trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Bjöd in ena systern min på tacos. Hon har gjort en massa undersökningar på sjukhuset idag och jag tänkte att hon kanske behövde muntras upp. Ett, tu, tre så råkade hela familjen bli inbjuden. Härligt! Nu är jag på väg hem och sitter och funderar på hur jag ska utsträcka maten jag har till fler än dubbelt så många jag hade tänkt den till. Som tur är jag något av en expert på just det. Att leta fram bra grejer ur kylskåp och skafferi, det är nästan en av mina supertalanger faktiskt. Dessutom blir det tacos vilket ju nästan ger obegränsat med spelutrymme... Fantasitacos deluxe coming up!

Grubblande

Jag är tung i sinnet idag. Jag vet inte varför. Jag vet inte ens om det beror på något särskilt. Kanske är det allt och ingenting som gör mig deppig. Kanske är det jobbet och bristen på arbetsuppgifter och delaktighet. Kanske är det all oro jag känner kring R och mig. Kanske är det det faktum att det spänner och svider därnere. Ja, därnere där jag förut har beskrivit fruktansvärda smärtor vid samlag. Där gör det ont igen. En liten, liten smärta som gör mig illamående av oro.

Jag skiner inte längre. I somras gick jag runt och outshinade självaste solen. Nu är det en blek figur som tittar tillbaka på mig i spegeln. Blek i hyn, röda fläckar på kinderna och hår som tappat all livslust. Ni kanske tror att jag överdriver - igår var jag ju så glad och lycklig?! Ja, jag är glad och lycklig. För det mesta. Men kroppen är inte riktigt med på jobb, stress, oro, höst och kyla. Det är ett som är helt säkert. Den trivdes bättre i sol, värme, lediga dagar och förälskelse.

Nehej. Nu ska jag hem och kurera mina ömmande halsmandlar, städa upp i min stökiga lägenhet och samtidigt förhoppningsvis få lite ordning på det värsta grubblandet. Grubblandet som förvisso ger mig både perspektiv och värdefulla insikter men också en hel massa nervöst nagelbitande och tyngande oro. Lite lagom grubblande vore bra. Men inte så mycket mer. Lite lagom bara.

Sötnötter, en hamburgare från himmelen, en övervacker vän och en trippelfaldig lyckost

Älskade sötnötter! Yes. Ni hörde rätt. Sötnöt blir man i min bok om man är extra fin och bra. Som ni är. Ni som tittar in här var och varannan dag trots bristande uppdatering och ytliga inlägg.

Jag har nyss ätit den godaste hamburgaren någonsin . I heeela livet alltså. På Griffin's Steakhouse i Stockholm. Helskotta. Den var seriöst så dundergod att jag nästan dog. Och pommes fritesen, ja, det var som att komma till himmelen. Jesus, va gott allt var. Tips, tips, tips. Hamburgaren åt jag med en av mina allra roligaste och galnaste vänner. Hon är allt och mer därtill. Skrattar högt och äter och dricker som en grabb. Snygg som satan är hon också och varje gång vi träffas blir jag helt däckad. Gah, vilken vacker kvinna. Om hon bara kunde gnugga av sig lite av sin lyster på mig skulle jag vara världens gladaste. Boom alltså.

Hela kvällen har vi suttit där och mofflat hamburgare. Mofflat hamburgare och pratat. Lite artighetsutbyten (som det alltid blir när man inte har setts på ett tag) och en massa tokigheter. Hon är en av få som jag känner mig bekväm med att berätta precis allt för. Hon dömer inte. Inte alls. Mina andra vänner dömer såklart inte heller, men det är ändå så att jag med vissa ibland kan känna både förfäran, förvåning eller till och med misstyckande dolt bakom deras vänliga ord. Även om de aldrig skulle säga något. Men den här vännen, hon dömer inte för att hon på riktigt inte tycker att det jag berättar är konstigt. Inte alls konstigt faktiskt.

Jag berättar uppspelt om min vita "mokajäng" hemma som både pulserar, vibrerar och kommer åt på de mest oväntade ställen. Eftersom min farmor inte för sitt liv kan sluta läsa min blogg får ni själva lista ut vad det kan vara för något... Just det. Precis det ja. Jag berättar med röda kinder om mina andra... hmm... inköp. Inköp som anländer i bruna kartonger på posten med mystiska, intetsägande avsändare. Det finns mycket roligt att inhandla därute på nätet hörni. Mycket roligt som man kan fnissa åt med tjejkompisarna. Mycket roligt som man kan använda både själv och med någon särskild...

