trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Allt får stå kvar
Jag har förut inte riktigt vetat hur jag ska skriva det som nu kommer. För jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Om jag ens måste hantera det på något särskilt sätt eller om jag bara ska låta saker och ting vara som de är.

Jag fick för några dagar sen veta att jag har blivit ”upptäckt”. Det är nästan komiskt att lilla jag, en helt vanlig ointressant tjej, skriver en anonym (nåja) blogg som nu människor jag inte känner, men både vet vilka de är och dessutom kommer att omges av, har lyckats koppla till mig. Det komiska är väl egentligen inte att de listade ut det, utan mer att det skulle finnas något intresse i den informationen. Det kanske det inte finns heller, men det skakade ändå om mig rejält.

Jag blev verkligen förskräckt när jag hörde det. Absolut panikslagen faktiskt. För ni vet ju hur orolig jag har blivit när någon ger sken av att veta vem jag är. Det har på något sätt känts som att jag inte kan skriva på samma sätt då. Som att jag blottar mig på ett sätt som är svårt att hantera. Och jag blir rädd att det ska nå honom.

Paniken följdes av ett antal facebook-meddelanden från mig till en vän. En vän som först bara var en kollega och som av en slump började läsa min blogg. Jag skrev att det kändes hemskt att det jag har skrivit nu kan komma ut bland folk i min omgivning. Jag skrev att jag kanske borde plocka bort alla gamla texter. Men två sekunder senare insåg jag att det då skulle kännas som att en del av mig försvann. Och att ta bort bara vissa delar klarar jag inte. För jag vågar inte läsa bakåt. Jag är livrädd för att jag skulle trilla ner igen då.

Den här vännen skrev så fina saker till mig. Jag vet inte hur jag har lyckats omge mig med så många snälla och kloka människor. Hon skrev att hon har läst allt som står i bloggen. Sen skrev hon: ”Den är modig. Den är privat. Den är hemsk. Den är fin. Den är du. Och du är bra.”

Jag kan inte hålla med henne. Jag känner mig inte modig och jag känner mig inte ett dugg bra. Men hennes ord lyckades ändå fastna i mitt medvetande. Och även om det klokaste nog egentligen skulle vara att ta bort vissa inlägg, har jag bestämt mig för att inte göra någonting. Allt får stå kvar som jag en gång skrev det. Och texterna kan fortsätta att berätta min historia från början till slut. Allt det fula, allt det vackra, allt det privata och allt det hemska. Alltihop.