trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Lust

Gud, klockan bara tickar och tickar mot tolvslaget men jag kan banne mig inte slita mig från min Tinder. Det är en drog. Tummen rör sig i ljusets hastighet över tangenterna och jag växlar snabbt mellan olika konversationer. Känner mig som en supernätdejtare (nåja, chattare i alla fall). Jag har redan fått till typ fyra dejter? Fyra dejter med vad som verkar vara fyra vettiga killar? Är de psychon? Är de gravt förvirrade som vill gå på dejt med mig? Vad händer? Vad i helskotta händer?

Ja, jag är i alla fall konstant distraherad. Så mycket kan jag garantera er. Konstant distraherad och rentav lite pirrig? Pirrig för att jag potentiellt skulle kunna bestämma träff med någon. Få bli kramad. Få känna någons kropp mot min. Få vältra mig i uppskattning. Få en glimt av en annorlunda framtid.

Allt det här skrämmer mig. Det skrämmer mig något ohyggligt. Och nu pratar vi bara att kramas. Nu pratar vi bara att ha en riktig konversation med någon. Bara det lilla skrämmer nästan slag på mig. Hur ska jag då klara att göra något mer? Ibland känns det faktiskt nästan skrattretande.

Jaja, viljan och lusten finns i alla fall där och även om modet saknas gläds jag innerligt åt både vilja och lust. Kanske mest lusten. Fasiken vad min kropp behöver känna lite lust. Ibland kan jag höra den vråla efter lust, passion och engagemang. Det behöver inte ens vara för en annan människa, det kan vara för vad som helst. Bara lust. Åh, det är så skönt att känna någon typ av lust igen. Så skönt.

En alldeles särdeles underbar vän

Dagen började i kaos. Huvudvärk, hjärtont och illamående. Bråk med lillasyster om helt oväsentliga saker. Rakt av obehagligt var det.

Men så. Jag ringde en av världens bästa människor och vi bestämde att vi skulle ses. Satte mig i bilen och körde så fort jag kunde in till Lilla Essingen där hon redan låg utfläkt på ett lakan. Stannade och köpte sallad, cola zero, vindruvor och jordgubbar. Spelade glada låtar på högsta volym och körde med rutan nervevad.

Sen låg vi bara där. Lapade i oss sol (nej, jag är fortfarande transparent i hyn) och bara var. Helt plötsligt fick vännen en snilleblixt. Låt oss signa upp dig på en sån där dejtingsajt säger hon med finurlig blick. Sagt och gjort. Efter några enkla klick hade hon lagt upp en profil på vad som enligt henne är den hetaste dejtingsajten just nu; Tinder.

Hon är givetvis i en lycklig relation varför mitt singelliv intresserar henne något fasligt. Hon la upp en bild som hon menar är den enda bilden hon någonsin har sett som verkligen speglar mitt utseende. Det intressanta är att bildjäkeln togs för tre år sen efter att en annan kompis hade utfört någon typ av supersminkning på mig. Kalas. Jag fick panik och la upp ytterligare en bild där jag sitter närmast osminkad och ofräsch. Haha. Paniken i att skapa falska förhoppningar. Nej tack.

Nu ligger i alla fall min lilla profil därute. Och vet ni. Visst känns det både jobbigt och dumt men också så himla roligt. Inte för att jag vill träffa någon. Inte för att jag på något sätt är redo för en relation. Men för att jag behöver distraheras. För att jag behöver få någon typ av bekräftelse, även om det är en ytlig och märklig sådan. Och för att jag behöver inse att det finns andra fina människor därute i världen.

Åh, den här vännen har varit så underbart härlig och glad hela dagen. Jag har inte kunnat göra annat än att ryckas med i hennes fantastiska inställning. Fy fan vilken bra vän det är. Precis som mig är hon bitter på det mesta, men allt sägs med glimten i ögat. Och det är så himla skönt. Det är så skönt att ha en vän som förstår varenda liten nyans, vartenda stråk av ironi och varenda glimt av sarkasm i mina olika märkliga uttalanden. Åh, vad jag älskar denna härliga människa.

Mardrömmar och hämndfantasier

Jag har haft mardrömmar i natt. Till synes oskyldiga, intetsägande mardrömmar, men det hugger och sticker mer i mitt bröst just nu än vad jag kommer ihåg att det har gjort på veckor. Mardrömmarna kom från ingenstans. Jag drömde att jag såg dem i en affär. Hand i hand provade de ut en soffa tillsammans. Precis så som han och jag brukade göra. Jag fick panik. Sprang runt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ramlade. Grät. Försökte desperat komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga, hur jag skulle förstöra. Men det gick inte. Den enda som föll, den enda som grät, den enda som förstördes, var jag. Jag vaknade med en förtvivlad känsla av att det verkligen inte finns någonting jag kan göra. Mina händer är bundna och det enda jag sorgligt nog fortfarande bryr mig om i livet ligger helt utanför min kontroll. Jag kan inte göra någonting för att han ska sluta vara lycklig med henne. Ingenting.

När jag skriver såna här saker. När jag skriver att deras olycka är det enda jag bryr mig om, blir jag rädd för mig själv. Rädd för att det känns som att det faktiskt stämmer. Jag hoppas såklart att det inte gör det, jag hoppas att jag innerst inne bryr mig om tusentals saker mer än vad jag bryr mig om dem, men här och nu är den där hatiska känslan det enda som får plats. Hatet, inte mot honom, men mot deras lycka. Det fullständigt river ner allt annat som borde vara viktigt och skapar ett vidrigt monster i mitt huvud.

Tankarna snurrar hetsigt kring hur jag ska få honom att känna samma äckel som jag känner för deras relation. Jag har pratat med psykologen om detta, och hon säger märkligt nog att det kan vara både bra och naturligt att tänka någon typ av hämndtankar så länge jag inser att vad jag än skulle ta mig till, skulle det med största sannolikhet inte påverka hans beslut att vara med henne ett dugg. Hon frågar om jag inte har fantiserat om att rispa hans bil eller skrika, vråla och skälla på honom, men nej, det har jag inte. Det jag fantiserar om är att finna orden, finna just de orden som får dem båda att riktigt känna sveket, orden som får dem att inse vilka vidriga konsekvenser deras relation har fått, så att de till slut äcklas av varandra. Det fantiserar jag om. Bättre människa än så är jag inte. Och det, mer än något annat, gör mig riktigt rädd.

Mössa, fotomin, armhåleparfym och megamys

Mina systrar och jag var alldeles nyss ute på hundpromenad. En himla trevlig hundpromenad. Hunden var glad, systrarna var glada. Jag hade världshistoriens fulaste mössa på mig. Hittade den under mammas rensning och tyckte att den såg skön ut. Och så skön den var. Dock inte lika skön som den var ful. Vit, stickad, stor och jätteplufsig. Formad som en kon. Systrarna skrattade. Och tog kort såklart.

Vi pratade om än det ena, än det andra. Mest pratade vi om min närmast utomjordiskt usla förmåga att se ens någorlunda bra ut på kort. Alla typer av kort. Enligt mina systrar gör jag alltid den klassiska släktminen vilken utgörs av ett krampaktigt leende med stängd mun. Den är vansinnigt snygg som ni förstår. Och vad det verkar helt omöjlig att undvika.

Därnäst frågade jag mina systrar om inte de också ansåg att den naturliga lösningen vid en "armhålesvettkris" var att dutta lite parfym i armhålorna. Det var nämligen precis det jag gjorde igår efter jobbet när jag insåg att AW:n skulle ackompanjeras av mina svettiga armhålor på grund av glömd deodorant. Oh yes. Hittade ett litet prov av parfym som jag tryckte upp. Helskotta vad det sved. Men funkade, det gjorde det minsann. Trots det menade de på att det inte var go to-sättet vid svettkris. Kan vara svedan de vänder sig emot då kanske.

Den här lördagen har i alla fall varit bra. Korta, korta stunder av svidande smärta i hjärtat, men annars bra. Renande rentav. Rensade skit. Köpte saker till bara mig. Kläder. Skor. Jag vet att det är sjukt, men det känns jättejobbigt att använda mina gamla kläder. Några saker har jag såklart använt. Men mycket bara ligger där. Andas ångest. Andas dåtid. En tjej på mitt jobb, som jag inte känner särskilt väl, har till och med lovat att bära rött en hel vecka om jag börjar använda min gamla garderob. Hon har alltid bara svart på sig annars. Äger inte ens ett rött plagg säger hon. Det är lustigt. Lustigt hur alla möjliga människor i min omgivning sträcker ut handen. Sträcker ut en hand, ett finger eller en hel arm. Det är fint.