Vi skrattar och fnittrar men ibland blir vi allvarliga och pratar om hennes relation. Om hennes relation och om hennes funderingar och tvivel. Vi pratar om mina rädslor och tankar avseende R. Hon förstår. Hon förstår på riktigt. Kanske för att hon har upplevt så mycket. Kanske för att det känns som att hon har hunnit leva tio liv samtidigt som jag levde mitt enda. Hon är bra. Hon är verkligt bra.

Nu är jag precis i färd med att hoppa in i duschen. Hoppa in i duschen, hoppa ner i sängen och vänta på R. Ja, jag är en riktig jäkla lyckost. Jag vet det. Och jag är så löjligt tacksam för att just jag får känna mig som en lyckost. Lyckost. Lyckost. Lyckost. Ja, det är jag det.

I förrgår firade jag och R en månad tillsammans. Jag var kalassjuk. Eller nä. Inte kalassjuk. Men tillräckligt för att inte tycka att livet var speciellt roligt. Vaknade med världshistoriens jävligaste halsont och kved. R gjorde te och så hade vi tefest i sängen. Det finns sämre sätt att vakna på hörni. Efter dusch och lite mer kvidande tog vi varandra i hand och spatserade till jobbet. Det är en av mina favoritstunder på hela dagen. Att få gå bredvid R och prata om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi traskar till och från tunnelbanan. Jag absolut älskar det.

 

Kvällen spenderade vi sen hemma i min soffa. Först drog R in mig på mataffären för att handla alla möjliga goda saker. Han är inte riktigt så i vanliga fall. Det är mer jag som är så. Går och plockar på mig godsaker och njuter i mataffären. Men det var som att han hade anammat hela mitt synsätt kring det här med att mathandlingsfrossa. Vi köpte pizzadeg, nutella, tunnbröd, chips, godis och en hel del annat oklart.

 

Väl hemma beordrade R ner mig i soffan med täcke upp till halsen och kom sen med superduperlyxig varm choklad och en macka. Lyxen alltså. Lyxen. Kände mig som en superstar. Den varma chokladen innehöll både marschmallows, grädde och Dooleys, och det fanns inte på kartan att jag inte skulle smaka. Men alltså. En confession. Jag mår allt som oftast otroligt illa av varm choklad. Alltså megailla. Så märklig sak. Nästan som en allergi är det. Det är alltså inte mjölken jag inte tål, utan just varm choklad. I vart fall var de tankarna långt borta och glad i hågen hällde jag i mig samtidigt som jag pratade i telefon med en himlans bra vän. Det tog tjugo minuter sen låg jag i ursinniga kramper på toalettgolvet och kved. Det var vidrigt. Eller. Jag skrattar såklart nu. För på riktigt - hur kan man vara så förbaskat dum att man häller i sig något som man vet att man inte tål? Så jäkla oklart. I vart fall. Det gjorde jag. Och så fick jag andas toalettmattelukt i en timme. Hurra.

 

Eh, det blev inte ett toppenfirande. Men men. Sånt är livet.

 

Dagen efter denna lilla fadäs, det villl säga igår, inföll ett annat litet jubileum. Just det. Ettårsjubileumet av danskjävelns superdumpning. Han gjorde det på natten så tekniskt sett var det kanske den 6:e september, men det känns som en petitess i sammanhanget. Dumpad blev jag någon av de datumen förra året. Ett år har gått och danskjäveln känns så betydelselös att det nästan känns löjligt. Klart att jag är förbannad ibland. Det fick ni ju se prov på häromveckan när jag hetsade över hans facebook. Men alltså. På det stora hela är jag så över denna människa och allt sattyg han har ställt till med. Far och brinn vill jag säga åt honom. Huvaligen för den där polisuslingen.

