trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En åtta månader lång resa

Vad har hänt, vad har jag gjort, hur har jag kommit hit? Hur har jag kommit till en plats där saker och ting börjar kännas okej igen? Hur har jag gått från den sköra skakande människa i fosterställning på golvet till att nu vandra hem från tåget med ett leende på läpparna?

Först och främst grät jag. Helvete vad jag grät. Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg hur varenda inlägg skar i bröstet, hur varenda inlägg andades sömnlösa tårfyllda nätter? Kommer ni ihåg hur många gånger jag beskrev tårar rinnandes nerför mina kinder? Oj, vad jag grät. Många gånger varje dag, tyst och stillsamt, häftigt och hulkandes.

Jag ältade. Jag ältade varenda liten detalj sönder och samman, vände och vred på precis varenda omständighet och berättade för er om och om igen hur ont det gjorde, hur hans svek hade tett sig och sett ut. Jag ältade mina egna val, min egen roll och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Jag upprepade hans handlingar, hans ord och hans beteende tusentals gånger. Om och om igen trots att ingenting blev klarare, trots att inte en enda tanke någonsin ledde till något konstruktivt.

Jag lät mig själv tappa det fullständigt. Jag släppte alla barriärer och fullkomligen bröt samman. Ja, jag ska erkänna att jag vid tillfällen försökte hålla mig upprätt, försökte hålla skenet uppe, men sanningen är att nästan varje dag bröt jag fullständigt sönder och samman. Grät trots att andra såg, tittade tomt framför mig trots att någon försökte prata med mig.

Jag sökte hjälp. All sorts hjälp. Jag förstod inte hur den skulle hjälpa mig, men jag var desperat. Jag gick till läkare, psykolog och sjukgymnast via jobbförsäkringen. Jag sökte akut hjälp på psykiatrimottagning - vid ett flertal tillfällen. Jag fick till slut remiss till en vanlig psykiatrimottagning där jag nu pratar med en psykolog en gång i veckan. Jag började efter fyra månaders nattsvarta plågor äta antidepressiva. Det var ett beslut jag absolut inte någonsin ville ta, men sanningen är att det inte ens fanns ett val den där dagen några dagar efter nyår när jag började. Jag hade slagit i botten så hårt man kunde, utan att det längre kunde klassas som en temporär kris.

Jag försökte äta. Ja, jag tappade mycket i vikt, men jag försökte hela tiden äta. Min mamma gav mig potatisbullar som jag åt med lingonsylt. Det blev min mat. Det och fil med müsli. Potatisbullar och fil blev en trygghet, det kunde jag äta. Det kunde jag äta trots ångestillamåendet.

Jag sökte tröst hos alla som var villiga att ge den. Jag klamrade mig fast vid mina systrar och mina föräldrar. Jag hängde upp livet på att min faster i Kanada skulle ringa. Jag drog en lättnadens suck när min ingifta faster här i Sverige ringde eller när min morbror eller danskjävelns mamma hörde av sig. Så många människor i min omgivning som förut bara hade varit trevliga personer som det var roligt att träffa ibland, blev mina livlinor. Och de lät mig älta. De sa att de aldrig skulle sluta lyssna, att allt bara skulle ut tills jag inte längre hade något behov av att prata om det mer.

Jag försökte finna distraktion som inte var jobbig och plågsam. Jag tittade på helt nya tv-serier, blev helt tagen av Cityakuten som jag aldrig har tittat på förut. Jag låg tätt intill mina systrar och tittade på olika intetsägande komedier.

Jag skrev. Jag skrev och skrev och skrev. Mycket mer än det som hamnade i bloggen. Om en tanke kom satte jag fort ner den på ett papper så att den inte skulle tillåtas ligga kvar och riva sönder mig. Jag skrev sms till vänner, jag skrev långa haranger i en dagbok, jag skrev saker på små post-its. Jag skrev till er här.

Jag tvingade mig att göra små, små, små saker ibland. Följa med och handla mat. Följa med till ett shoppingcentrum. Träffa en vän för fika. Gå med ut med hunden. Duschade och plåstrade om mig själv. Allt det där tog emot något så fruktansvärt, men då och då gjorde jag det och långsamt blev det mer och mer uthärdligt.

Jag satsade på mig själv. Jag gick och klippte mig. Jag köpte kläder på nätet. Jag köpte hudvård och smink. Jag lät mig själv gå fullständigt upp i hur jag skulle kunna se bättre ut.

Jag sökte aktivt nya bekantskaper. Träffade människor som hört av sig via bloggen. Pratade med dem per sms i oändlighet. Jag mailade med fullkomliga främlingar som fortfarande orkade lyssna. Jag tog allt stöd jag kunde hitta och fullkomligt vältrade mig i folks kärlek och omtanke.

Jag började träffa killar. Ja, det är så otroligt ytligt och det känns egentligen hemskt att det skulle ha något med det hela att göra, men sanningen är att killarna har utgjort de där sista procenten som har tagit mig från helt okej till att istället oftast vara glad.

Ja, mina fina vänner därute, så har jag gjort. Så har jag gjort de här åtta månaderna som det nu har gått sen jorden rämnade under mina fötter. Som ni ser har det mesta gått ut på att uthärda och göra det som underlättar för stunden. Men ändå. Det har varit en väg som hur orimligt det än kändes då har lett mig till något bra. Inte till något fantastiskt, himlastormande, underbart ställe där hela livet känns perfekt, men till ett ställe där jag faktiskt orkar och vill leva. Ett ställe där jag faktiskt ändå drömmer om en annan framtid än den jag förut hade målat upp.

Nej, jag tror inte att allt är bra nu. Varje gång jag är hos psykologen gråter jag floder och i ensamma stunder kommer ofta den där skärande saknaden över mig. Men vet ni, det känns faktiskt hanterbart. Det känns faktiskt som att jag kan leva med det. Det känns faktiskt som att jag till och med kan vara riktigt glad och lycklig. Och det, det känns helt otroligt jävla fantastiskt.