Nu ska jag tvångsmysa med systrarna lite till. Och eventuellt med hunden. Det beror litegrann på vilken lukt han har lyckats få till idag. Vissa dagar luktar han nämligen så gott att man nästan vill äta upp honom, liksom en sån där valplukt, men andra dagar stinker han både bajs och annat äckligt. Jag hoppas på valplukt. Och så megamys på det. Ett långt härligt megamys.

Förbluffad och ohyggligt äcklad

Jag befinner mig i lägenheten. Hade tänkt städa men inser att det mest blir en fråga om att slänga saker just nu. Slänga allt som gör ont. Slänga allt som inte ska vara med i mitt nya liv.

För en stund sen hittade jag ett papper. Ett papper som jag för länge sen hade glömt bort att jag hade. På pappret står mitt födelsedatum i stora snirkliga siffror. Hans tatuering. Det är det papper där han provritade upp tatueringen förra våren. Instinktivt tänkte jag att jag inte skulle slänga det. Instinktivt vill jag spara det för alltid. Men jag vet att det måste bort. Bort, bort, bort. Bort ur mitt huvud och bort ur mitt liv.

Innan tatueringspappret kom fram var jag inne i klädkammaren och drog fram en låda. En låda som han gjorde för några år sen där vi samlade alla "sexrelaterade" grejer. Jag är alldeles röd i ansiktet bara jag skriver det nu, men däri låg typ det mesta en småspännande medelsvensson kan tänkas använda i sitt sexliv. Vi brukade skoja om lådan. Den var vår lilla hemlighet och något som vi bara plockade fram vid särskilda tillfällen.

Nu tömde jag lådan i soppåsen. Rakt ner. Vill bara bli av med varenda liten grej. Ut flyger bland annat gamla kondompapper. Alltså inte kondomer utan bara pappret. Jag vet i ärlighetens namn inte om det kan ha varit vi som lämnade det så men jag har en bultande spykänsla av att det inte var det. Det är liksom helt orimligt eftersom det var flera år sen vi använde kondomer. Och kondomerna som låg däri hade utgångsdatum långt fram i tiden.

Fy fan va äcklig jag känner mig nu. Skriver en jävla roman om kondomer. Men sanningen är att det är det enda sättet. Enda sättet att få det ur huvudet och stoppa kväljningarna som hotar att ta över mig. De två. Han och hon har med största sannolikhet lämnat gamla kondompapper i vår låda. För mig att rensa ur. Tack. Tack för ett svek så vidrigt att jag fortfarande förbluffas. Förbluffas över att han faktiskt kunde göra så här mot mig. Förbluffas över att han fortsätter att titta in i hennes ögon varje dag. Ja, förbluffad är vad jag är. Förbluffad och ohyggligt äcklad.

Vansinnig men ändå mest helt okej

Jag har varit hos frisören idag. Slingat, tonat, klippt bort lite uppgivenhet. Det var ett bra frisörbesök. En söt, rar, ung tjej som av en händelse fyllde år idag fixade mitt hår medan jag ömsom hetspratade, ömsom satt knäpptyst. Sorgsamheten infann sig inte förrän efteråt, på väg hem. För vem ska jag visa det fixade håret för, vem ska titta och känna och säga att det är fint? Jag inser att jag måste slå något typ av världsrekord i associationsförmåga, jag hittar ju banne mig en association till honom i allt jag gör. Det är ju för bövelen mitt hår och har alltid varit. Ändå så saknas han mig efter ett simpelt frisörbesök. Det gör mig vansinnig.

Tidigare idag åt jag lunch med en nyfunnen bekant på jobbet. Eller ny och ny, det var mer bara att det var första gången vi träffades och gjorde mer än att heja och kallprata ytligt. Hon är supergullig. Verkligen en trevlig tjej på alla sätt och vis. Jag vet dock inte vad som flög i mig riktigt för jag formligen pratade sönder henne. Vet inte varför jag inte kunde stänga munnen. Irriterande var det för tänk om jag till och med pratade bort mina chanser till en fin vänskap? Ett märkligt beteende är vad det är. Ibland tror jag att jag är lite knäpp. Liksom okontrollerbar och gör och säger saker trots att jag helt säkert efter bara några sekunders eftertanke skulle förkasta meningarna på ett ögonblick. Märkligt är det.

Hon sa en massa intressanta saker den där tjejen. Hon sa att det finns en del grupperingar på hennes avdelning, grupperingar som hon inte riktigt kan inordna sig i. Dessutom berättade hon att hon alltid har varit så, att hon varit vän med många men ändå saknat det där järngänget som de flesta verkar ha. Till sist sa hon en mening som gjorde att det kändes som att hon läste mina tankar. Hon sa att hon förvisso kände sig välkommen överallt, men aldrig naturligt inkluderad. Alltså. Är det inte nästan ordagrant det jag skrev för några dagar sen? Det kändes som att jag hittade en social spegelbild av mig själv. Även om jag är säker på att hon är betydligt mer utåtriktad, mer socialt kompetent och mindre osäker än vad jag är, var det ändå skönt att höra någon berätta om känslor som liknar mina egna. Väldigt skönt.

Ja, som ni märker har dagen varit lite av det mesta - bra, trevlig, sorglig, ledsen och intressant. Men mest av allt har det känts helt okej. Och helt okej är en känsla jag trivs med just nu. Varken högt eller lågt. Lite mittemellan där jag annars sällan befinner mig. Det är bra. Det är rentav avkopplande.

Att känna sig avgudad

Jag inser att det måste låta som att min dag idag bara har utgjorts av solsken. Solsken utan en strimma moln. Solsken utan ens en minsta vindpust. Så är olyckligtvis inte riktigt fallet. Det finns nämligen ytterligare en kille på mitt jobb. Ja, det är mycket prat om olika "jobbkillar" nu, och jag förstår att det kan verka knäppt - knäppt och tragiskt kanske - men det är bara för att det som händer på jobbet på något konstigt sätt har blivit så himla viktigt nu. I alla fall så är den här killen världens snällaste. Han är på riktigt en av de snällaste människor jag någonsin har mött. Utöver att vara snäll och trevlig är han ödmjuk, omtänksam, rolig och smart. Han har sen dag 1 varit alldeles extra snäll mot mig. Snällheten har sedermera utvecklats till att han har bjudit med mig på opera ett flertal gånger (vilket jag har tackat nej till) och idag slog han till med att bjuda med mig på bio. Han har gjort en spotifylista till mig som han regelbundet uppdaterar med nya låtar. De låtval han gör får mig att tro att han känner mig utan och innan. Han hittar låtar som jag älskade när jag var tolv, femton, tjugo år gammal. Otippade låtar som han bara verkar veta är just mina favoriter. Det är coolt. 

Jag har länge gått och funderat lite över om han inte har helt andra intentioner med vår relation än vad jag har. Och även om jag nog har tänkt att det måste vara så, har jag försökt slå bort tanken för att den känns så orimlig. Men de senaste veckorna har aningarna kommit tillbaka med full kraft. Utan att överdriva får jag på riktigt ibland känslan av att den här killen avgudar mig. Jag vet, jag låter som att jag har fått hybris nu, men det känns faktiskt så ibland. Det är små saker han säger, små saker han gör. Allt det här låter ju finfint och som en spikrak väg till lycka, om det inte vore för att jag känner absolut noll. Noll attraktion. Noll pirr. Och då kan jag säga att jag har gått både till den ena och den andra tanken i huvudet, men nej, det går inte. Så idag när han frågade om bion kände jag bara att jag var tvungen att berätta hur jag känner. Jag drog på det hela dagen. Drog och drog och drog tills jag inte längre kunde hala på det mer. Min kollega som alltid ger mig råd på olika sätt sa åt mig att jag inte fick skicka sms. Jag var tvungen att säga det. 

Sagt och gjort. På väg hem ringde jag honom. Och sen följde utan att tveka de mest obekväma minuterna telefonsamtal som någonsin har ägt rum. Jag visste inte vad jag skulle säga och hasplade ur mig någonting om att jag inte känner som jag tror att han vill att jag ska känna. Sen fortsatte jag med att det nog är dumt att gå på bio tillsammans om han förväntar sig mer än vänskap. Egentligen är jag osäker på om jag sa just det, men det var i alla fall tanken. Åh Gud, det gick hemskt dåligt. Jag frågade hela tiden om han förstod vad jag menade, men han sa mest nej. Det var fruktansvärt. I alla fall så har jag nu gjort det. Känner mig som världshistoriens elakaste människa. Att göra denna person - som har lyckats få mig att känna mig närmast avgudad - besviken, känns uselt. Men jag var tvungen. För jag vet att jag lätt skulle kunna bli kär i bekräftelsen, kär i kärleken. Och det kan inte sluta bra. Dessutom vill jag ju inte träffa någon på riktigt. Jag älskar fortfarande en annan människa. En jävla helvetesmänniska som för länge sen raderade mig ur sitt liv.