 

Så. Nu släpper vi honom. Det är nämligen något annat jag vill berätta för er om igår. Efter jobbet mötte jag upp R, och så gick vi in på närmsta blomaffär och köpte en oklar chiliblomma. Hand i hand tog vi oss sen mot mina föräldrars hus, tillika mitt barndomshem. Vi åkte bil med mina systrar och de andra förfasades över min bilkörning och menade på att jag var på väg att krocka flera gånger (givetvis inte alls sant). Vi kom fram och inne i hallen stod mamma (som R inte hade träffat förut) i någon sorts hälsningspose. Snygg som satan var hon, min lilla mamma, i lång svart klänning och stora coola silversmycken (inköpta i Ullared och på Ur och Penn - jäkla fyndshoppare). Hon var så peppig. Oklart peppig. Bra, bra var det.

 

Vad mer? Hmm. Jo, min pappa kom såklart hem efter ett tag (som R inte heller hade träffat). Pappa är mitt i en av sina bantningsperioder nu och sannolikheten för konstigt beteende ökar därmed drastiskt. En hel del grejer benämner han til exempel som "döden" samtidigt som han hetsäter äpplen. Eh, ja. Min pappa är knasig. På ett bra sätt. På ett väldigt bra sätt. Pappa snackade och var så rolig. Jag var stolt över honom. Jag var stolt över båda mina föräldrar. Min mamma strålade och pappa briljerade. Bra föräldrar. Himla bra föräldrar.

 

Min farmor och farfar, morbror, kusin och småsystrar var såklart också fantastiska hela kvällen och ja, det finns inte så mycket mer att säga än att jag har en kick-assfamilj. Absolut kick-ass.

Jag har precis tränat! Bra gjort S. Men alltså. Detta med gym i Stockholms innerstad. Alla är så snygga? Och ja, jag har såklart gymkort på ett sånt där snofsgym (enbart för att det ligger nära mitt jobb), men alltså - folk är verkligen superdupersnygga? Inte lagom normalt snygga utan typ tokheta. Killar och tjejer, gubbar och gummor - oavsett ålder är de fräscha som satan. Såg mig själv i spegeln och insåg att jag verkligen måste räta på ryggen. Höja blicken. Jag ser ut som en säck potatis i jämförelse med de där fräschingarna. Nehej, det måste det bli ändring på. Omedelbums.

Livet är bra. Livet är toppenbra. Jag har fått fast tjänst och dessutom en liten oväntad löneförhöjning. Jag har en fantastisk pojkvän. Alltså megasuperduperunderbar. Larvigt, löjligt, knasigt bra. Jag har en lägenhet som har potential att bli vrålläcker. Jag har en familj som jag tycker så mycket om att jag nästan går sönder. Solen tokskiner och ur mina högtalare dunkar peppig musik på franska. Ja, livet är bra.

 

Officiellt har allt ordnat upp sig nu. Precis allt som förra året gick åt helvete har fixat sig. Jag sitter med datorn i knäet på samma matta där min värld för ett år sen kollapsade. Kollapsade för att aldrig någonsin bli densamma igen. Nej, det är inte samma värld. Det är inte samma liv. Det är något bättre. Det är en mer medveten, öppnare, gladare, starkare, klokare, mer erfaren och lyckligare S som sitter här idag. Smattrar på samma dator, sitter i skräddarställning på samma matta i samma lägenhet, men med en helt ny styrka, en helt ny livslust och ett helt nytt sätt att se på livet.

 

Den här bloggen började ju i oktober förra året. Dagen efter min födelsedag. Då hade det redan gått nästan två månader sen allt hände. Det var den 5:e september förra året som han lämnade mig. På fredag har det alltså gått exakt ett år. På torsdag, den 4:e september, firar jag och R en månad tillsammans. En månad av pirr, värme, kramar, kyssar, hoppsasteg, fallskärmshopp, drinkdrickande och soffmys. En månad av ren och skär lycka.

 

Jag vill inte hämnas. Jag vill inte bry mig. Jag vill fokusera på mig själv. På mig själv, på min familj, på R, på mina vänner, på mitt jobb och på er. Inget annat. Men det är klart, ser jag danskjäveln på stan finns det ju en risk att jag med högt huvud marscherar fram till honom och säger honom ett sanningens ord eller två. Så kan det bli. Men oavsett, oavsett så är jag lycklig idag. Jag är lycklig och så himla tacksam för allt det här året har gett mig. Jag har lärt mig viktiga saker om både mig själv och om andra. Jag har upptäckt sidor av mig själv som på riktigt inte hade en aning om fanns. Jag har utvecklat ett jävlaranamma som jag vet kommer kunna bära mig genom en massa framtida bumpar och fallgropar. För ja, de vet jag finns där. De finns där och de kommer defintivit fälla krokben för mig mer än en gång. 

