att vara varken ledsen, glad eller finurlig idag. Jag. Måste. Sova.
Idag har hela familjen varit med farmor och farfar på afternoon tea - farmors 85-årspresent. Det var så mysigt. På alla sätt och vis en härlig utflykt. Åh, vad jag älskar min lilla farmor och farfar. De är alltid så smittsamt glada och uppåt. Det är svårt att inte känna sig alldeles varm i kroppen då. Vi åt snittar, scones och en miljard efterrätter. Herregud, va gott det var.
Efteråt tryckte vi alla in oss i minibussen igen och så bar det av hemåt. Vet inte ens om vi hade rullat från slottsägorna när mina ögonlock började klippa. En överväldigande trötthet sköljde över mig och jag intog en sån där klassisk sova i bilen-pose där allt i nacke och axlar värker men man trots det inte orkar lyfta upp huvudet ens en millimeter. Dreglade förmodligen också.
Väl hemma kom det sig så att alla systrarna hamnade i min säng. Och här ligger vi nu. Som tre packade sillar ligger vi tätt tätt. En syster sover. Den andra retar den sovande systern genom att puffa henne, slicka på hennes fingrar och annat sattyg, vilket gör henne vansinnig. Så vansinnig att hon försökte fly härifrån, men tji fick hon. Hon är nu nedbrottad och instoppad i filt här bredvid igen. Himla bra är det. Himla bra att ha två söta systrar bredvid sig. Vad skulle jag egentligen ta mig till utan de där systerystrarna?
Jag lever. Jag lever och andas och mår helt okej. Jag jobbar, jag smsar, jag skrattar, jag pratar, jag flörtar. På det, så gråter jag ibland. Jag vill inte måla upp en bild av mig själv som ett offer. Som någon som tycker synd om sig själv och inte tar ansvar för sitt eget liv och sin egen lycka. Ja, jag tycker ibland att jag har behövt gå på lite för många minor, med sjukdomar, ensamhet, död och hjärtesorg. Men jag förstår ju likväl som ni gör att jag objektivt sett har ett bra liv. Jag har jobb, bostad, familj och vänner. Och jag är tacksam. Så himla tacksam. Men jag kan inte hjälpa det. Saker och ting tar hårt på mig. Jag har inget skal. Inget yttre lager som skyddar mot det onda. Så är det. Men, jag känner också glädje och lycka med samma intensitet som jag känner smärta och sorg. Så även om känslorna ibland är en riktig förbannelse kan de också innebära såna totala lyckorus. Fasiken, jag längtar efter lyckorus. Snart måste det komma. Jag känner det. Jag måste bara vara lite ledsen först. Bara lite. Men sen. Då jäklar.
Fokus Dagen igår bara försvann. Jobbade. Stressade. Det är lite för mycket nu faktiskt. Typ alldeles för mycket. Jag har inte kontroll. Dagarna springer förbi och jag hinner inte med ens hälften av det jag har planerat. Idag är det fokus som gäller. Ett alldeles extraordinärt fokus.
Sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Det är tungt nu. Riktigt tungt. Jag har skrattat idag. Skrattat, ätit godis och tryckt verkligheten långt långt bort. Men nu. Nu kommer allt över mig. Och saknaden, sorgen och det onda i hjärtat över allt som känns fel hugger djupt i mig.
Lukas. Han har funnits där i elva år men nu finns han bara inte mer. Så många gånger som jag har borrat in mitt ansikte i hans päls och gömt mig från världen. Så många gånger som jag har tryckt honom intill mig i sängen och känt hans lilla hjärta dunka nära mitt. Han är bara borta. Jag kan inte förstå att han bara är borta.
Tårar. Äntligen får flera timmars uppdämda tårar trilla nerför kinderna. Äntligen.