Ja, jag ska erkänna att det var trevligt att känna den där bekräftelsen. Trevligt att inte känna sig absolut värdelös hela tiden. Trevligt, härligt och distraherande, men sorgligt nog inte pirrigt. Skulle betala rätt mycket för lite pirr ska jag säga. Väldigt mycket faktiskt.

Att ge upp hoppet och hitta meningen med livet

Jag lagade mat idag. God mat. Min pappa har, och har alltid haft, en obsession för kött och potatis, varför vi äter det i tid och otid, särskilt på helger. (Det gör mig egentligen galen.) Ikväll var inget undantag. Jag gjorde vad jag kunde för att twista till maten lite. Det blev till slut marinerad och grillad rostasfilé, bakpotatis, bearnaisesås, vitlökssmör, tomatsallad med rödlök och fetaost samt en sallad med rödkål, machésallad, selleri, morötter, majs, gurka, pinjenötter och citrondressing. Trevligt var det. Väldigt trevligt faktiskt. Det var bara mamma, pappa och jag, vilket alltid innebär en smula ansträngd stämning. Det har alltid varit så. Stämningen tenderar att vara lite off när mina föräldrar inte omges av tillräckligt många andra människor. Det är rätt ironiskt egentligen. Förra sommaren var jag så orolig för att mina föräldrar helt plötsligt en dag skulle skiljas. Jag tyckte bara att de inte verkade trivas längre i varandras sällskap. Och som jag pratade med honom om det. Pratade om hur hemskt det måste vara att vakna upp och inse att man inte trivs i varandras sällskap längre. Inte som han och jag. Vi som alltid hade det så himla roligt, mysigt, spännande och trevligt tillsammans. Fy fan. Vilket jävla skämt han måste ha tyckt att jag var när jag sa så. Vilket jävla skämt. När den som måste ha trivts allra sämst var han. Fan va sjukt.

I övrigt kan jag ju dela med mig av det faktum att vi skulle ha firat 9,5 år idag. Ja, den 21 april var alltid lite särskild för oss. Inte så att vi gjorde oss till, mer att vi bara noterade att jaha, idag firar vi någonting och ett halvt. Varje gång jag noterar att det är den 21:a, oavsett månad, hajar jag till. Och så hugger det. Hugger i bröstet och stockar sig i halsen. Jag undrar vad jag ska göra den 12 juli. Den dagen vi skulle ha gift oss. Eller den 5 september. Dagen han lämnade mig. Eller den 21 oktober. Tioårsdagen som aldrig blir av. Eller ännu bättre hans födelsedag i slutet av sommaren. Va fan ska jag ta mig till då? Det är många vidriga datum som väntar. Många sömnlösa nätter, många gråtattacker. Ibland tänker jag verkligen att det kanske inte är värt det. Livet är bara inte så kul att det är värt all denna smärta. Och hur länge kan man leva ett meningsfullt liv enbart för andras skull? Kan man göra det hela livet tror ni? Kanske. Kanske kan man det. Jag inser ju att det finaste vore att själv hitta meningen. Men jag vet inte hur? Jag vet varken ut eller in. Jag har just nu ingen aning om vad jag ska ta mig till med mig själv, med livet, med allt. Alltid denna limbo. Evigt väntandes. Evigt väntandes på att någon annan ska komma och rädda mig. Men hörni, det verkar inte hända…?

Idag i bilen hem från fjällen läste jag en artikel som någon hade tipsat om på Facebook. En artikel om att hopp får oss att må dåligt och att det bästa vi kan göra är att ge upp hoppet. Artikeln avslutades med orden: ”After all, if you don't have hope, what's left? I suspect she'd answer: reality. In other words, everything.” Kanske det är så? Att hoppet om honom, om oss, om något bättre, om glädje, om lycka, om att något fantastiskt helt plötsligt ska inträffa hindrar mig från att leva i verkligheten, hindrar mig från att någonsin må riktigt bra igen. Kanske, kanske. Det är många kansken idag märker jag. Inser att jag inte har koll. Inser helt enkelt att det mesta är kansken för att jag bara inte vet. Vet just ingenting. Fasiken vad skönt det skulle vara att vakna upp en dag och bara veta. Bara veta hur, vad, var, när och varför. Meningen med livet – är det någon som känner till den? Eller bara har koll på vart jag kan hitta den? Någon?

Frågor, flytt och de sista godisbitarna

Idag har jag känt mig fullständigt schizofren. Humöret har svängt åt alla håll i våldsam hastighet. Jag har för det mesta uppvisat ett glatt humör. Men fan va helvetestankarna har pockat på. Riktiga jävla helvetestankar av saknad och ångest. Hur kan jag fortfarande bara vilja gå tillbaka? Hur kan jag fortfarande bara vilja tillbaka till något som han lämnade utan att blinka? Det övergår mitt förstånd. Hur fantastiskt bra mår han nu? Hur fantastiskt bra har han och hon det? Och hur kan det vara bättre än det vi hade? Jag vet att det inte fungerar så, och jag vet att det är orimliga tankar, men det är såna frågor som dominerar i mitt huvud nu. Alltid dessa vidriga frågor.

I övrigt har min mamma på ett osubtilt sätt hintat om att det är dags att jag flyttar. Flyttar från mitt barndomshem, flyttar från mamma, pappa och systrar. Jag förstår henne. Men samtidigt blir jag fortfarande panikslagen bara vid tanken på att bo själv. Har försökt att visualisera mig själv i lägenheten, försökt att visualisera ett liv på egen hand. Gå till jobbet, träna och komma hem till lägenheten. En tom, tyst, öde lägenhet. Jag måste erkänna att jag inte ser det. Jag ser fan bara ångest och panik.

Så. Det jobbiga är ute. Ute ur huvudet och nerskrivet. Nu lämnar jag de tankarna här. För i övrigt idag har jag faktiskt haft det kalas. Solen har absolut strålat hela dagen och både skid- och liftåkning har varit himmelskt. Jag har försökt att sola enbart hakan (med tveksamt resultat). Vi har haft eget after ski-mys i backen. Och så har vi mofflat glass från McDonald's. Jag fick feeling och beställde både kola- och chokladsås till glassen. Trevligt, trevligt. Imorgon bitti bär det av hemåt. Hemåt till vardagen. Hemåt till en potentiell panikflytt. Vi får se. Vi får se vad som händer. Just nu koncentrerar jag mig på Avatar (som går på tv) och de sista godisbitarna (vilka är många) i den söndertrasade påsen framför mig. Det får räcka för nu.

Fjällen, ensamhet, DELETE

Nu drar jag och familjen till fjällen igen. Vi har ju den nyinköpta fjällstugan (läs baracken) som måste nyttjas... Åh, är det någon som kommer ihåg Markolios låt "Vi drar till fjällen"? Det var min favoritlåt när jag var elva. Min och pappas. Han spelade den högt, högt och jag sjöng med för fulla muggar. Nu i efterhand känns den tiden så lycklig, rosaskimrande och problemfri. Att bara vara barn. Utan alla dessa vuxenproblem som jag nu måste tampas med. Samtidigt vet jag att den elvaåriga S inte upplevde tillvaron som problemfri. Jag minns att jag redan då grubblade mycket. Grubblade kring det här med vänner och hur jag skulle göra för att passa in. Funderade på om jag var omtyckt och vilka som egentligen utgjorde just mina vänner.

Ofta kände jag mig ohyggligt ensam. Jag hade svårt med alla grupperingar och hela den här grejen med att man var tvungen att välja. Välja om man passade in här eller där. Tvungen att hitta vänner som på något sätt också valde just dig att vara deras bästa vän. Jag var helt okej på att hitta vänner, men absolut urusel på att hitta bästa vänner. Och det gjorde att jag blev ensam. Eftersom jag pratade med alla, skrattade med alla, var det en osynlig ensamhet. En ensamhet som tog sig uttryck i en fruktansvärd ångest inför att para ihop sig två och två. En ensamhet som manifesterade sig i att det inte var någon särskild som väntade på just mig när vi sprang till matsalen. En ensamhet som ibland kunde göra att jag kände mig så oönskad att jag drog mig undan och nästan gömde mig för att jag inte ville att folk skulle se. Ville inte att folk skulle se att jag inte hade någon särskild. Ville inte att de skulle se att jag inte hade någon som var just min allra bästa vän.

