trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

När ska jag hinna göra hoppsasteg?
Jag sitter på jobbet. Det snurrar i huvudet. Rejäla snurrningar. Jag borde gå hem. Jag borde sova. Men jag vill inte. Jag vill träffa mina vänner. Jag vill träna. Jag vill dejta. Jag vill hänga med min familj. Men tiden räcker inte till. Tiden räcker bara inte till.

Förstår inte hur jag som ung människa utan en familj att ta hand om på det sättet alltid upplever mig leva i tidsnöd. Brist på tid för umgänge, skratt, skitsnack, hoppsande, jonglerande, mysande och vilande. Otroligt enerverande och otacksamt, jag vet.

Åh, nu klipper ögonlocken så tungt att det gör ont. Förlåt för ytterligare en dag med absolut inget av värde att berätta. Men jag har ingen ork att vara varken ledsen, glad eller finurlig idag. Jag. Måste. Sova.

För några timmar sen fick jag samtalet från helvetet. Vår hund låg på djursjukhuset utan minsta hopp till räddning. Jag bröt ihop. Mamma, pappa och systrar kom och hämtade mig och så åkte vi dit allihopa. Jag har aldrig någonsin känt en sån förening i familjen. Alla grät. Till och med pappa. Och han gråter aldrig. Vår lilla hund bars in och vi höll honom i famnen tills det inte gick längre. Veterinären kom in och så lät vi honom somna in. Det var absolut genomvidrigt. Mamma var utom sig. Det hade jag också varit om jag inte hade vetat att mamma tog det så mycket hårdare än vi andra. Jag kan inte bryta ihop om någon annan redan har gjort just det.

För mig känns det fortfarande overkligt. Helt overkligt. Jag kan inte ta in det. Det går inte. Vår lilla hund får inte vara borta. Han får inte vara borta. Lukas hette han. Lukas hette vår mycket egensinniga men så fantastiskt fina hund. Jag är så orolig för mamma. Jag är så orolig för att familjen ska börja krackelera. Min syster åkte hem i förväg medan jag och den andra systern handlade lite mat. När vi kom hem hade hon tagit alla leksaker, vatten-, mat- och godisskålar och koppelgrejer och slängt ut i verkstaden. Det är andra gången på ett år som min familj måste sanera huset på saker som påminner. Påminner om en förlorad familjemedlem.

Åh, vår lilla hund. Han är borta. Det är så overkligt. Det är så förbannat overkligt.

En ledsen midsommar
Hej älskade cybervänner. Midsommarafton idag. För första gången någonsin sitter jag hemma själv i min soffa och gör absolut ingenting. På midsommarafton. Det kommer något ledsamt över mig när jag tänker på det. Det är midsommar men jag har ingen naturlig plats att vara på. Det gör mig ledsen. Ja, jag hade kunnat åka till farmor och farfar på landet. Ja, jag hade kunnat hänga med mina föräldrar till en stor midsommarfest med gamla familjevänner. Ja, jag hade kunnat crasha mina systrars middag. Ja, jag hade kunnat fråga en kompis om jag möjligtvis fick hänga på deras midsommarplaner. Men inget av de alternativen lockar. Jag vill inte tvinga mig på någon på midsommar. Jag vill inte vara någons efterhängsna bihang. Då är jag hellre ensam och träffar familj och vänner när de faktiskt vill träffa just mig. På det sättet kan jag vara lite envis. Men jag vill verkligen inte känna mig oönskad. Det är på riktigt något av det värsta jag vet.

Så jag sitter ensam. Eller nej. Inte helt ensam. Jag har min fina, gamla, surmulna hund hos mig. Han får knäckebröd och morötter som han skuttar med till min fina matta. Där sitter han och knaprar i sig alltmedan både smulor och morotsslem flyger åt alla håll. Jag har inte hjärta att säga åt honom. Han ser så nöjd ut. Min fina lilla hund. Tänker definitivt tvinga honom att sova i min säng i natt. Trots att han luktar illa. Jag vill ha närhet. Jag saknar närhet. Jag behöver känna någon bredvid mig. Egentligen föredrar jag ju någon som inte luktar äckligt, är smutsig och potentiellt har hundra fästingar krypande på sig, men är man desperat så är man. Vovven kommer få sig ett mys. Vare sig han vill det eller inte.

Idag är helt klart en lite ledsen dag. Kanske är jag bara trött fortfarande. Trött och hängig. Men ändå. Jag saknar det bubbliga, det glada, det pigga och det lite hoppfulla som infann sig i kroppen för några veckor sen. På något sätt tycks jag ha tappat bort det igen. Jag försöker fokusera på mig själv. Jag försöker ta hand om mig själv. Jag vilar. Jag går på promenader. Jag äter grönsaker. Jag sover. Men ensamheten gör mig ledsen. Tröttheten gör mig ledsen. Det faktum att den person som gjorde mig gladast av allt inte hör av sig mer gör mig ledsen. Det faktum att mina vänner inte står mig så nära som jag vill gör mig ledsen. Min sviktande hälsa gör mig ledsen. Min förfallande kropp gör mig ledsen. Min usla ekonomi gör mig ledsen. Fan, det är många saker som gör mig ledsen. Många skitsaker egentligen. Varför ska jag oroa mig och vara ledsen över ekonomi? Jag klarar mig ju utmärkt. Varför ska jag vara ledsen över en dallrig rumpa? Jag ser ju helt normal ut. Varför ska jag vara ledsen över att mina vänner inte är så nära? Det är ju mitt eget fel som inte bara prioriterar dem högre. Fan. Jag vet ju att det är så. Men ändå. Det virvlar runt ledsna tankar i mitt huvud och jag får bara inte bort dem. Inte när jag sitter ensam så här. Då går det inte att vara annat än just ledsen. Ledsen och inte alls särskilt förhoppningsfull inför framtiden. Fan. 

