trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se - En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

2013-12-31 22:41:45

Hopp

Insåg precis att det här årets sista inlägg höll på att bli "Hat". Det vill jag faktiskt inte. Det är en del av mig just nu, men det är inte allt, och det får inte vara den delen som sätter punkt för 2013.

I julas gav jag både min vän från Canada och min tolvåriga kusin ett billigt halsband med ordet "hope". Mer en symbolisk julklapp än något annat. Jag vill så gärna själv känna det där hoppet, jag vill låta det uppfylla hela min kropp och bära mig framåt. Hoppet om något bättre, hoppet om glädje, hoppet om lycka. Det känns lite töntigt men jag gav dem halsbanden för att jag symboliskt ville portionera ut hoppet litegrann. Om det finns fler som hoppas kanske det på något sätt skulle kunna kännas lite lättare när den värsta hopplösheten slår sina klor i mig.

2013 har varit genomuselt på så många sätt, men jag vill åtminstone försöka lämna det här året en smula hoppfull. Jag känner mig i ärlighetens namn inte ett dugg hoppfull, men om jag så bara kan få känna en sekund av något annat än svart sorg just nu, är jag tacksam. Så för stunden pressar jag in hoppfulla tankar. Jag gör det med våld, men det får det vara värt.

För min nyårsafton i år måste banne mig innehålla lite hopp. Även om det bara är en smula så ska det in. En smula hopp om en bättre framtid.

2013-12-31 17:16:20

Hat

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng här uppe i stugan. Somnade till i några minuter och föll direkt in i en orolig dröm. Om honom och henne. Om hur han uppvaktade henne på födelsedagen. Kanske har jag låtit mig själv ge för mycket tankeutrymme åt henne. Jag aktar mig vanligtvis noga för att gå dit i tanken. För det gör så vedervärdigt ont. Men av någon anledning har jag på senaste tiden inte kunnat mota bort henne ur mitt huvud.

Jag kan bara inte acceptera deras relation. Jag kan bara inte acceptera att han bytte ut mig för henne utan att blinka. Trots att det är han som har gjort mig illa, trots att det är hans handlingar som jag bör klandra, är det henne jag riktar det allra mesta av mitt agg emot. För hon är ingen för mig, ingen förutom den kvinna som hänsynslöst klampade in och trasade sönder mitt liv. Jag undrar om hon visste att vi skulle gifta oss. Tror inte att han vågade säga det. Inte ens nu tror jag egentligen att han har sagt det till henne. Kan inte förstå hur hon annars har kunnat rättfärdiga sitt beteende för sig själv.

Jag undrar hur hans familj beter sig mot henne. Är de glada för att han är glad, oavsett anledningen? Tar de emot henne med öppna armar? Hans mamma var arg först. Han lillebror var också besviken. Men hans pappa och syster har alltid tyckt att jag tagit honom ifrån dem. Alltid klandrat mig för deras egna dåliga relation med honom. Ser de det här som en ny chans att göra allt rätt som gjordes fel när sjuttonåriga jag kom in i bilden? Troligtvis. Troligtvis är det så.

Jag älskar hans mormor och morfar. Vi skulle måla deras hus i Danmark nästa sommar. Jag råkade erbjuda mig det en dag när jag insåg att de faktiskt hade blivit gamla och behövde hjälp. Ska de åka ner till hans mormor och morfar och måla deras hus i sommar? Gå längs med stranden och hålla handen medan han lär henne användbara danska ord hon kan säga till dem. Som han brukade göra med mig. Jag kan minst hundra danska ord. Ord som jag noga lagt på minnet för att kunna förstå, för att kunna vara en del av hans familj. Lär hon sig danska nu?

Jag vet att jag bara mår dåligt när jag tänker på deras relation. För jag älskar honom mer än möjligt, och chansen att hon inte kommer göra detsamma för alltid känns närmast obefintlig. För han var verkligen en osannolikt bra partner. Han gjorde allt för mig och lite till. Han var hjälpsam, omtänksam, kärleksfull och alltid genuint intresserad av vad jag hade att säga.

Det river i mig när bilderna av dem fladdrar förbi. Varför, varför, varför måste hon finnas med i bilden? Hon förpestar mitt liv. Och jag kan inte radera henne. Hon finns där som en evig törn i sidan, som en nagel i ögat, som ett svidande skärsår. Är så trött på denna människa. En människa som jag inte ens har träffat men som jag ändå låter ta en sån fruktansvärt stor plats i mitt liv. Jag tror faktiskt att jag hatar henne. Jag hatar i alla fall det hon har gjort. Hatet jag känner för hennes handlingar är större och djupare än vad jag någonsin trodde var möjligt att känna. Jag vill inte vara en sån som hatar. Men det är den jag har blivit. Det är tydligen den jag har blivit.

2013-12-31 09:42:39

Dag 62

Kategori: Allmänt

Bring it on

Nyårsafton idag. En dag som med säkerhet kommer att bjuda på oro, tårar, ångest, panik, sorg, saknad och en känsla av absolut ensamhet. Men förhoppningsvis kommer den också innehålla lite skratt, trevliga samtal, god mat och glädje. För både mig själv och alla er andra hoppas jag innerligt att det blir mer glädje än sorg, mer skratt än tårar och mera trevliga samtal än ensamhet.

Snart är året då livet bjöd mig på värre prövningar än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig slut. Jag vet att 2014 kommer att bli tufft som satan, men jag vet också att det omöjligt kan bli värre än vad 2013 har varit. Det kan omöjligt bli värre nu. Det kan bara bli bättre. Det måste bli bättre. So bring it on.

2013-12-31 01:32:59

Ett djupdyk

Kategori: Allmänt

Ibland kommer det över mig. Det går inte att stoppa. Det går inte att trycka bort. Det måste ut. Ut och bort den vägen. Jag klarar bara inte att hålla det inom mig.

Kanske är det ett återfall. Eller bara ett fall ner i dyngan. För återfallen är väl egentligen när jag bara älskar och behöver. Det här är kanske bara ett temporärt djupdyk ner i helvetet.

Ett djupdyk för att få bort allt innan det här året är slut. För den djävulskap han har utsatt mig för vill jag inte ska få följa med in i 2014. Den får bara inte det. Därför måste den ut och bort. Nu.

Här kommer det:

Kan bara inte förstå att du fortsatte ljuga. Att du inte ens hade tänkt berätta sanningen. Det kommer jag aldrig någonsin förstå. Du lät mig sitta hemma hos mina föräldrar söndertrasad, förstörd, knappt levande, medan du fortsatte ljuga. Jag fick inte ens komma till lägenheten för att hämta mina saker, för du var för upptagen med att dejta henne. Det är så vedervärdigt äckligt.

När jag ville komma för att hämta mina kläder sa du först att jag inte kunde komma för att du skulle ha skjutträning. Men givetvis var det lögn. Du bjöd ut henne den kvällen. Nästa lögn var att du var tvungen att sova eftersom du jobbat över. Men du hade inte jobbat en sekund - du hade varit med henne hela tiden. Och när jag väl fick komma hade hon varit där minuten innan och kom tillbaka minuten efter. Fy fan för dig. Fy, fy, fy.

Du tog henne till dyra restauranger som vi hade planerat att gå till - jag har sett kvittot. Du köpte fin mat i oändliga mängder till er som du tog kort på och skickade till henne för att göra henne glad. Samtidigt sa du till mig att du hade det tufft ekonomiskt. Jag tyckte så synd om dig. Frågade din mamma om jag inte skulle erbjuda mig att hjälpa till. Du tog våra julklappspengar som låg i garderoben. Tog dem hem till henne. Samtidigt betalade jag din Spotify som du använde för att skicka låtar till henne. Usch, det är så elakt och uselt gjort.

Du har krävt pengar för tusen saker. Pengar som mina föräldrar i desperation gett dig för att lidandet ska få ett slut. Pengar som jag kommer få slita som ett djur för att kunna betala tillbaka till dem. Du har fått pengar för att kunna lösa de lån som du bestämde dig för att binda i slutet av juli. Då du nu påstår att du redan hade tappat känslorna för mig. Hur har du kunnat kräva de pengarna rakryggat? Det är så fullkomligt vidrigt gjort. Allt du har gjort är så förbannat vidrigt att jag inte förstår att det är dig jag pratar om. Jag kan bara inte förstå.

Jag vet att jag kommer komma på nya saker hela tiden. Jag vet att jag kanske kommer att upprepa samma saker igen. Och det är så tradigt, irriterande och jobbigt att jag inte bara kan sluta. För det tjänar inget till. Jag vet det. Men jag måste leva med dessa tankar, och på något sätt känns det bra att de är nedskrivna, att de finns kvar någon annanstans än i mitt huvud. För då är det lättare att låta dem försvinna. Lättare att inte låta dem blockera andra tankar, bättre tankar.

Jag vill förlåta. Jag kan förlåta. Men jag kommer aldrig att glömma. Aldrig någonsin. Och så länge han är med henne vill jag i ärlighetens namn inte ens det.

2013-12-30 17:07:47

Dag 61

Kategori: Allmänt

Hopp - patetiskt och ologiskt men ändå så viktigt

Vi är nyss hemkomna från en lång skiddag. Nu ligger jag i soffan i den nya stugan som pappa och min farbror har köpt och renoverat. Du hade älskat den här stugan. Du hade älskat att få gå runt och fixa, skruva upp krokar och fundera på de smartaste lösningarna. Du hade älskat hela den här resan. Min farbror är i sitt esse och drar det ena skämtet efter det andra. Pappa är så glad för att alla är samlade. Du hade älskat alltihop.

Imorse när vi skulle ta oss till skidbacken gick allt skit. Bildörren hade fryst. Liften ovanför vår stuga stod still. Och skidbussen var spårlöst borta. Stämningen var allt annat än på topp. När jag stod där och frös tänkte jag på vad som hade hänt om du hade varit med. Du hade skojat med de andra. Förmodligen puttat ner dem i diket. Skrattat för att du var så glad bara för att få vara i fjällen tillsammans med alla.

Dagen har varit okej för mig. Jag har skrattat några gånger, men också fastnat i några riktigt obehagliga tankar ibland. I liften när kylan bitit tag alldeles för hårt i min kropp. Då har det varit omöjligt att tränga bort dig. Jag märker att det ofta är så. När jag fryser, när det är mörkt och obehagligt, då kan jag inte trycka bort dig för allt i världen. För då saknar jag dig som allra mest.

När vi skulle ta oss hem idag gick återigen det mesta fel. Jag trillade. Min lillasyster trillade. Herre Gud vad vi trillade. Vi hade råkat åka in i snökanoner som bara sprutade is och la sig som klister under skidorna. När vi äntligen kommit ifrån backen var vi tvungna att ta oss nerför en liten slänt innan vi var hemma. Det var brant och jag sa åt min lillasyster att försöka hasa ner. Hon satte sig och vi andra kom tätt efter. Helskotta vilken fart vi fick. Gled som små trasor och landade i högar längst ner. Det var egentligen rätt nedrigt alltihop men vi skrattade bara. Precis som vi skrattade efter vurpan i backen, skrattade vi som tokar efter den livsfarliga slänten.

Det var skönt. Det var bra. Att kunna skratta. Men Gud vad du saknas mig nu. Ingen hade skrattat så hejdlöst som du hade gjort. Du hade skrattat dig gråtfärdig. Och det gör att jag saknar dig så ofattbart mycket.

Jag vet att du inte är här just nu. Och jag accepterar det. Jag vet att du befinner dig någon annanstans både kroppsligt och själsligt. Men trots allt som har hänt och trots att nästan varenda människa i min närhet tycker att det är det dummaste de någonsin har hört, kommer jag fortsätta hoppas på att du och jag kan åka upp till den här stugan någon dag. Så att jag kan visa dig den livsfarliga slänten där vi alla gled som trasor, så att vi kan lära våra barn åka skidor i barnbacken här och så att du och jag får en chans till att göra allt rätt som nu har gått så fel.

Hur patetiskt det än är kommer jag fortsätta att hoppas på det. Men för nu. För nu vet jag att du inte är här. Och det är okej. Jag ska klara mig igenom det här. Jag ska bli stark, självständig och glad. Och jag ska visa dig vad du förlorade när du lämnade mig. Jag ska visa dig precis hur fantastisk jag kan vara. För min skull. För att må bra igen. Och för att känna att jag gjorde precis allt jag kunde.

2013-12-29 17:27:53

Dag 60

Kategori: Allmänt

Kallduschar och en smula ilska

Först och främst. Tack för att ni fortsätter läsa, fortsätter engagera er, fortsätter peppa och ge mig goda råd.

På senaste tiden har det kommit en del kommentarer som känns mer som kallduschar och mindre som helande kramar. Jag uppskattar er ärlighet och jag uppskattar att ni tar er tid, men jag vet inte om jag klarar en kommentar till om hur konstigt och märkligt vårt förhållande var. Hur beroende och svag jag måste ha varit. Ja, uppenbarligen var något fel eftersom han lämnade, men jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle ha velat haft det annorlunda. Jag skulle innerligt ha velat få en chans att fixa det som han tyckte var dåligt, men allt det andra; sättet vi umgicks på, sättet jag älskade honom på, sättet han älskade mig på en gång i tiden, det skulle jag inte ha ändrat för allt i världen.

Det är fruktansvärt att inse att det som jag tyckte var det bästa i hela livet, tyckte han till slut inte var värt något alls. Men det betyder inte att jag också tycker att det var värdelöst. För det var det inte. Det var inte dysfunktionellt. Det var inte en kärlek som mellan förälder och barn. Det var kärlek mellan två vuxna människor som råkade ha träffats i tonåren och därmed vuxit upp tillsammans med de problem som då kan uppstå. Man växer ihop. Man har aldrig upplevt något annat. Och det måste man hantera. Jag trodde att vi hade klarat av det. Vi hade blivit två separata individer. Gått genom olika utbildningar. Valt varsin väg. Vi hade många gemensamma intressen, men också vissa separata. Vi hade blivit våra egna individer men samtidigt delade vi oerhört mycket med varandra. Vi delade trygghet, gemenskap, humor och kärlek.

Men som ni redan vet räckte det inte. Det räckte uppenbarligen inte. Men för mig, var det ändå allt jag någonsin kunnat önska mig. Även nu när jag har analyserat orsakerna till varför det tog slut i hundratals timmar, kan jag ärligt säga att jag inte vill ha något annat. Ja, jag önskar att jag inte hade låtit mig själv falla så handlöst i hans famn, inte förlitat mig så hårt på hans kärlek, men varför skulle jag egentligen inte ha gjort det? När han varje dag tittade på mig som om jag var det bästa som någonsin hänt honom. När kärleken till mig brann i hans ögon och han berättade för mig varje dag hur mycket han älskade mig.

Jag önskar något så fruktansvärt att jag hade fått en chans att fixa våra intimitetsproblem. En chans att få komma in i hans polisvärld. En chans att jobba ännu hårdare på att inte vara så beroende av varandra. En chans att visa att jag inte tog honom för given. Men trots det så älskade jag det vi hade. Jag älskar det fortfarande. Och jag hade inte bytt en enda grej i vårt förhållande för allt i världen. För det var allt jag någonsin kunnat drömma om och mer därtill. Det kommer inte att ändras. Inte någonsin.

Jag hoppas att ni, om ni har tid, möjlighet och vilja, fortsätter komma med tips, råd och värme. Jag accepterar allas åsikter och givetvis kan det finnas ett värde även i hårda ord, men om ni kan undvika kommentarer som bara gör illa, hur ärliga och välmenande de än är, är jag tacksam. Det är inte censur, det är en vädjan.

Och till sist. Lite ilska. Det är några av er, ett fåtal, som antyder att hans handlingar kan försvaras, att det finns godtagbara förklaringar. Jag älskar honom för den han har varit de här nio åren, men kan inte för mitt liv känna att jag förstår eller accepterar hans handlingar nu. Han inte bara inledde något med en annan kvinna innan han avslutade vår relation, han inledde deras relation samtidigt som han själv skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop. När han jobbade över de där veckorna sa han till mig att det var tungt med så mycket jobb men att det skulle bli bra med pengarna. För vi behövde ju så innerligt de där pengarna till vårt bröllop. Han matade mig med lögner om att han slet för vår skull, när han egentligen ägnade den tiden till att bedra mig med henne.

Det var alltså inte fråga om ett svalnat förhållande som hängde på livtampen, utan om ett förhållande som för alla runtomkring såg ut som det lyckligaste i världen. Och så kändes det även för mig. Som att vi var lyckligast i hela världen. Och det sa jag till honom flera gånger under sommaren. Att jag kände en sån fantastisk lycka i kroppen som jag inte kunde förklara på annat sätt än att han och jag hade det så oerhört bra tillsammans.

Det finns inga ursäkter, inga godtagbara förklaringar, inte den minsta möjlighet att försvara det han har gjort. Men det betyder inte att jag tycker att han är en usel människa. Jag älskar den person som jag vet finns därinne, men det är en person som just nu helt verkar få stå tillbaka för en annan sida av honom. En sida som han aldrig ens har varit nära att visa mig förut.

Jag hoppas att ni förstår min vädjan. Bloggen är offentlig och jag är helt medveten om vad det innebär, men jag har också svårt att värja mig från hårda ord just nu. Enormt svårt.

Nu ska jag försöka värma upp min stelfrusna kropp några grader. Klia min hund litegrann bakom öronen. Och sen klara mig igenom ytterligare en kväll av det här förbannade året 2013.

2013-12-28 19:34:07

Det där julaftonsmailet

Kategori: Allmänt

Nedan är mailet jag skickade på julafton. Förbannar mig själv. Förstår inte hur jag tänkte. Jag vill ha den jävla människan tillbaka och jag skickar mail som andas bitterhet och svaghet. Fan för mig.

Imorse smög mamma ner och la ett paket i min strumpa. Din strumpa och ditt paket saknas i år. Precis som din kropp saknas bredvid mig i sängen. Precis som din hand saknas i min. Precis som din röst saknas i min närhet. Precis som hela du saknas mig. Varje sekund, varje minut.

Du har krossat mig med dina handlingar. Krossat mig sönder och samman genom att lura mig att tro att du älskade mig mer än någonsin, genom att cementera vår relation så djupt i grunden som jag aldrig trodde var möjligt, genom att måla upp vår framtid i detalj och säga att du längtade dit, för att sen på några dagar kasta bort mig som en bit betydelselöst skräp. Som något som aldrig betytt något alls för dig. Du har stampat på mig, förnedrat mig och puttat mig så djupt ner i ett hål att jag inte lyckas ta mig upp igen.

Jag försöker. Jag gör allt som jag borde. Jobbar, även om det är svårt när paniken gör det omöjligt att andas, när tårarna grumlar synen. Jag försöker. Men du har förstört något grundläggande inuti mig. Du har förstört det så till den grad att jag inte ser hur jag någonsin ska kunna bli hel igen. Ser inte hur mina sår någonsin ska kunna läka.

Jag kan inte förstå varför du har gjort som du har gjort. Jag kan bara inte förstå. Det kommer jag aldrig att göra. Jag kan inte förstå hur du kan leva med henne. Hur du kan leva med den kvinna du bedrog mig med. Den kvinna du har krossat mig med. För jag är i spillror. Månader har gått. Men jag är fortfarande utspridd över golvet i de spillror som du lämnade efter dig. Som du lämnade efter dig utan minsta tillstymmelse till att vilja göra rätt, till att försöka hedra det som en gång var oss.

In i det sista fortsatte du att ljuga för mig. In i det sista förstörde du mina minnen. Jag kan inte vila tanken någonstans. Varenda minne jag har från de här nio åren är förgiftat av det du har gjort. Det finns inget fint, inget speciellt, inget vackert kvar av vår kärlekshistoria. Det har du sett till.

Du jobbade över varje dag i nästan två veckor. Jag var orolig. Gjorde matlådor. Masserade dig. Försökte ta hand om dig. Och samtidigt bedrog du mig med henne. Skickade sms på nätterna efter att du hållit mig i din famn. Skickade låtar som en gång varit våra till henne. Skickade bilder som jag tagit av dig i New York till henne. Hur är det ens möjligt? Hur har du kunnat göra så utan att bli äcklad och förfärad över dina egna handlingar? Hur har du kunnat stå ut med att ha gjort det du har gjort?