På volleybollen upplevde jag liknande situationer. Känslan av att inte riktigt vara med i någon särskild gruppering. Vara vän med alla men inte bästis med någon. Jag blev snabbt lagkapten i mitt volleybollag. Det kändes naturligt för mig. Det kändes naturligt för jag kunde bolla med alla, tipsa alla, heja på alla. Jag älskade att få vara den ihopsamlande kraften. Helt plötsligt kom alla år av utanförskap till sin rätt. Jag var ett vallande får som helt plötsligt fick en naturlig plats i gruppen. Hade det inte råkat vara så att jag visade mig ha en väldig fallenhet för volleyboll tror jag faktiskt inte att jag hade spelat särskilt länge. Är man duktig i ett lag får man ofta en viss naturlig acceptans. Man är naturligt inkluderad enbart baserat på att man är duktig. Det var tur för mig, att jag var så pass talangfull. För det gjorde att jag åtminstone aldrig kände mig utanför, även om jag även i volleybollen ibland kände att jag saknade den där särskilda personen. Saknade den där vännen som helt självklart också såg mig som sin allra bästa vän.

Jag pratar ofta med min psykolog om de här tankarna. Om hur många år med en känsla av att sakna en bästa vän och en särskild bundsförvant gjorde att jag knöt stenhårda emotionella band till honom. Min första pojkvän. Min bästa vän. Min allierade. Min särskilda någon som helt självklart också valde mig tillbaka. Med honom vid min sida var jag inte längre ensam. Han valde mig, väntade på mig, var med mig, i alla de situationer som jag förut hade fruktat och avskytt. För inte bara var han min speciella person, jag var också hans. Och han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.

Ibland tänker jag att det kanske var det som hände med oss. Han fann sin plats i polisen och slutade behöva mig. Slutade vilja vara med just mig. Han ville vara med i polisen och på det kom sen den perfekta lösningen för honom. En kvinnlig polis som inte bara redan var med i hans nya polisfamilj utan dessutom gav honom det sexliv jag inte hade kunnat ge honom. Det var nog så. Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag. Han slutade behöva mig i sitt liv när han gjorde sitt inträde i polisen. Och när hon, den kvinnliga polisen med den stora sexlusten och de perfekta brösten, kom in i bilden, då slogs spiken in i kistan med full kraft.

Spiken slogs i och över en natt rycktes allt ifrån mig. All trygghet, all kärlek, ja, allt jag hade att ge, tog han, slängde på marken och stampade på tills det gick i tusen bitar. Han, han hade redan sett till att det fanns ett substitut redo väntandes på honom. En grupp, en familj, ett sammanhang, där han var önskad. Och såklart, en särskild någon som också valde honom. Inte en sekund har han legat ensam i tårar över allt som har gått förlorat, alla år av minnen och kärlek som bara försvann. Inte en sekund. För han såg till att den enda som blev ensam, den enda som återigen stapplade omkring själv, förvirrad och med en känsla av att vara totalt oönskad, det var jag. Han har också varit där en gång, när han var sexton, så jag förstår att han inte vill dit igen. Bra ordnat av honom att lägga upp det så att inga skarvar uppstod. Han gick från att göra tatuering, köpa lägenhet och planera bröllop till att vara nyförälskad och alldeles till sig av fjärilar i magen. Det är bra ordnat får man säga. Det är äckligt, vidrigt, elakt, utstuderat och kallsinnigt bra jävla ordnat. Nio år. Nio år som jag önskar aldrig hade existerat. Nio år som jag bara vill radera här och nu. Delete. Ja tack.

Var är stoppknappen?

Jag mår inte bra idag. Jag mår faktiskt riktigt vidrigt dåligt idag. Grät vid skrivbordet och sprang till toaletten tre gånger. Blev desperat och berättade för en vän på "jobbchatten" om de ändlösa tårarna. Det kändes patetiskt men jag fick bara inte stopp på dem. Hon började berätta om ditten och datten för att distrahera. Det var bra. Det hjälpte. Men trots hennes tappra försök, är det fortfarande något som bultar inombords, något som gör luftrören trånga, illamåendet pockande och tankarna svarta. Jag är så trött på att må så här. Jag är så trött på att inte våga lita på mig själv, trött på att gå runt som vandrande mina, när som helst redo att explodera.

Idag fick jag ett infall. Inte ett trevligt, glatt infall, utan ett helvetiskt sådant. Jag gick in på hans Facebook igen. Hans Facebook och ännu värre, hennes Facebook. De fåtal gånger jag har tittat där förut har de varit stängda, men idag fanns det saker att se. Nya profilbilder, nya konversationer. Inget särskilt egentligen, förutom deras ömsesidiga "gillande" av varandras bilder och glada bekymmerslösa konversationer som jag inte ens vågar drömma om att en gång kunna ha. Fy fan, Facebook måste vara djävulens påfund. Så jävla infekterat och vidrigt. Varför har jag ens ett Facebook-konto frågar jag mig. Varför, varför, varför?

Han är fortfarande tillsammans med henne. Om jag ska vara ärlig var det väl egentligen bara därför jag gick in på Facebook - för att hitta bevis för att så inte var fallet, men oj, va helvetiskt dumt det var. För jag vet ju. Innerst inne vet jag att han kommer hänga fast vid den där kvinnan som en igel. För hon, hon var den som fick honom att lämna mig. Och hon kommer inte att lämna en man som han. Inte om han är mot henne som han var mot mig. Och just det vet jag att han är. Exakt, precis, på pricken så som han var mot mig behandlar han också henne. Han ser på henne som om hon är den enda i hela världen. Han visar med varenda handling att han skulle göra allt för henne. Han är omtänksam, ödmjuk och genomsnäll.

Usch och tvi vad detta är destruktivt. Detta ändlösa upprepande av hur fantastisk han var och detta vidriga hetsande kring henne och deras relation. Jag vet det. Men det är som att något har tagit kontrollen över mig och jag kan bara inte hitta stoppknappen. Hur mycket jag än försöker äger någon annan mina tankar just nu och jag förmår inte ta tillbaka dem. Det är läskigt. Det är läskigt och det gör mig så himla rädd. Rädd för mig själv, rädd för framtiden, rädd för livet. Och det är alldeles för mycket rädsla för en person att bära ensam. Alldeles för mycket.

Fortfarande

Jag mår bättre nuförtiden.

Jag mår så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin trodde var möjligt.

Men det enda jag fortfarande vill ha, det enda jag fortfarande drömmer om, är honom. Jag kan leva här och nu utan honom. Det kan jag. Men inte ett helt liv. Det vill jag inte. Det klarar jag inte. Det kan jag inte.

Framsteg

Jag hänger på landet idag. Jag, en syster, mamma, pappa, farmor, farfar och hunden. Det är trevligt. Vi badar spa och går promenad. Äter chips och morötter med dip och dricker cola zero. Haha, ni måste tro att jag missbrukar cola, så ofta som jag skriver om det här. Jag försöker faktiskt undvika att dricka för mycket cola, men samtidigt känner jag också att jag ibland kanske helt enkelt får välja mina strider. Och colaförbudsstriden orkar jag inte ta nu. Överhuvudtaget har jag insett att den här "över en natt-förändringen" som jag ibland tror mig kunna genomföra verkligen är en riktig illusion helt utan verklighetsförankring.

Jag kommer inte att vakna upp en dag och längta efter att träna, avguda kesella (ja, det är helt okej, men så jäkla gott är det verkligen inte), älska att använda hundraarton hudkrämer eller känna glädje i att sminka mig i fjorton steg. Jag kommer inte att vakna upp och aldrig mer vilja yppa ett ord av bitterhet, aldrig mer bli förbannad över småsaker eller aldrig mer låta mina känslor ta överhanden. Jag kommer inte heller att vakna upp en dag och helt plötsligt veta vad jag ska göra av mitt liv, veta vad jag drömmer om och veta vad som är min rätta väg. Nej, den förvandlingen kommer inte att ske. Åtminstone inte över en natt.

Möjligtvis, och då menar jag verkligen möjligtvis, kan jag med små steg närma mig en lite bättre S, närma mig lite mer harmoni och balans. Men inte ens de små framstegen vågar jag tro på ibland. För ofta känns det oturligt nog som att jag snarare går bakåt än framåt. Det känns som att förvandlingen jag upplever är en oönskad sådan. Till exempel vaknade jag upp en dag och insåg att huden runt mina ögon var absolut förstörd. En annan dag insåg jag att jag om möjligt har blivit ännu sämre än förut på att hålla irritationen borta och munnen stängd trots att jag vid ett flertal tillfällen har bestämt mig för att rätta in mig i ledet och stryka folk medhårs. Jag verkar på riktigt gå bakåt i den personliga utvecklingstrappan.

Jaja. Åtminstone kravlar jag ju inte i en ändlös sörja av depression längre. Och dessutom skrattar jag ju. Och äter saker som smakar fantastiskt gott. Och upplever saker som gör mig exalterad och passionerad. De är kanske de framstegen jag får ta just nu?

