Se så duktig jag är
Kategori: Allmänt
Fan, ser ni att jag försöker? Jag fokuserar stenhårt på maten, jag lägger all min hjärnkapacitet på att grotta ner mig i recept och matlagning. Och sen försöker jag ge just de tankarna, de bra tankarna, utrymme här. Jag skriver om jeans och maträtter trots att det finns så mycket annat som egentligen vill fram. Det andra är helvetestankarna. Alltid helvetestankarna. De bultar och bankar vilt i mitt huvud. Och trots att de river i mitt inre vill jag just nu inte ens ta i dem med tång. Jag vill inte hantera. Jag vill inte acceptera. Jag vill bara stoppa huvudet i sanden i väntan på något bättre.
Jag försöker intala mig att det är bra att tänka på annat, att det är bra att fly. I alla fall temporärt. För jag vill inte älta mer. Jag vill inte ha honom i mitt huvud mer. Men på riktigt, det känns nästan fånigt det jag håller på med nu. Fånigt och falskt. För jag vill inte laga mat. Jag vet inte ens om jag vill äta mat. Men jag gör det ändå. Jag gör det och jag ler. Jag skriver ner receptet här på bloggen nästan maniskt. Se så duktig jag är som tänker så intensivt på dressingar. Se så duktig jag är som äter och känner smak i munnen.
Fan, jag är inte duktig. Jag lagar mat för att få tiden att gå fortare och för att göra familjen glad, jag äter för att kväva ångest, tårar och sorg. Ja, det smakar gott ibland, men samtidigt känns det så värdelöst. Värdelöst att äta när han inte är här. Värdelöst att laga mat som han inte får smaka. Helt värdelöst. Vad är det för jäkla fel på mig som inte lyckas släppa denna människa ens för en minut? Vad är det på riktigt för fel på mig?