Du lurade mig. Du såg till att jag var övertygad om din kärlek. Jag la mitt liv i dina händer. Jag trodde att du hade gjort detsamma. Jag trodde att det var du och jag mot världen. Jag trodde att du låtit mig komma in i ditt hjärta, in i din själ och att du blottat allt. Jag trodde att jag visste dina innersta känslor. Precis såsom du visste mina. Även när det har varit dåligt mellan oss har jag varit ärlig. Jag har berättat hur jag har känt. Jag har låtit dig komma in. Varför kunde du inte göra detsamma för mig? Varför var du tvungen att lura mig, förråda mig, ljuga för mig, bedra mig och sen dessutom inkräkta på det som en gång varit vårt. I det som fortfarande var vårt lät du den kvinna du bedragit mig med, den kvinna du vet finns i alla mina mardrömmar, komma in och förstöra. Förstöra mina minnen. Det som jag trodde var våra minnen. Det är så vedervärdigt gjort och du kan inte förstå smärtan det har orsakat i mig. Du kan inte förstå hur fruktansvärt ont det gör. Du fixade fint i lägenheten med mina saker innan hon skulle komma. Du gav henne nyckel dit. Du lagade mat av saker jag hade köpt till oss. Du lämnade era lakan i sängen för mig att ta hand om. Hur har du kunnat bli den här personen? Vad har hänt med den riktige X?

Du ansträngde dig så hårt för att jag inte skulle få vara med i ditt nya liv. I ditt nya liv i polisen. Jag ville så gärna bara få komma in. Se den X du hade blivit. Älska den X du hade blivit. Men du lät mig inte. Och jag vet inte varför. Men förstår nu att det tog dig längre ifrån mig. Tills en dag då du var så långt borta att det som en gång var du och jag inte var viktigt längre. Inte var viktigt att kämpa för längre.

Jag hade kämpat mig blodig för dig. Jag hade kämpat in i det sista för dig. Men du övertygade mig om att jag inte behövde kämpa. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än någonsin. Du övertygade mig om att du skulle finnas hos mig för alltid. Varför? Varför gjorde du det? Varför lät du mig leva i den illusionen? Varför lät du mig bygga upp hela mitt liv kring något som bara var en illusion? Kring något som du bara gick och väntade på att få krossa.

Du har krossat mig. Och jag lyckas inte skrapa ihop bitarna igen. Det är för mycket som har gått sönder. Du tog med dig för mycket när du lämnade mig. Jag hade gett dig allt. Hela mig. Och du utnyttjade det för att krossa mig fullständigt sönder och samman.

Du säger att du ändå inte älskade mig. Du gjorde en tatuering med mitt födelsedatum. Du insisterade på att vi skulle köpa ringar. Du insisterade på att vi skulle köpa en lägenhet. Du inredde den med iver. Du sa om och om igen att du älskade mig. Om och om igen sa du det. Om allt bara var lögn, varför gjorde du det? Varför?

Jag får inga svar. Jag får bara höra av din mamma att allt inte är så svartvitt. Jag kan inte ens ha en riktig kontakt med henne längre. Så nu har du äntligen fått som du vill. Jag klarar inte längre att vända mig till henne med mina förtvivlade tankar. Den sista länken till mig är bruten. Du har äntligen gjort dig av med allt som är kopplat till mig. Det är som att vi inte längre någonsin har funnits.

Jag älskar dig. Jag tror att jag alltid kommer att älska dig. Jag får inte bort det hur mycket jag än försöker. Samtidigt som jag slutade betyda något alls för dig lät du mig göra dig till mitt allt. Och du visste det. Du visste det hela tiden. Men du sa inget förrän du hade någon att ersätta mig med. Det är så ofattbart lågt och vedervärdigt gjort. Och för varje sekund du lever med henne krossar du en liten bit till av mig. Befäster ditt svek ytterligare.

Jag ska försöka leva vidare. Jag är skyldig min familj det. Men varje dag är en kamp. En kamp för överlevnad. Där har du placerat mig. Längst ner i ett hål i marken slagen i tusentals spillror. Och du lever vidare ditt liv som om inget har hänt. Förstår du hur sjukt det är? Förstår du ens själv hur du kan vända blad som ingenting och aldrig se tillbaka? Jag önskar att jag hade dina skygglappar. Jag önskar att jag hade din förmåga att stänga av. Stänga av allt som en gång betydde mer än något annat för dig. Men jag kan inte. Jag är inte som du. Jag gör misstag men jag står för dem. Jag ber om ursäkt och försöker ställa allt tillrätta. Jag är ärlig med allt jag känner, både det bra och det dåliga. Och jag älskar med allt jag har. Med allt jag har älskar jag. Jag älskar fortfarande dig. Det finns inte utrymme för något annat i min kropp. Och jag förbannar den kärleken. Jag förbannar att jag lät dig komma så nära, att jag lät mig själv ge precis allt till dig. För det betyder att jag nu sitter handfallen. Utan varken vilja eller förmåga att släppa taget. Jag gav hela mig till dig. Och jag förmår inte ta tillbaka det. Jag förmår inte ta tillbaka en gnutta.

Jag ska försöka överleva en stund till. Försöka låtsas en stund till. Jag är inte en sån som ger upp. Det trodde jag inte i alla fall. Men det du har gjort mot mig gör ondare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det gör så ont att det känns som att jag fysiskt ska gå sönder här och nu. Den smärtan har du skapat. Det var så du valde att avsluta oss. Det som en gång i tiden var världens finaste kärlekshistoria är nu inget mer än ett smutsigt djupt infekterat sår i mitt hjärta.

Kan du förstå att du blivit en sån man som ljuger och bedrar? Utan att ens be om ursäkt eller visa ånger. Du drog dig aldrig undan. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än nånsin. Du hade sex med mig dagen innan du åkte hem till henne för att ha sex. Efter att du, vad jag förmodar, redan hade kysst henne, tagit på henne, kanske redan varit med henne på stationen, utomhus, i vår bil, Gud vet var. Du valde ändå att ha sex med mig den där söndagen. Fyra dagar innan allt var slut. När du redan planerat att åka hem till henne dagen efter. Förstår du själv hur äckligt det är? Förstår du hur det känns för mig? Förstår du att du har blivit en man som är kapabel till såna handlingar? Varför gjorde du det? Jag kan inte för mitt liv förstå det. Inte för mitt liv kan jag förstå. Och framförallt förstår jag inte hur du kan se henne och dig själv i ögonen varje morgon och veta vad du har gjort mot mig. Vi var oskiljaktiga i nästan nio år. Jag förstår verkligen inte att du hade det här inom dig.

Jag har inga fina ord att avsluta med den här gången. Ja, jag älskar dig. Det får jag leva med. Men det finns inte längre något fint att säga om oss. Du har med dina handlingar lyckats radera allt det fina. Allt det som en gång var det finaste i hela världen. Det är borta.

Förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Förstår faktiskt inte hur du kan leva vidare med henne som om ingenting hänt. Förstår inte vem du är längre. Men det kan inte vara den man du vill vara. Det kan bara inte vara det.

2013-12-28 15:03:00

Dag 59

Kategori: Allmänt

En perfekt dag

Någon skrev att jag bara skriver om vad han tycker om. Det är sant. Jag erkänner att det är allt mina tankar kretsar kring. Honom. Men det sorgliga är att sakerna jag älskade att göra också innefattade honom. På ett eller annat sätt gjorde de alla det.

I våras när jag var på anställningsintervju fick jag frågan om vad jag allra helst gjorde en helt ledig dag. Vad som gjorde just mig glad och lycklig. Jag svarade följande:

Jag skulle inleda dagen med en lång promenad med min pojkvän. Andas och prata om allt mellan himmel och jord. Sen skulle jag bjuda in vänner eller familj på middag. Planera maten i detalj. Bläddra i mina kokböcker. Gå runt länge i matbutiken och plocka på mig goda saker i överflöd. Sen skulle han och jag laga mat och fixa hela dagen. Med hög musik på. Som vi alltid gör. Men det allra bästa, det är när gästerna går hem och vi kan lägga oss i soffan. Le åt hur trevligt vi har haft det, prata om något roligt som har sagts och äta efterrättsrester tillsammans.

Så beskrev jag min bästa dag i våras. En sån dag kommer jag aldrig få uppleva igen.

Jag känner mig absolut patetisk som inte kan formulera en enda sak jag älskade att göra som inte innefattade honom. Klart att jag kunde uppskatta en trevlig pratstund med en fin vän. Eller tycka att det var mysigt att titta på film med mina småsystrar. Men inget gav mig den där fullkomliga känslan av lugn, frid, lycka och glädje som jag kände när jag var med honom. Även om jag så satt och åt min favoritefterrätt crème brulée dagarna i ända samtidigt som varenda millimeter av min kropp blev masserad och jag dessutom automatiskt gjorde tusen andra människor glada skulle jag inte kunna framkalla ens ett uns av den där känslan som jag hade när han var nära.

Det enda som gör mig riktigt glad och lycklig är att vara älskad och att älska tillbaka. Och hans kärlek betydde allt. Betyder fortfarande allt. Även om jag är den enda som älskar nu. Även om jag inte längre är älskad så betyder den kärleken fortfarande allt.

2013-12-27 17:52:26

Dag 58 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tvingar i mig en gnutta positivitet

Har grävt ner mig totalt idag. Suttit och gråtit i timmar framför datorn. Men jag inbillar mig att jag åtminstone har försökt. Jag har i korta stunder ansträngt mig till tusen för att i alla fall få ihop något som liknar en färdig rapport. Jag har bokat in träningspass för de nästkommande veckorna. Jag har ätit lunch med de enda två kollegor som är på kontoret. Trots det så pekar kurvan fortfarande nedåt. Åh, om ni visste hur innerligt jag hoppas att morgondagen blir en bättre dag. En dag med lite mera ljus. Med lite mindre tårar. Med lite mera glädje. Jag hoppas och jag väljer att tro på det.

Imorgon åker jag till fjällen med min familj. Det är något som jag har fruktansvärd ångest inför. Han älskade att åka till fjällen. Mest av allt älskade han det. Han var som ett barn på julafton när det talades om att åka skidor med min familj. Hans skidor ligger ännu kvar bredvid mina på vinden. Det och hans gamla hockeyutrustning är det sista jag har kvar av hans grejer. Han tänker sig att hans mamma ska hämta dem åt honom. För han skulle aldrig våga åka ut till mina föräldrars hus själv.

Under de här nio åren har jag aldrig åkt skidor utan honom. Han var alltid med. Gladast av alla. När jag blundar ser jag honom vurpa i backen. En vurpa som vi har skrattat i timmar åt. Jag ser honom ta av sig skidglasögonen och titta på mig med en överlycklig blick. Jag vet inte hur jag ska kunna åka skidor och känna något annat än saknad. Men det måste gå. På något sätt måste det bara gå.

Imorgon måste bli en bättre dag. Imorgon ska bli en mycket bättre dag. Det finns inget annat.

2013-12-27 14:20:21

Dag 58

Kategori: Allmänt

En känslomässig knut

Är på jobbet. Ingen i min grupp är här just nu. Det är tyst och ödsligt. Jag har jättemycket att göra. En stor rapport ska färdigställas. Men jag sitter bara och gråter. Får inte stopp på tårarna. Vet inte ens varför jag berättar det här. Jag vet att jag redan har skrivit en miljon inlägg av den här sorten. Vad leder det till? Att jag manifesterar dels hur djävulskt dåligt jag mår, dels min oförmåga att rycka mig i kragen och ta tag i mig själv. Det kanske är som någon skrev, att jag gräver min egen grav med den här bloggen. Men vad ska jag göra? Hur lite jag än skriver om alla dessa tårar, om all panik, så sitter jag likt förbannat här gråtandes som ett barn med en obefintlig livsglädje och en ångest som gör att det stockar sig i halsen och som hindrar mina andetag från att gå ner i lungorna.

Jag kan inte förstå att han är borta. Folk runtomkring mig glömmer också bort det och refererar hela tiden till "ni" och "er" när de pratar med mig. Det har alltid varit vi. Och ja, jag har haft snart fyra månader på mig att förstå att det inte längre är så, men jag gör inte det. Jag förstår inte att han tillhör ett annat "vi" nu. Jag förstår att man kan känna passion och lust för en annan människa, oavsett hur ens livssituation ser ut, men jag förstår inte hur han har kunnat bli kär i henne, börjat älska henne, samtidigt som vi hade det vi hade. Samtidigt som vi levde i symbios, tätt omslingrade både kroppsligt och själsligt. Jag säger inte att det var ett sunt sätt att leva, men jag förstår inte hur han så lätt har kunnat slå sig ur den känslomässiga knuten som vi för länge sedan slagit på varandra. Knuten som vi sedan ägnat flera år till att dra hårdare och hårdare. Hur har han kunnat lossa sin knut så till den grad att alla hans känslomässiga band till mig utraderades på loppet av några veckor? Utan att jag märkte något alls? Och varför? Den frågan gnager i mig mer än något annat just nu. Varför har det blivit just så här? Att han och jag, det som var vi, försvann och var borta på en sekund. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.

Jag är ensam kvar. Men fortfarande bär jag min sida av knuten. Och jag känner mig totalt oförmögen att ens börja pilla upp den. Trådarna är så hårt dragna, så oerhört intrasslade i varandra, att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag vet inte ens om jag vill börja.

2013-12-26 13:04:26

En systers perspektiv

Kategori: Allmänt

Texten nedan har min syster skrivit. Vi har pratat på skoj förut om att hon ville skriva ett gästinlägg på min blogg. En blogg som av en slump kommit att läsas av många och dessutom kommit att betyda ofantligt mycket för mig. Jag visste inte vad hon egentligen ville skriva. Läser hennes ord själv för första gången nu när jag lägger upp dem. Världens bästa systrar har jag. Och han har förlorat dem också.

För 9 år sedan var jag 10 år. För mig har det har alltid varit de två tillsammans, de två mot världen. Han var min systers familj men han var även min familj. Så många minnen som rör honom, så mycket som jag nu försöker trycka undan långt inom mig för att det gör för ont att tänka på. Trodde alltid att han egentligen var min riktiga broder, att han var familj. Och jag trodde att han kände likadant. Det gör så ont att någon som man tror att man känner så bra helt plötsligt inte är den man tror. Vem kan man lita på? Han var som min bror och svek mig värre än någon annan människa gjort i hela mitt liv. Och det värsta är att han inte verkar bry sig. Svarar inte på sms. Fortsätter med sitt liv. Kommer inte ihåg sista gången vi sågs. Gav honom förmodligen inte en kram. Sa kanske inte ens hejdå. För jag visste ju att vi skulle ses igen. Vem kunde veta att det skulle vara sista gången? Ett avslut så abrupt, ett avslut som ingen förtjänar. Allra minst min syster. Förstår inte hur han kunde avsluta som han gjorde. Betydde vi inte mer för honom än något som kunde kastas bort på en sekund?

Känns som om jag borde gjort mer, ansträngt mig mer. Hjälpt till mer. Sett att de varit för beroende av varandra. Men precis som ni vet, verkade allting perfekt utåt sett. Såg fram emot att vara brudtärna. Hade redan tittat på tärnklänning med min syster och tänkt ut ett tal. Ett tal som skulle handla om första middagen hemma hos oss en dag för ca 9 år sedan.

Vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Hur gör man när någon annans smärta är så mycket större. En smärta så stor att den ibland hotar att ta över henne. Det är så svårt att visa sin kärlek. Jag ser hur hon vacklar ibland. Men att hon alltid lyckas vara stark. Så stark

För det vill jag tacka de som kommenterar här. Som sprider sin kärlek och visar omtanke och medmänsklighet. Det betyder mer än ni tror, det kan jag lova er.

Känner hur min sorg börjar ersättas av ilska. Men även hur tron på kärleken krymper och muren mot omvärlden växer. Trots detta känner jag, mitt i all denna smärta och förtvivlan att ett hopp spirar. En dag. En dag kommer vi att inse att livet har gått vidare. Och han är inte längre med. Och det är okej.

2013-12-26 11:11:58

Dag 57

Kategori: Allmänt

Tacksam

Jag har mycket att vara tacksam över. Det har jag verkligen. Men det är lätt att glömma bort när det som betyder överlägset mest rycks bort.

Jag fick säkert femton fina julklappar. Jag äger i alla fall några procent i en superfin lägenhet som mina föräldrar på något sätt sett till att jag kan ha kvar. Även om jag alltid har varit tvungen att hålla i pengarna har jag haft allt jag behöver. Dessutom har jag ofta fått vara med på en kant på min familjs ibland extravaganta aktiviteter. Jag har det bra. Jag vet det.

Jag har också en stor fin familj. Systrar, föräldrar, farföräldrar, farbror, fastrar, morbror och kusiner. Innan jag träffade honom var den familjen mitt allt. Min kusin i USA var en av mina allra bästa vänner, min faster i Canada min idol, mina föräldrar min enda trygghet, min farmor och farfar mina ögonstenar. Efter att jag hade träffat honom var de fortfarande betydelsefulla, men inte alls på samma sätt. För inget var längre riktigt roligt utan honom. Inget. I nio års tid. Jag försökte göra roliga saker utan honom. Ville inte ha den där känslan av att något alltid saknades när han inte var där, men jag fick inte bort den. Det gick inte. Att gå hem från tunnelbanan med hans hand i min var alltid bättre och roligare än bion jag några timmar tidigare upplevt med någon annan än honom. Det var bara så. Men jag vet att jag ska vara oerhört tacksam över att jag har en så fin och bra familj. Och jag är det också.

Jag har verkligen så mycket att vara tacksam över. Jag önskar att jag kunde ta vara på den tacksamheten. Låta den uppfylla min kropp. Men den gör inte det. Inuti mig ekar det bara av ihålig saknad och sorg. Jag börjar verkligen bli urless på att känna så.

2013-12-26 02:35:12

Krig

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng. Borde ha somnat för länge sen. Men det är omöjligt.

Tanken på att han mycket väl kan fortsätta vara lycklig med henne för evigt förgör mig. Maler sönder mig inifrån. Gör att jag mår fysiskt illa här och nu. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, vet inte var jag ska ta vägen, vet inte hur jag ska få mig själv ur den här krigszonen jag har hamnat i.

Jag vet att jag inte rår över hans liv. Just nu rår jag inte ens över min egen kropp. Just nu pågår full krigföring och jag är blott en betraktare av helvetesscenerna som utspelar sig i mitt huvud. Hur har jag hamnat här? Varför kan jag inte bara ta mig härifrån? Jag försöker verkligen. Men det går inte.

2013-12-25 11:14:49

Dag 56

Kategori: Allmänt

Förtvivlade frågetecken och huvudet ner i sanden

Jag undrar vad de pratade om den kvällen. Den kvällen han satt mellan klockan tre på eftermiddagen till halv ett på natten och pratade med henne innan han kom hem och sa att det var slut. Fram till klockan halv åtta bedyrade han att han skulle komma hem snart. Att jag kunde vänta med att laga mat tills han kom så att vi kunde laga tillsammans. Vid tolv skickade han ett sms om att han skulle komma hem snart och att vi skulle prata om vad han kände och ta det därifrån. När han väl kom hem fanns det inget att prata om. Det var bara slut och jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar, annars skulle han åka, även om han inte hade någonstans att ta vägen.

Jag undrar vad de pratade om. Vad hon sa till honom. Hon hade en pojkvän som verkade finnas med i bilden några dagar till. Jag undrar vad hon sa som ändå fick honom att ta steget. Som fick honom övertygad om att han skulle lämna mig. Trots att han hade gjort allt han kunnat för att upprätthålla fasaden. Jag mår illa när jag tänker på det. Jag mår illa när jag tänker på att det var med henne han diskuterade vår framtid. Det var med henne han diskuterade sina känslor för mig. Jag var inte ens värd det. Jag var inte ens värd att få vara med en smula i beslutet att krossa mig, att förstöra allt som vi byggt upp hela vårt liv kring.