Nä...

Hörni.

Stopp.

När jag tänker efter är det ju faktiskt rätt coolt... Herre Gud, det är ju för bövelen spektakulära framsteg? Alltså, tillvaron är tusen gånger bättre än vad jag någonsin trodde att den skulle kunna bli när jag låg där skakande i fosterställning på mattan för sju månader sen. Inte bra, men tusen gånger bättre. Haha, det är lätt att bli girig märker jag. Girig efter framsteg, girig efter förbättring, girig efter "aha-upplevelsen". Gud, jag behöver en reality check och inse hur långt jag har kommit.

Reality check.

Fan, va långt jag har kommit... Bra gjort S. Jag älskar varken kesella eller livet men båda två känns åtminstone helt okej. Och helt okej är jäkligt mycket längre upp på stegen än dödslängtan. Jäkligt, oerhört, fantastiskt, oändligt mycket längre upp än vad jag någonsin trodde var möjligt.

Sugrör, sushi och kloka beslut

Idag har jag träffat en fantastisk kvinna. En kvinna som är sådär okonstlat genuin och omtänksam. Jag har skrivit om henne förut. Det var hon som kontaktade mig via bloggen och mer eller mindre propsade på att vi skulle träffas (ja, så kan man göra). Idag träffades vi igen. Åt sushi och småpratade om allt möjligt. Med sig hade hon en present. En present från Leila's General Store. Vrålcoola sugrör, superfina popcornpåsar och en fantastisk flaska som hon gav med motiveringen att jag kunde ha mina dressingar i. Men herre gud, va glad jag blev. Så oerhört påhittigt och omtänksamt.

Hon är äldre än mig. Nästan femton år faktiskt. I och för sig ser hon inte ut att vara en dag över trettio. Och det är faktiskt helt sant. Det är i alla fall så himla skönt att hon är just äldre. Mina problem har varit hennes problem. Dessutom är hon så himla klok. Jag märker hur lugn jag blir när jag träffar henne. Det är på något sätt skönt att få vara yngst. Yngst och lite förvirrad. Haha, jag låter henne bestämma lunchställe och rent allmänt bara intar en efterföljande position. Det är så skönt. Inget storasystrande på långa vägar. Såklart älskar jag att vara storasyster och fixa, rodda och se till att alla mår bra, men det är också ganska härligt att bara få hänga med. Bara få vara yngst och följa någon annans kloka beslut. Beslut som utstrålar trygghet. Det är skönt.

En bra helg

Dagen har varit okej. Jag var hos psykologen imorse. Det var skönt. Hon ger andra infallsvinklar på saker och ting. Tvingar mig ur hörnet jag så ofta målar in mig själv i. Igår, innan den där plågsamma sms-konversationen med göteborgaren ägde rum, satt jag och skrev på ett långt inlägg. Ett inlägg som andades lite positivitet. Hade tänkt skrota det, men precis som psykologen sa idag är det nog en god idé att försöka komma ihåg och reflektera över de bra stunder jag har. Så här får ni gårdagens tankar, om än ett dygn för sent.

Det här med bitterhet. Många människor skyr bitterhet som pesten. Jag förstår dem. Själv har jag ett tudelat förhållande till bitterhet. Äkta bitterhet, jag menar folk som verkligen på riktigt är tokbittra på allt hela tiden utan minsta ansträngning till att försöka göra saker bättre, såna typer, såna typer gör mig galen. Men den här andra sortens bitterhet, den ironiska, sarkastiska, tillfälliga bitterheten, den är rätt rolig tycker jag. Underhållande rentav. Jag är ganska ofta bitter. Lite för ofta nuförtiden, men sanningen är att det var en del av min personlighet redan innan.

Med det sagt. Så där överdrivet bitter har jag ingen lust att vara nu. För på något sätt saknar jag riktig glädje och därmed också den där nödvändiga glimten i ögat. Då blir bitterheten bara sorglig.

Det jag egentligen hade tänkt berätta för er är nämligen att jag har haft en jättefin helg. Jag var på AW med härliga kollegor (en aktivitet jag normalt sett är livrädd för), drack en dagens och blev löjligt berusad på uppskattningsvis en centimeter vin (både avskyr och tål inte alkohol). Jag var i Kista galleria och åt på mångfaldens food court - där samlas verkligen alla möjliga kulturer - vilken känsla! Jag gick på bio med mamma och syster och åt godis så det sprutade ur öronen. Jag fick ett skrattanfall på biotoaletten när min syster slet upp toadörren och utropade: "Men var är biljetterna?! Jag hade dem ju i munnen!" Och det där var bara fredagens äventyr. Ja, men ni förstår ju, många bra saker hände.

Lördagen spenderade jag på gymmet (hör hur ni applåderar) följt av en snabbvisit hos farmor och farfar. Finaste farmor och farfar. Skrev en wellness-plan på den där kursen jag gick för två veckor sen och det första på min lista var att spendera mer tid med farmor och farfar. Ibland tänker jag att det känns jobbigt, men efteråt är jag alltid så varm i själen. Det är obetalbart. Efter pratstunden hos dem gick jag en stund i affärer (ja, jag har utvecklat ett tycka synd om mig själv-beteende där jag unnar mig saker i tid och otid, snart måste det få ett stopp, snart...). Köpte diverse kontorskläder och väntade in världens raraste människa, min mammas vän som jag har känt sen jag var liten. Hon kom och vi åkte hem till mamma och systrar. Gjorde en fantastisk sallad och bara myste.

I söndags åkte jag och en syster till Sephora. Herre Gud, jag är värsta förespråkaren för Sephora känns det som. Jag som aldrig har ägt något annat än en enkel ansiktstvätt och lotion från Apoteket. Haha, times are changing. Som jag redan har berättat fick vi hjälp av världens gulligaste expedit som dessutom gav oss supermånga prover. När vi betalade och skulle gå sa hon: "Men va tråkigt att vi inte ska träffas mer, jag vill ju veta hur det går och träffa er igen... Och det är så fint hur ni uppmuntrar varandra." Haha, vi är såna sociala stjärnor, jag och min syster (ja, alltså det händer i alla fall någon gång per år att vi är sociala...). Väl hemma kom pappa tillbaka från fjällen på strålande humör och min syster grillade hamburgare ståendes så otroligt bredbent (oklart varför?) att till och med pappa liksom fnittrade lite. Hela familjen var på sånt bra humör att jag bara kurade ihop mig och njöt. Ja, det var en bra helg helt enkelt. En jättebra helg.

Balsam för allt möjligt

Jag visste att mitt föregående inlägg skulle orsaka en massa kommentarer. Välmenande, ibland lätt kritiska, omfattande och väldigt kloka kommentarer. Och hörni. Jag håller med. Jag håller med om, ja, hundra procent av allt ni skriver. Men det spelar på något sätt ingen roll? För att hålla med i teorin är inte detsamma som att faktiskt klara av att tillämpa det i praktiken. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att ni alltid kommer ihåg att det jag skriver om är mina känslor och inget annat, om hur de ter sig och hur de tar sig uttryck, oavsett orimlighet och konstig logik.

Jag har en klok vän som brukar säga att en snygg människa är en människa som utstrålar självförtroende; en människa som man märker tycker om sig själv. Jag håller med! För så är det. Men bara för att jag håller med i teorin betyder inte det att jag genom ett trollslag kan förändra min egen självbild. Och även om förändringen givetvis måste ske inifrån är det onekligen lättare om man ser i alla fall levande ut, och lättast måste det väl vara om man ser ut som den bästa versionen av sig själv? Det tror i alla fall jag.

Meningen med mitt inlägg var inte att måla upp en bild där jag tror att utseendet är det viktigaste i hela världen och att kärlek helt utgår från hur man ser ut. Såklart är det inte så. Det är inte alls så. Men nog finns det ett element av yttre fåfänga med när man väljer partner? Det tror i alla fall jag. För att fånga en annan människas intresse blir det helt klart lättare om man utstrålar självförtroende och på så sätt även skönhet. Och för att kunna göra det tänker jag att man väl måste känna sig nöjd med sig själv? Och även om det finns hjärnspöken med i bilden vågar jag nog påstå att den versionen av mig själv som jag just beskrev i vart fall inte är toppversionen.

Idag har jag varit på Sephora igen. Ja, ni kan håna mig som tror att varje besök där kommer att lösa alla mina problem. Sanningen är att jag aldrig någonsin har unnat mig saker i fråga om hudvård eller smink. Aldrig någonsin. För jag har sparat, sparat, sparat pengar i hela mitt vuxna liv. Sparat till en drömlägenhet. Nu tänker jag inte spara mer pengar. Nu tänker jag göra allt jag kan för att putsa till den här tjugosexåriga skatan jag har blivit.

