Den här dagen har varit en katastrof. Vet inte när jag senast fick en ordentlig natts sömn och det börjar visa sig nu. Är totalt och fullkomligt utmattad. Jag har varit på jobbet, stressat till läkaren för att ta bort ett födelsemärke på huvudet (ja, jag ser ut att ha ett stort hål framme vid hårfästet nu), släpat hem ton med vin och öl från Systemet och gjort ett desperat försök till uppstädning. Det gick inte bra. Det gick inte alls bra. Först och främst somnade jag i soffan. Skulle ha jobbat, men slumrade till, och är nu istället så in i Norden efter. Imorgon kväll har jag deadline - ingen aning hur det ska gå till.
Därutöver har jag pratat med olika mänskor i telefon. Har haft ett samtal med T. T som är världens finaste person och som jag känner så starkt för. Han och jag är inte på ett fantastiskt ställe nu. Det kravlösa hängandet verkar vara över. Jag förstår honom. Samtidigt vill jag desperat ha kvar honom i mitt liv. Han gör mig så glad.
Efter mitt lite misslyckade samtal med T ringde jag upp en vän. En av mina absolut bästa vänner. Kände att jag behövde ventilera och få råd och stöd i allt virrvarr av känslor. Det var ett underbart samtal. Vi pratade om allt. Och jag fick häva ur mig alla ångestfyllda saker jag har gått och burit på, för ja, detta dejtande är ångestfyllt. Kände mig upplyft och lugn efter vårt samtal.
Bara någon minut efter att jag hade lagt på ringde en annan kille. Killen från dejten i söndags. Han är också superfin. Fin på ett annat sätt. Ser världen lite annorlunda, ser inte livet som en chans att prestera utan mer som en chans att göra sånt som är roligt. Han vill bjuda mig på grötdejt och sova på balkongen under bar himmel. Bara en sån sak.
När så dessa samtal var över (jag försökte multitaska och städa under tiden - gick ändå hyfsat faktiskt), återupptog jag en otroligt jobbig konversation jag förde via sms med en tredje kille. Mr Sex har han en gång fått heta här, men det känns inte längre som ett passande namn. Han är M. En ny M, en bättre M. Jag vet att jag inte borde skriva det här, borde inte skriva något av det här eftersom jag vet att det finns människor som läser och som inte vill veta detta, men jag håller på att krevera av ångest angående denna M.
M. En Tinder-kille som inledde vår konversation med ett "Du är ju kriminellt snygg". Han berättade i sitt andra meddelande att han inte var ute efter en flickvän. Jag berättade att jag blev rådumpad för nio månader sen och att det därför passade mitt vidbrända hjärta utmärkt. Jag frågade tidigt hur många tjejer han hade varit med och siffran var mer än skrämmande. Han var en Casanova. Av någon anledning, förmodligen suktande efter spänning från min sida, kom det sig att vi började smsa. Fram och tillbaka. Han skrev 99% snuskiga saker. Jag skrev vanliga saker. Ni kanske ryggar tillbaka nu, men det var faktiskt härligt. Härligt, befriande och otroligt lustfyllt att få ta del av hans fantasier.
På något sätt bestämde vi att vi skulle ses. Jag backade ur tre gånger via sms, och ännu fler i tanken, men när det väl blev fredag fick jag feeling och sa: "Nu ses vi". Vi sågs och han fick mig att känna mig galet åtrådd. Jag har aldrig någonsin känt mig så attraktiv som när jag var med honom den kvällen. Vet på riktigt inte hur, ja, jag tror till och med att han blev förvånad, men det kom sig så att han till slut följde med mig hem. Jag sa att jag inte kunde lova något. Jag sa att vi kanske bara skulle komma att dricka kaffe. Det blev inget kaffedrickande. M följde med hem och gav varenda centimeter av min kropp den uppmärksamhet, bekräftelse och omtanke som den har skrikit efter i månader nu. Det kändes helt fantastiskt.
Han åkte hem direkt efteråt. Jag bad honom stanna men han ville inte. Spänningen var som bortblåst och jag kände mig som en bit kött som bara hade varit till för en sak och en sak allena; sex. Det var jobbigt. Det tog faktiskt hårt på mig. Någon timme efter att han hade gått pep det till i mobilen. Det var han. Han sa att han hade velat stanna. Han hade velat, men samtidigt hade jag skrämt honom. Exakt så sa han. Jag förstod inte. Jag förstod ingenting men rätt var det var hade vi smsat fram och tillbaka hela natten. Till och med pratat i telefon. Det var fint. Väldigt fint.