Det har vid ett tillfälle varit dåligt mellan oss. När jag var nitton år, började Handelshögskolan och träffade massa nya spännande människor. Önskade då att jag hade träffat honom några år senare istället. Så att det kunde bli vi i slutändan men jag inte skulle behöva gå genom livet och undra hur det kändes att få den där uppskattningen och bekräftelsen igen. Han bodde i mitt flickrum, jobbade hos min pappa och var allmänt trött på livet. Jag kände mig fruktansvärd som hade de känslorna. Men de fanns där och därför berättade jag också för honom om dem. Det har jag alltid gjort. Berättat hur jag känner för honom. Han har aldrig behövt undra vad som försiggår, vad som rör sig i mina ibland förvirrade och märkliga tankar. För hur jobbig sanningen än är har jag berättat.

Kan inte för mitt liv förstå varför han inte kunde göra detsamma för mig. Varför han inte berättade att något kändes fel så att vi haft en chans att rätta till det. Trodde att jag kände hans allra innersta såsom han kände mitt. När jag har vandrat på villostigar bort från oss, har jag alltid hittat hem igen. Insett att det vi har är så fint och unikt att jag inte kan önska mig något bättre. Insett att jag älskar honom mer än livet självt och att han inte är värd att offra för något.

Tror att han kände så också. Att något kändes fel men att han ville att det skulle bli bra för att han älskade det vi hade. Och istället för att prata med mig om vad jag tror var en känsla av brist på passion och spänning, valde han att trycka bort det tills han en dag hittade det han saknade hos någon annan. Utan att jag visste, utan att jag visste att han saknade något. Jag hade kunnat ge honom det. Men jag visste inte. Och jag var så bekväm. Älskade vårt liv så mycket att jag inte hade en tanke på att jag skulle anstränga mig. Anstränga mig för att han skulle få känna den där passionen. För vi hade det inom oss. Det sa han själv. Det var bara orimligt sällan jag tyckte att det var värt att plocka fram det. För i bakgrunden lurade alltid rädslan. Rädslan för att det skulle göra för ont och jag skulle behöva göra honom besviken. Som så många gånger förr.

Men vi hade det inom oss. Jag vet det. Sättet han tittade på mig bara några veckor innan. Det brann i hans ögon. Men jag fick så sällan till glöden i mina egna ögon. Den var kvävd av smärtor och så svår att få till. Även om jag ville. Även om det inte fanns något jag hellre ville så fick jag inte till det.

Jag önskar bara att jag hade fått chansen. Fått chansen att ge honom mitt allt. Inte bara omtanke, omhändertagande och kärlek, för det fick han i drivor, utan det där extra. Den där passionen som hade gömt sig i min kropp och var så svår att få fram. Jag hade kunnat ta fram den. Om det hade gett mig honom för livet hade jag struntat i allt annat och lagt ner min själ i att bli av med det onda. Tända glöden i mina egna ögon igen.

Jag älskar honom oändligt mycket. Idag och varje dag älskar jag honom oändligt mycket. Har staplat hans vidriga handlingar på hög men den högen är så låg i jämförelse med högen han skapat under de nio föregående åren. Den högen sträcker sig till himlen och tillbaka och jag vill inte släppa taget.

Igår skickade jag ett långt mail till honom. Ville inte tänka på det, ville inte låta det förstöra min julafton. Gjorde det från jobbmobilen och gav den sen till min syster. Skrev att han krossat mig fullständigt sönder och samman, att hans handlingar var vedervärdiga och sen frågade jag varför. Varför han gjort som han gjort. Hur han kan vända blad och aldrig se tillbaka. Jag förväntar mig inga svar. Är arg på mig själv för att jag skickade. Hade bestämt att jag inte skulle. Men vaknade i panik och tårar, och ville inte att han skulle få trycka undan vad han har gjort ännu en dag. Det var dumt gjort av mig. Så dumt. Men nu är det gjort. Och nu måste huvudet ner i sanden. På något sätt måste det ner till en plats där jag inte låter min kärlek till honom förgöra mig.

Juldag idag. En dag då jag går promenad, jobbar lite, tittar på film och umgås med familjen. Så måste det bli. Ner i sanden.

2013-12-24 19:24:50

Saknad

Kategori: Allmänt

Saknad. En överväldigande, obarmhärtig, hänsynslös saknad fyller just nu upp varenda millimeter av min kropp.

Hur kan det göra så här ont? Hur är det möjligt att det gör så här ont utan att jag går fysiskt sönder? Det känns som att något river i mig inifrån. Som att något klöser i mitt bröst. Som att något bankar och pucklar på mig tills min insida är helt blåslagen.

Jag saknar honom så. Förstår inte hur det kunde bli så här.

2013-12-24 13:14:00

Dag 55

Kategori: Allmänt

Julafton och kampen går vidare

Världens bästa småsystrar, de nittonåriga tvillingarna, låg i min säng till sent igår kväll och tittade på Ugly Betty. Sen sov min ena syster kvar bredvid mig. Det var bra. Vaknade stressad och orolig klockan sex. Det verkar som att jag bara inte kan sova mer än drygt fyra timmar i sträck utan för många sömntabletter. Låg vaken och vred mig i några timmar tills ångesten blev outhärdlig och jag inte kunde stå emot. Kved till av gråt. Tappade andan. Min syster tog min hand och gjorde att jag överlevde ytterligare en gång.

Vi har precis varit vid mormors grav och tänt ljus. Hon dog för elva år sen. Endast sextiofem år gammal. Hon rycktes från oss i förtid. En dag stannade hennes hjärta när hon var på väg hem från bussen. Jag var femton år då. Kommer ihåg att sorgen var förlamande. Kommer ihåg att jag grät hejdlöst. Men kommer också ihåg att det till slut gick över.

Mormor brukade vara hemma hos oss flera gånger i veckan. Tog hand om mina systrar. Hon var en del av mitt liv och när hon försvann lämnade hon efter sig ett stort tomrum. Hon var en stor del av mitt liv men även om hon gick bort alltför tidigt var hon inte min framtid.

Han, min person, lever och andas, och kanske borde sorgen vara mildare då, men det är den inte. Han var inte bara en del av mitt liv, han var mitt allt. Och han var min framtid. Han lämnade mig med ett helt liv framför mig att uthärda utan honom. Jag har gråtit lika hämningslöst som jag gjorde för elva år sen. Men skillnaden är att tårarna inte tar slut. Och paniken och ångesten är helt annorlunda. Den tar över hela mig och gör att precis allt känns hopplöst. Över. Slut. Lika bra att ge upp.

Men vänner. Jag har skrivit det förr. Idag är inte dagen jag ger upp. Idag är inte dagen vi ger upp. Idag är dagen vi kämpar lite extra.

Tack för att ni har funnits där i dessa 55 dagar. Jag hoppas att ni får en fin julafton, hur den än ser ut. Ta hand om er.

2013-12-23 20:34:33

Ett bubblande skratt

Kategori: Allmänt

Farmor och farfar är här. De började berätta en historia och jag kände hur jag tappade fokus. Kände hur tankarna vandrade iväg till en dålig plats. Men historien visade sig vara så himla rolig att jag rycktes med och efteråt kände jag hur skrattet bubblade inombords. Inte mycket, men det bubblade.

Farmor och farfar hade varit på Ikea och efter avslutad shopping skulle farmor köpa mjukglass till farfar. Hon fick en tom strut i handen som man ju alltid får och gick med bestämda steg fram till vad hon trodde var glasspåfyllningen. Tyckte att färgen såg konstig ut men fortsatte ändå trycka på spaken med full kraft tills hon fyllt struten hela vägen upp. Med SENAP. Farfar såg spektaklet men vågade inte skrika högt till henne. Till slut såg personalen henne och förklarade att glassmaskinen stod bredvid. Hon fick en ny strut och alla skrattade så att de tjöt.

När vi fick höra denna historia spridde sig skrattet som en löpeld bland oss. Såna där äkta skratt som bara kommer när något är riktigt, riktigt roligt.

Det är bra att jag har min farmor och farfar. Sen det här hände klarar jag inte alltid att ge dem min fulla uppmärksamhet när de berättar gamla anekdoter som jag redan har hört tusentals gånger. Mitt tålamod är inte oändligt som det förut var. Men jag försöker. Försöker uppskatta att jag har väldigt fina farföräldrar och ge dem så mycket av min tid och energi jag bara kan.

2013-12-23 18:28:03

Dag 54 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mitt allra bästa jag

Är nyss hemkommen från en tur till lägenheten och ett köpcentrum med min vän från Canada. Det var bra. Det var inte gapskratt och hejdlös glädje, men det var hundra mil bättre än vad jag har mått de senaste veckorna. Jag önskar att hon bodde här. Att hon bodde här och jag kunde få försvinna bort i hennes sällskap oftare.

Men hon gör inte det. Hon åker hem till sin pojkvän i Canada om bara några dagar. Och då återgår mitt liv till det som hittills har varit. Jag vet inte hur jag ska klara mer av det. Jag orkar inte. Jag är så trött. Depressionen står och lurar runt knuten för jag kan inte hitta ljuset i mig själv.

Den här bloggen har bara blivit ett evigt upprepande. Jag skriver inget nytt. Jag ältar samma saker. Jag har samma sorts panik. Jag gråter samma sorts tårar. Jag avskyr honom för det han har gjort. Men jag älskar honom ändå. Och jag vill fortfarande ha honom tillbaka. Det ändras inte. Inte ens lite.

Önskar jag kunde komma med något nytt. Något som både ni och jag ser är ett framsteg. Något som kan glädja och inspirera. Men jag vet inte vad det skulle vara.

Försöker att åtminstone planera för nya tider i det nya året. Det är egentligen kanske det största misstaget man kan göra - att tro att ett nytt år automatiskt innebär bättre tider - men i mitt fall tar jag det jag kan för att kunna hänga upp livet på någonting. Även om det bara är en illusion om att något bättre väntar.

De två första månaderna späkte jag mig själv. Främst på grund av överväldigande illamående och konstant tryck över bröstet. När maten gick att svälja och vissa smaker åter trädde fram, bestämde jag mig för att ätandets tid var inne. Jag försökte finna glädjen i maten igen. Nu har jag ätit i snart två månader. Princesstårta och kladdkaka. Pasta och mackor.

Såg framför mig någon form av "Eat, pray, love". Efter nyår måste det vara dags för en ny fas. Träning. Både fysisk och psykisk. Utseende. Kanske ska jag satsa på att se så bra ut som möjligt. Det kanske är det som måste bli nästa års fokus. Försöka bättra på min sargade utsida och på så sätt i alla fall skapa lite bättre förutsättningar för att läka mitt inre.

Det är det nya jag har i huvudet idag. Även om jag inte riktigt tror på det. Ser inte varifrån jag ska få orken att träna, orken att sminka mig mer än den nödvändiga mascaran och eyelinern som jag nu desperat har använt för att ta bort i alla fall lite fokus från spåren av de eviga tårarna.

Även om jag just nu inte vet hur, är det det som är planen. Planen som jag återkommer till när tiden känns oändlig och allt hopplöst. Innan jag ens funderar på att ge upp ska jag bli mitt bästa jag. På alla sätt och vis. Det måste jag bli. Mitt allra, allra bästa jag.

2013-12-23 10:48:03

Dag 54

Kategori: Allmänt

Ingenstans och överallt

Sjunker. Sjunker för att det är den första julen på åtta år som vi inte har varandra. Sjunker för att tusen minnen pockar på och vill ha uppmärksamhet.

När vi tittade på Orange is the new black i somras samtidigt som vi renoverade lägenheten. När vi fick nycklarna till lägenheten och köpte wienerbröd och Pucko, hans favorit, för att fira. När vi åt självplockade kokta grönsaker i bara underkläderna på balkongen. När vi en av de varmaste dagarna i somras bogserade bilen till verkstaden och han skrattade så han tjöt åt att jag satt i bilen fram och var upprörd över att jag trodde att han bromsade när det var bogserlinan som bara fungerade så. När jag kom och mötte honom vid tunnelbanan en sen kväll i somras och hans ansikte sken upp när jag tog hans hand. När vi gick på New Yorks gator i juni och drömde om något större, något större tillsammans. När han kom ut alldeles nervös och bubblig från tatueraren i maj och stoltheten när han tog av bandaget för att visa mig. När han höll min hand och vi gick runt inne på Tiffany's och låtsades som att vi hörde hemma där.

Den enda plats där jag hör hemma är hos honom. Hur kunde hans hem sluta vara hos mig? Utan att jag märkte något. Jag trodde att det var han och jag mot världen. Jag trodde att han hade öppnat sig och blottat sitt innersta för mig. Precis som jag hade gjort för honom. Alla mina rädslor, alla mina farhågor, alla mina drömmar, alla mina känslor visade jag för honom. Var det för mycket begärt att han skulle göra detsamma? Varför lät han mig inte bara komma in och se hans rädslor? Jag hade respekterat dem. Jag hade kämpat mig blodig för att fixa det som var fel och hade det inte gått hade jag låtit honom följa sitt hjärta. Jag vill att han ska vara lycklig. Men inte så här. Inte på det här smutsiga sättet. Det kan inte vara så här det ska vara nu.

Jag vet inte vad jag ska tänka på. Allt gör för ont. Allt. Det finns ingenstans där jag kan vila tanken. Ingenstans. Han finns överallt.

2013-12-23 01:39:41

Jag behöver

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng och kan inte sova. Inte ens nära är det. Mardrömmarna lurar runt knuten och jag vill inte ge dem fritt spelutrymme att tortera mig i natt. Jag orkar inte det.

Funderar kring varför jag mår som jag gör. Varför jag inte klarar att släppa taget. Att tänka på honom ger mig endast en sak. Tårar. Ändlösa tårar som forsar nedför mina kinder. Imorse skrev jag mail till hans mamma. Grät hejdlöst. Bestämde mig för att det fick vara nog. Gick in i duschen. Och fortsatte gråta. Lät vattnet skölja över ansiktet. Skölja bort tårarna. Bestämde mig ytterligare en gång för att det fick vara nog. La mig på sängen utmattad av alla helvetestankar som jag låtit mig själv gå igenom om och om igen. Började gråta. Det gick inte att stoppa.

Det känns som att det är något fel på mig. Jag rår inte längre över min egen kropp. Något har gripit tag i mig, styr mig, kontrollerar mig, och jag förmår inte ta tillbaka besittningen över mig själv. Förmår inte ta kontroll över min egen kropp. Det är fruktansvärt. Att vilja ha kontroll men inte ens finna ett halmstrå att hålla fast i. Att tvingas sväva runt och flyta med i vad än för krigszon min hjärna tar mig till. För det är så det känns. Som ett krig.

Jag brukade för länge sen drömma att det blev krig. Ett sånt där andra världskriget-krig med bombningar och arméer. Att han och min pappa var tvungna att rycka ut. Brukade vakna med andan i halsen. Utan att jag behövde säga något var han där. La en arm om mig, drog mig intill sig, och pussade mig på huvudet. Det var som att han kände när jag mådde dåligt. Han kände när jag behövde honom och såg till att alltid vara där.

Nu vaknar jag på kuddar dygnsura av tårar med hög puls och svårt att andas men ingen är där för att hålla om mig. Ingen är där för att dra mig till sig och säga att allt blir bra.

Jag borde inte behöva ha någon där. Jag borde inte behöva honom. Jag vill inte vara en sån kvinna som behöver en man, jag vill vara en sån kvinna som en man behöver och vill ha. Men vad jag än skulle vilja är sanningen den att jag behöver honom. Jag håller sakta på att tyna bort till en tom, grå figur. Jag behöver honom för att kunna vara glad och lycklig. Jag behöver honom.

Fan. Jag vill inte vara en sån kvinna. Jag vill vara min egen. Vilja ha kärlek men inte behöva. Men jag är inte där. För jag behöver. Jag behöver mer än jag någonsin har gjort förut. Jag behöver honom.

2013-12-22 11:54:15

Dag 53

Kategori: Allmänt

Står och stampar

Vet inte vad jag ska skriva idag. Vill inte skriva sanningen längre. Vill inte skriva att jag har gråtit hela natten, att jag vaknade med panik i halsen, att mina ögon är så svullna att det gör ont att hålla dem öppna.

Jag har suttit vid köksbordet och ätit frukost med min familj. Försökt mitt bästa för att vara vanlig och inte låta dem märka något. Ligger nu i sängen och vet inte hur jag ska ta mig ur det här.

Var i ett köpcentrum med en syster hela dagen igår. En miljon människor och blinkande ljus och glitter överallt. Men ensamheten har aldrig varit så påtaglig, mörkret aldrig så närvarande.

Låg och skrev på en lång text till honom igår natt. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att ingenting jag säger kan påverka honom. För han har gjort sitt val, han har vänt blad, och jag har inga andra alternativ än att göra detsamma. Bara det att jag kan inte. Jag kan verkligen inte, hur orimliga jag än inser att mina tankar är just nu.

Jag älskar honom och klarar inte att släppa taget om den kärleken. Den kärleken är det enda som håller mig över ytan. Samtidigt är det samma kärlek som med våldsam kraft försöker dra mig nedåt. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det som sakta bryter ned mig är också mitt enda hopp, den enda anledningen att jag fortsätter kämpa.

Jag ska försöka gå en promenad nu och sen åka en tur med min mamma. Köpa en sista julklapp. Titta till lägenheten som jag har undvikit som pesten i över en månad. Ångesten. Ångesten över denna lägenhet som egentligen är världens finaste. Jag vill inte bo ensam. Jag vill inte komma hem till något tomt, kallt och ödsligt. Jag vill att han ska vara där. Fylla upp mitt hem och mitt liv med sin värme, kärlek och trygghet.

Det är det enda jag vill ha. Trots att det är det enda jag inte kan påverka överhuvudtaget. Det enda jag inte kan göra något alls åt. Jag vill bara ha honom.

Jag vet att mina tankar idag är desamma som alltid dominerar min hjärna. Jag vet att jag inte skriver något nytt. Jag vet att jag står och stampar på samma ställe. Så ni behöver inte berätta det för mig idag.

Jag hoppas i alla fall att ni alla därute får en riktigt fin fjärde advent. Att ni känner frid och ro i bröstet. Att ni tar hand om er själva och era nära på bästa sätt. Jag ska försöka göra detsamma.

2013-12-21 11:25:38

Dag 52

Kategori: Allmänt

Inget blir bra

Vaknade klockan sju efter fem timmars orolig sömn med ett tryck över bröstet. Det är svart i mitt sinne. Saknaden har spridit ut sig som ett gift genom kroppen. Min överaktiva associationsförmåga kastar mig mellan den ena bilden efter den andra. Det går inte att fly. Det går inte att trycka bort. Han är överallt.

En del frågar om jag har någon kontakt med honom. Svaret är nej. Ingen alls. Vi hade sms-kontakt senast i oktober när lägenheten skulle överlåtas. Men jag klarade inte det. Kollapsade. Bad honom höra av sig till min mamma istället med sina krav på pengar för olika saker. Sen dess har jag inte hört ett ljud.

Klarar inte riktigt heller att ha kontakt med hans mamma längre. Hon har varit en klippa som varit där på alla sätt och jag är henne djupt tacksam. Men de senaste gångerna vi har talats vid har jag märkt hur hon har skiftat i sina funderingar. Hennes ilska är utraderad nu och kvar finns bara det faktum att hon har en son som äntligen vill bry sig om sin familj. Hon ser hur han och hans syskon får en möjlighet att komma närmare varandra. Något som jag har bönat och bett honom om att försöka göra i många år.

Förstår inte hur jag ska överleva julen. Förstår inte hur jag ska överleva nyår. Har lyckats trycka bort den värsta ångesten genom att tänka på jobbet men nu har den hunnit ikapp mig på riktigt.