För några timmar sen fick jag samtalet från helvetet. Vår hund låg på djursjukhuset utan minsta hopp till räddning. Jag bröt ihop. Mamma, pappa och systrar kom och hämtade mig och så åkte vi dit allihopa. Jag har aldrig någonsin känt en sån förening i familjen. Alla grät. Till och med pappa. Och han gråter aldrig. Vår lilla hund bars in och vi höll honom i famnen tills det inte gick längre. Veterinären kom in och så lät vi honom somna in. Det var absolut genomvidrigt. Mamma var utom sig. Det hade jag också varit om jag inte hade vetat att mamma tog det så mycket hårdare än vi andra. Jag kan inte bryta ihop om någon annan redan har gjort just det.
För mig känns det fortfarande overkligt. Helt overkligt. Jag kan inte ta in det. Det går inte. Vår lilla hund får inte vara borta. Han får inte vara borta. Lukas hette han. Lukas hette vår mycket egensinniga men så fantastiskt fina hund. Jag är så orolig för mamma. Jag är så orolig för att familjen ska börja krackelera. Min syster åkte hem i förväg medan jag och den andra systern handlade lite mat. När vi kom hem hade hon tagit alla leksaker, vatten-, mat- och godisskålar och koppelgrejer och slängt ut i verkstaden. Det är andra gången på ett år som min familj måste sanera huset på saker som påminner. Påminner om en förlorad familjemedlem.
Åh, vår lilla hund. Han är borta. Det är så overkligt. Det är så förbannat overkligt.
Jag har precis spytt. Huvudet dunkar värre än någonsin. Kroppen lägger ner. Kroppen orkar inte må så här dåligt. Den var redan uttröttad. Den var redan slutkörd. Och nu orkar den inte mer. Jag måste jobba. På något sätt måste jag klara av att jobba. Jag har ett ton saker att utföra. Ett ton saker som kräver min uppmärksamhet. Men även om jag skulle lyckas ge det hundraprocentigt fokus skulle illamåendet finnas kvar. Huvudvärken skulle finnas kvar. Alla dessa fysiska tecken på att jag inte mår bra skulle finnas där och konstant göra mig påmind om det onda. Jag kan på riktigt inte röra mig. Varenda steg jag försöker ta gör att det strålar i hela huvudet. Det blixtrar framför ögonen och illamåendet sköljer genom bröstet. Hur kunde jag hamna här igen?
Har en panikångestattack. Kan inte andas. Kan inte sluta gråta. Behöver någon. Behöver någon som håller om mig. Men det finns ingen. Jag ligger på samma golv som jag låg på för tio månader sen när den jag älskade och litade på mest i hela världen sa att han inte ville ha mig längre. Jag ligger på samma golv och skakar efter att den person som jag trodde skulle bli min räddning, den person som tänt något i mig som jag aldrig någonsin trodde skulle lysa igen, precis har sagt samma sak. Jag vill inte ha dig längre. Jag bönade. Jag bad. Jag vände och vred på det. Jag försökte övertala. Jag försökte övertala honom att vilja vara med mig. Jag försökte övertala honom att vilja ha mig. Jag har nått botten. Detta måste vara absoluta botten.
Fan, vad kär jag är. Helvetes jävla skit vad han har virat mig hårt runt sitt finger. Jag trodde verkligen att han var galen i mig. Ja, jag har haft mina tvivel här på slutet. Men när vi har träffats har det känts magiskt. Jag har på riktigt trott att han var absolut galen i mig. Sättet han såg på mig. Sättet han rörde mig. Vem kan fejka sånt så bra? Eller lever jag bara i en illusion? Är jag så bakom flötet att jag inte kan se skillnad på kåthet och äkta känslor? Fan, vad jag saknar honom. Nej, jag har aldrig haft honom, men jag saknar honom så att det gör ont.
Jag står och väntar på bussen. Det enda jag kan höra i huvudet är: "Jag älskar inte dig längre." "Jag känner inte samma för dig längre." "Jag vill inte ha dig." Ord som yttrades för tio månader sen kommer tillbaka, återupprepas i huvudet och blandas med ord som jag alldeles nyss fick skickade till mig. Jag vet att det är patetiskt, men göteborgaren har rört upp saker. Det känns som att jag blir lämnad igen. Trots att den som lämnar är någon som jag aldrig ens har haft. Nej, han var aldrig min och jag var aldrig hans. Det hann inte bli så innan hans känslor tog slut. Samtidigt som mina växte sig större och större för varje sekund som gick försvann hans. Hur fan är det möjligt? Är det något fel på mig som inte märker såna här grejer?
