Dag 120
Kategori: Allmänt
Underbara släktingar
Nu har vi varit här i Boston i ett helt dygn (och några timmar). Ett dygn som har varit fullspäckat och tomt på samma gång. Inga planer har vi - vi gör bara det vi känner för. Och vet ni - det är fantastiskt. Helt fantastiskt. Jag absolut älskar att vara här. Jag älskar min faster. Jag älskar hennes man. Och jag älskar mina kusiner.
Vi behövde bara gå några meter igår på flygplatsen så stod en kusin där. Med världens största leende och armarna redan utsträckta för en kram. Vi kramades och sen var det bara att följa med. Följa med i kusinens härliga pladder, följa med i fasterns varma bil, följa med i den gemenskap som man omedelbart omsluts av här hos min släkt i USA.
Vi började med en biltur runt i Boston. Vi hälsade på i kusinens sorority-hus. Vi tittade på MIT och Harvard - kusinernas skolor. Vi åkte förbi tusentals restauranger och caféer som av kusinen påstods vara makalösa. Vi åt svenskt godis; djungelvrål, bilar, gott och blandat och dumle, tills vi mådde illa. Vi pratade och skrattade.
Väl hemma gick vi på rundvandring i deras gigantiska hus - med två set trappor på olika ställen i huset och tre våningar var förvirringen total. Sen var det dags att äta igen; denna gång hummus och tortillachips. Jag absolut älskar hummus och brukade förr göra sån själv både på längden och tvären. Under snacksandet beställde vi middag. Vi åt och jag kände mig så tacksam för att jag fick ryckas med i gemenskapen, tacksam för att jag kände mig så trygg.
Jag har alltid tyckt om mina kusiner. När jag var liten var min äldsta kusin, som är två och ett halvt år yngre än mig, en av mina absolut bästa vänner. Sen, när jag träffade honom, gled vi ifrån varandra. Eller antagligen var det mest jag som gled bort från henne. Fy fan för mig kan jag verkligen känna när jag tänker på det. Att jag lät mig själv försaka en sån fin vänskap. Fy för mig.
Idag är jag inte så nära mina kusiner. Inte så att vi inte är goda vänner, för det är vi, men vi är inte längre så supertighta som vi en gång var. Hörs någon gång via Facebook under året och så umgås vi någon eller några veckor på sommaren. Varken mer eller mindre har det varit. Och nu kan jag verkligen undra varför. För det är helt mitt fel att min relation med min släkt här inte är fantastisk. Helt mitt eget fel. De har bönat och bett i år att vi ska komma och besöka dem. Men jag har inte prioriterat det. Andra saker har känts viktigare på något sätt.
Från och med nu tänker jag prioritera dem. Jag vill prioritera dem. Ärligt talat tänker jag till och med att jag skulle vilja bo här. Men sen har jag också väldigt lätt att bli begeistrad över saker. Min syster kallar mig för överexalterad. Förmodligen har hon rätt. Trots det är det fint att inse att det ändå finns andra vägar att gå i livet än den jag hade slagit in på. Och kanske är det på en sån väg jag till slut kommer att hamna, en väg som är långt ifrån den jag gick med honom vid min sida. Att göra några tuffa år i konsultbranschen, köpa en fin lägenhet i stan och skaffa barn om några år känns nämligen väldigt avlägset just nu. Galet jäkla avlägset faktiskt.