Hans julstrumpa kommer inte hänga på dörren. Mamma kommer inte baka någon radiokaka i år, för det var bara hans favorit. Han kommer inte sitta i vår soffa och le från öra till öra av att julgodiset plockas fram. Han kommer inte sätta på sig skjortan han fått av min familj som vi enats om egentligen bara passar på jul. Han kommer inte pussa mig på nyårsafton. Han kommer inte lyckligare än någonsin sätta på sig skidor och skynda bort till liftarna. Han kommer inte reta livet ur mina systrar mer. Han kommer inte leka med min hund mer. Han kommer inte hålla om mig på julaftonsmorgon och pussa mig god jul.

Han finns inte där längre. Och på jul och nyår är det omöjligt att fly från minnena. Jag kan inte lägga ner julen. Jag har försökt men min familj tillåter inte det.

Vill bara att han ska hålla om mig igen. Stå utanför vår dörr och vilja hålla om mig igen. Hålla om mig och säga att allt blir bra.

Men inget blir bra. Han håller om någon annan nu. Han håller om den kvinna han kastade bort mig som en bit skräp för. Förstår inte hur det kunde bli så.

2013-12-21 00:06:21

Macarena

Kategori: Allmänt

Fick precis två "jibjab-kort" på mailen av min äldsta och i många avseenden också bästa vän. Hon hade satt in våra ansikten i dels en jullåt med tillhörande dans, dels "Macarena-låten" med diverse märkliga moves iklädda älgdräkter. När vi var små dansade vårt volleybollag till Macarena. Uppträdde och hade oss. Barndomsflashback skrev hon. Kanske försöker hon plantera andra tankar, andra minnen, i min förtvivlade hjärna. Det är fint. Hon är fin. En av de finaste.

När marken försvann under mina fötter och allt ljus försvann var hon den jag automatiskt tydde mig mest till. Vet inte varför. Vi pratar egentligen väldigt sällan. Hon bor nu i Canada och innan det har hon varit två år i Australien. Men hon är min äldsta vän. När vi var två år flyttade vi till samma område. Och hon har varit min vän, ofta min bästa vän, sen dess. Hon har känt mig i många år när jag bara var jag och inte en del av en tvåsamhet. Hon är kanske min enda länk till ett självständigt jag. Den som kände mig bäst innan han kom in i mitt liv. Samtidigt var hon också den som kände honom bäst. Den som gav honom brevet som startade allt, den som såg mig bli kär och börja älska.

De första veckorna kunde jag ligga gråtandes i min säng hela nätterna och skriva till henne. Hon är åtta timmar efter oss och ägnade varenda ledig stund till att svara på mina desperata frågor. Om och om igen frågade jag henne om det verkligen kunde vara så att han inte hade älskat mig på länge. Jag frågade hur han kunde göra som han gjorde. Hon hade svar på allt. Ibland var det saker som inte gick att förklara. Men hon lyckades oftast styra in mig på ett annat spår, ett lite mindre destruktivt spår. Hon visste det nog inte själv. Men hon betydde allt under en tid. Jag har sagt det till henne. Men vet egentligen inte om det nådde riktigt fram.

I somras när vi träffades satt vi mest och tittade på ringar och brudklänningar. Hon var så himla glad åt att få komma hem och gå på bröllop. Jag berättade för henne först av alla. Hon skulle fixa möhippa. På ett sätt känns det som att det var evigheter sen. Som att det var i ett annat liv som vi satt där i vår soffa och surfade. Han satt bredvid, till synes nöjd och glad. Han fixade streaming av film på TV:n och jag tog fram miljoner godsaker att äta. Livet var perfekt. Trodde jag. Men tänker nu att han redan då måste ha börjat sin resa bort från mig. För det var bara två månader senare som han kastade bort mig som en bit betydelselöst skräp.

På söndag kommer hon hem igen på besök. En vecka bara. Men jag hoppas att vi hinner vara i min lägenhet en dag. Placera nya minnen där. Kanske dansa Macarena igen. Det känns väldigt långt borta. Det känns som att jag kommer att gråta. Sitta med tom blick. Men för stunden försöker jag glädjas åt att vi i alla fall har möjlighet att dansa Macarena. Vi har i alla fall möjlighet.

Jag inser att jag har möjlighet att göra många saker. Många spännande och bra saker. Jag hoppas att jag en dag också kan hitta orken, viljan och lusten att ta tillvara på alla dessa möjligheter. Jag hoppas verkligen det. Även om det känns alldeles för långt borta nu. Alldeles, alldeles för långt borta.

2013-12-20 18:25:49

Dag 51 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Fix you

Sitter på jobbet. Undrar hur många inlägg jag har inlett med de orden. Det har känts okej idag. Har haft mycket att göra men den mest obehagliga stressen har ändå släppt lite. Har haft mycket varje dag den här veckan så det kanske är en vanekänsla, en känsla av att allt bara upprepar sig. Har stängt ner min rapport. Skriver klart den i mellandagarna. Det är okej. Allt är okej märker jag. Vet inte om det är bra eller dåligt. Att bara ligga och skvalpa där i mitten.

Fick precis ett snabbmeddelande från en kollega. Om att jag var en klippa. Känner mig inte som en klippa. Känner mig som smågrus. Som fladdrar iväg vid minsta vindpust. Han är snäll. Jag följer en av hans Spotifylistor. Förra veckan la han till låten Fix you. Den här versionen har jag lyssnat på tiotals timmar. Tror egentligen att det bara var en tillfällighet att han la till just den låten. Men det kändes som ödet. Någon måste vilja fixa mig någon gång. Jag ska göra allt jag kan för att fixa mig själv först, men de sår som har åsamkats mitt hjärta och min själ, de kommer jag inte klara att reparera på egen hand.

Jag vill att han, min person, ska vilja fixa mig igen. Trots att det är han som har skurit i mig djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig, vill jag att det ska vara han som lagar mig igen. Jag vet att han inte vill det. Men jag tror kanske att jag kommer att vilja det ända till den dagen då någon annan vill vara min person. Jag tror kanske att det är så sorgligt beskaffat med mitt inre att jag aldrig kommer bli sådär riktigt glad, lycklig och hel någonsin igen utan att känna mig älskad av någon. Någon speciell.

Jag önskar bara att jag kunde öppna upp mig för någon annan. Men jag ser ingen förutom honom. Jag ser ingen annan. Hans existens i den här världen lägger sig fortfarande som en dimma över allt jag gör. I varje andetag. I varje andetag finns han där i någon form. Förstår inte hur jag kan känna så när han inte har varit där på över tre månader. Han har inte varit där. Men jag känner honom ändå.

Jag vill bara ta en genväg. Vill bara att någon ska fixa mig. För jag förstår inte hur jag ska klara det själv.

Tårar rinner nerför mina kinder. Det är ingen kvar runt mig längre så jag låter dem komma. Måste försöka ta mig härifrån jag också. Men idag kommer jag inte ha huvudet höjt när jag går till tåget. Jag orkar inte. Kanske morgondagen är en dag då jag orkar. Men inte idag. Idag låter jag tröttheten ta över. Nu längtar jag bara hem.

2013-12-20 14:54:21

Dag 51

Kategori: Allmänt

Tårar av kikskratt

Jag hoppas att den här bloggen en dag kan fyllas av glädje, livslust och lycka. Jag hoppas att jag en dag kan berätta historier om tårar komna av kikskratt, inte av sorg. Jag hoppas att jag en dag kan berätta historier om strålande sol som faktiskt fann vägen in i mitt hjärta. Jag hoppas att jag kan berätta historier om underbara människor jag mött. Möten som faktiskt betydde något. Som jag faktiskt tillät lämna ett avtryck i mitt just nu sargade hjärta. Jag hoppas någon gång få berätta att hela min kropp fyllts av känslor av tacksamhet, känslor av frid, känslor av ren och skär glädje, och inte bara av dessa plågsamma känslor orsakade av ångest, panik och hopplöshet.

Den dagen hoppas jag att alla som har följt mig och själva mått dåligt och kravlat på botten kan känna hopp om att det faktiskt kommer komma en morgondag. En morgondag som är lite, lite, lite bättre än den föregående. En morgondag som någon gång i framtiden kommer att vara ljus och fylld av glädje.

Jag hoppas att jag en dag får gråta tårar av tacksamhet. Tårar av glädje. Tårar av kikskratt. Gud, vad jag längtar till den dagen. Den dagen då mina tårar inte längre faller på grund av honom, på grund av hans svek, på grund av saknad efter honom eller på grund av sorgen för det jag har förlorat. Den dagen jag gråter av kikskratt, den dagen längtar jag till.

2013-12-19 22:02:47

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Groggy men uppåt

Tog en till smärtstillande för någon timme sen. Höll på att skrämma slag på mina chefer under vårt sista möte. Min mage skrek på riktigt. Om och om igen. Och fy vad jag skämdes.

Nu sitter jag på tåget och är helt groggy. På ett konstigt bra sätt. Satte på hög popmusik i lurarna och gick med bestämda steg från kontoret. Sträckte på huvudet. Tänkte att jag skulle försöka lura kroppen. Normalt sett börjar jag gråta på kommando när jag kliver ut genom dörrarna. Mörkret, ensamheten, tomheten är alltid överväldigande. Idag bestämde jag mig för att utnyttja den där avslappnade känslan som tabletterna hade gett mig.

Har varit alldeles för ledsen de senaste dagarna. Alldeles för trött. Folk har tittat på mig med medlidande i blicken och frågat hur det egentligen går. Jag har övervägt att ringa psykakuten igen. För det har känts som att jag har halkat ner. Halkat ner för långt. Men jag känner nu att jag inte vill ge efter. Jag vill inte halka ner mer nu. Jag måste kämpa hårdare.

Är lite för rädd för att jag har behövt använda så mycket smärtstillande. Är lite rädd för att jag längtar efter den där avslappnande effekten som tabletten ger. Men det får vara okej för nu. För nu är det krig. Krig för att inte halka ner i avgrundshålet där jag bara skakar och gråter varje sekund. Det hålet jag befinner mig i nu räcker. Det räcker.

Uppåt ska jag. Alltid uppåt.

2013-12-19 21:20:49

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Magens plågade skrik

Jobbar även denna kväll. Har rekordont i magen och har så haft de senaste timmarna. Tarmarna vrider sig i plågor och det känns som att något konstant sliter och drar i mitt inre. Magen ger ifrån sig fruktansvärda vrål som för att tala om för mig att något är allvarligt fel. Mina stackars kollegor, som i och för sig säkerligen har vant sig vid det här laget, har varit tvungna att uthärda dessa jäkla läten hela dagen. Kommentarerna har haglat. Och jag har överdoserat mina smärtstillande i ett desperat försök att få tyst, i ett desperat försök att dämpa smärtan.

Min kropp håller på att falla sönder. Blir så förbannat trött på mig själv och all djävulskap jag drar på mig. Jag var fullkomligt pinfrisk fram till den dagen då min mage började kollapsa. När jag var arton år. Innan det var jag hälsan själv. Och sen kom vestibuliten. Maginfluensor i mängder. Åkte på körtelfeber som gjorde att jag blev inlagd på sjukhus förra året. Jag drar på mig allt nu för tiden.

Jag har sett till att vara stark. Stark så att jag klarar de påfrestningar som någon verkar vilja att jag ska utsättas för. Jag var stark fysiskt. Och han var där för att fånga mig när mitt psyke inte klarade mer.

Nu förväntas jag klara dessa prövningar själv. I ett tillstånd svagare än jag någonsin har upplevt förut. Inte bara ska jag bekämpa hjärndemonerna utan nu inser jag verkligen att det finns en massa andra demoner som har tagit fäste i min kropp. Jävla demoner. Försvinn.

2013-12-19 14:41:05

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Sakna identitet

Jag har aldrig varit vuxen själv. Jag vet inte hur man gör och det finns ingen instruktionsbok. Hur gör man när man helt plötsligt varken är någons lilla barn eller någons flickvän längre? När man plötsligt saknar identitet. Jag vet inte vem jag är nu. Och jag vet inte hur jag ska ta reda på det. Jag vet inte ens om jag vill ta reda på det. För den jag måste vara är ingen jag vill vara. Jag vill inte vara bara min egen. För det är en tom, grå och ensam person. Vet inte hur jag ska bli full av liv och färgglad igen. Jag vet verkligen inte det. Och det skrämmer mig.

2013-12-19 08:24:52

Dag 50

Kategori: Allmänt

Jag är inte mina känslor

Min hjärna går oftast på högvarv. Kastar mig fram och tillbaka mellan olika tankar. Ena sekunden tänker jag bara på hans svek. Alla hemskheter han har utsatt mig för. Berättar det om och om igen för mig själv, för människor i min omgivning. Sekunden efter kommer alltid tankarna om att jag måste få honom tillbaka. Måste. För jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Vi måste vara menade för varandra. De två kan bara inte vara menade för varandra. Det måste bli vi i slutändan. Det måste det. Han ska ju bli pappan till mina barn. Det måste han bara.

Jag vet att mina tankar och känslor är irrationella. Ologiska. Jag vill inte känna det jag känner just nu, för det gör bara ont. Min morbror, som är väldigt klok, säger ofta till mig: "Du är inte dina känslor. Kom ihåg det. Låt dem finnas där. Men inse att du inte är dina känslor. Du är så mycket mer. Oavsett hur mycket känslorna river nu, kommer du att gå starkare ur det här. Känn, låt allt komma, men inse att du inte är dina känslor."

Det är jättesvårt att leva efter. Nästan omöjligt. För känslorna upptar hela min kropp. Lämnar inte utrymme för något annat. Jag vill så gärna försöka få in andra saker. Vill inte att hela jag ska utgöras av den här sorgen, den här saknaden, det här sveket. Vill inte att det ska få ta all plats längre. Även om jag inte har en aning om hur, måste jag försöka göra rum för andra saker. Jag måste försöka.

2013-12-18 20:07:40

Tacksam

Kategori: Allmänt

Vet ni vad. Jag fick en kommentar direkt på mitt förra inlägg. Och då tänkte jag om. Är på väg hem från jobbet nu och inser att jag faktiskt mår bättre när jag har varit på jobbet i några timmar. Nu börjar obehaget förvisso krypa sig fram, gör att det stockar sig i bröstet, men jag mår ändå okej. Det är på nätterna och morgonen jag mår som absolut sämst. Det är då jag vill ge upp och kasta in handduken, lägga mig på gatan och erkänna mig besegrad.

När jobbet har lyckats distrahera mig en stund, då mår jag som allra bäst. Så jag är tacksam för mitt jobb. Det är jag faktiskt. Även om det är tungt att jobba mycket och intensivt med så lite sömn i kroppen, med så dåligt fokus, med så många gråtpauser, så är jag tacksam. Tacksam för att ha en inkomst, tacksam för att ha kollegor som ler åt mig när jag kommer på morgonen. Jag är faktiskt tacksam.

2013-12-18 19:19:57

Dag 49

Kategori: Allmänt

Energilös och inte en gnutta tursam

Sitter fortfarande på jobbet. Detta idiotiska jobb jag har skaffat mig. Ett jobb perfekt uttänkt för en fantastisk framtida karriär. Ett jobb för att matcha en högpresterande personlighet. Ett jobb som tar varenda liten gnutta energi jag har och vrider ur mig som en blöt trasa. Jag stapplar från kontoret till tåget. Jag stapplar från tåget hem.

Jag planerar att träna. Jag planerar att svara på era fina mail och kommentarer. Jag planerar att höra av mig till mina vänner. Men allt jag gör när jag kommer innanför dörren är att falla ihop i en liten hög. Äter. Duschar bara om jag verkligen måste. Sen försöker jag tvinga på mina systrar mitt umgänge som de i ärlighetens namn är lite trötta på vid det här laget. Och sen kommer tidpunkten då jag tvingas lägga mig ensam i min säng. Alltid förenat med djup ångest. Alltid denna överväldigande ångest av att nattens demoner har blivit utsläppta, fria att tortera min kropp efter behag.

Och så går natten. Har jag tur får jag sova några timmar. Har jag tur griper inte den hulkande gråten tag i mig. Har jag tur slipper jag skämmas över igensvullna ögon vid frukostbordet, på tåget, på jobbet. Jag har sällan tur. Den dagen jag har sovit en hel natt i frid, den dagen jag vaknar utvilad och med ett lugn i själ och sinne, den dagen ska jag banne mig köpa en trisslott. För den dagen är jag verkligen riktigt, riktigt tursam.

2013-12-17 20:35:03

Dag 48 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Försöker putta bort saknaden

Är på väg hem från jobbet nu. Trött. Trött. Trött. Känslorna svämmar över. Jag gråter. Saknar. Men vill inte vara ledsen. Orkar inte komma hem med huvudet böjt och livslusten släpandes i ett snöre efter mig. Läser en text jag skrev i lördags när paniken var på topp och jag lyckades frambringa någon form av ilska. Även om det inte är en upplyftande ilska får den avsluta den här dagen. För jag orkar inte med saknaden just nu. Orkar inte sakna. Det gör för ont.

"Hur kan du leva med dig själv? Det undrar jag verkligen. Varje dag befäster du ditt svek hårdare och hårdare. Hur kan du leva med den kvinna du bedrog mig med? Den kvinna du krossade mig fullständigt sönder och samman med.

Jag kravlar på botten. Jag kravlar på botten på grund av det du har gjort mot mig. Du lurade mig att tro att du älskade mig mer än någonsin. Bara för att sen slå till med full kraft. Svika mig på ett så fullkomligt makabert vidrigt sätt så jag inte ens förstår att det är dig jag pratar om när jag berättar det för andra. Förstår inte hur den man jag har älskat, och fortfarande älskar, kan vara kapabel till såna handlingar.

Att känslor tar slut. Ja. Det händer. Men du gav oss ingen chans. Ett förhållande är inte en dans på rosor. Kanske att vi inte kunnat fixa den där känslan du hade, men du gav oss ingen jävla chans. Du lät det fortgå fram tills den punkt då du var säker på att du hade någon annan att ersätta mig med. Det är så jävla lågt och vedervärdigt gjort. Om du sagt något innan. Pratat med mig. Då hade vi tillsammans kunnat komma fram till att vår relation inte fungerade. Om vi inte hade löst det tillsammans. Nu lurade du mig att tro att vi var lyckligare än någonsin. Hur i helvete kunde du göra det? Göra en tatuering. Köpa lägenhet. Planera bröllop. Säga att du älskade mig om och om igen. Om och om igen sa du det. Vad är det för fel på dig? Du har krossat mig. Krossat mig i miljoner små bitar med dina handlingar. Och jag klarar inte att sätta ihop mig själv igen.

Jag älskar dig. Du förtjänar inte min kärlek. Men jag kan inte få bort den. Sakta bryter den ned mig bit för bit. Sakta förintar den kärlek du lät mig tro att vi kände för varandra mig. Varenda minne jag har av de här nio åren har du förgiftat med ditt svek. Jag har ingenting. Du har puttat ner mig i ett djupt hål. Ett hål som jag desperat försöker kravla mig upp ur. Men det går inte. Du såg till att lämna mig i ett tillstånd där jag helt saknar förutsättningar för att ta mig upp. Du var mitt allt. Mitt absoluta allt. Varför i helvete lät du mig tro att jag var ditt allt? Du gjorde allt du kunde för att jag skulle tro att jag var ditt allt. Vad är det för fel på dig?

Hur kan du faktiskt leva med det du har gjort? Jag förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Den ångest som du har placerat i min kropp håller på att förgöra mig i detta nu. Gör att jag snart säckar ihop av utmattning.

Även om du har rätt att leva ditt liv som du vill betyder inte det att det du gör är rätt. Du får göra vad du vill men det du har gjort och just nu gör är så vidrigt fel och fruktansvärt. Även om du inte bryr dig ett dugg om mig måste du för alltid leva med att dina handlingar nästan har tagit död på mig. Kanske tar död på mig. Det måste du leva med."

2013-12-17 08:20:55

Dag 48

Kategori: Allmänt

Jag försöker

Jag försöker. Jag tycker verkligen att jag gör det.