 

Det har varit ett helvetiskt år. Ett helvetiskt jävla skitår på många sätt. Ja, idag är jag tacksam. Idag, ett år senare, är jag tacksam för det som hände, men trots min enorma tacksamhet idag, skulle jag aldrig någonsin välja att gå igenom det igen. Så vidrigt var det. Det spelar ingen roll hur fantastiskt jag än mår idag och hur underbart livet har blivit, jag skulle aldrig någonsin vilja utsätta mig för de känslor jag har känt det här året igen. Det är inte ett öde jag önskar ens min värsta fiende. Trots det, är det ett öde som många, många fler än jag har gått igenom, går igenom och kommer att gå igenom. Till er som kämpar just nu vill jag bara säga: Det blir bättre. Det blir faktiskt det. Och helt plöstligt en dag, när ni minst anar det, så känns det inte bara bättre, utan det känns faktiskt hundra procent BRA.

Var alldeles nyss inne på hans, hans pappas, hans systers och såklart hennes Facebook. Fråga mig inte varför. Fråga mig fan inte vad jag har där att göra. För svaret är "ingenting". Jag har absolut ingenting där att göra. Vad de gör tillsammans rör mig inte längre. Det rör mig inte i ryggen. Jag vill absolut aldrig ha någonting med honom att göra igen. Ändå så hugger det i magen. Hugger av irritation. Hugger av hämndbegär. Hugger av vild ilska. Han lever fortfarande med henne. Bor i den lägenhet dit han flyttade den där dagen för snart ett år sen. Dit han tog hälften av våra saker. Hon lägger upp bilder på Facebook som hans pappa kommenterar på sitt vanliga sliskiga, lite obehagliga sätt. Hennes mamma skriver grattis när han fyller år. Alltså. Jag tror inte att jag bryr mig egentligen. Eller. Jag bryr mig på så sätt att hans obryddhet och förmåga att ha klarat sig ur det här utan minsta skråma orsakar extrem ilska hos mig. Jag har inte riktigt varit arg förut som ni vet. Bara i korta stunder. Men nu. Nu känner jag hur jag vill slå, sparka, klösa, riva och vara riktigt jävla förbannad på den där jävla människan. Fan, jag vill berätta för varenda människa han känner vilket svin han en gång var. Fan, jag vill ringa upp honom och skrika i hans öra tills han blir alldeles snurrig. Idioti är vad det är. Idioti är vad jag ägnar mig åt just nu. Jävla idioti.

Inget särskilt

Många långa timmar på jobbet igår. Längtande och trånande efter den där R. Så var känslan ända fram till lunch. Sen blev jag överhypad. Skulle ta en lunchpromenad. Gick till godisaffären. Åt godis. Försökte bjuda bort det. Åt lite till. Försökte desperat pracka på min omgivning det. Åt ännu mer. Godiset tog sedermera slut och jag fick iväg mina sista mail.

Gjorde en jäkla jätteinsats de sista 17 minuterna när min chef från ingenstans ville ha leverans direkt istället för morgonen efter vilket var det tidigare beskedet. Bra S. Bra, bra.

Idag har jag haft mindre att göra. Lite småsaker, men inget akut. Fixat med present till en kollega som ska åka till Frankrike. Nu sitter jag på AW med en massa människor och har det fint. Ska snart ramla hem och sova. Behöver det. Hoppas att ni har en fin torsdag bästa ni.

Skit och missförstånd

Jag har haft en jävla skitdag på jobbet idag. Eller. Nej. Det är inte sant. Jag har träffat många härliga kollegor och skrattat mycket. Men. Jag har också fått ett jävla skitbesked. Ett skitbesked som förvisso inte är definitivt men som ändå känns helt jävla för jävligt. Jag sitter i en sån där rävsax där jag återigen inser att jag har varit godtrogen, kämpat, slitit och gett mitt allt utan att få ett skit tillbaka. Fan vad arg jag är.

Så. Efter jobbet träffar jag R. Kanske den enda som hade ens en chans att ljusa upp denna djävulskap. Och ja. Han ljusar upp. Han ljusar upp det mesta och gör att det onda, plågsamma, irriterande, skrämmande och jobbiga trycks långt bort. Han är magisk.