På Sephora träffade vi en fantastiskt gullig tjej som hjälpte mig och min syster att hitta rätt i djungeln. Jag har köpt mig en ny hudvårdsrutin. Oh yes, skatan ska bli svan. Eller åtminstone rödhake? Ja, vi får se vad det blir, men hur ytligt det än må vara, ska ni veta att det känns i alla fall lite bättre än igår. Jag ska tvätta och smörja och min hy ska banne mig glittra. För min skull. För att underlätta demonbekämpandet.

Och angående den här göteborgaren. Ja!! Ni har rätt. Jag fäster alldeles för stor vikt vid honom. Hänger upp allt möjligt på en person jag bara har träffat i några timmar. Och ja, jag kan erkänna det. Jag skulle verkligen önska att han såg något mer än en rolig typ i mig. Det skulle jag. Just nu verkar det väl kanske inte som att det är så, men jag kommer nog fortsätta att fantisera. Det är liksom så jag fungerar. En drömmare av stora mått. Sen hur det blir i verkligheten, det får framtiden utvisa.

Hoppas att ni får en fortsatt fin söndag bästa ni. Och tack för era kloka råd. Även om man egentligen vet är det alltid bra att bli påmind. Nu ska jag gå ut med vovven. Balsam för själen är han, den där egensinniga vovven. Sen ska jag botanisera bland mina inköp. För lite balsam för utsidan tror jag faktiskt att jag också kan behöva. Förhoppningsvis blir det en okej helhet till slut. Hoppas jag. Någon gång. I framtiden.

Förra våren och sommaren hade vi på skoj en magrutetävling han och jag. Vi brukade skoja om att han var så långt ifrån magrutor man kunde komma medan jag var nära utan att ens anstränga mig (är tjock på andra ställen). Gud va orättvist han tyckte att det var. Han började träna hårt den där våren. Inte för magrutorna så mycket som för jobbet och bara en allmän känsla av att vilja vara riktigt vältränad. Man såg resultat ganska fort. Jag, jag å andra sidan, gjorde praktik, skrev uppsats, sökte jobb och hade samtidigt ett ordentligt skov i min tarmsjukdom. Det i kombination innebar minimal träning. Minimal kroppsnoja och minimal träningshets. Jag åt kakor på nätterna för att hålla mig vaken så att uppsatsen skulle bli färdig i tid. Det var inte optimalt, men det var så jag gjorde.

Sommaren gick och hans mage gick från att vara lite halvmjuk till hård och rutig. Hans rygg- och nackmuskler blev mer definierade och jag såg hur han stod och tittade på sig själv i spegeln. Det här är alltså en person som verkade ha varit helt obrydd i många många år. Klart att han hade brytt sig om sitt utseende, men absolut inte på ett sånt sätt. Nu var det helt plötsligt väldigt viktigt hur musklerna såg ut och inte bara hur starka de var.

Jag. Jag var istället i mitt livs sämsta form. Istället för att ha skaffat mig magrutor hade jag skaffat mig otrevliga valkar runt höfterna. Jag har inga ursäkter. Det bara blev. Jag gillar att laga mat. God mat. Jag gillar att baka. Och jag gillar att äta. Det bara blev. Inte så att jag blev jättetjock, men jag gick upp något kilo som inte placerade sig särskilt väl på min kropp.

När vi hade flyttat in i lägenheten, det vill säga bara några dagar innan han träffade och var otrogen med henne, stod han framför spegeln och ropade på mig. Han ville att jag skulle se magrutorna. Jag skrattade och kände och sa att han var så duktig.

När han lämnade mig såg han snyggare, fräschare och mer vältränad ut än vad han gjorde under hela vårt förhållande. Han var på topp och jag på botten. Man ser det på mitt passerkort, med bilden jag tog i somras, hur kinderna liksom är lite rundare. Jag ser förvisso lycklig och glad ut men också tjockkindad och plufsig.

Jag vet att utseendet inte betyder allt i kärlek. Jag vet det. Men jag vet också att han utan att blinka iskallt bytte ut mig mot en väldigt vacker kvinna. En kvinna vackrare än mig. En kvinna med obehagligt perfekta små bröst och fantastiskt vackra ögonbryn. Det har satt sig i huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Stenhårt har det naglat sig fast på ett sätt som gör att det känns som att känslan aldrig kommer att försvinna. Känslan av absolut otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt vacker eller ens lite söt.

Jag har aldrig känt mig riktigt snygg. När jag gick på Handels hade jag en period där jag ibland kunde känna mig okej. Jag gick med ut på några få fester och bar oftast samma linne, ett urringat svart med en bh under som bara fyllde en funktion. Att skapa den perfekta åtråvärda klyftan. Fy fan vad jag kan känna mig patetisk för det nu i efterhand. Jag vet inte varför men efter min tid på Handels blev det som att jag inte ville flasha någonting mer. Jag ville bara vara trygg och älskad som jag var. Och det litade jag på att han gjorde.

När vi träffades på gymnasiet och jag uttryckte min osäkerhet över utseende och liknande till mina vänner (jag hade en mycket märklig acneperiod som kom från ingenstans) sa de till mig att jag i vart fall inte behövde oroa mig i förhållande till honom. De sa att han hade dragit vinstlotten. Jag höll inte med dem. Men jag slöt mig till att vi helt enkelt var perfekta för varandra. En perfekt utseendematch.

Nu är han med henne. Och jag undrar, hur fan gick det till? Hur fan lyckades han snärja henne? För även om jag tyckte att han var världens finaste, vet jag, objektivt sett, att han inte var en klassisk snygging. Åtminstone var han inte det när jag fångade honom. Men kanske var missen jag gjorde just att inte se att han hade blivit precis det. En riktig snygging.

Förra våren kom han hem mer än en gång för att berätta om hur någon tjej på gatan hade gått fram till honom, när han var iklädd polisuniformen, och berättat hur snygg han var. Han liksom pöste av stolthet när han berättade det. Jag var också stolt. Men nu i efterhand tänker jag att det kanske var det som triggade igång något. En känsla av att han kunde få bättre. En känsla av att han inte borde nöja sig med mig.

Jag brydde mig inte så överdrivet mycket om mitt utseende förut. Det var inte så att jag var helt obrydd, men jag körde helt enkelt på mina vanliga grejer; lite (billig) ansiktskräm, eventuellt lite BB-cream och rouge, oftast en smula ljubrunt på ögonbrynen tillsammans med svart eyeliner och mascara. Jag var inte helt clueless, men nästan. Jag försöker bry mig mer nu. Ja, men ni vet ju om mitt bisarra sminkinköp i Boston. Idag var jag äntligen och tränade och dessutom har jag under dessa månader köpt mängder av nya kläder. Jag försöker. Allt för att försöka plåstra om det nedbrutna självförtroendet. Men det känns inte som att det fungerar? Nya problem uppstår hela tiden. Det är som att min kropp nu reagerar på all skit den har blivit utsatt för under hösten.

Mina ögon är alldeles mörka och hänger, det ser ut som att huden under har blivit gnuggad sex månader i sträck (det har den också). Ett antal leverfläckar (bland annat än vidrig jäkel i hårfästet) har på något märkligt sätt växt sig läskigt stora. Min hud är som fnöske, trots att jag dränker den i olja. Mitt hår har tappat all livslust och mina läppar är kroniskt fnasiga. Hårbotten är röd och kliande med flagor som i omgångar seglar ned på mina axlar. Mina ögonbryn har antagit en konstig form som jag inte kan fixa. Mina tänder är missfärgade. Min hud är likblek. Mina celluliter lyser och nya blodkärl spricker hela tiden. Bröst och rumpa ska vi inte ens prata om. Det är bara sorgligt. Ja, men ni hör ju. Jag är ett jävla kap. Ett fantastiskt jävla tiopoängarkap. Konstigt att han lämnade allt det bakom sig va? Jävligt konstigt.

Jag vet att ni är superdupermånga därute nu som förfasas över detta inlägg. Tänker kanske: Men arma flicka, vilken hemsk självbild och vilken usel självkänsla hon måste ha. Eller: Vilken jävla offermentalitet hon har, det måste väl ändå vara bättre att rycka upp sig och fixa skiten istället. Eller till och med: Inte konstigt att han lämnade det där, vem vill vara ihop med en sån osäker person?

Ja, ni har kanske rätt. Jag har nog en usel självkänsla. Och i vissa stunder känner jag mig verkligen som ett offer.Ett offer för all världens skit jag kan komma på. Det är inte roligt att känna sig som ett offer. Därför befinner jag mig inte i de tankarna särskilt länge. Istället går jag till självhatet. Tittar mig i spegeln och förbannar ansiktet som stirrar tillbaka på mig. Tittar på mina fantastiskt söta systrar och undrar: va fan hände i det där genlotteriet?!