Jag försöker ta till mig alla råd. Jag försöker jobba. Jag försöker klä på mig fina kläder varje morgon. Jag försöker träffa vänner. Jag försöker göra bra planer som resor, träning och andra aktiviteter. Jag försöker lyssna på andras problem. Jag försöker hjälpa. Jag försöker titta människor i ögonen. Jag försöker skratta.

Jag försöker. Men det värsta är att det känns som att det inte spelar någon roll. För hur mycket jag än försöker, hur många gånger jag än stångar huvudet blodigt och hur mycket jag än river och klöser känns det inte bättre.

Jag vill så gärna känna bara ett litet, litet hopp om en framtid. En framtid som bara beror på mig och mina handlingar. Ingen annans. Men jag gör inte det. Jag gråter bara. Nu och många gånger till varje dag. Den framtid jag ser innehåller bara tårar.

2013-12-16 15:07:00

Dag 47

Kategori: Allmänt

Ett tomt skal

Sitter på jobbet och har så mycket att göra att jag inte ens vet var jag ska börja. Mitt forna jag hade metodiskt delat upp allt i mindre delar, skrivit en lista och börjat bocka av. Den person som nu sitter framför datorn klickar nervöst fram och tillbaka mellan dokumenten. Har ingen aning om hur jag ska gå tillväga. Ingen aning om hur jag ska lösa det här.

Fick precis ett sms från en gammal vän som frågade hur jag mådde. Vi har inte hörts på två månader. Jag skrev att jag lever, jobbar och andas, men inget mer. Han svarade att det är en seger i sig. Jag önskar jag kunde se det så. Men samtidigt som jag vet att jag har överlevt och att det faktiskt inte var en självklarhet i början, så känner jag att jag sakta tynar bort. Tynar bort till något som jag inte ens vet vad det är. Tynar bort till något annat än det jag en gång var. Till något annat än det jag vill vara.

Jag tynar bort tills det inte finns någonting kvar. Bara ett yttre skal som äter, sover, jobbar. En kropp som andas men en död insida. Jag ser inte meningen med något längre. Jag gör allt det där man ska göra. Kämpar på. Men allt sker på autopilot. Hjärtat och själen, mitt innersta och det som utgör mitt riktiga jag, saknas. Han tog det med sig när han lämnade mig och jag förmår inte ta det tillbaka.

2013-12-16 13:53:43

Jag älskar dig

Kategori: Allmänt

Du. Du är fortfarande den som jag direkt vill ringa när något roligt händer. Den som jag vill ringa när något ledsamt händer. Du är fortfarande den personen. Den personen som jag vill berätta allt för.

Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än livet självt. Jag älskar dig trots att du inte älskar mig. Trots att dina handlingar har lämnat mig i spillror.

Jag älskar dig över allt annat. Och jag kan inte sluta.

2013-12-15 20:34:08

Så ska det låta

Kategori: Allmänt

Min syster skrattar så härligt här bredvid mig i tv-soffan. Hon skrattar så härligt att det smittar av sig. Och jag skrattar faktiskt jag också.

2013-12-15 18:36:03

Dag 46 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tusentals mil

Det är konstigt. Jag skriver om och om igen att jag är så trött på mig själv. Ändå går jag in här hundra gånger om dagen och ägnar timmar åt att bara fundera på mig själv och det liv jag lever. Jag ägnar verkligen så otroligt mycket tid åt att fundera på just mig själv. Man kunde tycka att jag bara borde sluta. Bara borde bestämma mig för att sluta vara så förbaskat självcentrerad och försöka se saker från ett annat perspektiv än det jag nu har. Än det perspektiv jag nu har som inte gör mig något gott, som bara innebär att livet ser ut att vara slut här och nu. Man kan tycka att jag bara borde kunna sluta bete mig så här.

Men vet ni. Jag vill inget hellre än att slippa må så här, tänka så här, vara så här. Vill bara vara en varm, ödmjuk, omtänksam, trygg och glad människa som fokuserar lagom på sig själv. Som tar hand om både sig själv och andra.

Den jag är nu är en person som inte klarar av att ta hand om någon, varken mig själv eller någon annan. Och jag blir verkligen så ofattbart trött på mig själv. På den här förbannande personen jag har blivit. Gud, kan någon göra så att jag slipper ha dessa destruktiva tankar. Dessa jäkla tankar som inte leder någonstans. Jag är verkligen mest av allt bara så innerligt trött på mig själv. Men det hjälper inte. Jag kan inte sluta. Jag är besatt av mina egna känslor och min egen situation. Det är nästan lite läskigt. Och framförallt är det tusentals mil från den människa jag trodde att jag var. Tusentals mil från den människa jag vill vara.

2013-12-15 16:20:49

Dag 46

Kategori: Allmänt

Han var min enda trygghet

Jag ville inte flytta från vår studentlägenhet förrän vi verkligen var tvungna - ett halvår efter min examen. Jag tyckte att en ny bostad kändes läskigt. Var rädd för att jag inte skulle trivas. Var rädd för att förlora tryggheten av mitt hem. Det varma hem vi hade lyckats skapa. Vi var på många lägenhetsvisningar innan vi till slut, i början av juli, köpte den där lägenheten. Jag hade alltid tvekat, velat och varit orolig. Jag tyckte att tanken på något nytt var skrämmande.

Men sen en dag någon gång i juni. Då insåg jag att vilken lägenhet vi än köpte skulle det bli bra. För jag skulle bo med honom. Det var han som var min trygghet, inte vår bostad. Vi pratade om det. Han var orolig för att jag tvekade på alla lägenheter vi var och tittade på. För han ville så gärna köpa något eget. När jag sa att jag hade insett att det viktiga var att vi var tillsammans, att vilken lägenhet vi än köpte skulle bli bra för att vi skulle bo där tillsammans, då blev han så glad.

Varför sa han inte något då? Han visste att jag hade lagt mitt liv i hans händer, men han gjorde ingenting för att stoppa mig.

2013-12-15 05:12:12

Jag vill bara försvinna

Kategori: Allmänt

Precis innan jag släckte lampan låg jag och skrev en text om ett skiftat fokus. Om att jag skulle börja träna. Om att jag skulle försöka bli den finaste och bästa jag kan kunde bli.

Nu, fyra timmar senare, ligger jag här igen. Jag har blundat. Legat i alla riktningar en kropp kan böjas. Tagit fram mobilen och skrivit ett mail. Blundat igen. Försökt placera bra tankar i huvudet. Försökt fokusera.

Klockan är fem. Jag har ännu inte sovit en sekund. Huvudvärken bultar envist, svetten klibbar på varenda millimeter av min kropp och nederlaget är ett faktum. Det som jag trodde skulle bli en bra natt. Det som jag skulle trodde bli natten innan den morgon jag la upp en text om att försöka bli mitt bästa jag. En text som skrek framsteg. Den natten ligger jag här. I värre ångestplågor än någonsin.

I mitt huvud ser jag honom framför mig. Jag skriker desperat till honom: "Hur kunde du göra så här? Hur kunde du inleda en relation med henne samtidigt som du visste att jag hade lagt mitt liv i dina händer? Hur kunde du krossa mig så här fullständigt sönder och samman? Hur kan du leva med dig själv? Vem har du egentligen blivit?" Han tittar på mig med en blick jag inte känner igen, med ögon som jag inte längre kan se rakt in, och säger med låg stämma: "Jag bara älskar henne. Det finns inga andra svar. Du betyder ingenting för mig. Om du bara kunde fatta det nån gång."

Om och om igen. Om och om igen spelas detta upp i mitt huvud. Till slut inser jag att jag inte längre känner personen framför mig. Min person är borta.

Jag vill inte leva mer. Jag vill inte leva mer i det här helvetet. Snälla bara låt mig försvinna. Jag orkar inte mer.

2013-12-14 23:55:02

Dag 45 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Det vänder till slut

Har varit på min lilla kusins gjympauppvisning idag. Perspektiv. En massa människor. En gemenskap. Det är bra på ett sätt. Drar mig lite ur bubblan där allt handlar om mig. Samtidigt är det fasansfullt jobbigt. Alla dessa människor mitt i livet. Några år äldre än mig. Lever med sina familjer. Går på uppvisningar och andra familjeaktiviteter. Det kryllade av kvinnor där som lever det liv jag såg mig själv leva om knappa tio år. Jag ser det inte längre. Jag ser det bara inte.

Nu sitter jag i mammas bil på väg hem från en lugn kväll hos en vän. Samma vän som jag sov hos förra helgen. Jag märker att det lätt blir så. Att jag hänger upp mitt liv på vissa vänner i vissa stadier. Klamrar mig fast vid den trygghet som jag känner att just den vännen kan ge under en viss tid. Vill känna att jag kan landa i vissa saker. Att umgås extra mycket med en vän under en tid är en sån sak. För jag blir ibland stressad när jag ska träffa en vän som jag inte har sett på ett tag. Liksom lite nervös innan vi hittar lunken. Innan vi lyckas plocka upp där vi slutade förra gången. Det kan ta lite tid.

Dagen har bjudit på en riktig katastrofstund också. När jag satt på tunnelbanan. Blev så arg, ledsen och panikslagen helt plötsligt. Skrev hetsigt ner ord som jag vill säga till honom. Men som ännu får vänta. Tårarna bara sprutade och jag tänkte gå av och åka tillbaka. Men jag gjorde inte det. Fortsatte och åkte för att träffa min fina vän. Och allt vände. Som jag egentligen vet att det oftast gör. Det tänker jag försöka ta med mig från den här dagen. Känslan av att det faktiskt oftast vänder. Det blir inte kalasbra, men det allra värsta försvinner till slut. Det är som att kroppen inte orkar befinna sig i det ångestfyllda, kolsvarta landskapet alltför länge.

Den vetskapen tänker jag bära med mig från och med nu. Att hur vidrigt allt än känns är det övergående. De värsta känslorna kommer till slut klinga av. Det är dagens iakttagelse.

2013-12-14 16:20:55

Dag 45 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Älska mig själv

Jag har känt mig stressad ända sen jag la upp de sista två inläggen. Det var precis vad som rörde sig i mitt medvetande då och jag la inte närmare eftertanke vid vad jag egentligen hade skrivit. Men inser nu att jag får kalla kårar varje gång jag ser att jag har fått en kommentar.

Jag har precis skrivit många långa rader om mitt utseende. Om hur jag ser på det. Om sånt som jag faktiskt inte någonsin har berättat för min omgivning. Såna tankar som jag skäms för och egentligen aldrig vågat sätta ord på. För då blir de mer verkliga, då blir de framdragna ur den plats längst bak i hjärnan där jag noga placerat dem.

Kanske är det bra att jag fick ut det. Fick ut det så att jag kan börja göra något åt det. Göra något för att fixa min uppenbarligen sargade självkänsla. Göra något för att bli så bra jag kan bli på utsidan och då också börja jobba på den där nedbrutna insidan.

Jag vet det egentligen. Jag vet att innan jag älskar andra måste jag lära mig att älska mig själv. Det måste komma först. Det är bara svårt. Jag har alltid mätt min lycka i hur bra andra mår och i hur mycket de uppskattar mig. Aldrig i hur mycket jag uppskattar mig själv. För jag är som gladast när jag har gjort andra glada. Då spelar det ingen roll om jag inte gillar mig själv - för andra gör det åt mig.

Jag måste komma bort från det där. Måste älska mig själv lika villkorslöst som jag älskar andra. Jag måste.

2013-12-14 11:32:35

Dag 45

Kategori: Allmänt

Utseende är en faktor i kärlek

Den här känslan av att inte duga. Av att inte vara tillräcklig. Av att ha förfallit. Av att bli äcklad av min egen kropp. Den känslan kan jag inte få bort genom att bli smalare. Bli mer vältränad. Få lenare hud och finare hår. Det sitter djupare än så. Jag känner det.

Som jag förut har skrivit gick jag ner mycket i vikt de första veckorna. Ungefär 8 kilo försvann på ett ögonblick. Jag är 175 centimeter lång, vägde 68 kilo och gick ner till 60. Har aldrig vägt så lite. Jag är inte en långsmal typ. Har alltid varit ganska muskulös. Bredaxlad. Dessutom är jag kurvig. Både bröst och rumpa. Har en sån där timglasfigur med smal midja. Åh, gud, jag förstår att det verkar som att jag försöker beskriva en ursnygg kropp nu. Att jag gör en sån där klassisk kvinnogrej när man först klankar ner på sig själv bara för att folk ska säga emot och ge en bekräftelsen man så ofta behöver. Men ni kan inte ge mig bekräftelse för mitt utseende för ni har aldrig sett mig. Jag ser att det måste verka som att jag ändå är ute efter just det. Bekräftelse. Men jag tror verkligen inte att det är så.

Sanningen är den att jag är närmast besatt av tanken på att allt jag förmedlar måste vara fullkomligt korrekt och riktigt. Hur jag förmedlar mig själv. Honom. Oss. Mina känslor. Allt runtomkring. Det måste vara äkta. Annars skulle allt kännas fel.

Jag antar att jag egentligen har ett alldagligt utseende. Ni skulle inte reagera om jag gick förbi. Men jag har alltid känt mig ful. Alltid varit den smarta tjejen som inte är så jättebra på det här med smink och kläder. Aldrig känt mig snygg. Ofta har jag snarare snabbt konstaterat att jag måste vara fulast på stället och försökt sjunka ihop och bli så liten som möjligt. Det är inte så lätt när man är lång och inte särskilt späd. Men så har jag alltid gjort. Dock bara när jag har varit utan honom. I sociala sammanhang med många nya människor. Många nya människor som verkar redo att döma en redan vid första anblicken. Jag blir lätt rädd då. Rädd och bortkommen. Tappar min vanligen rappa, skämtsamma, öppna personlighet som är där när jag känner mig bekväm.

Jag vet egentligen att oavsett hur mycket jag än anstränger mig för att förbättra mitt utseende kommer jag aldrig att finna den där känslan av att vara tillfreds. För det är något fundamentalt fel. Jag är inte osäker på om mitt utseende duger, jag vet att det inte gör det. Men samtidigt har jag lärt mig leva med det. Det var till och med lätt att leva med det så länge han fanns där. Han gav mig egentligen väldigt sällan komplimanger. Jag klankade inte ner på mig själv så att han var tvungen att säga emot. Men han visade med alla sina handlingar att han älskade mig och var attraherad av mig exakt så som jag såg ut. Det trodde jag i alla fall. Nu vet jag inte längre vad som bara var fejk och på låtsas. Och då har jag inte något kvar att luta mig mot. Jag vet inte om han egentligen också var äcklad av mig. Precis som jag nu har blivit av mig själv.

Hon, den kvinna vars ansikte finns med i alla mina mardrömmar, ser väldigt bra ut. Snyggare än mig. På alla sätt och vis. Ja, jag vet att känslor inte sitter i utseendet. Men det är en faktor i kärlek. Det är alltid en faktor i kärlek. Och om inte allt annat kommer att stjälpa mig, så kommer utseendet att göra det. För jag har inget att ge där. Har inget att komma med.

Kanske är det så att jag ändå måste göra något. Att jag kanske ändå måste göra allt jag kan för att åtminstone se ut som mitt bästa jag. Jag kanske är skyldig mig själv det. Även om jag inte ser hur det ska hjälpa mig. Ser inte hur det ska hjälpa mina överdimensionerade bröst och rumpa, mina jävla celluliter och min likbleka hudton. För hur vältränad jag än var när jag elitsatsade i volleyboll, var jag ändå lika övertygad om att mitt utseende inte dög. Har en förbannad näsa. I familjen brukar vi skämta om att jag har ärvt min pappas näsa som den blev efter att han brutit den två gånger. Och vi brukar skoja om att jag helt saknar förmåga att le på kort. Har inte den förmågan. Och så likblekheten. Släktens bästa skämt. Han var lika blek. I somras kallade min faster honom för "Vita fasan" när vi spelade volleyboll. Vi brukade skoja om att våra barn skulle bli helt transparenta.

Fan. Utseende var inte vår grej. Var inte det viktigaste. Vi var som lyckligast när vi vaknade en lördag morgon, gick runt i pyjamas med håret på ända och spenderade hela dagen i soffan ätandes pannkakor. Det trodde jag i alla fall. Men det var kanske inte hans grej ändå. Det var visst inte det. Och det borde jag fan i mig ha förstått. Borde ha förstått att jag inte kunde gå runt som ett spöke iklädd byxor som hängde flera decimeter i bak med håret i stora knutar och äta pannkakor åt alla håll och kanter. Hälften av mina trosor hade hål i sig. Inte sexiga sådana. Utan ofrivilliga hål på grund av att de var nötta.

Utseende är en faktor i kärlek. Det är faktiskt det. Fan.

2013-12-13 18:19:36

Dag 44 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Vestibulit, min kropp, äcklad

Vestibulit. Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa just den kampen. Jag vet att det finns hjälp att få. Jag har fått spänningsövningar att göra. Jag ska göra dem flera gånger om dagen. Det borde inte vara ett särskilt tungt åliggande. Men det har satt sig en spärr i huvudet.

Varför ska jag göra de där övningarna? För att kunna ha sex normalt. För att kunna njuta antar jag. Det finns inte en sekund av den tid jag försöker lägga på de där övningarna som jag inte tänker på honom. Först på att vara med honom. Sen kommer paniken in. Alltid. Det överväldigande illamåendet över vad han har gjort, över vad han gör i detta nu, med henne. För varje dag som går förstör han ytterligare en bit av det som en gång utgjorde oss.

Och jag känner mig på något idiotiskt sätt stressad. Måste få bort det onda. Måste kunna göra samma sak som han gör med henne så att vi hamnar på samma nivå. Så att jag har upplevt samma saker som han. Så att vi kan hitta tillbaka utan att jag ska behöva vara så här äcklad.

Men jag kan inte ens föreställa mig själv vara med någon annan. Det finns inte. Blir livrädd. Blir illamående. Och känslan av att inte duga, av att aldrig någonsin kunna duga, invaderar varenda litet utrymme av min hjärna. Jag duger inte och kommer aldrig att göra. Varken utseende-, personlighets- eller erfarenhetsmässigt. Jag gav allt jag hade till honom och det dög inte. Inte på långa vägar.

Det har kommit till en punkt där jag känner mig äcklad av mig själv. Kommer inte över känslan av absolut otillräcklighet. Tittar på min kropp och känner mig tusentals mil ifrån den sjuttonåring som en gång stod framför spegeln och gjorde sig i ordning för att träffa honom.

Jag var osäker redan då. Men jag kunde ändå se mig själv som en sensuell varelse. Som någon en annan människa skulle kunna tända på. Som någon en annan människa skulle kunna älska.

Den kropp, den person jag nu ser framför mig i spegeln gör mig närmast äcklad. Äcklad och panikslagen över att det är så här jag har kommit att bli, och nu står jag ensam i den kroppen.

Jag funderade en del kring mitt utseende förut. När han fortfarande var hos mig. Jag kom ofta fram till att jag var så tacksam för att jag redan hade honom. För jag skulle aldrig kunna tända någon från början igen. Jag var så tacksam för att han redan älskade mig. Accepterade mig och var attraherad av mig trots mina brister.

I den världen kunde jag också leva med att inte se ut som jag ville, i den världen kunde jag vara nöjd över att bara vara mig själv.

Nu är allt det borta. Kvar finns bara ett ensamt jag. Ett ensamt jag som inte räcker. Som inte duger. Som aldrig kan bli den sjuttonåring igen som en gång lyckades få någon att älska henne. Jag kan aldrig bli den tjejen igen.

Jag vill inte ha någon annan än honom. Någonsin. Kan inte ens se mig själv hålla en annan mans hand. Trots att han lever med henne och håller hennes hand utan en tanke på mig. Jag vill bara ha honom.

2013-12-13 09:11:07

Dag 44

Kategori: Allmänt

Trött och ledsen

Luciamorgon. Jag känner mig bara ledsen idag. Ledsen och trött. Är för ledsen för att skriva något peppigt. Är för trött för att ens orka försöka sätta ord på saknaden och sorgen. Den är bara där och lämnar sitt avtryck i allt jag gör. Lägger sig som en dimma över mitt huvud. Vill bara ta mig igenom den här dagen. Vill bara att tiden ska gå. Gå framåt och föra mig till en annan plats. En bättre och ljusare plats. Det är min enda önskan för den här dagen.

