trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 272

Kategori: Allmänt

Inbillad heting
Jag åkte hem från landet halv sex imorse med syster och pappa som skulle jobba. Sen dess har jag städat min lägenhet. Konstant. Är nu dyngsvettig. När jag stod där och fejade som bäst kände jag hur det började rinna mellan brösten. I någon störd tankegång fick jag för mig att jag nog ändå såg rätt het ut där jag stod i bara bh och minikorta träningsshorts. Sagt och gjort, jag knallar fram till spegeln i hopp om att spegelbilden som möter mig ska bumpa upp mitt signande humör några snäpp. Alltså. Hahahaha. Jag är helt uppenbart inte en sån person som ser sexig ut vid ansträngning. Jag var absolut illröd i hela ansiktet. Håret hängde i testar ur knuten jag så noga satt upp innan. Jag hade lyckats få någon svart smuts på ena kinden och armen. Brösten hade mer än smugit sig ur bh:n (var halvt ute och inte på ett sexigt sätt). Dessutom hängde minishortsen ner på sniskan och visade större delen av mina småblommiga mormorstrosor. Seriöst såg det så roligt ut att jag började gapflabba. Och särskilt med tanke på att jag på riktigt fått en känsla av att: ja, jag ser nog rätt het ut nu. Hahaha. Jaja, det är bra. Att jag ändå kan känna mig het trots att verkligheten ser annorlunda ut. För den där känslan, den kan man komma långt på, inte sant?

Kommentarer

  • S säger:

    Alltså. Fan vad skön du är. Önskar lite (på ett inte alls creapy sätt) att jag kände dig.

    2014-07-28 | 13:59:46
  • Ehlin säger:

    Tack för ett roligt fniss-inlägg!! ;) ;) Tycker om dig!

    2014-07-28 | 21:34:40
  • maja säger:

    HAHA, tror vi alla har varit där nån gång :) Tack för att du delade med dig :D

    2014-07-29 | 09:00:33
  • Anonym säger:

    Hej! Jag har tittat in på din blogg ända sen start och är väldigt glad över hur du mår nu, jämfört med tidigare. När du och din kille splittade berättade jag hela historien för min, och tyckte det var väldigt hemskt, att han aldrig fick göra något så kallhjärtat mot mig. Nu har han lämnat mig, inte på samma sätt, men lika okänsligt och vidrigt. Nu är jag inte lika nere i mörkret som du (hoppas jag, chocken kanske inte har lagt sig än?). Men jag är väldigt fientlig mor honom och intalar mig själv att att det är his loss. Jag är den som alltid funnits där för honom, i fem år, hans familj finns inte ens i sverige. Finns absolut inget mer jag kan göra för den mannen. Ändå vmfick jag kniven i ryggen. Skitsamma. Vad var de avgörande sakerna som fick dig att se ljuset i livet igen, vad gav dig hopp? Hur fann du styrkan i att vara ensam? Vad fick dig att sluta tänka på honom? Det känns som om du gick från sorgsen väldigt länge, till att göra en 180 och plötsligt bli väldigt glad. Jag vill inte bli ledsen. Jag vill bara behålla den här styrkan och klara mig från att älta hans svek,

    2014-07-29 | 15:48:53
  • Elin säger:

    Åh, måste bara säga hur skön du verkar, och tack för en härlig och uppfriskande blogg! Lättsamma som tunga inlägg så det känns det alltid som någon slags trygghet att läsa här, för du känns så äkta. Lycka till med allt! :)

    2014-07-29 | 20:15:57

Kommentera inlägget här: