Dag 108
Kategori: Allmänt
All denna ensamhet
I förrgår frågade jag den enda av mina vänner som är singel om jag skulle komma och hämta henne för att fira alla hjärtans dag. Jag har känt henne i flera år men aldrig någonsin reflekterat över vad hon gör på alla hjärtans dag. Bara suttit hemma med min egen speciella någon och varit lycklig. Det är hemskt egentligen. Hur otroligt blind man kan vara för andras ensamhet bara för att man själv är i en relation. Åtminstone när man som jag alltid har haft någon där. Aldrig behövt vara ensam.
Min vän hade redan bokat in middag med en annan vän - så klart - och jag drabbades av en sån fruktansvärt olustig känsla av att jag inte förstått det här tidigare. Ja, visst är vissa människor ensamma, men de anstränger sig för att skapa umgänge. De anstränger sig för att inte behöva sitta själva. Jag har aldrig behövt anstränga mig. Jag har blivit lat. Bekväm. Och nu helt plötsligt förväntas jag arrangera kompisdejter till höger och vänster. Kompisdejter som jag inte mäktar med men som är den enda chans jag har att slippa leva mitt liv i ensamhet.
Jag vet att ni är många därute som klarar er själva alldeles utmärkt och förmodligen tycker att jag är bortskämd och alldeles för bekväm, men på riktigt, jag vet inte hur jag ska klara det här livet. Att inte ha någon som är där. Som självklart är där oavsett humör, oavsett omständigheterna. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Alltid så oerhört ensam.