2013-12-12 20:56:55

Dag 43 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Inget särskilt

Är på väg hem från jobbet nu. Har jobbat som en besatt nästan hela dagen. Grät en kvart på toaletten. Förstår fortfarande inte hur jag kan skriva att jag gråter på toaletten och känna att det är helt naturligt. Jag grät bara i min säng förut. Ingen utom han fick se. Nu går jag i korridoren med tårar längs kinderna, förvisso med huvudet nerböjt och handen envist torkandes bort det våta, men alla som tittar kan se. Förstår inte hur jag kunde bli så.

På lunchen var jag hos sjukgymnasten. Jag älskar henne. En liten kvinna som utstrålar empati och omtanke. Lite socialt konstig på något sätt. Jag älskar det. Vi andades. Fokuserade på hur det kändes i kroppen. Försökte medvetandegöra. Jag är urusel. Milt sagt. Men jag känner att det hon visar mig är bra. Gör mig gott.

Nu ska jag hem till duschen. Maten. Familjen. Sängen. Och Ugly Betty. Klarar inte att titta på en enda serie som vi brukade titta på. De påminner för mycket. Påminner för mycket om hur det var att ligga på hans bröst och vara som lyckligast i hela världen. För det var jag då. Nästan obehagligt lycklig.

Nu tittar jag på Ugly Betty. Det var aldrig vår serie. Den har inte besinningslös kärlek i fokus som det mesta annat. Den är inte läskig så jag slipper påminnas om hur jag brukade borra ner huvudet i hans knä när jag tyckte att det blev för obehagligt.

Gud, vad jag saknar honom. Jag vet att ni vet. Men det måste bara ut nu. För när jag kliver in genom dörren hemma vill jag inte tänka på det. Men nu, och i några hundra meter till, låter jag tårarna falla. Jag saknar honom så oändligt mycket.

2013-12-12 14:33:48

Dag 43 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Förtjänar jag det här?

Förtjänar jag verkligen det här? Gör jag det? Den dagen han lämnade mig. Den dagen hjälpte jag en gammal dam över vägen när jag var på väg hem från jobbet. Hon var rädd för att bilarna skulle köra på henne och alla människor bara skyndade förbi. Hade inte tid så klart. Av någon anledning såg jag henne och tog henne i armen. Tittade på henne och sa att hon inte behövde oroa sig. Några timmar senare öppnades helvetet.

Jag hjälper inte gamla damer över vägen varje dag. Det händer väldigt sällan. Det har bara hänt ett fåtal gånger i hela mitt liv. Men den dagen. Den dagen gjorde jag det. Och vad fick jag tillbaka? Helvetet. Helvetets mörkaste plats blev jag kastad till.

Jag kanske förtjänade det. För alla gånger jag har skällt på mina systrar om olika oviktiga saker. För alla gånger jag har snäst åt mamma och pappa utan egentlig anledning. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Just när det gäller kärlek. Kärlek till honom, kärlek till min familj och till mina vänner, då har jag gett allt. Jag har varit upprörd och arg många gånger, men jag har alltid gett hela mitt hjärta. Alltid brytt mig obeskrivligt mycket. Alltid älskat med allt jag har. Och honom har jag älskat mest av allt.

Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst. Jag är så trött på att känna så. Trött på att känna så när han inte skulle göra någonting för mig.

2013-12-12 07:58:11

Dag 43

Kategori: Allmänt

Spillror

Låg i min säng igår och skrev. Skrev om minnen. Sagolikt fina minnen som gör att jag saknar mer än jag kan förklara. Som gör det omöjligt att förlika mig med ett liv utan honom. Så förbannat dumt. För jag vet ju vad som händer då. Jag placerar själv ångestdjävulen i mitt huvud och ger den sen fritt spelutrymme under natten att härja precis som den vill. Lämnar några spillror kvar till människa dagen efter. Några spillror som jag tvingas stiga upp på morgonen och desperat samla ihop. Samla ihop till något som liknar en normal person. En person som liksom alla andra klär på sig, äter frukost, åker till jobbet och utför sina arbetsuppgifter.

Är så trött på detta ihopsamlande av spillror. Vill så gärna bara få vakna hel och intakt. I ro. I frid. Jag har kommit till en punkt där jag inser att jag inte kommer att bli kolossalt lycklig. Jag ser det inte. Jag hoppas knappt på det. Jag vill bara slippa vara ett vrak. Vill bara slippa behöva kämpa så hårt varenda sekund. Vill bara att någonting ska gå lite enkelt. Att någonting ska fungera utan att jag ska behöva uppbåda varenda liten gnutta kraft jag kan hitta i kroppen.

Jag orkar inte köra på full styrka mer. Varje timme, varje minut, varje sekund. Hela tiden är det en kamp. En fysisk kamp mot kroppen som allt som oftast verkar färdig att säcka ihop helt, en psykisk kamp mot demonerna som likt parasiter sätter sig fast och äter upp den lilla energi som jag lyckas skramla ihop.

Jag kanske har blivit girig, men jag behöver verkligen lite medvind. Lite medvind och en nerförsbacke. Just nu klättrar jag konstant skyhöga berg med en iskall vind piskande i ansiktet. Det bryter sakta men säkert ner mig. Jag känner mig inte starkare. Jag känner mig mer nedbruten. Ska det vara så?

2013-12-11 19:43:21

Dag 42 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag kramar varenda droppe

Dagen började dåligt. Har jag ens några andra sätt att börja mina dagar på? Nej. För jag måste fortfarande påminna mig själv om vad som har hänt varje morgon. Varför han saknas. Varför jag vaknar ensam. Jag behöver inte ägna flera minuter bara för att förstå, men hjärnan tvingar mig alltid att gå igenom det värsta. Alltid. Det är vedervärdigt.

Morgonen blev till eftermiddag och varenda minut genomled jag med ett hårt tryck över bröstet.

Men runt klockan fem. Då lättade trycket. Ersattes av en hög puls på grund av jobbet jag hade framför mig. Jag var tvungen att fokusera. Annars hade jag fått sitta där hela natten.

Nu är jag på väg hem. Och har ändå en känsla av dagen inte varit så genomdålig ändå. Varenda sekund har inte varit urusel. Det låter ju märkligt, jag hör det själv, men just nu tar jag verkligen det lilla. Det lilla bra som erbjuds tar jag och kramar varenda liten droppe glädje ur.

Nu ska jag hem. Äta. Jag längtar faktiskt till att få äta något. Det känns nästan sjukt.

Ja. Jag sitter på tåget med ögonen fulla av tårar just nu. Andas häftigt för att kväva det. Det blir alltid så när jag tryckt bort det ledsna för länge. Men det är okej. För jag kramar den där pyttelilla trasan av BRA som jag upplevde på jobbet absolut stenhårt. Jag kramar ur varenda droppe.

2013-12-11 07:59:27

Dag 42

Kategori: Allmänt

Min fina hund

Min fina hund. Det är egentligen hela min familjs hund. Vi skaffade honom när jag var femton år. När det här hände slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om allt och alla. Sen kom vissa saker tillbaka. Men min fina hund. Jag hade så svårt att hitta den där känslan. Hunden är ouppfostrad och egensinnig. Numera en gammal gubbe. Lite småsenil. Gör saker på sitt eget sätt konstant. Man kan inte gå en normal promenad med honom för han har bestämt sig för vart promenaden ska gå, i vilken takt den ska ske och det är så ofattbart långsamt att man lika gärna kan krypa fram. Han vill aldrig mysa. Har aldrig velat. Kommer aldrig vilja. Ser så plågad ut ett djur kan se ut när man lyfter upp honom och försöker. En riktigt sur gammal gubbe är vad han är. Men jag har älskat honom något så oerhört.

När han har varit sjuk har jag varit ofattbart orolig. Jag har suttit vid hans fåtölj, ja han har en egen fåtölj, och kliat honom på magen, det enda mys han tillåter, i timmar. Men när det här hände mig var det som att alla de känslor jag hade för honom bara stängdes av. Jag kunde inte förmå mig till att klappa honom. Blev arg på alla promenader. Orkade inte höra honom skälla var femte minut på alla ljud och rörelser. Jag var arg på vår hund. Arg på vår älskade hund. Nu, nu börjar jag äntligen känna för honom igen. Sätter mig ibland och kliar honom bakom örat. Jag har fortfarande inte alls samma tålamod. För tålamodet jag hade förut var enormt. Jag höjde denna odåga till hund till skyarna. Men jag kan ändå känna lite igen. Jag kan känna att jag älskar den där lilla hunden. Jag kan känna att det gör mig gott att ägna några minuter åt att klappa honom. Det är bara lite. Men jag antar att det är ett litet steg. Ett litet steg uppåt.

2013-12-10 21:15:38

Dag 41 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ingen håller min hand

Det finns inte längre någon som håller min hand. Ingen som värmer mina fingrar. Ingen som sakta smeker handens ovansida. Ingen som trycker till extra hårt för att inte tappa greppet. Ingen som leder mig framåt. Ingen som håller tag när jag ramlar.

Det finns inte längre någon som vill hålla min hand och visa hela världen att just vi hör ihop.

Han slutade vilja hålla min hand. Han, vars hand är den enda jag vill ska hålla min. Hans hand finns inte mer.

2013-12-10 17:46:04

Dag 41

Kategori: Allmänt

Bara lite till nu

Idag har jag kämpat. Kämpat som en sate. Mitt fokus har varit bedrövligt, men jag har kämpat emot alla katastroftankar som en besatt. Har ett stort projekt på jobbet. Mitt första. Är inte riktigt klar över vilka hållpunkter jag har att förhålla mig till, men jag vet att det är bråttom. Egentligen avsevärt mycket mer bråttom än vad jag har förmåga att klara just nu. I morse fick jag en liten deadline till i eftermiddags. Fan. Stressen. Stressen och paniken över att inte få tillåta mig att känna. Inte få vara ledsen. Inte få gå iväg till toaletten och andas.

Alldeles nyss satt jag på ett möte. Etsade fast blicken i presentationen framför mig, tvingade hjärnan att ta in och bearbeta allt som sades. Men de sista minuterna brast det helt. Jag har fortfarande saker jag måste göra innan jag kan gå hem. Men när jag kom tillbaka till min plats kastade jag mig in på bloggen. Kastade mig in i helvetestankarna. Nu har det gått några minuter. En halvtimme faktiskt. Nu måste det vara nog. Nu måste jag kämpa. Kämpa lite till innan jag får känna igen. Lite till innan jag får släppa den här plågsamma fasaden jag använder all min kraft för att upprätthålla. Bara lite till.

2013-12-10 00:31:21

Jag borde sova, men tankarna snurrar

Kategori: Allmänt

Ett simpelt tack räcker inte

Jag gick nyss upp för att kissa. Min pappa satt vid köksbordet. Klockan är tolv på natten. Jag såg honom gå och lägga sig för en dryg timme sen men nu säger han att han är tvungen att jobba. Det är konstigt. Och direkt blir jag orolig. Vad är det som tynger min pappa så att han måste gå upp mitt i natten för att ta fram datorn?

Pappa har inte kunnat vara där för mig på samma sätt som mamma har. Han är inte bra på känslor. Han har alltid tyckt att man ska rycka upp sig. Bita ihop. Det har han hela mitt liv försökt att lära mig. När det här hände visste han inte hur han skulle bete sig. För i allt annat som har varit det minsta svårt i mitt liv, har jag bitit ihop så som pappa har lärt mig.

Men den här gången. Den här gången har jag inte klarat det. Jag har inte ens varit nära. Kollapsen har varit så fruktansvärt djup och förödelsen så total att det inte fanns minsta chans att jag skulle kunna bita ihop.

Min pappa har under den här tiden varit så frustrerad. Så arg. Så förbannad över vad jag tvingats genomlida. Rädd också kanske för vad som skulle hända med mig. Han har varit den som burit min ilska när jag inte kunnat, han har burit allas ilska. Pappa har skickat sms till honom. Sms om hur vedervärdigt han har betett sig. I desperation till och med hotat att förstöra hans karriär genom att sprida ut sanningen om vad han har gjort på hans jobb. Jag bröt ihop totalt när jag såg sms:et. För givetvis skickade han det till mig för att berätta hur elak min pappa var. Jag är säker på att han visste att jag skulle se till att det inte hände igen. För han visste att jag inte ville att någon skulle säga ett ont ord till honom. Han visste att jag älskade honom för mycket för det.

Min pappa har alltid gjort allt för mig. Men i det här har han famlat i mörkret. Inte vetat hur eller vad han ska göra. Men nu. Nu inser jag att han har gjort allt han har kunnat. Han har fixat fram pengar gud vet varifrån för att kunna köpa lägenheten. Han har skjutsat runt mig till alla möjliga ställen. Suttit med hos psykiatrikern, pratat om hur han känner, trots att det är det sista stället man någonsin skulle finna min pappa.

Trots att han ofta har famlat. Trots att han gjorde mig helt förkrossad när han skickade det där sms:et. Trots att jag ofta inte håller med om hans metoder. Trots det vet jag att han har gjort allt han har kunnat och mer därtill. Och han har gjort det för min skull.

Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda varken min mamma, min pappa eller mina syskon för den här tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda någon av dem som har varit där otaliga timmar i telefon, lyssnat på mig upprepa samma saker om och om igen.

Ett tack känns inte tillräckligt. Men just nu är det allt jag har att ge. Ett simpelt tack.

Har nu grävt fram mina gamla sömntabletter, de jag köpte i New York i somras. Jag vet att jag inte ska använda dem. Läkaren har sagt det till mig. Men jag måste. Jag måste sova. Och tårjävlarna slutar inte rinna. Blir så trött på mig själv.

2013-12-09 18:20:19

Dag 40 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag saknar allt

Jag överlevde jobbet. Men är nu obönhörligt efter inför morgondagen. Jag bryr mig i och för sig inte för sekunden jag klev ut från kontoret trillade jag ner i gråtgropen. Nu sitter jag på tåget hem och försöker trycka bort det obehagliga odjuret av saknad som just nu äter upp mig inifrån.

Igår kväll var vi ute på promenad. Min lillasyster, nitton år, tittade på mig med pillemarisk min och frågade: ”Ska jag putta dig i diket?” Ett hugg av smärta gick genom kroppen. För den hon brukade fråga såna där saker var honom. I nio års tid har de på varje promenad vi någonsin varit ute på skojbråkat, puttat varandra, skrikit, flaxat med armarna och puttat ner oss andra och sig själva i diken. Det gjorde mig egentligen smått galen. Jag ville ofta bara gå i tystnad, titta på stjärnorna, kanske samtala om vilken efterrätt vi skulle ta fram när vi kom hem. Men de förde alltid ett jäkla liv.

När min syster såg på mig med den där minen, den där minen som hon brukade ha när han var med på promenaden, då brast det för mig. Jag höll fasaden uppe. Som jag oftast gör. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Att jag inte ska få se dem skoja någonsin igen. Att jag inte ska få se min syster bli sådär uppspelt av hans retningar.

Det gör så förbannat jäkla ont.

Jag saknar honom på alla sätt man kan sakna en annan människa. Och jag associerar fortfarande allt med honom. Allt.

2013-12-09 08:02:19

Dag 40

Kategori: Allmänt

Det kunde räcka nu

Natten var ett helvete. Sms:ade panikslaget med en vän som bor i Canada. Kunde inte för mitt liv somna. Hjärnan var i sitt esse och hetsade mig till det ena mardrömsscenariot efter det andra. Jag trasslade in mig i de dyngsura lakanen och tänkte att det här måste vara botten. Kroppen kan inte jävlas på ett värre sätt nu. Klockan två rotade jag fram min sista sömntablett.

Vaknade för en dryg timme sen efter tre och en halv timmars orolig sömn. Huvudet kämpade emot sömntabletten länge. Och kroppen har denna morgon en djävulsk huvudvärk att erbjuda, liksom en fruktansvärd nackspärr som jag aldrig har upplevt förut. Mitt ansikte är askgrått till färgen. Snart är jag på jobbet där deadlinesen står uppradade tätt, tätt.

Det är nästan som ett skämt att all djävulskap lyckas hopa sig så här. Man tycker att jag kunde ha fått min beskärda del snart. Jag tycker faktiskt att det kunde räcka snart.

2013-12-09 00:58:01

Natt igen

Kategori: Allmänt

Det är natt igen. Ligger i min säng och försöker komma ifatt med alla kommentarer. Vill svara. Vill berätta för er att jag har läst. Vill berätta för er att alla kommentarer betyder oerhört mycket för mig. Att det ni skriver ibland kan vara det som får mig att fortsätta kämpa och orka lite till.

Men jag kommer inte ikapp. Jag är så trött.

Det är en ny vecka i morgon. En ny vecka där jobbet kommer att kräva allt av mig. Allt jag har och mer därtill. Det kommer att kräva ett fokus och ett tempo som jag inte kan uppbringa. Jag är livrädd.

Jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet att människor över hela världen orkar. Orkar med fruktansvärda bördor varje dag. Men jag vet inte varifrån jag ska hitta kraften.

Och som alltid gråter jag. Inleder även denna vecka med dessa förbannade tårar. Tårarna som nästan har blivit en naturlig del av mig, men som jag ändå snabbt torkar bort när mamma tittar in i mitt rum. Tårarna gör mig så trött.

Jag vet verkligen inte hur jag ska orka den här veckan.

2013-12-08 18:03:00

Dag 39 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag älskar för oss båda

Ibland har jag haft några sekunder då jag har lyckats förtränga det hemska. Några sekunder när han inte har suttit fastklistrad längst fram på näthinnan. Efter de sekunderna kan jag ibland komma på mig själv med att bli ledsen och rädd. Rädd över att jag ska glömma honom. Rädd över att jag ska glömma det vi har haft, vår kärlek.

Jag vet att han har förträngt allt. Jag vet att han inte älskar mig längre. Men jag vill ändå inte sluta älska honom. För om han en dag vill ha mig igen. Då vill jag känna samma kärlek för honom som jag gör nu. Jag vill inte att det ska bero på mig då att det inte blir vi.

Jag vet kanske egentligen att jag inte kan göra så mot mig själv. Jag kan inte göra så när han med allt han har visar mig att han aldrig vill att det ska bli vi igen. Jag vet att det är så. Men jag kan inte acceptera det. Jag kan inte acceptera en verklighet där han inte vill ha mig någonsin igen, och därför vill jag heller inte sluta längta, sluta hoppas, sluta älska.

Jag vill inte glömma och förtränga oss. Fastän det är det som sakta bryter ner mig bit för bit. Fastän det är det som förstör min karriär, mina vänskapsrelationer, mitt liv. Jag vill inte sluta älska. Han älskar inte mig, men då älskar jag för oss båda just nu. Då älskar jag för oss båda.

2013-12-08 17:01:21

Dag 39 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ingenting

Är just nu bara tom. Gråter inte. Skrattar inte. Har en känsla av ingenting. Tankarna på honom pockar ständigt på, men jag trycker bort med allt jag har. Och kvar lämnas jag med ingenting. Ingenting som fyller på. Ingenting som fyller upp mina tankar.

Jag har helt domnat bort. Flyttats till en plats där ingenting betyder något. En plats där allt är grått. Jag ser inget i färg längre. Och det är nästan värre.

Sätter på musik. Sätter på musik för att fylla upp mig när inget annat gör det. Låter musiken eka i min hjärna.

Men jag är fortfarande helt tom.

2013-12-08 13:04:52

Dag 39

Kategori: Allmänt

Tomrummet går inte att fylla

Funderar ibland över vilken bild jag förmedlar här på bloggen. Av oss. Av mig. Av honom. Det är jobbigt att tänka på. Men samtidigt bra för det ger paus från de allra svartaste tankarna om att jag inte orkar mer, att jag bara vill ge upp.

Jag vet inte varför det känns så viktigt att berätta för er hur fantastiskt vårt förhållande var. Särskilt som han på slutet uppenbarligen inte tyckte det utan valde att lämna.

Men av någon anledning känns det viktigt att ni vet hur fint det var. Varför jag sörjer som jag gör. Vad det är som jag inte kan leva utan.

Det var inte så att han gjorde allt för mig och offrade sig själv. Och det var inte så att jag gjorde allt för honom och offrade mig själv. Utan vi gjorde allt för varandra. Det var en ömsesidighet, lojalitet och omtanke som kändes overkligt fin att få leva med.

Han mötte mig efter jobbet, jag mötte honom. Jag köpte mat, lagade matlådor i mängder och diskade, han strök våra kläder, rollade dem och dammsög. Han gick med mig på romantiska biofilmer, jag gick med honom på action och låg med huvudet i hans knä när det var våldsamt. Han fixade mina naglar (jag vet, det låter konstigt men han var så duktig) och jag klippte hans hår. Han höll om mig varje kväll och jag strök honom över ryggen. Han frågade om min dag och jag frågade om hans. Han stöttade och uppmuntrade mig under hela min krokiga utbildningsbana och jag hjälpte honom med varenda uppgift under hans skolgång. Jag bakade till hans jobb och han hjälpte mig plocka upp spillrorna efter varje misslyckad kaka. Jag bjöd in hans vän på middag och TV-spel och han diskade och fixade när någon av mina vänner var på besök. Vi delade drömmar och var ödmjuka inför den andres tankar och åsikter. Vi pussades varje dag. Inte en sekund har jag gått vid hans sida utan att känna hans hand i min. Inte en sekund.

Vi har aldrig bråkat om städning, diskning, vilken mat vi ska äta, vad vi ska göra eller hur vi ska göra det. Våra ytterst få upprörda diskussioner handlade nästan bara om våra familjer. Hur vi skulle hantera relationen med dem. Jag tyckte att han inte la tillräckligt med energi på sin familj. Och han tyckte att jag la för mycket på min.

Det är lustigt. Nu. För första gången har han börjat bry sig om sin familj. Gör allt det jag brukade tjata på honom om. Nu. Nu gör han det.

Vi var inte perfekta. Långt ifrån. Men vi respekterade varandra. Tog hand om varandra. Och vad jag trodde - älskade varandra villkorslöst.

Det är de här sakerna jag sörjer. Det är de här sakerna jag sörjer hämningslöst. Jag förstår inte hur man kan ha haft det så bra som vi hade det och vilja bort. Vilja bort och aldrig se tillbaka. Och jag ser inte hur jag någonsin ska kunna finna något som är ens nära så underbart som det igen.

Det finns ingen som han. Det finns ingen som förstår mig som han gör. Det finns ingen som kan fylla hans plats.

Min plats har han redan fyllt med henne.

Jag vet inte hur jag ska kunna leva med det här tomrummet. Jag vet verkligen inte det.

2013-12-07 19:48:09

Dag 38 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tillräckligt

Sitter på tåget hem nu. Har spenderat hela dagen hos min vän. Hon hade ett ärende på morgonen och jag var inte människa nog att följa med, så jag låg kvar i hennes soffa. Ångestdjävulen hade fest i mitt bröst, utanför fönstret var allt grått och fult och all livslust bara rann ur mig. Det fanns inte en gnutta kvar. Ville bara försvinna. Slippa ta nästa andetag.

Världens bästa vän kom till slut hem. Jag skämdes över den person hon möttes av när hon klev innanför dörren. Jag grät inte, jag skrek inte, jag var bara död inombords. Oengagerad. Grå.

Hennes hund hoppade upp bredvid mig i soffan. Sen bjöd hon mig på pepparkakor. Och någonstans där antar jag att det blev pyttelite bättre. Hon gick in i duschen och jag stapplade iväg för att köpa mat. Kom hem med en kasse tung nog för att rymma en veckas matintag. Vi åt och det som förut varit stelfruset i mitt bröst tinade en grad. Tillräckligt för att kunna prata om vanliga saker - resor vi skulle göra, hobbies vi kunde börja med. Tillräckligt för att orka fortsätta leva lite till.

2013-12-07 11:31:18

Dag 38

Kategori: Allmänt

Jag vill inte mer

Julfesten igår var okej. Det var okej tills det ögonblick då det slutade vara okej. Och då blev allt svart. Jag gick längs med kajen, frös på ett sätt som jag aldrig upplevt förut och allt slutade fungera. Ringde mamma, mötte vännen och på något sätt överlevde jag. Idag skulle vi ha det mysigt, jag och vännen. Men tomheten har aldrig varit så påtaglig. Saknaden aldrig så obarmhärtig. Jag klarar mig inte utan honom. Jag vill inte leva det här livet. Jag vill inte mer.

2013-12-06 23:14:58

Det går inte

Kategori: Allmänt

Allt har kollapsat nu.

2013-12-06 17:27:54

Dag 37 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mitt namn och ett leende

I morse satte jag på mig mitt namnhalsband. Jag fick det av en vän för drygt ett år sen. Det gick sönder i våras. Kedjan gick i tusen bitar och kvar var bara en kantstött silverbit föreställandes mitt namn. Jag hade på mig namnhalsbandet ibland, men oftast bar jag ett annat halsband. Oftast bar jag det halsband som jag fått av honom för åtta år sen med ett hjärta och en pärla som jag fick när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt, den 21 oktober förra året. Det ligger i en ask i min bokhylla. Jag kan inte ha på mig det. Men jag kan inte kasta det.

För några veckor sen lämnade jag in mitt namnhalsband till en guldsmed. Kändes som en viktig sak. Att laga det halsband som symboliserade mig och den sagolikt fina vännen jag fick det av. I förrgår fick jag tillbaka det från guldsmeden. Med en ny kedja och ett alldeles glänsande namn.

Jag bär det halsbandet nu. Har smitit iväg från fördrinken. Ska strax åka iväg till den där festen. Sen åka hem och sova hos den fina vännen som gett mig halsbandet. Första gången jag inte sover med min familj. Är egentligen livrädd.

Men för stunden ler jag. Ler trots att inget känns bra. Jäklar vad jag ler.

2013-12-06 11:39:58

Dag 37

Kategori: Allmänt

Överleva lite till

Det är julfest på jobbet idag. En stor tillställning. I veckor har denna julfest varit ett inofficiellt mål. För jag har undvikit den typen av aktiviteter som pesten. Ursäktat mig med att jag i alla fall kommer på julfesten. Ibland försökt föreställa mig hur jag sätter på mig en fin klänning, pratar med folk, skrattar, dansar. De bilderna går inte att framkalla längre. Jag mår illa. Jag fryser. Jag vill inte.

Men jag måste. Jag måste banne mig vara med på den där festen. Fastän varenda liten cell i min kropp försöker stoppa mig. Gör att jag fryser, får huvudvärk, blir förvirrad och tankspridd och mår illa.

När klockan slår fem idag ska jag stå där med ett glas i handen. Iklädd den klänning som jag har i väskan. Och med lite extra svart runt ögonen för att dölja nattens djävulskap.

Nu ska jag bara överleva fram till dess. Och sen överleva lite till. Och lite till. Och lite till.

2013-12-06 01:30:39

Gråter

Kategori: Allmänt

Jag kan inte sova. Jag gråter för mycket. Som så många gånger förr. Som för många gånger förr. Är trött på dessa ständiga tårar som inte lämnar mig ifred.

Tårarna rinner i en strid ström nerför mina kinder. De är hetsigare än vanligt. Vill inte lugna sig. Vill inte låta mig slappna av. Desperat har jag grävt fram en sömntablett från botten av min väska. Vet att tabletten tar ett tag att verka. Om den alls biter på mig i natt. Det gör den ofta inte. Men jag hoppas.

Nu ska jag blunda. Lägga huvudet på min blöta kudde och blunda. Skickar ut en önskan i universum om några timmars sömn. Bara några timmar i frid. Det är allt jag ber om just nu.

2013-12-05 22:16:15

Dag 36 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Enough is enough. No more.

Exakt tre månader har det gått idag. 5 september. Tre månader sen det liv jag kände, älskade och drömde om förintades. Förintades av hans ord: ”Jag älskar inte dig längre.”

Oavsett vad han har gjort är det de orden som är värst. De orden som jagar mig i drömmarna, som ringer i öronen så snart hjärnan inte tvingas tänka på annat.

Den 20 augusti skrev han i ett sms till mig: ”Jag älskar dig över allt annat.”

Den 21 augusti, när jag åkt iväg på konferens, skrev han: ”Saknar dig redan. Älskar dig finaste.”

Den 22 augusti skrev han: ”Saknar att mysa galet med dig.”

Den 23 augusti skrev han: ”God morgon baby. Sov så himla dåligt i natt. Vet inte riktigt varför, bara dålig känsla… Saknar dig och tänker på dig som är så duktig.”

Den 24 augusti, när jag skulle komma hem från konferensen, skrev han efter förslag av mig om att vi bara skulle mysa och kolla serier i sängen: ”Va bra ängel. Låter som en underbar lördag!”

Den 26 augusti startade deras sms-konversationer. Den 27 augusti jobbar han övertid. Den 28:e likaså. Liksom den 29:e – då kom han inte ens hem på natten efter ett pass som slutade halv elva på kvällen. Jag lagade och tog med flera matlådor till honom. La ner en chokladkaka som han kunde bjuda sina kollegor av.

Den 30:e är dagen för den påhittade olyckan. Då han ljög sig blå efter att ha varit med henne.

Den 1 september spelar vi den där förbannade låten: "Utan dina andetag". Sen älskar vi i duschen.

Den 2 september åker han hem till henne för att ha sex. När han är hos henne skickar han peppande sms till mig som är nervös på jobbet.

Den 3 september tar hans mobilbatteri slut men han bemödar sig att skicka ett sms från en kollegas mobil, eftersom han givetvis jobbar över även denna dag.

Den 4 september jobbar han över. Som vanligt.

Den 5 september svarar han, klockan halv elva på förmiddagen efter ett sms som jag skickat om att jag hoppas att han skulle få komma hem i tid och få sova någon timme innan jag skulle komma så att vi kunde mysa då, följande: ”Hej baby. Det hoppas jag också. Vilken tid tror du att du är hemma?” Sen kommer ett sms där han frågar vad jag vill äta på kvällen. Efter mitt svar om att vi har goda grejer i kylen svarar han: ”Låter bra ängel. Ser fram emot det!” Sen kommer sms:en om att han pratar med den där kollegan. Ett efter ett. Där han lovar att han snart är hemma. Tills det inte kommer fler. Några timmar senare kommer han hem och säger: ”Jag älskar inte dig längre.” Inga förklaringar. Bara: ”Jag älskar inte dig längre.

Han hade varit med henne hela kvällen.

Det här var sista gången. Det här var sista gången jag påminner mig själv så här. Det här var sista gången jag gav honom så här mycket av min tid, kraft och energi. Det här måste banne mig vara sista gången. Men för nu. För nu tillåter jag illamåendet komma. Tårarna. Paniken. Ångesten. Det vidriga rivandet i mitt bröst. Den massiva klumpen som hindrar luften från att komma in. Som gör att jag måste andas snabbt och häftigt för att bara överleva.

Det kom redan på eftermiddagen. Jag flydde till toaletten. Gaskade upp mig. Tog mig hem. Försökte. Försökte ha det bra. Åt princesstårta direkt ur kartongen med mina systrar. Tittade på Ernst.

Sen slog något slint i hjärnan. Jag var tvungen att ta fram bevisen. Bevisen för vad han har gjort. Bevisen för hur sjukt allting är.

Men nu får det vara nog. Enough is enough. No more. Åtminstone för nu.

2013-12-05 18:00:59

Blåljusen

Kategori: Allmänt

Överallt är de. Blåljusen. Går från jobbet till tåget och får två gånger under den korta promenaden blåljusen i ansiktet. Snälla. Låt mig slippa. Låt mig slippa detta helvete som utgör mitt liv.

2013-12-05 16:38:10

Dag 36

Kategori: Allmänt

Det kanske är jag som är undantaget

Jag läser det ni skriver till mig. Det gör jag. Men jag kan inte släppa honom. Jag klarar inte det. Jag älskar honom för mycket. Jag klarar inte att föreställa mig ett helt liv utan honom.

Idag berättade en kollega för mig att hans flickvän är gravid. Nästa år fyller han trettio år och då blir han också pappa för första gången.

Han lever ett sånt liv som förut också skulle bli mitt liv. Med sin sambo sen tio år. Med ett barn på väg. Jag vill inte leva ett annat liv än det jag hade. Jag klarar inte det.

Jag vet att det är svårt att förstå hur jag kan känna så här. Men jag kan inte ljuga och skriva sånt jag tror att andra vill läsa. För jag kan inte släppa honom. Det är sanningen. Nu sitter jag på toaletten på jobbet. Och kan inte sluta gråta. Kan inte andas.

Dagen har varit intensiv med långa utbildningspass och jag har tryckt bort allt. Tog några minuter för att läsa kommentarer och nu har allt brustit. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut härifrån. Det spelar ingen roll hur många gånger ni skriver det. Jag kan inte tänka på något annat än att jag måste få tillbaka honom.

Det kanske är jag som är undantaget. Undantaget som faktiskt inte kommer vidare. Som faktiskt inte går en ljusare framtid till mötes. Det kanske är jag som är det undantaget.

2013-12-04 23:16:52

Dag 35 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ett foto

Idag fyller min mamma år. För drygt två timmar sen kom vi hem från konserten och började firandet. Alla var glada. Det dök upp gäster som vi inte ens hade förväntat oss. Jag pratade med mina systrar. Vi drack cola och skojade.

Min farmor tog med sig ett fotoalbum som present till min mamma. Ett fotoalbum som hon hade fyllt med fotografier. Jag har undvikit fotografier noga. För jag vet att han kan finnas var som helst.

Jag var okej. Ångesten, om än närvarande, var inte så påträngande som vanligt. Jag bläddrade hastigt igenom albumet. Och självklart. Där sitter han. Fotot är från min systers student i juni. Då han visade upp tatueringen för sin mamma. Det var inte en närbild. Min farmor måste ha missat att han var med på kortet. Jag vill flytta blicken, jag vill bara att fotot ska försvinna, men jag kan inte slita ögonen från honom. Jag ser hur vältränad han var. Jag visste att han hade tränat mer, att det syntes, men jag reflekterade aldrig över hur stor förändringen egentligen var. Hur min person, min i vissa delar lite mjuke person, hade blivit slimmad. Deffad. Jag brukade säga att han var snygg. Att jag såg hur hårt han hade tränat. Men i ärlighetens namn hade jag aldrig riktigt reflekterat över hur otroligt vältränad han hade blivit.

Jag, å andra sidan, var kanske i mitt livs sämsta form. Stressen från praktik och uppsatsskrivande, jobbsökande och så ett skov i min tarmsjukdom på det, gjorde att jag helt hade tappat det. Träning var inte i fokus och hade inte varit det på länge. Inte sedan långt före han säger sig ha tappat gnistan. Jag vet att det kanske inte hade spelat någon roll om jag tränat som besatt och varit vältränad som aldrig förr. Men jag tror ändå att det hade påverkat. Jag tror verkligen det. Fan vad jag förbannar mig själv just nu. Fan, fan, fan. Jag kan inte hjälpa det. Jag mår illa när jag tänker på allt jag kunde ha gjort om jag bara hade vetat hur han kände.

Jag vet att jag hade kunnat göra många saker som kunde ha gjort skillnad. Som kunde ha fått honom att fortsätta känna det där extra för mig. Jag vet det. Men nu är det över. Och jag fick inte chans att göra ett enda dugg. För han sa att han älskade mig mer än någonsin. Och jag trodde honom. Jag var övertygad om att han älskade mig villkorslöst.

Jag klarar inte det här. Jag behöver honom. Jag vill inte leva mitt liv utan honom. Och jag förstår fortfarande ingenting. Accepterar fortfarande ingenting. Vad är det för fel på mig?

2013-12-04 20:00:06

Dag 35 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Perspektiv

Befinner mig just nu i en liten, liten kyrka på landet. Min mamma har julkonsert med sin kör. Sitter bredvid min syster i kyrkbänken. På väg in gick vi förbi gravar. Gravar som påminner om döden. Påminner om den verklighet jag skulle sätta min familj i om jag en dag inte skulle orka mera och ge upp.

Vid en grav lyste flera ljus. Ett barn. Sju år. Gick bort för två år sen. Två år där barnets familj på något sätt varit tvungen att överleva. Det blir mer verkligt då. Det blir mer verkligt vad jag kämpar för. Kan inte låta mig själv ge upp. Måste överleva. Måste kämpa.

Perspektiv. Jag vill så gärna få perspektiv. Kliva ur gropen där jag är i centrum, där allt handlar om mig. För jag orkar inte med mig själv just nu.

2013-12-04 17:30:25

Dag 35 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tidens hastighet

Dagen har varit fullspäckad. Jag har haft utbildning och i pauserna förberedde jag mig för mitt föredrag. Helt plötsligt fick jag order om att skynda iväg till ett rum fyllt av viktiga personer, och sen var det showtime. Jag vet inte ens hur det gick. Kommer inte ihåg. Kan inte koppla ihop hjärnan med kroppen som faktiskt var där, som stod där framför dessa människor i tjugo minuter och berättade om invecklade saker. Jag minns ingenting.

Ja, idag har minuterna svischat förbi utan att jag ens hann märka.

De första veckorna gick tiden oändligt långsamt. Jag stirrade på klockan och önskade att visaren skulle röra sig fortare. Fortare framåt. Till en tid, ett klockslag, då han ville ha mig igen. Önskade att varje sekund inte skulle kännas som en evighet. För det var en evighet fylld av smärta, sorg, hopplöshet, uppgivenhet och absolut mörker.

Jag är fortfarande en väntande varelse. Väntar på att tiden ska ta mig till ett bättre ställe. En ljusare plats än den jag befinner mig på just nu. Men sekunderna är inte längre min fiende på samma sätt. Det finns saker jag vill hinna med på dagarna, som gör att jag inte längre vill skynda tiden på sekundnivå. För jag vet att det som jag väntar på inte avgörs av sekunder. Det är en fråga om månader, år, en hel livstid kanske.

Ja, jag lever fortfarande mitt liv väntandes. Och jag kan inte se hur den känslan någonsin ska kunna släppa.

På honom kan jag vänta en evighet.

2013-12-04 08:00:03

Dag 35

Kategori: Allmänt

Prestera sömn

Det är så svårt med sömnen. Det är så fruktansvärt svårt. Jag sover antingen dåligt - vaknar flera gånger och drömmer hemska mardrömmar - eller så somnar jag inte alls. Ligger och vrider mig i ångest och svett tills natten äntligen är över. Stapplar mig till jobbet utan att veta hur jag ens kom på tåget. Knaprar flera tabletter rosenrot för att hålla ögonen öppna.

Förra gången sa sjukgymnasten något till mig angående mina svårigheter att sova. Hon sa: "Sömn kan man inte prestera. Det handlar om att släppa taget och det är svårt."

Ja, det är verkligen svårt. Och om jag inte kan prestera sömn, hur ska jag då kunna bli bättre på att sova? Jag faller snart sönder av den här sömnbristen.

2013-12-03 21:53:00

Dag 34 Fortsättning

Kategori: Allmänt

All fakta så har vi det ur världen

Jag vet att jag inte borde ta åt mig. Att ifrågasätta äkthet och motiv utgör inte på något sätt en elak kommentar, det tycker jag verkligen inte, men jag tar ändå åt mig. Just nu sållar inte hjärnan i vad den ska reagera på och inte.

Det kanske inte spelar någon roll för er, men det spelar roll för mig att ni vet precis hur det ligger till. Det är viktigt för mig att förmedla precis rätt bild av allt.

Jag har inga tidsinställda inlägg. Att klockan ibland visar på ett exakt minuttal är för att jag har gått in vid ett senare tillfälle och lagt till ett ord som jag missat eller ändrat de ord som mobilens autokorrekt mixtrat med.