Ska kärlek vara så här? Ska det vara tårar och klumpar i bröstet? Är det rimligt? Är det värt det? Jag, som alltid har varit en obotlig romantiker, tvivlar på om jag verkligen vill mera. Jag vill inte utsätta mig för det här igen. Jag är färdig med känslor och kärlek. Färdig med att ha ont i hjärtat. Fan. Jag vill inte sluta tro på kärlek. Jag vill ju fortfarande ha den där kärleken i mitt liv. Men samtidigt. Jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte mer.
Jag ringde upp göteborgaren förut. Grät och sa att allt jag ville var att han skulle hålla om mig. Usch, va patetisk jag är. Skickade sen ett meddelande om att jag ville träffa honom en sista gång. Herregud, jag har tappat allt vad värdighet heter. Så här höll jag aldrig på i höstas med danskjäveln. Då höll jag mig. Höll mig från att böna och be och vara för desperat. Men nu. Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag mig så oerhört förtvivlad. Som att jag inte bryr mig om min värdighet, bara han fortsätter tycka om mig. Bara jag får vila i hans armar en gång till.
Fy fan för mig. Jag kan inte ens gå ur detta med högt huvud. Nej, jag är så förbannat kär att jag mer än gärna krälar lite om det betyder att jag får vara nära en gång till. Och anledningen till att han inte längre är kär påstår han vara att jag vill ha andra och inte bara honom. Fan. Hör ni hur bisarrt det låter? Jag krälar på marken på grund av den här killen men han känner sig osäker på om jag verkligen bara vill ha honom. Fy fan. Fy fan vad trött jag är på mitt liv. Ska fan inte närma mig manssläktet något mer. Det innebär bara problem och spruckna hjärtan. Jag är helt utmattad.
M. Göteborgaren. Mr Sex. Han dumpade mig. Ett, två, tre, så stod orden som jag hade fasat för där. Han känner inte samma som han gjorde för några veckor sen. Bara sådär. Det är slut, över, finns inget mer att säga. Han lät mig falla. Han lät mig falla hårt, bara för att sen kasta bort mig som om jag vore absolut ingenting värd. Han har slagit sönder mig. Trots att jag sa just det till honom. "Du får inte såra mig. Du får inte göra mig illa. Jag klarar det inte." Jag sa det om och om igen. Han var rädd att jag skulle göra honom illa. Han var rädd att jag skulle vilja ha någon annan. Men nej. Det var jag som fick ta smällen, det var jag som blev kär, det var jag som blev sårad.
Så. Nu sitter jag här. På badrumsgolvet i mina föräldrars hus med mina systrar undrandes vad i helvete jag sysslar med. Gråter livet ur mig för en kille jag har träffat i några veckor. Men ja. Han var speciell. Han lyckades nästla sig in djupt därinne. Djupt, djupt inne i mitt hjärta slog han rot. Jag visste att det inte var bra. Jag visste att jag tog en risk. Men jag var kär. Jag är fortfarande så fruktansvärt vidrigt kär i honom. Och då tar man risker. Dumma, stora, idiotiska risker. Han säger att det beror på att jag skrev här på bloggen att jag hade gått ut på tinder. Han säger att det beror på att jag låtit nån kille ta mig på brösten på firmafesten, att jag påstått mig vilja hångla med varenda en där och att jag så snart han inte kan träffas kommer att söka bekräftelse på annat håll. Det är inte sant. Det är inte sant, men det spelar ingen roll för skadan är redan skedd. Han är inte kär i mig längre. Han känner inte så som jag vill att han ska känna. Han känner inte så som jag känner för honom. Fan. Fan. Fan. Fan va ont det gör.