Känslomässig meltdown, breakdown, kollaps
Helgen var bra. Den var verkligen det. Eller ja. Med undantag för ett smärre breakdown igår kväll. Alltså. Vad är det för fel på mig? Går och förälskar mig i någon himla kille som jag redan från början hade dömt ut av hundra orsaker. Fan. Känner mig ömtålig och skör igen. Skalet jag hade byggt upp som gjorde att jag kunde jonglera en himla massa konversationer och dejter utan att bli galet intresserad av någon särskild är nedbrutet. Jag har inget skal. Jag har väl egentligen aldrig haft det även om jag intalade mig det ett tag. Allt går rakt in utan minsta filtrering, utan minsta bromskloss. Allt går in och ut kommer en explosion av oroliga, ledsna och upprörda känslor. Känslor som jag dessutom alltid känner ett akut behov av att klä in i ord och sen kasta på personen som känslorna är sprungna ur. Och vips har jag helt på egen hand skapat ett breakdown. Genom att föra rena monologer lyckas jag alltså resonera fram horribla mardrömsscenarion som skapar kaos både i mitt och den andre personens huvud. Det är fan helt jävla otroligt. Hur jag gång på gång lyckas stöta bort människor jag tycker om med alla dessa känslomässiga meltdowns. Fan för mig.

Jag tappade huvudet i fredags...

Okej. Så. Jag var på firmafest i fredags. Eh. Satan i gatan va roligt jag hade. Alltså verkligen så himla roligt. Jag var sjuk, trött, orkeslös och hade överhuvudtaget noll förväntningar på kvällen. Men oj. Vilka fantastiskt härliga timmar jag hade. Jag hängde nämligen med världens bästa kollegor. Dessutom insåg jag att jag faktiskt känner en massa fina människor i många olika grupperingar på jobbet. Det är nästan det bästa. Att få tillhöra en särskild liten grupp men samtidigt kunna sluta upp med andra och bara känna sig välkommen. Så himla bra var det.

Utöver en härlig, euforisk känsla lämnade festen också efter sig en liten, liten klump ångest. Såklart. Gjorde nämligen några mindre genomtänkta handlingar. Är man berusad en gång om året kan man kanske kosta på sig det tänker jag. Eller ja, jag försöker intala mig själv det i alla fall...

Så. Ett axplock av kvällens höjdpunkter. Slickade två av mina närmsta manliga kollegor på örsnibben. Efter att de bad mig (?!). Lät okänd 22-årig muskulös grabb ta mig på brösten (dock mycket kortvarigt). Stod längst fram vid scenen och var alldeles till mig när Danny uppträdde. Kramade min chef som grät (jag grät nästan också) för att hon var så glad att jag var glad. Snackade intensivt med en svinsnygg kollega som sedan visade sig vara en annan kollegas gamla ragg (mindre bra). Hade allas mobiler i behån och drog triumferande fram dem på dansgolvet. Lånade lypsyl av okänd kille som jag nu har fått för mig mycket väl kan vara min drömprins (kan dock för mitt liv inte minnas hur han såg ut).

Ja, så jäkla oklar kväll på så många sätt. Men samtidigt så otroligt rolig. Och ja. Ni kanske höjer på ögonbrynen åt en del av mina mindre bra upptåg, men asch, det kan jag ta. För jag behövde det här. Jag behövde tappa huvudet för en kväll och bara vara. Och herregud va härligt det kändes.

Kloka råd och ett uppskjutet beslutsfattande
Tack för alla råd som ni lämnade på mitt föregående inlägg. Tack för tuffa, hårda och obekväma ord. Tack för snälla, kloka och insiktsfulla uppmaningar. Varenda kommentar ger förmodligen en liten bit av sanningen. Sen hur jag väljer att hantera den sanningen, det är något jag tänker låta framtiden utvisa. Har en obehaglig vana av att förstora upp saker och ting, av att överdramatisera och hetsa fram överilade beslut som jag sen nästan omedelbart ångrar. Jag har redan skrivit några meddelanden till den här M som vittnar om just den där hetsigheten med att fatta ett slutgiltigt beslut. Men i samma sekund som jag har skickat dem har jag ångrat mig. För vet ni. Jag vill bara rida på vågen ett tag. Jag vill inte ta några livsavgörande beslut just nu. Jag är inte redo för det. Jag vill bara vara och göra det som känns bra för stunden.

Och ja, som någon skrev är det jag sysslar med nu självklart någon typ av flykt. Det är både jag och min psykolog medvetna om. Men samtidigt, jag grubblade väldigt länge. Jag mådde dåligt utan ljusning väldigt länge. Jag var så illa däran att min kropp nästan inte klarade mera mörker. Så det här ljuset jag upplever nu, hur flyktigt, övergående och lurigt det än är, tänker jag hålla fast vid så länge det går. Sorgen, den finns där. Och den letar sig fortfarande in i de mest oväntade situationer. Nästlar sig in och förstör en film på tv, sprider tårar över en bilfärd eller gör att viss mat smakar ångest. Men istället för att ge mig hän åt den där sorgen och ledsamheten, ger jag mig hän åt andra saker nu. För jag orkar inte vara ledsen mer. Inte för det som har hänt i alla fall. Jag orkar bara inte mer.

Guldregn och fyrverkerier
Hörni. Den här killen. Mr Sex. M. Göteborgaren. Kärt barn har många namn. Den senaste veckan har han verkat lite oengagerad, ointresserad och motvillig på något vis. Inte så att det inte har varit fantastiskt när vi väl har setts, men på något sätt har han bara verkat lite frånvarande. Trots det, känner jag mig mer hooked än någonsin. Och det är ju en olycklig situation. En ohyggligt olycklig situation rentav. Jag vill ju vara med någon som är galet intresserad av mig. Som vill vara med mig varenda minut, varenda sekund, ja, hela tiden, och som känner sig lika uppfylld och glad av att vara med mig som jag gör av att vara med denne någon.