I vart fall. Jag tar mig hem. Springer genom regnet och blir dyngsur. Har en fin kväll med R och livet känns ändå helt okej. Så går jag in på bloggen. Tänker mig skriva några rader denna trehundrade dag. Tänker mig skriva några rader om att även om saker och ting går åt helvete - jobb, ekonomi, hälsa, sjukdomar och annat sattyg - så finns det så mycket annat i livet som gör det värt det. Annat som gör det värt att kliva upp varje morgon och möta dagen. För mig är det, och har alltid varit, människorna i mitt liv som gör det värt det. Människorna som utgör min familj, min släkt, mina vänner och mina kollegor. Det är dem som får mig att skratta, det är dem som får mig att vilja leva.

Men så. Vad ser jag i den där himla kommentarslistan? Jo, flera utläggningar kring hur bedrövligt det är att jag tror att alla vill ha en man, att alla vill träffa någon och hur jag minsann inte ska komma och berätta hur man bäst dejtar bara för att jag har träffat någon. Men alltså. HALLÅ?! Hur kan ni tolka det där inlägget så? Jag ber om ursäkt för att mina ord ens är i närheten av att kunna uppfattas så som ni skriver, det gör jag verkligen, men på riktigt - varför i hela världen skulle jag tycka så?

Jag vet inte varför jag inte lyckades förmedla det förut, i våras, men jag lovar er att jag aldrig hade velat eller vågat börja dejta om jag inte på riktigt hade känt en förändring. En förändring i mig själv. En förändring där jag kände mig glad helt på egen hand och faktiskt på riktigt började finna min egen ursinniga styrka som ditintills hade gömt sig långt inne i bröstet.

Klart som korvspad att en partner inte är vägen till lycka. Klart som korvspad att ett brustet hjärta inte läks av att kasta sig ut och försöka träffa någon ny. Klart som korvspad att inte alla vill träffa någon utan är helt och fullt kalaslyckliga i sitt eget sällskap. Jag var på god väg dit. På god väg. Men så. Av en slump och inte alls med meningen ramlade jag in i R. Jag letade inte, jag saknade inte en pojkvän. Men helt plötsligt stod han där. Vi skulle ta en drink och om jag ska vara helt ärlig hade vi tänkt oss LIGGA. Ja, ni läste rätt. Vi hade tänkt ligga och inte så mycket mer. Kåt som en brunstig ko snurrade jag upp R på Tinder och hastigt och lustigt bestämde vi oss för att ses. Att jag skulle falla pladask var inget mål. Det var ju till och med något jag på riktigt inte ville, något jag försökte undvika in i det sista.

Allt jag ville med mitt förra inlägg var att ge lite skojiga tips på hur man kan tänka OM man har lust att chatta och kanske träffa lite nya mänskor. För ni anar inte hur många som har frågat mig just det. Tio personer bara på picknicken frågade och därtill kan läggas många frågor både på blogg och mail. Det jag har skrivit är inget facit. Det är inga pekpinnar. Det är bara lite skojiga tips på hur man kan tänka om man känner att man har kört fast och inte riktigt vet hur man ska göra. Jag är ledsen om ni inte uppfattade det så. Det är jag verkligen.

Så. Nu var i alla fall den frustrationen ute. Skönt. Himla skönt. Nu ska jag bara överleva morgondagens stålbad. Åh, dagens händelser bådar inte gott för i morgon kan jag säga. Inte ett dugg jävla gott. Jaja. Vi får se vad som händer. Kanske sadlar jag om och blir dejtingcoach istället...? ;)

R. Jag har varit utan honom i nästan fem dagar nu. Det är rätt lång tid när man är nykär. Så. Hur var det då? Har jag gått sönder av saknad? Svar: Nej! Jag har faktiskt bara känt glädje över den där saknaden. Det har känts som en sund saknad, en längtan efter något jag vet kommer att komma men som för den sakens skull inte måste sabba nuet. Hörni. Det är ju helt fantastiskt! Helt jävla underbart. Jag saknar men bara en sån där mysig saknad. Jag har aldrig upplevt det förut. Förut var saknaden inte hälsosam. Det kändes som att det saknades mig något när jag var ute och flängde på egen hand. Nu känner jag mig hel trots att jag kramar en kudde på kvällen och inte en varm grabb. Jag behöver inte R för att känna mig hel och må bra. Men jag vill gärna ha honom i mitt liv ändå. Jag vill ha honom nära för att allt blir så mycket bättre då. Ja, så är det verkligen. Åh, det känns bra ska ni veta. Riktigt, riktigt kalasbra.