Jag skriver mycket på nätterna. På nätterna när demonerna ändå förhindrar mig från att sova. Vissa gånger spar jag de inläggen till morgonen efter och publicerar dem då. Men panikinläggen. De händer och sker precis i den sekund inläggen når er. Jag gör mitt yttersta för att undvika de där panikinläggen. Känner att jag tröttar ut er med mina ständiga djupdykningar. Paniken är alltid obehagligt oplanerad – överrumplar mig och slår till mig stenhårt trots att jag ibland kan ha känt känslan komma smygande i timmar.

Jag anser verkligen inte att alla mina inlägg är välskrivna. Jag kan till och med ha ångest för att de inte är skrivna såsom jag gärna skulle vilja. Men det är en blogg. Och det påminner jag mig själv om varje dag. Jag är jurist. Närmast språkfascist. Mitt professionella språk skiljer sig markant från det språk jag använder här. För här vill jag att det ska vara min röst som förmedlas genom orden. Som om jag talade med var och en av er. Som om ni var mina vänner och jag berättade allt för er öga mot öga. Så vill jag att min blogg ska kännas.

De inlägg som handlar om vår historia, min historia, de har jag ibland lagt lite mer eftertanke vid. Men resten är skrivet i all hast. Ofta på min mobil med stelfrusna fingrar och tårar rinnandes nerför kinderna.

Den här dagen har varit märklig på många sätt. Hetsig, stressig, påfrestande, adrenalinstinn. Jag har kastats mellan frustration, kämparglöd och absoluta botten idag. Jag har för första gången lassats med ett ton arbetsuppgifter, inkluderande förberedande av ett föredrag till morgondagen. Jag hann inte ens komma till det förberedandet. Det har jag kvar att göra ikväll.

Just nu sitter jag med min pappa och en syster och strötittar på Pretty Woman. Har föredragspapperna framför mig. Varken film eller jobb vill riktigt fånga min uppmärksamhet. För idag har jag tryckt bort minnena som aldrig förr. Och nu slår det tillbaka på mig. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont i kroppen. Min person. Jag vill så gärna att han ska sakna mig också. Någon dag. Fortfarande lever jag bara för den dagen.

2013-12-03 13:04:35

Dag 34 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Illamående och kommentarer

Jag sitter på jobbet. Mina kollegor har gått på lunch, men jag sitter kvar vid mitt skrivbord. Är inte hungrig. Illamåendet går i vågor. Sköljer över mig. Ömsom vänder det sig häftigt i hela magen, ömsom är det endast en bitter smak i munnen. Jag har precis fått i uppgift att hålla ett tjugo minuter långt föredrag. Imorgon. Ett föredrag som jag förvisso redan hållit en gång i somras, men som jag därefter förträngt och lagt undan långt bak i hjärnan. Vet inte hur det ska gå till. Vet inte hur jag ska kunna fokusera. Allt snurrar just nu och jag kan inte uppbåda ett uns av det fokus som jag så desperat behöver.

Samtidigt är det annat som pockar på och vill ha uppmärksamhet. Annat som sätter sig som iglar i hjärnan och vägrar släppa. Det pågår en diskussion hos Bloggkommentatorerna angående äktheten i min berättelse, angående viljan att bli uppmärksammad osv. Jag förstår dem som kommenterar där. Jag förstår deras skepticism. Jag förstår att jag inte kan ha en offentlig blogg och sen bli upprörd över att folk tycker och tänker saker om den. Alla har rätt att tycka och tänka som de vill.

När jag ser de kommentarer som har lämnats hos Bloggkommentatorerna blir jag ändå ledsen. Trots att jag både vet och accepterar hur bloggvärlden fungerar. Men jag kan inte värja mig för hårda ord just nu. De sätter sig som klister i min hjärna och gnager tills tanken på något sätt inte får plats längre. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men det gör mig ledsen att det finns de som inte tror att det jag skriver är äkta. Att det skulle vara påhittat för att få läsare. För jag är väldigt noga med att det jag förmedlar alltid är sanningen. Jag vet inte vad skrivandet annars skulle ha för mening för mig.

Jag kan verkligen glädjas åt att det är många som går in och läser, stöttar mig, tänker på mig, peppar mig och ger fina råd. Jag ska inte hymla, för det spelar faktiskt en stor roll i mitt liv just nu. Och jag vet att jag, för att få ta del av alla dessa människors pepp och råd, även måste acceptera att alla läsare inte känner likadant. Och som någon skrev hos Bloggkommentatorerna, det är inte på min blogg det skrivs ifrågasättande saker. Det är jag otroligt tacksam för.

Jag försöker inte uppmåla en otrohet värre än någon annan – för det är den inte. Jag försöker inte uppmåla mig själv som den perfekta kvinnan – för det är jag inte på något sätt och tycker egentligen att det kanske är precis tvärtemot det som jag hittills har skrivit om mig själv.

Fortsätt läsa ni som vill. Jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för all fin respons.

Nu måste huvudet ner i sanden några timmar. Bort, bort, bort med helvetestankarna. Det finns en tid för dem. Men den får inte vara nu.

2013-12-03 08:13:07

Dag 34

Kategori: Allmänt

Hej ni älskade läsare.

Ni är många som läser här nu. Men det kan också bara vara just igår som folk trillade in. Jag vet inte. Jag har förstått att många kanske undrar varför bloggen är anonym. Kanske tycker ni att anonymiteten förtar värdet av min berättelse. Jag hoppas inte det, för åtminstone just nu, vill jag gärna vara anonym. Så anonym man kan vara när man skriver så detaljerat som jag gör. För jag inser att de som känner mig och råkar läsa direkt vet. För några veckor sen frågade faktiskt en snäll jobbkollega mig om jag skrev en blogg. För hon hade blivit rekommenderad att läsa en blogg av en vän och kände att det kunde vara jag som skrev.

Jag skriver om mitt allra innersta. Ger detaljerade beskrivningar av saker, känslor och händelser som jag inte ens har berättat om för mina närmaste. Jag skriver för att få ur mig några av de hemska tankar och känslor som just nu upptar mitt inre. Att skriva ut en tanke här ger så ofattbart mycket hjälp. Hjälp att bära några av de bördor som tynger mig just nu. Om ni bara visste hur mycket den här bloggen betyder för mig. Alla som läser, alla som kommenterar. Den här bloggen utgör just nu en av få strimmor ljus i mitt liv. Det enda stället där jag får vara precis så ledsen, sorgsen, panikslagen och förtvivlad som jag behöver vara ibland.

Jag vet att jag kan sätta lösenord på bloggen. Ta den ur offentligheten. När jag skrev på Elaine Eksvärds blogg för en månad sen var jag desperat. Desperat efter stöd. Och ja, jag är rädd att jag kanske skrivit för utlämnande, för detaljerat ibland, men samtidigt är jag oändligt tacksam för att det finns så många som läser. Som tar sig tid. Som bryr sig.

Det finns säkert de som undrar om jag inte överdriver. Lägger till saker. Hittar på. Jag vet inte om det spelar någon roll för er men jag lovar att varenda liten detalj som jag har skrivit är sann. Det är så klart min sida av vad som hänt, mitt perspektiv, och därmed också bara min sanning. Jag önskar innerligt att jag någon gång får ta del av hans sanning också.

En dag kanske inte bloggen behöver vara anonym längre. En dag kanske jag känner mig redo att visa er, inte bara mitt inre, utan även mitt yttre. Jag vet inte, det kanske är först då ni kan känna och relatera till allt på riktigt. Jag vet inte hur viktigt det är med ett namn och ett ansikte till en berättelse. Det kanske är viktigt. Kanske kan jag en dag ge er det också.

2013-12-02 17:41:00

Dag 33 Fortsättning

Kategori: Allmänt

En vaken mardröm

Min kollega frågade precis vart jag bodde. Det är en snäll kollega. Jag sa att jag normalt sett bor där lägenheten ligger. Men att jag nu bor hos mina föräldrar. Jag tror att han visste det egentligen. Sen frågade han om ”tjommen” bodde kvar i lägenheten fortfarande. Jag svarade: Nej, han flyttade in hos henne efter tre veckor. Min kollega frågade då vem ”hon” var. Jag svarade: Den tjej han var otrogen med samtidigt som vi skickade ut våra bröllopsinbjudningar.

Jag vet egentligen inte varför jag sa det. Men jag gjorde det. När jag säger såna här saker högt känns det som att jag pratar om någon annans liv. Jag kan inte koppla det till mig själv. Det kan inte ha hänt mig. Det är sånt man läser om. Inte sånt som händer en själv. Inte sånt som händer mig. För han som var min var världens finaste. Världens bästa. Och han avgudade mig. Alla trodde det. Det kan inte ha hänt mig.

Det är som en mardröm fast jag är vaken. Det är som en mardröm som jag aldrig kommer få vakna ur. Mitt liv är en mardröm. Men det är det enda liv jag har att leva just nu.

2013-12-02 15:41:38

Dag 33 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Han bytte kapitel på en sekund

Det väller över mig. Det går inte att stoppa. Jag minns vartenda ett av deras sms och nu spelas bilderna upp en efter en i mitt huvud. Det går inte att blunda. Det går inte att fly. Det tar över mig. Förgör mig.

Bilderna av de två i parken utanför deras jobb, i vår bil, i vår säng, i vår dusch, på vår matta. Bilderna av de två gåendes hand i hand, ätandes middag i vårt kök eller på en restaurang vi brukade gå till. Bilden av de två i varandras armar och hans blick när han säger att han älskar henne. Bilden av de små lapparna av kärlek han brukade skriva till mig men som nu är dedikerade till henne.

Jag förstår inte hur han kan känna så här. Hur han kan göra så här. Hur han kan ha gjort allt det som han har gjort. Hur han kan ha gjort så här utan en tanke på mig. Vi har spenderat nio år tillsammans och det betyder ingenting för honom.

Som min faster sa häromdagen. Det är ofattbart att han har lyckats byta kapitel så fort. Det fanns ingen som trodde det om honom. Ingen.

2013-12-02 12:26:03

Dag 33 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Sjuk

Tröttheten. Den vinner över mig idag. Ögonlocken klipper. Jag kan inte stå emot. Hjärnan producerar mardrömsbilder som vanligt. Totalt oförmögen att fokusera på rapporten framför mig. Totalt oförmögen att fokusera på något annat än huggen i min mage. Huggen i min mage som påminner om alla gånger jag varit sjuk och han varit där. Med sin famn, med varma flaskor, med sin röst på andra sidan telefonlinjen som skänkte mig lugn.

Det är så ledsamt att skriva. Vill inte att det ska vara så. Men jag känner nu att magen och tarmarna har tagit stryk. För mycket stryk. Har förut alltid blivit sjuk efter en hetsig tentaperiod. För att stressen till slut sätter sig i magen, i tarmarna. Nu har de hållit ut för länge. Kroppen kollapsar. Jag känner det. Jag hör, jag känner hur tarmarna vrider sig i kramp. Hur min normalt molande värk har utvecklats till något mer. Hugg, kramp och smärta som inte går att fly med varken värktabletter eller sängläge.

Jag brukade beskriva mig själv som effektiv och fokuserad. Även när jag var sjuk kunde jag hitta styrkan att fokusera och jobba på. Klara extrajobb och tentor trots höga kortisondoser, smärtor och ibland sjukhusvistelse.

Det är nu långt ifrån dagens verklighet. Långt ifrån den hålögda människa som jag ser i reflektionen av min mobil. Långt, långt, långt ifrån.

Det hugger till i magen. För varje hugg ser jag honom framför mig. Plågad i ansiktet, oroad, såsom han alltid såg ut när jag hade ont.

Jag skulle vara sjuk för evigt om jag bara fick ha honom hos mig. Nu är jag sjuk. Men utan honom. Har aldrig klarat mig igenom ett skov utan honom. Aldrig.

2013-12-02 08:06:19

Dag 33

Kategori: Allmänt

William, Stella, Ava och förlorade år

Han brukade ligga på min mage när vi låg i sängen. Sätta örat mot. Säga att han längtade så innerligt tills det låg nån där. Tills han kunde prata med nån därinne.

Jag var orolig att jag inte skulle kunna få barn. Har ätit mycket mediciner och tycker att min kropp i allmänhet inte alltid jobbar med mig. Vi pratade om att vi då ville adoptera. Varifrån vi ville adoptera.

Vi pratade ofta om vad våra barn skulle heta. William. Den var vi stensäkra på. Stella nämnde vi ofta. Ava.

Vi brukade skoja om hur våra barn skulle komma att se ut. Bleka. Närmast transparenta som vi. Lockigt hår. Som han. Telefonsladdshår. Usch vad kär jag var i de där lockarna. De skulle bli så himla fina. Våra barn. Jag hade redan börjat älska dem.

Vi pratade om uppfostran. Hur vi skulle lära dem att säga tack. Hur vi skulle lära dem generositet och ödmjukhet inför andra. Inför livet. Våra barn skulle bli så himla bra.

Och sen, när de var stora, då skulle vi ha varandra. Då skulle vi bli gamla tillsammans. Kanske köpa en hund. Resa. Så dumt. Vi hade planerat allt. Pratat i tusentals timmar om framtiden. En framtid som han kastade i sjön. Kastade bort på några dagar för en attraktiv kvinna och förälskelse.

Det värsta är att det inte bara var vår framtid han kastade bort. Det var också alla de här nio åren. Jag kan inte längre tänka tillbaka på det som har varit. Jag kan inte längre berätta några historier. Jag kan inte längre vila i mina minnen. Allt gör för ont. Allt har han förpestat med sitt svek.

Han har tagit min framtid. Men han har också tagit mina nio senaste år. Jag har ingenting nu. Ingenstans där jag kan vila mina tankar. Ingenstans där jag får ro. Han har tagit allt från mig.

2013-12-01 16:28:27

Dag 32 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Det var inte så här det skulle bli

Sitter i lägenheten. Försöker packa ihop lite kläder att ta tillbaka hem till mina föräldrar. I ett desperat försök att övertyga mig själv om att jag kunde flytta rakt in här tog jag för ett tag sen hit nästan alla mina kläder. Nu tar jag tillbaka en del. Det som skulle ha varit ett steg framåt blev istället ett steg bakåt.

Det var med tunga steg jag gick upp till lägenheten från bilen. Lyckades uppbringa en smula kraft och städade bort möglet ur kylen som matvarorna han lämnade för flera veckor sen hade skapat.

Nu. Nu gick luften ur mig. Sitter på golvet. Låter den senaste popmusiken dunka i mina öron. Högt, högt. Försöker tysta hjärnspökena. Trycka bort demonerna. Jag orkar inte ha dem här just nu. Inte nu, inte här i lägenheten alldeles ensam.

Men det går inte. Det är den 1:a december idag. Den dagen brukade vi tända ett sånt där ljus med siffror på. Sätta upp en stjärna i fönstret. Det blir inga stjärnor i år.

Det var inte så här mitt liv skulle bli. Det var inte alls så här det skulle bli.

2013-12-01 14:34:22

Dag 32

Kategori: Allmänt

Ut med det gamla och in med mod och styrka

Ett påslakan. Ett nytt, fräscht, fint påslakan inhandlade jag igår. Att ersätta det gamla, smutsiga som fortfarande ligger i sängen. Såsom han lämnade den. Deras smutsiga påslakan lät han ligga kvar i sängen. För mig att ta hand om. Jag har inte orkat ta tag i det. Jag har varit äcklad bara av tanken på vad som utspelat sig i de där påslakanen. Så jag har skjutit bort det för stunden.

Igår köpte jag så äntligen nya. Idag ska jag åka till lägenheten och hiva ut hans nersmutsade jäkla lakan. Min pappa ska så småningom hjälpa mig sätta upp ett badrumsskåp. Han har redan hjälpt mig att sätta upp TV. Och fler saker lär det bli. Jag klarar inget sånt själv. Har aldrig behövt lära mig. För min f.d. pojkvän har alltid fixat. Det är mycket jag måste lära mig nu. Det är mycket jag måste klara. Det är mycket jag måste övervinna. Jag har inte känt mig redo. Jag känner mig fortfarande inte redo, men jag måste börja försöka. I pyttesmå steg.

Den där lägenheten. Den vill jag flytta in i. Jag vill det. Men just nu klarar jag inte att bo själv. Jag kan inte ens i tanken föreställa mig hur det skulle gå till. Jag behöver ha människor runt mig, ha min familj runt mig. Jag måste veta att det finns någon där om jag faller. För jag faller fortfarande hårt. Hårt och skoningslöst dras jag fortfarande ner i avgrundsdjupa hål där luften inte går att andas. Där mörkret förblindar mig.

I jul kommer en av mina närmaste vänner som bor utomlands hem på besök. Då ska vi sova där och utrota det onda. Men till dess vill jag bara sova hemma hos mina föräldrar. Trots helvetesångesten som omedelbart infinner sig varje gång jag är i lägenheten, ja, bara jag tänker på lägenheten, försöker jag fixa någon sak där varje helg, så att den är fin den dagen jag faktiskt flyttar in. Men just nu vågar jag inte bo där själv. Jag känner mig så ofattbart liten, men jag vågar verkligen inte. Varken modet, styrkan eller kraften finns där just nu.

Men efter jul och nyår, då ska jag banne mig våga. Det måste jag bara.

2013-12-01 01:23:00

Ett lidande utan slut

Kategori: Allmänt

Jag ligger i min säng och surfar på datorn. Försöker få tiden att gå. Försöker överleva en sekund till. En sekund närmare att kanske få somna in. Få frid från sorgen som just nu fyller varje liten vrå i min kropp. Jag söker på bloggar om sorg. Vill försöka få in i mitt medvetande att det här som har hänt mig, det är långt ifrån de helveten som andra utsätts för. Människor förlorar barn varje dag och överlever. Varför skulle jag då inte kunna överleva det här?

Jag hittar flera bloggar skrivna av just mammor som förlorat ett barn. En mamma skriver om sorgen efter sin döde son. Sonen begick självmord. Det blir svart för mig när jag läser.

Jag döpte min blogg till 365 dagar. För jag insåg att ett helt liv utan honom var oöverstigligt. Det kunde jag inte acceptera. Det kunde jag inte leva med. Men ett år. Ett år skulle jag klara. När jag har kollapsat de senaste veckorna, när det gör så obeskrivligt ont så att jag nästan inte orkar ta ett enda andetag till, då tänker jag på mina 365 dagar. Tänker att jag måste klara de där 365 dagarna bara.

Jag varken tror, vill eller hoppas att jag känner så här när det här året är slut. Men nu. Nu har jag tröstat mig med att när de här 365 dagarna är slut, då får jag avsluta kampen om jag fortfarande vill. Då behöver jag inte kämpa mer. Då behöver jag inte ha ont mer. För då har jag försökt. Ett år av obeskrivlig smärta. Men inte mer.

Jag skäms något så oerhört för att erkänna det, men jag hade redan gett mig själv tillåtelse att avsluta mitt lidande när de här 365 dagarna är över. Jag vill inte känna så här då. Men det har betytt allt för mig att kunna vila i vetskapen om att lidandet har en sluttidpunkt.

Så här har jag tänkt i veckor. Nu läser jag de här bloggarna och inser att jag inte kan göra så mot min familj. Jag kan inte vara så fruktansvärt självisk. Jag kan inte utsätta dem för den sorgen. En sorg ännu större än den jag bär på nu. Jag kan inte göra så mot dem. Det går inte.

Men hur ska jag orka? Hur ska jag faktiskt orka? Jag orkar knappt här och nu. Hur ska jag då orka att år efter år ha så här ont? Även om fejkandet går lättare. Även om jag inser att livet går vidare så gör det fortfarande precis lika ont att tänka på att han är borta. Att alla mina drömmar är försvunna. Jag kan inte sluta älska honom.

Det är ett lidande utan slut. Och jag klarar inte det. Jag vet inte ens hur jag ska klara den här natten. Hur ska jag då klara ett helt liv bärandes på den här sorgen? Jag tror inte att jag är stark nog. Jag hittar inte den styrkan som krävs. Jag hittar den bara inte.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Presentation

Länkar