Under dagarna som följde, det vill säga helgen och igår, blev det uppenbart att han känner mycket. M som har varit med en ocean av tjejer, M som säkerligen kan få vem han vill, M som verkligen inte söker efter en flickvän, M som verkade bära ett pansar av stål gentemot känsloanstormningar, har känslor. Känslor för mig.
Jag gillar M. Jag gillar honom verkligt mycket. Läskigt mycket nästan. Men jag gillar grötkillen också. Litegrann i alla fall. Och så gillar jag T. En himla, himla massa gillar jag T. Därutöver har jag en drös med härliga killar som jag också gärna skulle vilja träffa någon gång. Gah. Jag har blivit smått förälskad i en hel drös med killar. Hur gick det till? Och framförallt, hur i hela friden har de kunnat falla för mig? Som furor har de fallit. Nästan varenda en. Det är galet.
T:s och min relation grät jag över i förra veckan. Han ville inte längre. Inte när jag träffade andra. Jag förstår honom. Såklart gör jag det. Men det är han som har uppmanat mig. Det är han som har peppat mig inför dejtandet. Det är han som har sagt att jag måste ut och träffa killar, killar i mängd… Men hjärtat förstår inte alltid vad hjärnan har bestämt och sagt. Så är det. Och han blev ledsen. Fy fan för mig som inte insåg det tidigare.
Ikväll, i natt, har jag istället gråtit över M. Oväntade, fantastiska, överraskande, underbara M. Han som har varit avtrubbad i flera år, han som i 99 fall av 100 är skottsäker, han föll för mig. Poff, bang, krasch sa det. Han är bränd. Han är bränd av att ha varit den här killen förut. Killen som är förälskad i en tjej som egentligen behöver leva ut, pröva sina vingar, vara fri och singel. Han vill inte att jag hör av mig mer. Han vill inte träffa mig mer. Helt plötsligt kom det. Helt plötsligt var det över. Och kallduschen var ett faktum.
Jag vet inte varför men det tog så oerhört hårt. Precis som när T sa att det var över förra veckan kollapsade jag ikväll. Har gråtit ögonlocken alldeles svullna till morgondagens icke-förberedda inflyttningsfest. Ett helvete är det. Jag trodde att jag hade koll på mina känslor. Med T visste jag att de var överallt så där var dippen mer självklar, men med M. Det visste jag inte. Jag känner så starkt i hela kroppen. Känslorna kraschlandar hela tiden. Varför, varför, varför kan jag inte bara släppa den här sjuka idén om att jag måste dejta en massa? Släppa det här sjuka bekräftelsebehovet som jag tror mig kunna tillfredsställa genom att träffa flera killar?
Jag gillar grötkillen. Han kysste mig på en brygga och jag närmast dog. Seriöst måste det ha varit något typ av världsrekord i bästa kyss. Den var faktiskt otrolig.
Jag gillar också T. Han får mig att må bra, han får mig att le, han får mig att alltid vilja vara i hans sällskap. Han förstår vad jag menar utan att jag behöver förklara och han läser mig som en öppen bok. Vi klickade. Vi klickade utav bara sjutton.
Samtidigt gillar jag M. Han visade mig något jag aldrig tidigare har upptäckt. Han visade mig hur det känns att vara riktigt jäkla åtrådd av någon annan. Wow, vilken känsla. Till slut visade han mig också sig själv. Öppnade upp sig och släppte mig in. Och det visade sig att han är så himla fin. Rolig, otroligt smart och klok.
Därutöver finns det som jag skrev en uppsjö av trevliga, härliga män i min omgivning. Ja ni. Vad ska jag göra? Känslorna flyger vilt i mig och jag får inte ordning på dem. Inte alls. Bara gråter. Gråter över att killar som jag känner så starkt, så starkt för, bara försvinner. De vill inte ha med mig att göra. Jag får träffa dem några gånger, ibland bara en, och sen har de känslor och vågar inte ses mer av hänsyn till sina egna sargade hjärtan. Jag förstår dem. Såklart gör jag det. Och jag vill för mitt liv inte såra någon. Men jag förstår ändå inte hur det jämt kan bli så här. Jag måste utstråla seriositet? Jag måste utstråla ett behov av att bli omhändertagen? Jag måste vara en urusel dejtare/KK/kompis men ett sjusärdeles flickvänsmaterial?
Någonstans är jag såklart glad åt att det finns så underbara killar som gillar mig, men just nu är det mest vidrigt jobbigt. Jag tror att jag måste ha paus från dejtandet. Sätta stopp och försöka reda ut mig själv. Bubblan är spräckt och jag måste, måste, måste reda ut mig själv. Fy fan.