Jag minns knappt vad jag har berättat om R längre. Kanske är ni inte lika intresserade av att höra om denna snubbe som jag tänker mig att ni är, men här kommer det ändå. R är 27 bast och mediadude. Han kör en slackerstil men erkänner sig ändå vara fåfäng. Har på sig tubsockor och flänger med ett stort svart paraply. Rockar slitna t-shirts och jeans alternativt krispiga skjortor och färgglada chinos. Är alltid försjunken i nyhetsuppdateringar på mobilen alternativt en tjock jäkla svårbegriplig tegelstensbok. Dricker öl till frukost om han får (nåja, lunch då) och snusar i tid och otid (vitt tranbärssnus - oh yes, det är den icke-snusande partens våta dröm i fråga om snusval).

Han är lång och lite gänglig med begynnande muskler. Hans hår är alltid sängkammarrufsigt och skägget vältrimmat och mjukt. Hans ögonfransar sträcker sig till himlen och när man möter hans blick blir man insugen som om det inte fanns någon botten. Han pratar eftertänksamt och med mjuk röst. Lyssnar noga på vad man säger och ställer frågor. Han har världens mjukaste händer som man helst inte får ge honom komplimanger för. Hans lukt skulle enkelt kunna säljas på flaska - ja, mina vänner har fått lukta på en använd t-shirt och gjort vad jag faktiskt tror är en hyfsat objektiv bedömning - det är en bra doft. Det är en fräsch, mjuk, manlig och behaglig doft. Ja, jag är beroende.

När vi ses böjer han ner huvudet och tittar liksom lite under lugg på mig. Ler. Ler med hela jäkla ansiktet och omfamnar mig hårt och länge. När vi går bredvid varandra letar sig hans hand till min tills våra fingrar är tätt omslutna. Ibland drar han mig intill sig och går med armen runt mig trots att vi båda hamnar i en stapplande position. Ofta, ofta stannar vi på gatan bara för att kyssas. Stannar upp och precis allt fokus är på oss. Det är som att allt bleknar runt omkring och inget annat än smaken av hans läppar och tunga har betydelse. Hans blick borrar sig in i min och jag tappar allt fotfäste. Tappar all sans och uppfylls av sprängfulla kullerbyttakänslor som får det att gå varma, pirriga vågor genom hela kroppen på mig. Förälskelsen är djup och intensiv, det är inget snack om saken.

Vi slötittar ofta på tv i soffan med en himlans massa avbrott av diverse funderingar från någon av oss. Vi har båda en associationsförmåga som är både galen och ostoppbar. Våra samtal är på riktigt knasiga. Knasiga, djupa, skojiga, allvarliga, lättsamma och alldeles underbara. Vi lagar mat och kladdar grädde på varandra (ja, tänk er detta på bästa filmmanér så har ni rätt känsla...). Vi kastar oss som pingviner i sängen och snyter oss som elefanter i omgångar. Ja, alltså angående dessa elefantsnytningarna kan jag ju berätta att det var min lillasysters första uttalande om R. Hon hängde med oss en lördag för någon vecka sen och när R går in i köket och snyter sig så att taket närapå flyger av säger lillasystern glatt: "Men Gud, han snyter sig ju exakt som dig! Har du hittat den enda snubbe som snyter sig som en elefant precis som du gör?!" Jepp, det har jag.

What else? Ja just det. I måndags, det vill säga kvällen innan jag åkte till Rom, tog vi en promenad till min farmor och farfar för att hämta en resväska. Jag tänker i förbifarten att de säkert är på landet men när vi närmar oss ser jag att de såklart är hemma. Yes, en liten introduktion så här en stressad måndagskväll. Idealt. Vi knackar på och farmor möter oss med ett: Men ååååååh, hej R! Mer uppspeld och gladare farmor får man leta efter. Jag springer upp för att hämta väskan och lämnar R helt i händerna på farmor, helt förvissad om att hon kommer överösa honom med fotografier, tavlor, artiklar och annat vackert. När jag kommer ner igen, med farfar i hälarna, ser jag farmor i sitt esse och R i bästa svärmsdrömsmode. Eller ja, alltså, han är typ så för det mesta. I hans fall är det ta mig tusan mer ett normalläge att vara sådär svärmorsdrömmig. Själv måste jag på riktigt svälja både svordomar och retsamma gliringar för att vara svärmorsredo.