Den här killen. M. Han säger de rätta orden. När vi har bestämt tid för att träffas går jag på moln och bara ler. När vi sen väl träffas är det fest och fyrverkerier. Oavsett trötthet, smärtor och ledsamhet, blir det alltid fyrverkerier när jag träffar honom. Men han är väldigt upptagen. Eller, ibland vet jag inte om han är upptagen eller om han bara inte orkar (?!) träffa mig. För jag har frågat. Känner mig som en trasig grammofonskiva. Det är vidrigt att vara den behövande parten, att vara den som bönar, att vara den som vill mest. Ja, alltså inte så att jag försöker tvinga honom till att träffa mig, jag bara försiktigt frågar. Och han svarar att det just inte passar då. Men hello?! Om man verkligen gillar någon spelar det väl ingen roll om det passar eller inte? Haha, jag har nog en väldigt infantil inställning till förälskelse märker jag.

Men på riktigt, jag vill att det ska vara så. Jag såg framför mig hur vi möttes upp i någon park bara för en kyss. Jag såg framför mig hur jag stapplade mig hem till honom mitt i natten efter ett hårt jobbpass. Jag såg framför mig hur hela världen började snurra och hela himlen fylldes av fyrverkerier precis hela tiden. Men det är inte så? Det kommer guldregn i spridda skurar, ja, men inte är det någon världsomspännande glädje direkt. Betyder det att jag ger upp hjärtats önskan och letar vidare? Letar efter någon som får allt att snurra och som känner likadant för mig? Men jag tycker ju om just den här killen. Han har en jäkla uppförsbacke i sin längd (två centimeter kortare än mig, ja, det är en major issue), men - hans blick får mig att fullkomligt smälta. Hans beröring får mig att skaka. Och hans röst gör mig alldeles varm inombords. Räcker inte det?

Två identiteter och en märklig ihopsmältning
Har haft en makalöst effektiv dag idag. Känner mig superduperduktig. Jag har fortfarande en jobbgrej kvar som skaver likt en nagel i ögat, men i övrigt har jag faktiskt fått så himla mycket gjort idag. Hurra. Helt plötsligt känns den obehagliga mängd Gott och Blandat som jag smällde i mig igår kväll, nyss hemkommen från jobbet framför det andra Sex and the City-avsnittet som gick på tv, helt okej. Som att jag var värd det med tanke på att jag orkade med även denna dag och dessutom faktiskt fick lite bra grejer uträttade. Haha, my mind works in mysterious ways när det kommer till prestation och belöning. Fråga mig inte hur, men det där resonemanget känns oerhört rimligt i min hjärna.

Det händer mig faktiskt väldigt ofta att jag på något sätt logiskt inser att mina tankar och resonemang är ohyggligt orimliga, men trots den insikten, kan jag inte ändra mitt sätt att tänka. Det är oerhört frustrerande. Det är liksom som att jag har två olika hjärnor. En som jag använder i mitt arbete, i skolan eller när jag ska fundera ut lösningar på matematiska problem eller formulera en rapport. Men sen, i allt annat i livet, är det som att jag har en annan hjärna som kliver in och tar över. En osmart, ologisk, orationell, orimlig och överdrivet känslosam hjärna. Helvete vad frustrerande det är ibland.

Ibland kan jag nästan uppleva det som en mindre identitetskris. Jag tror mig vara så oerhört logisk och klok, men har ibland så fruktansvärt svårt att locka fram och använda den delen av mig själv. Nästan som att två personer bråkar i mig. Haha, det lät kanske lite extremt, men på riktigt kan jag ibland verkligen ifrågasätta vem av dessa två helt skilda personligheter som egentligen är mitt riktiga jag. På senaste tiden har jag insett att den här känslosamma och ologiska delen av mig mer och mer tar över. Den snikar sig in i delar av mitt liv där den inte hör hemma. På jobbet till exempel. Där sabbar den all den professionalitet som jag ändå någonstans trodde att jag besatt.

Är det någon mer som brottas med liknande tankar? Såklart att en människa är flerdimensionell på en massa olika sätt, men den här känslan av att ens olika identiteter inte riktigt smälter ihop och när de väl gör det så känns det inte som att de bästa delarna överlevde ihopsmältningen…? Är ni med? Åh gud, detta blev lite knas märker jag, är alldeles för trött för den här typen av utsvävningar. Jag slutar nog här. Bra så. God natt så småningom (det vill säga när jag har stapplat mig hem från jobbet). Over and out.

Lätt kollapsad och girig efter galen kärlek
Sitter på jobbet och lär bli kvar här tills timmen har blivit hiskligt sen. Det är såna tider nu. Jobbtider. Har bestämt mig för att ligga lågt. Ligga jäkligt lågt med allt tills jobbet har lugnat ner sig. Det måste vara viktigast nu. Jobbet. I och för sig borde även hälsan kvalificera in sig på den där viktighetsplatsen men är lite osäker på om den gör det helt och fullt. Försökte springa en liten runda i söndags, det var skönt, men går nu runt och stapplar för att benhinnorna tog alldeles för mycket stryk. Haha, jag har blivit en riktig glaslirare. Min pappa brukade alltid håna såna när jag var liten – folk som fick ont överallt och inte kunde bita ihop. Jag är egentligen vrålbra på att bita ihop. Men kanske inte lika bra på att faktiskt på riktigt hantera den där smärtan, stressen och oron. Nej, jag är nog rätt usel på det faktiskt. Även om jag ytterst sällan viker ner mig så tenderar både kropp och psyke att till slut säcka ihop. Och dit har det väl även kommit nu. Till ett lätt kollapsat tillstånd där det enda som hindrar mig från att säga upp mig från livet för en stund är den där instinkten att bita ihop. Bita ihop och köra på.