Den här killen från Göteborg. Han har inte hört av sig sen i torsdags. Och jag har diskuterat våra sms fram och tillbaka med varenda vän jag har på jobbet och nästan alla är eniga. Han är bara en vän. En kollega (manlig) sa dock att ingen kille skickar hundra (flera hundra kanske?) sms inom loppet av några dagar till en tjej han bara vill vara vän med. Men i övrigt var beskedet klart. Det är inga flirtsms. Och varför skulle det vara det? Jag har inte heller förväntat mig det, men på något sätt har min kärlekstörstande kropp gått och skapat sig en fantasi kring den här människan. En fantasi som är svår att skaka av sig.

Jag vet att det inte är så ofta man kommer så bra överens med någon som han och jag verkar göra. Det är en underbart härlig känsla hela tiden när vi skriver fram och tillbaka. Skämtsam men ändå varsam på något sätt. Jag tror, eller nej, jag är säker på, att problemet sitter någon annanstans. Och det enda min hjärna kan tänka ut är att det är en utseendefråga. Jag ska erkänna att jag inte blev hänförd av hans utseende. Han ser ut precis så som jag alltid har tänkt att min typ INTE såg ut. Inte så väldigt lång, jobbigt smal, brunhårig, skäggig och med ett jättestort kritvitt leende. Alltså, han ser ut som en sån där dressmansnubbe. En dressmansnubbe som olyckligt nog är några hack för snygg för mig.

Jag tror att han känner det. Och jag känner det egentligen också. Varför lägger jag då inte bara ner projektet kan man fråga sig? Jo, men för att jag inte vill vara några hack för ful. Jag vill fixa det. På något sätt vill jag fixa det som fixas kan och sen utvärdera igen. Men saker och ting förfaller i en sån drastisk hastighet på mig nu att jag knappt vet var jag ska börja. Jag surfar frenetiskt på milda schampon och uppljusande ögonkrämer. Jag överväger att lägga för mycket pengar på tandblekning och jag sätter mitt hopp till att läkaren på vårdcentralen kommer kunna trolla bort både det ena och det andra på ett litet kick. Ja, men ni hör ju hur jag låter. Jag är desperat på ett osmickrande sätt och dessutom verkar inga åtgärder jag vidtar hjälpa. Imorse när jag tittade mig i spegeln såg jag värre ut än någonsin.

Vad ska jag egentligen göra? Jag går redan hos psykolog. En psykolog som känner till dessa tankar. Så föreslå inte det. I'm working on it, trust me. Men vad ska jag faktiskt göra åt den här känslan av att förfalla? Vad ska jag göra för att fixa det? Är det någon som vill åka med mig på SPA och lära mig allt om kropps-, hår- och ansiktsvård? Någon? Snälla? Jag vill ju att göteborgaren ska tycka att jag är absolutely fabulous? Är ni med? Absolutely fabulous - är det någon som kan fixa det?!

Världens godaste bulgursallad

Min kollega (och fina vän) sa häromdagen att hon tyckte att jag skulle lägga ut fler recept på bloggen. Det var roligt att hon sa det. Bara så där liksom. Och igår kväll skrev the guy in Gothenburg på skoj att om jag blev den gamla mat- och baktokiga S igen, då minsann ville han att jag skulle komma till Göteborg. Alltså. Jag älskar mat. Jag älskar efterrätter och bakverk. Men det är som att något slog slint där för sju månader sen. Lusten, glädjen och inspirationen rann ur mig och även om den så sakteliga kommer tillbaka på andra områden är det som att mat och bak inte riktigt hänger med. För det var ju honom jag lagade mat till. Och det var han som åt mina bakverk. Både de lyckade och de mindre lyckade (ibland totala katastrofanrättningar) åt han med stort engagemang.

Men hörni. Han får inte ta det från mig också. Han får inte det. Jag ska banne mig tvinga fram det. Trots att det nu råkar ha fastnat med något jäkla superlim långt därinne i mig ska jag fasiken dra ut det. Så, here we go!

En gång i tiden tyckte jag att bulgursallad var det godaste i hela världen. Jag var helt galen och gjorde tio portioner som jag åt i flera dagar. Fy fasiken va gott jag tyckte det var med bulgursallad. Och nu ska ni minsann få veta hur man gör. Världens godaste bulgursallad.

Först steker du vermicelli (tunna pastabitar som kostar typ fem kronor i affären) i lite olja/smör. När de har blivit ljusbruna häller du i bulguren. Gärna den lite grövre sorten. Stek en stund och smula sen ner en buljongtärning samtidigt som du täcker med vatten. Lock på. När bulguren är färdig - rör ner en liten klick smör (dock ej nödvändigt...).

I en stor skål lägger du sen skuren salladslök (eller annan lök), sojabönor (om du vill), färsk bladspenat (eller annat valfritt blad du gillar), sugar snaps (för att det är så gott), skurna ärtskott (ja, ärtskott, pröva det nu!) avokado (om du har en lagom mjuk en), granatäpplekärnor (färska, nej, det är inte så svårt att pilla ut dem, bryt och använd händerna), smulad fetaost (viktigt, inte den i bitar inlagd i olja), hackad koriander (om du inte tycker att det smakar tvål såklart), rostade pinjenötter (om du har råd) och den något avsvalnade bulguren.

Rör ihop en dressing av massa citron/lime, lite hackad chili, olivolja, salt, peppar och socker (eller honung) och häll över.

Servera hela härligheten med en klick aioli. Grillad/stekt kyckling är också mirakulöst gott att ha till. Och hur man gör världens godaste kyckling ska jag berätta en annan dag. Lovar.

Kräla i sorg

Vaknade glad idag. Den där roliga mänskan i Göteborg gör mig nog gladare än vad jag egentligen vill erkänna. Blir lite rädd för det. För vad händer den dagen det inte är roligt längre? Vad händer den dagen han slutar höra av sig? Vad händer om jag en dag inte vill höra av mig? Är jag tillbaka i mörkret då?

En sak som i alla fall alltid skänker lite ljus i mitt liv är era kommentarer. En läsare skrev en fantastiskt fin kommentar i morse som träffade mig rakt i hjärtat.

"Du har varit och är fortfarande en tröst (även om det kanske låter själviskt?), en olyckssyster som finns där och visar att man inte är ensam. Det betyder hur mycket som helst när man krälar i sorg och gråter i förtvivlan på kalla golv. Att veta just att man aldrig är ensam i det där parallella universumet av hjärtesorg."

"Kräla i sorg." Så är det. Det är den mest träffande beskrivningen jag någonsin har hört. För det är exakt så det har känts. I månader. Ett evigt krälande där man aldrig riktigt får fotfäste. Man kippar efter andan men sorgen är så massiv att den tränger in precis överallt. Man tappar andan. Man gör det. Både psykiskt och fysiskt.

Länge, länge, länge kändes det som att jag inte fick någon luft. Jag kravlade och slet men sorgen var på riktigt nära att dränka mig. Varenda sekund slet paniken i mig. Rev, slet och gjorde sönder hela min kropp. Jag höll på att gå under. Det var nära. Det var så himla nära.

När jag låg skakande på gatan på väg till akutpsykiatrimottagningen den där dagen i höstas, då tänkte jag att nu går det inte mer. Även om det inte kommer någon bil så kommer jag inte att överleva det här. Det kändes som att jag gick fullständigt sönder. Krossad i småbitar utspridda över marken. Jag vet på riktigt inte hur jag lyckades samla ihop mig själv tillräckligt för att ta mig upp från gatan.

Men på något sätt gick det. På något sätt har jag överlevt nästan sju månader. Sju månader där jag har fått kräla mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle klara av. I början var det ett ändlöst krälande utan uppehåll. Jag kommer aldrig att glömma hur jag låg på mattan i vardagsrummet i fosterställning och bara hoppades att hjärtat skulle stanna. Stanna och göra slut på mitt lidande.

Ibland tänker jag så fortfarande. Ibland kommer sorgen ikapp och krafsar efter mig med sina stora vidriga klor. Men vet ni. Varje gång den får fatt i mig släpper den också taget. Om än bara för en liten stund släpper den tag och låter mig andas igen. Nuförtiden andas jag nästan hela tiden. Nuförtiden fantiserar jag om skogspromenader i Göteborgstrakten. Och mysiga restauranger i Boston. Och soliga dagar i skidbacken. Och där, där är det lätt att andas.