Farmor och farfar liksom R beter sig exemplariskt. Den enda som inte sköter sig är jag själv. Farmor är härligt pratig och skrattande och farfar underbart intresserad och glad. R är artig och engagerad på ett sätt som jag vet att farmor och farfar gillar. Hurra!! Succé. Jag och R tar väskan under armen och spatserar hemåt. Det tar inte lång tid förrän R utbrister: "De är ju underbara! Fantastiska och galet härliga!" Jo ja, jag vet, de är det, min lilla farmor och farfar. Det är ju därför jag älskar dem så mycket. Haha. Han var verkligen blown away av dem. Bra bra. Bra att ha en mysig släkt. Helt klart bra.

Nu. Nu mina vänner ska jag åka hem och träffa den där grabben. Gudars va bra. Jag känner mig så löjligt lyckligt lottad just nu. Löjligt lycklig lottad som får ha det så här bra.

Sitter i hotellets foajé. En hel massa människor - kollegor - sitter ute på terassen och pratar i klungor. Jag gick ut bland dem. Kände mig som en hare bland vargar. Såklart var det absolut ingen mer än jag själv som uppfattade det så, men ändå. Känslan är ändå alltid där. Snart är det mat. Sitta runt ett bord. Prata med människor som mer eller mindre måste prata just med dig för att du råkar sitta där. Bra, bra. Det är lättare så. Fan, va jag är knäpp. Asknäpp ju. Typ helt kocko. Borde inte släppas ut-knäpp. Ja, gudars, vad ska det bli av mig och mina hjärnspöken..? 

Helt okej

Andra dagen i Rom nu. Sov himlans gott. Åt okej hotellfrukost och god lunch. Badade i poolen och låg och snicksnackade med en kollega i solen. Ska nu lyssna på lite föredrag. Man kan ha det sämre. Man kan definitivt ha det sämre. Det enda som bekymrar mig något är den lite brännande känslan jag har som påminner obehagligt mycket om urinvägsinfektion. Huvaligen ett sånt sattyg. Ber till någon högre makt att det stannar precis här. Vid en lite brännande känsla. En fullfjädrad urinvägsinfektion skulle kännas som en mindre dödsstöt. Och det har jag inte psyke till att klara just nu. Inte ens i närheten.

I övrigt då? Vad händer och fötter i huvudet med de där oroskänslorna? Jo, men det känns okej. Tusen biljoner gånger bättre än vad jag hade föreställt mig. Jag känner ju lite folk här, jag gör faktiskt det. Och folket jag känner är himla bra ju. Trevliga, snälla och roliga. Oron kommer ibland när jag inte vet vart folk tar vägen. När jag får känslan av att vara ensam. Men de är inte så jobbigt som jag trodde ändå. Det är faktiskt inte det. Jag kanske ändå har växt något. Jag kanske ändå inte är lika socialt inkompetent som jag så ofta känner mig. Hur som helst, så är Rom helt okej so far. Helt, helt okej och ibland till och med lite härligt också.

Jag sitter nu i bussen på väg till Arlanda. Åker till Rom med jobbet i några dagar. Önskar att jag kände peppen, men fasiken, det gör jag inte. Är mest orolig och rädd. Trodde att jag hade kommit lite längre faktiskt. Trodde att jag skulle känna en himla pepp. Men nej. Så förändrad är jag nog inte ändå. Är fortfarande samma oroliga, nervösa S som gärna flyr från obekväma sociala sammanhang. Fan. Önskar verkligen att jag kunde skaka av mig den där oron. Nu rullar vi in på terminalen. Gotta go. Ha det bra finaste ni.

På förslag av ER har jag gjort en liten facebook-grupp som ni mer än gärna får joina och blåsa liv i. Ut och kramas, promenera, fika, träna, shoppa, prata, skratta osv. 

 

Gruppen jag hoppas att vi möts i heter (nej, jag har ingen aning om hur man länkar...):

Bjud gärna in varenda mysig kotte ni känner till. Puss och kram på er.

 

UPDATE: Fungerar den här länken?

Lugnet före stormen.