I morse vaknade jag med en viss melankoli i kroppen. Lite som att mitt erkännande om att jag troligtvis var förälskad tog ner mig i verkligheten igen. Ner i verkligheten där kärlek och känslor är svåra saker som inte bara utgörs av pirr i magen och passionerat hångel. Nej, det handlar om att vara i synk, det handlar om att må bra i sig själv, det handlar om att vilja samma sak, ja, det handlar om så mycket mer än pirr. Fan, jag hade förträngt det. Sist jag var kär var det nämligen inte så här svårt. Då fanns det inget annat än att följa sina känslors minsta vink och bara följa med på vågen. Följa med på den där förälskelsevågen och låta den omsluta en fullständigt. Förlora sig själv. Ja, hur illa det än låter vill jag förlora mig själv. Åtminstone för en stund. För en stund vill jag bara helt gå upp i en annan människa och låta lyckan fullkomligt explodera av förälskelsen som sprider sig i kroppen. Och jag vill göra det med en viss person. Tänk, det är ju helt galet att jag känner så. Helt ofattbart jäkla galet. Jag vet att jag ska vara tacksam över det och definitivt inte vara så här idiotiskt ledsen för att inte han också befinner sig på en sextonårings mentala nivå när det gäller kärlek. Men ändå känns det lite sorgligt. Visste inte att tiden när man gjorde galna saker bara för att man var kär var slut. Visste inte att det fanns ett utgångsdatum för såna aktiviteter. Jag vill vara galen. Jag vill vara galen, kär, lycklig och frisk hela sommaren. Ja, så girig har jag blivit. Tror mig förtjäna både galen kärlek, lycka och hälsa på samma gång. Jag vill ha allt. Hörni, jag vill ha allt. Nu med en gång vill jag ha det.

Trötthet, förälskelse och överintensitet

Kom hem för en dryg timme sen. Ögonlocken klipper och hotar att falla igen när som helst. Jag har nog aldrig känt mig så här trött förut utan att vara riktigt sjuk. Hela dagen har passerat i ett töcken. Har blundat en sekund här och där och desperat försökt framkalla energi på alla sätt jag har kunnat komma på. Inifrån. Från socker. Från rörelse. Men tröttheten har varit olidligt ihärdig. Vid åtta var jag tröttare än någonsin. Kunde knappt ställa mig upp. Visste att det klokaste var att bara göra det allra nödvändigaste jobbet som var kvar och sen åka hem fortast möjligt. Men någonting i mig började plötsligt pocka på uppmärksamhet. Någonting väcktes och varma strålar spred sig genom kroppen. Det var det där välbekanta pirret.

Jag skickade iväg ett meddelande där jag frågade den killen, som numera är den ende jag träffar, om jag fick komma och sova hos honom. Var fullständigt medveten om att både han och jag behövde sova, men i min nedsmälta hjärna förstod jag inte varför jag inte lika gärna kunde göra just det hemma hos honom. Han svarade i fina omskrivningar att han var för trött. För trött för att träffa mig. Och hur logiskt och smart det beslutet än var sved det som tusen bistick i bröstet.

När han och jag precis hade träffats tänkte jag att han var perfekt för mig. Perfekt för att han skulle vara omöjlig att falla för. Han är inte bara två centimeter kortare än mig, han är dessutom en riktig jävla player som har varit med halva Sveriges kvinnliga befolkning. Typ. Efter bara en träff berättade han för mig att han hade blivit rädd. Rädd för att ha blivit berörd. Rädd för att bry sig. Rädd för att känna. Jag, å andra sidan, ville helt egoistiskt bara träffa honom och leva livet. Inte tänka så mycket på känslor och förälskelse. Men han trodde sig inte kunna det.

Hur det nu kom sig träffades vi igen. Och igen. Och igen. Och helt plötsligt var det istället jag som stod där sprallig, glad, varm, pirrig och förälskad. Ja, ibland känns det faktiskt som att jag är galet förälskad i den här killen. En kille som på alla sätt och vis är helt fel för mig. Först och främst får han mig att känna mig som en stor heffaklump. Dessutom gör hans erfarenheter mig så otroligt osäker och rädd. Men samtidigt. Samtidigt kan jag på riktigt säga att ingen någonsin förut har fått mig att känna mig så levande som jag gör när jag är med honom. Ingen har någonsin gjort mig så avslappnad, så fullständigt fokuserad på här och nu och befriad från de annars malande problem. He takes my breath away, kort sagt.

Och ja. Det är väl kanske goda nyheter tänker ni. Men nej. Så känns det inte. Jag är livrädd för att någon ska göra illa mig igen. Jag är livrädd för att just den här killen ska göra illa mig. När jag berättade för min faster om mitt dejtande skrev hon bara: "Var rädd om ditt hjärta". Så länge det kändes som att han hade fallit hårdare än mig, så länge jag var den med en mer casual inställning, kändes det bra. Men nu. Nu vet jag fan inte. Han är nog inte sådär tokkär som jag har fantiserat om. Nej, han är nog inte det. Det är bara jag som har hamnat där. Alltid är det jag som känner mest och starkast. Fy fan för mig och mina överintensiva känslor.

Pannkakor, en himla bra vän och en massa tvättande
Klockan halv nio i morse slog jag upp ögonen och kände mig absolut klarvaken. Mycket märkligt. Jag kunde inte alls somna igår och hoppades få sova till hundra för att bli riktigt utvilad. Men nej. Klarvaken var jag så det var bara att gå upp. Snabbstädade och knappt två timmar senare gick jag för att möta världens bästa vän vid tåget (den från Kanada). Vi traskade hemåt i strålande solsken och väl hemma högg vi in på pannkaksfrukosten jag så smått hade börjat förbereda. Pannkakor, nutella, chokladjordnötssmör (inte gott?!), mintglass, blåbär, körsbär, chokladsås, kolasås och så vidare. Det var en uppvisning i överflöd. Härligt!

Sen surfade vi på fina klänningar, jonglerade tillsammans, tvättade några stackars paltor som nästan hade avlidit i tvättkorgen, solade en stund på mina superosköna pinnstolar (läs några få minuter) och åt pannkakor ytterligare en gång. Lite så hon och jag jobbar. Himla, himla bra vän det där.