Jag vet logiskt sett att det kommer gå över. Jag vet logiskt sett att jag inte vill vara med någon som tappar sina känslor för mig över en natt. Jag vill vara med någon som avgudar mig. Och det gör uppenbarligen inte den här killen. Är bara så arg på mig själv. Är bara så arg för att jag trodde på honom. Jag trodde honom när han sa att han ville ha hela mig med allt vad det innebar. Jag trodde honom när han sa att han var kär i mig. Det kändes som att hela världen stannade när han kysste mig. Och då trodde jag att den gjorde det för honom också. Men det var visst inte så. Hans känslor var inte starkare än att de försvann över en natt. Ett, två, tre, så var de borta. Och nu. Nu är jag ensam kvar här igen. Återigen fylld till bristningsgränsen av känslor för en man som inte vill ha mig. Bortkastad och oönskad börjar bli tröttsamma epitet att bära. Så tröttsamma att jag har bestämt mig för att aldrig släppa någon in igen. Jag tänker inte utsätta mig för det här en gång till. Nej, nej, nej. Aldrig igen. Mitt hjärta är stängt och besökare är inte välkomna.
Som om inte det vore nog är vår hund sjuk igen. Han går runt och ser ut att hänga i vid sista livstampen. Fruktansvärt är det. Det är så vidrigt fruktansvärt att jag inte ens orkar skriva om det. Jag bara ber till Gud att han blir bättre. Behöver ha min lilla vovve kvar. Behöver ha min familj intakt när allt annat blåser vilt runt mig. Behöver så många saker som jag inte tycks rå över. Fan, va livet känns tungt helt plötsligt.
Har precis avslutat dagen med sällskapsspel, coca cola, popcorn, nagellacksfixande och tv-tittande med systrarna. Det var bra. Ett bra avslut på en ledsam dag. Himla fina systrar har jag. Himla fina.
En ledsen midsommar Hej älskade cybervänner. Midsommarafton idag. För första gången någonsin sitter jag hemma själv i min soffa och gör absolut ingenting. På midsommarafton. Det kommer något ledsamt över mig när jag tänker på det. Det är midsommar men jag har ingen naturlig plats att vara på. Det gör mig ledsen. Ja, jag hade kunnat åka till farmor och farfar på landet. Ja, jag hade kunnat hänga med mina föräldrar till en stor midsommarfest med gamla familjevänner. Ja, jag hade kunnat crasha mina systrars middag. Ja, jag hade kunnat fråga en kompis om jag möjligtvis fick hänga på deras midsommarplaner. Men inget av de alternativen lockar. Jag vill inte tvinga mig på någon på midsommar. Jag vill inte vara någons efterhängsna bihang. Då är jag hellre ensam och träffar familj och vänner när de faktiskt vill träffa just mig. På det sättet kan jag vara lite envis. Men jag vill verkligen inte känna mig oönskad. Det är på riktigt något av det värsta jag vet.
Så jag sitter ensam. Eller nej. Inte helt ensam. Jag har min fina, gamla, surmulna hund hos mig. Han får knäckebröd och morötter som han skuttar med till min fina matta. Där sitter han och knaprar i sig alltmedan både smulor och morotsslem flyger åt alla håll. Jag har inte hjärta att säga åt honom. Han ser så nöjd ut. Min fina lilla hund. Tänker definitivt tvinga honom att sova i min säng i natt. Trots att han luktar illa. Jag vill ha närhet. Jag saknar närhet. Jag behöver känna någon bredvid mig. Egentligen föredrar jag ju någon som inte luktar äckligt, är smutsig och potentiellt har hundra fästingar krypande på sig, men är man desperat så är man. Vovven kommer få sig ett mys. Vare sig han vill det eller inte.