Något känns fel
Jag har en obehaglig känsla i kroppen. Obehag och oro. Jag är på bra humör, det är inte det. Men det är som att något hela tiden ligger och gnager. Jag tror att det är rädsla. Det är många på mitt jobb som numera vet om min blogg. Fråga mig inte hur det blev så, men på något sätt kom någon på vem jag var, och så var ordet ute. När jag fick reda på det för en dryg månad sen blev jag chockad. Chockad, upprörd, ledsen och förtvivlad. Vad skulle jag göra? Lägga ner det enda som jag var stolt över? Lägga ner det som utgjort min räddning så många gånger? Nej, det kunde jag inte. Så jag fortsatte att skriva. Kanske med något större restriktivitet, men fortfarande alltid sanningen.

De senaste dagarna har jag inbillat mig att jag ser blickar. Nyfikna, ibland dömande, blickar. Jag vet att såna där saker oftast bara sitter i ens eget huvud, men det har skapat en sån fruktansvärt olustig känsla i mig som jag bara inte blir av med. Först och främst känns det obehagligt att folk i min närhet kan koppla de känslor och tankar jag så naket har blottat för er alla, till mitt ansikte, till min person. Jag har skrivit saker här som jag inte har nämnt för någon annan människa och att det nu finns människor i min omgivning, människor jag inte känner, som vet dessa saker om mig gör mig alldeles knäsvag. Knäsvag på ett dåligt sätt.

Dessutom känner jag en bisarr rädsla för att på något sätt inte leva upp till min blogg. Jag är rädd för att någon ska bli besviken och tänka: men gud, är det bara hon, hon verkar ju så himla tråkig. För ja, jag är rätt tråkig. Jag är rätt slätstruken. Och jag är en helt vanlig person som svär (för ofta), blir arg, säger dumma saker, är bitter osv. Listan på negativa saker jag ser hos mig själv kan pågå i all oändlighet. Det som var bra med den här bloggen, är att jag faktiskt försökte ställa om mitt tänkande från att alltid trycka ner mig själv. Vad är jag bra på, vad gillar jag, hur fungerar jag, hur kan jag bli mitt bästa jag? De tankarna är svåra att ge uttryck för här nu. För det jag skriver är inte längre ord i rymden, det är ord som jag måste bära med mig här på jobbet varje dag.

Skriver jag att jag är ledsen känner jag mig falsk när jag försöker le nere vid kaffeautomaten. Skriver jag att jag är glad känner jag en press att jag måste fortsätta vara glad. Det har blivit konstigt helt enkelt. Och jag vill inte att det ska kännas konstigt. För jag älskar min blogg. Jag älskar den verkligen. Jag älskar att få ha ett forum där jag får skriva vad jag vill. Jag älskar att få dela sorg med er, jag älskar att få dela glädje. Min fina blogg med världens snällaste läsare. Läsare som tipsar, hejar, peppar, tröstar och berättar. Läsare som bara finns någonstans därute. Det känns väldigt fint ska ni veta.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag är säker på att jag kommer vilja fortsätta dela med mig. Bloggen har blivit min snuttefilt som hjälper mig över varenda grej jag snubblar på och utan den skulle jag famla ännu mer än vad jag redan gör. Men helt klart är att något har hänt. Något känns annorlunda. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få det att kännas rätt igen.

Lägenhet, folkbokföring och orkidéer 

Hans mammas mail. Ni är en hel drös som undrar. Jag förstår det. Å andra sidan är det egentligen inte så mycket att säga. För det är inte vad hon skriver som gör ont. Det är vad hon inte skriver. Det är att hon inte skriver ett ord om hur dåligt han mår. Det är att hon inte skriver ett ord om hur olycklig han är med henne. Det är att hon inte skriver att de såklart inte är tillsammans längre. Det är att hon inte skriver att han saknar mig.

Hennes mail handlade om en lägenhet. En lägenhet som hon bor i men som jag står på kontraktet på. Vår gamla lägenhet. Jag var dumsnäll i höstas och sa att det var okej. Att hon kunde bo där de månaderna som vi tillsammans hade lovat henne från början. Jag ville vara noga med att göra skillnad på honom och hans familj. Jag ville inte göra illa de människor som också kommit att bli en del av min familj. Inte som han. Han som fullkomligt krossade varenda människa i min närhet som någonsin har brytt sig om honom.

Så hon fick bo där. Jag har betalat hyran och hon har fört över pengar till mig. Det har inte varit roligt. Det har faktiskt varit jättejobbigt. Men jag har inte kunnat säga nej. Ni minns säkert inte, men för en eller kanske till och med två månader sen skrev jag att det var något jävligt som hade hänt. Men jag berättade aldrig vad. Jag orkade inte skriva om det. Än mindre ta tag i det.

En dag kom min syster hem med posten från min lägenhet. Mitt i all reklam ligger ett papper som jag direkt känner igen handstilen på. Hans handstil. Det är ett överlåtelseavtal av com hem-abonnemanget han tecknade i somras. Jag hade bett honom flera månader tidigare att överlåta det men jag antar att det inte direkt var hans första prioritet då. Under överlåtarens namn skulle dennes nuvarande adress fyllas i. I rutan stod vår gamla lägenhet. Den lägenhet hans mamma nu bor i. Där har alltså han skrivit sig.

Jag kommer ihåg hur hans mamma berättade för mig att han inte kunde vara skriven hos den där jävla kvinnan. Gud vet varför, men en gissning är att det inte såg så bra ut i chefens ögon, eftersom deras relation hade lett till diverse mindre trevliga utredningar. Därutöver kanske hon inte direkt ville ha en ny man skriven där en sekund efter att hennes förra flyttade ut. Ja, egentligen vet jag ju ingenting, men det jag kan konstatera, är att både han och hans mamma tyckte att det var en bra idé att han skrev sig hos sin mamma. I min lägenhet. I den lägenhet som jag hjälpte henne flytta in i. I den lägenhet som jag hjälpte henne röja ut i, eftersom han struntat i det den där dagen när han istället åkte hem till henne och var otrogen. I den jävla lägenheten skrev han sig för att slippa potentiella problem.

Det gör mig så vidrigt förbannad när jag tänker på alla sätt han har utnyttjat min godtrogenhet och min oförmåga till att visa ilska mot honom. Det gör mig helt vansinnig. När det där papperet dök upp i min post tappade jag all sans. Det riktigt bultade i hela mig av ilska. Jag bad min mamma säga till hans mamma att hans adress skulle bort därifrån omedelbart. Mamma påstod att hon försökte ringa, men när jag hade frågat henne fem gånger hur det hade gått blev det för jobbigt. För smärtsamt och bara obehagligt. Så jag begravde ilskan.

Hans mammas mail igår handlade om att hon ville säga upp lägenheten. Hon bor mest i London varför den bara är onödig. Förutom lägenhetspratet skrev hon en rad om våra orkidéer. Våra miniorkidéer som jag en gång för många många år sen gav honom i en tid av nedgång. Vi var i den enda dalen vi någonsin hade i vårt förhållande och jag köpte de där orkidéerna på extrapris med vissna blommor som en symbol över att vi också skulle komma att blomma någon dag igen. Och det gjorde vi. Precis som orkidéerna. I höstas sa jag till hans mamma att ta hand om dem åt mig. I mailet skrev hon att de nu blommade igen.

En gång i tiden kanske jag skulle ha blivit glad för det. För att våra orkidéer blommade igen. Men nu, när jag vet att han är med henne, blir jag bara äcklad. Äcklad och förtvivlad över att den sista symboliken jag hade satt tilltro till är borta. Orkidéerna blommar, men inte för oss.

Jag bad henne kasta dem. Eller ännu bättre ge dem till den som ursprungligen fått dem i present, hennes son. Han kanske vill ha dem i sitt nya förhållande. Så skrev jag. Responsen var noll. Hon yttrar inte ett ord om det. För det finns inte ett enda ord av hopp eller ljus att yttra. Snart har sju månader gått. Orkidéerna blommar. Men han väljer fortfarande henne.

Vad har hänt annars idag då? Jo, men det är ju första april! Jag och en kollega hade redan bestämt sen innan att vi skulle skoja med en annan kollega. Min partner in crime gjorde en guide till mig för hur man genom funktionen "autocorrect" byter ut ord mot varandra. Vår geniala idé var att byta ut den lurades namn mot det namn han av okänd anledning kallar alla oss andra när han är som allra drygast. Jag väntade hela dagen på rätt läge. Men det kom inte riktigt. Sen på kvällen. Då såg jag min chans. Kastade mig på hans dator och fixade det jag skulle. Precis när jag skulle hoppa tillbaka till min egen plats kom han. Såg mitt huvud och började gorma - i och för sig förståeligt. Skämtet fallerade såklart i och med att han såg mig. Men det var ändå rätt kul. Så nära årets skämt. Så nära.