Nu sitter jag i soffan och bara myser. Helt ärligt. Jag myser. Tvätt efter tvätt snurrar i tvättmaskinen (det är första gången den överhuvudtaget prövas sen jag flyttade in här för fem veckor sen…) och utanför skiner solen. Jag ska möta den där göteborgaren på centralen ikväll och bara längtar. Till dess ska jag dock hinna med en massa grejer har jag tänkt. En massa bra grejer. Ja, det är söndag och jobbveckan som väntar känns horribel. Men idag, just idag, är livet ändå himla bra. Livet är bra och framtiden känns spännande.

Sömn, tårar, återanvändande och återgäldande

Jag sitter hemma i min lägenhet. Ensam. Har sovit tio timmar i sträck och borde känna mig pigg och utvilad men är fortfarande irriterande trött. Jaja, kroppen kan väl inte riktigt ta igen sig så snabbt. Jag åt i alla fall en supergod frukost i morse – havregrynsgröt med psylliumfrön, solrosfrön, cashewdryck, kanel och jordgubbssylt. Och så en perfekt avokado med lime och flingsalt. Så gott. Rekommenderas. Gjorde avancerade mentala planer för allt jag skulle uträtta den här dagen. Min första helt lediga oplanerade dag på evigheter. Jesus vad jag såg mig själv tvätta, träna och städa.

Men. Fyra timmar sitter jag här i soffan och gråter. Mental breakdown av allt som har varit den senaste tiden. Jag har inte hunnit stanna upp och tänka. Inte hunnit andas. Nu sitter jag här ensam och bara fylls av så många känslor. Motstridiga känslor i konflikt med varandra. Känslor som verkar föra öppet krig med varandra. Jag är ju glad. Jag får sms som gör mig glad. Jag har härliga konversationer. Jag träffar trevliga människor. Och framförallt, jag är alldeles pirrig bara av tanken på en särskild människa. Samtidigt är jag ledsen. Tiden går men han fortsätter med sitt svek.  För ja. Det är fortfarande så det känns. Jag unnar inte dem lycka. Jag önskar dem ångest, panik och tårar. Fy fan vad hemsk jag är. Men det är så jag känner.

Jag gick för en stund sen in på deras facebook. Noterade att hon nu är vän med hans pappa. Hans pappa som bor i Danmark dit han har tagit henne. Visat henne alla de ställen som han brukade visa mig. Visat henne alla våra speciella ställen och utflykter vi brukade göra. För ja. Om det är något jag är säker på så är det att han återanvänder. Är helt övertygad om att han tar henne till våra glasställen, till våra affärer, till våra minnen. Sånt rör honom inte i ryggen. Det blev helt klart redan i höstas när han återanvände både låtar, maträtter, aktiviteter, smeknamn. Såklart man inte kan undvika sånt man gjorde förr fullständigt. Men nog kan man ha lite jävla fantasiförmåga och inte använda samma smeknamn, inte skicka samma låtar, inte göra exakt samma jävla speciella maträtter?! Eller jag vet inte. Kanske folk gör så. Jag kanske är något knäppt undantag som vill skapa något eget med varje människa jag möter. Något unikt och speciellt som är för just den personen.

I vart fall börjar tårarna avta nu. Jag försöker distrahera mig genom att surfa runt på aktiviteter jag vill ta med den där pirriga killen på. Dessutom smsar jag lite med nämnda kille. Försöker också planera något roligt för mina vänner. Jag mår så pass bra nu att det är dags att ge tillbaka. Ge tillbaka till vänner och familj. Ge tillbaka till er också egentligen. Vill så gärna visa min uppskattning för precis varenda människa som har ställt upp för mig. Alla som har sträckt ut en hand och hållit emot när jag dragit allt vad jag har kunnat. Alla dem vill jag återgälda på något sätt. Men hur återgäldar man något så stort? Jag blir alldeles snurrig bara jag tänker på hur mycket omtanke jag har fått under de här månaderna. Det är otroligt. Otroligt fint och hoppfullt inför framtiden.

Supereffektivitet och en allierad utpressare
Jag har haft en effektiv dag på jobbet idag. Jobbade till elva igår kväll, stapplade hem i regnet och tyckte nedrigt synd om mig själv. Grät. Hulkade. Tänkte ologiska tankar om hur lätt allting hade varit om han hade funnits där hemma väntandes på mig. Ja, ni känner till rutinen. Men så. Jag gick och la mig och i morse när klockan ringde kände jag bara: nej, nu måste jag banne mig rycka upp mig. Hoppade in i duschen. Använde diverse nyinköpta krämer (ja, jag är fortfarande litegrann i den där fasen när jag unnar mig onödiga saker lite för ofta) och så fort till jobbet. Hamrade på tangenterna och så vips, var det dags att springa till psykologen.

Jag var alldeles andfådd när jag kom dit. Liksom speedad. Fem minuter in i samtalet hade jag nästan somnat. Gäspade och hade mig. Det var som att adrenalinet tog slut och kvar fanns bara en trött, trött S. I vart fall lyckades jag på något sätt ta mig tillbaka till jobbet och här sitter jag nu rätt nöjd efter vad som ändå måste klassas som en supereffektiv eftermiddag med tanke på hur våldsamt trött jag var. Förvisso har presenten bestående av en ask ekologisk lakrits, som jag köpte tidigare idag till en vän, fått ryka för att skapa den där effektiviteten, men what the hell, det var det värt. Det var det så värt.

Magen och halsen har nu i alla fall allierat sig och kör någon sorts utpressningsmetod för att få mig att ta hand om mig själv bättre. Strejkar på samma gång liksom. Dessutom har jag börjat nysa oregerligt. Mycket märkligt. I vart fall. Snart är det helg och då ska kropp och knopp få vila. Ska träffa vännen från Canada och fira en annan vän med picknick. Det blir fina grejer det. Väldigt fina grejer.