Idag är helt klart en lite ledsen dag. Kanske är jag bara trött fortfarande. Trött och hängig. Men ändå. Jag saknar det bubbliga, det glada, det pigga och det lite hoppfulla som infann sig i kroppen för några veckor sen. På något sätt tycks jag ha tappat bort det igen. Jag försöker fokusera på mig själv. Jag försöker ta hand om mig själv. Jag vilar. Jag går på promenader. Jag äter grönsaker. Jag sover. Men ensamheten gör mig ledsen. Tröttheten gör mig ledsen. Det faktum att den person som gjorde mig gladast av allt inte hör av sig mer gör mig ledsen. Det faktum att mina vänner inte står mig så nära som jag vill gör mig ledsen. Min sviktande hälsa gör mig ledsen. Min förfallande kropp gör mig ledsen. Min usla ekonomi gör mig ledsen. Fan, det är många saker som gör mig ledsen. Många skitsaker egentligen. Varför ska jag oroa mig och vara ledsen över ekonomi? Jag klarar mig ju utmärkt. Varför ska jag vara ledsen över en dallrig rumpa? Jag ser ju helt normal ut. Varför ska jag vara ledsen över att mina vänner inte är så nära? Det är ju mitt eget fel som inte bara prioriterar dem högre. Fan. Jag vet ju att det är så. Men ändå. Det virvlar runt ledsna tankar i mitt huvud och jag får bara inte bort dem. Inte när jag sitter ensam så här. Då går det inte att vara annat än just ledsen. Ledsen och inte alls särskilt förhoppningsfull inför framtiden. Fan.
Jag har jobbat hela natten. Ja, hela natten. Jag gick inte och la mig igår kväll, jag gick inte och la mig i natt och inte heller gick jag och la mig i morse. Nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Jag slog ihop datorn vid halv sju. Funderade en halv sekund på att gå och lägga mig men var på tok för speedad för att ens ha en rimlig chans att få sova den där halvtimmen som stod till förfogande. Istället slog jag in mina systrars presenter och skrev ett födelsedagskort. Började förbereda frukost och insåg snabbt att utbudet var alldeles för begränsat för en riktig födelsedagsfrukost. Men, jag såg några ägg. Lite mjölk. Och vet att mamma alltid har rostbröd i frysen. Eh. Ja. Fattiga riddare. Såklart. Sagt och gjort, på några minuter hade jag svischat ihop de där blöta brödskivorna och lagt dem i pannan. Hej vad det gick. Karamelliserade dem i socker, pudrade sen lite florsocker över, öste på en nutellaklick, en jordgubbssyltsklick, och vips var det klart. Efter de fattiga riddarna höll sig energinivån uppe i cirkus en halvtimme till. Jorå. Såatte. Är absolut superfräsch nu. Verkligen. Alert. Pigg. Studsig rentav. Och har kalasmycket kvar att göra på jobbet. Alla tiders är det. Juhuuuu. Love it.
Jag sitter uppe mitt i natten igen. Jag lär sitta här ett tag. Har alldeles för mycket att göra. Och jag jobbar i snigeltakt. Min hjärna är mos och dessutom flyger tankarna omkring på helt andra ställen än där de borde vara. Jag blir nämligen helt galen. Hörni, jag blir helt galen på den här killen. Ja, det är samma kille som jag vanligtvis hetsar om. Göteborgaren. Han säger att han vill ha mig. Han säger att jag är speciell. Han säger att han är kär. Men ändå. Det känns som att något saknas. Varför smsar han mig inte stup i kvarten? Varför ringer han inte? Varför är han inte galet intresserad av att bestämma en tid för att ses? Varför, varför, varför uppvaktar han mig inte såsom jag gör med honom? Ja, jag vet ju. Det enda rimliga svaret är att hans ord faktiskt inte matchar verkligheten. Jag vet ju det. Men jag vill inte tro att det är så. Jag vill inte tro det för jag tycker så mycket om honom. Jag ser honom framför mig, jag hör hans röst i mitt huvud och direkt blir jag alldeles varm inombords. Jag lyssnar på låtar han har skickat och drömmer mig bort till en plats där det är han och jag. Men så kommer det över mig. Det är inte han och jag. Det är bara en fantasi som finns i mitt huvud. En fantasi som jag inte kan se hur den någonsin ska kunna bli verklighet.