Lust (varning för känsliga läsare)

Jag är en 26-årig kvinna. En 26-årig kvinna som aldrig riktigt har förstått det här med sex. Och egentligen tänkte jag väl att det alltid skulle vara så. Att jag inte skulle ha det där fantastiska sexlivet som jag kunde höra andra prata om. Ja, när jag träffade honom vid sexton års ålder kände jag enorma lustar. Vi pippade som två kaniner. Eh. Ja. Sorry för ordvalet. Men sen. Sen när de allra häftigaste lustarna hade lagt sig var helt plötsligt det där enkla, in och ut-ligget inte längre tillräckligt för att få min kropp dit där den hade varit innan. Dit där den kanske borde ha varit för att jag helt skulle ha undvikit det onda. Det onda som i många, många år förstörde för mig, förstörde för oss.

Till det där stället, till det där stället där min kropp skriker av lust, finns det just nu en kille som kan ta mig. Och helvete vad han tar mig dit. Hans beröring känns som glödheta stötar och hans kyssar får mig att tappa andan. Han tittar mig i ögonen och säger att jag är ashet. Haha, kanske inte det vackraste ordet men det fyller sitt syfte. Jag vill känna mig ashet. Inte medioker eller helt okej. Jag vill känna mig galet åtrådd för att våga, vilja och till slut få kroppen dit den måste komma. Och just så får han mig att känna. Galet åtrådd.

Han är en erfaren man. En man som har varit med många kvinnor. En man som har upplevt en hel del sköna nätter. Även om just det faktum att han har upplevt så mycket gör mig otroligt osäker ibland, gör det mig också himla glad. För han väljer att vara med mig. Han väljer faktiskt att vara just det. I alla fall för stunden.

När vi ses tar han tag om mig och kysser mig intensivt. Hårt, hungrigt och alltid med en längtan efter mer. Hans tunga tränger in mellan mina läppar och kräver uppmärksamhet. Det är ingen kyssa bruden i kyrkan-kyss. Det är något annat. Det är galet hett. Hans händer rör sig som vinden över min kropp, ibland vet jag inte ens vad som sker förrän hans fingrar helt plötsligt vilar kring min midja eller på mitt bröst. Han föser undan min bh utan en sekunds tvekan och blottar mina bröst varpå han drar en djup suck och säger att han älskar dem. Just mina jävla bröst som jag har förbannat i alla år. De brösten råkar han älska. Han kastar sig ner och ger de där jävla brösten mer uppmärksamhet än vad de har fått under en hel livstid. Så. Ofattbart. Upphetsande.

Hans brunbrända muskler spelar under mina fingrar när jag ivrigt för mina händer över hans kropp. Hans mage, armar och ben är stenhårda. Stenhårda men ändå alltid så lena. Vet inte vad snubben gör. Men len är han. Len och alltid brännande varm.

Han kysser mig över hela kroppen. Börjar vid halsen och tar sig neråt. Tänkte skriva ”långsamt neråt” men inser att det skulle var lögn. Det går inte långsamt. Det går fort. Ivrigt och häftigt häver han sig över min kropp och tar närmast besittning över den. Jag känner mig nästan besatt och vill inget hellre än göra just det som han viskar till mig. Sen helt plötsligt, när han har styrt ett tag, böjer han sig ner, för undan mitt hår och frågar försiktigt vad han kan göra för mig. Vad som helst vill han göra för mig säger han. Vad som helst. Jag vill ha mer. Oftast vill jag bara ha mer. Ibland vill jag ha en paus. Andas. Vila. Eller så vill jag ha närhet. Närhet i form av en kram, en kyss, vad som helst utöver det råa, djuriska som så lätt kan ta över i hans sällskap.

Ja. Hörni. Jag känner mig helt skakig bara av att ha skrivit detta. Skakig av längtan, skakig av frustration för att jag inte kan få mer närhet, mer beröring nu, nu, nu. Jag känner mig närmast beroende. Beroende av något jag inte trodde att jag någonsin skulle få uppleva. Beroende av något jag kanske aldrig hade saknat men som nu upptar varenda millimeter av min hjärna. Beroende av att få utlopp för den här enorma lusten som pulserar i mig.

Så. Nu har jag effektivt skapat en obekväm generad stämning nästa gång jag träffar mina systrar och kusiner. Mission accomplished.

Äntligen. Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och svarat på lite frågor. Här kommer del 1. Del 2 författas as we speak!

S säger:

Din blogg är den sista jag läser varje dag - för att jag alltid sparar det bästa till sist! Din resa som du har gjort dessa månader är fantastisk och det är så fint att få följa med. 

Min fråga till dig är: Kan du inte dela med dig av typ tre råd eller saker som du har använt dig av för att klara av att resa dig på det sätt du har gjort? När man ligger på botten pga ett krossat hjärta - vad gör man? Vad är dina bästa råd eller vad har du lärt dig av din erfarenhet? 

Och en sak till, fast det är ju inte en fråga utan mer...en befallning...SLUUUTA ALLDRIG BLOGGA!!:D 

Stor kram!

Åh, tack snälla! Tre råd, hmm, vilken himla svår fråga. Med risk för att glömma något superviktigt:

·       Ta all hjälp du kan få – familj, vänner, sjukvården – låt folk veta att du behöver stöd, det är ingen skam i det, även om jag vet att det kan kännas både skamfyllt och uselt att inte klara sig själv och att behöva andras hjälp. Din familj, dina vänner och ja, förmodligen större delen av din omgivning vill ditt bästa. Jag har upptäckt att det finns så otroligt många flera människor än vad man tror som kommer finnas där för dig, som kommer höra av sig och lyssna. Dessutom – vänd dig till sjukvården om det blir för tungt – vi har en fantastisk sjukvård som kan hjälpa en på så många fantastiska sätt.

·       Låt dig själv vara ledsen, låt dig själv vara så in i Norden ledsen. Varenda psykolog, sköterska, psykiatriker jag pratade med sa till mig att jag måste sluta stressa, måste sluta kräva av mig själv att jag ska gå vidare och bli glad, det fungerar inte så, det måste läkas ut.

·       Försök, försök, försök att göra små saker ibland som är lite utanför din bekvämlighetszon. Följ med en vän, en familjemedlem eller en kollega och bara var i deras sällskap. Gå ut på en promenad. Titta på en film. Bara något litet någon gång då och då.

Marie säger:

Du skriver så bra!! Jag undrar om du har något särskilt tillfälle eller händelse under sommaren som du ser speciellt mycket fram emot?

Tack Marie. Nej, egentligen inget särskilt tillfälle. Ser fram emot att få träffa min släkt från Amerika. Ser fram emot att förhoppningsvis få göra resor med både en vän och systrar. Ser fram emot att träffa en av mina bästa vänner som kommer på besök nu på fredag. Ser fram emot att få vara ledig bara. Få tid för vänner. Få tid att faktiskt tänka igenom vad jag vill göra i livet. Haha, världens flummigaste och mest oprecisa svar – sorry – men det är det som rör sig i huvudet just nu. Kanske borde jag hitta på något grandiost? Hmm, undra sa flundra vad bara.

emma med litet e säger:

Jag vill veta hur det går med han från Tinder, han den förste som du stressade så inför första dejten, och mr T (eller har jag bara inte fattat att det är samma kille?)!!

Ohoh, det är samma. Mr T är den första jag gick på dejt med och han visade sig vara en riktig pärla. Vi har dock bestämt att bara vara vänner för stunden. Det blev lite fel med alla mina förvirrade känslor och märkliga sinnestillstånd. Nu är det bra mellan oss hoppas jag. För han är snäll. Han är både snäll och rolig.

E säger:

Om man är på dag 2 efter att ha blivit dumpad, vad gör man då?..

Fina, fina du. Kämpa på. Överlev. Andas. Ät. Sov. Ta hjälp. Luta dig på dina närmaste. Det kommer att bli bättre. Jag vet att det inte känns så, jag vet att man är säker på att det inte kommer att bli så, men jag vet. Jag vet att tiden till slut gör att saker och ting börjar kännas okej igen. Och sen, efter ett litet tag till, då börjar det kännas bra igen. Tro mig. Det är så. Jag lovar.

Malin (http://frmodligen.blogg.se) säger:

Så fint med supporters! Jag tänker att det är fint att få bekräfta en annan människa och att det kan få vara lön nog. Jag vill nu inte tala om för dig vad du ska och inte ska... men be inte om ursäkt för att du gör ditt bästa :)

Tack Malin. Du har så rätt. <3

Elin säger:

Jag går just nu igenom en väldigt liten livskris. Som jag klassar som liten i jämförelse med all världens problem. Jag älskar mitt jobb, har vart där i två år och måste sluta till sommaren. För att, ledningen, enligt mig, behandlat mig lite som skit. Inte skit i mitt arbete, men liksom. Jag har varit där två år, gjort mitt arbete och mycket utöver det, haft typ tre sjukdagar. Jag älskar mitt jobb. Och nu på grund av min unga ålder och icke utbildning måste jag sluta. Nu har jag fått ett nytt jobb. På en ny skola, med bättre förutsättningar, bättre lön och lite mer utmaning, som jag älskar. Men jag är så ledsen över att lämna mitt nuvarande jobb. Min fråga är egentligen. Hur fan ska jag kunna vara ledsen över att sluta på mitt nuvarande jobb, utan att verka otacksam över mitt nya jobb? De här två känslorna äter fan upp mig. Jag är inte otacksam över mitt nya jobb, tvärtom. Det är bara det att mitt nuvarande jobb är mer än ett jobb för mig. Det är allt. Hur ska jag ta mig igenom denna ledsamhet över mitt jobb? 

Ursäkta för mitt långa inlägg och luddiga fråga. Massa kramar till dig!

Hej Elin. Jag förstår att det är en stor omställning och en svår sak att hantera. Arbetslivet kan ibland vara himla orättvist. Som svar på din fråga: Du kan vara ledsen över ditt gamla jobb men samtidigt vara tacksam över ditt nya, jag tycker inte att det finns någon motsättning i det. Och ledsamheten – den kommer att gå över. Att lämna något tryggt, något man har trivts med, är alltid sorgligt, oavsett av vilken anledning det sker, men vet du, snart är ditt nya jobb din verklighet, din trygghet och säkerligen något som också kommer att ligga dig varmt om hjärtat. Men jag förstår dig. Jag kände också så när jag slutade mitt gamla jobb – en stor sorgsenhet över att det som jag hade lagt ner min själ så länge i inte längre skulle vara en del av mitt liv.

M säger:

Har varit fantastiskt att få följa din blogg S! Jag har flera frågor. 

Har du någon gång träffat/sett kvinnan som ditt ex bedrog dig med? 

Jag fick ju för mig att jag såg henne i en polisbil. Men ärligt talat – vem vet? Jag har tidigare bara sett hennes foto på facebook.

Har du börjat någon behandling utav vestibulit? 

Ja, det har jag. Dock inte fullföljt. Hur man nu gör det. Det är ett evigt smörjande och knipande. Måste ta tag i det nu. Alla ni som lider av samma sak – ta tag i det nu ni också.

Har de du dejtat fått veta något om din vestibulit? 

Ja. Dock inte i förväg, haha. Men det har kommit fram så att säga.

Tror du att du någon gång kommer att berätta vem du är här på bloggen? 

Jag pendlar fram och tillbaka i denna fråga. Ofta översköljs jag av en sån oerhörd lust att berätta för er – lägga ut en tafflig bild där jag ler mitt krystade leende och berätta på riktigt vem jag är. Samtidigt finns det många i min omgivning som inte tycker att det är en bra idé av olika anledningar. Än så länge hänger det lite granna i luften.

Du skrev någon gång att din blogg blivit avslöjad. Menade du att ditt ex fått reda på det? Eller var det dina kollegor? 

En dag berättade min kollega för mig att det var några personer på en annan avdelning som hade kommit på att det var just jag som skrev bloggen. Detta genom att jag berättat om våra utbildningsdagar och det faktum att jag suttit på ett möte om underhållningen på dessa dagar och då delat med mig av en del idéer. Det har känts som att folk har gett mig blickar, men nu är det okej igen.