Så vad gör jag? Vad gör jag för att inte falla ner i gyttjan igen? Jo, jag bekräftelseknarkar. Trots att det är äckligt, vidrigt och hemskt är det just vad jag gör. 26 år gammal är jag men ändå går jag in på Tinder för att få bekräftelse från söta 22-åringar. Ni får tycka att det är förkastligt om ni vill. Men jag orkar inte gråta. Jag orkar inte vara ledsen över ytterligare en törn på det där ihoplappade hjärtat. Så jag går in på Tinder och snackar högt och lågt med allehanda folk. Smarta, kloka, snygga eller roliga killar. Det finns olika sätt att kvalificera in sig på min snackarlista. Gemensamt är att de alla verkar tycka att jag är galet spännande. För ja. Jag är rätt bra på att verka spännande i chattsituationer. Meningarna kommer snabbt i mitt huvud och med vindens hastighet plitar mina fingrar ner ord efter ord. Har inte en hämning i sikte när jag sitter där. Tre eller fler konversationer igång samtidigt brukar jag ha för att inte tappa i hastighet. Skriver, skriver, skriver så att kinderna hettar. Distraherar mig själv, pressar tanken långt, långt bort från det ledsna. Det ledsna som nu inte bara består av danskjävelns svek utan även av en förlorad göteborgsfantasi.
Och det går bra. Det går utmärkt bra så länge någon finns där hos mig. Så länge någon läser mina ord och ger mig sina berättelser tillbaka. Men det värsta med de där konversationerna är att de alltid har ett slut. Ett, två, tre så är jag ensam med mina tankar igen. Och då finns det ingen som kan stoppa varken danskjäveln eller göteborgaren från att riva därinne. Fan. Kunde jag inte ha fått ha åtminstone en magisk sommar med den här killen? Vi behöver inte gifta oss, men en magisk sommar? Är det för mycket begärt? Och nej, jag vill inte gå ut och ligga runt. Jag är för känslosam. Det fungerar inte för mig. Jag vill ha någon särskild. Och oturligt nog har hjärtat redan bestämt sig för en viss någon. Fan, att allt ska vara så jävla svårt jämt. Fan, fan, fan.
Jag är helt slut. Systerystrarna fyller tjugo imorgon och smygfirades redan idag på grekisk restaurang. Har ätit så mycket att jag kommer spricka när som helst. Och nu - nu väntar några timmars jobb. Japp, långt in i natten kommer jag att sitta där och slita mitt hår över siffror som inte går ihop och formuleringar som inte känns bra. Imorgon bitti kommer jag att stappla mig ur sängen vid sju och fira småglinen. Åka till jobbet och låtsas vara pigg och fräsch. Living the dream, som min kollega brukar säga. Oh yes. En jävla mardröm.
Jag sitter på vårdcentralen. Känns som att jag var här nyss. Träffade en bra läkare. Dock lite svårt att förstå vad hon sa. Men hon konstaterade att jag hade svullna halsmandlar, lite feber och vätska i örat (?). Verkade på allvar oroad över mitt allmäntillstånd. Så dålig känner jag mig ju inte? Eller så är jag van att må lite halvkasst. Den dagliga huvudvärken, det flyktiga bultandet i öronen, den irriterade svedan i halsen och det jävliga magontet och illamåendet. Jag har vant mig. Egentligen känns det mest som en lightvariant av körtelfeber. Jag hade sån där jäkla körtelfeber för två år sen och det var det värsta jag någonsin har upplevt. Och så illa är det verkligen inte. Men ändå. Det känns som att något inte riktigt stämmer. Kroppen är i obalans.
Jag ligger just nu i min soffa. Är inlindad i filtar och har knäckebrödssmulor i hela ansiktet. I morse när jag kom till jobbet tyckte min chef att jag sjuk ut. Han ville att jag skulle gå hem på momangen. Eh. Ja. Det kunde jag inte. Hade lite för mycket jobb. Men nu. Nu har jag i alla fall tagit mig hem. Det känns bra. Jag har fått någon sorts förkylning som inte verkar släppa. Den vandrar mellan öron, näsa, hals och huvud. Fram och tillbaka. Varierande förvisso, men jäkligt tradigt också att den aldrig släpper. Jäkligt tradigt. Nu ska jag försöka kurera mig. Kurera kroppen och kurera det där sargade hjärtat lite.