Om ditt ex skull komma tillbaka till dig nu, hur tror du att du skulle reagera? Drömmer du fortfarande om att det ska hända?

Haha, hade jag svarat när du skrev den här frågan hade svaret kanske inte varit detsamma. Men nu, idag, just i denna stund, nej, jag vill inte ha honom tillbaka. Han har gjort mig för illa. Och dessutom har jag helt plötsligt insett att det finns andra människor som jag hellre vill dela mitt liv med, människor som inte har behandlat mig så som han har gjort.

Moa säger:

1. Kommer du fortsätta blogga när dessa 365 dagar är slut? Isf: kommer du göra det anonymt eller kommer du någon gång avslöja vem du är? 

Helt ärligt vet jag inte. Jag vill säga: självklart ja! Men jag vet faktiskt inte. Hur, när, i vilken form, i vilken avsikt. Jag vet inte. Kanske. Jag älskar ju min blogg. Men helt klart är att den måste få andra former än denna. Denna blogg är en överlevnadsberättelse. Nästa blogg skulle i så fall bli en sjusärdeles levnadsberättelse. ;) Och frågan om anonymitet – som jag skrev ovan – jag vet inte riktigt här heller. Åh gud, vilket trist svar. Bara en massa ovetande. Sorry.

2. Bor du innanför tullarna?

Nej!

Rebecka (http://sextondeoktober.blogg.se) säger:

Shieet, kollade in din blogg när den var hyfsat ny och nu är jag tillbaka efter flera månader. Vilken förändring det skett, askul att läsa :)

Härligt! :)

Klara säger:

Har du något gött recept att dela med dig av såhär i sommartider? Ska bjuda några tjejkompisar på middag nästa helg! :)

Åh. Nu har väl din middag förmodligen varit. Helskotta. Förlåt. Jag hoppas att den gick fantastiskt bra. Haha, jag har många recept. För många. Är dock helvetiskt dålig på att matcha ihop saker. Gör alltid allt jag tycker är gott och inser sen att det kanske inte var toppen ihop. Är ej kockmaterial om man säger så.

I alla fall. Min favorit i dessa tider är verkligen wraps av olika slag. Tycker att det är så otroligt trevlig sommarmat just. På min inflyttningsfest gjorde jag en liten wrapsbuffé bestående av jordnötssmörskyckling, parmesan- och citronkyckling, sparris-, tomat- och mozarellasallad, salsa med mango, tomat, avokado, koriander, salladslök och chili, aioli, fetaost samt spenat- och sugar snapssallad. Det var gott… Det var faktiskt himla gott. Mer precist recept kommer!

Något annat gott som jag verkligen älskar men som jag inte har gjort på ett tag är thaisoppa. Haha, låter som världens sämsta sommarmat, men den är så otroligt fräsch och härlig att den just gör sig utmärkt sommartid. Brukar göra den på landet på somrarna till hela släkten och det är helt ärligt alltid succé. Haha, bra att jag trissar upp förväntningarna så här utan att ge er ett precist recept. Sorry.

Till efterrätt är ju i alla fall glass en given sommarklassiker. Jag brukar göra min egen alternativt ställa fram/röra ner en massa godsaker i färdigköpt (tänk godis, bär, frukt, nötter, sås, kakor etc.). Att trycka ner glass i matberedaren och låta gå runt ett tag är också ett säkert knep till framgång. För alltså – det blir världens godaste jäkla mjukglass. Herre min get vad gott det är.

Louise säger:

Hej! Jag går igenom nästan samma sak som dig. Otrohet och dumpad för 5 månader sedan. Din blogg är jättebra och det hjälper att läsa om någon som är i samma situation och går igenom samma känslor. 

Mina frågor till dig är: 
1. Har ni någonsin haft ett samtal om det efteråt? 

Vi träffades två gånger efteråt. En gång den dagen jag fick reda på otroheten. En gång när vi träffade mäklaren i lägenheten. Båda gångerna var fruktansvärda. Jag var totalt förkrossad och nedbruten och han endast tyst, undvikande och skuldbeläggande.

2. Jag själv kontaktade mitt ex desperat i början, ringde varje dag i någon månad. Gjorde du detta eller kunde du låta bli direkt? 

Första dagarna kontaktade jag honom säkerligen en hel del. Även om jag försökte att inte göra det. Alla runt mig sa åt mig att lämna honom ifred, låta honom förstå och till slut sakna. När jag fick reda på otroheten hade vi kontakt fram till den sekunden vi sågs, efter det knappt alls. Jag klarade det inte. Det fanns ingenting jag kunde säga eller göra.

3. Vad känner du för honom idag? Skulle du säga att du har kommit över honom? 

Jag har inte kommit över sveket. Jag har inte kommit över smärtan. Jag har inte läkt från skadan han har orsakat. Jag vet faktiskt inte vad jag känner. Det gör fortfarande så ont att jag har svårt att se objektivt på det. Det kanske jag aldrig kommer att kunna. Han var mitt allt i nio år och sen tryckte han ner mig i skiten. Vad känner man för en sån människa – ärligt talat vet jag inte?

4. Skulle du kunna ta tillbaka honom? 

Nej. Allt i mig just nu skriker nej. Nej, nej, nej. Det är konstigt, för bara några veckor sen hade svaret sett helt annorlunda ut.

5. Kan du låta bli att snoka på deras liv? Jag själv snokar och har svårt att sluta.

Ni har ju fått läsa om de gånger jag har trillat dit. Gått in på instagram eller facebook. Men i övrigt, nej, jag snokar inte mycket. Främst egentligen för att det gör för ont att veta. Inget gott kommer ur det. I alla fall inte för mig. Förstår dock att du tycker att det är svårt att sluta. Egentligen är det väl bäst att inte ägna en sekund till åt den som lämnat/svikit dig men det är ju som bekant inte alltid helt lätt att göra det som är bäst för en. Att kolla då och då vad din f.d. gör tycker inte jag är slutet på världen. Så länge du inte förstör för dig själv och mår dåligt av det vill säga.